Thursday, May 31, 2012

Ett elskåpsregn i drömmen i sömnen som snurrar, och utanför, det rasar och dör. Du klättrar så högt och det är som gelè, och du klättrar och klättrar för att få se, det gröna nu på våren. Det sköna mellan såren. Och det rasar eller ramlar och igår var det vingligt, köksbordet i rök och Jenga, det finska spelet, klossar som byggs upp och en och en tar du dom försiktigt och lägger dom överst, och … ”det är som livet”, säger hon och det kanske inte är meningen … ”host”, men hon blåser röken i ditt ansikte och tornet svajar och huset svajar och fönstret är öppet och du vill men vågar inte chansa, att det skulle stå några brandmän utanför och fånga dej studsande skönt i ett segel när du landar, flyger bort. ”För jävligt”, säger du och du drar ut den sista klossen och det exploderar och faller ner på golvet, ”livet är för jävligt, eller?” Och hon ler och det kanske inte är meningen, men hon liknar en varg och du vet inte om det är livet som försvinner. Fönstret, det öppna. Du vet inte om du hinner. Vem som vinner. ”Det är upp och ner”, säger hon och efter åskan kommer en blixt till och en blixt till och du fyller inte år och du vet inte om det är det sista fyrverkeriet, du dör och utanför, bilar som kör, alla till dej, alla vill hoppa upp och ner i brandmännens luftslott i uniformer.

Sunday, May 27, 2012

Min kompis, den unge och begåvade författaren, berättade en fin historia från en av krogarna på en tvärgata till Istedgade, goda glada Vesterbro med dess mytiska och alldeles verkliga historia. Det finns kvar. Men vi var i Malmö och jag kommer att sno den där historien om kvinnorna på barstolarna och rasslet från maskinerna och en tjock dansk, kan man tänka, med uppknäppt skjorta och cigarr och mycket mer, jag måste prata med upphovsmannen. Vemär upphovsmannen? Och det fullt vanliga osannolika och den enda kyrka med heltäckningsmatta, för kanylerna och glasflaskorna, det ska vara öppet för alla men tyst för eftertanken att höras, i en kyrka. Men vi var i Malmö för att prata med varandra, samtala och på Skolgatans Ölcafé spelades bidrag nummer ett i melodifestivalen just som vi steg in. Men, låt oss ta Cypern, den moraliska segraren. Det är ju inte melodierna som tävlar längre. Och Cypern hade helheten och löken på laxen, romen på russinet. Och ett evigt glatt lalalalallande, oemotståndligt. Men nä, svåra Sverige skulle vinna och ta oss tillbaka till Burroughs och Lou Reeds skräckbilder om ett iskallt land med kyrkogårdar mitt i stan, sprit och sprit och isbjörnar och världens högsta självmordsfrekvens. Jag åker hellre till Cypern, och jag vet att min kompis, den äckligt disciplinerade kundinformatören, följer med, i teorin, mina vänner, i teorin. Nu vet jag ju att Percys underhuggare ser till att vi får spektaklet i Malmö nästa år. Lita på att Turning Torso och dom fina kommunikationerna till Hyllie spelar in, betydligt mindre än allt det som sker när vi inte ser. Det var nämligen så att vi kom att prata konspiratoriskt bakom kulisserna igår. Och en viss metallarbetare hade också ett ord med i laget, och irländarna, kunde inte mer än skratta åt dom två eländen i konstiga kostymer. Ja, en rapport från verkligheten kan se ut hur som helst. Min cykel är snodd, blåsor under fötterna, och ändå ett oförklarligt leende på läpparna och i sinnet. Det är inte lätt alltid att vara svårmodig poet. Men den relativa fattigdomen består, ramarna härmed söndersugna.

Friday, May 25, 2012

Simmade 1200. Simmade 1800. Simmade 1200. Simmade 1600. Badade i havet på kvällen, femton eller kanske sexton grader. Vinden var kallare men fortfarande sommar. En veckas första fyra dagar kan se ut så. Kan verka tråkigt. Simma fram och tillbaka. Men hade det inte varit för kroppens trötthet och sug efter sött hade jag simmat fortfarande, någonstans i norra kanalen. Sex bänkar. I dagens moderna datorspråk refererar man till orgier i solnedgången. Men jag pratar om sex bänkar fördelade två och två mellan Limhamns småbåtshamn och hoddorna i Sibbarp. Dom är i alla fall borta nu, bänkarna. Jag flyttade till Malmö 1994, sen dess har jag cyklat till dessa bänkar under utesäsongen. Jag har sett bron bli till i stillheten i solnedgången, jag har skrivit delar av böcker där. Jag har fått tillbaka lugnet som jag eftersträvar men så lätt tappar. Nu är bänkarna borta. Vad händer då med mitt liv? Inget särskilt. På lekplatsen vid stadsbiblioteket i Malmö är det sagotema, eller nåt, bänkarna är obekväma och står i sandlådan. Kan vi inte bara konstatera att föräldrar vill läsa en tidning och barn vill leka. Kan vi inte bara låta det ske, utan sand i skorna. Malmö stadsbibliotek var annorlunda 1994. Nu har jag en självklar plats där. Vi måste anpassa oss i dagens snabba samhälle. Och det gör vi, annars dör vi. Men välj! Välj dina strider.

Sunday, May 20, 2012

En svarvare tog upp metallbit efter metallbit vid vårt bord på krogen. Det var fotboll på teven, tror jag. Han satt inte vid vårt bord egentligen. Inte kvinnan i rött heller. Och metallbit efter metallbit upp på bordet. Någon försökte passa ihop bitarna men fick veta att det inte gick. Det var surrealistiskt och jag och en kompis tittade på varandra och skrattade, som att en salongskvinna från överklassen plockat fram minkboor, räv- och loditon och bara fortsatt, fyllt bordet. Senare böjde sej kvinnan i rött över mej och skällde mej för att håna arbetarklassen, dom som byggt och byggde vårt samhälle. Där och då kände jag mej trött på delar av Möllevångens kvasiradikala och humorlösa befolkning. Men ändå, jag undrar vafan det ska vara för mening med det här. Vad är det för ett liv att vara nöjd i, att låtsas vara nöjd i. En damm med trasig fontän, godispapper, och en smutsig ballong ovanför torget. Eller som Britt-Marie, 73 år, sa: "Det var ett trevligt ställe tills dom bombade." Men pizzerian och spelbutiken finns kvar. Nya ägare. Något som alltså brann. "Ta det med Lasse, han tränade en månad i öststaterna när han var femton. Världs- och europamästare." Så. Inga pengar, ingen alkohol. Kanske finns en nergrävd nyfikenhet. En massa. En jämnare, gråare, tråkigare massa. Bibblan är stängd och i tre timmar ligger jag i badkaret och läser Vänner för livet. Per Hagman. Tack så mycket, du räddade mej den här gången.