Saturday, February 27, 2016

Diktarens olika världar

Jag blev av med poesioskulden när vi gav ut En sista blues från Landskrona tidigare i år. Nu håller jag på med något jag funderat på länge, sammanställa dikter (om det blir en bok och hur den i så fall ska se ut, ny och tunn eller samlad och tjockare återstår att se) som jag skrivit. Vissa finns i gamla skriv- och dagböcker, andra finns i gamla trasiga datorer, några i tidskrifter och antologier (det finns i en plastmapp från -83 eller -84 den handskrivna samlingen Ung rebell), några finns bara i fragmentariska minnen i min hjärna, det finns spröda kärleksdikter från 90-talet, mer beatiga från senare, och de mer eller mindre rimmade, en hel del finns på den här bloggen (skrivna snabbt i flykten men inte utan poänger, att publicera som de är, eller att kanske jobba vidare på) och jag tar inga beslut, men det hade varit kul att ha alla dikter (nåja, de jag kan hitta) på en och samma plats och se om det är värt att publicera. Så nu, när jag jobbar på romanen och behöver en paus, letar jag dikter istället för att alltför länge nörda in på youtube. Så nu går jag igenom bloggen på jakt efter dikter, har kommit till mars -11 nu och det är mycket blogg jag skrivit, blaj givetvis, men en hel del guldkorn, vill jag påstå. Jag skulle kanske ge ut en mastodontbloggbox istället.

Monday, February 22, 2016

Träffar en gammal bandmedlem

I den där rockgruppen vi hade under hela 80-talet fanns egentligen bara två medlemmar, Windy och jag. Men ibland hoppade någon annan in, det var Jackson på trummor (burkar och kastruller i Windys pojkrum), Pidde på dragspel (i hans förädrars förråd), Hasse på synth (hos ABF i posthuset i LA), Johnnie och Myran som dansare när Jerry och Ivan var kör (Gullstrandsskolans aula och på Harlekin), och några tjejer i klassen som sjöng kör på en avslutning på högstadiet. Den ende som möjligen tillfört något musikaliskt borde vara Oskis på bas (och gitarrläraren Stickan på trummor i studion -85). Oskis heter egentligen Mattias och är filmjournalist på Sydsvenskan (och en fantastisk tecknare, tycker jag som lekman, och mitt tidigaste minne av honom är i första klass när vi var tidiga på skolgården och vi pratade mucik och jag gillade Lasse Berghagen och Hadar, medan han pratade kunnigt om Beatles) och vi ses med ojämna mellanrum (nästan alltid på restaurang Möllan) och jag blev ganska förvånad när jag kände igen hans röst i Limhamn igår, en regnig söndag, dimmig mörk och grå. Han och hans tjej hade haft vernissage kvällen innan (Café Mockasin) och kände att de behövde en rejäl promenad ooch hamnade i mina hoods. Så vi sågs på Babas och fick en pratstund (som gärna hade fått vara längre, den försenade taxin kom till slut) och ibland kommer jag på mej själv med att tänka: Varför träffar jag inte människor så mycket längre, det är ju kul varje gång!?.

Gamla fina bitar

Har alltid skrivit på olika platser, alltid haft en anteckningsbok med, eller skrivit på kvitton eller på de tomma sidorna i slutet eller början av en biblioteksbok.
Skrivit för hand.
Jag är bra på att skriva för att jag tycker att det är kul, att träningen är rolig.
Det finns en massa saker jag är dålig på, för att jag tycker att det är tråkigt. 
Jag kan vara väldigt flitig, om det är kul. Annars är jag en lat person, en lustperson.
Nu lyssnar jag på Zarah Leander, Lasse Dahlquist och Harry Brandelius. Det är kul och inspirerande.
Just innan jag fick den här lilla datorn hade jag börjat förändra mitt sätt att skriva (innan var det alltså för hand, på bibblan, caféer, bänkar, tåg och barer, sen in i datorn hemma), mycket för att jag har ett så gediget omfångsrikt material i datorn, som behöver redigeras grovt. Och jag har inte alltid tålamod att sitta hemma i åtta timmar varje dag. 
Det finns nog de som skulle tycka att det jag skrivit borde hålla för publicering, att det borde skickas till förlag bums! Så är det inte. Så är det förhoppningsvis just innan midsommar.
Men det är jävligt bra skrivet.
Men det är inte bra litteratur, än.
Det är många bra enskildheter, men helheten håller inte. Jag måste ta bort bra saker (kanske dyker de upp i novellsamlingen).
Karl Gerhard, Ernst Rolf, Ulla Billquist, Annalisa Ericsson och Karin Juel: ”med käckhet kan man komma långt, men med fräckhet kan man komma längre.” Glöm inte det!
(Och nu skriver jag om en vuxen man, om hans fru och hans dotter. Jag börjar bli för gammal för fadersuppgörelserna, jag måste hantera det som komma skall, jag ska vara stor nu.)

Wednesday, February 17, 2016

Sist på bollen


Det har inte varit så nära en QK-återförening på över 25 år (förutom en privat jamsession i Glumslöv) som på Speakers Corner sista lördagen i januari. Där satt vi, Windy och jag, en armslängds avstånd från micken och gitarren. Vi firade släppet av Thomas H Johnssons och min bok En sista blues från Landskrona (köp den!) och jag var ju medarrangör och lite konferencier. Jag hade alltså mandat att göra lite vad som helst. Och eftersom Thomas och jag skrutit i media om vår punkiga attityd, så borde det bara vara att köra, eller?
Nä, vi i QK jobbar inte så.Vi är försiktiga generaler, Windy en blandning av Greta Garbo och Agneta Fältskog och jag antagligen mindre mediakåt än Björn Ulveaus.
Men det blev en fin dag och kväll ändå. Med Emilie Aura och Sture Allén d.y. Och Thomas visade bilder och jag läste ur boken.
Men, för all del, keep on dreaming om The Great Reunion! Vi måste drömma i dessa tider, i alla tider (och vi finns ju på Spotify).


Monday, February 15, 2016

Du måste gå din egen väg

Jag vet inte om du förstår varför Velvet Underground och Lou Reed är så viktiga för mej. Det finns givetvis andra giganter som betyder mycket. Men jag återkommer ständigt till Lou och Velvet. Det är integritet. Det är att alltid göra det man vill göra, skita fullständigt i vad som möjligen kan ge dej storkovan eller tidningsrubriker. "jag gör det här! jag måste göra det här! take it or leave it! jag skiter i vilket, jag har en väg jag måste gå, följ med eller stick!"
(lyssna på vad John Cale säger, det är alltings sanning.)

Sunday, February 14, 2016

Tomas Löftsröm

1990 var jag och Malin i Stockholm. Vi var på Hedengrens bokhandel. Vi köpte Wodhouse, Bukowski, Birgitta Stenberg. Och jag med mina ögon. Och jag med mina drömmar. Köpte Tomas Löfström. en pocket med de två böckerna Liftare och Vägen till Katmandu. Liftare har jag återkommit till flera gånger, livet på vägen. Idealiserandet av Folket (de som reser runt och är fria och unga och har åsikter i Francoregimens Spanien, Marocko osv) kan väl vara lite småtöntigt romantiskt ibland, men också så ögonöppet sann, det är en innerlig kärlek och upptäckarlusta som för berättandet vidare. Det är en sorts public service-litteratur som jag är förtjust i. Och nu får jag höra att Tomas Löfström är död. Det gör mej illa. Vi kände inte varandra (men var vänner på fb, gillade varandras inlägg då och då) men ändå tycker jag att vi kände varandra. Jag tyckte mycket om Tomas Löfström.

Tillbaka i Malmö och lyssnar på Van Morrison

Tillbaka i Malmö och lyssnar på Van Morrison (In the garden) och redigerar text, romanen om de två som älskar varandra i fyrtioårsåldern och vill verkligen bara det, älska varandra, leva med varandra (och dottern). Jag redigerar och stryker och lägger till och plötsligt är det nu och allvar, flyktingarna köar där hon tar bussen till jobbet i frihetens Vellinge, och hon känner sej bara blåst och låst och ofri och desperat. Hon vet att han ska lägga in laxen i ugnen, men hon kan inte ...komma hem, och hon skäms och känner sej bortskämd (och flyktingarna trängs i fållorna och de gamla bussarna spyr ut gammalt avfall och livet pågår för alla hela tiden). "Och jag vill ju", tänker han, "jag vill ju bara ha något att hänga upp livet i, ett tecken, en skön känsla", när han hjälper dottern att ta av sej overallen med snöslasket som smälter och rinner, och han önskar att hans fru var där, men han vet inte vad de skulle göra då (och de vill så mycket, skriva musik, sy kläder, överleva på att göra något som människor faktiskt vill ha utan att veta det, men att bara få uttrycka sej, berätta saker, reflektera, göra andra kloka och glada, ha pengar ... medan flyktingarna köar och fållas i fållor).

Saturday, February 13, 2016

Åker tåg när Fia fyller år

Idag fyller min syster år (och hon är sjukgymnast och när jag gratulerade henne tidigare fick jag tips på hur jag kan bli av med ryggproblemen till den lilla skidresan i Orsa i mars) och jag minns ett foto på henne som litet barn, hon kom som en februariafton, utan kläder med en gammal mössa på huvudet och ett grovbröd i handen, strålande leende. Hon kan vara barsk ibland, min syster, men med ett hjärta av guld. Men låt mej återgå till fotot, till tiden, till platsen. Till Påarp utanför Halmstad och huset på kullen som inte är vårt längre, som inte finns längre, som är rivet. Så mycket jag upplevt där, som barn. Hur jag, som ung vuxen, lärde mej mycket där, att myten om ensamheten och skapandet inte var en lögn, men att den kräver mycket av dej, inte är bara en flådig kostym att skimra med nån packad kväll på krogen. Arbete. När bilarna far utan att du kan nå dem, deras lyktor på väg någon annanstans. När grenarna piskar i november och det är glesbygd, och det finns ingen telefon, om du nu hade haft någon att ringa, och du kan alltså se ljusen men du kan inte ta dej dit, och du är alldeles ung och du lär dej: om du inte kan sova dej genom natten … så måste du arbeta dej genom den, tänka, skissa, skriva. Det här billiga tåget från Stockholm till Malmö skakar och flera toaletter funkar inte (och internet svajar och det saknas varor i restaurangvagnen). Men jag är där jag ville vara. Jag älskar och är älskad och jag sitter på ett tåg med brunt fuskträ och skriver en roman som jag vet blir färdig och publicerad. Och fortfarande kan jag se skimmer i vardagen.

Friday, February 12, 2016

Stöter på en "bekant"

Förr kunde jag gå lite planlöst i författares fotspår i Stockholm, Lundells, Stig Claessons, och Klas Östergrens, till exempel. Över huvudtaget tycker jag om att strosa i städer som jag varit i i böcker och: ja! där är ju Kometen (i Göteborg) som Claes Hylinger skrivit så mycket om, och Sjuans ölhall. En gång när jag var ung och lite full vågade jag mej in på Den Gyldene Freden. Nu ser stockholmsvistelserna annorlunda ut. Hänger i Bergshamra, simmar rätt ofta på Mörbybadet, hoppar ibland av vid Stadion och går till Mocco (som Johan Kinde tackar i sin ganska bra bok Passera denna natt) där hon äter lunch då och då efter yogan. Sitter där med våra datorer och jobbar en stund. En gång simmade jag på Liljeholmsbadet, 16,8 meters bassäng på en pråm i någon vik. Varmare i vattnet än på Forsgrenska badet vid Medborgarplatsen som är min andra stammissimhall. Igår velade jag, vilken av de tre skulle jag ta för min dagliga simtur. Detta med valfrihet. Gick till tunnelbanan, tänkte: är det första tåget norrut blir det Mörby, annars något av de andra två. Det blev söderut. Och istället för att fortsätta på Röda linjen till Hornstull och Liljeholmsbadet, hoppade jag av i Gamla stan för att byta till Gröna. Och tåget kom, och först ut genom dörrarna var ... Klas Östergren i mörk rock (på väg till Svenska Akademiens torsdagslunch på Den Gyldene Freden). Då visste jag att jag valt rätt bad (sen att det var fullt av ungar och märkligt simmande söderslöfockar just den dagen, är en annan historia).

Sunday, February 07, 2016

Åh, hjärta

Jag tycker nog fortfarande att På väg till Charlotta Anderson är den bästa bok jag skrivit. Den som kommit närmast det jag ville. Och hur kär jag var i den när jag skrev, hur jag längtade dit, att den alltid fanns hos mej (förutom några månader när den delade plats med en förälskelse som inte gick att stoppa, som sen blev något lugnare kärlek men aldrig sval). Desperation, skönhet, fulhet, råhet, allt som flyger hit och dit, som är så svårt att fånga, vinden och livet som blåser bort allt, en sorgligt underskattad bok, kan jag tycka ibland (även om den gav mej ett femårigt arbetsstipendium). Men febrigheten, intensiteteten jag hade när jag skrev den, jag är äntligen inne i den igen och jag experimenterar fortfarande med Åh, hjärta, vänder och vrider, men vet att den blir klar, för jag är in the zone. Och du undrar hur? Lou Reed och Velvet Underground, så klart, den enda medicin som funkar i längden, det enda som kan ta mej dit).

Saturday, February 06, 2016

Bodil Malmsten

Det var samma helg som Estonia sjönk, hösten -94 och vi skulle ha en helg att lära känna varandra. Vi som börjat på skrivarlinjen i Skurup. Det var ett stort hus nånstans kring Revingehed och på kvällen skulle vi läsa upp en dikt som betytt mycket för oss. Jag var lite nervös, jag har alltid älskat poesi och skrivit men aldrig sett mej som poet (det är först nu, i En sista blues från Landskrona som jag debuterar i diktform, i min fjortonde bok), det har alltid varit något större än jag, något svårare att förstå. Jag har alltid sett mej som simpel prosaförfattare. Men där låg Bodil Malmstens storhet, att vara både lätt och tung. Och medan de andra läste fantastiska dikter tummade jag på de utrivna sidorna (som annars satt på min kylskåpsdörr) från samlingsvolymen som jag snott (förlåt Malmöbibblan). Sen läste jag Ett bloss för moster Lillie och det är något särskilt, att vara så öppet sentimental, så rytmiskt melodiös, så modig, så lätt men ändå så blytung, att man bara vill leva men sjunka utan att drunkna. Tack för det (och allt annat, Bodil Malmsten)!


Friday, February 05, 2016

Mange Tak

Jag har för mej att det var Gatumusikens dag i Landskrona, början av 90-talet, att Henke, Jocke och jag hade på oss våra rockar (och mina föräldrars hund Sebbe i koppel) spelade egna låtar blandade med Ebba Grön och Perssons Pack. Och att han också var där, spelade i ett annat gathörn, lite annorlunda, brötig, konstig, extrovert, men med en tydlig melodikänsla. Vi hade en pratstund och jag bodde med Malin då och en dag ringde han, sa att han hade ett sexpack öl och ville lira lite. Så jag stack till hans lilla lägenhet i Chaplinhuset och vi spelade låtar som vi skrivit för varandra. Att det var en skön känsla. Att bli lyssnad på och att lyssna, den där melodikänslan bakom det amatörmässiga. Det var en annan tid, studier, vapenfri tjänst, inga barn, alkohol var bara trevligt, kvällar med dart på Akropolis, och i replokaler, tåget till Lund och studentkompisarna där, Chrougen, konserterna. Rattlesnakes. Bramleys. Landskronaband som lirade punkigt svängigt, rocknroll och irländskt. Och vi bildade ett band där både han och jag var med, inte det bästa, men det med bäst låtar, och han kunde inte hålla takten, och han sjöng grötigt men han hade den där melodikänslan och han var alltid ett lyckopiller (nästan irriterande) i ett liv som inte alltid var lätt för någon av oss. Det var inte en dröm om att bli rockstjärnor. Det var en vilja att uttrycka sej, ha roligt, spela spela, och kanske att få synas, bli uppskattade. Han hade nog sina problem bakom fasaden och vi blev väl aldrig riktigt nära vänner, men det var oftast härligt att vara med honom, han var ett barn och jag var ett barn, vi ville skriva låtar och bli älskade, uppfylldes av den gemenskapen. Och jag tyckte mycket om honom. Och han fick fram en gnista, entusiasm, glädje, skapa! Den där melodikänslan i det grötiga, bakom det som man kanske inte såg från början. En givmild människa. Och vi har inte haft någon särskild kontakt de senaste tio åren. Och nu får jag veta att du är död, och jag drabbas av nostalgi, sorg och saknad. Vad ska jag säga, Mange ... jo: Mange tak.

Goda vänner i bloggosfären

Jag har haft den här bloggen i över tio år, träffat en del folk genom den. De viktigaste är Daniel och Magnus. Magnus och jag möttes första gången på riktigt när jag hade en uppläsning med bl a Åsa Moberg i en trärdgård i Lerberget en skön sensommarkväll (där var även min klassföreståndare från högstadiet Sven). Magnus körde mej sen till tåget i Helsingborg, det var snällt gjort. Vi har haft en del kontakt sen dess, mest på telefon. Och nu sitter jag här med en liten (men naggande god) dator och skriver. För jag la ut en förfrågan på Facebook, om det var någon som hade en dator billigt till salu. Ingen bra dator, en dator som funkade bara (och jag tränar på att skriva på ett mindre tangentbord nu, det är som med att skriva bra, träna träna, och det börjar funka nu) och Magnus hörde av sej och det uppskattar jag mycket. För ni ska veta hur dålig den andra datorn har blivit, mycket för att den slog i den hårda marken när jag ramlade i stressen efter en buss (det är därför jag nästan alltid cyklar) och bröt nyckelbenet (den datorn köpte jag för övrigt billigt av Daniel, ingen skugga över honom). Så igår simmade jag och sen cykeln till stationen och tåget till Ängelholm där det var lite kallare men klart och vi gick igenom datorn på stationen och sen höll Magnus tåget till mej medan jag köpte biljett och jag hann och jag är dej djupt tacksam, Magnus (och nu kommer snart våren att sitta ute i)!