Wednesday, March 26, 2014

Ingmar, jag och några andra (boktips)

Jan Sigurd stöter jag på ibland. Jag får väl kalla honom en mångsysslare inom musik, litteratur, teater, jag får väl kalla honom en ... humorist. Sigurd skriver medryckande och underhållande i Siesta hela veckan som kan kallas berättelsesamling, anekdoter. Något för dej som vill läsa om Malmö (och andra platser och livet) i historier som utgår från krogen och caféet Siesta på Gamla Väster, om människorna där och vad de varit med om i världen utanför.
Stefan Lindberg var (är?) med i Författarlandslaget i fotboll som jag var involverad i under 06-07, vi tillhör samma författargeneration (debuterade ungefär samtidigt) men har väl gått lite olika vägar (han skriver dramatik och översätter också). Stefan Lindberg är sånt som en tonsäker och lyhörd författare, jag tror på vad han skriver, människorna blir nära och verkliga. Nu har just hans fjärde bok kommit ut, romanen Du vet väl om att du är värdefull, där berättar Malin, 22, om livet i småstaden hyggligt nära Göteborg, en sommar, människorna och deras problem och glädjestunder. Det är en både rå och sympatisk bitskhet och om jag skulle säga att det bara lunkar på i vardagligheten, att det blir tråkigt, så skulle jag ljuga. Det är en mycket underhållande, rolig (och allvarlig) bok.
Och om vi ändå ska prata om författare nära mej (minns Lasse Berghagen vid min sida på stadsbiblioteket här i Malmö) så vill jag nämna min granne på bibblan i Limhamn, där står vi och stöter och blöter, varat, lidandet och annat som gör livet värt att leva, Ingmar Bergman och jag.

Monday, March 24, 2014

Hormonsvängningar

Häromdagen tänkte jag på en lärare från högstadiet och skämdes för den jag var (jag vet inte varför, vet inte något speciellt dumt jag gjort, bara en känsla av att inte ha varit trevlig, av att ha svikit något sorts ideal, av att hon verkade ledsen i klassrummet, eller uppgiven) men jag var ju ett barn, en tonåring och jag ser dem på bibblan, i simhallen, på bussarna och tågen, tonårskillarna i gäng som bär sina fasader skrangligt och högst skenbart stabilt. Osäkerheten som skiner så starkt genom det fasadtuffa och på cykelbanan i för kalla oknäppta kläder och de projicerar sin rädsla på mej och jag tänker: Stackare, vad jobbigt ni verkar ha det, jag var ni, vad skönt att slippa det. 
Annars försöker jag gå på gatorna som en trevlig man.
Annars försöker jag hjälpa katter som fastnat i äppleträd, tanter med rollatorer bland snövallarna vid busshållplatserna, allt det hårda och hala. "Ni ska väl inte slåss med varandra, inte med knivarna", säger jag till barnen i Annas förskoleklass: "Nej! Inte heller mej, nej! stick mej ej!"
Så tänkte jag på min gamla lärare och skämdes för jag kunde vara ett känsligt barn som var förbluffande okänsligt (och en bristsjukdom var det innan jag hade läst en massa böcker, innan jag visste att världen var större och fylld av människor som kände som jag, ont och gott, innan jag i tjugofemårsåldern förstod att mitt eget handlande går ut också över andra, till exempel hårt besprutade bananer och kläder tillverkade av små hungriga barn med bristsjukdomar, ord som knivhugg i ett klassrum) och finns det elaka barn (eller är det bara barn som gör elaka saker, det är väl skillnad) för när jag hade ett smashläge och en grupp klasskamrater som säkert skulle skratta, jag kunde ju inte låta bli att smasha då (och samma kväll kunde det vara slutet av mars eller april och jag kunde cykla hem som en mycket liten pojke inför träden som slog ut, grönskan och värmen som strålade genom allt och där låg havet och tidigare hade man kunnat klättra upp på de höga plankstaplar som nu lades ut som långa bryggor i vattnet, de stilla kvällarna när fiskarna vågade sej in på grunt vatten alldeles nära).

Wednesday, March 19, 2014

Allting har hänt och händer igen men lite annorlunda


Jag lyssnar på Anders F Rönnbloms senaste och 1994 var jag nyinflyttad i Malmö och då kom hans skiva Caviar pizza och jag cyklade inte lika långt då, simmade inte lika långt men diggade i min freestyle och nu skriver jag på en roman (och jag skrev inte lika långt då) där huvudpersonerna fanimej har hamnat i trubbel och luften sjuder av goda råd som kanske inte ens är menade som goda råd men förluster, överallt förluster (och vinster ibland som de inte ser).
Men det är 2014 nu och kaviarpizzamannen är alltså tillbaka med tydlig humanistisk avsändare men de som borde lyssna kommer inte att lyssna nu heller, som när nydemokraten Bouvin tyckte att det var bra att lejonen åt upp de afrikanska barnen och nu tycker ledande sverigedemokrater att det är för jävligt att påstått attackerade nazister inte får försvara sej, inte får sticka knivar i ryggar och (i min roman, i min värld, i staden där jag snart bott i tjugo år) darrar luften av goda råd och jag hoppas att vi orkar lyssna på de som väljer att problematisera och inte förenkla eller fördumma och avhumaisera ("vi ska inte ta hit en massa sk flyktingar, vi ska hjälpa dem på plats, om alls ..." "Men de blir ju förföljda, det är ju krig!" "Säger de ja!"), om vi orkar läsa de lite jobbigare krävande böckerna, de tidningsartiklarna, höra på den musiken, tänka de krångligare tankarna, så ... jag hoppas ... för det är väl så ... likväl som ondskan alltid har kravlat sej upp igen har godheten stått där och bankat tillbaka.
Men för huvudpersonerna i romanen jag skriver svämmar det över, de har sina onda andar som aldrig ger dem någon ro, de har sina demoner, sin kramp i magen och hjärtat, och de har aldrig handlat om att det ska vara lätt, det har handlat om att orka resa sej, igen och igen och redan 1994 var Anders F Rönnblom en ärrad veteran men han fortsätter göra det han vill, det han kan, det han måste och hela världen håller inte andan för vad han ska hitta på härnäst, men några, men jag och det stärker mej: jag tänker också fortsätta fortsätta.


Anders F Rönnblom
John Bouvin

Saturday, March 15, 2014

Gamla fina Lasse Berghagen


Det var på sjuttiotalet på Kronprinsen och mitt minne är lite suddigt (precis som bilden: Lasse uppe i mitten, jag nere i mitten i blå skjorta och min bror nere till vänster i rutig skjorta) men jag vet att det finns ett annat foto på mej (blyg) sida vid sida med Lasse som sa till mamma: "Är det din den här", och la en lång arm om mina axlar så att mamma kunde fotografera. Gamla fina Lasse! Det fanns något poetiskt, vemodigt, melodiöst, sentimentalt, nostalgiskt som for rakt in i mitt veka hjärta och smörjde det: Den slitna teddybjörnen, den försvinnande sommaren, den ensamma Jennie Jennie (åh, älskade Jennie) och vagabonden utan pengar som bara hade sin gitarr (med nya strängar!) att erbjuda (nej, inte bara, han hade även Min kärlekssång till dig). Gamla fina Lasse och hans värld där även taggarna var mjuka och det var samtidigt som Omkring tiggaren från Luossa men innan Simon & Garfunkel, innan Dan Hylander, Noice, KSMB och Ebba Grön. Det var mina första formande år, en naiv dröm om soliga bad och att sträcka ut en hand, alla människor på jorden i en väldig ring. Gamla fina Lasse, mina barngrubbleriers tröstande vän och i torsdags var det verkligen vår och jag var fyrtiofyra år och tillbaka i sköna rutiner, simma kvart i nio och ut och vid tio värmde redan solen vid Groddammen mittemot bibblan och: Ännu en bänksäsong, lycka och sen åt jag en kycklingkebab vid kanalen med gymnasisterna med skrangliga kroppar och jag var ni en gång, samma osäkra skratt och in på bibblan och först leta efter en Paul Auster som jag inte läst och sen på väg till Stig Claesson för att se om kanske idag skulle Dagarna före lunch vara inne (om det är du som lånat mitt ex, hör gärna av dej) men, mellan A och C slank jag inom B för att titta till mina egna böcker och som en uppenbarelse, som ett löfte om vår, sommar och skönt melankolisk höst, stod vi för första gången på nästan fyrtio år sida vid sida, åh, gamla fina Lasse! 

Tuesday, March 11, 2014

att skjuta en fiende och rulla en cigarett


I juli 1988 fick jag och Windy skjuts upp till Ängelholm, vi var nog lite bakfulla men det var ett sorts äventyr. Vi skulle göra lumpen i Ängelholm. Jag var dålig påläst, det enda jag visste var att jag skulle göra lumpen utan vapen (en omöjlighet så klart). Så skulle det kvinnliga befälet dela ut våra vapen och jag var först ut men tackade nej. "Vapenvägrar du?" "Ja, det gör jag väl då", sa jag och jag var kanske fortfarande ett barn och det är jag fortfarande i så fall, jag kan aldrig förstå krig, jag kan aldrig förstå medvetet dödande.
Harry Brandelius sjunger i Da Capo om en soldat 1943, om kriget och om att en dag är det över, en dag är det slut och då kommer han åter till Ann-Sofie (om hon bara väntar). Och desperationen i mej vill ropa, ja, allt har ett slut, ja, allt är en dag över (men på ett mycket mörkare sätt än hem till kaffe med dopp och en trogen flicka, hem till ett hål i marken) precis som i denna tyska krigsschlager och en gång stod det tyska soldater och nynnade och längtade att allting är över och allting är slut och nyheterna idag berättar så tragiskt om Sveriges radios korrespondent Nils Horner som har skjutits ihjäl i Afghanistan och krig är kanske längtan efter kärlek men krig är mest av allt, misär, förlust, smärta och galenskap! och igår såg jag på Mash och en krigsgalen överste ville framåt, ville uppåt och inta en meningslös kulle och döda pojkar, skadade pojkar var inte ens namn, var inte ens människor, var bara gödsel i den röda jorden och igår cyklade jag och Elsa på Möllevången och överallt fanns tecken efter nazisternas misstänkta mordförsök (och kärlek: graffittiväggen "kämpa Showan", blommorna och ljusen vid statyn och vetskapen i korsningen: här hände det, hatet och våldet, det alltid föraktade).
Senare sommaren 1988 blev jag kallad till Malmö där jag skulle förhöras och undersökas om jag var lämplig och trovärdig som vapenvägrare och jag är kanske en pojke men jag tycker fortfarande att det är den som utan krus tycker att det är okej att lära sej döda som borde undersökas och förklara sej. (Bilden ovan har jag snott från Danne Åkesson.)

Sunday, March 09, 2014

om katten som jobbar på brandstationen

Sundet blinkar i rött och grönt när jag tittar ut genom mitt gamla pojkrumsfönster. Mina döttrar sover i bäddsoffan, en tjock madrass är bäddad till mej på golvet. Det är torsdagkväll och våren kom inte riktigt men imorgon och tidigare läste jag en bok (som varit min och mina syskons) för Anna om en katt (Sam) som jobbar på en brandstation och ett varuhus brinner och brandmännen rycker ut för att rädda människorna (men katterna, vem bryr sej om katterna!?) men Sam har någon sorts intuitiv förmåga och en empatisk förmåga (och han är ju katt, så han kan hoppa och vara självständig, allt sånt, han behöver ingen order från någon brandchef som inte ser hela bilden) så han ger sej av upp på varuhusets tak där en gammal kattmamma och hennes giftasvuxna dotter sitter fastnaglade av rädsla och röken och värmen och elden.
Men det slutar lyckligt, Sam räddar dem (de balanserar över en avgrund på en planka och Sam säger: "följ mej, följ mina öron, titta inte ner, titta absolut inte ner") och blir ihop med kattdottern och de får tre barn i olika färger (hunden som också jobbar på brandstationen är en lojal vän men en annorlunda karaktär, han följer lydigt människorna).
Men det är alltså torsdagkväll (och på fredag kommer jag att anlända till ett hus i Limhamn i kvällen när det regnar och vara kattvakt och kanske få den att spinna lite, ge den lite värme och närhet, men det enda katten vill, kvällen och natten och en sorts frihet som drar, är att komma ut och göra vad en katt måste göra) och de andra sover och jag bläddrar i en dagbok från 2010 (jag letar efter tankar i en tid som jag halvsant försöker skildra) och läser detta: "Danskgubben sitter på huk i den trånga passagen, pratar med några fulla göteborgare (vi älskar Danmark, Danmark är ... är ... dejligt). När jag går förbi fiser han på min sko och fortsätter att prata om Danmark, att det är så fritt, att man kan göra sånt som är förbjudet överallt annars, här kan man köpa röd pölse ... Men det kan man ju göra i Sverige också, säger en göteborgare. Nej! Inte äkta röd pölse. Jo. Nej, här är det friare, fortsätter den danske gubben, här är det friare, inte som i Sverige (som att krampa sej fast i en gammal sannings lian som tvinnas sönder över en avgrund."


Ute och cyklar igen

Wednesday, March 05, 2014

Apokalypsrealistiskt flöde


Världen skrämmer mej, Europa, Sverige och i danska Ekstra Bladet hittar jag en artikel om en tre meter lång pytonslange som äter upp en krokodil efter fem timmars kamp. Det drömmer jag om under natten, vaknar flera gånger och svettas och överallt väller krigen och fascismen in och det finns ingen att lita på, allt är beräkning och smort munläder och förljugna sanningar och Gellert Tamas skriver underbyggt och bra om false memories och det är ju så, minnena blir vad vi gör dem till, som Jimmies minnen och han får minnas som han vill men jag är rädd, lögnen som sanning och vi ritar kritstreck och flyttar dem hela tiden åt höger mot brunt i färgskalan och, nä, Jimmie är inte ensam, ingen blir längre förvånad av vardagsmaten, av normen, av vita eller mörkare lögner (eller medvetna felsägningar) som kommer från många håll och Gellert Tamas och vem som helst kan gång på gång bevisa att Jimmie minns märkligt, att det fanns ungefär tre eller en invandrare (en sjuåring från Rumänien) när Jimmie var sådär elva och när han nu blivit större har minnena svullnat upp och nu (och han vet att många lyssnar, han vet att om tolv av hundra håller med honom är det en framgång, de andra åttioåtta skiter han i) räknar han till miljoner hotfulla, våldsamma gäng, då, när han var ett oskyldigt barn bland nazistkompisarna och det är inte det det handlar om, det handlar om att inte ens krokodilerna går säkra när det finns någon slugare hypnotisör som kramar musten ur den hederliga knytnävskampen (och inte sparka, aldrig kicka på någon som ligger) och vi som är motståndare till sd och andra rasister (och det lättaste sättet att slippa kallas rasist är fortfarande att sluta ha rasistiska åsikter) kan spy vår galla, vi kan skratta åt sd-Halland som tydligen ska gå till val den nittonde september (vi andra gör det den fjortonde) och säga: "vilka stolpskott, vilka lögnare", och vi kan skratta och tro att de gräver sin egen grav som några andra bygdemoraliska, nydemokratiska, stollar. MEN, så ser det inte ut. För varje utspel, för varje järnrör, för varje "getaknullare", "där fick hon den lilla horan" osv osv, för varje påhittat önsketänkande minne, varje utsaga om att DOM är problemet, DOM är inkräktarna som förstör, infiltrerar, infekterar, för varje gång vanliga hederliga människor tänker om sd:s råsopar mot humanismen: "Det här kan de vill inte komma undan med", sitter det flera som säger: "Ja! Ja! Innan muslimerna var det inte såhär, allt är muslimernas fel", och det regnar i sjön där ormarna äter krokodilerna som ätit hjortarna och någon drar kritstreck på vägen, på väggen (och säger att jag säger bara vad alla tycker, men varför är det inte fler, trots allt, som röstar brunt då? i de anonyma valen, om alla tycker så, om alla inte är så rädda, så pk? nä, det finns en solidaritet mitt i all infantilism och egoism), och innan var det fyllona, sen värmlänningarna, tattarna och haur du sitt Skaune haur du sitt Varrden, men vågar du se världen? Jag vet inte om jag orkar (för tröttheten, för rädslan, för dumheten, för elakheten, för ... jag är en blåögd politisk idiot och en gång var det så enkelt, solidaritet, godhet, sträck ut en hand och nu ... nu är det mesta fördummat förenklat) men jag står upp och jag kan också rita streck och flytta dem (och krokodilerna överlever in i evigheten).


Åsa Linderborg
Gellert Tamas
Martin Berg

Tuesday, March 04, 2014

om vi nu måste lyssna på svensk popreggae från 80-talet

Det var i början av 00-talet på Bullen och vi var oftast fattiga och hade tillfälliga jobb eller inga jobb.
Jag hade gett ut två böcker och ett halvår tidigare hade jag fått ett slags pris eller stipendium för unga kulturutövare, utan att jag sökt det. Det bara dök upp, ett telefonsamtal och en utdelning och en stor check på 50 000:- men nu var jag i de närmaste pank igen (hyror, mat, krogbesök, skulder och en tågluff som hon och jag gjorde, Paris, Aix en Provence, Lyon, Perpignan, Barcelona, Madrid, El puerto de Santa Maria, Lissabon, Sesimbra, Burgos).
Han hade musikerambitioner, var från Helsingborg och vi träffades inte varje dag på Bullen men ibland, på eftermiddagarna innan vänner och flickvänner brukade dyka upp, de var journalister, inte alla men det kändes så, att alla andra var journalister (eller avlönade kulturarbetare, skådespelare ...) som hade rätt att sitta på krogen efter väl förrättat värv (hur jag gjorde för att fixa pengar, för att stå ut, kan du läsa nästan sant och exakt i romanen Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in).
Så när alla dessa pk-journalister dök upp på Bullen hade musikern och jag redan suttit ett slag, bohemerna, retat upp oss på Per Gessle och Loket och alla andra som fick sola sej i glansen i ljuset i beundran, bada i pengar.
"Fan, jag hatar dem! Den där Gösta Linderholm, och hans fru", kunde musikern säga och vifta med armarna, "de går där i Provence och målar akvareller och skriver käcka eller sentimentala visor om lycka, vad vet de om livet!", kunde han säga och jag kunde nicka och vårt förakt för dem som verkade lyckas och trivas med livet visste stundom inga gränser.

Saturday, March 01, 2014

På vischan och i storbyen


Just den här kvällen är Öresundsbron helt svart (några ensamma billyktor på väg över ibland) när jag cyklar över den lilla bron ut till småbåtshamnen i Sibbarp (och det är mina trakter, mina gator, det är här jag ses, eller som en skugga, trampa upp och ner när jag försöker cykla bort oron och suget) och svanarna svävar värdigt som över ytan och jag har följt de fyra ungarna sedan de var nyss utvärpta och det är lite sentimentalt i mörkret nu, när jag ser deras brungråa fjädrar bli mer och mer vita och snart ska ni flyga iväg för gott, snart ska ni flytta och bilda era egna liv och det är en stilla kväll, lätt dimma och den svarta bron men jag ser i alla fall ljusen från Köpenhamn och för någon månad sen gick vi på Istedgade och var hungriga och där låg ju Indus som serverar så god (ja, indisk) mat och i en annan tid låg Comet Bar här och i Dan Turélls Mord-böcker hette den Stjernecaféen och i Peder Bundgards bok om Dan Turélls Köpenhamn (Gaden var min far, gården var min mor) berättas det om att Onkel Danny ibland gick in på toaletten (se bild) för att köpa sej en klump.
Men nu cyklar jag genom Rosenvång, Djupadal (och det är samma gator som i Fredrik Ekelunds fina uppväxtskildring fadevår, tack för ljuset, en lätt bok, en språklekande bok, en berättarvilja, en balans, ett mörker eller en tomhet) och genom Limhamns industriområde och nu går det neråt och jag ska in i tunneln och jag har ju hög musik i lurarna (Replacements Unsatisfied, Sade Smooth operator, Van Morrison, The healing has begun) men jag hör något ändå, anar en skugga och från sidan, va!, kommer en stor häst med en liten flicka och det är alltså dimmigt och grått och stilla och såhär minns jag att heden i Baskervilles hund såg ut i mitt huvud när jag läste den på högstadiet, och jag darrar lite men krockar inte och vidare neråt Sibbarp bortom Sibbarp och där ligger det stora fältet där de tränar hundar och här ligger några få kolonistugor och det är alldeles mörkt på stigen med gropar (och jag är ju närsynt men utan glasögon), och mörkret och dimman och ängen och längre bort den nya naturen på Lernacken och där, där!, rör sej något och jag saktar ner och liksom böjer mej fram för att se och det är Baskervilles hund och det är lite skräck och det är, jo, det är rådjur och jag känner mej som ute på landet, i vildmarken, och två och tre och nu springer de bort, bara några meter framför mej och nu är de borta och jag fortsätter cykla, lite snabbare nu, men då, men då!, kommer ett rådjur till, alldeles nära (att krocka, nej!) och jag blir skakig och rädd och tänker på tidigt nittiotal och färden när gryningen långsamt kom i dimman på det småländska höglandet och där kom älgkon som ett sagoväsen och Malin körde och jag sa åt henne att stanna (för de brukar komma en kalv efter och en älgkalv är stor mot en gammal liten bil) och där kom älgkalven och vi skakade och darrade och det tog så många timmar att komma hem men nu cyklar jag förbi campingen och är tillbaks till början, den stora släckta bron och den lilla där jag ser svanarna glida fram och (varför inte?) detta är också ett slags hem eller trygghet.


Om Dan Turéll hos Den blinde Argus