Magnus Lindberg, den vackert sargade

Konstigt. Sorgligt. Jag visste inte att Magnus Lindberg släppte en platta förra året. Fick veta det idag. Lyssnade på den medan jag satt och skrev. Jag har alltid gillat hans hesa närhet, äkthet, värme, ilska ibland. Ett engagemang utan plakat, en medmänsklighet. Så pausar jag i skrivandet. Läser Expressen på nätet. Magnus Lindberg är död. 66 år blev han. Jag får en känsla jag fått några gånger de senaste trettio åren eller så: Jag skulle vilja träffa Magnus, prata med honom, han verkar vara en fin och komplicerad människa. Nu blev det inte så.

Erbjudande!

Här är några recensionsutdrag som behandlar min senaste bok Jag fastnar i Love will tear us apart. Den kom i april -18. Jag har sju ex kvar. Den är ett ypperligt substitut i väntan på min nästa bok som kommer i mitten av mars.
Hundrasjuttio spänn, då ingår frakt och signering.

"Oavsett vad som hänt på riktigt och inte så sugs jag helt med i den balanserade rörelsen orden beskriver. Texterna skapar sin egen autonoma värld som förtjänas att upptäckas av flera läsare." Sydsvenskan

"Bergh har en stil som är helt hans egen. Jag vet inte hur han gör med språket, men det bultar och kränger av den medkänsla som kommer av att han vet hur det känns att krascha med sår och sprickor inuti. Han omfamnar sina karaktärer med ord som skildrar dem både från utsidan och insidan, fast samtidigt. Det är solidaritet, att se en människas äkthet, att ge röst åt dem vars röster sällan hörs.” Livsmedelsarbetarförbundets tidning

"Det formmässiga navet i omkvädet jag fastnar i, följt av namnet på en låt eller artist, skänker hopp: i konsten kan kraft och skönhet vackert utvinnas ur oförlöst sorg." Btj

(Det går givetvis utmärkt att förbeställa den nya boken också, Uppför backen baklänges. Eller någon äldre bok, som jag kanske har ett ex kvar av.)

Gruppterapi

Idag var jag för första gången på gruppterapi. Jag har gått i terapi rätt många gånger under årens lopp. Herregud, jag är snart femtio och ingen perfekt människa. Man kan behöva lite hjälp ibland. Jag har förvisso varit på några AA-möten, men inte i gruppterapi. Jag vill egentligen inte gå i gruppterapi. Jag vill att det bara ska vara terapeuten och jag. Men man måste ju våga prova något nytt. Och det kändes bra, inspirerande och givande. Var inte rädd för terapin, hur frisk du än tror dej vara.

Stolpar

Du är ett naturbarn.
Du är självklar.
Du går i gruppterapi.
Du tycker om att cykla nu, när det börjar mildras.
När det börjar mildras.
När det börjar mildras.
När du ibland inte kan se himlen i dimman, men känna den.
När du önskar att du någon gång hade kunnat spela fotboll.
Att du inte snubblade den gången när TV4 spelade in.
Det var i Tyskland.
Du längtar till Hamburg.
Till det inställda nattåget till Paris.
Du är ett naturbarn.
Du är självklar.
Men du går lite långsamt.
Men du går. Du cyklar. Du suger i dej luft.

Uppför backen baklänges - Förhandsbeställ!

Kontrakt påskrivet. Rättat korr skickat till förlaget. Och bild till omslag. Baksidetext också. Snart till tryck. Boken kommer i mitten av mars. Det blir en rätt liten förstaupplaga. Om du vill vara säker på att få ett ex: Förhandsbeställ av mej. Det är det billigaste alternativet. Dessutom signerat. Boken är på ca 150 sidor och bär titeln Uppför backen baklänges. Den består av två kortromaner. Båda historierna utspelar sej i Skåne, den första mestadels i Malmö. Den andra utgår från Röstånga. Du kan också få ett paketpris, jag har ex av deckaren Mord. Och min senaste bok, hybridromanen Jag fastnar i Love will tear us apart. Ströex av Mer blues från Landskrona och En sista blues från Landskrona som jag gjort tillsammans med fotografen Thomas H Johnsson. Så enkelt i solen, En sång för Sonny och Karola och Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in.

Ett ganska könlöst hotell

Ett ganska könlöst hotell mellan city och flygplatsen.
Bökigt att komma hit.
Goda oliver och små gurkor.
Längtade efter en drink.
Drack en alkoholfri Mojito.
Det är myntan jag vill åt.
Åt och åt och åt, fiskben från ett könlöst kök.
Allt gott var importerat.
Nu ska jag flyga hem igen.
Träffa någon bortom bergen.
Träffa mina döttrar igen.

Kalla morgnar och kvällar

Det är rätt kalla morgnar här i Sitges. Jag vaknar tidigt. Skriver, jobbar. Vid tio äter jag sen frukost, bacon och frukt. Sen går jag på toaletten. Sen går jag längs strandpromenaden. Minst 45 minuter. Lyssnar på musik, blir varm. Sen sätter jag mej på en bänk och äter clementiner.
Det är rätt kala nätter här i Sitges. Då passar jag på att gå vilse igen. Mitt värdelösa lokalsinne. Men till slut hittar jag korvbaren nära hotellet. Dricker en apelsinläsk och ser slutet på matchen mellan Barcelona och Madrid. Jag hejar svagt på Madrid. Det blir oavgjort.
Sen går jag till mitt rum på andra våningen. Ser den roliga teveserien Dips. Sen somnar jag vid tolv och vaknar vid sju. Då börjar nästa dag. Idag.

Nya boken

Såhär börjar min nya bok. Den första av två kortromaner heter: Jag höll hans hand när han dog.

Nu ska jag berätta om fåglarna. Jag ska bara spy först. Det är efter våren och sommaren. Det är efter. Och jag är en tjugotreårig kvinna och det är den tjugotredje augusti, och det är en annan värme, men den är kvar.

   Det står en man i skinnkavaj utanför radhusdörren i min trygga del av Malmö, Limhamn, gröna häckar, och andra växter i andra färger, den smala gatan. Grannarna två hus bort, deras kakadua har rymt igen. De är gamla nu, jag brukar hjälpa dem att fånga in fågeln, men inte idag. Gälla fågelläten bland det som bultar, hungriga katter smyger omkring på jakt. Några sparvar tuggar på ingenting vid fågelbordet, trots den höga volymen från uterummet, Onkel Svens bärbara radiobandspelare, som jag inte hann stänga när jag såg den blänkande bilen, you ain´t nothing but a hound dog.

   Han bankar och bankar. Det är gult tegel och en tjock brun dörr. Jag är livrädd. Jag vet vem han är, det är Paolo. Jag måste hitta telefonen. Jag måste ringa Spirou. Jag vill bada. Jag vill dyka i havet som jag gjorde när jag var liten med Onkel Sven. Som jag gjorde med Bill, det är bara några veckor sen. Allt gick så fort.

   Jag ska berätta allt.

 

Tillbaka på banan

Jag har jobbat rätt intensivt de senaste månaderna. För att göra klart en bok. Och nu är den skickad till förlaget för sättning, en korrläsning återstår. Men det största jobbet är klart. Två kortromaner. Titeln är Uppför backen baklänges. Så vad gör man då. När man är så trött på den skånska gråa vinden. Jag åkte till Spanien. Även om jag egentligen inte har råd. Men har man skrivit en blockbuster så har man. Beställde resa och hotell på natten. Åkte på morgonen. Packade lätt. Kassettband och böcker. Några kalsonger och strumpor. Till Sitges. Här känner jag mej alltid hemma. Promenera promenera. Havet havet. Bänkar bänkar.