Tuesday, April 29, 2014

svartare och svartare sagor, ser du ljuset i tunneln?


För vi bryr oss inte om andras smärta, det är inte därför vi vill att de ska försvinna. För det är inte för deras skull. Vi vill bara inte se, vi vill inte veta, allt vi sviker, allt vi pissar på.
Och på torget mellan livsmedelsaffärerna i Limhamn (på förmiddagen när jag kommer från simningen på Kockum) står det falska snåla packet, har sd smällt upp ett partytält och det är givetvis inte alla som är bjudna på lögnpartyt för nu är det bara pensionärer och mammalediga kvinnor som frekventerar, och några av snubbarna (och en eller två kvinnor) vid bänkarna som druckit några folköl men nu har Systemet öppnat och någon släntrar förbi sd:s fula tält och de fula människorna där försöker sej på en lögn men den som har ljugit alla själv redan, som bara har kvar den bespottade gemenskapen på några få bänkar bryr sej inte, ser igenom men orkar inte protestera.
Och när det glansiga lokala livstilsgratismagasinet (med "prisvärda" vintips och "intressant" arkitektur i Sydafrika och "spännande" nya glassorbeter, osv osv ...) frågade vad som bör göras i Limhamn för att "alla" ska kunna trivas i centrum: "Få bort alkisarna mellan Willys och Malmborgs (fast idag hade det väl varit tiggarna, nu är alkisarna fridlysta, i alla fall enligt sd-retorik: alkisarna är ju "våra", vi måste ta hand om "de våra" först, vi kan inte rädda hela världen).
Och sd står vid sitt fula partytält i sina fula kläder och ljuger.
Och de trygga pensionärerna får höra att de är otrygga, det mörka hotet tornas upp, målas med breda penseldrag.
Och medelklassmammorna (papporna är inte med idag) med barnvagnar får höra hur svartmuskiga sjuttonåringar massinvaderar för att stjäla de rågblonda oskyldiga älsklingarnas dagisplatser.
"Så är det bara, sä är det bara, ja, så är det bara", säger den fulaste sd-gubben, "det står här", säger han och viftar med en felstavad snömosbroschyr, fullproppad med lögner, "det står ju här."   
Och säga vad man vill om Lasse Dahlqvist, men han hade ett betydligt mer öppet sinne när han skrev om indianer och amerikaner och kållar och ador för sådär sjuttio år sen.
Och det vrider sej verkligen i magen på mej, dessa fascistiska sverigedemokrater och deras mer oborstade nazistvänner.
Och vi måste kalla saker vid dess rätta namn.
Och om inte rasisterna vill kallas rasister så är det alltså bara att sluta vara rasist.
Och kom ihåg att Hitler också var demokratiskt vald.
Och kom ihåg att saker inte förändras av sej själv.
(Jag hade tänkt berätta om mannen med käppen på Kockum fritid,hur vi brukar småprata i bastun eller i omklädningsrummet, om den underbara kvällen i Folkets park när Anna fick en ny kompis, och om den utländska barnfamiljen som vi pratade med vid plaskdammen, om de öppna mötena, om nyfikenheten, men allt smakar beskt, förpestande sverigedemokrater!)

Tuesday, April 22, 2014

Snålheten har ingen kompass

När vi cyklade till skolan var det kallare i Limhamn än vi hade väntat oss.
Två killar spelade landhockey, några andra stod vid väggen till förrådet eller vad det är, därborta nordväst på skolgården. "Anna! De har målat på väggen! De har skrivit saker ...", sa en av killarna. "Vad har de skrivit", sa Anna, nyfiken. "Jag vet inte riktigt, att vi är dumma, eller nåt ..."
Vi lämnade cykelhjälm och väska i kapprummet och sa hej till en fröken. "Amatörer", sa hon, "de har ju sprayat sina namn, men det är fina färger ..."
Jag följde med till väggen när jag skulle till cykeln. "Vi är inte dumma", sa Anna. "Nä", sa jag och där stod några av flickorna i Annas klass och tittade på rosa, lila och gult, det stod: Dick, Mikaela och något namn till, något hjärta. Ganska stora bokstäver, ganska fula. "Nu vet vi i alla fall vad de heter", sa en flicka, "Anna, kan du och jag leka någon dag", sa hon och det kan de ju.
Två sexåringar som leker hemma hos den ene eller den andre, ritar teckningar.
Två eller tre tonåringar som inte har någonstans att ta vägen söker sej till sin gamla trygghet, sin gamla låg- och mellanstadieskola, sprayar lite färg, vågar inte ta sej in till stan. Stannar i den enda trygghet de har, Dick och Mikaela.
Trygghet.
Otrygghet.
Jag har i alla fall råd att köpa jordgubbar hos fruktmannen och fruktkvinnan, och bröd. Sen ska jag ha en tidning, parkerar utanför Malmborgs. En kvinna sitter i slitna kläder, stilla, tyst, tanig, lutad mot en stolpe några meter från entrén, en liten burk i handen. DÅ kommer en av Malmborgs anställda och kör bort henne.
Jag stannar och häpnas.
Var det den här världen vi ville ha?
Den blinda världen?
Den kalla världen?
Varför gör du så, Malmborg!?
Är det kunder som klagat, som inte vill, inte orkar spegla sitt välstånd i verklig fattigdom. 
Gör det så ont i din snåla mage att du inte ens kan se misär (att du skulle skänka några pengar håller jag för uteslutet).
Fy fan, Malmborgs i Limhamn. Inte ens det kunde du erbjuda, en hård skrovlig yta mot röven i timme efter timme, förödmjukad på en halv kvadratmeter.
Inte ens det är din syster värd.
Och nu slipper du mej också, jag går till en annan affär, men jag har åtminstone någon annanstans att gå.
När jag cyklade hem var det kallare i Limhamn än jag hade väntat mej.


I Spanien

Monday, April 21, 2014

Återuppståndelse?

Vi gick längs floden i ravinen i Ramlösa och det var långfredag och solen sken men snart skulle hagel stora som stora gräshoppor falla.
Här promenerade de feta grosshandlarna förr, lurade med sej en kökspiga som smugglade ut korvar och sylta och några krus öl och några skålpund brännvin.
Sen kan en säkert anta att det vänslades bland buskar och ormbunkar, uråldriga träd och så klart vill de fastande byrådirektörerna och bankirerna komma till och lovade guld och gröna skogar och äktenskap och trygghet och karvade in namn i trädens bark.
Och sen skulle alltså regnet regna bort alla fagra löften.
Vi var tidiga till äggrullningen och därför gick vi bland vitsipporna bort till där källan är, vi pratade om Ingmar Bergman och Strindberg, hur deras arbete gick till, hur många omskrivningar och hur mycket jobb hade t ex Strindbergs redaktör?
Och författare som pratar om tredje och fjärde och femte omskrivningen, är det att skriva helt nytt, helt från början?
Jag berättade att jag i det närmaste skrivit in manus på nytt vid några tillfällen, p g a datorhaverier.
Sen placerade jag mej sådär i min brors årliga äggrullning men fick ändå ett fint pris, en datorväska i hårdplats.
Jag blev glad men tänkte ändå: "Undrar när den ska komma till användning?"
Igår var vi i Landskrona och det var som sommar och vi gick längs havet till Borstahusen och det var en vacker och trevlig kväll och vi brukar ju alltid åka till Triangeln och sen cykla men nu blev det Centralen och vi hann precis med bussen och hem och barnen somnade till slut och jag badade och sen skulle jag jobba, fortsätta redigeringen av grovmanuset, men datorn ville inte starta som den skulle.
Så idag fick jag användning för den nya datorväskan och det ska förhoppningsvis gå att fixa men en viss oro har infunnit sej, ska jag behöva tvingas till en sån där övergrundlig omskrivning igen?
Ska detta i så fall (när tidens tand har tuggat) visa sej vara av godo?
Jag hoppas att jag slipper ta reda på det.

Saturday, April 19, 2014

Stundtals slirig Hassebok

Bara för att Hasse Kvinnaböske (och Björn Afzelius) har många fans som girigt slänger sej över en första biografi över idolen, behöver väl inte boken vara alltför ofta kronologiskt hoppigt (slarvigt) skriven?
Jo, tydligen.
Annars är det en tjock och läsvärd (för den Hasseintresserade) bok som går under namnet Jag har skrivit mina sånger, många bilder och den tar sej antagligen så mycket in under skinnet på Hasse som du kan begära av författaren (Michael Nystås) som är en dyrkande journalist (som ganska länge regelbundet skrev om dansband i Aftonbladet, texter jag förbluffande ofta tog del av, precis som jag gjorde med Svensktoppen innan de nya reglerna).  
Och Hasse är ju Hasse, han verkar genuint god och nästan alltid på de utsattas sida.
Men det är ändå skönt att ta en ordentligt frisk dusch Svante Thuresson och känna exakt spontant sväng och perfektion, inte skitigt men äkta och knappt en dålig låt, för hur jag än vänder och vrider på min märkliga kärlek till Hasse så är det lite tröttsamt att hans stora sångkatalog trots allt bara innehåller ett tiotal låtar som kan kallas riktigt bra (i min värld). 

 

Friday, April 11, 2014

Öppna upp ditt fönster


När jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff i mina öron och jag tänkte på min mamma, hur hon stod mittemot gamla NK i Malmö för att köpa italiensk smörgåsmat och Rikard Wolff var där och hon tycker om honom och det gör jag också, hans skrik efter förståelse och kärlek och jag vet inte varför jag saknar gamla NK, jag vet inte varför jag ibland känner att jag bara vill sova och sova och vakna i en lättare tid.
Det är fan inte lätt alltid.
Men när jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff och det homosexuella paret stannade på perrongen och nästan hoppade av något som liknade hänförelse, som att vara framme i paradiset.
Att vara där man får vara sej själv.
Jag sitter nybadad och bortskämd på en bänk vid stranden i Sitges och ser de låga bergen och solen och tänker på när de kriminella homosexuella konstnärerna kom hit för så länge sedan och tänkte: Här borde vi få vara vi.
Och på gatan utanför mitt hotell parkerar den blonda kvinnan cykeln varje morgon och sätter sej ner, sätter ner sin papperskopp och ber om nåd, ber om råd att köpa ... inte vet jag, kattmat? för katterna snirklar runt henne.
Men hon ser ju inte fattig ut.
Men, för helvete! tror du att hon sitter här för att det är kul, tror du att spottet i alla blickar är trevliga att bli träffad av, gång efter gång.
Och när jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff om en sommar som var slut och jag harvar vidare och i korvaffären åt jag den godaste korven någonsin (xistorra) och killen bakom disken pratade fort på spanska och jag förklarade: "un poco, habla un poco espanol, un poco, lite ...", och han malde vidare om delar av familjen som bodde i Sverige: "Que ciudad (vilken stad)?" men det visste han inte, han berättade att han pratade knappt någon engelska, att engelska inte var prioriterat och jag förvånades av hur mycket spanska jag förstod och utanför satt en annan tiggare och på teven sjöng en spansk smörtrubadur och en halvung kvinna sjöng med och jag kunde inte titta på hennes såriga läppar.
Och när jag låg på sjukhuset läste jag Rikard Wolffs självbiografi och det skrek från sidorna: Älska mej för den jag är!


Här skriver jag om en bok om Borstahusen

Wednesday, April 09, 2014

Det var ju för väl att jag lämnade kvar koftan på rummet


När jag åt mina chokladmackor på hotellet var det fortfarande disigt, men molnen försvann bort över bergen och jag går ut och solen skiner solen bränner utan att jag känner.
Jag brukar ju tåla solen.
Men jag är så ovan efter den gråa vintern.
Det är onsdag idag (och jag är i Sitges) men jag skriver om det första som slog mej i måndags när jag klivit av tåget i Premia de Mar och hittat den lilla stadens enda hotell där målarna målar och borrar och allt är ju kakel och klinker så det låter.
Fönster ut mot havet.
Som i flera av dessa småstäder sådär fyrtio tågminuter norr om Barcelona går järnvägen alldeles nära havet, och en väg.
Men jag tänker inte så mycket på det.
Kanske när jag badar i kalsongerna och när jag ska trä på mej de trånga jeansen, sanden saltet, utan handduk.
Och solen bränner mej lite röd.
Det finns en Beach Club.
Nä, det fanns en Beach Club.
Den är nerlagd nu och jag ser två ödlor genom tyget som hänger på staketet, genom gallret, den tomma swimmingpoolen, den vittrande barnbassängen.
Tomheten bakom de tonade rutorna till VIP-avdelningen, tomma stolar, några som står, några som ligger.
Men vad som verkligen händer på den lilla strandbaren (och överallt är det tomma stränder och tomma förfallna hus och bara lite slitna hus och glada människor som ska äta lunch, gnida in vitlök i de rostade mackorna) lite längre bort där solen bränner så att jag känner, är att jag vet att jag är i Spanien och trivs när radion (överallt, på barer, i taxibilar, i hotellobbyer, i hörlurar som läcker) bara spelar kvalitetspopmusik från åttiotalet:
Careless whisper.(George Michael)
Heaven is a place on earth (Belinda Carlisle)
The power of love (Frankie goes to Hollywood)
Perfect (Fairground attraction)
Every breath you take (Police)
Tainted love (Soft cell)
Och den här:

 

Friday, April 04, 2014

Ljusblåa Durassomrar och Nick Cave i kortärmat ljusblått


Jag minns Nick Cave i kortärmad ljusblå skjorta i Småland 1997. Vi hade liftat till Hultsfred och när jag såg programbladet upptäckte jag att det var jag som skulle öppna hela festivalen vid lunchtid. Så där stod jag på en stor scen (för en okänd författare som bara blivit publicerad i tidskrifter och några antologier) i ett tält och längst fram stod elva tjejer från Jönköping med poesidrömmar, någon pojkvän och några andra utspridda som öar i havet och utanför kom ett plötsligt skyfall i solen och några trötta punkare släntrade in för att söka skydd och jag läste från det som skulle bli min debutbok (Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar) historien om de unga älskande när det faktiskt stämde, när de rusade ut i livet och snubblade av glädjen och farten och det fanns korn av verklighet, Durassomrarna ihopkrupna i fuktiga sommarstugors brunblommiga (eller ljusblåa) fåtöljer, Durassomrarna av värme men en poetisk klar kyla, ett hot som vi kände men bara låtsades om när det åskade och inte ens då, för åskan och de hårda regnen var så våldsamt fascinerande.
Jag minns Nick Cave i kortärmad ljusblå skjorta och vi tältade inne på området och dansmusiken och laserljusen dunkade genom nätterna och de tidiga mornarna och den tredje dagen stod jag utanför en barack i regnet, trampade i leran under björkarna och barrträden, väntade väntade och till slut lufsade två stora män i stora träningsoveraller och stora gnistrande halsband ut och det var Wu Tang Clans medarbetare och jag fick vänta lite till och komma in och så små gager (1200:-) betalades ut direkt och det var miljoner för mej och på kvällen avtog regnet och försvann och molnen luckrades upp och det var en mjuk måne, en mjuk vind och en mjuk Nick Cave i ljusblå skjorta som krackelerade i Into my arms och det var vackert och med en saknad och ett vemod mindes jag Durassomrarna som redan då var ett sken från en annan tid.  


(Fotot är från Plattans bibliotek Sthlm och för övrigt är det Marguerite Duras hundraårsdag idag.)

Thursday, April 03, 2014

Natten genom de saltstänkta rutorna


Natten genom de saltstänkta rutorna och Rygerfjord har seglat på de sju haven, tror jag men nu ligger hon stabilt vid Söder Mälarstrand och det var slump eller tur att vi kom hit. Vi skulle ju bo på Hotell Alexandra men det var som en parodi på arroganta stockholmare, ljög och var otrevliga, insinuerade att vi inte hade pengar (moi!?) och det var ett fult hus ändå och om jag vill kan jag känna en lätt rullning nu ombord på Rygerfjord på övre däck där Stockholm ser ut som en vacker stad i ljus och allt hade väl varit bra om inte killarna på pubarna besvarar min alkoholfria skånska med engelska, jag blir en osäkrare människa då med min ryggsäck men på den indiska restaurangen med Windy och Rickard var det glada miner och god mat och på Söders bokhandel kunde man andas en stund bland de höga hyllorna och bland de höga hyllorna på Medborgarplatsens biblioteket fick jag lugn och ro (och kunde utföra ett avslappnat toalettbesök med Lars Saabye Christensens okonstigt märkliga Modellen) och när jag hade flyttat runt lite bland böckerna på Be- hamnade min Till Killor with love vid Hjalmar Bergmans sida, Clownen Jac och i en helt annan tid försökte jag mej på att plugga litteraturvetenskap i Lund och den första boken var just Clownen Jac och jag minns en kärlekens förtvivlan i mitt liv och blev ledsen av den stackars ledsna clownen och visst kunde jag prata högt och spexa på krogen men det var en sorg ändå och nu sitter jag på övre däck vid ett skrivbord och där ligger det fina stadshuset och de borrar hål genom Mariaberget för att bilarna måste ju också ha någonstans att vara och det är detta med längtan, jag önskar att vi skulle kasta loss och styra slalom mellan kobbarna och skären och sen vidare ut på det vilda havet, det vilda som jag drömmer om men tenderar att få ont i magen av.