Tuesday, June 29, 2010

Sann sorg

Nu har det gått några timmar och bedrövelsen har övergått till saknad.
Det kunde. Det kan. Vara så i dom där solnedgångarna. I sångerna. Nu lyssnar jag på Bente, Ulf Lundells mästerstycke från det tidiga sjuttiotalet. Just då. Just nu. Den sargade kvinnan. Hela Stefan Jarls modstrilogi, fast givetvis inte, i en sång, om en kvinna. Av en man.
Som min novell om Katja, kom jag att tänka på nu. Fast Bente är bättre.

Och ibland upplever jag sorgen: Varför valde jag inte. Varför väljer jag inte. Musiken.
För att jag inte klarar det ensam. För att ingen vill det jag vill.

Men bedrövelsen, sorgen, saknaden.
Dennis Lehane. Ett land i gryningen. Möjligen tveksam översättning någonstans. Ulf Gyllenhak, när kommer en roman i ditt namn igen?
Kanske är boken någon gång lite yxig.
Men 762 sidor om tiden 1918/19. Så mäktigt.
Jag saknar den så. Jag vill ha den oläst igen.

Så vad gör jag. Lyssnar på Prärien igen, en bräcklig ung man söker. Lyssnar på Inte ett ont ord, en äldre man, maktlös vid ett stup i en sorg, ett bokslut, en vetskap. Ett hopp.
Jag läser Klas Gustafssons bok om Tage Danielsson. Ett ljusare liv. Kanske. Inte.

Friday, June 25, 2010

Så är man synlig.
Som om nån bryr sej.
Ha ha, som om jag bryr mej.
Jag tror på argentina.
Jag är i spanien men jag tycker att dom är slöa, spelarna.
Sydsvenskan har kanske en delvis arrogant kulturredaktion.
Eller en korkad, eller en ointresserad. Eller lögnaktig.
Jag meddelade vänligt att det var trist att mina böcker inte längre är intressanta för recension, till kulturchefen, Rakel Chukri.
Men hoppsan. Dom är intressanta, svarade hon. Recensenterna sitter och trycker på dom i över sex månader utan att skicka in färdig recension. Utan att Per Svensson, som är litteraturansvarig, påminner dom.
Där ser man.
Tack då.

Tuesday, June 22, 2010

Det hade jag unnat Sydafrika.
Lika gott at dom matta fransmannen.
Nu njuter jag av salt och klor i skinnet.
Vad njuter du av?
Ar du vard mej?
Jag kanske ska skrika istallet: Alla sverigekvasidemokrater ut ur landet! Alla skithuvuden ut ur landet!
Vart ska du ga, min sotaste van.
Som nar Anna sov i sitt rufsiga har, ariskt vit och blek.
Vart ska du ga?
Nar ingen vill ha dej.
Sydsvenskan?
Jimmie, Bjorn, hela packet. Per T med dina lama forklaringar om boken om statsministrarna. Mannen som rontgar mannen?
Var ska ni ga?

Monday, June 21, 2010

JR Cash ...

... dog nagra manader efter June.
Jag sag Walk the line pa datorn i morse. I blasten medan solen steg.
Hollywood har sallan varit battre detta artusende.

En femtedel av mej ar portugis. 7-0. Och nastan nastan nastan gjorde inte snorungen Ronaldo mal. Men han log till slut. Okej.

Ikvall spelar ett annat hemland match, viva!

Den skivan som kom efter hans dod, vackert kuslig.

Sunday, June 20, 2010

Nar det regnar sa regnar det ja javlar i nordostra spanien.
Fñrst. Fel med hotellbokningen. Men vi hittade ett annat, nara stationen och nara bilarna.
Det var ju ett rysligt daligt england.
Sa forbi Girona till Fegueras. Inga bussar. Tillbaka. Och nar det regnar sa regnar det.

Thursday, June 17, 2010

Spansktalande bättre folk

Jag tycker om, på avstånd och nära ibland, fotbollslag och människor som inte ber om ursäkt för allt, sitt sätt att vara.
Argentina har alltid coolast ocoola dräkter och frisyrer.
Jag inbillar mej att gemene man, med amerikanska/europeiska värderingar, vet väldigt lite om Argentina.
Jag har just läst ut Sven-Bertil Taubes självbiografi,så jag vet en del. Jag har även läst Evert kors och tvärs, så jo. Och Till Patagonien. Och Alla dessa vackra hästar. Så. Jo.
DEt var en förbannat bra match i alla fall. Och Sydkorea försökte.
Och Milito satt på bänken.
Och det är uppstigning vid fem imorgon. Barcelona först, sen L´estartit.

Ikväll spelar BoIS borta i Södertälje. Det kan vara en fingervisning, om vi ska palla hela hösten. Ett kval, som livet, där känner jag mej hemma. Ett kval till hösten, också.

Själv är jag alltför väluppfostrat uppfostrad för att säga: Fan vad skönt att slippa det förbannade bröllopet och det dråpliga midsommarfirandet.
Men för Djävulen, håll till godo, tuta i luren!
www.blaskan.nu ... är en intressant tidskrift på nätet

Såhär skriver Dr. Indie i senaste numret:

Jonas Bergh — Till Killor with Love
GME-Förlag 2010
Jag läser då och då Jonas Berghs lilla fina författarblog där han berättar om saker, som hur Sydsvenska Dagbladet tydligen inte läser författare och recenserar lokala författare, om man inte tillhör eliten såsom Björn Ranelid. men jag älskar Malmö som stad och besöker den varje år, med riktning till sorgligt avlidna Lennart Persson gamla affär ”Musik & Konst” – jag diggar Malmöförfattare. Jonas Bergh har jag läst från och till, och hans nya bok var han vänligen och sände till mig. Tack för det föresten Jonas! De nya novellerna är en liten historia som vandrar mest mellan Spanien, Malmö, Lund och vackra Österlen i riktpunkten. Det är fina och lite vackra medmänskliga noveller om just människor i centrum. Trasiga, modiga, sårbara och vackra människor, som drabbas av insikter och drabbas av själva livet. Eftersom jag älskar att åka omkring i Skåne – så är det ganska nära min känsla kring Skåne jag läser hans noveller. En skön samling finstämda väl kalibrerande noveller. Stämningar skapar en viss form atmosfär i novellerna. Jonas Bergh skriver fint och fångar in en sublim liten emotionell erkänsla i sina karaktärer – där jag finner en djup sympati med berättelsernas huvudkaraktärer. Det är lätta och skimrande små noveller att läsa. Det finns mycket att lära sig av hur man går in i individen och går utanför sig själv, för att förstå en annan människa. Sådant är vad jag premierar i läsningen av romaner. Jonas Bergh skriver starka psykologiska givna noveller som jag faller direkt inför. Tack för sådant.

Wednesday, June 16, 2010

Med anledning av fredagens resa till Barcelona och sen vidare norrut presenteras härmed ett utdrag från boken Mer blues från Landskrona - Madrid

Järnvägsstationen är en fuktig park i Madrid. Sköldpaddorna vilar i det gröna.
Citadellet i Landskrona. Man släpper ut fåren nu, dom betar lugnt i det gröna.

Jag har alltid varit en sköldpadda. Jag cyklade omkring i Landskrona med bok och skrivhäfte, med några öl och en tidning. Jag hittade en bänk i skymundan nära vallgraven, ingen vind, ingen som hittade mej. Jag hittade en övergiven båt bakom roddklubbens klubbhus, ensam i gryningen paddlade jag ut till Gråen, allra längst bort på ön där fiskarna var tama. Jag ledde cykeln ut i vassen söderut efter Lindeshamn. En sköldpadda på väg in i sitt skal, sin egen värld, när jag mötte den nakne mannen i solstol, en porrtidning och stängda ögon och ett märkligt uttryck i ansiktet.

Sköldpaddorna och den kvava fukten, stationen i Madrid. Och kvällen kommer nu. Och Johanna är hungrig, Elsa och Anna är trötta. Dom får vila ut på stationens café.
Jag går ut i Madrid och allt är ljud och människor som går och springer, flyttar sej eller trängs. Jag försöker hitta ett billigt hotell. Jag försöker att inte gå vilse. Gatorna kan vara sexfiliga, och dom finns överallt, snurrar omkring.
In på hotell. Frågar om lediga rum och pris.
In på en liten bar. Får en liten öl och en tapa. Frågar efter hotell.
Hittar hotell. In på hotell. In på en bar. Tapas. Tapas. Korv i tomatsås. Köttgryta. Oliver. Bläckfisk.

En kroglördag i Landskrona gick jag runt på stadens krogar och åt gulaschsoppa i mängder. In på Tycho Brahe. Gulasch. In på Speakers Corner. Gulasch. Överallt ljud och människor.

Jag träffade snubben som körde caterpillar. Han var från Barcelona och höll på Real Madrid.
Jag träffade rocksångaren Jocke Lecksell från Helsingborg som höll på Landskrona BoIS.

Jag befann mej ofta i biblioteket när jag gick på Gullstrandsskolan. Jag lånade Hemingways Och solen har sin gång. Jag har visst inte lämnat tillbaka den än.
I Thomas Gustafssons bok om Madrid finns ett helt kapitel om Hemingways besök och barer.
Jan Sigurds mormor och morfar bodde i Landskrona. Jan Sigurd har en bostad på Ven. Jan Sigurd har skrivit en bok om Hemingway.
Jag var en törstig gosse i Landskrona. Jag gick in i den speciella lukten i Folkets hus, uppför trappan till biblioteket. I fickan hade jag en utriven sida från min religionsbok. En man eller pojke vid en klippa vid Genesarets sjö. Fast det var Spanien för mej.
Biblioteket i Folkets hus, en stol vid fönstret ut mot Slottscaféet, vallgraven och någonstans bakom allt, havet. Någonstans bakom allt, Spanien. Och orden i mitt huvud dunkade ekade mot rälsen, mot tandställningen i min mun som en längtande skämtsam sång: Färjan till Madrid Färjan till Madrid Färjan till Madrid.
Jag blev gladare så.

Vi kom till Madrid med tåget från Barcelona. Gatorna myllrade. Det var sköldpaddor och karneval överallt.
Vi kom med tåget till Landskrona i juli. Jag fick ett halsband med en sköldpadda av Johanna. Gatorna myllrade. Det var karneval i stan.

Monday, June 14, 2010

Folklore

När Elsa och jag spelar Kasino på kvällarna tänker jag ofta på min mormor. Ibland på farmor, men hon sa Kasina.
När Elsa och jag spelar Kasino på Ölkaféet efter cirkusskolan tänker jag ofta på alla länder vi kan åka till och spela kort i.
Men, hemma på kvällarna, har vi lyssnat mycket på Hasse Kvinnaböske och Lasse Berghagen. Lasse gör bra melodier och fruktansvärda texter. Jag har vuxit ifrån det där. Men när jag var i Elsas ålder älskade jag Lasse.
Och man behövcer inte vara sverigedemokrat för att drömma sej tillbaka, varmare somrar, vintrigare vintrar och när SD ska spara så är det kulturen (förutom den minskade invandringen) som ska stå för fiolerna, som ju ingen längre kommer att kunna traktera.
Ingen kommer heller att traktera språket tillräckligt väl för att säga traktera eller grosshandlare eller groggveranda. Aladåb? Det kan du glömma.
Och ändå är det ju dit vi vill att drömmen ska färda oss.

På Amelies skola fick bara tvåornas och femmornas föräldrar avnjuta skolavslutningen i kyrkan. Där fick muslimerna sannerligen en knäpp på näsan. Amelies mamma och pappa fick inte se sin dotters första avslutning. Men i kyrkan var det! I kyrkan! Va! En stämningsfull seger för den infantila människan.

På Elsas skola hade man gjort gymnastiksalen somrig och fin, alla fick plats.

Men idag hade Harry Brandelius fyllt hundra år. Bemärkelsedag, med ett annat ord, eller kanske på nyariska: Be märke lsedag.

I en grön Saab när jag var mycket liten lärde jag mej att tycka om Simon och Garfunkel. I vårt bruna vardagsrum något år senare: Yesterday och baksidan, I should have known better, har jag för mej. Doktor Hook och Rod Stewart. Sven-Bertil Taube. Harry. Thore Skogman.

Elsa har nu börjat tycka om Di Levas Vem ska jag tro på. Men Björn Afzelius och Mikael Wiehe är bättre. Ola Magnell funkar hyfsat.
Jag indoktrinerar. Hon behöver en paus från Erik Saades Manboy och andra mediokra bitar. Jag förklarar för henne att jag tycker att vi ska lyssna på svenska sånger. Folklore, säger jag, med Texasbrytning och en mindre mustasch på allvarlig buskistysk-österrikiska. Stramt sträckt högerhand.

Sunday, June 13, 2010

You look like me, but please don´t turn in to me

Jag blir av med saker igen. Förra veckan mitt moderna Jojo-kort. Igår mitt Öresund runt-kort.
Jag visste inte att det skulle vara min favoritmusik på Strandborg. Men det var det.
En snubbe. En orgel. Förinspelat. Svensk dansbandsmusik på dansksvenska. Det är min kopp te.
Och Windy förstod.
Leva livet, Gyllene tiders dänga, slaktades.
Fick mej att minnas Spiddekagorna. Mitt första band efter QK:s uppbrott/paus. Så illa slaktade inte vi den.
För övrigt: Inga lättöl eller alkoholfria på Tycho Brahe.
Picknick på tåget till Köpenhamn.
Det dyra Jernbanecaféen för turistandets skull.
Sen dom där Tom Waits-människorna som inte pratade om Tom Waits. Överlag trevliga.

Vi ramlade ner i röken för längesen. Holger Danske. Ramlade upp och ut i en annan sorts natt. Alldeles dimmig. Såg du mej då. Om du nu ser allting. Hjälpte du mej då, med våta byxben och alldeles torr och ledsen och ensam, morgon efter morgon.
Jag tycker att jag tjutit ut så många gånger: Hjälp!
Jag tycker inte att jag fått svar.
När jag är där nere.
Det är jag inte hela tiden.
Knappt ofta.

Att vara lycklig.
Kan du svara på den frågan.
Att inte vilja vara med längre. Det har jag inte tänkt i många sekunder åt gången.

Jag hade tänkt att skriva jovialiskt. Jag kan det. Tror jag. Men inte nu eller nu.

Jag minns att jag målade hus när jag hörde Instant repeater 99, och Common people, för första gången. Två av dom bästa sångerna.

"You think I´m joking, try me, come on try me tonight. I did what was wrong though I knew what was right."

Thursday, June 10, 2010

Tribute - QK?

Om till exempel Hästpojken tog sej an Nisse och jag.
Om, låt oss säga, Toni Holgersson satte bettet i Oh Alkohol.
Benjamin Wahlgren kanske kunde dra över Engångs.

Det är alltså tjugofem år sen vi spelade in Ett skrik i natten, Windy och jag med Stickan på trummor. Vi hade nyss slutat nian.

Vi har ju senare klassiker. Kom tillbaks. Ett år i lumpen. Dom kassa äggen hade kanske varit något för Olle Ljungström. Annika Norlin hade gärna fått ge sej på Bang your head.

Jag såg kanske det som en väg ut eller in. Att repa. Att sitta ibland i mitt pojkrum men oftast hos Windy, hans föräldrar jobbade ju i affären. Vi skrev lite låtar, spelade. Lyssnade på musik. Såg på video. Det var tidigt åttiotal. Det var Soda Stream i taket.

Har vi fått nåt för det? Får man någonsin det?
Jag är nöjd vad det beträffar.

Tuesday, June 08, 2010

Skynda dej älskade, skynda att älska

En mycket stark läsupplevesle.
Jag har ofta skapat min egen lycka, och olycka. Det blir så när man på något sätt är, känner sej, utanför.
Jag har svårt för koketterande om att vara annorlunda. Jag är fullständigt normal. Men på något sätt lyckas jag gång på gång att känna mej obekväm i andras sällskap, dagis- och skolföräldrar. Affärer. Alla måste ha samma kläder, värderingar, tankar. Det är så lättläst, lättolkat, ospännande. Ointressant. Många gånger. Vi är ett homogent samhälle. Det är inget fy eller usch, det är bara … reaktion, subtilt.
Jag blir ofta trevligt bemött. Det är inte det. Det är något annat.
Jag kan kompromissa. Men jag kan inte vantrivas. Men jag kan inte låtsas. Jag kan inte göra saker som jag tycker är fel. Jag kan inte hålla käften.
Jag kanske bara är lat.
Men det är en känsla som stör i magen. Jag lyssnar på min mage.

En mycket stark läsupplevelse.
Jag var igen min egen lyckas smed (med stöd från andra). Vi bodde vid hamnen i Landskrona då, 2004 och 2005. Benno stod och rökte på gården som var skyddad från västvinden. Fönsterna i radhuset på tre våningar var salta och otydliga i solskenet. Dit kan jag också längta tillbaka. Benno också, kanske. Jag träffar honom i Landskrona. Han är väl sjuttiofem nu. Han ser tärd ut. Inger dog, det tog ungefär trettio dagar. Dom var ett trevligt par. Det var en trevlig gård. Och Elsa som en liten maskot. Hon lärde sej säga grävskopa när vi cyklade längs havet och vallgraven till hennes dagis. Man byggde finlägenheterna i Nyhamn. Jag satt i kolonistugan och skrev En sång för Sonny och Karola.

Det är ofta på olika platser som jag stannat upp en stund och bara tittat och fyllts. Allt detta! Har givits mej.
Det är ofta jag, lakoniskt tror jag, insett att det är förgängligt.
Allt detta kommer inte att tas ifrån mej, men det kommer att förändras. Försvinna, om man så vill.
Jag lever i ständigt medvetande om att shit happens, and happens again. Kan du leva med det, sjunger Pelle Ossler. Jag kan leva med det.
Det gör mej inte kall eller cynisk. Det gör mej bara beredd.

En mycket stark läsupplevelse.
Jag har alltid tyckt om Warren Zevon. Kanske mer av princip än av kunskap eller erfarenhet. Kanske för att jag brukade läsa om honom i Schlager och Slitz på åttiotalet. Någon låt här och där. Men aldrig mer. Jag har aldrig ägt en skiva av karln.
Så lånade jag en samlingsplatta på bibblan, satt och lyssnade i boden hela kvällen, blev fångad.
Så öppnar sej världen, mitt liv, bakåt. Till Landskrona och det var januari och jag gick in på museets kortsida, och det var ju den där vinden och det var inte samba och popcornskarneval med Idol- och melodifestivalidoler. Det var en måndag eller tisdag och jag lyckades fixa till det där jobbet med att göra en bok om Landskrona, olika röster om stan. Jag som skribent och redaktör.

Kära vuxna barn. Denna rädsla idag. Osäkerheten. Att inte passa in. Att inte vara rätt. Visst, i ungdomen. Men det sker långt upp i åldrarna. Sluta snegla så tydligt pseudocoolt nervöst. Sänk garden. Spänn av. Ta av badkläderna när du duschar och bastar. Börja där.

En mycket stark läsupplevelse.
Jag har nog följt hela Stefan Lindqvists journalistkarriär. Först var det mest hårdrock. Sen skrattade man på olika sätt åt hans fredagskrönikor Slagskott. Ibland var han rolig, ibland töntig. Bättre och bättre. Jag blev äldre och äldre, inte brydd om vad som kunde tänkas vara rätt eller fel i andras ögon.
Så fick jag hans bidrag till Landskronaboken, som handlar om Landskrona, om en stad och människor som är vana att få smällar, att resa sej, för det finns inget annat val.
Stefans bidrag som till stor del handlar om att växa upp, att närma sej en av den generationens tysta fäder. Att se honom tyna bort och hela kroppen skriker om allt man vill höra allt man vill säga. Som aldrig blir sagt.
Stefan Lindqvist citerar Warren Zevon, Boom Boom Mancini: ”Some have the speed and the right combinations, if you can´t take the punches it don´t mean a thing.”
Det är en helt annan desperation. Du hinner inte. Du måste hinna. Du hinner inte.
”So hurry home early, hurry on home.”

Sunday, June 06, 2010

Schweden Schweden

Da capo. Det är ett radioprogram. Och ska du fortsätta lyssna får du koncentrera dej. Jag är trött på latheten, flatheten.
Da capo. Och det tar mej någonstans. Jag vet inte var. Kanske till en trygg barndom som jag inte minns. Men musiken fanns, överallt.

Final i Franska öpnna. Och det tar mej någonstans. Till Wimbledon. Det finns saker jag aldrig kan förklara för bekanta som är mer än tio år yngre. Som att växa upp i svensk tennis storhetstid. Davis Cup i Australien. Australian Open. Wilander i Paris. Men! Björn Borg i Wimbledon. Björn Borg spelade aldrig Australian Open. Björn Borg drog sej tillbaka vid 26. Björn Borg hade lätt kunnat vinna 20 Grand Slam-titlar.

Ashes to ashes. David Bowie.
Och på något sätt: Dirty deeds done dirt cheap med AC/DC.

Leaving songs. Stuart Staples. Det är där någonstans. Som jag hör hemma nu.
Och mördarsniglarna fanns inte i Limhamn innan, bland hopptornen och lekplatserna i trädgårdarna och varför ska man lämna sin borg, sitt reservat.
Människor gör så. Alltså. Gör inte.
Alltså. Håller sej inom den allt snävare cirkeln.
Mördarsniglarnas avkommor fastnade i pressenningen från kolonistugan. Nu är dom invandrare i Limhamn också. Det rör mej inte så mycket som en sommar i Landskrona för inte alls så längesen, när någonting absolut inte hade planat ut. När det bara kändes som roligt att locka dom till den där spannen med öl. Eller vara hårdare bödel med en liten spade som yxa eller giljotin.

Det minns jag. Den knähöga daggen över ängarna och allt var som skimrande spindelväv. Och gräset var vått av daggen i torkan. Tidigast uppe på morgonen. Och ensam. Inte som när jag liten var ensam och … ensam.
Ensam som något skönt. Som något nyfött.
Det är inte min ensamhet jag räds.
Det är dom andras.

Brothers in arms. Dire Straits. Förbannat bra låt. Why worry.
Mikael Wiehe. Weekend i Harare. … ska nya röster sjunga.

Da capo. En inspelning från Telefunken, 1938. Två år efter Olympiaden i Berlin.
Malmöpartiet vill återinföra (ja, ”återinföra”) ett danspalats i Malmö. Svinen fläskar på.
Kommunen måste offentliggöra dömda vålds(-, min rättelse) och sexbrottslingar,så att alla får reda på vem man ska se upp med.
Trafiksyndarna då, den största gruppen? Och dom ekonomiska brottslingarna? Och hur ska offentliggörandet se ut?
Det är så lätt att vara populist med infantila åsikter. Man kan hävda och lova vad som helst. Man behöver ju aldrig bevisa något.
En del av mej önskar så hjärtligt 50% av rösterna till SD. Det hade varit ett spektakel att krampaktigt skrattande åtnjuta. Medan jorden går under eller tidvattnet vänder. Och sköljer upp alla drunknade idioter på stranden, kippande efter luft och den exploderande markanden för skampålar räddar vårt ädla Svea Rike.

Det är väl så med Dire Straits. Dom tar mej någonstans. Det var väl någon sommar i tonåren. MTV var fantastiskt men man hade knappt sett något. Tjejerna gick topless och man tog av sej kläderna när man duschade. Live Aid. En annan tid. Och ändå var man bara rädd eller nervös. Orolig. Hamnade med folköl och ensam och böcker och freestyle. Och i något tält ibland med fingrar och varma händer. Och bröst. Och osäker. Men man hade ju sett dom brösten innan. Och det var inga tvåmeterskukar så långt ögat nådde.
Jag är alldeles vilsen.

Och Toni Holgersson får frågan hur han kan prata så löst och ledigt om det hemska livet som pundare, hemlös. Eller boruntare.
Ja, och hur kan dom bo på jordgolv.
Och dom som som som som … inte är som vi.
Bra eller inte. Man anpassar sej efter det liv man är mer eller mindre tvungen att leva. Att inte vara som du betyder inte, vara dålig och fel och fruktansvärd. Betyder inte att man är olycklig.
Bara för att du inte har verktygen att förstå.

Malmöpartiet: Kommunen ska hyra en vaktstyrka med uppgift att göra Malmös gator tryggare. Inga problem. Blattevakterna ställer säkert upp gratis. Nädå, det kostar inget.
Och apropå på det: Beslutande kommunala folkomröstningar så fort 5% av väljarna begär det, så kan inte makthavarna köra med folk längre, utan måste rätta sej efter folkviljan.
Visst, pöbelmakt fixar vi gratis. En fis på tvären, och marsch till valurnorna.

Och jag orkar inte kommentera den präktiga Johanne Hildebrandt. Men läs och kräks i samma hink, hennes plågsamma krönika i Aftonbladet. Sjätte i sjätte i Aftonbladet. Björn Borgs födelsedag, respekt!

Jag är inte den som vaknar med ett leende och sminkar mej och klistrar fast det där leendet på jobbet, på bussen, på toalettsitsen.
Jag cyklar och simmar och sitter och antecknar och väntar på att kvällen ska bli natt och allt blir så roligare när man måste sova och skiter i det. Och ännu en trött morgon.

Nadal, din fjåne, respekt!

Thursday, June 03, 2010

Ointressant

Så. Förstorar jag mej själv. Blåser jag upp en ballong som spricker igen.
Men det har gått mer än tre veckor sen första recensionsdag. Till Killor with love var utskickad i god tid. Men medarbetarna på Sydsvenskans kultursidor tycker inte att en hyggligt etablerad författare, bosatt i Malmö sedan många år, som skriver om Malmö, är tillräckligt intressant för att recenseras. Thomas och min förra bok Mer blues från Landskrona var heller inte värd att recenseras.
Som sagt. Kanske hybris och totalt subjektivt från min sida. Vad vet jag, jag är för rå och simpel. Men det relativt nya styret på Sydsvenskans kultursidor verkar inte intressera sej för böcker där jag medverkar. Varför bry sej om Malmö (eller för all del Landskrona, utanför Sydsvenskans huvudsakliga spridningsområde, visst) när man har en storvulen internationnell utblick att tänka på, och allt det nya spännande som Facebook och Google. Och Ann Heberlein givetvis.
Jag läser med intresse Sydsvenskans kultursidor. Men jag förstår inte varför man stundom verkar så rädd för att även omfamna det provinsiella.
Eller ... mej. Och, till exempel Pontus Lindh.

Jaja. Kan någon fixa en piratkopia på Kommissarie Späck? Det kanske kan röra om lite i grytan.
Fjortonhundra meter

Jag var på Stadium och köpte ett par benskydd, gula strumpor. Fick sen låna Fredrik Ekelunds halvtrasiga fotbollsskor.
Det är ingen dans på rosor att vara landslagsspelare i fotboll, författarfotboll.
Vi åkte till Bremen och det är fyra år sen. Vi vann. Jag gjorde några inhopp.


Det är tre år sen nu. Som vi ordnade EM i Malmö, på Gamla IP. Det var lika soliga dagar, fast varmare. Jag var speaker och alltiallo. Vi var sex sju personer som hade jobbat hårt under vintern och våren. Det var ett stort arrangemang för stugsittande författare och skribenter.
Tre år sen. Jag minns inte hur studenterna tutade och skrek då. Kanske var det något tystare. Allt blir mer och mer högljutt år för år, på alla plan. Och jag hör sämre och sämre. Störs kanske mindre. Det är nog därför dom skriker högre från alla håll och kanter. Att synas.

Vi skulle snart köpa huset som jag skriver i nu, då, för tre år sen. Och Anna låg i Johannas mage och Elsa väntade och väntade.
Simmade för fjärde dagen i rad idag, 1400. 1500 igår. Fyra dagar förra veckan. Fem dagar veckan innan.
Det som kan kännas jobbigt, att ta sej dit, att orka, att göra det. Blir ett gift fort, som så mycket annat.
Och bänkarna är kvar. Och då kommer studenterna, visselpipor och bröl. Dom får väl hållas. Men jag behöver inte tycka att det är kul.

Jag lyssnar på Sade. Läser Lars Ardelius både bra och störande självbiografi, fjärde delen nu. Längtar efter att läsa Dennis Lehanes tjocka Ett land i gryningen och Stendahls Rött och svart. På tåget från Barcelona norrut kanske, om två veckor. Om jag får tag på pengar. Och hade jag haft några spänn över hade jag köpt Toni Holgerssons nya. Han kommer alltid att ligga mej varmt om hjärtat.

Och jag står i det här huset och skriver. Jag är som Hemingway. Och till hösten är det väl dags att flytta. Som jag brukar säga ... fortsätta vidare bort.

Tuesday, June 01, 2010

Jag skriver alltid om regnet ...

det ska bli sol imorgon
sommaren kommer, ryssommaren

dom bankar varandras axlar, high five, vänsterkidsen (oavsett fysisk ålder) som är som alla omogna extremer, vi har rätt, som är som alla andra i sandlådan, nationaldemokraterna, sverigedemokraterna, gnällgubbarna, dom kring trettio eller tjugo i fettiga frisyrer och dyr nerklädning, för att vi kan för att vi har råd för att vi har rätt för att alla andra är avundsjuka för att alla andra har fel

Och jag återkommer till ordet solidaritet. Och jag återkommer till tanken att göra saker för någon annan människas skull. Det har ni glömt, töntar!

Igår når fjöntarna inte kunde styra sina egon fick sd nya röster i Landskrona och Sverige. Tack för det, tokvänster, men det var väl coolt med snuten och hundarna.

Ja, jag blir ofta hjälplöst förbannad på den väg vårt samhälle går. Men jag tror inte en sekund på att vara pubertal. Det är sd:s taktik. Dom vill bli störda. Dom vill bli martyrer. Puckovänstern går rakt in i fällan, stänger dörren, låser och slänger ut nyckeln. Tack igen! Men ni kanske har ett skrapsår eller ett blåmärke. Coolt.

Så kallade vanligt folk som är måttligt politiskt intresserade men tycker att nog är det kanske invandrarnas fel det här med kriminaliteten, jo, dom verklar bra, sd,och dom vill ju sänka skatten för pensionärerna. Men, är dom rasister. Jag är ju inte rasist. Men, som dom skriker dom där med svarta kläder och konstigt hår. Den välklippte och nerbantade Jimmie får ju inte prata. Nä, nog ska jag rösta på dom ändå, hellre det än den där pöbeln.

Tack, vänsteraktivister, tack, fjortisar eller dagisbarn eller vad man nu ska jämföra er med. Och kom inte med patos. Räkna till tio, ta det lugnt, sen kan vi prata. På ett vuxet sätt.

imorgon kommer sommaren imorgon ska jag skriva om Malmöpartiet
imorgon ska jag känna på havet, det är juni det räcker inte med swimmingpooler längre
imorgon ska jag berätta om Toni Holgersson