Tuesday, October 28, 2008

Fyrahundrade inlägget, Gud i Himlen

Att sitta i höstkvällen i en bod som är varm.
Att sitta med sin äldsta dotter och tänka tillbaka.
Att lyssna på Lasse Berghagen.

Man måste börja någonstans. Man måste in i musiken. Man måste komma bort från barnskivorna emellanåt. Man behöver inte bara Cara mia och Upp och hoppa med Frida, när man börjar närma sej sex år.
Man behöver Lasse Berghagens inte fantastiska texter som sträcker sej just över dansbandsnivå. Hans melodisinne är mycket bra.
Ja, jag pratar om sjuttiotalsplattorna.

Jag har svårt att hitta minnena från min barndom, det är fragment här och där. Ibland tror jag att det är foton som får igång minnen som jag inte vet om dom är sanna.
Ibland säger jag nä nä nä, när någon i min närhet berättar något som jag absolut inte kommer ihåg. Sen förstår jag att det kan ju ha hänt ändå. Det är så olika saker vi minns som vackra och viktiga. Så olika saker vi minns som hemska. Det är något vi måste förstå, om vi ska lära oss ... förstå.

Det skulle glädja mej mycket om Elsa skulle minnas våra kvällar i boden med småfjantig musik, när jag skriver eller läser och hon ritar, som något fint ur sin barndom.

Jag minns dagarna med sovmorgon när min mamma och jag lyssnade på Radio Malmöhus, Skånska orter och ord och Mamma Mu. Jag minns det med varm glädje.
Jag börjar minnas uppskattning från min pappa, på den tiden när man trodde visandet av att man älskade någon var att kramas eller säga det rakt ut. Så är det ju inte.
När jag sitter med Elsa i boden, pratar med henne om hennes teckningar. När vi lyssnar på Lasse Berghagen, om och om igen. När jag cyklar med henne till Folkets park till hennes cirkusskola. När jag säger: gör som du själv vill. Till och med när jag skäller. Betyder det: Jag älskar dej.
Jag börjar minnas att min pappa sagt dom orden till mej flera gånger. På sitt sätt.

Det har varit så synd om mej.
Det har aldrig varit särskilt synd om mej.
Jag har varit en älskad människa. Och! Apropå det ...

... den alltid lika klädsamt ödmjuke Björn Ranelid skriver på sidan fyra i Kvp/GT/Expressen idag. Han borde ha mer betalt än Fredrik Ljungberg. Tycker han.
Han berättar i texten hur ... ödmjuk han är.
Björn Ranelid skriver att Fredrik Ljungberg fick 72 miljoner för att lämna West Ham. Tänk, svenska folk. Om vi betalade vars åtta kronor, kunde vi kanske få Ranelid att sluta skriva, tycka, och framför allt, tala.
Ja, jag är orättvis. Men det är Björn Ranelid också, stup i kvarten. Jag har själv som ung skrivarstudent blivit mycket oförskämt behandlad av den store maestron när jag råkade nämna andra författare än Herr Ego. Jag ställde en fråga bara, varken oförskämd eller burdus, bara intresserad av skrivande på en skrivarlinje som Björn Ranelid fick betalt för att besöka.

För övrigt, jag tyckte om Mördarens öga och Mästaren när det begav sej. Men man blir mätt. Man utvecklas och går vidare. Vissa författare, vissa böcker, kan man återvända till gång på gång, andra inte.
Jag är enig med Björn Ranelid om att författare borde kunna få bättre betalt. Att våra böcker finns gratis för alla på biblioteken, det är en gåva från oss till er som vi får ganska sparsamt betalt för. Men att lägga in fotbollsspelare i den debatten känns ... korkat.
Men man kan diskutera varför det finns så många kommunalt betalda idrottsplatser och rullbrädeparker, och så jämförelsevis få liknande platser för olika slags annan kultur, för ungdomar

Wednesday, October 22, 2008

Skona mej från dom som slutar

Lyssnar på Olle Adolphsson. Är du med på den.
Min förkylning vill inte ge sej av. Vi är hemma med Anna varannan dag, jag och Johanna. Annas feber vill inte ta sej bort.

Men jag tog på mej långkalsongerna i söndags och åkte till Landskrona för att se sista hemmamatchen. För att jag trodde att spelarna ville visa att dom ändå kan. Några kämpade men kunde inte spela boll. Andra sket i att kämpa. Några få försökte både kämpa och spela boll. Men vem skulle dom spela bollen till?
Ännu en skitsäsong med en ganska stor del bortskämda, eller bara dåliga, spelare som inte förstår att dom har ett jobb att göra. Som inte förstår vilken tradition dom bär när dom tar på sej tröjan, den randiga.
Respekt till Assyriska (och deras klack) som visade hur ett skåp ska stå. Man ska inte behöva ha ”något att spela för”. Man ska sköta sitt jobb.

Jag lyssnar på Ulf Lundell, Taxi. Den låten har en sorts storhet. Den är från sjuttionio, om jag minns rätt.

Det finns så många torg i Spanien där jag aldrig har varit. Men just nu tänker jag på tåg och Italien. Och pengar som måste in. Men hela familjen har kläder och mat. Nästan sextiotusen kostade det att byta ut vår panna. Så nu ska vi väl ha värme till vintern också. Man är lite frusen på morgonen.
Jag kan bara jobba hårdare och tjäna mindre än fotbollsspelarna.
Och ändå är jag rikare än sisådär 90% av jordens befolkning. Det kan man tänka på när man har en mild fis på tvären i välfärdens välfärd.

Elsa och jag har börjat lyssna på Lasse Berghagens tidiga i boden nu. Den, ni vet, där han sitter i keps på en lutad stol mot någon sorts fiskebod. Den är från 1976. Det är en av tre Lasse-plattor från sjuttiotalet som jag äger. Jag tröttnade då någon gång, kring sjuttiosju. Då var jag åtta år.

”Frihet är vardag för mej”, sjunger Ulf Lundell på 2000-talet om sej själv, i en sång om en flykting han mött. Tänk på det ibland, i välfärdens välfärd.

Jag läser Ivar Lo och tänker mer och mer sällan på det skitsnack som jag hörde för några dagar sen, den respektlösa inställningen. Som störde mej mycket.
Jag funderar mycket på politikers (och dom som jobbar i nätverket kring politikerna) verkliga känslor. Jag må vara blåögd ibland. Men någon idiot är jag inte. Om en merpart av dom styrande tänker mer på sin egen karriär, om dom anser sej bättre än nästan alla andra. Om dom är totalt ointresserade av andra människors kunskaper, åsikter, känslor. Om dom inte klarar av att lyssna konstruktivt och intresserat. Detta förakt och brist på respekt för andra. Bara det egna egot i hörlurarna och hjärnan. Hur i helvete ska det då gå.
Anders F Rönnblom sjunger om att måsarna lämnar Gotland. Det kan vara en metafor så god som någon.

Friday, October 17, 2008

Utmaningen måste finnas

Det är helt fullt i mitt huvud. Jag tror att människor ibland tror att jag är självisk, det är ganska fel. Det är så fullt i mitt huvud. Allt jag vill göra, allt jag måste göra. All tid som inte finns.
Så flyr man ibland, en vanlig åkomma, på olika sätt.
Det finns många människor som jag älskar och håller av.
Men denna fröjd i den självvalda ensamheten. En bortskämd lyx, måhända. Men ... den lyx i den självvalda ensamheten. Med musiken, böckerna och att skriva.
Om man bara kunde krama alla och säga det som är ens egen sanning. Och bli förstådd.
Fast det vore nog en smula tråkigt.

Monday, October 13, 2008

Rädda barnen!?

Imorgon, måndag, i Folkets hus i Landskrona, klockan artonhundra, ska jag hålla föredraget Frihet innanför ramarna?

Det var Kulturnatt i LA i lördags. Jag och Windy tog en sväng, Bok o Papper och museet, men det blev mest krogen. Det var en fin kväll.
Igår, söndag träffade jag Staffan, han berättade historier. Han berättade bland annat den om dom två fyllehundarna, som han sa, han hade hittat sovande i ett militärtält vid Norreborg på Ven. Det var Janne och jag.
Han berättade även den om nunnan, varsarbetaren och busschauffören.
Och den om Ninja Turtles-maskerna och poliserna med dragna vapen.

Jag lyssnar på Da Capo i söndagskvällen. Längtar efter Edvard Persson och den rättskaffens tiden som bara fans på film. Kalle på Spången. ”Mor, hallå, låt nu spiddekagan stå, om han kommer.” Till melodin Stormy weather.

Vad ska man säga om landskronadokumentären. Ytlig. Att försöka utpeka en stad och dess invånare till något som inte ser ut så, nyanslöst.
Staden där alla gett upp, där det råder krig mellan etniciteterna. Din late filmare. Om du bara hade orkat ... eller ... förstått ditt jobb.

Idag, måndag, ska jag inte hålla föredraget Frihet innanför ramarna? Det blev inställt, inte av mej. Jag får halva lönen och andra halvan när jag, om jag, håller det någon gång. Jag ber att få återkomma. Det är ett bra föredrag. Jag får dra det på krogen någon gång.

Vi såg Eldkvarn i torsdags, förresten. 4,1 i betyg.

Nu drar jag till Köpenhamn och skriver bok istället.

Monday, October 06, 2008

Going uptown

Robert Karlsson vann igen. Jag pratar golf på hög nivå.
Robert vann på St Andrews i östra Skottland. Jag och Rickard var där en gång, det låga men långa tidvattnet.
Och den där ön man kan köra ut till ibland, men sen gäller det att inte söla med tiden när man ska hem, för annars går sjön igen.

Jag spelade med Robert en gång på åttiotalet. En gång kom jag åtta i en tävling där Sveriges bästa golfspelare upp till arton år deltog. Bättre blev det aldrig.
Flera av dom jag spelade mot blev senare bättre och sämre proffs. Vinnarskallar.
Jag saknar vinnarskalle och starkt psyke. Jag vill bara göra det så bra som möjligt, för egen skull.
Jag ville bara vara ensam på golfbanan och träna, meditera, filosofera, kanske.
Sen kom andra saker in i livet.

Rickard och jag åkte vidare till Nordirland sen. Vi bodde hos en familj som hade en egen liten golfbana, och spelhall.
Det drömmer jag om. Jag såg ett lämpligt ställe i Harlösa där jag hade kunnat fixa till en golfbana, och en spelhall. Ha musik/kulturkvällar ibland. Spela flipper och biljard. Vi får se.
Harlösastället är billigare än vårt lilla radhus. Men ... Harlösa. Jag vet inte.

På den lilla niohålsbanan Hylliekroken på Limhamnsvägen spelade jag för fjärde gången i år, med min bror och Fredrik Ekelund i lördags. Jag tog brons. Fredrik vann, han kommer med en ny bok snart. En sorts uppföljare till Stuv, Malmö kom, om jag förstod det rätt. Den ska bli intressant att läsa.

En runda till ska jag spela i år, kanske två. Det skulle i så fall bli sex på ett år, så mycket har jag inte spelat på flera år. Det kan vara en fröjd i den höga oktoberluften. Det blir alltid ett helvete för att jag tror att jag ska kunna göra som förr. Det kan jag inte. Det kunde jag knappt då.

Sunday, October 05, 2008

Jag ger mej ut i stormen

Stormar drar förbi. Klockan är halv sju på morgonen och det verkar bli en söndag att ... jag vet inte, be i.
Imorgon ska det bli sol och femton grader. Det hade varit fina fisken. Kanske är inte bänkdagarna över än.
Suede, crazy tror jag att den gamla låten heter. Jag minns när dom var så stora. Det var innan Oasis (som jag aldrig riktigt gått igång på, även om brorsorna är fantastiska komiker) men efter Stone Roses, som nog är den engelska hype som jag sist verkligen engagerade mej i, dom var ju så bra.
Jag minns dom första intervjuerna med Smiths i Schlager, Meat is murder.
Och U2, när det var så mycket snack om att dom var religiösa.
Vegeterianer och religion var inget som var stort då, i grisatassarnas värld när man bara var en pojke i början av åttiotalet.
Detta var innan svarta kläder och socialistiska teaterföreningar. Det var bara musik och dikter till flickor man aldrig skulle våga fråga.

Stormar ska dra förbi. Promenade ut i min skrivbod är inte lång, men ack så lång ändå. Halv sju på morgonen, och hela vägen till brevlådan först (gissa vem jag travesterade där?), tidningen och datorn. Och blandband på stereon från åttiotalet med bara en högtalare som funkar.
Jag skriver tredje delen av min deckarroman. Den blir bra. Det är roligt att skriva. Att ha ramar och klara regler, och vara alldeles fri där inne.
Och ändå längtar jag så efter min ”riktiga” roman att bita i. Det sker snart.

Dom som stör SD:s möte. Vad vill dom? Eller är dom inhyrda av partiet, för det är ju SD själva som tjänar på detta.
Dom som stör möten i en demokrati. Vad vill dom? Vad är dom intresserade av? Samma som huliganerna, från Helsingborg senast. Helsingborg har länge, har jag en känsla av, velat vara Stockholm (där huligankulturen kommit längst i Sverige, grattis). Det har jag märkt på inställning och klädsmak på krogar och lite varstans sedan åttiotalet, medan Malmö, Göteborg har en annan attityd. Inte samma visauppsej-stuk. Det må vara en felaktig analys. Vad den absolut är: generaliserande, det ska man akta sej för. Men vem är jag att vara felfri.

Stormar kommer och går, ersätts med nya.
Men, varför alla typer av huligansim?
Det är väl det vanliga, ung pöbel. Masstrycket. Hopplösheten. Ingen förståelse. Ingen lokal. Osäkerhet. Felaktig syn på vad manlighet är. Småpojkar hur gamla dom än är. Jag tror verkligen det. Och mer och mer och mer. Och jag skiter i var dom kommer ifrån.
Men vill man förändra så är destruktivitet det absolut sämsta sättet.
Skriv en insändare. Starta ett band, det finns ställen där man får låna instrument och lokaler, färre och färre i den borgerliga nermonteringens tid. Men det finns. Börja kasta boule, men försiktigt, inga klot i butikerna!
Eller varpa, man bara hittar en bra sten och sticker en pinne i marken. Man kan ha turneringar.
Ja, men kom på något bättre själv då!
Men uppror kan också vara att skrika Fuck you, SD! Fast på en scen. Fast kanske något mer subtilt och genomtänkt. Och gärna med argument som hyfsat håller.
Och om ni nu måste slåss, börja i en boxnings- eller judo- eller annan klubb, där finns det människor som kan lära er gränsdragning.
Och om ni tvunget vill demonstrera, skaffa er ett tilltånd, gör er egen manifestation. Och om ni vill tjäna extrapengar, skaffa er en gul väska och sälj Kvällsposten. Passa på att tjuvläsa Mats Olssons krönikor.
Jag vill inte att ni förstör det långsiktiga arbete som måste göras för att få bort skitpartier som SD. Dom står för människoförakt och ickesolidaritet, och en oacceptabel dumhet och inskränkthet. Men vissa, få, är smarta också, det är dom som ska avslöjas.
Vad det alltid handlar om: Människor ska vara nyfikna, intresserade av det stora samhället och varandra, och vilja lära sej mer.
Drar stormar förbi?