Wednesday, May 31, 2006

Tyskvän i grubblerier om Bremen.

Jag har också tyckt illa om Tyskland. Gått på den grejen, nassarna, liksom. Jag har hört dom domdera med sina stora magar och röda skinn på våra älskade campingplatser, sett dom invadera våra kalhuggna myrmarker där knotten hugger först och frågar sen, msett dom okänsligt måla vår lila-rosa (som vi piffade upp på åttiotalet) stugor och gamla torp röda(!), med vita knutar (!!).Tagit oss tillbaka till urtiden när man åt jord med potatisskal.
Ja, jag har hatat dom.

I lördags läste jag på en flotte i kanalen. På bron ovanför stod Fredrik Ekelund vid ett bokbord. Vi känner inte varandra direkt, men hälsar ibland. Jag tycker att han är en bra författare, särskilt Jag vill ha hela världen. Men även hans två första romaner har jag läst två gånger vardera. Hans deckare är inte alls dåliga, klart läsvärda.Men vi hälsade i alla fall på varandra i lördags, sen gick Johanna och Elsa och jag till Bullen. Inget mer med det, trodde jag ...

Jag satt på Limhamns bibliotek i förmiddags, läste om fotboll och kultur i olika tidningar. Läste nå¨got om Bremen och det kändes konstigt i magen, jag lånade nyckeln till toaletten och satte mej där en stund: Spänn av , Jonte, sa jag till mej själv. Varför inte spänna av bara?
Fär att jag är dålig ju! Vad ska dom tycka?! Dom kommer att bli arga, besvikna.
Ölen är lugn, det är inte den jag grunnar på, det är det andra, spelet.

Jag klippte gräset och satt i kolonistugan och skrev för hand igår. Åt grillad kyckling med tomatsallad och fetaost. Solen sken. Pratade lite med Apu om kukmatchen mot Assyriska, höll tummarna tillsammans för matchen imorgon mot Trellehåla, den som också gnager i magen, gnetarna som har en fjäder uppstucken konstant i vår röv, bara att gnida lite, så blir vi helt prilliga och glömmer det viktiga.

"Fy på dej sosse, för duluktar skit", sjunger dom nu till boogie-rockkomp, Gudibrallan, eller vem det nu är. Jag kan både nicka och skaka på huvudet. Skratta.

Jag satt på bänken ute vid hoddorna i Limhamn sen, och skrattade igen. Såg mej själv på en fotbollsplan mer än tjugo år efter senaste matchen i BBK.
Han mejlade igår nämligen, Fredrik Ekelund, författarlandslagets förbundskapten. Dom har fått ett sent återbud inför VM i Bremen till helgen, nu undrar han om jag vill följa med. Jag vill, och jag vill inte. Jag kan den helgen, men jag vet inte.
Fastän jag vet att efteråt kommer jag att tycka att det var förbannat roligt, kanske med ett brutet ben, men vafan.
Upp i sadeln igen, har varit mitt motto sen jag slutade kröka, gör det som känns jobbigt och svårt. Tillbaka till krogen, till rockkonserterna, till uppläsningsscenerna, träffa människor, fast det gör ont i hela kroppen och själen. Gör det, inte för principens skull, utan för din egen.
Sen kommer det att jag redan när jag spelade fotboll var alldeles värdelös.

Sunday, May 28, 2006

Årets mamma, årets pucko, och kärlek i närheten.

Jag satt på en bänk som jag suttit på så många gånger. Vinden kallnade mer och mer när solen blev rödare. Och färjan kom tillbaka från Ven. Och där satt jag och öppnade en lättöl. I kolonistugan höll Elsa på att somna av tryggheten hos sin mamma, av tröttheten. Av glädjen av den nya gungan som vinden dinglade i päronträdet.
Och där satt jag, och just då tog Nick Cave över från Uffes Taxi (från Rip Rap 79?), the boatman calls from the lake.
Såna kvällar i Landskrona och jag hade bara cyklat ut för en liten kvällstur, satt och drack en lättöl och tänkte att idag är det sex år, och havet var inte alldeles stilla, allt var inte alldeles varmt, men! Idag är det sex år som vi varit gifta, och jag älskar henne, och det är inte som att jag klamrar mej fast. Det är bara som att jag älskar henne.

Pernilla Wahlgren blev årets mamma enligt Aftonbladets läsare.
Är det en bra mamma? Som flinar infantilt och ställer upp i alla värdelösa lekprogram. Som bara jobbar kvällar. Som (om allt är sant om Emilio) stannar i en relation där mannen dagligen hotar och slår. Är det en bra mamma (som ändå har en underbar familj Niclas opch Linus och Christina med flera, var var ni? om nu Pernilla var så förlamad och skräckslagen, var fan var ni?), som stannar i den relationen. Är det en bra mamma, överlägset bäst, enligt Aftonbladets läsare.

Sex år. Vi hade varit ihop i mindre än ett halvår när vi gifte oss. Det har inte varit en dans på rosor. Jag tror inte att jag har varit årets äkta man. Inte årets pappa heller.
Sex år. Den här vårvintern och våren har inte varit helt friktionsfria. Vi tror att vi har lärt oss något. Vi hoppas att vi ska vidare framåt. Vi frös utanför kolonistugan i kvällen sen, la lite kol och tändvätska på grillen bara för att få värme och glöd, sen eldade vi tidningar som fanns kvar från när stugan var min arbetsplats, såg på varandra i skenet när elden flammade upp. Det var som poesi.

Apropå poesi:
"Som små små ord av tröst.
Som sol en regnig höst.
Allt som finns i en människas röst.
Som fanns i din röst."
Ett utdrag ur Charlotte Perrellis text, hennes hyllning till Monica Zetterlund. Charlottes stora idol. "Jag var förälskad i henne, som människa och artist", hävdar Charlotte, som nu har spelat in en hel platta med Monicas klassiska låtar.
Charlotte och Pernilla är bästa vänner. "Det känns kul att göra något så äkta, så avskalat", säger Charlotte.
Vad fan vet hon om det? Hur fan har hon i sitt agerande någonsin visat en promille av att hon vägletts av Monica Z?

Vi var på Sedglarpaviljongen också, satt inomhus och tittade ut över småbåtshamnen, hamninloppet och ön Gråen. Elsa åt två klubbor och en glass, det är inte så vanligt. Men så ser kärleken till barn ut en lönefredag på Seglarpaviljongen, Poul hade buffé med jambalaya och stekt ägg (!). Dom som kom först fick även lax. Men vi skulle ju grilla, och det gjorde vi.
Och sommaren kom sen, i mörkret när vi rökte och jag drack lättöl och Johanna vin, och vi eldade upp dom där tidningarna. Sommaren kom med den första fladdermusen som var extra liten, flög inte lika nära som dom brukar göra i augusti.

Thursday, May 25, 2006

The story behind, the writing of Sonny och Karola i LA - Del ett

I mars 1990 låg jag och M i soffan hemma hos S. Det var bara vi där. Vi lyssnade på en LP med Sinead o´Connor, om och om igen. Vi var ihop, fast slut, fast ihop igen. Så höll det på i fem år.

I maj 2006 cyklar min fru och M till Friskis och Svettis för att dansa aerobics, dom är goda vänner. Vi passar varandras barn. Det är en vacker kärlekshistoria. Där älskande blir vänner, där man bråkar som syskon men vägrar tappa kontakten. För vi älskar varandra, även om det älskandet har förändrats.

Många fruar och flickvänner hade kanske låtit bli att bli bästis med sin mans före detta stora kärlek, men inte min fru. Men inte jag. Men inte M. Vi tycker om varandra, simple as that.

Men i S´s soffa. Då i början på 90-talet. S. Min fina gamla kompis som jag riktigt lärde känna i London i slutet av åttiotalet, det är såna snåriga banor, som vanligt.
Och när jag krökade mycket och bodde i Malmö och var ensam, kom jag alltid tillbaka till Landskrona och det gick alltid att få med S på ett parti dart och några öl, låna lite stålar, sova över. Men alltid som kompisar.
Och alla historier som hon berättade. Hon som alltid varit LA trogen.

När vi bodde i Vollsjö träffade jag S ganska ofta i La. Sen flyttade vi till La och då träffades vi inte lika ofta, när vi ändå bodde i samma stad.
S delar ut tidningar i natten. Jobbar i en Antik och kuriosa-affär på eftermiddagarna. Hon berättar historier.
"Får jag sno några", undrade jag en kväll på Akropolis.
"Ja", sa hon.

Sen satt jag i den där kolonistugan och såg kaninerna bli vuxna och äta upp Johannas tulpaner. Skrev boken om Sonny och Karola som inte handlar om S, men som innehåller ramar och historier från hennes liv.

Det finns inga bilder eller fuskvägar att gå för att komma dit där man känner en människa så väl (fastän man inte gör det), när man tycker så mycket om någon, att man kan gå vidare och hitta helt andra vägar och bygga vidare deras liv. Det finns inget facit.
Men det skapas en människa där, som bara fortsätter, och man har en grund att stå på, något att komma tillbaka till när man inte vet hur personen ska agera. Men då har jag S, då ser jag henne framför mej. Hon har inget barn, som Karola i boken. Men jag vet ändå. S är inte Karola, men jag vet ändå. Karola är jag och S och några till. Men det hade aldrig gått utan S. Det hade aldrig gått utan den elräkningen som blev så jävla hög för att ugnen alltid var på och luckan öppen.

En gång sa S att hon inte ville ha barn förrän hon hade råd att operera brösten efteråt. Det kan du tycka är puckat. Jag tycker bara att det är ett sätt att säga: Jag känner mej själv, jag är inte mogen för att skaffa barn.
Jag vet vad S har gjort gott med andra människors barn. Jag vet att hennes värld kretsar kring henne, och att hon vill ha det så. Fair enough.

Men vi sov ofta där när vi var alldeles för unga, när vi inte hade några egna lägenheter. Lyssnade på hennes skivor. Hon gav mej (eller om jag snodde) Skit i traditionerna av Leif Panduro. Och hon gav mej boken En sång för Sonny och Karola. Givetvis inte. Men utan henne ...

Och nu hade jag tänkt berätta några anekdoter, men det är för sent, barn, dags att krypa till kojs.

Monday, May 22, 2006

Terror, idyll och livet som ständigt förändras för kolonister i Malmö och Landskrona

När pappa kom hem från USA och Kanada 1976 hade jag redan börjat spela hockey. Det var jag och min storebror och hans jämngamle kompis, jag var ett år yngre, målvakt, givetvis.
Pappa kom hem från USA och Kanada och vi fick varsin Toronto Maple Leafs-tröja. Jag ville ha den på hockeyn (vi tillhörde IF Lejonet i LA) men skydden fick inte plats, antingen fick arm- och axelskydden ryka, eller magplattan. Jag slängde arm och axel. Det gick bra, inga höga skott från sju- och åttaåringarna den matchen.

Häng med i det här pusslet, eller den krokiga stigen, skärp er, det finns en gyllene tråd i allt jag skriver, allt hör ihop.

I lördags blåste det. Johanna och Ditte har tagit över en kolonilott vid Almvik, utanför inre ringvägen i Malmö. Rakt upp från Limhamn, men så rakt kan man inte cykla när trafiken ska bli smidigare och snabbare med hjälp av citytunneln. Allt går långsammare i den moderna förändrings- och förbättringsvärlden. Fråga bara den som försöker ta ett tåg genom Hallandsåsen.
Detta är inget logistikpolitikiskt inlägg, hur nu ett sånt ser ut.

Detta är historien om att två vuxna människor har ett barn tillsammans. Barnet skiter fullständigt i kolonilotten, hon vill bara leka med Dittes son Niels, och inte ens det, hon vill låna hans dammsugare. Men jag ville se var min fru sökte ett planteringslugn. Jag hade aldrig varit vid kolonilotten, men i lördags cyklade vi dit, zick-zack, medvind, motvind, medvind. Ja, du fattar.
Johanna visade vägen och cyklade snabbare än vad jag brukar göra. 37-38 minuter tog det, sen var vi framme efter att ha passerat Kroksbäck, Nydala, Södertorp och allt vad det heter, allt det man aldrig ser annars. Inga rån.
Ganska nära Lindängens idrottsplats ligger koloniområdet (som alltså inte har några stugor).

I hockeyvärlden i början av åttiotalet cyklade vi alltid hem från träningarna. Cyklade ofta igenom koloniområdet på Larvi, jag var yngst igen , men hängde med när vi plockade äpplen och päron som vi kastade mot stugornas fönster. Som en mobb, som en parad för att ta tillbaka gatorna genom att kasta stenar. Som att knyta slipsen i den bruna uniformen och kasta bensinflaskor mot husen där dom mest kroknästa med svart hår bor. Pöbel är alltid pöbel. Och alltid korkade.

Vi var på Inkonst senare den dagen, när vi torkat bort svetten. Det får jag skriva om en annan dag. Om hur tyst ilskan kan låta när man hör den från en irakisk poet i exil. Hur avslappnad myten kan vara när man hör den från Håkan Sandell eller Kristian Lundberg. Hur intressant det kan vara att för första gången träffa en recensent/kulturskribent som man först läst och tyckt om, sen avskytt (Christer Enander), när han sågat en bok som inte var så mycket som roman, men som också bara kallades berättelse (Så enkelt i solen), hur man, javisst, jag, låtit bli att skicka alla breven jag formulerade. För att sen få två förtfräffliga recensioner för mina två senaste romaner. Att träffa honom och höra Kristian Lundberg säga: "Hallå Jonas, det här är Christer, min livskamrat."

Vi tog tåget till Landskrona på söndagen. Till vår lyxkolonistuga vid citadellet. Frodigt, grönt, och vitt hos päronträdet, och vi grillade inte, köpte en grillad kyckling istället. Och när jag cyklade på den skraltiga cykeln för att köpa mjölk, så slank jag in på Akropolis för en dubbel lättöl och LandskronaPosten, då frågade Apu vad jag trodde om matchen. Vi borde vinna idag, sa jag. Men det gjorde vi inte.

Så, nu gick det snett ändå. Jag hade en tydlig tråd, men jag ser inte den nu. Men om man tittar noga, och använder sin logistiska hjärnhalva, den med den poetiska friheten i, så hittar man nog tillbaka. Ja! Nu såg jag den igen.

Friday, May 19, 2006

Allt är inte lika viktigt för alla i Tomelilla och Teckomatorp

Den hösten när hon flyttade till MUnka Ljungby gick det utför i min brorsas gamla lägenhet i Landskrona. 1992. Jag var tjugotre år och hon flyttade till en konstskola, en folkhögskola. Och vi skulle ju ses på helgerna, bla bla bla.
Till slut tog det slut. Hon ville ju måla.
Just den helgen hade vårt band The Maddys en tvådagarsspelning på pizzerian i Teckomatorp.
Fredagen gick väl okej, men på lördagmorgonen slog det mej i magen, hur ont det gjorde, att hon inte ville ha mej. Henke bodde i närheten, också ung och olycklig. Vi tog färjan till Köpenhamn och när jag kom tillbaka till replokalen för avfärd till teckomatorp var jag full.
När jag stod på den lilla scenen och inte kunde spela gitarr var jag ännu fullare. Tyckte att det var jättekul att säga att den här låten har Per Gessle skrivit, eller Lundell eller Ledin, när det var mina låtar. När publiken bad om Creedence blev jag sne och bad dom dra åt helvete, gjorde fucketecken.
Efter första set kom pizzeriaägaren fram till mej och sa att han sket i hur full jag var, men jag fick inte förolämpa hans gäster.
"Ge oss halva gaget, så sticker vi", sa jag, och det gjorde han. Och jag stack i en taxi medan bandet samlade ihop grejorna och gav mej kicken.

Den historien berättade jag igår i en något kortare version på Österlens folkhögskola i Tomelilla. Jag berättade den som början på det som skulle bli min litterära karriär.
Tjejen som drog, rocken som dog.

Ibland när jag är på skrivarlinjer och snackar om min långa och krokiga väg uppåt på nån sorts litterär bergsväg, och det hela tiden har funnits en mycket bredare väg med fina bilar och bussar med luftkonditionering, när jag hela tiden har åkt på den där jävla hostande flakmoppen bland groparna på den gamla vägen, men bytt upp mej efter hand, och, framför allt, fortsatt.
Igen. När jag berättar den historien (annorlunda men med samma grund varje gång), så kan det vara väldigt kul ibland. När fyra, fem, sex elever är intresserade på riktigt, och andra i alla fall inte ointresserade. Frågor, man kommunicerar, dom ger mej något, jag ger dom något. Vi känner till samma saker, jag hoppas att jag visar att det finns flera vägar att gå.
Framför allt, jag träffar människor som är genuint intresserade av litteratur och skrivande, och läsande. Och rock´n roll eller techno eller whatever, men man har en gemensam grund, vi ska fortsätta kämpa, skriva. Varför? Det är det här vi sysslar med, helt enkelt. Vi kan inte sluta.

Det var trevligt i Tomelilla igår, men inte i närheten av magiskt. Några stycken ställde frågor. Andra smet under lunchen. Några mobiltelefoner ringde. En tredjedel av klassen var borta redan från början. Det ger mej pengar. Det ger några stycken något intressant, kanske en knuff och en lust framåt. Men det gav mej aldrig det där gensvaret. Inget alls ont om skrivarlinjen i Tomelilla som jag alltid tycker att det är kul att besöka, inget ont om dom som faktiskt var väldigt intresserade och ställde intressanta frågor. Inget ont om dom andra heller. Jag försöker berätta hur det kan bli när man-JAG har fel inställning.
Jag slog följe med en ung tjej från klassen när jag skulle till stationen. Det regnade. Hon var jättetrevlig. Hon ville kanske gå en dramalinje. Helst ville hon jobba. Jag ser inget fel i det. Det enda felet jag kan se är hos mej själv, att varenda gång jag ska till skrivarlinjer så tror jag att jag ska möta femton heltaggade människor som bestämt sej för att gå över lik och skita i allt annat för att bli författare, för det är den enda luft dom kan andas.
För så var det för mej, när rockluften tog slut.

När jag dagen efter den halva spelningen i Teckomatorp 1992 satt på Akropolis i Landskrona och drack upp det sista av gaget så började jag skriva i min da/anteckningsbok. Jag var ledsen, spröd och nersupen, och jag skrev för första gången rakt och ärligt rätt ut från hjärtat på det språk som jag var ganska bra på att hantera. Jag grät av min text när jag läste den senare.
Sen fortsatte jag och skrev på fem månader en roman, slutförde arbetet. Den är inte utgiven. Men den är det verkliga startskottet för mitt seriösa skrivande, inga spekulationer, rakt och ärligt (det kan vara påhittat för det). Och att jag slutförde. Jag slutför alltid nu. Det är det viktigaste, att tro på sej själv och arbeta klart.

På tisdagen i oktober 1992 ringde pizzeriaägaren. Jag blev rädd. Han ville prata. Om vadå, undrade jag. Om musik, sa han.
Jaha, komme juggemaffian nu då?
Nä, han ville att vi skulle spela nästa helg också. Men då hade jag inget band längre.

Tuesday, May 16, 2006

Om Black Jim i finnskogarna eller när vinden viner i november i Borstahusen

Just nu visas det en film om Dan Andersson på teve. Jarl Kulle spelar huvudrollen. Inget ont om den döde Jarl, men inte riktigt så Dramatenisk tror jag att Dan var. Fast Fan vet. Hans dikter är ju ganska långt från vardagsrealism, eller är dom det? Jag vet inte, faktiskt.

Jag vet inte om vinden ven. Men jag minns att jag var mycket ung när jag plockade fram den gröna boken med Dan Anderssons samlade dikter som pappa ibland sjöng och läste ur. Och alltid hamnade jag i den vackert sorgliga historien om Tiggaren från Luossa. Jag tror att det är mitt starkaste litterära minne. Och mycket mer än så. Fast jag under åren förändrats och lärt mej mer om litteratur och livet, så kan jag inte släppa det där om det som finns bortom bergen, och allt det andra. Det gör inte mej världsfrånvänd, det hjälper mej att stå ut när det är jobbigt, att tycka att allt är fint när det är bra. Jag vill inte skriva mer.

Jag ska fanimej gå och se slutet på den där filmen nu, fast jag inte tittar på teve före 2200 timmar (som vi säger in the Army). Jag har alltid gillat Jarl Kulle.

Thåström sjunger om när giftet tog Dan i den låten Om Black Jim. Dom hade inte vädrat ut på hotellet. Han var tonåring och ensam i Amerika, Dan, också. Han satt inte bara vid milan och sjöng sin sång. Han blev också rejält refuserad, bara så ni vet, ni odödligaklassikerwannabees. Hang in there (som vi säger med gröna kläder).

Saturday, May 13, 2006

Brittiskt musicbattle med fred i huvudet i en dröm om karg vind på Hebriderna(yttre)

När Rickard och jag var i London 1989 träffade vi en snubbe som spelat med Mike Scott i gruppen Another pretty face. Det är nästan sant, men jag orkar inte gå in på detaljerna. Mike Scott är/var sångare i Waterboys. Han var till stor del Waterboys, fast han hade inte kunnat göra det ensam. Karl Wallinger, Thistlewaite och den andre som jag inte ens orkar kolla upp namnet på.
Jag älskade Waterboys. Jag älskar Waterboys, jag köper nyutgåvorna som kommer då och då, med outgivna låtar, fast jag har originalen på vinyl eller cd. Och jag är inte direkt en skivnörd. Jag sålde av fyra femtedelar av min cd-samling i början av detta århundrande, vissa plattor för en tia, pengar till krök. Jag sålde även andras plattor. Men inte en enda Waterboys. Inte en enda Magnus Johansson. Och inte en enda Pogues. Annars allt som nån ville ha. Rundan till Skivesset och sen till den på hörnan på Amiralsgatan med dom plattorna som Skivesset skrattade åt, reporna, inaktualiteten.

Bla, vaknade sex i morse. Johanna och Elsa i Hässlehåla. Letade upp videon med Pogues från 1988, Live på Town and country i London, ST: Patricks day.
I min hjärna var det battle (som vi säger i Malmö dessa dagar när Försvaret ska ta tillbaka sitt sargade förtroende, som en general säger i dagens tidning), hela åttiotalet, vem var bäst, Pogues eller Waterboys? Det gick i vågor.

I början på 1985 eller 1984 var jag i Schweiz och träffade en snubbe som kallades Hedda. Han hade synthlugg och var mycket rolig, ett år äldre, eller två. Han hade synthlugg och klädde sej som Hitler, men var inte Hitler. Detta var tider av Reperbahn (bandet), Triffids, Cocteau Twins. Han lärde mej.
Jag träffade andra människor också, men en kväll var det bara jag och Hedda på diskot i tre våningar där en naken man var fakir och stack spik eller långtjocka nålar genom sin penis, där senare tjugo människor var med om en oerhört seg hypnos där dom skulle sluta röka på dansgolvet.
Jag skulle fylla femton eller sexton år och vi var fulla och träffade några tyskar som bjöd på brass, det var första gången. Vi var övre medelklass, Hedda och jag, det har aldrig varit något problem för ingången till olika missbruk, om nu någon trodde det.
Jag snurrade i sängen hela den natten.

Pogues. Hedda bodde i Helsingborg och vi skickade blandband till varandra. Han skickade Pogues. Jag blev frälst. Rum, sodomy and the lash.

ÄÄÄÄÄh, jag har satt igång ett projekt här. Jag orkar inte slutföra det.
Shane på Roskilde. Resan i första klass till Köpenhamn för att se Pogues utan Shane på Olympen i Lund. Tystnaden under Fishermans Blues-turnén på Mejeriet, när Mike Scott aldrig var längre än en centimeter från mitt hjärta. Waterboys 2001 när jag var nynykter och ensam och dom hade ingen lättöl på KB, när jag var så rörd att jag måste ha en öl, köpte en Hof och drack den, inget mer med det. Mer än att det var så fantastiskt bra. Fotot i puben i Spiddal.
Jag stoppar där så länge.
Brittiskt musicbattle med fred i huvudet i en dröm om karg vind på Hebriderna(yttre)

När Rickard och jag var i London 1989 träffade vi en snubbe som spelat med Mike Scott i gruppen Another pretty face. Det är nästan sant, men jag orkar inte gå in på detaljerna. Mike Scott är/var sångare i Waterboys. Han var till stor del Waterboys, fast han hade inte kunnat göra det ensam. Karl Wallinger, Thistlewaite och den andre som jag inte ens orkar kolla upp namnet på.
Jag älskade Waterboys. Jag älskar Waterboys, jag köper nyutgåvorna som kommer då och då, med outgivna låtar, fast jag har originalen på vinyl eller cd. Och jag är inte direkt en skivnörd. Jag sålde av fyra femtedelar av min cd-samling i början av detta århundrande, vissa plattor för en tia, pengar till krök. Jag sålde även andras plattor. Men inte en enda Waterboys. Inte en enda Magnus Johansson. Och inte en enda Pogues. Annars allt som nån ville ha. Rundan till Skivesset och sen till den på hörnan på Amiralsgatan med dom plattorna som Skivesset skrattade åt, reporna, inaktualiteten.

Bla, vaknade sex i morse. Johanna och Elsa i Hässlehåla. Letade upp videon med Pogues från 1988, Live på Town and country i London, ST: Patricks day.
I min hjärna var det battle (som vi säger i Malmö dessa dagar när Försvaret ska ta tillbaka sitt sargade förtroende, som en general säger i dagens tidning), hela åttiotalet, vem var bäst, Pogues eller Waterboys? Det gick i vågor.

I början på 1985 eller 1984 var jag i Schweiz och träffade en snubbe som kallades Hedda. Han hade synthlugg och var mycket rolig, ett år äldre, eller två. Han hade synthlugg och klädde sej som Hitler, men var inte Hitler. Detta var tider av Reperbahn (bandet), Triffids, Cocteau Twins. Han lärde mej.
Jag träffade andra människor också, men en kväll var det bara jag och Hedda på diskot i tre våningar där en naken man var fakir och stack spik eller långtjocka nålar genom sin penis, där senare tjugo människor var med om en oerhört seg hypnos där dom skulle sluta röka på dansgolvet.
Jag skulle fylla femton eller sexton år och vi var fulla och träffade några tyskar som bjöd på brass, det var första gången. Vi var övre medelklass, Hedda och jag, det har aldrig varit något problem för ingången till olika missbruk, om nu någon trodde det.
Jag snurrade i sängen hela den natten.

Pogues. Hedda bodde i Helsingborg och vi skickade blandband till varandra. Han skickade Pogues. Jag blev frälst. Rum, sodomy and the lash.

ÄÄÄÄÄh, jag har satt igång ett projekt här. Jag orkar inte slutföra det.
Shane på Roskilde. Resan i första klass till Köpenhamn för att se Pogues utan Shane på Olympen i Lund. Tystnaden under Fishermans Blues-turnén på Mejeriet, när Mike Scott aldrig var längre än en centimeter från mitt hjärta. Waterboys 2001 när jag var nynykter och ensam och dom hade ingen lättöl på KB, när jag var så rörd att jag måste ha en öl, köpte en Hof och drack den, inget mer med det. Mer än att det var så fantastiskt bra. Fotot i puben i Spiddal.
Jag stoppar där så länge.

Thursday, May 11, 2006

Bomber och granater, och Charlotte Perrelli i Malmö. Varför?

”Svenska försvaret presenterar stolt (på alliansfri engelska, nä, amerikanska): Swedish battle camp.”
Det blir minfält och stridsfordon och flygplan, Jas 39 Gripen. På stora scenen: VÄPNAD STRID.
Och något stridsfartyg i hamnen. Men det finns mer grädde på moset, vänta lite …

Jag försöker mej på reklam. Men jag är kanske inte rätt kille, vi får se.

När jag gjorde vapenfri tjänst, på Rosengård i början av nittiotalet, var det närmaste strid vi kom när en pensionerad general störde vårt dagliga arbete inom hemtjänsten eller barnomsorgen, eller som musiker på äldreboende och bland dagisbarn. Enda gången vi krigade var när den gamle yrkesmilitären skulle lära oss kriga som rollspel i det högst huset på Rosengård. Vi skulle vara kreativa och följa reglerna, vi fick olika uppdarga. Jag blev journalist tillsammans med några andra, Sverige var ockuperat, vi var motståndsjournalister (givetvis), vi spred ett rykte om Mul- och klövsjuka i pressen. Det blev kalabalik.
Men se, då tog det hus i helvetet, så fick man inte göra, sa den gamle översten (som var trevlig för övrigt), det fanns inte med spridande av sjukdomar i det rollspelet subventionerat av den svenska försvarsmakten. Så fick man inte leka krig.

Jag cyklar varje dag (hemåt eller bortåt beroende på vinden) längs Ribban och Limhamnsfältet i Malmö. Jag hejar på en tjej med stavar som jag har sett nu varje dag i ett år. Nickar till den svarte äldre mannen i keps som promenerar, känner igen kärringarna som alltid går och har sittdynor med sej. Vi är ett gäng, då vid niodraget. Jag cyklar på cykelbanan, dom går på gångbanan, någon joggar eller åker skidor på cykelbanan (det får man, om man rör sej betydligt fortare än gångtrafikanterna), vi sköter oss och trivs.

Men det har varit liv dom senaste dagarna. Stängsel har byggts, läktare har byggts, överviktiga hemvärnsmän (tror jag) har suttit och druckit kaffe utanför kamouflerade tält medan unga eller utländska arbetare har byggt vidare. Korpraler har pratat i mobiltelefoner och önskat sej tillbaka till knastrigare varianter av kommunikation.

VARFÖR?

”Svenska Försvaret presenterar stolt: Swedish Battle Camp.

Artister: Linda Bengtzing, Charlotte Perrelli, Joe Labero, Fame.

Alltså. Svenska försvaret presenterar stolt: Nu ska vi jävlar i det lära svenska barnfamiljer och pensionärer kriga.

Eller är det en invasion på gång?
Eller ska man bussa blattedrägg från Rosengård till den väpnade striden och ge dom ett slag med k-pist-kolven och lära dom veta hut.

Hemvärnsgubbarna dricker mer kaffe och pratar som man gör på eviga kafferaster.
”Har ni hört den om generalsfrun som blev misshandlad, och mannen åkte dit, hö hö, men inte för dom upprepade våldtäkterna, hö hö …”
”Nä, hö hö.”
”Hon vill veta vem som har gjort det, hö hö, vem som då har våldtagit henne, hö hö …”
”Nittiettan, hö hö?”
”Nä, Fyrtisjuan Löken, ha ha ha, fattar ni, LÖKEN!”
Och längre bort hörs ljuden fråbn susande björkar i fjärden, en dragharmonika och vänslande bland brännässlorna i slänten, nedanför dansbanan med en sprucken Explorer i vekaste livet.


När jag står utanför stängslet och antecknar attraktionerna och artisterna, ja, ni vet, Charlotte, väpnad strid … Tittar två lumpargrabbar hotfullt på mej när dom spanar förbi, båda har K-pistar.

Jag slutar skoja, vi får se upp, det är en invasion på gång.

Tuesday, May 09, 2006

Olika dödar i fyrtioårsåldern i USA och Australien

Sol igen. I morgon ska det blåsa noll meter i sekunden, och solen ska skina. Jag tror det när jag slänger upp en död nyckelpiga i luften, nä, några grässtrån som faller alldeles rakt ner i marken utanför fiskehoddorna där jag brukar sitta och anteckna på förmiddagarna. Ett solbränt jobb för Jonte Bergh.

Döden i USA.
Jag missade dokumentären om John Holmes igår. Nån sorts komplex kanske. Eller bara det att jag numera bara ser på video, eller textteve, eller Så ska det låta.
Han dog ju tidigt John, efter att ha knullat med 14 000 kvinnor, enligt egen utsago.
Där ligger ju Bill Wyman i lä, hans största bedrift är ju att han knullade mest i Stones. Enligt en av kvällstidningarna kämpar Keith för sitt liv nu, han har knullat minst. Nä, det är ju Charlie, fast han kanske har knullat mest ändå, med sin fru.
Bill har i alla fall tillkännagett (helt obittert) att han inte vill se Stones, det händer inget längre, Mick är bara bitter och har komplex för att han har knullat färre kvinnor än Bill, hävdar Bill (men vad säger Bull?), att Mick struttar runt och tänker på det hela tiden, vrider sej i sängen i svett och plågor varje natt. Tror Bill, om jag tolkade det rätt.
Vad Bill gör? Han spelar blues i Trollhättan och har konstutställningar (fast det kan vara spjuvern Ronnie, jag vet inte så mycket som det verkar om Stones).
Och Keith var halvpackad och klättrade upp för en palm, och trillade. Det är något jag kan relatera till. Jag har brutit armen två gånger på liknande sätt. Och i Arvika bröt jag nyckelbenet efter en basketmatch som slutade i ett fall från en ribbstol.

Döden i Australien.
Mycket sorgligare. En av dom stora som man ofta glömmer, jag gör det titt som tätt.
Det började långt innan, men en gång i Köpenhamn 1991 (tror jag). Rickard och jag tog färjan från Malmö, Flygbåten. Jag gjorde vapenfri tjänst i Rosengård och Rickard pluggade i Lund. Åkte på eftermiddagen. Drack öl och sånt. Gick mot Vesterbro för att hitta biografen som var konsertlokal, Saga (?). Vi skulle se Lloyd Cole, en annan av dom stora, men det som nästan var större var att Go-Betwwens skulle vara förband. Go-Betweens, dom fanns ju inte ens längre. Och det gjorde dom inte heller, det var bara Robert Forster och Grant McLennan med varsin akustisk gitarr och biostolarna var av röd plysch och utanför fanns en bar, ett krypin, en gammal teaterbar med direkt anknytning till konsertlokalen. Rickard och jag bjöd varandra på äckliga drinkar, men det var fantastiskt med dessa två män som sjöng så fina sånger. Talulah, Right here, Spring rain, People say I´m mad to love you (fast den heter inte så), och andra som jag också har glömt.
Men så läste jag igår att Grant var död, död av en hjärtattck i sängen. Jag visste inget om honom, mer än flera fina låtar på soloplattorna på nittiotalet, och gruppen Jack Frost med Steve Kilbey från The Church.
Lloyd spelade fint sen och Rickard spydde på en plyschfåtölj under sista extranumret.

Han blev 48 år, Grant McLennan.
John Holmes blev 43 och Keith Richards är 62.
Nästa vecka fyller Bill Wyman 17, då är han äntligen lika gammal som Mandy Smith var när det begav sej.

Friday, May 05, 2006

Ännu en dag på jobbet i Limhamn

Jag hatar datorer och teknik. Möjligen förutom den tekniken som får en människa att kunna stå just på den halaste stenen och det borde rimligtvis inte kunna gå på något annat sätt, än att ramla, slå huvudet i stenen och det sista man hör är helt fel sång, den som jag råkade höra på radion i kolonistuganigår, med hon Linda som var med i melodifestivalen, Jag ljuger så bra. Exakt.

Jag skulle egentligen skriva om det blandbandet som jag hittade i en gammal byrå i kolonistugan, från förra året och året innan, när jag satt där och skrev bok. Det bandet från nittiotalet med sångerna som betydde något, då, och mycket nu också.
Men det blir inget med det. För jag orkar inte lyssna igenom det igen och skriva ner låtarna, det får bli en annan dag. Jag har så många blandband, ni anar inte. Verkligen inte.

Och det är ännu en solskensdag, och jag vill bara ut. Men jag vet hur det är, nu kräver ni, ni hotar mej och jag vill inte gå in på det obehagliga, men jag känner mej tvingad att skriva. Så nu får ni, en solskensdag med varma knivar i smöret och norrlänningar gnäller inte, dom är ju vana.

Vadå vad jag menar? Jo, jag menar att nu är det äntligen inte bara vår utan nån sorts försommar. Och jag skiter i hur det är i Norrland. Men jag har varit väldigt arg den här vintern, det ska inte vara så. All snö och kyla och det svåra i att få ta sina cykelturer på ett humant skånskt sätt. Jag tycker om den skånska vintern (om man nu måste leva i skiten), med några plusgrader och vind, lite regn, rätt kläder och ett finger i luften åt vilket håll det blåser, bestämma väg och blandband och ska jag ha regnstället, ja, lika bra. Cykla dom vägarna där vinden inte riktigt hittar när den är mot, sen segla eller flyga hem i medvinden. Vill jag ha snö så åker jag hellre till Alperna än Norlland, men det var längesen nu. Det var längesen jag var en liten skit i Norge

Jaha. Jag sov över i kolonistugan efter BoIS´stolta segermatch i onsdags. Träffade min gamle vän Henke på Akropolis. Och några till. Lagade en av dom trasiga cyklarna, nja, Göta fixade det, cykel- och fisskeaffären. Jag ser inte vad jag skriver, datatekniken funkar inte. Det gör mej mycket irriterad. Men jag försöker hålla fanan högt och glatt i luften. Våren är ju här nu, försommaren.
Fick äntligen Serums nya, sista, nummer. Pelle Andersson fortsätter bataljen på Aftonbladets kultursida idag, jag har skickat ett svar. Jag gillar Pelle A, jag tror att han inte avskyr mej. Men han måste ju vara raljant i dom korta kulturnotiserna. Vi får se.

Det här har jag velat säga länge: Släpp alla spärrar, alla fördomar. Bara lyssna på Prärien igen (från nådens/dådens år 1979?) och Som en syster (från Natten hade varit vild och öm 1978? eller Längre inåt landet 1981?), och kom sen inte och hacka på Ulf Lundell medan ni hyllar ännu en tradig singer/songwriter från yttre Appalcherna.
Nä, jag tycker inte illa om historieberättarna med gitarr, jag tycker bara att man borde nyansera bilden av Uffe, att det inte ska behöva vara pinsamt att vara späd och dessutom gilla honom. Det bestämmer man själv, det borde jag fatta. Jag börjar bli solbränd som Björn Ranelid. Watch out! Fast vi sitter inte på samma bänkar.

BoIS vann med två-noll. Jag fick låna ett par brillor av min brorsa (som dessutom bjöd, eller hans firma, på inträde och korv och sittplats. Mina egna glasögon fungerar inte efter omild behandling i frustration.) Jag har bara brillor på fotboll och dom få gånger jag spelar golf. Det gör att jag ibland inte hälsar när vi ses på cykelbanorna, jag känner helt enkelt inte igen dej, min vän.

Äh, jag ska marinera lite kött, sen ska Elsa och jag cykla och ikväll ska vi se på Så ska det låta, Johanna kör sitt race uppe i norr den här helgen. Och det är inte heller sant, för när jag pissade igårmorse såg jag hur blommorna redan slagit ut under natten. Och när jag inte visste att det var hål i hinken som jag bajsade akut i, när jag berättade det för Johanna, så måste hon tvunget åka till Hässleholm för att köpa specialsåpa, så på söndag ses vi i kolonistugan i LA och tvättar mattan, skrubbar och står i medan sydamerikanska korvar spricker på den tyska grillen som vi köpte hos Bo Ohlsson i Tomelilla (Hej!) för några år sen, som jag skruvade ihop med händerna. Sen åt vi cocacola-marinerad skinkstek. Och näste torsdag ska jag till Tomelilla och prata med skrivarskoleeleverna, lära dom veta hut.

Så här blir det när man inte kan se vad man skriver, skriv upp det!

Monday, May 01, 2006

Den här tiden på året då och nu i Halland och Skåne

Kamrater! Igår var det punsch till lunch och sillar innanför frackvästarna när studentmössorna flög i skyn utanför Grand under promenaden ner till verandaserveringen i Stadsparken, och ner och ner till under grisarna bland all skiten som Big Brotherstudenterna spyr upp i dag. Annat var det förr! På min ära!
Men det är bara att ta med sej datorn till Stadsparken i Lund numera, fick jag höra förra veckan, allt är uppkopplat per satelit (tror min fru).

Vi möblerade om igår. I köket och i sovrummet. Elsa har fått en fransk frisyr och hade dagen till ära prinsessklänning som hennes mamma hade sytt. Och jag gjorde fotbollspelarmat deluxe. (En köttbit, pommes och bearnaise,ni vet, och en cola. Och några slingor i håret och sådär lagom rufsigt). Fast potatisgratäng (också den åt det franska hållet), ryggbiff och champinjoner och en tomatsallad deluxe (åt det grekiskskånskahållet med fetaost och sillspad sidan om).

Elden då? Jodå, det var folkvandring bland Limhamns barnfamiljer och det var helt meningslöst att ringa med ringklockan på cykelvägen, ut på den stora vägen istället och facklornas eld blåste i vinden och Elsa undrade på sin barnsadel var Amelie var, på sin barnsadel, och skrek likadant.
Sen gick en kedjerökande gubbe runt och hällde tändvätska, och sen T-röd (som han fick offra?) på elden som till slut tog sej. Man saknade sången då. Vintern rasat ut. Men från matosstånden och lastbilsflaket som var scen hördes discodunk, dunkadunka, när man kunde få skönsång.

Utanför Halmstad 1990 (?). Vi var jättefulla och rullade nerför backen, över koskit och stenar och enebuskar. Rullade nästan in i elden som var gigantisk och luste upp hela bukten. Så sjöng vi Perssons Pack, Sista kvällen i april. Högt och fulla, så vi märkte inte att kören från Trönninge sjöng mycket vackrare, märkte inte att folk blängde och blev arga. Tills någon sa till oss, då fattade vi inte, var oförskämda bara. Det är ballt med Valborg.

I Limhamn i går, vad jag önskade några goda körsångare vid flammorna.
Men till slut, vi gick bort till stånden och lastbilsflaken och en smålänning från Wesleykyrkan pratade om Oskar och Kristina i Amerikat och hur det inte dög med att fira Valborg på småländska eller nåt, mycket snack. Men sen sjöng Limhamns gospelkör och alla tjejerna ville vara Karola och alla killarna hade för korta jeans. Och ljudet var dåligt. Men det svängde och var inte dumt alls. Lord of the harvest, we worship you, we worship you.
Sen cyklade vi hem och ungarna såg på Bambi och vi andra drack vin och lättöl.

Och idag är det första maj och jag ska inte demonstrera i år heller. Har aldrig gjort det. Bara en gång när jag gick på Fridhems folkhögskola och man fick åka buss till Malmö för att demonstrera mot att åldern för att få studiemedel skulle sänkas. Där brann vi, Micke och Anna och jag. Och fick en dag i Malmö istället för bonnvischan i Svalöv.

Men vi brukar åka till Vänsterpartiets utefest i parken utanför biblioteket, det brukar vara bra musik och goda korvar, och ett och annat tal att lyssna på.
Jag skulle vilja vara en god socialdemokrat, stolt. Men det är alldeles omöjligt, sen en lång tid tillbaka, sen innan jag fick min rösträtt.