Friday, September 28, 2012

Nu har jag skrivit dagens tre sidor. Jag lyder Hemingway. Inte för att jag är rädd för Hemingway. Men jag plockar sånt som är bra från folk som är bra, korkad vore jag annars. Kristian Lundberg pratade vid några tillfällen om tillit till processen, det har jag burit med mej, på mitt sätt. Man litar på att man kan, man ifrågasätter inte för mycket när man är i skrivprocessen, man låter det komma, utifrån en plan, givetvis, men man låter det forsa. Man litar på att man kan jobbet. Och i det innefattas ju redigeringsarbetet, hela tiden och efteråt. Men man får gärna sålla bort en del skit på vägen, så det inte bara ligger där i vägen för kärnan, och förbryllar. Men man litar på att det man skriver innehåller mer guld än dynga. Men jag lyder Hemingway. Slutar när jag vet vad som ska hända, slutar när jag vet hur jag ska börja imorgon, så fastnar jag inte, så har jag en eller två sidor redan. Det är olika faser i skrivandet av en bok. Alltid nytt. Alltid samma.
Nu har jag tänkt och skrivit ganska mycket om dom här barnen, framför allt Charlotta och Pange, men även Jackson, Teddy och Blixten. Barn som växer upp till vuxna barn. Så jävla brådmogna som barn, så jävla barnsliga som vuxna. Något har gått snett i deras huvuden och jag är inte ute efter syndabockar, men den här boken handlar till stor del om tafatta föräldrar, egoistiska föräldrar, eller bara människor, offer dom också. Om alls någon är offer. Och dom har varandra: "Happiness is having a friend." Kanske. Jo. Jag tror inte att jag fattade det när jag var liten. Som barn tar man nog det för givet, oreflekterat.
Under en period i mitt liv, sådär tjugo år sen, en tid jag återupplever till viss del när jag skriver nu. Under den perioden umgicks jag med några människor som sysslade med självporträtt på olika sätt: målningar, foton, videos, lite lera och snickerier. Framför allt en person. Självporträtt i en vidare bemärkelse, att man använder sej själv, ger av sej själv, tar från sej själv, osv. I alla fall då, tyckte hon mycket om Egon Schieles målningar.
Så längesen. Så förändrat. Så samma. Jag antar att somliga inte är dumma i huvudet, bara lättpåverkade, eller ... det är kanske ovanligt att trots problem, bråk och olikheter, känna sej trygg i sej själv, för att man, trots problem, bråk och olikheter, har haft mjukare väggar än hårda i sitt liv, en familj, ramar och trygghet, hur det nu ser ut. Det är en fin gåva. Jag har haft tur, att det alltid har funnits någon som håller i repet när jag försöker klättra upp ur den kalla hala brunnen igen. Att detta ofta varit och är min mamma.
Hemma från Spanien och det är ett svart vemod ibland, ofta, när jag cyklar i blåsig höst igen, kommer att tänka på författaren som inte blivit miljonär men med rätta respekterad. Han intervjuades i en storförlagsmonter på Bokmässan för, jag minns inte, x antal år sen, tillsammans med en annan författare som inte blivit miljonär, men som verkade låtsas det. Kostymer och välfriserad och en massa bra pengajobb som hade väldigt lite med hans ursprungliga drift att göra. Båda var i 40-årsåldern och han utan kostym såg ut som han gjort hela sitt vuxna liv, småskabbig med stil, fast äldre, han pratade om litteratur i allmänhet, om att man får aldrig ge vika, svika ideal, man måste skriva om det som inte syns, så att det inte glöms och göms. Den andre, i nya kostymen, som alltid hävdat sej råbarkad, outsider och allt annat som var "punk" och "rock" istället för punk och rock. - - - - Och man får sträva vart man vill, förändras hur man vill och måste, men man ska inte stå och kvasibanka på kvasibarrikader och banka sitt huvud blodigt mot väggen: "Jag är ödmjuk och på riktigt jag är ödmjuk och på riktigt!" Män som förändras streberaktigt i vuxen ålder ska man passa sej för, om dom samtidigt i dyra kostymer kallar sej underground och farliga och att dom är dom enda som säger sanningen, som vågar, och alla andra är avundsjuka. Och själv är man missbrukare, en fylla som gick snett och ett missuppfattat bloss på en joint i tonåren, och vips kan man gå ut i medierna och berätta om den tuffa uppväxten och man är förvånad över att man lever: "den där jointen alltså, den skojar man inte bort." - - - - Vem jag pratar om? Välj en i mängden, skaka päronträdet lätt så faller dom en efter en. - - - - Men där på bokmässan för x antal år sen började han i den dyra nya kostymen att attackera författaren som nästan sög på ramar och bara fortsatte skriva för att han måste, krävde inget särskilt, längtade väl bara till en sunkkrog, om han nu kunde hitta någon bra i Göteborg, vad som helst, bara han slapp ut från det här jävla spektaklet, och han i kostymen pågick och pågick om sitt tidigare liv, då när han råkade ta ett bloss på en joint, ja ja ja, vi tror dej, sluta bara tjata. Denna kostymposör anklagade den andre för att vara fejk, som att det spelar någon roll, man är vad man är, det handlar om hur man säger och gör det. "Jag har en tub Stesolid fickan, kan jag inte få köra upp den i häcken på dej", sa han i billigare kläder och frisyr, och log inte. "Så kan vi båda spänna av och du blir kanske autentisk, ja, ännu mer autentisk", sa han, använde inte citationstecken med fingrarna, behövde inte, ändrade bara ena ögonbrynet och ena mungipan, lite, bara lite.
Det var tjugo år sen idag. Mellan fallen skrev jag klart min första roman, Öresundsgatan, Landskrona.

Tuesday, September 25, 2012

Jag dricker kaffe och dricker vatten ur en snygg och enkel butelj. Det är ett hotells café. Ganska gammalt. Turkos galon, klinkers och stolar som raspar högt. Det är tidig eftermiddag. På andra sidan den lilla gatan, under palmerna, framför kyrkan innan havet, står en staty föreställande två spanska konstnärer kring 1900. Nu kan ni komma,mina vänner, så snackar vi en timme, innan vi ger oss av för att arbeta eller bada igen. Ja ja, vi ses ikväll igen, som vanligt, fruar, män, barn, böcker, tavlor, tidningar, sangria, dom där fräsande räkorna, och skinkan.
Sitges är underbart och jag är glad att jag tog tåget hit istället för att stanna i Bracelona. Barcelona och Berlin, världens mest överskattade städer. Det beror inte på att dom är dåliga eller trista, säkert tvärtom, men överskattade, du trodde alltid att det skulle bli ännu bättre, nu var det bara fantastiskt. - - - - Nä, jag hoppade av tåget i Sitges, homostan, toplesstan. Dom salta vågornas stad, glasstaden, och vid ett av dom sjaskigare centrala torgen som jag alltid hittar i främmande städer, stod en tatuerad, slank och muskulös kille och frågade mej något, han såg skälmsk påtänd ut. Jag skakade på huvudet, han började jucka i luften, skojlog, kåtlog, rånlog, jag vet inte men skakade på huvudet igen och han lämnade mej ifred med mitt café con leche och boccadillos. Jag sysslar med show off, visar att jag kan prata lite spanska. Det gör jag av en anledning, att kunna språket ger trygghet. Det vet Kristian Johannesson som skrev den fina debuten Vi måste börja med orden. - - - - Jag är här i egenskap av ensam. Ensam kan vara skönt och ... ensamt, sorgset. För min del är det lite av varje. - - - - Nu handlar allt om arbete och motion, om drömmar. Jag skriver minst tre sidor roman om dagen, Pange har hamnat i Götebprg på jakt efter Charlotta Anderson, där bor Göte, men det var längesen, allt var längesen, det var längesen Pange sålde sexuella tjänster i Sitges, längesen han gick på tjack. - - - - Jag promenerar minst två timmar med musik i lurarna, saltvatten och sol, vågorna stångas, surfarna och tennisspelarna väntar och hoppas, en dag, en vacker jävla dag får man den perfekta träffen. - - - - Vad gör man sen? När allt är gjort? Jag vill inte veta. - - - - Åldern ger mej den tillförsikt som säger: Du vet ju att det går över, det gör ont nu, men det går över, tårar späs ut och blir till regn som solen till slut torkar. - - - - Men jag slutade gråta över mej själv för nästan ett år sen. Jag har inte slutat vara ledsen, men jag gråter endast över mina barn nu. Det är inget jag har bestämt, det blev så bara. - - - - Det är givetvis sympatiskt, att vara i en stad dit homosexuella gärna tar sej. Det finns så klart en acceptans i luften. Och jag förstår hur kvinnor kan känna sej ibland, uttittade, raggade på av fulla slemmiga killar. - - - - Bögar som grälar. Bögar som haltar gamla. Bögar som är svartsjuka, som tar ett stadigt grep om sin pojkvän när vi möts i en trång gränd och pojkvännen tittar på mej, kanske lite för länge. Jag klarar inte atttitta på dom tajta badbyxorna, vissa verkar ha stoppning, Kvinnorna med dom bara brösten kan jag titta på, alla tror att jag är bög. Kuriöst. - - - - Bögar som köper skor av bögar, och jag. Bögen i hotellobbyn vill låna ut en cykel gratis, "vi skriver ett kontrakt", han kan visa mej bra cykelleder, "on the map, off course, on the map", säger han och blinkar. Vid ett annat torg luktar det marijuana. - - - - Det är en verserad stämning, diskret, kvinnorna som håller om varandra ser allvarliga ut, andra kommer i tydligt heterosexuella gäng. Jag vet inte hur många som är homosexuella, en tredjedel kanske. - - - - I mörkret lämnar någon strandpromenaden och smygger ner mot vattnet, den mörka sanden. Strax efteråt kommer någon efter. Jag går förbi skuggor på bänkar och försöker dölja det feminina, bögiga i min uppenbarelse. Det blir givetvis fel. - - - - Jag vet, jag är bara en observatör, subjektivt ser jag vad jag ser. - - - - Igår på eftermiddagen simmade jag i poolen på lägenhetshotellet, några tjocka tyska bögar kring 50 60 spanade in mej, drack öl, jag var ensam, dom skrattade och tittade och jag dök alla femton metrarna, show off. - - - - Nu har jag fått tillgång till internet på hotellet där jag inte bor, där den homosexuelle portiern jobbar, på något sätt är hotellet inblandat i uthyrningen av min lilla lägenhet. Jag frågar vad det skulle kosta om jag bodde här istället, om man drog av priset för min lägenhet. "136 euro." Jag nickar och tänker, kanske kanske, det är halvpension, fri tillgång till internet, tidningar, gratis cykel, alldeles vid stranden, stor pool där ingen verkar bada. "Per natt." Glöm det. - - - - Flera gånger om dagen lovar jag mej själv att ta hit mina barn, håller man sej bara borta från stranden när det är mörkt är här mycket barnvänligt, man bör nog undvika pundartorget kvällstid också, som i alla städer.

Sunday, September 23, 2012

Igår var första höstdagen i min värld. Den luktade illa. Man ska ta sina problem på allvar utan att förminska eller förstora. Man vänjer sej. Lite lite sparade pengar hade jag, och en gammal känsla av att jag måste bort när det är höst. Jag måste ha sol och hav, läsa bada skriva, lyssna på musik, titta mej omkring. Så jag flyger till Barcelona och Sitge. 25 grader och salt vatten. Si.

Saturday, September 22, 2012

Så ofattbart torftigt och trist livet är. Det ska inte behöva vara så. Okej för att man inte kan få allt. Men hallå! Mitt bästa är knappt okej, Jag kan inte, vill inte, leva så. - - - - Jag vaknar av en dotter som väcker mej, tidigt på morgonen. Jag vaknar från en dröm, andra människor, annan stad, ett annat hav som är roligt på ett helt annat sätt. En fullständigt annorlunda sommar. Och jag vill bara tillbaka, vill inte vara här. Den hopplösheten knäcker mej. - - - - Det går inte på räls, men det är en lycka i grunden som inte är jämförbar med lunken, tristessen, gråheten här, hemma, i verkligheten. - - - - Och det och det och det, måste jag göra. MÅSTE. När allt jag någonsin velat är att själv bestämma vad jag måste. - - - - Om jag flyr in i drömmen och blir ledsen när jag vaknar. Ingen kan få mej att tro att allt är bra i livet då. Sorg, att känna sorg över allt som inte blev eller blir. Att ha en färdig film i huvudet i drömmen. Ingen lätt match i den filmen heller, men mödan värd. - - - - Att ständigt längta någon annanstans, och acceptera en strävan efter att stå ut. Att vilja sova ett helt liv. Det är inte värdigt.

Friday, September 21, 2012

Jag skriver roman och den kommer att bli fantastisk, om jag orkar, om jag har tålamod. För det är såhär: Jag vet att jag kan skriva. Jag vet att jag har en viktig historia som håller. Jag vet att jag har en touch som är bara min. Om bara tiden får gå. Om bara humöret och sömnen kan vara tillräckligt jämn, om det inte stör utanför, har jag något som jag är stolt över, något som jag kan redigera så mycket som krävs, något som jag kan vänta på, när ett större förlags kvarnar mal mer långsamt. Det är vad jag ska göra nu, inget oväsentligt får störa mej. Så alla ni som kommenterar här på bloggen, stup i kvarten, alla ni som ringer och erbjuder mej högt betalda jobb, alla ni som bara vill bjuda mej på lyxiga middagar, fester, konserter (nä, inte du, Windy), resor till varmare länder: Hold your horses, jag har inte tid. Och den skånska hösten är ändå bara deprimerande skit, jag skriver mej iväg nån annanstans.
Så såg jag ut igår, men glöm det, när jag kommer ut från isoleringen är jag betydligt mer jesuslik, skäggig och trasig, kisande stapplande, luktar annorlunda, skarpare. Okej, vi ses i rushen dagarna just innan jul, beställ ett glas saftglögg till mej.

Thursday, September 20, 2012

Det jag älskar med konståkning är ännu höljt i dunkel. Men Toni Holgersson har jag älskat, ja älskat, från början. Även när han var corny utan cred. Nu har snillena vaknat, det är som med Leonard Cohen med Toni. Tidlöst och bra. Punkt slut. Det kan vara jobbigt i tider när man ylade om diverse engelska indieband och svenska pajasar som This Perfect Day och allt vad dom hette, hur ofta lyssnar ni på Easy idag, Jan Gradvall (denna förträfflige journalist) och lärjungar. Nog gjorde Popsicle några bra sånger, men något överskattade, på min ära. Medan många trodde att Toni Holgersson var något gubbtråkigt mellan Ulf Lundell och Lars Winnerbäck. Där hade dom fel, och idag bär dom sina gubbkepsar med grace, dom som måste vara rätt och har en magnet extra på kompassen som flänger runt. Jo, jag gillar också gubbkepsar, men på rätt person, man ska inte bära plagg man inte kan bära. - - - - Andi och Niclas kan bära kepsar. - - - - Min första stora kärlek var avdankad konståkerska, min lillasyster likaså. Men ingen av dom är någon konståkartyp. Samma med Elsa, min säkra dotter som är säker även när hon är osäker, säker som i självklar, blir ett stappligt föl på isen, och nu när hon hela tiden blir större äldre är det skönt att få trösta ett skadat knä. Någon konståkerska är hon med bestämdhet ej. Och det är kallt i det stora skjulet som ligger bakom isstadion, som en bakgårdsplan, där håller även curlarna till, hockeyspelare är strängt förbjudna. Kaffe och chokladbollar, och läsk som måste vara frusen, kallt kallt och man kan köpa fleecetröjor som det står Malmö KK på, kvinnokliniken, tänker jag och tjuvtittar på mamman som ammar sitt barn, kallt kallt osv ... - - - - Nä, konståkningens värld är en ny och främmande. Men hör man mej ropa ut med packet!? Knappast.

Tuesday, September 18, 2012

Ur Mina Memoarer: "Jag försöker komma på det bästa jag vet. Det är skitsvårt. Idag hade jag mycket att göra. Vid en dator måste jag göra det mesta, skriva ansökningar, skriva recension, skriva bok, undra var pengar kommer ifrån, om jag kan vänta mej mer eller mindre. Det är knep och knåp, ska jag säga dej. Då blir jag stressad.
Det bästa jag vet. Jag har kört den där lögnen om badandet, simmandet, cyklandet, bergsklättrandet, fallskärmshoppandet, till vägs ände nu. I en intervju sa jag att jag var pacifist. Vilket jävla bullshit. Det är bara för att jag inte kan slåss, bara för att jag är skotträdd. Jag är avundsjuk på alla riktiga män. Det bästa jag vet är att döda andra för att slippa dö själv. Det och att bygga väldigt höga hus som jag kan stå högst upp på bara för att spotta enkronor som når en sanslös hastighet innan dom klyver huvuden. Ja, det var visst döda det också.
Andra galningar spelar schack för att hålla böjelserna i ... ja, schack. Inte jag. Detta är alltså reklam. Köp dom förbannade böckerna så att dom tar slut. Dom håller på att göra mej tokig."

Monday, September 17, 2012

För din skull ska jag förklara. För din skull ska jag ta det lugnare. Du känner till historien om den franska senapen. Du kan inte säga: "Jag har bara senap på korv, endast korv och inget annat än korv, det är ju motbjudande. Aldrig! Det var det fräckaste ... Hör du det! Aldrig! ... och då bara söt senap ..." Utan fransk senap smakar köttfärssåsen fel. Det är vad det handlar om. Jag pratar alltså om skrivande, om litteratur men inte om sånt som kallar sej litteratur men är toalettpapper. Jag pratar alltså inte om ananas på pizzan, det är bara vulgärt. Jag pratar om den speciella smak som den malplacerade ansjovisen gör till slottstekens sås, utan ansjovisen är det bara sås och potatis och torrt kött, och lite gelé och pressgurka på det. Förstår du vad jag pratar om? Jag pratar inte om salt lakrits med blå mint, det är skit. Livet måste handla om att inte förstå och därför bli glad och försöka, gång på gång försöka, blåögt och halt, halka, resa sej, försöka. Jag pratar om en supersalt och en supersur i perfekt balans samtidigt i munnen, fulländning som verkar skev. - - - - Jag vill skriva vackert. Fult är vackert, om det skrivs vackert, alltså fult. Om det är lätt att läsa en text från början till slut är det ointressant. Det är som han som svarar på frågan: Hur är det? "Det är bra." Sen tiger han. Sen vill han gå. Men! Sen kanske han vill lägga sej ner och gråta, eller att du kramar honom, torkar hans tårar ibland och säger: "Så, du behöver inte säga något, jag förstår, bara gråt du." Det kallas undertext. Men! Den som säger att det är bra och inte kan klämma fram det som skaver och smärtar, för det finns inte, han är kastrerad, är bara ointressant, är tom, skräp. - - - - Du ska alltid vilja veta varför. Du ska inte alltid kunnaa förstå. Livet är omöjligt, så långt kan du få förstå och acceptera. Men om du forskar mer kommer du att bli gravt deprimerad, ta ditt liv. Livet är omöjligt, bygg en så vacker stol som möjligt av det material du ändå har och den kommer att bli ful, alltså vacker.

Sunday, September 16, 2012

Jag ringde upp igen. "Jag orkar inte vela. Jag kommer, köp en biljett till mej." Så cyklade jag till Bo Widerbergs plats och ner i Tuben som luktar så jordigt stenigt gott. Till Lund. Dom går på ett annat sätt i Lund, osäkrare och drygare, ändå mer väluppfostrat. Med en medelklassigt akademiskt touch kanske. Och Ariman är ju Ariman. På väg till mötet med janne vid Domkyrkan, mittemot biografen Kino gick jag förbi ett större partytält där någon sjöng på ett främmande språk, någon eller några knäppte på strängaspel. "Välkommen till romskt bröllop", stod det handtextat på en skylt. Det är skillnaden, i Malmö och Landskrona gifter sej romer för att dom gifter sej, som vanligt hederligt folk. I Lund blir det en publik händelse för utomstående, ett studiebesök i en annan verklighet. - - - - Vi gick en sväng i Lundagård. Vi hamnade på Kino, varmt, kulturellt, vi skulle se filmen Pojktanten, om samtal i ett badkar, ånga. Vi ändrade oss, sålde biljetterna till två unga kvinnor. Sen gick vi ut och såg korta stumpar av olika sorters musik, på olika ställen i Lund. Sen var Ariman Ariman och vi var vi, hamnade vid fontänen bakom Kungshuset och där stod ett lysande konstverk i mörkret, Kung Fu. Och innan hade vi sett ännu fler unga kvinnor, som rullade som dansade, föll som vågor eller berg och dalar, fast mjukare upp och ner, Aikido. Och det var en ljummen september som lyste.
Jag minns det som en lycklig tid som lyste. Anna var nyfödd eller skulle bli och Elsa var fyra fem. Jag minns det genom ett lyckligt skimmer, när vi cyklade till Spegeln för att se film med stillbilder, Sailor och Pekka. Jockum Nordströms underbara barnböcker, vuxenböcker, viktiga böcker. Varför-Därför inleds med en dikt av Werner Aspenström, och slutar med en annan: "Jag väntar på min ankomst / men som en brinnande vinge / föll även denna dag i havet" Just innan slutet av boken skriver Jockum Norström att bara en sista sak, att Sailor och Pekka finns i verkligheten, och Fru Jackson har tagit bilder i parken förra året. Detta blir för mycket för Anna att förstå, för mej att förklara. Så jag läser Aspenström: "En söndag eller någon annan dag med regn / jag minns att jag strövade längs kajen / i kyrkan under de orörliga kranarna: / blankt oljat stengolv från port till port / en långt hunnen tystnad över hamnen. / Ett skepp som låg för ankar hade tre master / tre höga rop kan tvinga oss till avsked. / Jag minns legenden om främmande länder / jag minns en resa jag minns minnet / av den alltid andra stranden. / Det var en söndag en dag med regn. / Vi är försvunna sedan ganska länge / den som ropar den som söker den som ropar" Exakt. "och nattens vattenringar övergår till morgon." Exakt så. (Bilder: Jockum Nordström)

Saturday, September 15, 2012

Förr eller senare tänker man: Fuck off! I dom flesta relationer funkar sånt, man hittar tillbaka. I dom flesta relationer förstår alla inblandade att det är löjligt att tro att man ska tycka eller känna exakt likadant alltid. Man fattar att man är trött, stressad, förbannad, glad, ledsen, stor och liten, förödmjukad, utnyttjad, bara omhändertaget av det barnjag som min kurator brukar prata om, och le mot mej, inte överlägset men förstående, lite lite oroad, mer road. Så det sjuder, puttrar, kokar över ibland. Man känner sej missförstådd. Då och då, ofta vid olika tidpunkter, många gånger enligt ett mönster som kan vara ytterst svårt att se eller följa eller förstå för den som inte är inuti. Oftast förstår man att man sitter i olika glashus och plockar stenar och kastar ut. Oftast börjar det regna ett regn som kyler, som stillar vinden. Inte alltid, men oftast. Så, jag tänker på historien om grannen som var uppfinnare, bjöd på en kaka som skulle smaka gott på ett särskilt sätt. "Men den smakar skit ju!" "Ja ja, men vänd på den ..."

Friday, September 14, 2012

Då kan jag bli rädd. Vi pratade om det. Att känna ett tvång. Att vara tvungen att sticka hål på bubblor, även dom bubblor som inte är bubblor, men går att sticka hål på. Det är en sorglig sysselsättning, onödig. - - - - Jag behöver inte läsa The sun also rises, Och solen har sin gång. Jag vet inte vilken titel jag tycker bäst om, jag älskar båda, och jag slösar inte med det ordet, älska. Och Slas skrev En vandring i solen. Och jag snodde och skrev Så enkelt i solen, givetvis en sämre titel, och en ännu sämre bok, min sämsta. Men ack så viktiga för att kunna komma upp i sadeln igen. Den kan man köpa i Malmös bästa bokhandel, Konsthallens. Där kan man också köpa mina senaste böcker. - - - - Jag behöver alltså bara tänka på Och solen har sin gång för att förflytta mej till den tonåring som förflyttade sej till Pamplona på tjugotalet. Också en strålande tidsmaskin, och vidare bort till Stenshuvud och Kivik och Klas Östergrens Ankare eller Handelsmän och partisaner, för nog är Robert i den senare romanen nära släkt med Robert Cohn i The sun also rises. - - - - Men jag kan känna mej olustig under tiden, och efteråt, när jag har tvingat ner mej själv igen, spräckt en spegel och hånskrattat, klappat mitt eget huvud: Kom inte och tro att du ska kunna bygga en lycka. Kom aldrig och tro det. - - - - Det är inte en fröjd, men det är skönt att inte vara uppgiven eller cynisk, bara ha lärt sej leva med att shit happens, om och om igen. - - - - Och jag hör hur du skriker: Kuriosa kuriosa, hit me, baby, one more time! En sista gång i livet, exakt så, exakt den doften av fukt och våt sten som solen värmer nu, sprickor i taket och solen tar sej in och ner, lyser upp dina underjordiska gångar. - - - - Det går utmärkt att lyssna på Pogues när man läser Och solen har sin gång, som också gått under titeln Fiesta. Pogues sång utspelar sej i Almería på den spanska sydkusten, och jag tänker Roskilde Roskilde, -88 eller -89, Shane med den stora flaskan rödvin, jag barfota stod kvar på glasskärvorna efter konserten, kände något varmt på benen, en full dansk som kissade.

Thursday, September 13, 2012

Jag har inget särskilt emot Rotary, inget särskilt emot Landskrona. Det finns givetvis företeelser jag inte är så förtjust i. Men jag fick ett stipendie från Rotary en gång, eller kulturföreningen som jag är med i fick ett stipendie, till ett skrivprojekt med ungdomar i LA. En annan gång tyckte dom att det borde vara en ära för mej att prata om mina böcker gratis på en av deras luncher. Så mycket imponeras jag inte av Rotary. Och nog för att jag kan jobba billigt, men att betala resa, förbereda mej under en arbetsdag och sen ännu en arbetsdag hos Rotary, det gör jag inte. Dom prominenta rotarymedlemmarna tog sej nog inte till sina samhällspositioner genom att jobba gratis. Här är ett tidningsfoto när jag cyklar till kolonistugan med checken från Rotary (då höll jag ett kortare föredrag).
Ungefärliga anteckningar från möte i Landskrona stadshus, rum 601. - - - Erik av Pommern grundade 1413 inte mindre än två städer: Landskrona och Kerteminde på Fyn. - - - - Landskronas borgmästare var på skojigt humör och berättade att 600-årskolossen kanske inte lyfter, men det bär. Kanske det. Sen läste han egenhändig rimmad vers, något om vals och att sjunga och ge hals - - - Sedan sjöng vi (nja, vi och vi) en nykomponerad landskronasång som doftade Brasses enmansband, om ni minns. - - - Sen kom chefen från Helsingborg och berättade om hur jobbigt han hade det. Han pratade även om symbolik, att valv bygger man sten för sten. Sen pratade han om saker han gjort i Helsingborg, och något om Höganäs, något om Ystad. - - - Min systers svärfar, veteranbilslegendaren, berättade att han mycket riktigt kallades Legenden Lundgren, han var rolig, underhållande. Skön, som Christin sa. Ja. - - - Jag tycker mycket om Landskrona, en annan gång i stadshuset fick jag stadens kulturstipendie tillsammans med Othman Karim och en trumpetare som kan ha hetat Alf.
Tisdagens möte igen: En man pratade om Landskronas Walk of fame som sponsras av Frimurare och Rotary, inspirerat av Los Angeles. Vi fick se en sten med Tycho Brahes namn. - - - KUNGEN KOMMER!!!!!!! 20 mars, Silvia sjuk (obs min spekulation) - - - Sen var det Rotary igen, och S:t Knutsgillet som ska få ett torg utanför bibblan, jag skulle rösta för Jesper Svenbros torg, men det går inte. - - - Chefen: JAG JAG JAG, jubeldagar, Kul i juli, JAG JAG JAG, långlördag, lönehelg, cityhandlarna ska bli glada. - - - Vägskyltar. "Där ligger torget, där ligger Walk of fame", här ligger jag och sover. borrmaskinen borrmaskinen. - - - Power point, At betyder Att. - - - Vi gör det tillsammans! Marknadsför marknadsför, Jubileumstouch betyder samarbete med näringslivet. - - - Jag tänker på TV-serien Starke man. - - - Jag ser fram emot museets utställning Musikstaden Landskrona. - - - Chefen presenterar PMS, dvs Per Mikael Svensson, några uteblivna skratt. - - - Jag försökte undvika den här typen av påtvingad lång genomgång redan i skolan. Nu sitter jag här med ändan fastspikad i vagnen. - - - Mångkultur, mångfald, kungamiddag 150 gäster, inte en invandrare i den kvava luften. - - - Svensk militärkulturhistoria, karoliner, beredskapstiden, 1800-tal, musköter, 21 skott, tidstypiska uniformer och, i vissa fall, mustascher. - - - Stoppa pressarna! Landskrona blir första stad i Sverige som har skolavslutning på NATIONALDAGEN, man börjar prata om, wait for it ... Just det: syttende maj syttende maj syttende maj, ÄR INTE DET VÄRT EN APPLÅD: FÖRSTA STADEN I SVERig... nationaldagen bla bla bla. - - - Och Landskrona cykelklubb, Landskronabygden runt. Det ska jag försöka vara med på. - - - Det var flera saker som var intressanta, men nu är detta en gång för alla en gnällblogg. - - - Här ser du tidstypisk bebyggelse i Kerteminde för några hundra år sen, ca 5000 invånare, en kvinna tillhörande delegationen hade svårt att ta kött från buffén som var fredagslunchlyx de luxe.
Bing Crosby, finns det inget bra tributeband som bara lirar Bing Crosby, en sann skatt.

Wednesday, September 12, 2012

"Ärligt pappa, det är inte roligt", sa Anna och vi satt på biblioteket. Elsa var hos Fanny och snart var dom på väg hem till oss, till lägenheten för att äta. För Anna och Elsa finns huset och lägenheten. Johanna bor i huset och jag bor i lägenheten, barnen bor på båda ställena. - - - Och vi fick upp diskokulan sen, efter kortslutningen skimrade den i taket, och dom röda gardinerna och solen som sken lågt gav ett trolskt ljus, korv med bröd och fruktbuffé, dansant musik, allt som hör ett hemmadisko till + pyttipanna. - - - Jag har gjort kanske sextio intervjuer, kanske hundra, jag vet inte. Och aldrig har jag sagt att det största som har hänt mej är när mina barn föddes, för det är det inte. Men att dom finns till är det allra största. Men det ligger framför mina ögon, jag minns väldigt väl båda förlossningarna. Och det är alltså inte själva förlossningarna, det är att se dom formas och bli till, helst av allt forma sej själva. - - - Och vi har böckerna. Det har blivit elva nu. Alla utom den första har recenserats i HD/NST, flest gånger av Crister Enander eller Ann Lingebrandt (men också idag av Stig Hansén, tidigare av Gunnar Bergdahl, Roger Wilson, Ulf Malmqvist), kulturskribenter och författare som jag respekterar mycket. - - - Recensioner. Jag är den typen av författare som läser alla recensioner jag kommer åt. Jag recenserar själv böcker efter devisen att söka det jag tycker är bra (i alla fall när jag recenserar oetablerade författare), böcker jag tycker är direkt dåliga eller ointressanta recenserar jag mycket sällan, över huvudtaget recenserar jag ganska sällan, tidningarna slänger inte böcker efter mej, och jag är ordentlig och trots allt oerfaren, jag har kanske recenserat 50 böcker under femton år, det tar för lång tid. När jag skriver böcker kan jag språket, jag kan hur jag ska prata, det är som Zlatan, han ser passningarna innan dom händer, han ser mattetalens svar men vet inte hur. - - - "Pappa, nu är det kvällmorgon", säger Anna och jag blir så glad när hon pratar sitt eget språk, när hon reflekterar och det kommer ut som hon ser det i sitt huvud, oförfalskat. - - - Jag är en sån författare som läser recensioner, tycker att det är jobbigt när det är för postivt, för jag vet att jag inte har skrivit den perfekta boken, vet att jag har mer i mej, måste bara ... hitta lugn, pengar, tid, mellan cykelturerna och simbassängerna. Jag läser recensioner för att lära mej och bli uppmuntrad. Jag sa det till Eva igår, under intervjun, vi från Landskrona är som portugiser (fast så sa jag inte), stolta förlorare. Förlorare är vackert och bra, en förlorare är på sitt sätt en vinnare, det är skillnaden mellan Malmö och Landskrona, i Malmö har man inte samma ödmjukhet, man har förlorat för lite. Och det är möjligt att jag pratar om fotboll nu, jag vet inte, det är en alldeles för tidig morgon, kvällmorgon, och innan vi lämnade bibblan igår sa Anna: "Ärligt pappa, det är inte roligt." Ditt öppna ansikte. "Vadå?" Ditt öppna ansikte, dina små fräknar, ditt alldeles egna sätt att titta och tänka. "Snälla pappa, jag kan, jag kan väl få klippa dej ..."

Tuesday, September 11, 2012

Eller, pågarna låg bakom målen och äppelknyckarbyxorna var fulla av drömmar eller bara snusdosor eller salmiakpastiller, eller kaksmulor. Eller, varför inte: som en bild på när BoIS spöar AIK på sextiotalet.
Eller, det måste ju vara samma snorungar som idag satt i ett politikerrum med dålig luft, en ensam högljudd borr genom fönstret som måste öppnas, vi måste ha luft, och det är sjätte våningen och vi måste ha ljus och det är just där, havsnära, som luften finns, den klara havsrena, om vi bara skjuter måsarna och dödar fiskarna, fisk ska lukta grillat.
Rabarber rabarber rabarber. Det äldsta tricket under stumfilmsdagarna, för att det skulle se trevligt ut när folk pratade goja övertydligt, rabarber rabarber. Just där har inte mycket förändrats, och då ger jag mej bortåt och det finns alltid en annan tid ett annat liv, kanske just i Sture Dahlströms tidiga böcker, även om han var 35 eller 40, det är så friskt och rent, och oskulden, rabarber rabarber rabarber, know what I mean ...
Okej, det är alltså detta vi måste fly eller krossa: "Nä, så det fick vi flytta", och vi pratar alltså om gratis underhållning, kultur, för människor, vanligt folk, men på bilhandlarmanér: "Folk har bara en plånbok, så det får vi flytta." Och vi pratar om någon som har ett uppdrag, bröd och skådespel: "Nä, vi flyttar på det. Folk måste hinna få sin lön, det är bra, inte minst för cityhandlarna." Rabarber rabarber rabarber.
Det är vad jag menar: Att vi skulle lika gärna kunna lägga rabarber på ett eller flera gevär och välja: Skjut dom eller oss. Kultur och underhållning går hand i hand och har aldrig, kommer aldrig, ska aldrig, göras av fel anledning, kan inte göras bra om det sitter en ål med trådar och styr oss som döda dockor. Över mina döda kropp. (Bilderna är tagna av några som jag inte vet vem det är. Hade detta varit en blogg som drog in pengar så skulle jag sökt och sökt och hittat. Nu gör jag inte det, om någon tar berättigat anstöt, tar jag bort bilderna.)

Monday, September 10, 2012

Man hinner knappt försöka vara lite snäll mot stekare, och vips, så ser bloggen ut som den där bordellen i ett land där tyskar betyder en smutsigare renhet.
Och det är längesen nu, kvällen i tunnelbanan i Lyon, råttan som vi förbannade på restaurangen, förföljde oss ner i djupet, jag blundade hela vägen till det fredligare Spanien.
Det var bara det jag ville säga. Det händer spännande saker.
Kentas son köpte en mobiltelefon när mobiltelefoner nästan inte fanns, drömde om ett anständigare liv, strävade efter något annat. Så klart. Var han ung var han blind var han bara så jävla sugen på ett mer anständigt liv vad är ett anständigt liv? Det satt en stekare i kassan på Malmborgs idag. Det var kotlettfrillan som avslöjade honom, annars såg han sympatisk ut. Jag tror att det finns stekare och stekare, idioter och medlöpare. Jag tror att den här stekaren var ganska bra på sport, kanske tennis, när han var yngre och sen rullade det på, några äldre polare som bar runt på ett skåp, otympligt fredag- och lördagkvällar på stan, visade min stekare var det skulle stå. Jag minns min ungdom, för många rullade det på, dom blev en sorts stekare på 80-talet, när yuppie inte alls var ett skällsord överallt, tvärtom. Det fanns även wannabees, då som nu, även inom dom punk- rock- teater- vänsterkulturella kretsar som jag hamnade i, trivdes i. Stekaren på Malmborgs tänkte nog inte som jag om den kvinna över fyrtio som hade en bäbis i kundvagnen, och varför skulle han, 21 år med en dröm om söndagsstek i huvudet, men fast i en kassa på Ica, något fränare än Lidl eller Willys, visst, men ändå. Han såg nog inte samma lycka som jag såg i mammans ögon, sonen som drog av sej strumpan och satte foten i munnen. Och jag var inte stressad, men tycker ändå inte om att stå i kö. När jag handlar så handlar jag, i kassan alltså ska det gå fort, inne i affären går jag gärna omkring bland oliverna. Man kan säga att jag har en passion för halvbilliga kalamataoliver, utan att vara dumdristig försöker jag hitta mitt i prick. Prisvärdhet, låt oss säga att jag jagar prisvärdhet. Låt oss säga att Mord och Sju månader kostar strax över 400:- inklusive frakt om man handlar där det är billigast (litenupplaga.se, AdLibris eller Cdon.com), då skulle 300:- för båda (inklusive frakt) vara ett förbannat bra pris. Och dessutom signerade. Det är bara att meddela adress och sätta in pengar så levererar jag, och jag vill berätta om hur jag blir av med förkylningar. Ignorans, mediciner och cykla lite mera sakta, simma lite mindre fort. Därför fick jag förmiddagen med den sköna luften, bar överkropp i havet (16, kanske 17 grader), på bänken vid hoddorna, i simbassängen, därför är jag trött nu och och och, det var bara det. Det finns en vänlig kvinna på Kockum Fritid, en anställd, som istället för att bara sitta och glo, står och glor, går och glor, och pratar och tipsar, hon har jobbat där i många år, minst tio, det var hon som hjälpte Elsa att fortsätta simma, komma över tröskeln på riktigt, till vårt simmande paradis. Idag hjälpte hon en kille att livrädda en tung docka. Förra veckan hade man en sån räddningsflotte som man har på fartyg, i bassängen. och flytvästar och nån sorts orangea grodmansdräkter. Vi som trängdes i den lilla lediga delen av bassängen fick se ett magnifikt skådespel. Men, om jag vill se teater går jag på teater. När jag simmar så simmar jag, det måste vara tyst så att jag kan höra mina tankar. Titta! Titta nära, så ser du böckerna, omslagsbilder av Mattias Elftorp och Thomas H Johnsson. Foto: Håkan Karlsson

Sunday, September 09, 2012

Söndag och känslan av höst. Söndag och förkyld. Söndag och mörkare och jag läser för första gången ny litteratur från Landskrona. Söndag och första dagen i mitt liv när jag inte är Landskronas yngste litterära skildrare, som jag vet som jag minns som mitt liv ser ut. Jag säger som man bör säga: Spännande. På bilden: När jag var en landskronaskildrare i 32-årsåldern. Foto: Kalle Berggren
Han heter Kristian Johannesson och romanen heter Vi måste börja med orden. Och egentligen har jag bara läst ett kort utdrag, jag väntar på boken, då ska jag säga mer om denne 32-åring. Jag säger: Spännande. Da Capo på radion, gamla franska sånger. Spännande när jag cyklade hastigt sen in till Malmö city, Palladium. Hon heter Jenny K Lundgren och boken heter Black Well och filmen heter Wounded Knee sings songs from Black Well (filmad av Marko Wramén, musik av Stry Terrarie och Andy Lundgren), musikgruppen 2 mothers in a carwash som också spelade består av Jenny K Lundgren och Kirsti Öibakken Pedersen. Såhär ungefär bland annat upplevde jag det, framför allt boken, men också filmen och 2 mothers in a carwash: Spridda ofärdiga skisser till Jenny K Lundgrens dikter, icke färdigställt utan slut. Vem fan har sagt: ”nä, men det är bara att bita ihop, vill man så kan man, alla har ett val en möjlighet bakom solen finns en grop med guld.” Jag skiter i det. Jag läser Jenny K Lundgrens diktsamling Black Well. Jag går in i en saga, en mörkare saga som snurrar annorlunda, obehagligt ibland. Och, vad du gör, andas inga djupa andetag in, då drunknar du. Jag går i huset. Jag hamnar vilse bland vilsna själar, ”He is strong / and wild / so weak, so beaten”, men känner ändå ett hopp. Det är rytmen musiken, det sugande som suger mej framåt ändå, får mej att inte ge upp. En dov sorg. Att inte få luft, under vatten, andas du in drunknar du. Och han i nya hatten på väg till Paradiset, rytmen, musiken, den långa vandringen, och finns det upp, finns det en stege till himlen, finns det en regnbåge, en gryta med guld som solen regnar ner i. ”I wouldn´t wish for anybody the Life / of Tim / Though he´s walking poetry”. I sin nya hatt, lycka till. Några dikter trycker sej smärtsamt skönt hela vägen in i själen. Skrämmande naket och drabbande, riktigt bra alltså. Så kan det vara eller inte vara med den saken. På bilden: 2 mothers in a carwash. Foto: Marko Wramén
Jag återkommer till Black Well (den går naturligtvis att köpa hos dom flesta bokhandlare på nätet och hos välsorterade lådor i Malmö, visst, där kan man köpa mina böcker också, och hos Bokia i LA) och Kristian Johannesson, när det blir ännu mörkare. För hösten kommer. Vemodet växer, och Da Capo alltså, i P4, Ulla Billquist nu, ett sorgligt öde det också. Det är söndag, det är en hårsmån från nerdeppad, nerdekad, nerkyld, när jag trots allt kommer upp från badet. Och förkylningarna på det, den lätta febern som är tung. Och vi bor i det här landet och det är en ensamhet, vi pratade om det, ensamheten som alltid har sitt skynke hängande över oss, tjockare eller tunnare men alltid där, alltid något som skymmer och kväver, dom sorgliga ödena som ringlar längs alla krokiga stigar. Jag har romanen i mitt huvud hela tiden, det är en glädje, det snurrar runt annars, det är så skenbart lugnt utåt, och ett knappt kontrollerbart kaos inuti.

Saturday, September 08, 2012

"Låt dom prata, vi trivs, vi känner oss sköna och fina." Det räcker för mej. Låt dom prata, som Ulf Lundell sjöng i en låt där han gjorde som han ville. Inte sådär underbart fantastiskt. Men en man som hade slipat sina verktyg, som hade den äkta känslan av måste kvar. Han gjorde exakt det han ville göra, med rå ärlig känsla. Att jag inte haft anledning att lyssna på sången på sådär tio år är oväsentligt. Som Bob Dylan. Han är mästerlig, som Leonard Cohen eller återigen Lundell i senare romaner. Det är gjort precis som dom måste göra det, ett hantverk fullt av feeling och att det bara måste ut, och Dylan sjunger om Lennon och Titanic och det är fiffigt, roligt, och vackert och ömt. Nu hoppar jag över en gammal dammig blues i kanske någon sorts ny skepnad, vad vet jag, det är bra men jag pallar inte lyssna. Vad jag menar, sätt en penna i handen på Bodil Malmsten eller Kristina Lugn, när dom är på rätt humör. Och du får aldrig skit. Vad jag menar, det finns mästare, sen kommer dom som är bra ibland, och sen finns alla dom andra, kul en stund, viktig en dag eller en vecka. Fair enough. Min yngsta dotter var på släppfesten för dom nya böckerna. "Du läste en saga om en flicka som hade blöja", sa hon igår, "det med blöjan var roligt." Så kan det gå, när man läser om en pappa som ligger på sjukhuset i en månad, som kunde ha dött där, som har en femårig son som ... pappan tänker bara på eventuell skada han gjort, jag har svikit mitt barn, mina barn, självföraktet äter honom. Och sonen, eller dottern, hör bara en rolig historia om en flicka med blöja. Livet ser alltid annorlunda ut, det är korkat att vara säker. Det är ett sorgligt samhälle där fotbollsjournalistiken når nya bottennivåer, vadå, han gjorde det bra. Vad är det där förbannade det, som alla gör så förbannat bra? Om man ska analysera och skriva om en fotbollsmatch så får man ta sej ur latheten, inte gömma sej bakom ett korkade klubbens sammansvärjnings stumma nickande: "DET gjorde han bra, mycket bra. Det var längesen jag såg DET göras så bra. DET har aldrig gjorts bättre." Tejpningen av benskydden? Tänk på det, om du flyger extremt billigt måste det finnas någonstans där flygbolaget drar in pengarna, just det, skriv ut ditt boardingkort själv, fattar du inte det, hur ska du då kunna få på dej livvästen om olyckan är framme. Ni måste sluta vara så dumma och lata, ni som är dumma och lata. Ja ja ja, tyck vad ni vill, elitist, snobb, messerschmitter. Låt dom prata, låt dom babbla, dom har ändå inget att komma med. Det här är jag, det här är vi, ni kan inte hitta något som skrämmer oss, för vi gömmer inget. Allt syns, det är upp till dej att titta ordentligt.

Tuesday, September 04, 2012

För nästan fem år sen gav jag ut den förra boken om Jonte Sten. Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in. Jag hade tjafsat med Wahlström & Widstrand och lämnat dom eller dom lämnat mej eller vi varandra. Jag gav ut boken på Gondolin Förlag, Helmuths förlag. Idag ångrar jag inget, det är meningslöst. Jag har lärt mej mycket på vägen, igen, den krokiga stigen snarare. Men kanske var det korkat av mej att inte ha tålamod, för jag tror att det var problemet. Jag ville ha ut en bok snabbt, böcker ger jobb och stipendier, så enkelt. Dom bästa förlagen är dom kunniga och dedikerade småförlagen, eller dom likaledes kunniga och dedikerade anställda hos dom stora förlagen, dom resursstarka, det är bra när man vill nå ut. Jag kände mej sviken när det inte blev som jag hade tänkt. "Det är klart att jag ger ut dej, Jonas, jag behöver inte läsa", sa Helmuth. "Men ..." Men Helmuth tyckte inte att jag borde ge ut på hans lilla förlag. Idag skulle jag ge mycket för att samarbeta med någon bara en femtedel så bra som Helmuth, eller Christian eller Camilla. Man får bita samman läpparna och bita av sej tungan och börja räkna till åtminstone sju innan man säger vad man egentligen inte tycker.
Käre Helmuth. Jag saknar dej ibland. Vi jobbade ihop en del gånger, aldrig gick det perfekt, men alltid det goda humöret när vi for i diket, köpte en ny bil. Jag saknar dej ibland, Helmuth, one of a kind, det är tråkigt att gå med håliga skor i diket ensam, utan körkort. Jag är färdig härnere, styr uppåt mot vägen igen, eller om jag ska åka tåg. Och vi ordnade den där releasefesten på Victoria, Andrzej Tichy och Pontus Lindh läste, Åsa Bällsten och L.T. Fisk spelade. Helmuth blev sjukare och sjukare. Helmuth dog den tredje september för fyra år sen. Jag fick skjuts av Jan Sigurd till begravningen. Och några röda rosor. Och när vi gick runt kistan fick vi ett sista farväl och ett leende finger där det kändes, man spelade Internationalen. På fredag och lördag spelar Andi Almqvist på Victoria, slutsålt hörde jag nånstans. Men till "genrepet" på torsdag kan man nog knöka in sej, Poeten på hörnet var det ja, 19.00. En kväll som tillägnas Dan Turéll och Helmuth Glöck.

Monday, September 03, 2012

Det är vad jag gör när det behövs. Jag går till Dan Hylander och hittar en mej själv som är alldeles samma som då, som den tonåring som dyker upp mer och mer, skranglig och blyg. "Så, ungdomar, nu tar vi det från början igen." Det är vad jag måste göra gång på gång. Jag vaknade vid nio, ensam idag. Jag skrev i en timme. Det är en viktig timme, den första klara men lite sömnrusiga ändå, lite fri och ologisk i tanken ändå. Jag tittade bakom min rygg, såg solen den tredje september. Tre bananer, mellanfil med hallon och kiwi, ett löskokt ägg, som sås eller soppa. Badbyxorna under brallorna. Nyladdad ipod. Min cykelsadel har gått sönder, stången rakt upp i häcken om jag skulle sätta mej våldsamt och fort. Jag måste alltid tänka att jag ska tänka, annars går allt för fort, rusar åt fel håll. En halvtimmes cykling och ett snabbt bad. Jag måste säga det igen, göra det igen, känna det igen. Jag måste komma ihåg känslan av lycka, om så bara någon sekund. Solen, nästan lä, en tidning en skrivbok, musik, sånger jag älskar, åh, nu kom Peps, Samma sång, ah, Joel Alme, åh, Kajsa och Malena, hör du det än, jorden som sjunger. Jag äter två bananer till vid hoddorna i Sibbarp och jag kommer ihåg att tänka, inte framtvingat, jag har nästan lärt mej att få en liten klocka att pingla när jag mår bra, för att aldrig glömma, för att aldrig ta till alkohol igen, som jag kan bli så sugen på. Då tar vi det från början igen. Kom ihåg hur bra du kan må utan alkohol. Cyklar. Tänk att jag har en dotter som ringer från sin mobiltelefon och frågar om hon får följa med en kompis hem. Tänk att jag kom hit ändå. Tänk att jag har en annan dotter som kallar mej Prussiliskan och efter ett slag, när hon klättrat upp som en apa på barnsadeln, går med på att bli kallad Herr Nilsson. Tänk att hon är glad när hon badar fötterna och jag badar hela mej i havet och hon skriker att jag ska bada mer, Prussiluskan, och jag säger: Bada själv, Herr Nilsson. Efter bibblan sätter jag in köttfärslimpan i ugnen och hon somnar och jag väcker henne och Elsa kommer hem för att äta, sen ska hon ut och sälja saft igen. "Så, ungdomar, då tar vi det från början igen. Ge aldrig upp och låt dej fångas i en mall, ge aldrig upp och gör reträtt inför ditt liv." Ungefär så. Jag googlar texten till Vargtimmen och får upp en bloggtext av Jonas Bergh 2009. "Låt tankarna vila nu, du drömde och inget mer, dom skuggor som jagar dej, är vanliga människor." Och jag ställer mej mot väggen och lutar mej och låtsas att det är havet, jag har havet i ryggen. Och säger till alla andra: Kom igen då!.
Claes Hylinger, yngre, alla var vi yngre, fotograferad av Ulla Montan. Jag får Sju månader med posten och den blev som jag ville, inte alls perfekt, men som jag ville. Och jag tänker på Claes Hylinger. Att inte ha distans till det man skriver, publicerar. Det är inte Claes Hylinger. Det är jag, just nu, idag när jag får Sju månader med posten. En fin tänkvärd liten bok. Det är Claes Hylinger. Claes Hylinger född tidigt 40-tal i Göteborg, jag född sent 60-tal i Landskrona. Vi har våra tider och platser att handskas med. Men tankarna som snurrar, villrådigheten, nyfikenheten vill jag hävda, har vi gemensamt. Och Claes Hylingers små böcker med lågmält stort innehåll, en dikt, en dagboksanteckning, en novell, och en tunn röd trå som träs igenom och håller samman. Och nu är det september och jag har badat och jag hoppas att Claes Hylinger är frisk nog för ett pass på löparstigen, upp och ner inbillar jag mej, över klippor och det friskar i lite kring lunchtid, och en smörgås med leverpastej och en kopp te kanske, Claes Hylinger är en mästare och inte ens i mina största stunder känner jag mej så, ett bastubad och det är tidig september och det är ganska längesen nu, som jag satt med Claes Hylinger och Maria i en bil från Skurup till Malmö och jag hade just slutfört manuset till Och fortsätta vidare bort och sa att jag visste inte om någon skulle tycka om boken. "Tycker du själv om den", frågade Claes Hylinger. "Ja." "Det är det viktigaste, att åtminstone du själv tycker om boken." Så är det. Så får man hoppas att man har god smak. Och det finns en poäng i att skildra något när man är där, utan distans, nästan. Att komma nära, att inte tillrättalägga utan säga som det är, och ändå har jag mixtrat så mycket med sanningen och det verkliga. Det sa Claes Hylinger, när han gjort smärre succé med Ett långt farväl. "Är det inte jobbigt att lämna ut sej själv så." "Jag bestämmer själv vad jag väljer att lämna ut, och att huvudpersonen heter Claes behöver inte betyda att det är jag." Exakt så, Jonte Sten hade inte kunnat säga det bättre, absolut inte. Jag var något yngre, fotograferad av HD:s fotograf som jag glömt namnet på.

Sunday, September 02, 2012

En man som talar högst otydligt spelar schack med sej själv, ett litet spel med magneter och rött istället för vitt på spelplanen, pjäserna, på världens eller Europas äldsta tunnelbana, och minsta, som väsnas milt och kränger. Och man kan hitta ballonger, som sliter sej och svävar iväg, överallt. Men bara här finns kringlor och dricksvatten som är trettio grader varmt. Och det är bara på vissa platser, en park, ett ljus som dom där populära moderna omoderna instamaticbilderna, the Budapestsmog får allt att skimra bakom filter, mjukare rörelser, luddigare skrik, och det är bara där, den gula färgen på templet, palatset, badanläggningen, och se upp för vänliga män i övre medelåldern. Nästa deckare kommer att utspelas här, garanterat, någon går in men kommer aldrig ut från ångbastun, dimman tätnar, mysteriet tätnar, härvan är så tät i den täta spänningen. Och köp inte drinkar till kvinnorna som ser ut som prostituerade, köp en bok: litenupplaga.se, du kommer ändå aldrig undan gratis, tack för tipset. Apropå sex: Sex olika sorters temperaturer och svavelstank, och det är mitt himmelrike, det är mitt absoluta himmelrike. Trettioåtta grader varmt i vattnet utomhus, några spelar schack, hårda droppar som massage, alla människorna, solen som skiner, den avlånga bastun och det är gamla fängelsehålor, du andas in avgaserna och svavlet och någon frågar om du har fyr och vi skulle kunna sprängas, har du tänkt på det, slungas ut i atomregnet inuti en ballong som svävar, på rygg, du hör allt genom vatten, du förstår ingenting, bara ett lugn och några spelar visst schack och jag flyter i ett utanförskap. Så slutar prologen till del ett. Medan du väntar på mer: Föd mej, göd mej, köp dom förbannade böckerna så att dom tar slut, så att jag kan tänka på nya, så jag kan sluta gräva tegel ett slag och skriva historien om han som åker över broar i husbilen eller under broar på båtarna som har vind i segeln ibland. Om det tjusiga hotellet, det runda ekot och att ligga på rygg, alltid detta att ligga på rygg och titta rakt upp i den himmel du alltid måste förhålla dej till, din längtan dit, hur fort en död gris flyter i Donau, eller snurrar över den öppna elden.