Thursday, November 27, 2014

Inget för kräsmagade (Ormfesten)


Det var väl 2004 när L.T. Fisk och jag körde vår show i Kulturmanegen i Magistratsparken under Malmöfestivalen. Hans långsamma sånger, hans särpräglade röst, som plågade noveller med omkväden och en alldeles egen stämning. Och jag som läste ur den nyligen utkomna Och fortsätta vidare bort, "den sorgligaste bok jag någonsin läst", som någon recensent skrev och Kulturmanegen var ett cirkustält och vi framförde vår cirkusföreställning och i Kvällsposten dagen efter skrev Joel Eriksson uppskattande men påpekade att det var "inget för kräsmagade" och det var nog sant även om vi väl mest tyckte att vi skrev om livet som vi upplevde det. Men i förra veckan stötte jag på en nyutgiven bok på bibblan i Limhamn, ett ganska fult omslag, mjuka pärmar utan flikar, Ormfesten (på engelska 1976) av Harry Crews, den första av hans böcker som givits ut på svenska, av det för mej okända Tristero förlag. Harry Crews var också okänd för mej men jag förstod direkt att detta är en bok på min hemmaplan, inget för kräsmagade, inget för dem som skyggar när mångas verklighet bankar på dörren och vill komma in (här kan vi igen prata om tiggare som borde vara osynliga eller hungriga nån annanstans). Ormfesten utspelar sej i staden Mystic i Georgia och det är också en sorts cirkusshow med excesser i verkligheten, groteskerier, djurplågerier, kvinnoplågeri, ormplågeri, människor som är plågade av det riktiga livet som de ändå vet att de inte kan fly ifrån, droger och (framför allt) sprit för att överhuvudtaget uthärda. Hårdkokt underhållande om du inte är alltför kräsmagad (och en perfekt present för mej som läst Bukowski och Fante i över tjugofem år och de senaste åren lärt känna författare som Willy Vlautin och Daniel Woodrell). Det är bara att hoppas att Tristero (eller någon annan) fortsätter utgivningen av Harry Crews på svenska.

Tuesday, November 25, 2014

Vacker skit

Jag vaknade och somnade igen (och vaknade och somnade igen) och vaknade och gick ut med den vita hunden och nu är det mest lera under löven som fallit i den vackra allén nära kyrkan, men hon vänder sej på rygg ändå, hunden, så lycklig av luft och idag är det ljus i himlen, det gråa har dragit sej tillbaka. Och jag låser dörren sen och cyklar först mot Värnhem (över de vackra färgerna i träden och på marken på Kungsgatan) och sen vänder jag uppåt söderut, Nobelvägen i Malmö, Norra Grängesbergsgatan och jag bodde nästan här förr (på Brobygatan 8 och det var 1994 och min bror hade köpt en hamburgare innan han kom och hälsade på den kvällen, den svartvita teven, skrivschemat som hängde på väggen vid skrivbordet, så att jag ordentligt skulle kunna göra klar novellsamlingen som blev min korta debutroman) och det är så längesen, återupptäckt under höstens cykelturer. Bosniska gatuköket. Slitna trasiga bilar. Slitna skyltar och nya skyltar som ser slitna ut. Fascinerande Albert och Herbert-miljöer, fast idag i Malmö i den nya tiden, allt som alltid förändras. Och jag cyklar mot Ystadsvägen och ner mot Rasmusgatan och här är graffitihuset och här bor de unga människorna nu och jag minns Ystadsgatan när Janne och jag bodde där, när vi var de unga, när vi köpte den frusna kycklingen som aldrig tinade och ... den frusna kycklingen som aldrig tinar ... det är livet, min vän, det är allt som förändras, det är inte andra som tar över, det är vaktposterna som byter plats medan du stiger upp eller ner och blir vacker skit eller ingen skit. 

Wednesday, November 19, 2014

Halvråmanus, utdrag ur Hål i hösten (pågående arbete)


(... håller på med den här boken och den blir nog bra, men det tar ett tag innan den dunkar på bokdiskarna, det här kapitlet läste jag på Poeten på hörnet för en månad sen när Författarförbundet hade litteraturkväll, så det är redan ute i offentligheten, på twitter, youtube, Itunes, "alla" pratar om den och det fantastiska framförandet, everywhere, så jag faller till föga, viker mej, alla vill läsa, så varsågoda, mina trogna bloggläsare, håll till godo, denna dag som nästan är exakt nio år sedan mitt första blogginlägg presenterar jag breaking news, och var inte rädd, vill du köpa en av mina äldre böcker så hör av dej, jb23@spray.se, här eller fb.)

Kapitel elva
Tåget stannade och det var ändstationen. Simrishamn.
   Det var november och torsdag och Maria hade ringt sej sjuk och lämnat Sonja på dagiset i Limhamn, sagt till Jack att hon måste iväg.
   ”Vart ska du”, sa han.
   ”Det är bättre om du inte vet, jag måste tänka.”  
   ”Ska du träffa honom?”
   ”Jag måste vara i fred, jag måste tänka”, sa hon och det var sant, ”jag vill inte att du ringer, jag måste tänka.”
   ”Jag önskar att jag slapp tänka”, sa Jack och först kom hennes reflexreaktion: Du är patetisk och teatral, löjlig.
   Sen tänkte hon: Det är sant, du måste ha ett helvete.
   ”Ja, vi är på olika ställen”, hade hon sagt och suckat, ”jag är ledsen, Jack, verkligen ledsen.”
 
Simrishamn, blåsten. Det kändes som sista tåget. Det var hon och inte många till som klev av, fiskare, bönder, sena skolungdomar. Det var ändstationen.
   Ingen väg tillbaka.
   Hon tog ett djupt andetag.
   Det var en annan vind, inte saltare men mer hav, mer fisk, mer vilt än Öresund.
   ”Hey, hey, tjejen, hallå”, skrek någon av de störiga skolkillarna.    Hon brydde sej inte, hade sina egna tonårsproblem, trettiotre år, tände en cigarett. ”Men, tjejen, hey, din väska, du glömde”, skrek killen igen, arton, kanske nitton, och sprang mot henne, ”hey, det är väl ingen bomb”, skrattade han och hans kompisar skrattade också, ”fast, det hade varit sjyst om tåget sprängdes, så slapp vi plugget imorgon.”
   ”Jag är lärare”, sa hon, ”tack.”
   ”Har du en cigg?”
   ”Visst.”
   ”Till mej också”, sa en av de andra killarna, så mycket yngre såg hon nu, de var högst sexton, ”vi får inte köpa ut i den här hålan, alla vet vem vi är.”
   ”Visst”, sa hon och gav dem hela paketet, ”ingen vet vem jag är ...”

Hon kände sej bombad och urblåst, när hon kom ner till hamnen och tog ett djupt andetag vid den stängda kiosken och sillgatuköket, tände en cigg till från extrapaketet.
   Hon hade tänkt gå direkt till det lilla gathuset med det enda sovrummet och kaminen i vardagsrummet med det låga taket. Hon kom ihåg när han studsade upp i det taket, Jack, när han var glad var han så glad, så … jobbig.
   Stephan var ju mer … mogen.
  
Hon gick på gågatan och affären var redan stängd och hon var hungrig och det hade blivit såna dagar och kvällar nu, utan mat. Hon och Jack med öl eller vin, cigaretter, chips och oliver. Eviga diskussioner. Hårda ord och mjukare ord, sex.
   Och det skrek i dem. De hade mer sex än någonsin. Oskyddat. Ge oss ett barn till. Ge oss ett kärleksbarn som ska rädda allt. Han som tryckte sej in i henne och höll kvar så att hon skulle stanna. Hon som lät honom göra det, blundade och tänkte ofta på Stephan.
   Och nu ville hon dra krokiga linjer raka. Telefonen surrade och hon försökte att inte bry sej.
   Jag måste äta.
   Så hon gick in på krogen Måns Byckare och här hade hon varit med Jack. Här satt de i våras och pratade, han pratade men hon sköt in, hon höll med, om framtiden.
   ”Åh, vi älskar ju Österlen.”
   ”Ja.”
   ”Det är ju mycket billigare här än i Limhamn.”
   ”Ja.”
   ”Du kan säkert få jobb på en skola, gymnasiet, eller en folkhögskola, spanska, alla vill lära sej spanska, vino”, sa han till servitrisen och skrattade och servitrisen sa:
   ”Yes, do you speak english, red wine, white?”
   ”Red”, sa Maria och de och log mot varandra och pratade vidare om att starta ett pensionat där han kunde spela på kvällarna, grilla fisk. Och sen kunde de åka till Spanien på hösten och vintern. Där kunde hans fingrar bli varma (och nu började han bli varm, ställde sej upp och pratade högre och snabbare och hon tyckte att det blev pinsamt) och …
   ”... jag kan skriva helt nya sånger, underbara sånger, ärliga, och jag kan …”, sa han, och han och han och han.
   Hon då?
   ”Va”, ryckte Maria till nu, ensam på Måns Byckare ett halvår senare, så annorlunda, när någon kom fram till bordet där hon satt.
   Det var samma servitris som då, lite kortare hår, men det var hon.
   ”Vad får det lov att vara?”
   ”Öh, vino ...”
   ”Do you speak english?”
   ”Va, no no, sueco, äh, vad fan, nä nä, jag pratar svenska.”
   ”Jaha … jag trodde ...”
   ”Nä nä, jag är från Spanien, men min … min man är svensk, jo ...”, sa hon och tittade snabbt på menyn, ”dagens fångst, vad är det?”
   ”Öh, vänta, jag ska höra”, sa servitrisen och gick bort mot baren där det var halvöppet in till köket, bytte några ord med kocken och kom tillbaka, ”det finns lax ...”
  
Det var ett sånt vanligt fruset laxblock som tinat i ugnen, burksparris och några gamla potatisar som pressats. 179 kronor.
   Hon tog några tuggor. Det smakade inte illa, bara utan känsla.
   Det hade kunnat vara gott en annan höstdag, som när hon var på väg hem från jobbet förra veckan och det hade varit hon och Stephan och han hade lånat sin gamla mammas gamla bil och kört ut på Lernacken alldeles nära brofästet och de hade sagt det båda två: Vi behöver prata. Och han hade rört henne under hela bilfärden från skolan i Vellinge och det var som elektricitet och hon längtade så efter honom på riktigt och de kysstes och han rörde henne mellan benen, hett eller klumpigt, hon brydde sej inte och hon svävade och njöt och samtidigt: Hon såg sej själv som en bortskämd tonåring.
   ”Nä”, sa hon och de andades så hårt. ”Nä”, sa hon, ”vi skulle ju prata.”
   ”Jag kan lämna henne ...”, sa han.
   ”Bara så?”
   ”Jag har aldrig känt såhär”, sa han och han var femtiofyra och hans sambo var några år yngre och de hade varit ihop i tjugotvå år, hade tre barn, eller barn och barn, sjutton till tjugoett.
   Så rörde hon hans handrygg och han smekte henne upp över brösten och halsen och det var inte som att trycka på en knapp, det var som att långsamt vänta på varmvattnet och hon ville vara tydlig, drog ner hans gylf och det var bökigt och hon tänkte: bejaka! och hon bejakade tonåringen som aldrig hade knullat i en bil tidigare.

Så kom hon hem och Sonja kom springande och kastade sej över henne.
   ”Mamma mamma, pappa och jag har lagat mat, fisk! Lax!”, sa Sonja och pussade henne och tryckte sin näsa in mot hennes hår, ”du luktar konstigt.”
   ”Nä, nä, det gör jag väl inte, men här luktar jättegott”, sa hon och tårades, skämdes, Jack som nickade som kanske tack, tack för att du åtminstone kom hem, och bara en halvtimme för sent.
   Jack som försökte hålla tillbaka, avstå.
   Jack som ville rädda dem.

Och det var exakt ett sånt laxblock på krogen i Simrishamn nu, men lagat med mycket mindre kärlek och hon kramade telefonen i fickan och hon ville ringa Jack: Jag försöker också rädda oss, jag vill älska dej, men jag kanske vill älska honom också, jag vet inte, men jag försöker, ville hon ringa och säga.
   Men lät bli.
   Hon ville bara ha ett glas vin till.  
  Och det var en vacker tallrik och en pappersservett som var som tyg. Vinet var gott och dörren var öppen men hennes plats vid fönstret var skyddad mot vinden. Hon åt en tredjedel och visste inte om hon skulle kunna äta mer, gick de fyra trappstegen ner och ut och där fanns en filt och en gasolvärmare och det satt ett par i sextioårsåldern, inbäddade i filtar och samtal, röken från cigaretter och det snurrade oro i magen.
   Rökte och gick in igen och servitrisen gick nära.
   ”Wasn´t it good?”
   ”Visst, blev bara så röksugen, tack”, sa Maria och drack sitt vin och åt en tugga till, la ifrån sej besticken.
   ”Oj, just det, du pratar ju svenska, förlåt, det är så sällan jag får prata engelska, jag vill jobba utomlands”, sa servitrisen.
   ”Jag var inte så hungrig bara, det var gott”, sa Maria och log och drack ur, ”one more glass of red wine, por favor”, sa hon och log igen, ”gott vin”.
   ”Vi har vitt vin också”, sa servitrisen, ”många tycker att fisken blir godare med vitt vin”, sa hon och Maria nickade och sa att smaken var ju som baken och hon ville vara ifred nu, fick sitt vita vin och tänkte på historien som Stephan berättade om den inbillade världsvane som kom till baren på The Plaza Hotel i New York och skulle imponera på en kvinna: ”One whisky on the rocks, please, with ice”.
   Stephan berättade den i ett lågt röstläge, långsamt, eftertänksamt, sög på orden som att det var en invecklad och svår historia, som att det var full koncentration som var den enda chansen att förstå.
   Hon log lite men skrattade inte.
   ”Alltså”, sa Stephan, ”Whisky on the rocks är ju en whisky med is”, sa han som den lärare han var.
   ”Jaha, det menar du inte”, sa hon och hon böjde sej över honom och kysste honom.
   Jack hade också berättat den historien. Snabbare, ryckigare, med gester och olika röster och medveten dålig härmning av det amerikanska uttalet.
   Maria visste inte vilken version hon föredrog.
   Det är ju hur som helst en ganska dålig vits, tänkte hon och gick ut för att röka igen.

Vid bordet. Fjärde glaset vin höll på att ta slut. Hon drack sej stark och kunde under en kort stund se hur både Jack och Stephan satt och väntade vid sina telefoner, på minsta lilla vink. Känslan av makt, känslan av att kunna knäppa med fingrarna och välja vilken hund som skulle komma överlyckligt lydande.  
   Klockan var kvart i tolv och hon började bli rädd för natten och ensamheten, ingen skulle kunna ta sej till Simrishamn vid den här tiden. Det var sista beställningen. Hon bara nickade till servitrisen nu, så fick det bli rött eller vitt. Hon sket i vilket.
   Just då hördes ett swischande swisch och något som fladdrade som hon knappt hörde, ett vingligt streck genom luften och över bardisken och in i köket och kocken som säkert hade städat nästan klart, började svära, och det fladdrade och pep och kved och det var en alldeles svart fågel och servitrisen kom med ett glas vitt vin på en bricka och hon duckade och tappade brickan, glaset, kraset.
   ”Milda makter”, skrek servitrisen och det lät så vackert, det lät så mjukt och tryggt ändå, den stadiga skånskan. ”Milda makter”, sa servitrisen igen, mumlade nästan, satte sej på huk och försökte sopa ihop de våta glasskärvorna medan fågeln flaxade mer och mer stressat. ”Vi måste få ut den”, sa hon och sopade och sopade och nu blöder hon snart, nu blöder hon snart, tänkte Maria och det var väl fan det, att hon skulle tappa glaset, jag hade behövt det nu, hon är en oduglig servitris.
   ”Man kan inte ha fåglar i restaurangen”, hördes det plötsligt, det var det äldre paret som suttit utomhus. Det var mannen som pratade, med gäll upprörd röst. ”Man får inte ha fåglar i restaurangen”, sa han och skakade på huvudet och stod alldeles ovanför servitrisen, och hon blödde nu, sopade och sopade, fågeln flög och flög, in i rutan, nafsade lite bröd från en korg, flög in i köket, kocken skrek, fågeln ut igen, dunkade in i toalettdörren. ”Det är inte meningen att ha fåglar i restaurangen, det är väl inget zoo”, skrek mannen och servitrisen grät.
   ”Men ni satt ju ute”, snyftade hon, ”det är ju fullt av fåglar därute.”
   ”Ja, ute ja, men inte inne, det ska inte vara fåglar inne i restaurangen”, skrek mannen och ställde sej vid bardisken och slog i den och fågeln ryckte till ännu mer, Maria såg det bultande bröstet, det var som att det skulle spricka, allt skulle spricka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
   ”Men för helvete! Håll käften”, skrek Maria, ”vi måste hjälpa fågeln, vi måste hjälpa fågeln”, grät hon och sjönk ner över bordet och plötsligt blev allt stilla och, stannade upp och det la sej ett lugn och fågelns vingslag blev mjukare och långsammare, och den flög ut. ”Vi måste hjälpa fågeln”, hulkade Maria och om man var en fågel, om man flög lite ovanför, kunde man se hur den här hösten hade ätit hål i henne.

Monday, November 17, 2014

Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in - revisited

Det är en konstig känsla att läsa en bok som jag själv har skrivit, som jag inte tittat i på sju år. Som jag började skriva för nio år sedan. Livet, kära du, som pågår och förändrar allting. en bok som inte är självbiografisk men tangerar delar av mitt liv. Som innehåller skärvor av människor jag mött och människor jag hittat på, människor jag tycker om, verkliga eller ej. Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in utspelar sej mest i Malmö och Landskrona, på Ven i Vemodets vassa triangel. Och jag läser alltså boken igen för att jag är nyfiken och för att jag vill, för att jag kan, för att jag letar efter en sorts berättarstrategi (du vet ... det måste flyta, det måste finnas nerv, det måste finnas närhet, de måste bulta, det måste vara inte för enkelt, du, läsare, måste snubbla, du måste flera gånger tänka: Vad fan är det här, jag fattar halvsju, det måste vara så, och .. jag lovar, du kommer att förstå varför senare, allt kommer att ljusna och klarna, om du inte är dum i huvudet, förstås. Det finns en mening med allt. Herregud, jag är en duktig och utbildad författare, med glöden brinnande och jag minns när Alice döptes i en kyrka på Bjäre och jag hade Jans gamla kostym på mej när Malin tog bilden till omslaget och jag såg inte yngre ut då, eller kanske, men jag hade haft så ont, det syntes på fotot, det skrev jag inte om, det skriver jag om nu, det tar tid innan smärtan visar sej snyggt i en bok, du måste vänta) när jag nu äntligen är inne på riktigt i den nya romanen igen, och det är så meta att den till viss del handlar om den kukiga tiden när jag skrev Ett hål i huvudet ... erfarenheterna från den tiden i en lägenhet som jag cyklar förbi nästan varje dag. Livet som pågår på ett annat sätt i böckerna. Livet som han skriver om, Jonte Berra 2007, och jag blir imponerad. Han kunde jobbet. Och jag vet inte hur länge lågan brinner, men den brinner än. (Jag har några ex kvar av boken om du är intresserad, titeln snodde jag av Leonard Cohen):

Grå luft

Det är ingen avgrund utanför tandläkarfönstret, men en gammal husgrund utanför Linnéskolan i Limhamn och Elsa blir röntgad i en maskin som pratar amerikanska och sköterskan bryter på något sydeuropeiskt språk. Och jag är ju uppvuxen på en tandläkarpraktik (i Landskrona) och har stått vid det lilla personalrummets fönster (och putsat det fönstret många gånger) och utanför har Eriksgatan forsat förbi och mittemot låg en offentlig toalett där jag sög i mej lite värme några timmar efter en kraschad novembernatt för längesen, och nu är Elsa röntgad och vi pratar en liten stund till med den kvinnliga tandläkaren och det finns en drift i mej att berätta ("det är mycket som har förändrats inom tandvården, nya maskiner, tjusiga handskar och datorer, jo jo, jag tycker nog att tandläkarna jobbade hårdare förr, jo jo, min pappa är tandläkare ... jag är praktiskt taget uppvuxen på en tandläkarpraktik, ätit kakor där och druckit apelsinsaft ...") men det gör jag inte och Elsa har bråttom till skollunchen (hon måste vara där senast kvart över elva) så vi skiljs på trappan och jag tar på mej den skrikblåa mössan som det står GDL på och cyklar upp mot Djupadalsparken och det blåser så grått i november och sen svänger jag ner längs Annetorpsgatan och Kalkbrottsgatan och Hammars park och fritidshusen ner mot bron och campingen och det pirrar i mej och nu, nu! är jag vid min badbrygga och det är nästan en månad sen jag badade i havet senast, och jag längtar efter ljuset och spirande mildare vindar, stannar en stund och stänger av Kris Kristofferson och längtan igen, någon annanstans fast jag inte är särskilt besviken med tillvaron nu. För det är ingen avgrund, det är bara ett hål i marken, havet som blivit lite kallt.

Friday, November 14, 2014

Kvalitet

Det knöt sej i magen i början, slaveriets hjärtlöshet, våldet, den tidens normer som (och nu måste du titta, du som fördömer, det sker idag också, tvätta din egen byk innan du slår dej för bröstet, varför du nu ska slå dej för bröstet, varför måste du slå dej för bröstet, vad är det du vill bevisa, vilken godhet måste du tvunget få beröm för?) är så lätta att förakta idag samtidigt som fascisterna kryper fram i ljuset under applåder.
12 years a slave. Tillbakablickar. Vaghet? Jag funderade, ställde några frågor inuti till regissören: borde du inte förklara detta?
Och bara någon sekund senare kom förklaringen. Han är så mycket smartare och bättre än jag (att låta den som ser filmen få vänta och tänka själv någon sekund eller minut längre, att tio- tjugodubbla behållningen av filmen). En så smart gjord och klippt film, drabbande.
12 years a slave. Hur tillbakablickarna fördjupade och förvirrade lagom. Hur allt blir nära och skådespelarna blir människor. Hur de onda blir människor. Hur det i tragedin finns humor. Hur dramaturgin vågar vara okonventionell men fungerande.
12 years a slave är absolut gripande men de långa scenerna är inte de du förväntar dej. Befrielsen går snabbt. När han träffar sin familj igen efter åratal (och man kan bara ana den smärtan, någon som bara försvinner) går på några få minuter. Medan den avbrutna hängningen, trippande på tå i den sjunkande leran, klökandet, nära kvävningen, varar en evighet. Likaså gör scenen när Patsys rygg piskas till slamsor.

It´s not you, it´s me

Låt oss först klargöra detta: Det måste vara mej det är fel på. Jag klandrar ingen annan.
Men på onsdagarna numer, hämtar jag Anna på skolan redan kvart över två, vi cyklar neråt genom Limhamn till församlingshemmet där kören håller till.
Det sjuder inte av liv i det stora hus som är församlingshemmet, men det småputtrar, second hand-kläder i källaren varje onsdag, en man (som verkar vara vaktmästare) i en glasbur antecknar något på ett papper, en äldre kvinna pratar med en annan äldre kvinna i trappan och jag och Anna får tränga oss förbi. Damerna som ska fika och diskutera något har redan tagit plats.
Annas kör består som mest av sex flickor (men ofta är de bara tre, häromdagen fem), deras mammor lämnar (ibland en morfar) och en mamma stannar hela timmen som kören pågår (fika, sång, pyssel, sång), leds av två kvinnor, en ung och en i min ålder. Det är en mycket mjuk stämning, de två kvinnorna är mycket vänliga och Anna är förtjust i alltihop (förutom tvillingflickorna när de blir alltför flamsiga) och i onsdags fick hon en bibel för barn.
Jag har inget att klaga på (förutom att kören börjar redan halvtre en vanlig arbetsdag), men av någon anledning känner jag en oro i magen ändå.

Så i söndags skulle kören sjunga i Limhamns kyrka. Samling halvelva, en halvtimme innan gudstjänsten skulle börja. Och oron i magen igen när vi cyklade i den gråa novembervinden. Och kanske är det bara detta att passa tider, att ta ett visst ansvar och vara en sådan fader som krävs av en, att jag känner ett krav, en olust.
Prästen skakade hand med mej när vi gick in i kyrkan som fortfarande var nästan tom och jag kände att jag inte orkar vara vän och mild innan gudstjänsten börjar, orkar inte kallprata.
"Jag ska ut och besöka en grav", sa jag till Anna och en av kvinnorna och det var sant, jag tänkte att jag kanske kunde hitta Finns grav, eller Johnny Bodes.
Så gick jag där och passerade en man kring femtio som satt alldeles stilla på en liten bänk vid en grav med flera blommor, rörde på läpparna. Jag läste på gravstenarna, försökte se deras liv, oj, dottern dog innan både fadern och modern, oj, änka i nästan femtio år, undrar om hon träffade någon annan. Oj, klockan är fem i elva, syndade, nej, skyndade mot kyrkan, prästen stod på trappan.
"Nu får du komma in, vi börjar snart", sa han och jag visste inte om han beordrade eller gav mej ett råd.
"Jag har varit vid en grav som jag inte besökt på länge."
"Då var det kanske dags", sa prästen och jag kände mej som en pojke som fick milda bannor.

"Du ska inte följa mängden", säger prästen och lite tidigare har kollekthåven varit runt och det hade jag ju inte planerat, så det blev ingen slant till Evangelistiska fosterlandsstiftelsen (medan tiggare och hemlösa så sakteliga börjar frysa ihjäl i hösten som snart ska bli vinter). "Du ska inte följa mängden", och det är Fars dag och tidigare har jag och några andra pappor fått gå fram till altaret och blivit hyllade med en sång av den lilla kören (Anna och tvillingarna) samt fått varsin reflex med en vit Barbaskön (den rufsige konstnären) och "Du ska inte följa mängden", säger prästen och det har varit en trivsam gudstjänst och ingen har varit elak (tvärtom) och jag känner mej ibland som en människa som har någon sorts religion i mej, men varenda gång jag besöker en gudstjänst blåser den känslan rakt ur mej.    
Men låt oss få detta klart: Det måste vara mej det är fel på. Jag klandrar ingen annan.

Sunday, November 09, 2014

På väg till Landskrona, i Landskrona

Tåget är några minuter försenat och jag har mina nojjor. Att stå på perrongen och vänta, jag blir så stressad. Elsa är elva och vet det och håller sej cool. Anna är sju och har ännu inte den förmågan, hoppar och studsar, sjunger (bra saker). Men jag har inte samma förutsättning att vara tillräckligt cool, försöker: "Snälla Anna, kan du inte ta det lugnt tills tåget kommer, kan du inte stå stilla, jag blir så ..." "Vet du varför det är upphöjningar i marken här", säger hon och pekar  "Nej, men kan du inte ...", säger jag men hon avbryter mej och nu är det viktigt och nu är jag stressad (det är verkligen djupt känt, det är inget skämt, jag har mycket svårt för att stå på tågperronger, jag kan vara ensam mitt i natten, jag blir ändå stressad, vi pratar inte om logik eller rationellt tänkande, det är galenskap, kalla det galenskap, kalla det alla människors säregenskaper, han som måste vattna blommorna igen, hon som har den långa kjolen men ändå måste dra den neråt och neråt när hon blir tilltalad, en blygsel, en osäkerhet, Så mycket bättre-deltagarnas idiotiska ickeval av låtarna från Kajsa och Malenas skivor, idioter, två av världens bästa svenska plattor totalt negligerade) och hon är min yngsta dotter, hon blundar. "Det är för de blinda, de är för att de ska veta var de går, så att de inte går framför tåget", säger hon och hon är sju år och vet mer än jag.
Vi kommer till stationen i LA och pappa är redan där för att hämta oss och han är 74 år och klockan är halvett, och tidigare idag var han inne i stan och jobbade på sin gamla tandläkarpraktik men glömde ett kvitto, så vi ska dit och hämta det innan vi åker till Borstahusen. Men vi tar omvägen Pilgatan, där växte farfar upp (mittemot där jag var hemma hos Micke Salonen någon gång på 90-talet) och vi passerar en tapetserare som finns kvar och där sitter skylten fortfarande uppe vid hårsalongen, fast hon som hade den är död: "hon dog för ett år sen, hennes dotter hängde sej", säger pappa och vi stannar vid praktiken och han hämtar kvittot och jag vet inte om det är medvetet på vägen mot Strandvägen som han säger: "Nä, just det, Strandvägen är avstängd, vi får ta andra hållet (och då passerar vi kyrkogården, och jag vet inte om pappa tror att jag inte vill passera kyrkogården, det vill jag gärna), Gunnel har satt en ny blomma vid graven ..."
Så vi stannar bilen vid kyrkogården och pappa, Elsa och jag går av och där ligger farmor (1915-2000) och farfar (1914-1994) och lite längre bort finns Janne Berghs (pappas farfar) familjegrav. "Han dog 1928", säger pappa, "far var fjorton år, hade precis lärt sej cykla ...", säger pappa och jag minns farfar innan han blev sjuk, hur han ofta cyklade och det är år som svindlar förbi, Elsa, jag vet inte vad hon tänker, Anna sitter kvar i bilen, jag vet inte vad hon tänker. Generationer som susar långsamt hit och dit mellan varandra.  Och: "Där", säger pappa och pekar mot en hjärtformad gravsten, "där ligger dottern som hängde sej."

Thursday, November 06, 2014

Spridda anteckningar

Jag ser nästan aldrig på Babel ("litteratur"-teve), det intresserar sällan mej (och då är jag ändå djupt litteraturintresserad, kanske just därför). Men nu ser jag när Jessica Gedin maler och maler på Lena Andersson om Hugo Rask och Roy Andersson, ungefär: "Men är det inte .. eller ... sanningen, verkligheten ... bla bla bla." "Nej, det är fiktion." "... bla bla bla ..." "Nej, det är fiktion."
Och Carina Rydberg skriver och den och den skriver, alla skriver och några är sura på Roy (att han får reklam för sin film bl a, men det får ju Lena också för sin nya bok) och andra tycker att Lena Andersson ska "erkänna".
Börja med att intressera er för litteratur.
Skriver jag en roman så är det en roman.
För att ta en annan aktuell film/bok. Huvudpersonen i Klas Östergrens Gentlemen heter ... Klas Östergren.
För att ta en annan film, dokumentären Ett anständigt liv när Kenta med yxan får reda på att Stoffe är död, tar tunnelbanan in till city (med yxan) och krossar skyltfönster (med yxan).
Gick det till så?
Bevisligen.
Gick det till så?
Tveksamt.
Har Roy Andersson likheter med Hugo Rask?
Säkert.
Måste Roy Andersson läsa boken, är han dryg för att han låter bli?
Knappast.
Jag kan tycka att det finns en viss dryghet snarare hos författare som hävdar att de skriver sanningen (den enda).
Jag skrivit romaner om Jonte Sten, han hade en fru som hette Susanna. Jag heter Jonas Bergh och hade en fru som heter Johanna. Hade jag skrivit om oss så hade jag kallat oss vid våra rätta namn och kallat böckerna för biografier.
Så enkelt är det.
Mycket en författare skriver om bottnar ofta i egna upplevelser (på något sätt, en sång på radion, en tavla i barndomshemmet, en historia om en  kusin till en gammelfarmor, något i en tidning, en dödsannons rörande en människa man aldrig vetat något om). Som bearbetas, förändras, blandas med påhitt, med andra personer, andra tidsåldrar.
Jag blev för en tid sen erbjuden att läsa ett manus där någon som ska vara jag är med. Jag tackade nej. Jag kände ingen nyfikenhet, ingen lust.
Hade jag känt igen mej?
Kanske. Säkert. Delvis.
Hade det varit jag?
Tveksamt.
Allt som någon människa skriver passerar filter och förändras.
Vad är verklighet?
Jag vet inte, många saker, mångas upplevelser, olika.
Är jag dryg som inte ville läsa?
Inte i mina ögon.   
Nåja, jag tittar på ett annat Babelavsnitt (eller jag tittar bara i någon minut) där hyperstorsäljaren Jo Nesbö ska prata om en säkert bra, men ändå mainstream, deckare som han har skrivit och som har sålts för en miljard kronor till en miljon länder.
Varför, Babel, måste Jo Nesbö vara med?
Varför inte prata med någon av de bättre författare som så många litteraturintresserade skriker efter att få höra talas om.
Varför så rädda för litteratur knappt utanför allfartsvägarna, Babel (Sveriges enda litteraturprogram i teve)?

Saturday, November 01, 2014

Så jag ringer tidningen vars kulturredaktion ska övergå till Sydsvenskans (sen ringer jag Författarförbundet som jag också väntar pengar från men får vänta en månad till, vem är det egentligen som är fattig?)

Lyssnar på Magnus Lindberg från sjuttiotalet och han fick aldrig det han förtjänade, inte då och inte nu och ibland blir jag bitter. Jag skriver bok och när jag är ute på cykeln är det disigt, dimmigt och jag är närsynt men ändå, anar en sol. Trots att jag inte betalt hyran. Men det ska väl lösa sej. Jag ringer till Soc på telefontiden och möts av en telefonsvarare. En timme om dagen kan jag få reda på att jag är för rik för socialbidrag. Då är det inte upptaget, inte kö, då är det telefonsvarare. Och hur har de det som är helt utan säkerhet eller trygghet eller vänner eller familj med pengar, barnen som gråter sej hungriga till sömns. Man lånar en telefon men det går inte att komma fram under telefontiden. Men jag är 45 och van och ibland är det nära men jag har lyckats klara mej utan Soc i tjugo år. Jag har en säkerhet eller två, jag får stipendiepengar i januari, jag kan låna om det kniper, jag kan stå överst på det berg som är bostadskön och skrika ja, mina barn kan få varsitt rum! nä, det kan jag inte. De delar rum och jag sover i vardagsrummet som också är arbetsrum. Medan grannen borrar i väggarna. "Ja, hallå, jag skrev en recension för mer än två veckor sen, kan ni betala ut pengarna nu?" "Nä, i slutet av november." "Men ..." "Vi är så hårt styrda från Stockholm." Ja ja, det är mitt eget fel. Ja ja, jag har valt mitt öde. Ja ja ... men om jag inte kan något annat, om jag inte vill bo i Stockholm, om jag inte har råd att åka dit? "Nä nä, loser, då får du väl promenera." "Men då är jag ju inte framme förrän i slutet av november ..." "Just det, pucko!"