Monday, December 30, 2013

årets (skjutna från höften) ...

finska bok: hägring 38, kjell westö
danska bok: gudfar, dy plambeck
biografi: jag vill ju vara fri, annika persson (lena nyman)
willy vlautin: motellivet
daniel woodrell: en helvetes vinter
klokaste: jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte, margareta strömstedt
skånska låt på engelska: no, andi almqvist
skånska låt på skånska: grisarna och flugorna, pelle ossler
skånska bok: på väg till charlotta anderson, jonas bergh
låt på engelska: myrtle and rose, lloyd cole
musikupptäckt några år efteråt: steget
klassiker: det ska bli slut på rumban, röda bönor
konsert: lloyd cole, palladium, malmö
teveserie: där vi en gång gått
youtubeklipp: gränden i gamla stan, nils poppe och annalisa ericson
hotell: jet, caldetes
termalbad: szechenyi, budapest
kyrka: parroquia nuestra señora del rosario, fuengirola
kyrkogård: montmartrekyrkogården, paris
stad: malaga
coolaste: lily allen
hundraåring (om hon hade varit i liv): annalisa ericson
ledsammaste: lou reeds bortgång
trend: elakhet (korkad, kulturell, politisk, medmänsklig)
fem minuter: grisarna och flugorna med pelle ossler på malmöfestivalen
fyra minuter: du tvekade först (på stranden i sitges utan att ha tagit med badkläder bland människorna i solskenet som kom som en oväntad vinst i ett lotteri) men tog sen av dej till bara underkläderna och sprang ut i det kalla aprilvattnet, och kom tillbaka och stod där mitt framför mej och ... och det var en mycket speciell känsla av kärlek och glädje (som en fullständigt oväntad vinst i ett lotteri)

önskningar för 2014 ...
litterära: peter kihlgård
musikaliska: säkert
politiska: ut med packet i september!


Thursday, December 26, 2013

Decembervår

Lille julafton på lekplatsen med Anna och Alice. Jag sitter på bänken och det är som vår och de pratar om snö i en låtsastelefon, om snön ska komma, när den ska komma. "På julafton", säger Anna. "Ja, på julafton kommer den", svarar Alice i luren som ser ut som en trumpet. Klätterställningen är ett skepp och det finns alltså en telefon som får mej att färdas i tiden, den liknar en sån som jag gjorde med snöre och burkar när jag var liten. Jag står och pratar i den ett slag, i egenskap av tillfällig kapten. Det är som vår. Jag sätter mej på bänken. Jag läser Bengt Erikssons recension av boken om Hasse Kvinnaböske och jag färdas till Citadellet i Landskrona och en livekonsert, hon är död nu. Jag lyssnar på låg musik. Jag är skeppsbruten, gapar lite med flickorna på skeppet ibland. De kanske kan rädda mej. Lyssnar på random låg musik. Så kommer Noice, En kväll i tunnelbanan. Det är mycket speciellt. Förväntan. Vår. De glada sexåringarna som leker leriga inne bland buskarna nu, en öde ö de lagt till vid, samlar förnödenheter. Och när jag var tio elva, Noice. Det är inte dit jag färdas, men jag färdas. Musik kan göra sånt. Ungefär såhär säger Mauro Scocco i den fina dokumentären om Ratata: "Musik är mäktigt, tre minuter in i en helt annan värld." Sen sjunger Pelle Hanspers och det som fortfarande var kallt smälter:


Saturday, December 21, 2013

Vardagsfest

För två år sen låg jag fastspänd på sjukhuset. Jag ville rymma. Det var på fjärde våningen och vissa nätter, bakom råkorna i det kala trädet, såg jag jultomten och renarna och släden. Jag vill rymma med dem.
I torsdags putsade den ene av musiklärarna på Geijerskolan sin tvärflöjt. Det såg jag från långt bak i kyrkan när jag reste mej upp, tog på glasögonen och tittade genom två pelare. Sen började F-klasserna sjunga. Min lilla Annas första skolavslutning pågick och tog slut. En präst pratade allmänmänskligt, allmänfilosofiskt, småpoetiskt om livet det stora och lilla.
Det var bara när vi skulle sjunga Gläns över sjö och strand, som det blev ganska tyst och segt.
När rektorn hade hållit sitt fina tal om kärlek och ickevåld trodde alla att det var slut, reste sej, missade att vi skulle sjunga Stilla natt också.
Så det blev lite hattigt och rumphugget.
För två år sen sa läkarna att jag inte fick nattpermission.
För två år tittade inte den trevlige manlige sjuksysterns mej i ögonen när han sa: "Det kommer ju fler jular", han tittade bort.
Men hon från Serbien som alltid var så glad, sa: "Det är klart, Jonas, det är klart att det kommer fler jular. Du måste vara positiv", sa hon, som bytte mina blöjor utan att en enda gång gnälla eller inte vara glad.
Efter Annas avslutning i Limhamns kyrka i torsdags, la jag parkasen på den bakersta halva kyrkbänken (paxade platsen, alltså), tog på mej mössa (juligt rödsvart) och halsduk (juligt skotskrutig) och glasögon för att gå ut och hitta Anna bland alla barnen och föräldrarna och mor- och farföräldrarna, syskonen.
Jag träffade Elsas kompis mamma: "Ska du inte sitta dubbelt?" "Jo, måste bara säga hej till Anna, så att hon vet att jag var här." Och där var den kände sjukgymnasten: "Ska du också ta en runda till", frågade jag. Jo, det skulle han ju. Vi som har både små och lite större barn. Alla får inte plats i kyrkan samtidigt.
Ut i vinden och duggregnet, den älskade skånska vintern.
Och på andra sidan kyrkan såg jag henne, i overall, vi kramades och sen skulle hon tillbaka till skolan för julgröten.
För två år sen kunde jag vakna på morgonen på sjukhuset och vara rädd och förbannad. Rädd för att min rymning inte funkat. Förbannad för att de flyttat mej till en sämre säng i ett sämre rum.
Det var sjukdomen och medicinerna, och drömmarna. Den skeva verklighetsuppfattningen.
Jag minns att jag i drömmarna förvånades över att jag kunde rymma till Ölkaféet fastän jag inte kunde gå.
Jag har alltid tyckt om kyrkor.
Ibland när jag har svårt att sova, knäpper jag mina händer på ett bekvämt sätt och prattänker lite. Det känns skönt.
Tillbaka in i kyrkan och satte mej på min paxade plats och nu var det Elsas tur, treorna, fyrorna och femmornas tur. Prästen sa samma sak fast lite annorlunda. Rektorn höll ett likadant fint tal. Jag kände ro. En fin version av Triads klassiska Tänd ett ljus. Femmornas kanonsjungande var raffinerat och vackert. Men psalmerna funkade inte riktigt den här gången heller.
För två år sen fick jag åka hem till lägenheten några timmar på juldagen. Jag stapplade bort till hissen och var rädd när jag gick utan rollator. Danne, Daniel och Windy kom och vi hade ett knytkalas, julkalas. Jag drack grape tonic och såhär i efterhand känns det som en stor stund av kärleksfull tacksamhet.
Såhär i efterhand fanns det många sådana stunder för två år sen med människor som stod och står mej nära.
När människorna i torsdags började lämna kyrkan medan några få krampaktigt sjöng Stilla natt, tänkte jag: Skolavslutningarna verkar klara sej bra utan religionen. Vill jag höra vackra psalmer lyssnar jag på en skiva eller går i kyrkan när det är körsång. Eller hittar någon fint på youtube:

Wednesday, December 18, 2013

Innan folkhögskolorna


Jag hade några bra lärare i några ämnen som intresserade mej, samhällskunskap, engelska, svenska. Jag hade två roliga lärare i spanska. Och en snäll och bra lärare i ekonomiska ämnen som inte intresserade mej, inte alls.
Jag försökte byta från ekonomisk linje till samhällsvetenskaplig, men jag klabbade till det och fick gå kvar.
Jag var inte motiverad under gymnasietiden. Och skolan kunde inte motivera mej.
Men jag var vetgirig, länder, tidningar, musik och böcker.
Jag gick inte alls på alla lektioner.
Skolbibliotekets soffa, stolarna och skrymslena. Bibliotekarien Margareta som kunde säga: "Har du inte lektion nu?" "Nej."
Jag läste Schlager som blev Slitz.
Jag lyssnade på musik.
Jag läste Klas Östergren.
Jag upptäckte tidningarnas kultursidor.
Jag skrev.
Jag började utbilda mej.
Jag hade andningshål där jag fick vara så fint fånig som sexton- sjutton- artonåringar bör få vara, en ung rebell som försökte hitta en anledning.
Nu privatiseras skolan. Nu minskar lärarresurserna, nu saknar nästan 20 % av eleverna skolbibliotek.
Nu slimmas effektiviseringsprocessen.
Du ska vara lönsam, lille vän, från dag ett.
Var ska de ta vägen, de som inte kan sjunga samma sång, de som irrar på stigen lite vid sidan av, de som behöver kunnig och inspirerande luft att andas.
Jag hamnade på folkhögskolorna.
Åh, folkhögskolorna, åh!

Sunday, December 15, 2013

Badböcker

Jag trodde att jag skulle vänta längre. Du vet, som med Auster och Roth, vänta tjugo år.
Första gången jag hörde talas om honom var i juni 2006 när jag åkte som reserv med författarlandslaget i fotboll, till Bremen. Då var det några som hade läst honom på norska, han var redan då en snackis. Och jag var sedan länge en sådan som inte behövde vara trilsk och gå i motsatt riktning, men jag blev ointresserad när många var intresserade.
Jag kanske bara trivs med att ha mina egna hemligheter.
Jag kanske vill känna mej som den förste läsaren.
Jag vill inte läsa böcker som jag vet för mycket om, som det viskas om i luften.
Men Anna hade lämnat Min kamp 4 här, den har legat några månader och häromdagen trampade jag vatten, kom ingenvart, limbo.
Jag hade läst alla Willy Vlautin och Woodrell som finns på svenska, Dy Plambecks fina Gudfar. De där väldigt rena och klara och kristalliska böckerna, Vålnaden försvinner av Philip Roth.
Jag läste några noveller av Alice Munro men kände mej som ett läxbarn i skolan.
Då och då läser jag Michael Segerströms debutbok, också noveller, och Cordelia Edvardsons krönikor, och Lasse Söderbergs fjärde självbiografiska essäbok med bilder av Christer Strömholm, om Spanien.
Korta texter, böcker man kan plocka fram ibland, och sen låta ligga.
Och jag försöker läsa andra spanska böcker, t ex Dulce Chacon, Den sovande rösten. 
Så låg alltså landet en kväll när jag skulle ner i badet för att läsa i ostörd lugn och ro. Och inget föll mej riktigt på läppen. Så såg jag den där Min kamp 4 ligga slarvigt på baksidan av en bokhylla. Och jag tog den och tänkte: Vadå, en badsession kan han få, det bör han vara värd, Knausgård.
Och det var han.

    

Thursday, December 12, 2013

Arbetsstipendium

Ungefär såhär:
Jag har valt det här livet. Jag kan bara det här. Skriva böcker. Det var egentligen inte ett val. Det bara blev så, självklart, jag bara gör det här. Skriver böcker. Det är mitt liv. Det är det enda jag kan tänka mej att göra. Jag är inte dum i huvudet. Jag skulle nog kunna få ett annat jobb, ett riktigt jobb, ett normalavlönat jobb. Eller? Jag vet inte. Det är inget alternativ. Jag gör det här. Jag skriver böcker. Det är inget val. Det är vad jag gör bara.

Ungefär såhär:
Varje gång någon lånar en bok på biblioteket går 1,37:- (1,41:- fr o m 2014) till Sveriges Författarfond.
Av dessa pengar betalas ca 38% ut till författare enligt principen mer utlånade böcker, mer pengar. Då är det barnboksförfattarna som dominerar.
45% av pengarna går till olika sorters arbetsstipendier. Dessa stipendier söker man och det främsta kriteriet är kvalitet på det du har publicerat sedan du senast fick ett stipendium. Det tas även hänsyn till behov. Är du multimiljonär behöver du kanske inte pengarna.
Av de som söker stipendier är det 15 - 20% som får.
Jag har under femton års tid gett ut tretton böcker och fått olika stipendier från olika håll, men mest från Författarfonden.
Idag kom ett brev därifrån. Ett JA eller ett NEJ?
Det är en mycket speciell känsla just innan man öppnar, just innan man ser.
Jag såg: "Femårigt arbetsstipendium"
Det innebär att jag får strax över 70 000:- kronor om året i fem år.
Det ger mej en möjlighet att i lugn och ro (nåja, jag måste ju få ihop några kronor till på ett år) skriva böcker.
Jag känner givetvis glädje (och tacksamhet), men starkast är känslorna av bekräftelse och lättnad.

Monday, December 09, 2013

Inte Gardell men väldigt bra

Reine Feldts liv sammanföll med Sveriges absoluta glansdagar. Han föddes vid andra världskrigets slut (1945) och dog samma år som Olof Palme mördades (1986).
Reine Feldt var den förste som dog i aids i Göteborg, i tysthet, i hemlighet.
Reine Feldt vann, som lagkapten, SM-guld med IFK Göteborg 1969.
Han hade fru och två barn.
Han var bög (eller bisexuell).
1944 var homosexualitet straffbart.
1979 upphörde homosexuella att diagnostiseras som psykisk sjuka.
Reine Feldt var journalist och arbetarbarn och idrottskille. Han levde mitt i välfärdssamhället och solidarietens Sverige.
Han var en man i ärkemanliga miljöer.
Att komma ut som bög kunde han inte.
Hans Burell har skrivit Ärkeängeln - En hjältes hemlighet (Offside) och den är i sin klara enkelhet och mildhet en berättelse om en man som (så ofta) många kände utan att känna.
Och den är väldigt bra.
Jag tycker att Jonas Gardell är en viktig röst. Hela Torka aldrig tårar utan handskar-projektet är värt en stor eloge, viktigt viktigt, och bra.
Jonas Gardell hyllar alltid de ovanliga och kan i mitt tycke spy lite väl mycket galla över de "vanliga", radhusmänniskorna, 80-talets tråkiga gråsossar som inte kan tänka en fri eller vindlande tanke.
Jag vägrar tro att det är så.
Ta en sån som Reine Feldt.
En sån som omständigheter tvingar till kvävd tystnad (men han drog till Amsterdam, go Reine, i tysthet, han skrek inte ut det, Jonas, men han brann och kände ändå, bara för att tvingas, ja tvingas, tillbaka av dessa normens omständigheter, t ex pengar som tog slut).
Ärkeängeln ett lågmält komplement till Jonas Gardell.
Ibland hör man mer när skriken är tysta.


(Reine Feldt kom från arbetarmiljö och var socialist men hade, trots viss namnlikhet, inget med ideologin hos vår statsminister från nya arbetarpartiet att göra.) 

Friday, December 06, 2013

Afzelius och andra

I spillrorna efter min läsning av En god man (och bara en människa), dör Nelson Mandela.
Björn Afzelius var alltid lite töntig i mina ögon. Men ändå, han grep tag i mej ibland.
Björn Afzelius grep tag i mej under ANC-galan 1986.
Det är klart att Thåström var mycket coolare när han åmade sej i Blå himlen blues med den där texten som jag både kan älska och skratta åt.
Björn Afzelius, i brun manchesterkavaj och gul T-shirt, vänder sej om i natten och knyter sin magra hand, och förbannar att ni finns till Herr President (Ronald Reagan i USA som så ofta har tyckt att uppstudsiga svarta är besvärliga).
Björn Afzelius med sitt stolpiga sväng.
Björn Afzelius, machotöntig med ett (ibland) till synes humorlöst allvar.
Björn Afzelius, bara en människa.
Men Björn Afzelius hyllade solidaritet.
Men Björn Afzelius, med en ärlig glöd och rättspatos, hade varit värd en bättre bok än den Gunnar Wesslén slarvat fram (och jag undrar verkligen varför).

Men några år innan ANC-galan stod Windy och jag (gruppen QK) utanför Åhléns i Landskrona, spelade och sjöng och samlade in pengar.
Det var den kalla våren, vill jag minnas, 1984.
Framtidsåret 1984, ångeståret, som George Orwell beskrev redan på 40-talet, staten som förvanskar sanningen och historien för egen gagn.
Och nu är Nelson Mandela död, och moderaterna har de senaste åren, i sin iver att framstå som något de inte är (humana), turats om att höja sej själva till skyarna, de glömmer inte bort sin historia, de bara medvetet förvanskar den för att främja sina maktsyften.
Sanningen är aldrig viktig, solidaritet är ett ord att glömma.  


Och detta i dagarna när talmannen, moderaten, Per Westerberg inte vill befatta sej med Timbuktu.
Per Westerberg sitter kanske hemma och lyssnar på Beatles eller Tom Jones istället:
"Redan The Beatles sjöng 1965 i låten Run for your life om 'I’d rather see you dead, little girl / than to be with another man'Tolkar man det bokstavligt är det uppenbart ett dödshot eller åtminstone en taskig kvinnosyn. Tom Jones brast i Delilah ut: 'I felt the knife in my hand and she laughed no more.'" Harry Amster SvD
Och detta i dagarna när Nelson Mandela dör och de frihetstörstande moderaterna var länge länge alltför länge motståndare till ANC, de var för den vita minoritetens rätt att ensamma tjäna pengar i landet de erövrat och ockuperat.
Och detta i dagarna när Per Westerberg babblar om de demokratiskt valda ledarnas okuvliga rätt att göra vilka misstag som helst, ständigt sitta ohotade på sina falska tronar.

Inga nödvändiga förändringar, förbättringar, av samhället (för majoriteten) görs genom att aldrig ifrågasätta eller avsätta en makt som bara går ut på att upprätthålla den lilla massans välstånd, byggt av ickesolidaritet.

Försök att tänka dej in i att leva på botten, uttala dej inte tvärsäkert om saker du inte känner till: den fattiges/flyktingens lathet och att alla kan allt om de bara vill.
Försök känna känslan av att vara språklös och medellös, rättslös, de vidriga förhållandena.
Och läs George Orwells verkliga mästerverk: Nere för räkning i Paris och London.


Om du ändå tänkt skaffa boken om Björn Afzelius (den är ju inte helt värdelös om du är intresserad av Björn, fina bilder, men den är framför allt slarvig och tämligen snuttifierad, jag hade ganska höga förväntningar och blev därför besviken) så har jag ett ex över, det kan du få gratis om du köper På väg till Charlotta Anderson av mej, skicka ett mejl till jb23@spray.se.

Wednesday, December 04, 2013

Cirkuslivet får mej att åldras i förtid

Barnens cirkusuppvisningar. Vi klappar och klappar, stampar fötterna ibland.
Det är en sympatisk sysselsättning, cirkusen, ingen vinner.
Min mamma är där två kvällar i rad, hon kommer med grytor och en stekpanna. Och presenter till barnen.
På tisdagen äter vi middag på Babas i Limhamn. Anna är sex år och sminkad som en hund i ansiktet och ganska speedad. Jag har varit och tittat på en ful lägenhet och tiden räcker inte till. Jag blir irriterad när jag sover för lite, vaknar för sent, jobbar för lite.
Jag hade gärna bott i en större lägenhet. Jag vill ha ett hus med en swimmingpool inomhus.
Jag vill ha ett körkort och en husbil och en lägenhet i Spanien.
Jag tänker: Fem miljoner. Ska det vara så förbannat svårt.
Jag tänker på inledningen till en av böckerna jag förbereder: "Med pengarna från olyckan köpte han en swimmingpool."
Vadå. Fem miljoner borde den dra in.
Eller ska jag köpa lotter.
Cirkusuppvisningarna: Färgglada, lövtunna tygbitar svävar i luften. Lite tyngre svävar Elsa i trapetsen. Kullerbyttorna. Anna går på lina, skrider fort.
Cirkusuppvisningar, tänker jag, fem miljoner. Jag måste ge folk vad folk vill ha. Jag måste sikta mot stjärnorna. Göra svårare konster högre upp.
Och jag landar och slår mej.
Men med pengarna från olyckan köper jag en swimmingpool.

Sunday, December 01, 2013

LIVE!

Jag var ett sorts poesiförband ibland när Skalatones spelade på 90-talet. En mer lättsam hårdhet, en mindre redigerad, regisserad verklighet, ungefär såhär: "var fan får man tag på gräs / i den här jävla stan av sten / där snöbollarna rullar sej större snabbare / och smälter" Och jag står en lördag nästan helt ensam på museet och ser utställningen Musikstaden Landskrona och det är givetvis inte samma stad och hur skulle jag kunna veta var fan man får tag på grönare gräs nu när allt är medelålder och lera och kala träd och vinden som blåser i staden i vinden, vinden som snurrat runt åren, skurit sej salt in i såren. Men jag står och ser på filmer från då och då och då, band som spelar på olika platser i Landskrona, och Svegis är där, och Stolle, och där är Janne, och plötsligt ser jag Myran dansa när Skalatones spelar på krogen Gränden och en annan gång spelar de på Rådhustorget och jag tänker att det skulle vara kul om jag hade dykt upp på den där filmduken när jag läste en dikt innan spelningen, det skulle vara kul, eller ... det skulle kanske bara vara pinsamt. Men det finns en film från när vi framförde säregna protestlåtar på Gullstrandsskolan 1987 och det är inte så längesen jag såg den, och det var fint, sött, vackert. Och ännu tidigare, när Göran och Windy och jag var sexton och spelade in i Köpenhamn med en av den tidens otympliga videokameror. Allt det där finns bara på trasiga videoband i trasiga videobandspelare, men vill du se mej live, vill du se mej live? då kommer jag till Restaurang Möllan i Malmö på torsdag 5/12 och visar min polerade gestalt och läser ur min senaste bok. Mina förlagskollegor Andi Almqvist, Niclas Tilosius och Marko Wramén kommer också att vara där och presentera sina böcker. Andi ska även spela några låtar. Det börjar kring sju halvåtta och inträdesfritt och avslappnat och får du inte nog, får du inte nog? då finns jag hos Poeten på hörnet (S. Förstadsg. 65) 13-16 på lördag 7/12 tillsammans med bl a Henrik Johansson, Katarina Mazetti och Björn Kumm.