Thursday, May 28, 2009

Landskrona

Jag tog tåget i måndags. Sen tog jag bussen, till Borstahusen. Dit flyttade jag i mitten av sjuttiotalet, lämnade i slutet av åttiotalet.
Men lämnade aldrig.
Mina föräldrar bor kvar. Jag bor, på mitt sätt, också kvar. Borstahusen finns överallt i min kropp, i min längtan. Det underbara Öresund, hamnen. Jag skiter i vad medelinkomsten är i Borstahusen. Jag skiter i vad folk tycker.
Borstahusen, där började jag bli den jag är.

Först blev Borstahusen för trångt. Sen blev Landskrona för trångt.
Och jag kommer alltid tillbaka.
Den där trängseln. Nä … det är inte på stadens torg. Det är i människors hjärnor.

Jag tog tåget, lyssnade på freestylen och, som alltid, det pirrar i mej när jag närmar mej LA. Det är kärlek. Glöttigt, kanske. Det skiter jag i.
Det stod en buss inne, mot Borstahusen. Och solen sken. Jag gick på.
Sen promenerade jag på mina gamla gator. Sen promenerade jag längs mitt hav. Sen stod jag ute vid fyren. Sen tog jag en lättöl eller två på Hamnkrogen.
Sen promenerade jag till IP och såg BoIS få stryk av Mjällby.
Bruce Springsteen har också skrivit om detta.

Sunday, May 24, 2009

Punk och kärlek

Det var i skarven åttio- nittiotal. Vi hade texterna till Ebbas Kärlek och uppror. Och egna låtar. Vi åkte till Köpenhamn. Det var Jocke och Henke och jag. Soffan och Malin. Mia kanske. Det var säkert några andra också.
Det var tjejerna mot killarna när vi spelade på Ströget. Vilket band som kunde få in mest pengar.
Vi behövde pengar, vi hade oftast bara till färjebiljetten.
Tjejerna var snyggare och vann, tror jag.
Jag minns att vi träffade Niklas på muren (som är borta nu) vid det som kallades Punktorget. Jag minns vad vi gjorde. Jag minns att det förekom civila poliser.

Jag saknar Danmark. Jag kan bli nostalgisk ibland, men jag saknar inte den gamla tiden.
Men jag saknar Danmark. Fram till för inte så många månader sen brukade jag åka en gång i veckan, sitta och skriva och läsa danska tidningar. Sitta och glo och suga in. Det kallas arbete i min värld.

Vi åkte till Helsingör, Jocke, Henke och jag. Den slitna innerpåsen, Kärlek och uppror. Har vi inte grävt för många hål. Kal P Dals Jonnie. Nåt med Gasolin. Helter skelter, Roadhouse blues, Århundradets brott.
Några lumparpolare från norra Skåne gav oss vars femtio spänn och fri öl på torget, om vi spelade minst en låt av Hasse Kvinnaböske. Jag kunde Skomagareanton och Änglahund, sen var det Ebba. Jag har för mej att vi fick dricks också.
Den dagen drog vi ihop tillräckligt med pengar för att kunna gå ner på Holger Danske och lyssna på … bluesrock. Jodå.

Jag saknar Danmark. Jag har haft en ekonomisk buffert i flera år. Stipendier, förskott på böcker. Tidningsskrivande, uppläsningar, föredrag. Inkomster som hållit mej flytande underskottsmånaderna.
Nu klämtar klockan inte lika ofta och glatt längre.
Nu kostar det mer att åka till Danmark, kronkursen.
Men det vet vi ju, tidvattnet vänder. Efter regn kommer solsken. Efter åskan öppnar sej himlen alldeles blå och vinde har stillats. Det är då man badar skönast, när allt är fridfullt men vågorna rullar i efterdyningarna.

På hemväg från Helsingör. I Helsingborg. Satte vi oss på tåget till Oslo, ville väl bara vidare, bort. Men ångrade oss och gick på motorvägen till Glumslöv där vi äntligen fick lift. Lastbilarna rullade som monster i natten, tutade.

Det rullar vidare. Det ska bli två bokutgivningar i år. Och två nästa år. Då jävlar ska det börja rulla på riktigt.

Friday, May 22, 2009

På riktigt

The Poodles. Dom tror att dom rockar och rollar. Ja, verkligen tuffa killar. Och fullständigt värdelösa enligt mitt eget objektiva sätt att se. Säkert trevliga gamänger, det är oväsentligt i sammanhanget. Skit är skit, om än i pudelrockiga frisyrer.

Jag har snart läst ut Nancy Sinatras bok om Frank. Den är på flera sätt värdelös. Slarvigt översatt och korrekturläst. Något för mycket sockersöt och med en ständigt försvarande inställning till dom fel som Frank Sinatra aldrig gjorde (enligt Nancy).

I HD har Gunnar Bergdahl fått läsa en massa skitkommentarer efter hans krönika förra veckan. Han var inne på samma sak som jag skrev om för ett slag sen. Alla kan inte bli publicerade i en tidning, inte ens i nätvarianten.
Man läser häpnadsväckande dåligt skrivna kommentarer som kategoriskt smutskastar den så kallade kultureliten.

The Poodles. Det går tydligen bra i Japan. Eller Tyskland, eller Belgien. Musikländerna. Den kvinnliga journalisten häpnas över deras tuffa turnéschema. Utslaget, ungefär en spelning i veckan under arton månader. Hujedamej. Stackars tröttkörda rockers.

Frank Sinatra kunde göra 150 spelningar på 120 dagar. Jag är en stor beundrare av mannens sång och känsla. Det är Nancys överdrivna skönmålande som stör mej. Ingen klok människa tror att någon är perfekt, det skorrar bara falskt.
Det är en dålig och storartad bok på samma gång. Skriven med äkta kärlek som bläck, ingen distans alls. Så får det väl vara.

Jag har träffat ganska många som tillhör den vaga grupp som kallas kulturelit av dumdryga idioter. Somliga kanske räknar in mej i denna skara, idiot eller kulturelit.
Jag har träffat så många kloka, ödmjuka och intressanta människor. Märta Tikkanen. Birgitta Stenberg. Tony Samuelsson. Per Engström. Peter Kihlgård. Katarina Mazetti. Roger Wilson. Per Planhammar. Åsa Moberg. Louise Epstein. Och många fler.
Björn Ranelid är inte en av dom. Jag har bara träffat honom en gång, han var djupt osympatisk. Han var precis som parodierna på honom, fullständigt självupptagen. Jag vet inte hur han är privat. Jag vet att han har en viss humor.
Jag vet att han, av någon anledning, har komplex för sitt utseende. Kanske finns det något där. Hävdelsebehovet. Han ondgör sej gång på gång över att han inte fått Piratenpriset, han som skrivit så mycket om Österlen. Som om det skulle ha med saken att göra. Att verka i Piratens anda, det är en annan sak än att skriva om Österlen, Björn. Nyanser, Björn, det handlar livet om, och distans. Du kanske har det, vad vet jag, men det kommer sällan fram i offentligheten. Men, för vad det är värt, grattis på sextioårsdagen.

Och Lennart Persson är död. Jag har varit en del på Musik och Konst. Jag har läst väldigt mycket av vad Lennart Persson skrivit. Jag har inte gått och köpt skivorna efteråt. Jag har ofta inte haft råd. Men inte bara det … det har liksom räckt att läsa texterna om låtarna, så initierat och själfyllt har det varit. Jag har massa urklipp, från framför allt Sydsvenskan, där Lennart hade serier om låtar och artister, och längre artiklar. Och Feberprojektet med Andres Lokko, Jan Gradvall och Mats Olsson var verkligen något särskilt. Jag är så jävla trött på döden. Jag är så jävla trött på cancer. Vila i frid, Lennart Persson. Respekt.

Sunday, May 17, 2009

Kväll i Kalix medan bomberna faller

Jag har aldrig varit i Kalix.
Jag lyssnar på Björn Afzelius. Han är inte klockren, men han brinner när han brinner. Och han brinner bra.
Jag skriver bok. Jag har lyssnat på Himmelska dagar och Utanför lagen (Eldkvarns bästa) och den senaste av Dylans bootlegs series. Jag började fem i morse. Jag har hunnit med Lolita Pop och Tant Strul också. Och Kalle Oldbys Country i P4 som börjar sex på morgonen.

”Nä, politik är inget mode, ingen ball och trendig grej. För dom flesta är det en livsnödvändighet. Och dom fjantar som kan unna sej att satsa på sej själv, dom ger väl fan i resten av vår mänsklighet.”
Det var dagens Björn. Medan bomberna faller.

Jag såg partiledardebatten tidigare. Reinfeldt slipad, som vanligt. Maud bitsk och småkorkad, som vanligt. Björklund tillhör en annan tid, han är sanslös i sin påklistrade timiditet, man ser rottingen som vill slå. Hägglund orkar jag inte ens kommentera, tänker bara på Lindemansketchen.
Mona, nja. Wetterstrand, okej. Lars Ohly, skämtsamt allvarlig men lite väl arg med billiga poänger.
Allt är ju ändå på låtsas. Och ändå på riktigt.
Visst, studiebesök här och där. Turist i tillvaron, som Ebba sjöng.

Jag tror att framgångsrika politiker tror stenhårt på sin sak. Jag tror på deras engagemang.
Jag tror att dom är fast i en verklighet som är alldeles verklighetsfrånvänd.
Jag är för konstruktivitet.

Vi var i Landskrona igår. Unga Röster. Dom gör RIKTIG skillnad. Jag vet inte om ungdomarna överdrev, men jag blev alldeles förvånad att dom hade lärt sej mycket av mej. Att dom var glada att vara med i en bok.
Irsad är en cool kille, men han vågade inte läsa upp. Han stack och kom tillbaka när vi var klara. Människor ser så mycket yta, låter bli att gnaga sej djupare in. Irsad är bara en jävligt snäll och busig pojke.

Nu är det söndagkväll. Elsa och jag har varit på två lekplatser, vid Konsthallen och i Folkets park. Elsa hittade en ny kompis, Michelle, hon var färgad. Hennes pappa var riktigt mörk. Michelle hade en storasyster som var tjugosju, själv var hon sex. Hon hade cykelhjälm.
Barn bara leker och pratar. Dom skiter i allt det andra. Vi ska nog träffas nästa söndag igen.

Vi bråkade sen, Elsa och jag. Anna bara säger: Oj! När vi gapar på varandra.
Sen blev vi vänner igen och hade frisörsalong i den halvtrasiga bubbelpoolen, massage ingick.

Thursday, May 14, 2009

Lördag hela veckan

Det är torsdag. Vi pratade ärtsoppa igår. Daniel brukar köpa korvar med soppa. Jag brukar köpa Soldatens. Vi kom dock överens om att det bästa är att göra soppan själv. Men … det är ju det att man glömmer att lägga ärtorna i blöt, det faller ofta på det.

På lördag kommer jag, tillsammans med några ungdomar, att presentera Unga Landskronaboken i gamla turistbyråns lokaler i gränden vid polishuset. Det är Unga Rösters lokaler nu. Dom har renoverat själva och det ser fint ut. Man kan se programmet på www.ungaroster.se. Jag tror att det är kring ett någon gång. Konstnären Kurt Hillfon kommer att vara där och Thomas H Johnsson kommer att visa bilder.

Det går inte an att på en torsdag lägga ärtor i blöt för att tillaga på fredagen. Jag kan bara äta ärtsoppa på torsdagar,

Det har blivit en del Broder Daniel under morgonen. Det kanske beror på att jag träffade två Danielar igår. Jag har suttit och jobbat med En lång väg hem (marcus och min bok) sedan klockan sju. Johanna lämnade på dagis.
Nu lyssnar jag på SH:s tredje och sista platta. Den bästa som helhet, även om dom allra bästa låtarna fanns på Svarta violer, jag tänker på Mitti och Det måste vara vinet, Ramos. Det är alldeles för lite uppmärksammad svensk rockhistoria.

En gång åt jag ärtsoppa en fredag. Det var soligt ute. Det ska helst vara molnigt, lite duggregn som likaväl kan vara dimma. Det var rester och jag hade bråttom.
En gång var vi hemma hos Janne och Mia, fredag eller lördag. Då bjöds det på ärtsoppa, god, men det kändes konstigt.

Även om jag inte tror att så många av sverigedemokraternas politiskt ointresserade soffliggare kommer att rösta i EU-valet, så vill jag uppmana alla andra att rösta.
TV 4 tar inte in reklam från SD. Inte Metro heller. Dom har olika policy. TV 4 tar bara in snuttar från partier som är representerade i riksdagen eller i EU-parlamentet. Visst, om ni vill ha det så.
Metro har en luddigare förklaring, dom är rädda att deras tidningslådor sk bli vandaliserade om man har SD-annonser. En mycket svag anledning.
SD ylar om vargen, som vanligt. Demokratin är i fara, gapar någon representant för Sveriges dummaste parti.
Personligen tycker jag att i en demokrati med tryckfrihet får väl dom som trycker tidningar/publicerar teve, göra vad fan dom vill.
SD? Är demokratin i fara när affärer vägrar sälja porrtidningar?
SD? Är demokratin i fara när en affär inte säljer alla skitprodukter som produceras?
SD? När är det demokrati? När alla röstar på er?

På en fredag kan man äta tomatsoppa innan den bakade potatisen.

Om det är någon som vill köpa Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, eller Alltid denna förbannade jakt, så är det bara att höra av sej. En hundring för båda två, plus porto om du inte bor i Malmö eller Landskrona.

Tuesday, May 12, 2009

Vackert väder

Lite kallare vindar. Men knutar löser upp sej i magen när solen skiner, våren kommer som nästan sommar.
Jag hänger tvätt ute.
Vi har grillatsex eller sju gånger.
Johanna gräver och jag svettas i min bod, gräver på mitt sätt.
Söndagspicknick, hela familjen, vid hoddorna.

Men nätterna kommer ju.
Men jag hanterar dom bättre ju.
Har ett program att följa.
Igår simmade jag tusen meter medan tjugo tanter och en man hade vattengympa i två tredjedelar av bassängen. Man fick trängas med människor som "simmade", knappt rörde sej.

Jag är rädd ibland. Thåström är också rädd på senaste plattan.
Jag renoverar gamla band (sparar bra låtar och spelar över sämre), ser fram emot att få åka tåg om en månad. Det blir nog Zagreb-Split och sen en längre tid i Pula där barnen kan bada och kanske träffa någon kompis.

När jag cyklade hem från skolan på högstadiet. Hela Svaneholmsvägen i grönt och längst ner, havet. Den känslan. Att bara sitta. Som vi flummiga neoromantiker säger: Att bara vara.

Det är synd om djurgårdarna som flög från Malmö till Stockholm. Dom gjorde tydligen ingenting. Säkert Sören. Dom var antagligen tysta som möss och spiknyktra också, trovärdiga betraktare oskyldigt trakasserade.
Jag var inte med på flyget. Men jag har sett ett och annat fotbollsfan. Jag tillåter mej dock att tvivla på den artige djurgårdare som verkar känna sej kränkt i dagens Sydsvenskan.
Och nä, MFF är inte mitt favoritlag, även om jag hejar på dom i allsvenskan. Landskrona BoIS är mitt lag.

Jag träffade en gammal klasskamrat igår. Han har precis flyttat med sin fru till Rosengård. Han närmar sej fyrtio. Han är välutbildad. Han är klok. Om Sverigedemokraterna och Moderaterna får som dom vill kommer han inte att få gå ut på kvällarna. Förresten, han är svensk, han kanske får gå ut. Vad som ska hända med hans palestinska hustru är väll ett gränsfall.
För det är ju så. Lagar och regler som gäller "pöbeln" är ju olik allt annat. Har du en annan etnisk bakgrund än den svenska ska du ju särbehandlas negativt, oavsett hur rättskaffens du är.

Utanför fönstret cyklar en mamma försenad till dagis med två barn. Jag vet hur hon har det. Jag vet hur mycket hon har att göra. Jag är där själv.
Därför blir det oinspirerade blogginlägg.

Thursday, May 07, 2009

Kraschad på väg upp

Så har då ännu en dator kraschat.
Så har jag ännu en gång oerhört lite backup.
En nästan färdig novellsamling.
En tredjedel av min deckare.
En tredjedel av en ny roman.
Borta.
Förhoppningsvis kan min kompis hjälpa mej att hämta tillbaka allt.
Thomas och min nya bok har jag bara handskrivet än så länge.

BoIS gjorde ett mycket bra jobb igår. Jag känner mej stolt och rörd när dom kämpar och jobbar som ett lag. Det var värt resan. Och så är det inte alltid.

Det är intressant när man skriver en bok som någon annan redan skrivit. När man inte bara redigerar, utan lägger till sej själv också. Det är vad jag gör i min och Marcus bok. Den blir nog bra.

Hamburg, Salzburg och sen Kroatien. Vi köpte Inter Rail-biljetter igår. Det blir dyrt. Men vi har en reskassa. Jag har ingen extrakassa, äter brödkanter. Har det ekonomiskt bättre än cirka nittio procent av jordens befolkning.

Sunday, May 03, 2009

Happines is a loaded gun

På vår lilla tomt har vi en friggebod och en lekstuga, en pergola där vindruvorna kommer på sensommaren.
Vi har en stationär grill och en jordkulle med en pressenning över. Cyklar och stolar, en bänk ochh ett barnbord som man brukar se större på rastpltaser längs vägarna. Två bänkar och bord i ett.
Jag har haft fiskrestaurang för flickorna, fiskbullar i hummersås, potatis och ärtor i solen.
Sen öppnade dom sin restaurang som utgick från lekstugan. Jag fick stekt sallad på gräs och jord, sen glass till efterrätt. På låtsas.

Jag satt i solen i bodens dörröppning. Lasse hade slutat sjunga. Nu var det Hasse. Så fick jag stensallad av Anna som gör som sin storasyster, fast annorlunda. Det var lite svårsmält.

Och plommonträdet som blommar storslaget vitt några futtiga dagar.

Som om andra kulturers folk skulle älska sina barn mindre. Vilket skitsnack.
Men dom måste ju ta sitt föräldraansvar!
Jag föraktar föraktet. Bit på den paradoxen.
Som om en sverigedemokratisk förälder tar sitt ansvar.
Som om en fyrtiotalsnazist tog sitt ansvar.
Som om rasistisk och paranoid indoktrinering är av godo.
Ja ... men jag bara skyddar ju, mot det onda ...
Mm ...

Det har regnat mycket ikväll och inatt. Det är kanske skönt. Det hjälper kanske mot allergin. Vindarna är kallare. Jag ska lämna in en komplicerad deklaration. Jag ska fortsätta lyssna på gamla och nya låtar.
Jag ska gå framåt utan att sluta titta bakåt.
Vargtimmen

Jag lyssnar på gamla singlar. Hadars Lady Antoinette, min första skiva när jag var fem eller sex och hade en attacheliknande skivspelare.
Jag lyssnar på Vargtimme med Dan Hylander, baksidan på Babel torn, ledmotivet från teveserien Åshöjdens BK.

Jag vaknar ofta i vargtimmen, känner den ångesten. ”Du drömde och inget mer”, sjunger Dan Hylander. Man får hoppas det. Ta sej ur oron och dom jobbiga drömmarna. Gå trött mot dagen, tröttare och tröttare.

Max Lundgren stammade från Landskrona. Han skrev mycket bra ungdomsböcker. Han dog för tidigt. Jag träffade aldrig honom, men beundrade honom. Det fanns ett patos. Riktiga författare äger alltid patos. Det kan dom fjantiga nyliberalerna skoja hur mycket dom vill om i sina fula men dyra kläder. Men det är så världen fortsätter att finnas, för alla. Patos.

Det finaste någon recensent skrivit om mej är: ”Han vill bara berätta som det är, långt nere i folkdjupen. Och det gör han, med trovärdighet, tonträff och integritet.” Det var om Och fortsätta vidare bort.
I en annan recension, om En sång för Sonny och Karola skrevs det: ”Det är frågan värt om någon annan författare i Jonas Berghs generation skriver en mer angelägen prosa? Jag tror inte det.”
Detta citerar jag inte som någon gorillas bankande på bröstet: Jag är störst bäst och vackrast. Jag citerar det för att det är sådana ord jag tänker på när skrivandet är motigt. Jag skriver om det också för att det i hela min kropp brinner ett patos. Det är något som kan gå ut över människor som står mej nära.
Jag är en skitstövel ibland, med patos. Vafan då för?

Jag tänker på Tony Samuelsson när jag hör på SH:s (Staffan Hellstrands åttiotalsband) platta Söndag. Första låten är en hyllning till Ivar Lo Johansson. Se där, tre människor med patos som jag beundrar.

Jag minns en dag för mer än trettio år sen. Vi hade byggt kojor. Det var ett krig om en poster på Sweets trummis Mick Tucker, naken på en leopardfäll. Jag var yngst, vi kastade stenar på varandra. Jag höll på at träffa en gammal dam. Allt kommer tillbaka. Karma. Kanske.

Jag vaknar ofta i vargtimmen.
Och bilar ska lastas, bilar ska lastas, bilar ska lastas.
Jag försöker hålla ut.
Det är skönt att det finns glädjestunder också. Att man kan leta upp dom.