Saturday, December 31, 2016

årets (framvärkta) ...

smärta 1: alla ni som dog, Prince, Olle, Bowie, Cohen, Bodil Malmsten, jag orkar inte räkna upp alla, det gör mej inte så ledsen, men det är en saknad, hos flera fanns ju mycket kvar att göra
film: Min pappa Toni Erdmann (så roligt och allvarligt, och jag med min kissnoja, satt fastskruvad i två timmar och tjugo minuter, längtar till nästa gång jag ska se den)
sjö att ro i: Nossen
sjö att vara på bastuflotte i: Nossen
skiva från Australien: Skeleton tree, Nick Cave
skiva från Kanada: You want it darker, Leonard Cohen
skiva från Norrland: Kvinnor och barn, Frida Hyvönen
låt: Fredag morgon, Frida Hyvönen
show 1: Litteratur och musik på LA-Karnevalen
show 2: Släppfest för Jag letar efter halsband med Petra Mölstad, L.T. Fisk, Thomas C Ericsson och Bengt Wedding (och jag) hos Poeten på hörnet i Malmö
ångest på svtplay: Bron 2
ångest igen på svtplay: inledningen på helikopten i Midnattssol (som annars var sådär)
teveserie: Happy Valley, säsong 1
stipendietack 1: Svenska Akademien
stipendietack 2: Den Blinde Argus
smärtsam kärlek: längdåkning
ahaupplevelse: åka tåg i Dalarna, alla klassiska nortnamn, Leksand, Rättvik, Mora, och Orsa där ett gammalt värdigt stadshotell hade pangade doror och kartonger för fönsterna, ovärdigt flyktingboende
frid: paddla kajak i Brunnsviken
badsemester: Le Grande Motte
chilenska bok: Filmberätterskan, Hernan Rivera Letelier
italienska bok, Min fantastiska väninna, Elena Ferrante
novellsamling: Handbok för städerskor, Lucia Berlin
bra debut (skiva från Norrland 2): Nere och ute i AC län, Olov Antonsson
otippade: min diktsamling jag letar efter halsband, poesidebut som fyrtiosjuåring
smärta 2: läget i världen, i Europa, USA, Syrien och överallt, Sverige
saknad: källkritik, fakta, sanning, solidaritet
kärlek: när vi tar oss längre ut än de andra, bara simmar och simmar och kisar mot strandkanten, parasoler, uppblåsbara lekasaker och vi simmar och simmar och där är en tommare strandremsa, där springer hundarna, där ligger vi i sanden och bara ligger och just nu, att leva just nu och tycka att det är bäst, trots allt (och roddbåten och bastuflotten)

Thursday, December 22, 2016

Singapore

Jag brukade köpa ost och speciella kex och marmelader. Jag brukade gå bakom råttorna.
Mina föräldrars magar är äldre nu.
Jag kanske måste åka till Singapore. Det är en spännande idé. Att andas konstgjord snö bland döda tigrar. Att åka hissen upp till himlen, att tro att sådant går.
Hur du cyklar genom januarinatten. Hur du tror att månen är en ost.
Jag kanske måste åka till Singapore, äta räkor i China Town. Bada i det skitiga vattnet. Tänka: men det är väl sjyst här, det ska ju vara så klart vatten.
Men så kommer rädslan, hur flygplanets golv är ett hål i luften.
Min terapeut har berättat: ångest för att ha ångest. Är den vanligaste ångesten. Den som så tydligt värker, den som inte finns. Den som bara känns.
När svärdet i den tunna tråden hugger, är jag aldrig där.
Jag brukade köpa ostar som luktade så härligt. Jag brukade se min mammas ögon. Jag brukade vara glad. Jag brukade se hennes ögon glada.
När svärdet i den tunna tråden hugger, har jag alltid lyckats vara någon annan.
Och nu ska jag kanske till Singapore. Jag måste ha fukten. Det räcker inte med hösten. Det räcker inte med regnet. Det är inte nog med den mjuka sängen.
När svärdet håller på att falla.
Hej! Osten har en känsla av att åldras. Att bli godare då. Livet har en förmåga att hoppa, du minns väl skutten nu, över och under och gräv dej ner, upp till ytan och allt du ser.
Jag kan lika gärna dö i Asien. Eller på vägen dit. Det handlar om att aldrig få välja. Det handlar om att inte få komma hit.
Jag köper böcker till mina föräldrar. Om spanska inbördeskriget. Jag läste Hemingway när jag var femton, men pappa sjöng Dan Andersson. Vi lyssnade på Fred Åkerström. Balladen om Joe Hill.
Jag kanske måste åka till Singapore. Jag vill hålla kärleken vid liv.
Jag drömmer mardrömmar om att flyga.
Utanför skolan på sjuttiotalet letade vi efter fimpar, en gammal kompis och jag. Vi var barn då. Jag var ett barn när jag blundade och cyklade. När jag körde in i en Mercedes. ”Vet du vad den kostar”, skrek en man med omaka strumpor, ”jag ska döda dej!”
I Thailand råder diktatur. I Singapore lever utrotningshotade djur. I bur. Jag kanske måste åka dit.
Fattar du!
Det är jul igen. Jag kan inte köpa dessa goda ostar. Mina föräldrar har ont i magen. Det som fanns försvinner.


Längtar alltid till San Francisco

Det är rätt härligt med den här gråheten och vinden som inte är så superhård. Det är härligt att cykla då. Det är härligt att cykla genom gässen på väg till Kockum Fritid. Att simma. Att dyka efter åtta längder och efter varje nolla. Jag vet. Det är mumbojumbo. Men jag kan inte lyssna på musik när jag simmar. Jag hänger upp mej på andra saker. Tvåhundra meter och nollor. Tre eller fyra dagar i veckan, ibland fem, simmar jag. Det är alltid ett motstånd först. Jag säger: "Ja ja, men simma bara femhundra då (tjugo längder), men då har jag kommit in i flowet. Att älska vattnet. Att längta efter 32, att få dyka då.
Sen lyssnar jag på Nico.
Sen skriver jag på romanen. Kanske en diktsamling till hösten också.
Och kanske Thomas och mitt projekt. Vi kommer väl att samarbeta tills döden. Det är konstigt. Vi är inte: exakt, "ja, just så." Vi kommer inte från samma plats. Men ändå gör vi det. Ändå är vi samma, saker måste göras. Inte bara snack.
Det är givetvis så att jag skriver bättre än Thomas (vad han än tror, och han skriver inte dåligt), cut to the chase, att han fotar tusen gånger bättre än jag. Det finns en friktion. Annars kan det kvitta. Annars föds inget nytt.
Det är rätt härligt med den här gråheten och längtan efter någon man vet kommer med flyget ikväll.
Det är rätt härligt att vara på treornas julfest. Det är skönt att hon snart fyller fjorton, min äldsta dotter, Elsa, att vi gör frågesporten tillsammans, kommer sexa. När hon ler. När hon var min lilla flicka.
Jag tycker att det finns färg i gråheten. Jag tycker att det finns glädje i de mörka böckerna och sångerna.
Jag tycker att det är fegt att bara behandla lycka. Feelgood får mej att må dåligt.
Nu yssnar jag på Nico.

Tuesday, December 20, 2016

Peps

Vi brukade åka till Ven i juli under några år på 90-talet, när Peps spelade med Fjellis och Bosse Skoglund på en krog. Det var mest blues. Vi tältade och kastade frisbee och lite andra grejor. Det fanns ingen bankomat på ön. Det var då Pink tog färjan til LA för att hämta pengar. Det var då han träffade en stockholmare på vägen tillbaka. Som frågade om Gipsön. "Vad är den gjord av?" "Plywood", sa Pink. "Men varför är den vit?" "Dom har målat den." Den historien har jag berättat många gånger. Det var djupare dalar och kanske högre toppar på den tiden. Det var fattigt. Det var som att vi måste höja glädjen extramycket när den väl kom. Det var drömmar som inte slog in. På det viset är det mesta sej likt. Men det gjorde ondare då. Och jag är nog nöjdare nu, lugnare. Men Peps fyller 70 och han är för alltid en av de största och viktigaste. Jag minns dagarna i lägenheten på Öresundsgatan. När jag blev författare på riktigt. När Spelar för livet just hade kommit. Hur jag bara lyssnade på den och Leonard Cohen. Upplevde min första besatthet i att måste skriva, måste berätta, och att jag nästan kunde det.


Monday, December 19, 2016

En bok om året

Jag skriver om Limhamn och Rom. Det är mest det. Och om Möllevången i det sena 80-talet när det inte fanns några caféer, bara sunkkrogar och grillad kyckling om man hade tur, bög- och horscenen. När de tog fram pistolerna när man skulle handla. Jag skriver om andra sidan av järnvägsstationen i Rom, pizza på ett annat sätt. Och om ett kallt hotellrum och ett dyrare med heltäckningsmattor. Jag skriver om en tjej och en kille och om Asterix och Obelix och hur tiden och byggnaden svindlade, Colloseum, gladiatorerna, Fontana di Trevi, Harrys bar och dyra gin och tonics. Jag skriver om en sorts överväldigande, och ett flygande och ett störtande. Det blir nästa års bok. En bok om året, annars är jag en sopa.

Sunday, December 18, 2016

Minisemester i Malmö

Vi cyklade till hotellet. Hunden var med. Vi checkade in. Det var i Malmö. Det var första gången jag bott på hotell i min hemstad. Det var på sjuttonde våningen. Det var högljudd after work i lobbyn. Hunden hade fått en jättestor matskål och en mindre för vatten. Och en sorts hundsäng. Vi lämnade henne där. Och den där hissen igen, neråt. Det var längesen jag åkte den, 90-talet när vi hängde i hotellbarer då och då. Men i fredags. Vi gick til La Barca. Turist i hemstaden. Det var skönt. Hotellfrukost och badkar. Det var skönt. Sen en skånsk stilla decembercykeltur tillbaka till verkligheten.

Sunday, December 11, 2016

Ägget är löst


Det känns ändå skönt. Det är ändå lite tradigt. Det var ganska dött i LA-City denna söndagseftermiddag. Men Thomas och jag är tuppar som värper ägg. Det är ändå ganska kul. Alla som köpt min nya bok och gamla böcker, tidlösa. Tack för det. Fast jag har varit under skosulorna ibland, så hoppas jag ju att jag är bra, eller intressant, att folk ska uppskatta det jag sysslar med, att de ska komma och krama mej med hundralapparna i hand. Men det är ändå rätt kul. Så fint vi hade det hos Poeten på hörnet i onsdags. Att alla ville vara där. Hur känslan alltid är när jag kommer till Borstahusen. Hur glad jag är för att Pumphuset blev till. Hur man ser havet genom fönstret bakom tavlorna. Men det är ändå lite tradigt. Det är som med barnen. Man berömmer dem tio gånger men det enda som gnager i dem är det man sa som var negativt. Men det är ju skönt. Boken har nästan betalt sej på mindre än en vecka. Resten är bonus. Som att Thomas och jag försiktigt täljde en liten barkbåt på den nästan tomma bokhandeln igår, känner efter om den kan flyta. Om ägget håller eller är löst. Ett jävligt coolt projekt. För er som är intresserade av kvalitet bland skorpsmulorna. (Beställ vilken som helst av mina böcker genom att skicka ett mejl till jb23@spray.se, den senaste kostar hundra plus tjugosex i porto, bonusböcker kan alltid diskuteras).

Thursday, December 08, 2016

Pumphuset och Akademibokhandeln

Jag hade kanske skrivit böcker om jag kommit från någon annanstans. Men nu gör jag inte det. Jag kommer från Landskrona och Borstahusen. Jag bor i Malmö och det formar mej också. Men jag återkommer alltid till Landskrona.
Igår släppte jag min nya bok i Malmö. Då var en musiker och, ja, faktiskt en trollkarl från Landskrona där, L.T. Fisk. Och den fantastiska Petra Mölstad. De framträdde också. Plus en härlig man från Vimmerby, Thomas C Ericsson som ständigt ger sej iväg för att sprida den goda litteraturen, som alltid kommer underifrån.
För det är från där vi verkar. Underifrån. Vi gör vår grej, vår viktiga grej, vi spekulerar inte, vi tänker inte pengar, vi gör vår grej, men givetvis måste vi överleva. Vi ger er litteratur och kultur som ni önskar fast att ni inte vet det.
Och vi är bra, väldigt bra.
Och det kan väl vara värt någon hundring, eller?
Thomas H Johnsson är en annan sådan figur. Vi har gjort fyra böcker tillsammans. Jag är väldigt stolt över alla.
Imorgon lördag släpper jag min diktsamling jag letar efter halsband på Pumphuset i Borstahusen, Landskrona. Thomas kommer att vara där med vår bok från tidigare i år En sista blues från Landskrona, och flera av mina äldre böcker som ofta rör sej i LA (deckare och släkthistorier).
På söndag finns vi på Akademibokhandeln.
Kom och köp någon bok, vetja, eller bara snacka lite.
Pumphuset lördag 12-16.
Akademibokhandeln söndag 13-15.

Wednesday, December 07, 2016

Släppfest idag!

Jag får säga att det varit några jobbiga veckor med inbrott i lägenheten och förkylning. Men idag är det onsdag och idag ska jag letar efter halsband släppas. Det sker på Poeten på hörnet, Södra förstadsgatan 65 B i Malmö, 19.00.
Petra Mölstad läser dikter.
L.T. Fisk spelar och sjunger.
Thomas C Ericsson läser till gitarrkomp, ur Bokstäverna som också släppts i dagarna på samma förlag: Bokförlaget Megafon som är starkt sammanknippat med Den Blinde Argus.
Jag drar också några dikter från boken.
Det bjuds på vin och underhållning, gratis, alltså. Men ta gärna med pengar till att köpa en eller flera böcker (jag erbjuder även några äldre titlar så att du kan komplettera ditt Jonas Bergh-bibliotek). Betala gärna med kontanter men Swish går också bra.
Hjärtligt välkommen!


Sunday, November 27, 2016

tre stolar bakom dörren

tre stolar framför dörren
jag hinner inte sova nu
jag hinner inte äta
det är obehagligt att bli våldtagen
det är svårt att inte sova
tre stolar framför dörren
det är jobbigt att vrida sej i natten
det är jobbigt att bli rånad
det stjäler en bit av livet
den andra gången brister det
den tredje gör det riktigt ont
tre stolar bakom dörren
jag måste höra när du kommer
det är svårt att köpa en ny dator
att få den att fungera
det är svårt att överleva
det är svårt med ekonomin
jag försöker vara pappa
tre stolar kväver dörren
det finns en frid i att vara författare
att fly till andra historier
det är en rik och fattig frid
när någon har dina nycklar
när du svettas i natten
ett helt liv har jag lämnat ut nycklar
det är obehagligt nu
tre stolar stänger dörren


Tuesday, November 22, 2016

... landa mjukt

... annars lyssnar jag på Frida Hyvönen, när jag inte skriver, fast jag lyssnar ju när jag skriver också, förbluffas över att jag hade den här historien i mej, tänker på lättkränkta bilister, lyssnar på Frida Hyvönen, hur snäva någras tankar kan vara, men inte Frida Hyvönens, Fredag morgon, totalt hudlös och rak och bra och gripande, tänker: se upp! låt inte det bli du, Jonte, läser Förtvivlade människor av Paula Fox i Hylliebadets relaxbassäng eller våtbastun, hur boksidorna blir fuktiga, lyssnar på Frida Hyvönen igen sen, skriver vidare på romanen som jag är så glad för, så att jag blir rädd för att flödet, nä, inte flödet, utan känslan av att storyn är självklar, ska försvinna, saknar henne en stund, är fortfarande kär, försöker få min dotter till fotbollen, simmar, lyssnar på Fredag morgon igen och tänker att ibland kan jag också skriva så, tror jag, hoppas jag, att det drabbar totalt, det är i alla fall mitt mål, och jag tänker på något Rickard sa en gång i början av 90-talet när jag läste en novell för honom i den franska bilen på väg från Västervik,  hur både fri och rädd jag kände mej i den bilen, och på toaletten läser jag Lucia Berlin, Handbok för städerskor, och saknar mitt badkar på Älggatan, att det alltså är vad jag vill bli ihågkommen för, att jag myntat attityden och visdomen: "man ångrar aldrig ett bad", det är vad jag vill att mina barn ska tänka på när jag begravs, och jag ligger en timme i varmbassängen efter simningen på Hylliebadets relaxavdelning, tänker att här borde de stressade bilförarna landa ibland, snacka lite coolt med mej och tandläkaren från Damaskus, landa mjukt, och jag doppar mej i det iskalla och sen våtbastun igen, och jag tänker alltså på vad Rickard sa, om att jag gjorde meningarna för tunga, att allt skulle vara så vackert och viktigt, ungefär, att ibland måste man vila, och det sa Anna också om någon av mina dikter, det blir för mycket, man måste få vila ibland, landa mjukt, och det är konstigt, det är vad jag försökt göra i hela mitt liv, landa mjukt.


Väx upp i det friska ljuset!

En gammal kompis är ilsken på fb. Hans bilkörning är hotad. Eller, det är för trångt på motorvägen mellan Helsingborg och Malmö. Det är alltid synd om bilisterna. Jag skriver: "Åk tåg, cykla." Då blir han arg, då är jag korkad: "Vad fan vet du om mina behov!".
Bilisterna kan verkligen inte se en värld utan deras bilar. Som ska komma fram gratis överallt. Cyklister ska helst mejas ner. Västvärldens bilister verkar vara de mest lättkränkta, hujedamej, om någon andas vägtull eller rimligt för oljan som förstör vår värld.
Jag är så jävla trött på att betala era jävla vägombyggnader, så jävla trött på att andas er skitiga luft, så jävla trött på när ni skiter i högerregeln, för jag är ju bara en simpel cyklist. Så jävla trött på när ni slänger upp era dörrar och jag måste väja och ramlar och stukar foten. För ni måste ju fram, ni har ju bil, er tid är världens viktigaste. Världens tid som rinner ut stör ju inte er, ni lever ju för alltid i er bil.
Ni måste ändra er världsbild.
Ni måste förstår att ni är en belastning.
Kom ut i ljuset! Kom ut i friska luften! Upptäck bussarna och tågen! Upptäck cykeln och benen!
Ja ja, som min gamla kompis så förnärmat skriver: "Vad fan vet du om mina behov ..." osv.
De flesta behov är skapade och går att ändra.
De flesta miljöförstörande behov behöver ändras, och det snabbt.
Nä nä, som jag säger: "Väx upp i det friska ljuset!"

Monday, November 21, 2016

Love Olzon

Love Olzon har kommit med en ny platta. Han gör det ibland. Synd att så få märker det. Han är alls inte perfekt. Men bra. Och alltid intressant.
Love Olzon har alltid varit som min bror. Jag tycker att vi känner varandra.
Jag känner mej som Love Olzon ganska ofta. Jag är alls inte perfekt. Men bra. Och alltid intressant.
Ibland råkar jag hamna i situationer där jag säger: "visst, jag kan vara lektör." Fast det säger jag inte. Jag säger hellre handledare, det tycker jag är ett fint ord. Ord förändras, deras innebörd. Lektör har blivit ett fånigt ord för någon som vill tjäna pengar på att hjälpa halvtaffliga egenutgivare att tro att de kan skriva (alltså: inte alla lektörer, absolut ine, men när marknaden öppnar sej och alldeles för många vill skriva böcker, öppnar sej också möjligheten för oseriösa aktörer, lektörer som inte brinner för litteratur. Ni som brinner, känn er inte träffade).
Du måste alltid måste skriva. Det är den första och enda regeln (sen kommer kunskap, redigerande, tålmodighet och sånt, men det är oviktigt om du inte måste).
Annars kan du skita i det.
Jag är en jävligt bra lektör för den som vill skriva bra litteratur.
För den som bara vill tjäna pengar (eller är så fåfäng att tro att MIN historia är värdefull utan finess), finns det andra vägar att gå.
Ja ja, Love, Bella Ciao var kanske inte ditt mest självklara coverval. Men, som vanligt, jag respekterar dej och tycker mycket om dej. Bra trumljud också.


Saturday, November 19, 2016

så mycket sämre - okunskapen

jag är en gnällig gubbe.
har bara hört danny i dagens så mycket bättre, när han slaktar en låt av lisa som jag tyckt om från första dagen.
all denna skit.
jag kollar ändå på så mycket bättre.
men varför är så många så fullständigt blåsta vad det gäller musik.
varför känner proffsmusiker inte till freddie wadling.
varför vet inte jill vem beppe wolgers är.
varför verkar danny så helt fullständigt okunnig om allt utom den öppna dörr han försöker sparka in på låtsas.
alltså. gör vilken skitmusik ni vill. men ha lite grundkunskap, tack!
det är därför du är dålig, jill.
det är därför du är dålig, danny.
ni har ingen grund att stå på, bara några talangtävlingar, plastcountry och danskurser, och mainstream, så jävla plankad utspädd mainstream.
ett råd till er: äkta känsla!
sen verkar ju tommy vara en lattjo snubbe med skön pipa och feeling. men ändå.
lisa ekdahl kan ni tycka vad ni vill om (jag har gillat henne från början, ärlighet, viljan av att måste uttrycka något), klart bäst i detta sällskap.
little jinder är också bra.
jag tycker att magnus slirar i så mycket bättre.
danny är ett skämt.
jill försöker, men det är ju aldrig äkta tårar, det är ju på låtsas, hur äkta hon än gråter i plagierandet av plagiaten.
såhär är det: om du måste säga något så måste du säga det, annars: håll käften!
(såhär tolkar man för övrigt, på riktigt):

Monday, November 14, 2016

Jag låter bli att förbereda mej

Jag brukar inte förbereda mej inför intervjuer.
Nu blöder jag. Inte för att jag ska göra en intervju. För att jag skurit mej på ett kuvert.
Jag är inte en sån som skiter i vilket.
Men jag har ändå gjort en del intervjuer.
Tidningar, radio och teve.
Jag är ju ingen blockbuster.
Men ibland stoppar nån mej på stan.
Det är unga kvinnor eller äldre kvinnor som tror att jag är häftig eller någon att vårda eller hjälpa. Eller något annat. Jag vet inte. Kanske bara att de tycker att jag skrivit något bra.
Gud! Vad jag tycker om alla som skrivit och sjungit något bra.
Och någon gång är det män som är sju år äldre än jag, som säger: "Jag läser egentligen inte, men, fan, Jonas, du är bättre än Lasse Winnerbäck!"
Det har alltid varit Leonard Cohen och Lou Reed för mej. Men i Sverige har jag vuxit upp med punk och Noice och Ulf Lundell. Björn Afzelius, Mikael Wiehe. Och Ulf Lundell. Och Ulla Billquist och Lill. Och Nationalteatern.
Och Lena Nyman och Bodil Malmsten och Ulla Sjöblom. Anna Lisa Ericsson. Röda bönor.
Och, ja, Ulf Lundell.
Jag minns radiomorgnar med min mamma. Radio Malmöhus. Det är hemma och te.
Jag brukar inte förbereda mej inför intervjuer.
Vissa kanske tror att jag inte är rolig. Oj oj oj, så fel ni har.
Imorgon ska jag till radion och prata. Det får bli som det blir.
Jag tänker att min roligaste bok har titeln Mord.
Sug på den!



under

jag sitter under ett vykort
jag lyssnar på mörk musik
en ensam man på ett fjäll
hans taggiga stil
hans skakiga ord
och värmen han inte kan gömma
några dagar innan han dog
"jag läste din sista
lycka till med nästa"
jag går i hans stövlar i solen
jag försöker vänja mej vid döden
jag läser hans taggiga stil
jag går i hans stövlar
jag går under molnen som hopar sej
då blir vinden plötsligt ljum
hej, Jan, hej





Sunday, November 13, 2016

Jag höll hans hand när han dog

Jag skriver hela tiden. Nu är det skönt. En ny bok har skickats till tryck. Det är en börda som lättar och flyger iväg. Nu kan jag helt och hållet satsa på nästa projekt, som varit på gång länge, men koncentrationen, att känna: bara detta. Srivit sju sidor idag. Måste få ut boken nästa år. Måste producera. Måste producera kvalitet. Jag lever i marginalen. Är ekonomiskt beroende av uppläsningar, föredrag, redaktörsjobb, skriva i tidningar, stipendier, hitta på nya projekt, och och och. Är beroende av att hitta på roliga saker för mina döttrar. Åka på kul resor med min flickvän. Allt jag måste göra. Jag skriver hela tiden. Nu skriver jag en kioskvältare. Det är kul. Jag ska ta kioskvältaren in i den intelligenta litteraturen. Bättre än all spekulativ skit. Eller: Litteratur måste stanna kvar, inte bara underhålla för stunden. Hjälp mej att riva den tradiga kiosken!

Saturday, November 12, 2016

en annan vår eller höst

vi väntar väl på isen
den var ju här igår
den svepte över flotten
hans mjuka hala skor
vi som skulle bada
vi som skulle flyta
det var ett annat år

vi suger i oss solen
varje liten stråle
han drömmer varje natt
om den som slipar knivar
vi som skulle bada
men i ett grumligt vatten
står mörka vassa pålar

vi drömmer väl igen
vi drömde ju igår
han pratar ångestfyllt om döden
som att promenera
eller bara måste flyta
sen krossas telefonen
han blir lugnare då

Jacques Werup

I slutet av 90-talet jobbade jag på Tidskriftsverkstaden ovanför Victoriateatern i Malmö. Det var ett lugnt jobb. Jag läste mest tidskrifter och sålde några. Läste böcker och hängde på Bullen i halvrisigt skick. Jacques Werup skulle hålla en rad jubileumskonserter med olika samarbetspartners. Vi skulle göra det lyxiga programbladet. Jacques kom uppför trapporna med pigga steg och gympaskor med kardborreband. "Schack", sa han och skakade hand.
Jag lärde aldrig känna honom, men vi stötte på varandra en del under årens lopp. Han verkade vara ständigt energisk och nyfiken.
Pornografens död är en bok jag minns som bra. Dikterna var fina. Lev länge, dö ung drabbade mej hårt när jag läste den första gången, även andra gången. Tiden i Malmö på jorden är en klassisk diktsamling som gavs ut på nytt för något år sedan. Tror att Timbuktu skrev förordet.
Nu är även Jacques Werup död. Jag tycker att det blivit väl mycket sorg nu.
(en söt video från Vitemölla badhotell där jag hängde en del för sådär tolv år sedan, läs gärna Klas Östergrens Handelsmän och partisaner när du ändå är i trakten. och lite mer kuriosa: Jacques Werup skrev manus till långsamhetens klassiker N. P. Möller, fastighetsskötare.)

Friday, November 11, 2016

Tack, Leonard Cohen

Det är inget konstigt att en 82-årig man dör. Men det rör upp ändå. Alla minnen av Leonard Cohen. Hans betydelse för mitt skrivande, för hela mitt tänkande och min syn på skönhet. Den där natten och morgonen i mars 1992 på Öresundsgatan i Landskrona, när jag skrev och skrev och lyssnade på Leonard Cohen på repeat. Drack folköl och tände ett nytt stearinljus, skrev klart min första bok. Det är en milstolpe, att slutföra sitt första verk, som aldrig blev utgiven, men känslan av att vara klar. Det har hjälpt mej genom alla åren. Och jag har snott delar av den där romanen i mycket som jag skrivit sen dess.
Men Leonard Cohen. Jag minns Roskilde -88 eller -89. I det gröna tältet. Jag minns alla random turer på cykeln när jag blir glad när en sång av honom ploppar ut i öronen.
Jag har aldrig slutat lyssna på Leonard Cohen. Han är så oerhört inspirerande. Hans röst. Hans texter. Hans sväng i skuggan ändå. Och så full av värme och stil och sej själv. Jag döpte en roman efter en rad i en av hans sånger.
Hans senaste platta kom tidigare i höstas och han är ofta med mej när jag skriver.
Och han sjunger mycket om döden, som vanligt. Det är som Bowie fast inte lika hemligt.
Ja, tack, Leonard Cohen, du kommer att fortsätta vara viktig för mej.

Thursday, November 10, 2016

Till tryck!


Så. Klart. Nu ska jag inte titta på dikterna förrän de finns i den färdiga boken. Nu är samlingen komplett och perfekt. Nu kan jag bara cykla och simma, glida ner i det olika småbassängerna efter simningen, glida in i torrbastu och ångbastu, dofterna, läsa Hans Gunnarsson. Nu har jag gjort allt jag kan för att min femtonde bok ska bli riktigt bra. Hoppas att du vill köpa och läsa. Den sjunde december kommer jag till Poeten på hörnet i Malmö (19.00), med Petra Mölstad, L.T. Fisk och Thomas C Ericsson. Släppet i Landskrona är på Pumphuset i Borstahusen men flyttas till julmarknaden den tionde december (12-16), då kommer också Thomas H Johnsson att vara på plats, så det är en utmärkt chans att köpa signerade ex av vår En sista blues från Landskrona. Ja, du vet, två flugor i en smäll. Thomas kommer också att vara med i bokhandeln i Landskrona på söndagen (11/12, 13-15). Ja, det är bara att välja och vraka bland chanserna att få träffa en hårt arbetande författare (det går också bra att beställa Jag letar efter halsband och andra böcker direkt av mej, jb23@spray.se).

Wednesday, November 09, 2016

Försöker dra fram ljuset

Om det var klass ett-varning på nattens beskedliga snöfall. Vad är då Donald Trump som president. Omätbart.
Jag lyssnar på Frida Hyvönen. På svenska. Jag har alltid tyckt om henne. På svenska är hon fantastisk. Fredag morgon är så bra, skoningslös.
Igår såg vi Min pappa Toni Erdmann. Det är en av de bästa filmer jag sett.
Jag känner mej skön när jag nu gör det sista med korret till Jag letar efter halsband. Till tryck på fredag. Jag är väldigt nöjd.
Jag försöker alltså vara glad och positiv. Jag försöker se det ljusa i livet. I världen.
Men ovanför allt grävs det neråt och neråt. Donald Trump. Och alla Europas fascister. Någonstans läste jag att så går det när man inte satsar på utbildning. När man inte låter den vara jämställd. Kanske det.
Världen skapar klyftor. Man skapar utanförskap. Man skapar hatiska människor som inte är kapabla till analys eller ordinär empati. Än mindre solidaritet. Maktkåta makthavare. Och detta Folket. Jag har svårt för Folket. Som tycker om att skada andra. Egoism. Bitterhet.
(I Tomas Löfströms bok Liftare från tidigt sjuttiotal, skrev han om Folket. Nästan naivt kunde jag tycka, de som förespråkade kärlek och vägrade klippa sej, gick barfota, lite fåniga, tyckte jag när jag var tjugo åttionio, men Gud! vad jag önskar att de blev det rådande Folket igen.)

Friday, November 04, 2016

Lyckliga gatan kan vara både och

Jag hänger i Bergshamra när jag är i Stockholm. Jag tycker om att det är så nära storstaden. Samtidigt är det så nära naturen, tallarna, vattnet, upp och ner när vi vandrar i något som vi gör till vildmark. Och ändå, broar med tåg, motorvägar med buller och brutalt brus.
Det är som i Limhamn och Sibbarp hemma i Skåne. När vinden blåser från det hållet, bilarna och tågen, flygplanen.
Eller i Påarp utanför Halmstad, stället jag älskat mest. Som inte finns mer än i mina minnen nu. Havet och det salta, korna, de uråldriga stenarna och klipporna. Men motorvägen som dundrar utanför. 
Man vänjer sej. Man lär sej att suga åt sej det goda och skicka iväg det dåliga.

Sunday, October 30, 2016

Södra Malmö

här på gatan vimlar det av skyltar
vinden blåser snett
jag cyklar långsamt genom en dröm
något jag aldrig tycks nå
gatan är full av skum
bil hand tvätt
nittionio spänn
gamla telefoner och mustascher
mot väggarna med kaffemuggar står män
halsband av guld som tynger
minnen av sjuttiotalets tåg
alla som röker
bakverk från orienten
Claes Hylinger och Mulla Nasrudin
en visdom jag inte förstår
jag cyklar långsamt genom mitt gamla liv
jag möter en kille kring tjugo i duffel
han verkar törstig och trött
han är någon jag mött
han är jag tjugofem år yngre
jag cyklar långsamt förbi
alla stulna cyklar jag aldrig glömmer
kvinnor i hucklen köper frukter
fem för tio spänn
jag möter min gammelmormor Anna
hon dog nittonhundrasjuttiotre
hon kunde verkligen brodera
männen med mustascher röker
bensin och orientaliska dofter
jag minns en bok av Oskar Ponnert
skönt att minnet lever än
han skrev om den här gatan
han skrev om något annat
jag tänker på min pappas mormor
när det fortfarande var grus eller stig
långt innan tokiga europa
alla männen som röker
jag dök i kanalen för längesen
alla cyklar som punkterats
jag letade efter en av dem
jag skriver om något annat
om en psalm eller ett snitt ur koranen
jag skriver om något gammalt

Saturday, October 29, 2016

Jag står på toaletten på en kinakrog


Jag är fyrtiosju år gammal. Jag står på toaletten på en kinakrog. Jag blev så hungrig när jag cyklade i vinden. Limhamns bibliotek hade invigning och mina barn ville bara ha godis, mat och hem. Jag ville bara cykla, vinden vid havet, så jag lämnade dem hemma med lunch (och pannkakor tidigare till frukost), och ut i blåsten igen, det var inget svek.
Fyrtiosju år. Jag har gjort saker jag inte är stolt över. Då pratar jag inte om att bryta mot lagen. Det anser jag att man kan göra då och då. Jag pratar om att svika. Jag har blivit sviken. Vissa vet inte när de har svikit mej. Det finns nog många som jag svikit, som jag inte ens känner till. Men det finns några stycken, som jag vet, när jag har varit en groda, som jag gjort illa. Jag hoppas att alla vet att jag alltid försöker vara god. Jag tänker inte stanna länge vid det. Det är sånt som händer. Jag har bett om ursäkt, tror jag, till alla, om någon fortfarande känner sej oförrättad, hör av dej! berätta! jag ber om förlåt.
Jag är fyrtiosju år gammal. Jag känner mej som en pojke. Jag ser ut som jag gör. Något sliten. Livet jag levt har tärt en del. Det liv jag både valt och varit tvungen att leva. Jag är ändå lyckligt lottad. Jag har också haft otur. Jag har fötts med både begåvning och defekt. Men vadå? vad ska man göra? lev med det!




Friday, October 28, 2016

Landskronanostalgi

Just nu spelar några av mina gamla landskronabekanta på en krog i stan. Punkfavoriter och egna låtar. Istället för det gamla tradiga coverdravlet. Jag hade gärna varit där men jag har två barn och en tvättstuga i källaren.
Så kul vi hade på det sena 80-talet och tidiga 90-talet. I replokalerna på Alléskolan. På Akropolis, Jockes och Tycho (Mon Ami), och Latino och alla andra halvskumma ställen.
Ibland kollar jag på Youtube efter band från Landskrona. Rattlesnakes dyker upp en del. Ibland åkte vi till Carlssons i Lund när de spelade där. Och Bramleys och Skalatones, härliga tider.
Jag bor i Malmö nu. Ibland saknar jag verkligen Landskrona. Den ofta utskällda staden. Jag saknar kreativiteten som fanns på så många ställen, människor som kunde vara destruktiva (som jag då och då) men som alltid var skapande, som skrev låtar, spelade rugby, gjorde teater, ordnade fester med uppträdanden, tatueringar, hejade på BoIS, var politiska. Attityden: "Säg inte till mej vad jag ska göra, jag gör min grej!"
Ja, jag önskar att jag vore där ikväll, med Stolle, Micke, Jazzaren, Pågen, Pisa och alla de andra. Kör hårt!

Hoogans Hjältar
Rattlesnakes

Thursday, October 27, 2016

Simning och Buster

De senaste veckorna har jag simmat fyra gånger i veckan igen, Hyllie, Kockum Fritid i Malmö och Mörbybadet när jag är i Stockholm. Det är härligt. Och nu när det blåser mindre är hösten nästan vår. Det är skönare att cykla då. När jag är på Hylliebadet betalar jag alltid trettio spänn extra för relaxavdelningen med de dåliga omklädningsrummen. När jag går förbi de olika varma och kalla smbassängerna och torrbastu och ångbastu längtar jag så efter att ha simmat klart. Just då vill jag inte simma. Men det ändrar sej, efter de åtta första längderna kickar välbefinnandet in. Det brukar bli 64 längder, 1600 meter, ibland ner, någon gång bättre. När jag simmar i femtiometersbanorna räknar jag ändå 25-längder. Jag räknar och har ofta bestämt i förväg vad jag ska tänka på, något jag skriver t ex. Den senaste tiden har det varit mycket om diktsamlingen och om Orsa som jag ska till två gånger i början av -17. Sen rakar jag mej på toaletten. Sen går jag upp till relaxavdelningen. Min flickvän vill inte att jag läser Buster offentligt när jag är med henne. Men nu har jag varit i en Busterperiod och måste veta hur det går för Åshöjden och IFK Trumslagaren och de som spelar rugby, läser på tåget och i den varma relaxbassängen, sen doppar jag mej kallt, sen utomhusbubbel och torrbastu och ångbastu, ibland i den kalla igen, och sen avslutar jag i den varma. Det kan ta en timme. Efteråt är jag avslappnad och känner mej duktig.


Sunday, October 23, 2016

jag letar efter halsband - släppfester


Sjunde december blir det Poeten på hörnet, Malmö. 19.00. Petra Mölstad läser dikter och L.T. Fisk spelar och sjunger.
Åttonde december blir det Pumphuset i Borstahusen, Landskrona (eventuellt någon gästartist). 19.00.
Prat om boken, uppläsning. Billiga böcker mot kontant betalning.
Alla är välkomna!

jag letar efter halsband

jag letar efter halsband
som jag hade en gång
flyktingar försöker flyta på luftmadrasser
hela havet gungar
vågorna kring min kropp
alla sjunger samma sång
helikoptern väntar på att störta
att leta efter halsband
som jag hade en gång
det var kanske inte enklare då
att åka pendeltåg
helikoptrar dunkade i marken
det är andra fåglar nu
flyktingar försöker flyta på luftmadrasser
alla går att byta ut
men de sjunger samma sång
om en man på en bänk vid ett hav
så ensam han ser ut
försöker dyka efter halsband
helikoptrarna spanar efter död
en stilla man i en grav
jag letar efter halsband
som jag hade en gång
jag flyter under havet
stenarna och tång
dånet är en annorlunda sång


Skiss från Le Grande Motte

vi lyssnar på de sorgsna sångerna
hon flyger mellan verserna
jag har två döttrar någon annanstans
jag försöker se dem genom vågorna
vi cyklar i motvind
hela salta havet till höger
som ett svar på frågorna
vi äter glass
hon flyger mellan verserna
hon flyger runt med svaren
medvind tillbaka
en man på en rullande maskin
hela salta havet
vi dyker i vågorna
simmar upp och ner
en ensam man i varma kläder
hans mamma har just dött
livet han aldrig fick
vi äter glass
vi lyssnar på de sorgsna sångerna
jag älskar och är rädd för vågorna
vad de kan göra mot mina barn
vi cyklar slalom mellan turister
den sovjetiska stan
alla raka gator
det blåser friskt från havet
vi äter vegetariskt eller fisk
vi bor i en trång trappa
jag saknar mina döttrar
hon saknar sitt barn
vi älskar att vara två
här finns inga tiggare
vi äter middag i sängen
vi lyssnar på de sorgsna sångerna
vi tittar på Asterix och Tintin
vi rör varandras lår
sen franska chansons
hon flyger mellan verserna
förklarar det jag inte förstår
jag är rädd för flygplanen
att ramla i ingenting
hon håller min hand
nedanför spränger vågorna
jag saknar mina döttrar
de badar i en annan värld
jag känner hur de flyter
jag blundar när de dyker

Nu är det dags att skriva klart romanen

Nu är diktsamlingen i princip klar.
En sista korrläsning bara.
Nu hade jag tänkt ta tag i novellerna på allvar.
Så går jag igenom min gamla dator.
Så läser jag om det halvfärdiga romanmanuset som jag lagt på vänt.
Så ser jag hur långt jag kommit.
Så märker jag att historien håller.
Att den glider fram.
Att den inte är för simpel.
Det är ju för fan bra!
Skriva lite mer i slutet bara, lite trixande och fixande.
Hårt arbete.
Så nu ger jag den tre månader tillsammans med Paul Simon och Nick Cave.
Räcker inte det, så får den sova igen.
Men förr eller senare ska den ut, helst förr.
Jag måste leverera, annars är jag bara skräp.
Sent -17 eller tidigt -18.
Jag bestämmer det nu.
Åh, hjärta!
(boka nu preliminärt in sjunde och åttonde december för släppfester i Landskrona och Malmö för jag letar efter halsband, det blir en fin bok, jag återkommer mer exakt snart)


Saturday, October 15, 2016

Dikter

Vissa dikter kommer som ett snabbt skott. Oftast är det något jag tänkt på länge. Det är en process. Men sen kommer de som ett skott. Det är bara att skriva ner.
Det är lättare att skriva dikter än prosa.
Det krävs trots allt inte lika mycket tänkande. Inte samma planering. Inte att allt måste hålla ihop. Eller är jag bara en dålig poet. Men för mej går det i alla fall snabbare med dikter. Även om det tar ett år.
Och det är ett jävla meck med redigerandet. Vad är för mycket? Vad är för lite?
Jag är väl en prosaförfattare, tror jag. Det är där jag anser mej vilja vara. Men aldrig för enkel. Jag mår verkligen illa när jag märker att jag skriver för enkelt. Det är inte snobbism. Det är något annat. Jag vill vara detektiv. Nej. Men jag vill att min läsare ska vara detektiv.
Nu har jag skrivit en diktsamling. Och jag kommer att skriva en till. Jag har alltid hållit poeter högre än det jag är. Och jag tror inte att jag kommer in i finrummet nu. Men jag har skrivit det jag ville skriva. Och jag har skrivit det bra. Jag gör det i första hand för min skull. Jag kan inte skriva och tänka vad någon annan ska tycka. Det får mesarna (och de pengakåta) göra.


Nobelpriset

Jag har alltid varit tämligen ointresserad av Nobelpriset i litteratur. Precis som jag är ganska ointresserad av Bokmässan. Litteratur för mej är något nära och intimt som jag inte behöver dela med andra. Men, visst, jag tycker om att diskutera litteratur och jag vill gärna få och ge tips. Jag vill sprida litteratur. Jag vill att människor ska läsa det jag skriver. Men det viktigaste är mina egna upplevelser, mina egna världar som skapas av att läsa och skriva litteratur, alla bilderna jag ser.
Böcker och musik är så oerhört viktigt i mitt liv.
Jag har älskat Bob Dylan sen jag var en pojke. Jag tycker att det är kul att han får Nobelpriset. Om det är rätt eller ej är en löjlig fråga. Jag tycker att det är kul att det stormar en smula. Jag tycker att Svenska Akademien är coola och jag tror inte för en sekund att det handlar om populism.
Jag kan tycka att det är synd att sådana som Philip Roth eller Cormac McCarthy aldrig komer att få priset. Eller Joyce Carol Oates. Vad nu ett pris skulle betyda för dem, som redan är så hyllade. Pris och stipendier är viktiga när man suger på ramarna, när man redan är rik, är det bara fåfänga. Som sagt, jag tycker att man överskattar pris. En författare är nog mest glad över alla de läsare som fått avgörande stunder i livet av läsandet av deras böcker.
Lyrik är sångbar poesi, med ackompanjemang.
För mej personligen har Lou Reed och Leonard Cohen betytt mer än Bob. Men det är möjligt att jag ändå tycker att Bob är bäst (den så kallade Royal Albert Hall-konserten, Judasincidenten, när de spelar Like a rolling stone fucking loud, är det bästa någonsin).

Friday, October 14, 2016

Såhär ligger landet

Nu håller vi på med omslag. Det är något jag är dålig på. Det är Malin som gör det. Jag tycker alla idéer är bra, nästan. Jag är otålig. Jag är kass på den långsamma processen, byten av typsnitt, dämpa färger, allt sånt. Men det blir nog bra. Det finns en del fina förslag som passar in i dikternas stämning. Jag tänker mest på de raderna som jag vet att jag måste stryka. Det blir några stycken. Det är svårt och roligt.

Tuesday, October 11, 2016

pular med baksidetext och flikar, snart tryck

flik (+foto)
Jonas Bergh är född 1969 i Landskrona. Bor i Limhamn, Malmö. Jag letar efter halsband är hans femtonde bok och första renodlade diktsamling.

baksida

jag letar efter halsband är berättande dikter från Landskrona igår. från Malmö idag. om att bada. om kärlek. om flyktingar som hänger under lastbilar. om en man som ska vara vuxen. om barn och föräldrar. om studsmattor. om missbruk. om lyckan i att köpa kulglass. en begravning. om flyktingar på luftmadrasser. om kärlek.

flik
PRESSRÖSTER:

”Det är då trollkarlen Bergh ger oss porträtt som handlar om bra mycket mer.” NST

”Det är stort. Det är övertygande. Det är förbannat starkt.” Helsingborgs Dagblad

”Och Karola och Sonny är värda en sång så fin som den här. Jag hör den långt efter att jag slutat läsa. ” Sydsvenskan

”Bergh vill bara berätta som det är, långt där nere i folkdjupet. Och det gör han, med trovärdighet, tonträff och integritet” Smålandsposten

”Det är oerhört skickligt gjort.” Dagens bok

”Trots allvaret och den konkreta svärtan, är detta en charmig roman.” Östgöta Correspondenten

”Jonas Bergh är en förnyare och traditionsbevarare som lyckas kombinera socialt patos med litterär estetik.” Kvällsposten


Det blir en ganska liten och exklusiv upplaga, så vill du vara säker på ditt ex: beställ nu, här eller via mejl, jb23@spray.se. Man kan också kontakta Bokförlaget Megafon eller komma på någon av släppfesterna i Landskrona och Malmö. Det blir väl någon signering hos bokhandlarna också. Boken beräknas komma i skarven nov/dec.


Monday, October 10, 2016

yxan i ryggen

du cyklar genom de trötta dagarna
du skivar korv till din dotter
du cyklar med värken i ryggen
du väntar på sushi
svanarna tar över vägarna
de går så långsamt
men vi vill inte köra över dem
vi klarar inte det
minns du skattkartan i skogen
minns du myggen
minns du historien om yxan i ryggen
rakt genom tältduken
det älskande paret som dog sen

du går genom de trötta dagarna
det har börjat blåsa igen
du cyklar i motvind
det är nu som hösten kommer
det är nu det varma försvinner
det faller regn i bubbelpoolen
minns du fisken vi aldrig fångade
vi och våra maskar på kroken
vi och våra metspön
det var innan regnet och solen
det var innan yxan i ryggen
det var alldeles nära sjön
precis intill tryggheten




Saturday, October 08, 2016

Vad är frihet

Jag har privilegiet att få säga vad jag tycker. Jag har fått en del hotfulla telefonsamtal, en del hatfyllda mejl. Några hårda knuffar på krogen. En del skit i kommentarerna på den här bloggen under åren. Men egentligen ingenting. Men jag är ju en ganska obetydlig antifascist. Jag tänker på de andra i Sverige, som visar ett större mod på större estrader, för större publik. Jag tänker på alla de redan mördade. Och sen kan jag sitta vid ett festbord, bredvid mej sitter en stolt sd-anhängare som kring kaffet och avecen börjar prata om att hänga upp Gudrun Schyman i blygdläpparna. "SD säger sanningen, när vi kommer till makten ska det bli ordning och reda!" Detta händer, alltså, tänker jag och det är som att vara i en seietidningsactionfilm. Och jag kan uttala mitt motstånd och förakt. Hur länge till, undrar jag, när vanligt folk vägrar förstå innebörden av sina ord och icketänkande. Om du inte agerar, kommer de att ta över, och först då kommer du att märka, hur fel du hade när du ville att någon skulle röra om i grytan för att din extrabil fick böter, din frihet inskränks. Du får bara ha kvar tystnad och rädsla. Återigen: ta er i akt, läs Tony Samuelsson, Jag var en arier och Kafkapaviljongen. Ta er lite tid att fatta och bli mer vidsynta.


Vansinnet ökar bland verklighetens folk

SD-toppen Anna Hagwall luftar sin dumhet under de sista motionsdagarna. Kräver att presstödet slopas för att minska Bonniers makt, hävdar att de äger 80% av Sveriges tidningar. Det är inte sant. De får dessutom inget presstöd. Det kan hon till och med hålla med om. Men det skiter hon i. Så jobbar de, sprider lögner som sanningar. Den typen av propaganda mot judar känner vi igen. Det är som en fb-tråd jag följde för några månader sen. En länk till en satirsida, en påhittad historia om flyktingvälfärd. En SD-man blev helt skogstokig, inlägg efter inlägg om en kula i nacken och liknande. Gång på gång skrev människor: "Det är satir, det är påhittat, det är inte sant." "Det skiter jag i, det är för jävligt ändå!" Man väljer att se den osanna sanning som passar ens behov, fakta är överskattat och snobbigt elitistiskt. Vansinnet ökar bland verklighetens folk.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article23662227.ab
http://www.expressen.se/kultur/kulturpolitiken-visar-sds-bruna-bojelser/

Friday, October 07, 2016

Lite snabbt i viss affekt

Fyra SD-genier har skrivit en motion som handlar om den vördnad man ska visa för den kunskap (enbart fysiska böcker) biblioteken huserar, även om inte alla har den arkitektoniska storhet som Stockholms stadsbibliotek som är ett "antikt tempel, ett tempel för böcker och kunskap". Men, säger SD-smartingarna, på vissa bibliotek har de varit "oroligheter". Så vad göra då, jo, förbjuda utländska medborgare på biblioteken: "De svenska biblioteken är en verksamhet som är finansierad av svenska folket, och bör primärt rikta sig mot svenska medborgare."
Som om det inte finns svenska medborgare som riktar sin blick utåt. (Till skillnad från de fyra motionärerna har jag gått på bibblan sen jag var barn, går där nästan dagligen, sett hur människor av olika slag möts, vissa läser tidningar, spelar schack, någon sover, andra lånar plattor, andra studerar, andra bara andas och tittar på böcker, läser ur en här och en där, samtalar med en bibliotekarie, åh, finns den på originalspråk, spännande! idag samtalar människor, diskuterar, lär av varandra, säger aha! idag spelar några spel, barn som leker bland böcker och tavlor, fotoutställningar från en annan del av världen, ett levande kulturrum och bildningsrum för alla.)
Man bör inte heller hålla på att ta in material på en massa ickesvenska språk (engelska? danska? tyska? eller enbart arabiska?), förutom nationella minoritetsspråk. 
För övrigt tycker de fyra att man inte ska falla för samtidens tillfälliga nycker och trender (vadå, datorer? e-böcker?).
Tanken om ett nationellt lånekort är förvisso bra (om än inte sd:s idé, kanske därför, själv har jag fem olika lånekort, ett hade varit bra), men det finns en sådan tydlig dold kontrollerande, exkluderande agenda i de fyras ton. Sådan är ju, nu som då, fascismen.
Själv anser jag att bibliotekarierna bör ha en enhetlig uniform, något åt folkdräktshållet. 



Saturday, October 01, 2016

Okej oktober

Vi kör väl oktober också då. Jag har lovat två som heter Anna att bada även denna månad. Utan bastu, givetvis. Så det får bli på det viset. Det verkar bli en vacker lördag. Jag skriver novell om en mjukporrskådis. Och min gamla telefon har bestämt sej för att kunna bli laddad igen. Jag trodde att jag mist den. Jag sitter ju här ovanför största gatan i Limhamn. Väntar på att göra pannkakor. Jag är djupt oroad över klimatkrisen men kan inte låta bli att glädjas åt ännu en sensommardag. Annars simmar jag mindre och mindre på Kockum Fritid, hänger i Hyllie (eller Mörbybadet när jag är i Stockholm), simmar först ca 1600 meter och relaxar sen i en timme. Läser i det varma badet, doppar mej i det kalla, sen blir det som strålar i kroppen när jag lägger mej i det varma igen. Sen bubbel ute och aktar testiklarna, ångbastu, torrbastu. Jag måste simma först. Relaxen är belöningen. Jag längtar så dit när jag går ner till bassängen. Men idag gäller det att bada i Öresund. Jag simmar inte på badhus under helgen, jag har inget emot barn men jag vill ha lugn. Det finns en fördel med att vara sin egen chef. Jag kan välja vilka tider jag simmar. Sen får jag jobba på nätterna. Eller vinna på tipset.


Friday, September 30, 2016

Jag letar efter halsband

I slutet av november kommer min första diktsamling Jag letar efter halsband på Megafon förlag. Ni ska veta att den är väldigt bra. Ni ska veta att den är något viktigt att ha. Det kommer att bli några avslappnade släppfester. På Pumphuset i LA, någonstans i Malmö och kanske på något ställe till. Detta är poesi som poesi ska skrivas. Tungt och lätt. Underhållande allvar. Platserna är Landskrona och Malmö, Limhamn. Och mycket längre bort. Varsågoda!

Tuesday, September 27, 2016

Golf

Den första bok jag läste på engelska var Arnold Palmers Go for broke. Jag minns den som bra. Jag minns den som inspirerande när jag var tolv. Nu är han död. 87 år. Och jag kollar klipp på Youtube. Och igår träffade jag Fredrik Ekelund på badflotten (åh, att fortfarande få bada!). Vi brukade spela golf tillsammans då och då för sådär tio år sen. Jag kan sakna det. Gåendet och slagen och samtalen. Arnold Palmer ska ha varit den som tog golfen in i den nya tiden, teve och pengar. Jag vet inte. Vet bara att jag var tolv år och älskade när golfbanan var folktom. Gå där med min freestyle.  Leva i min låtsasvärld. Min största förebild var Lee Trevino. Han var det jag inte var.

Sunday, September 25, 2016

anteckningar från bokmässan

jag kommer att minnas stunderna i Hotel Operas spa längst. särskilt igår på morgonen. hur vi vaknade förbluffande tidigt. hann äta frukost i lugn och ro och ändå hinna med det vi älskar, bubbelpoolen, ångbastu, ner i kalla vattnet, bubbelpool, torrbastu, ner i kalla vattnet, bubbelpool. sen hann hon ändå till tåget som Glenn Hysén också åkte med.

annars var det trängsel och dålig luft som vanligt. 
och alla ljud.
annars tycker jag om att promenera i Trädgårdsföreningen.
tänker alltid att jag ska ta mej till områdena där jag hängde -96, men det blir aldrig av.

första natten bodde vi på tjugoandra våningen. det är på gränsen till för mycket för mej och min svindel.

jag såg Jan Myrdal sitta i Jan Myrdal-sällskapets lilla monter. Det var stort på nåt sätt.

bäst var när Anna Sofia Rossholm och Emma Tornborg samtalade under rubriken Hur möter humaniora klimatförändringarna, underhållande och intressant. 
och när Stefan Lindberg pratade om sin bok Nätterna på Mon Cheri.
och när jag fick köpa Krister Gidlunds Bokförläggaren för tjugo spänn.

och man ska ju inte tro att man ska få vara ifred. när vi skulle diskutera slutredigeringen av min diktsamling, dök tre gladfulla människor upp och började prata. de var trevliga. de jobbade i redaktionen för teveprogrammet Vem vet mest. de lovade att jag skulle vara med i en fråga nästa år. när diktsamlingen blivit en succé. de ansåg att det var det största för en människa.

Sunday, September 18, 2016

Hur vill du att dina barn ska tänka

Jag åker så mycket tåg. Då hinner jag läsa tidningar.
Jag är inte det minsta förbluffad över "(kvasi) Liberalernas" uppstramning av Birgitta.
Tacka Torkild för det, "Landskronamodellen". Exkluderandet och omänskligheten. Att rättfärdiga rasism och människoförnedrande.
Läs också om hur Jan Björklund sa till sina understående militärer att de skulle "runka upp stridskuken" och inte vara "luderaktiga".
Jag tycker inte vidare bra om sossarna heller.
Denna allmäna förflyttning, inte åt bara höger, utan mot brunt, mot att skita i människor som har det svårt. Avhumaniserandet. Alienationen. Det är så skrämmande. Som att vanliga människor bara bedövar sej och låtsas som att ingen lider när flyktingströmmen minskar på grund av stängda gränser. Fler och fler lider. Fler och fler behöver hjälp. Vi måste ändra vår livsstil! Vi måste ändra vårt tänk!
Tror ni att det är ett skämt? Att det kan vara lite lattjo att SD får röra om i lådan? Tänk igen, pucko! Läs Tony Samuelsson, Jag var en arier och Kafkapaviljongen.
Vet du att SD vill förbjuda fri media? Vi ska inte få prata om vi inte är fascister! Vi ska inte få prata om vi inte kan hata!
Vet du att det är människor, barn och föräldrar, som dör!


Friday, September 16, 2016

Min femtonde bok

Medan solen skiner och jag snart måste bada. Medan jag lyssnar på Nick Cave om och om igen. Slutredigerar jag min femtonde bok. Min första renodlade diktsamling. Även om en del av dikterna drar åt prosalyrik. Jag måste ju berätta. Är så glad att detta blir av. Det har ändå gått mer än trettio år sen jag började skriva poesi. Den första (outgivna) samlingen hittade jag i flytten förra hösten. Skriven med spretig penna. Den heter Ung rebell. Den andra heter Olyckligt kär. Också handskriven. Det är i de trakterna jag fortfarande rör mej. Tillsammans med viss flyktingproblematik och alkohol. Så håll ut! alla ni som redan börjat ångesta kring julklapparna. Den självklara kommer i tid.


Thursday, September 15, 2016

hur havet skriker

solen går upp bakom huset / måsarna sitter på båtarna / du finns i det sällsamma ljuset / du finns en liten sekund / du dansar i poplåtarna / flyktingar drunknar i havet / måsarna skiter på båtarna / du drunknar i ljuset / hur det svämmar alldeles över / flyktingar drunknar i havet / allt du aldrig behöver / hur ditt glas aldrig blir fullt / hur allting svämmar över / stanna en stund / prata med mej på bruten tyska / alla platserna på din kropp / som aldrig har blivit kyssta / prata och jag ska lyssna / hur havet skriker

Sunday, September 11, 2016

Nick är bäst!

Det tog till -92 innan jag började älska Nick Cave. Straight to you, hette sången, och det var exakt så, rakt in i mitt hjärta. Precis som Tom Waits, de lugna låtarna. Jag läste från min första bok på Hultsfred -97, då spelade Nick Cave också. Vi började gråta ungefär samtidigt under Into my arms när solen redan sjunkit. Windy bjöd mej förra året på en konsert i Stockholm. Fan, vad bra han är, Nick Cave. Han och Leonard Cohen. Prästerna man vill lyssna på. Hör på nya plattan nu, igen och igen, häpnadsväckande!


Saturday, September 10, 2016

Staden full av hotellbesökare (en lyxlirares betraktelser)

Det tar ungefär 37 minuter att cykla från Bergshamra till Medborgarplatsen under halvklar septemberhimmel på elcykel, via Storra skuggan och Östermalm. Sen kan man bada på Forsgrenska, som ett litet svek mot Mörbybadet, men ändå, jag behöver söder och lite arbetarromantik, försätta mej i en dröm när jag simmar. Slas söder. Och den där boken om typsättare som jag läste i Ariane Wahlgrens hus i Aten, första gången jag var där.
Det dyraste de har på Gröne Jägaren, här snålas inte, en alkoholfri öl. Männen som hänger här från öppningsdags, jag känner igen dem från Malmö och Landskrona, från Göteborg. Fast här pratar de släpigt gamängigare.
Jag skriver bok. Den blir bra. Väntar fortfarande på rätt besked kring den färdiga diktsamlingen. Vill helst publicera en bok om året, men vi får se. Det är i och för sej coolt att publicera två böcker på ett år också, 2017.
Det är lätt att cykla vilse med dåligt men optimistiskt lokalsinne.
Det är en hetsigare trafik i Stockholm.
Snälltåget nu. Vi käkade lunch på Kulturhuset tidigare. Räksallad, Chevresallad och pannkakor. Jag skulle bort till Centralen sen, det var halvmaraton i stan, nummerlappar, de tog hissen, jag rulltrappan, hamnade bakom en sliten man i fuktiga kläder som nästan ångade, stod i hans urindoft under vägen upp (här kan man kanske skämta om kräksallad), staden full av hotellbesökare


Tuesday, September 06, 2016

Älskade september



Det är verkligen de här dagarna. Att allt är bonus. Allt är gratis. Jag vaknar alldeles för tidigt. Jag tjatar på solen att gå upp. Jag tjatar på slöjmolnen att försvinna. Sen sitter jag på bänken ändå. Breder ut en gammal tidning för att inte bli våt i rumpan. Sen badar jag. Det är en av de få morgnarna när det knappt blåser i Limhamn. Skriver bestseller. Läser ut den smått överskattade (men bra) Min fantastiska väninna. Men de här dagarna, när ungarna är i skolan, när man vet att man suger i sej det sista, när man suger och suger. "God morgon", säger mannen kring 80 medan jag torkar. "God morgon." "Krispigt?" Krispigt." Och bara ge mej de där stålarna, så förlänger jag allt i Spanien. Men det blir aldrig likadant, aldrig samma gåva.

Saturday, September 03, 2016

Välfärd

jag gråter i hennes ögon
jag simmar på hennes ö
solen är rosa ikväll
hur lågorna redan brinner
åh, vår småländska sjö
en båt och någon som bränner
hur vågorna aldrig hinner
en båt och några klasar bananer
är det någon du känner
en apa och några vise män
låt dem dö låt dem dö låt dem dö
en jord som är asfalt som bränner
ett hav som brinner som hell
en jord som är asfalt som smälter
som änglar som snö eller tö
en skorsten och brandsoldater
vi hinner vi hinner vi hinner
tre hundra miljoner ska dö
du vill inte vara ensam ikväll
vi ger apan miljoner bananer
vi ger solen några bitar av snö
vi ger världen brända afghaner
jag vill dö jag vill dö jag vill dö
vi ger er smältande miljarder
vi ger er snö ger er smältande snö

Friday, September 02, 2016

Vägen som kanske håller

Åkte till Stockholm igen. Bergshamra. Det är en liten kallare känsla än Malmö. Lite mer höst. Vid Brunnsviken där vi brukar gå med hunden. Bada eller paddla kajak. Hänga vid Sjöstugan. Men nu var det morgon vid strax efter nio. Hösten i mina spår. Jag cyklade själv. På jakt efter septemberbad. Och där stod grävskopan. På den smala stigen. "Hur kom du hit", frågade jag. "Larvfötter." Jag följde spåren. Hela vägen från Sjöstugans café, hade han larvat sej fram längs den ganska smala stigen. Sjok av jord hade grävskopseroderat och försvunnit. Medan grävskopan, hela tiden på gränsen att välta och falla ner, snurra och drunkna. Klarat sej. Och jag fick mej ett bad. Klarade mej igen.



Saturday, August 27, 2016

du letar efter halsband

du letar efter halsband
som du hade en gång
hela havet gungar
vågorna kring din kropp
alla sjunger samma sång
helikoptern väntar på att störta
att leta efter halsband
som du hade en gång
det var inte enklare då
att åka pendeltåg
helikoptrar dunkade i marken
det är andra fåglar nu
alla går att byta ut
men de sjunger samma sång
om en man på en bänk vid ett hav
så ensam han ser ut
helikoptrarna spanar efter död
en ensam man i en grav
du letar efter halsband
som du hade en gång
under havet flyger du
stenarna och tång
dånet låter annorlunda nu
försvinner nästan helt
det är en ljuvligare sång

Friday, August 26, 2016

Landskrona!

Jag missade tåget igår, missade matchen live, men såg den på en pizzeria i Malmö, ensam BoISare. Då brukar det gå bra för BoIS, när det är derby, när jag inte är på IP. Som när jag hörde 6-2 mot HIF på ett hotellrum i Göteborg. Det var inte alls oväntat att vi slog MFF. Det är så vi jobbar. Vinner när vi ska förlora och förlorar när vi ska vinna. Jag är alltid stolt över att komma från Landskrona. Staden är fast i min själ, i mitt hjärta. Jag var i stan i lördags och i onsdags. Badade på Cement. Den skönheten. Sveriges bästa badplats. Jag träffar människor i andra städer som är förbluffade: "Vi var i Landskrona, det var så konstigt, vi trodde att det skulle vara hemskt, vi hade ju hört så mycket, men det var ju fantastiskt, så vackert!" Jag brukar vara försiktig med att kritisera media, men det är sanslöst hur det i nationell press frossas i problem i Landskrona (och Malmö), och bara problem. Det är väldigt svårt, tror jag, för andra att förstå hur det är att vara den lilla flugskiten bland alla större populärare städer i närområdet. Landskronas alla problem är problem som finns överallt i Sverige. Men det blir tydligare i en småstad med storstadsproblem. Ja ja, solen skiner. Jag måste skriva klart dagens beting, det blir en jävligt bra bok. Jag måste till Hyllie och simma och relaxa, sen bada i havet. Av en konstig anledning lyssnar jag på The QK´s (finns på Spotify), mitt och Windys band. Vi var femton år. Det är kanske inte så bra, men ändå ganska fantastiskt. Vilka kreatörer! Alltså: "Tai Chan / ett lustans palats / Tai Chan / rätt plats för en sats" Vi skrev de låtarna när vi var sådär elva, inte särskilt sexuellt eller politiskt erfarna. Vi började med att jag hade hörlurar med Noice i, Windy spelade gitarr och jag gapade, oftast i Windys lilla pojkrum på Tornet. Sen gjorde vi egna låtar, halvkassa kanske. Men vi skrev och skapade. Respekt till dessa små killar.

Tuesday, August 23, 2016

innan eftermiddagsbadet

jag ser en blomma som har torkat
äh, jag skriver vidare på den nya boken, väntar på att dikterna ska komma ut, väntar på att den nästan färdiga romanen ska bli klar, men den vill inte bli framtvingad, av mina tretton eller fjorton böcker som är utgivna, är det andra gången som jag är helt fast, att boken inte vill ta slut på rätt sätt, så jag går tillbaka till lusten, till: "måste berätta!"den får komma när den kommer, den där romanen, under tiden skriver jag annat:

”Hello, it´s me”, säger jag när jag knackar på i natten i Lund där jag aldrig klarar att studera, har haltat från Helsingkrona, hon har åkt hem ensam, vill aldrig se mej igen. Hon var fullare än jag, mer svartsjuk. Hur jag kan kasta nycklar. Och vi har varit så nära ibland, kompis, men aldrig riktigt nära, eller … jag somnar direkt på den skitiga madrassen på Delphi.
   ”Hello it´s me”, säger du på morgonen och jag vet inte var jag är.  ”Drömmer du?”
   ”Dömer du?”
   ”Det vet du att jag inte gör.”
   ”Ja, det vet jag”, när Lunds gator kränger och jag har inga pengar och jag vill bara ha två öl och du bestämmer att vi ska gå till den där kinakrogen nära Mårtenstorget, och okej, det är dina pengar. Jag måste ha dem.
   ”Ja, ja ja ja, det är en utmärkt krog, de har väl tillstånd …”, friterad lycka.
   Tåget till Landskrona sen. Lägenheten vid hamnen och färjeläget. Hennes mjuka kropp.
   ”Aldrig mer”, säger jag.
   ”Du ljuger.”
   ”Nä.”
   ”Jag tror dej.” Lyktorna som gungar i natten. Båtarna som kommer och försvinner.


Jag borde skriva en prolog. Nu när vi är vuxna i Landskrona igen, kompis. Nu när färjorna slutat gå. Nu när jag står här igen. Vid hamnen som aldrig slutar dö. Jag hade kunnat skriva om den där natten på bänken här, vid kyrkan, Sofia Albertina, vem var hon? Jag hade kunnat berätta om det jag ville säga då, på 80-talet när jag simmade slalom mellan de gigantiska tankbåtarna som var containrar som var instängdhet, men skulle iväg. Bananer, kompis, jag hade kunnat skriva om bananer.