Monday, October 27, 2014

Bokrea! (Uppdaterad 170128)


Det är hårda tider ibland även för en hårt arbetande succéförfattare. Tidningar man skriver för lägger ner. Projekt man anser vara självklara att få stöd för får avslag eller väldigt lite pengar.
Så jag plockar upp några böcker från källaren och erbjuder dej att köpa, till dej själv eller kanske som gåva.
Köper du många böcker så kan vi ordna en bonusbok eller eventuellt paketpris.
Här är böckerna i kronologisk ordning (jag har letat upp recensioner men ju äldre böckerna är, desto svårare är de att hitta, men det är tidlösa historier ändå, och dessutom tidsdokument, alldeles perfekt, alltså), vissa finns bara i ett fåtal exemplar. 
Alltid denna förbannade jakt (-99, 142 s) handlar om Olle som vaknar upp i en lastbilshytt, 70-talets barndom och 80-talets ungdom fram till 1994 när allt är förvirrat. 100:-
I Så enkelt i solen (-01, 57 s) är en kille skolstädare och lantbrevbärare på moped, träffar på mer och mindre visa människor som berättar historier, on the road, liksom. En prolog till nästa bok, kan man säga. 50:-
Och fortsätta vidare bort (-04, 316 s, pocket) är den första boken i Landskronatrilogin (även den första boken om Jonte Sten), den är ganska indränkt i alkohol och äventyr från 40-talet och framåt. 50:-
En sång för Sonny och Karola (-05, 214 s) är Karolas bok, tidningsutdelaren, antik- och kuriosatjejen, konstnärinnan. Och den ohängde Sonny. Andra boken i trilogin om människor från Landskrona. 100:-
I Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in (-07, 206 s) snubblar Jonte Sten vidare, lite rakare och nyktrare den här gången, men ganska dråplig. 100:-
Till Killor with love (-10, 171 s) är sex noveller om Candy och Killor och några till av utkantens människor, de rör sej i Malmö, Lund, Österlen och Spanien. Boken innehåller även bonusdeckaren Mord på Möllevången. 100:- 
Mord (-12, 193 s) är min enda deckare, knark, mord, maktintriger, en dansk snut och ett och annat besök på krogen, svärta, spänning, berättarglädje och ett gott humör. 100:-
I Sju månader (-12, 83 s) är Jonte Sten tillbaka i tveksamt skick. En tunn och tung roman om att försöka vara en bra människa, pappa. 100:-
På väg till Charlotta Anderson (-13, 222 s) är den sista romanen i Landskronatrilogin, Charlotta och Pange ska fylla 40, men Charlotta är försvunnen. Så Pange och Blixten ger sej ut på en jakt efter henne, genom Sverige, Europa och åren. 150:-
En sista blues från Landskrona (-15, ca 100 s) avslutar Thomas H Johnssons och min trilogi text/fotoböcker om Landskrona, personligt och unikt, allvarligt och roligt. 100:-
Jag letar efter halsband (-16, ca 80 s) är min första diktsamling. Det är berättande dikter från gårdagens Landskrona och dagens Malmö, om en medelålders man och dem i hans närhet, om världen utanför, flyktingar, missbruk, om barnen som glädje. 100:-
(Jag har även ex av Mer blues från Landskrona och Söndagar, där har jag skrivit och Thomas H Johnsson fotograferat.) 
Så kom igen nu, skaffa en eller flera bra böcker och hjälp mej lite på traven. Mejla jb23@spray.se, kommentera här eller kontakta via facebook.
Frakt tillkommer. 

Sunday, October 19, 2014

Nödvändighet

Det är i badkaret jag läser de bästa böckerna och det är då jag blir alldeles skrynklig. Det är inte i närheten av en hygglig deckare (där man vänder blad av någon sorts okej spänning). Det är något helt annat, något större. Det är när jag måste avbryta läsningen igen och igen, för att andas, för att hulka, för att tänka, för att ta pennan som hänger där duschslangen brukade hänga, anteckna på de tomma sidorna bak i någon av böckerna som ligger på badkarskanten.
Det är andra halvan av oktober och det är tre olika böcker som är så lika, som är de bästa jag läst hittills i år.
Olika alltså, stilmässigt, men lika på en massa andra sätt. Som så ofta med bra böcker skriker de så subtilt utan breda penslar att detta måste berättas, detta måste ni lyssna på.
Silvia Avallones Stål, Tony Samuelssons Kafkapaviljongen och Willy Vlautins De fria.
De här tre böckerna är omistliga och nödvändiga och säger allt ni för tillfället behöver veta om min syn på litteratur.
Willy Vlautins band i en helbra sång och halvbra video:

Vi gör våra val

Efter en kväll på Poeten på hörnet i Malmö med kvalitativ litteraturuppläsning (och där tar jag mej friheten att räkna in mej själv när jag för första gången läste ur kommande roman) och fascinerande bra sång och musik (t o m karaoke) med L.T. Fisk och roliga och intressanta samtal med författare (gamla och nya bekantskaper) och några andra kom jag hem på natten med huvudet fullt av intryck. Jag som mest umgås med mej själv eller i mindre konstellationer måste stanna huvudet, varva ner. Så jag kollade på Så mycket bättre. Och det är väl inget fel på Ola Salo, men han är lite väl mycket tonårspoet och dito filosof som säger självklarheter för min välutvecklade smak (men en fantastisk estradör och The Ark-sånger ska nog vara The Ark-sånger).
Någon sa att det var så många som sensationella sextioåtta besökare hos Poeten på hörnet denna lördagkväll (när även Jörgen Lind, Malin Isaksson, Stefan Lindberg och Amanda Svensson framträdde) när säkert två miljoner tittade på halvljumma The Ark-covers (som man alltså lika bra kan se på en dator klockan två på natten, då kan man dessutom spola fram). Vi gör våra val.

Thursday, October 09, 2014

Kulturen längre och längre in i skuggorna

I början eller mitten av 90-talet var det fortfarande några år tills jag skulle ge ut min första bok men jag hade publicerat mej i diverse undergroundtidskrifter och antologier. Jag var arbetslös över sommaren och var tvungen att söka några jobb för att få pengar från soc. Så jag skickade in några korta noveller till Kvällspostens och Sydsvenskans kultursidor. SDS höll tyst men Stephan Linnér på Kvällsposten svarade och jag minns att han sa att det jag skrev påminde lite om Ninni Holmqvist och att han gärna ville publicera en novell som var skriven i två tidsplan om jag kunde korta den, så jag redigerade ner den till bara nutidsdelen och en sommardag i en gammal blå bil i Båstad (och sen en gång på Danska glassbaren och ännu lite senare på väderöbåten från Torekov) fick jag läsa min första text på Kvp:s kultursida. Snart publiceras min sista. Expressen ska spara och drar in på lokaleditionernas ledar- och kultursidor från och med årsskiftet. Det är synd. Det är för jävla tråkigt.
På nittiotalet verkade Stephan Linnér ha en vision att publicera unga oetablerade skribenter och författare. Det behövde inte vara en recension. Jag minns en lång text om beatförfattare, jag minns att Per Engström skrev om kaffe i Malmö och jag kontrade med en text om brödaffären på Södra Förstadsgatan mellan Södervärn och Dalaplan. Jag skrev en text om huset vi bodde i då, om cykelreparatören och Polskt livsmedel som låg på första våningen. Och detta långt innan jag gett ut min första bok, alltså. En fyradelars berättelse om Prag. En historia om Vic Chesnutts magnifika spelning på KB.
Sen tog Expressen över mer och mer och det fanns mindre plats för det lokala, men det fanns kvar.
Sen slutade Stephan och Christel Persson tog över och det gladde mej att jag fick fortsätta skriva om nästan allt jag föreslog (senast fick jag till och med en bild-byline).
De senaste åren har jag framför allt letat upp författare (debutanter eller okända) med någon sydsvensk anknytning som gett ut böcker på små förlag, vid flera tillfällen har mina recensioner varit de enda deras böcker fått. Tack vare Kvällspostens intresserade inställning.
För egen del (när kultursidorna drar ner på sina recensioner) har jag alltid fått mina böcker recenserade i Kvp, det är jag också tacksam för.
Det är sorgligt att på bara några månader har två av Skånes bästa kultursidor (även HD) hotats och avväpnats, det ser trångt och trist ut, likriktat, i framtiden. 
Några artiklar från Kvp-kultur:
Malaga
Paul Auster
På väg till Charlotta Anderson
Skrivarlinjer
Kristian Johannesson
Intervju - Jonas Bergh
Daniel Pettersson

Saturday, October 04, 2014

Indiansommar


Jag cyklar förbi badflotten som är uppdragen på land och vidare där man inte får cykla och en elektronisk skylt på Pumphuset i Borstahusen visar att det är 14,4 grader i vattnet. Solen skiner genom ett lätt lätt dis, som ett filter. Det blåser en del men milt för att vara oktober och jag cyklar vidare där man inte får cykla, ut på piren, Cement. Och tre bryggor ner i havet är kvar, två innanför Armen och en utanför, där blåser det mest, där är det djupast, där parkerar jag cykeln. Jag snörar upp skorna, två tanter och en hund kommer gående. "Det är rena vilda västern", säger den ena tanten. "Allt som är förbjudet här ute, både hund och cykel", säger den andra. "Det är oktober", säger jag, "nu får vi göra som vi vill." "Ja, det är rätt", säger den första tanten och börjar byta om och jag har redan badbyxorna på mej och en T-shirt och joggar med sparkar i häcken och sedan med höga knän och sedan av med tröjan och ner i vattnet och det är saltare än i Limhamn, vågigare och ... 14,4, det är ganska kallt och jag dyker igen och jag bottnar inte och en kort kort stund av is, en sorts rädsla, ett litet sunds mäktighet. Och upp. Och känslan av fysisk och psykisk styrka. Och den första tanten har gått i där det är mer stilla, simmar längre än jag gjorde medan den andra tanten håller i hunden som verkar orolig, som nästan står på två ben och tittar efter den simmande tanten. "Det är en terrier", säger tanten, "min dotter var på Hawaii", säger hon, "där hade de surftävlingar för hundar, en terrier vann, så då ville min dotter ha en terrier, vi hade alltid rottweilers tidigare, det var riktiga livräddare, hoppade i direkt om någon var i vattnet, nä han (terriern) är en riktig fegis ...", säger tanten och nu kommer den simmande tanten upp och låter hunden slicka hennes ben, "han vill bara åt saltet."
 

Thursday, October 02, 2014

Kort cykeltur längs Minnenas allé

Ibland lämnar jag Limhamn och cyklar på Malmös gator som en annan man. Med sushi i magen och regnet lurande i den fuktiga luften svängde jag vänster mot Värnhem. En kväll som hade blivit stilla och AG har blivit Coop och mycket är annorlunda men restaurang Fregatten är kvar. Lundavägen där Windy bodde på tidigt 90-tal och det är när jag cyklar förbi hörnan där Värnhems krog låg (en rå dansk stämning och vi satt där efter att Kattis och Kristian hade flyttat och det blev något jidder) som jag kommer på att det är den förste oktober och att det är exakt tjugo år sedan jag flyttade till Malmö, till en liten etta på Brobygatan som jag tog över från (dåvarande skrivarstudenten och nuvarande popstjärnan) Jenny Wilson. Kanske är det nostalgin, kanske är det verkligheten (säkert en blandning) eller också bara glömskan och romantiseringen av fattiga kvällar på flipper- och dartkrogar, ensamhet och frustration över att aldrig brejka (den har jag kvar), men jag minns det som en härlig tid.