Tuesday, May 30, 2017

Vad folket vill ha?

Landskronakarnevalen verkar pusha fram sej själva nu. Eric Gadd och Larz-Kristerz kommer, spännande, och Joddla med Siv, och Prebens pågar. Håll i langoshattarna. Och om du saknar skånska litteraturskapare som överpresterar till underbetalning. Eller litteratur överhuvudtaget. Skyll inte på mej. Jag har kontaktat karnevalsledningen med idéer men de var inte intresserade. Och var tar Pelle Ossler vägen varje år? Kära karnevalsarrangörer: Det finns människor som är intresserade av smalare kvalitet. Man kan vara i extas utan att studsa och hoppa till imbecilla texter framförda till träigt komp. Man kan få långvariga kickar av en vacker mening. Det ena behöver inte utesluta det andra. Men vilken ängslighet, herregud!

Sunday, May 28, 2017

Mors dag

Det har funnits stunder då jag varit arg på min mamma. Man kan inte vara överens om allt. Ibland onödigt. Oftast onödigt. Jag var bara tjugoett när jag hamnade i fängelset. Det var mitt eget fel, min egen räddning, frisören som klippte mej i duschrummet, den förste sen morfar dog. Morfar var frisör, mormor också. Annars klippte mamma mej. Mamma hyrde en teve till mej, i det rädda lilla rummet i Stångby, den öppna anstalten, fängelset, cellen med galler för fönsterna, och alla de hårda killarna, det var inte hon som dömde mej. Jag var givetvis inget perfekt barn, men jag kunde känna, för mycket, mamma, när vi lyssnade på radio tillsammans, om skånska orter och ord, när jag hade sovmorgon, när vi hörde på Mamma Mu, jag var tonåring då, men så barnsligt förtjust, och skivorna jag fick köpa om jag sparade kvittot, alla skivorna som formade mej. Och nu går åren. Och du är nästan åttio år. Hur du går och går, hur du stark som en fura står. Det är smärta och sår, men också glädje. Det är så mycket glädje. Alla samtal, alla skratt, och några tårar. Att vi kan vara varandra, att jag får vara mej själv. Hej, mamma. Heja mamma.




Wednesday, May 24, 2017

När någon du inte känner dör

Nu tackar vi inte. Nu är vi rädda på kvällarna. Du skrattar. Och koriander mellan dina tänder.
Det är spräckta skärvor på sommarön. Vi trodde att vi kunde ro till lugnet. Sen kom lastbilarna.
Det är alldeles samma oro. Hur ska hon kunna behålla det ansiktet. När huden är sönderbombad. När årorna spräcker sjöns spegel.
Nu kommer lastbilarna. Och bomberna.
Hon berättade i torsdags. Om bomberna i Irak. Skolan där hennes syster blev sprängd.
Nu tackar vi inte för vår födsel. Det är händerna i raset. När en sten knäcker en arm. När handen sjunker i havets djup.
Och koriander till tomatsalladen. Och någon bränner grillen. Hur ditt leende blir alldeles svart.
Nu tackar vi inte. Och ingen behöver tacka dej. För du gör ju ingenting. Dina gamla årgångsviner.
Vi sjunger samma gamla sånger. Vi har raderat ordet ånger. Vi har lärt oss ordet förstör.
Såg du den sista krusningen på ytan. Hur havet sa tack och hej. Som en stillsam utandning. Du skiter i vilket. Det är så du känner och känner. När någon du inte känner dör.


Monday, May 22, 2017

Kajakpremiär

Vi gick ner i källaren och hämtade den otympliga kajaken, sexton kilo ouppblåst. Vi tryckte ner den i cykelvagnen, och paddlarna och insatsen att sitta på. Och pumpen. Sen cyklade vi iväg och det blir grusväg ganska snabbt, ner mot Brunnsviken, fåren och de ganska gamla kolonistugorna. Stilla och pittoreskt, fast man hör motorvägen och pendeltågen, så det blir aldrig helt stilla. Lite kajakrädd men vi pumpade upp och jag gav mej av, det är en härlig känsla, att glida tyst, när paddeln klyver ytan, fåglar som dyker långt under vattnet. Jag kan ju inte tekniken, jag är inte stark, men jag kan njuta ett slag, det räcker. Och de bästa kajakdagarna ligger absolut framför oss, tänkte jag när jag satt på en bänk och väntade på henne, läste Ryan Gattis, Sex dagar, en stafettroman om kravallerna i LA -92, mycket bra och inträngande, inkännande. Sen bar vi upp kajaken till kolonistugan som är tillfälligt båthus.


Pride i Bergshamra


Jag kommer upp från tunnelbanan i Bergshamra, kommer upp till musiken och regnbågarna och en GB-gubbe som delar ut Piggelin. En blandad publik. Jag stannar ett slag, sen går jag mot lägenheten. Vid anslagstavlan utanför pizzerian finns en lapp om Pride, under finns en annan lapp. Den är skriven av "en kristen man som inte vill att du ska hamna i Helvetet", det är en uppmaning till alla att sluta bedriva otukt, det vill säga: inget sex utanför äktenskapet, inte ens sambosex, absolut inte homosex. Min första instinkt är att riva ner lappen. Men, den kristne mannen har inte skrivit hårda ord, han har skrivit ur en oro, och en omtanke och en djup känd tro. Han har väl rätt att framföra sina åsikter. Sen att jag tycker att hans åsikter är befängda, är något annat. Men jag tänker mej en ensam man, grubblare, ja, väldigt ensam, som har lagt ner mycket tid för att sprida sin hjälp, lagt ut bibelcitat och tipsat om böner och passager i Bibeln. Han ser sej kanske som en Messias som ska rädda mänskligheten, går runt i natten och sätter upp lappar. Jag fastnar i Barbro Hörberg: "Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till". Och utanför blir hålen svartare och djupare.

Friday, May 19, 2017

Jag fastnar i Barbro Hörberg

Jag får lite glada tillrop ibland, från någon som läst vad jag skrivit. Det är skönt. Det får mej att känna att jag är på rätt väg. Det är ju detta med skrivandet. Ibland är man helt uppkickad och världsbäst. Andra stunder är man sämst och allt är skit. Nu har jag ju vandrat den här krokiga stigen ganska länge. Jag vet att jag inte hamnar vid regnbågens fot och allt guldet. Jag är inte ens på jakt dit. Men jag vet också att mycket ordnar sej. Det blir bra böcker. Nästa år kommer nästa roman. Men först en annan bok. Snart är jag redo för första redigeringen. Det blir prosadikter av något slag, några vanliga dikter, och några noveller. Jag trivs med att ha en röd tråd men att ändå hoppa. Jag är inte Claes Hylinger, men han har gjort flera fantastiska såna böcker. Och jag går inte i några led. En novell heter Jag fastnar i Barbro Hörberg, och den handlar om något helt annat, men kanske inte, men utgår någonstans från hennes (och Lasse Berghagens) fina sång Gamla älskade barn. Där har jag varit. Där är jag kanske på något sätt. De betyder mycket, de glada tillropen. Just nu har den här fina dagen blivit en annan. Jag har skrivit, cyklat, simmat, suttit på en bänk, cyklat igen, badat i havet för fjärde gången i år, sexton grader, suttit på en bänk igen, skrivit, och läst Martin Jern, Så värt det, som jag hittade i Helsingborg där jag håller i en skrivkurs för kvinnor som inspirerar och lär mej, får mej att häpna. I slutet av 90-talet recenserade jag en antologi, där Martin Jern var nitton år och skrev i sin presentation att han skulle leva på skrivandet inom en snar framtid. Jag raljerade något om: "åh, denna ungdom!" Men det har gått bra för honom, vad jag märkt, gett ut böcker och gjort filmer. Och boken är bra. Jag sparar slutet till tågresan imorgon, Stockholm igen. Kajaksäsongen börjar.

Tuesday, May 16, 2017

jag har vita bönor och sangria

du sitter någon annanstans
solen går ner i havet
kaninerna springer än
utanför det knarriga huset
korna är på väg hem
jag ser det uppifrån kullen
hur de vänder från havsön i ebben
bilarna dundrar i det sista ljuset
jag har vita bönor och sangria
när det knackar på min dörr
har du sett hur stenarna rullar
har du rivit dej på björnbärsbuskar än
jag öppnar
det är en hälsning från förr
när du kom för att du älskade mej
hade kört i den skruttiga bilen
genom den skånska och halländska natten
genom vildsvin och hoppande hjortar
du var det vackraste jag sett
jag hade vita bönor och sangria
hur du hatade det
hur du ville se mej nykter
jag tänker på allt vi gjort här
när vi eldade i en tunna
och en råtta ifrån buskarna
ett hopp och ett iskallt bett
jag tänker på den röda Saaben
när vi liftade in till Halmstad
att du pratade om malaria
att det var det värsta du någonsin sett
hur vi hamnade bakom kyrkan
där alkisarna alltid satt
jag sa: "det är ingen fara"
blodet som slutade rinna
la några mynt under solen
jag hade sparkat på en sten
för att få dej att förstå
det kom en sång inifrån kyrkan
nu kunde jag nästan inte gå
en kör sjöng om att sväva utan ben
utanför sålde man hasch eller bär
där alkisarna alltid sitter
en sång om evig förlåtelse
jag har vita bönor och sangria
varför hamnar vi alltid här

Monday, May 15, 2017

Cykling

Jag har alltid varit en cyklande man. Inte i cykelbyxor och inte framåtböjd. En gubbacyklist som förbannar de som går på cykelbanorna. Särskilt nu när det blir vår och sommar och helg och amatörerna är ute, trippelbarnvagnar i bredd. Jag har varit lite sölig under vinterhalvåret. Förr, under freestyletiden (som varade till -09) var det enklare, en sida på ett kassettband, 45 minuter, två gånger per dag. Och gärna lite simning på det. Men de moderna musikmaskinerna har knasat till det. Men så fick jag en freestyle av Magnus. Och vi ska cykelsemestra i slutet av juni. Så nu ligger jag i avslappnad hårdträning. Har ont i häcken.

Saturday, May 13, 2017

någon rör dina lösa armar

någon skjuter kaniner
någon rör din hud
det vimlar av duvor på torget
någon skjuter mot gallret
kulorna studsar omkring
någon söker en gud
någon försöker existera
du fastnar i Manic Street Preachers
det ekar en makalös tomhet
du försöker leverera
när njurarna värker igen
någon rör dina lösa armar
det omöjliga i att bli farfar
om du inte kan ta hand om dina barn
du kanske söker en gud
du letar musskitar i hörnen
där ditt hagel en gång satt
men du vet hur man lämnar
men du kan aldrig kontrollera
när solen aldrig går ner


Friday, May 12, 2017

Karel

Här ska han alltid finnas. Det är nån cirkus i byn. Kameler och lamadjur. Alldeles nära träden.
Kropparna som böjer sej.
Här ska han alltid minnas. När han gick in i den mörka skogen.
Det är någon som ristar i trädet. Han nedtecknar våra namn. Vi försöker. Men kommer inte fram.
Jag tänker ofta på hans kusiner.
Kropparna som vänder sej runt stocken. Som försöker flyta med.
De varnar för vildsvinen här. Hur vilda de är. Hur vasst det hugger när det hugger.
Det var här Karel försvann. Han fick bara spel och drog. Det är en rätt hård skog för att vara Skåne. Han kommer aldrig tillbaka.
Jag minns Karels kusiner. Jag minns en svart begravning. Hur de gestikulerade och ville ha svar.



Thursday, May 11, 2017

Jag fastnar i Da Capo (2010)

Det är morgon det är gryning. Det är katter som kommer hem. Det är döda möss på radhustrappor. Det är tidig sol och söndagstidning.
Det är en repris från igår. Jag fastnar i Da Capo. Jag fastnar i sånger från förr.
Jag fastnar i svartvita bilder. Jag fastnar i Edvard Persson. Jag fastnar i Ulla Billquist.
Min fru sover med barnen. I rödvita sängkläder.
Jag dricker morgonöl. Vi har bestämt oss för att skiljas. Vi har varit gifta i tio år. Det är maj när allting börjar.
Jag sitter i min bod i trädgården. Dörren står på glänt. En strimma sol tar sej in.
"Dörren står inte på glänt ..." Sa jag igår. Utan att bråka. "Nä. Den gör väl inte det ..." Sa min fru.
Har jag berättat om smärtan. Har jag berättat hur vi lämnade den. Det är morgon. Det är gryning. Hur vi gick i den böljande staden. Floden och romartiden. När alla andra sov. Hur hon älskade ananas. Hur stora de grillade kycklingarna var.
Det var en dörr som slogs upp. "Jag har slutat hata ananas. Du har lärt mej det." Sa jag. Det var en helt ny känsla. Det var en dörr som slogs upp. Det var ett ljus som vällde in.
Nu fastnar jag i Da Capo. Jag ska landa i en annan tid.

Wednesday, May 10, 2017

Lite kort om dygnet och boktips

Cyklade vid nio igår. Solsken och kallt. Satte mej på en bänk i lä och skrev. Cyklade lite till. Skrev lite till. Och läste Butchers crossing. Av  John Williams. Han är död. Men har fått en renässans i Sverige (eller en första födelse). Det är som Richard Yates, vilka fantastiska böcker. Och Carson McCullers, Hjärtat jagar allena, och nu har det visst kommit ut mer av henne. Williams bok Stoner var ju väldigt bra. Och Förtvivlade människor av Paula Fox. Lyssnade på Billy Bragg. Sen tog jag tåget till Växjö. Vi käkade på Café de Luxe. Sen till där vi brukar bo. Det snöade lite. Tillbaka hem i förmiddags. Rätt mycket folk på tåget. Skrev på novellen som blir bra, till boken som ska ut i höst. Sen Malmö. Simmade på Hylliebadet. 1800 meter och relax. Sen lax på Ölis och skriva roman. Sen hämtade jag min dotter. Vi gjorde läxor och åt middag, sen jordgubbar och pratade om riskakor, de olika alternativen som bjuds, t ex ost eller choklad, naturell. Nu är det natt igen och jag har varit så trött. Men det är en energi som kommer nu. Lyssnar på Billy Bragg igen. Och skriver om den där knepiga flickan i Italien.

Monday, May 08, 2017

Kort bara

Det är natt igen. Rätt slö dag idag. Jag har skrivit på min roman och redigerat dikter. Men inte cyklat så mycket som jag ville. Inte simmat. Det är en saknad i mej när jag inte simmar, när jag inte kommer in i cyklingsflowet. I lördags var det så fint väder. Och en massa stollar som gjorde en hinderbana på ribban. Alldeles tomt i simhallen då. Vad jag njöt. Jag längtar redan efter imorgon som är idag. Att få simma igen, att få vara under vatten. Imorgon åker jag till Växjö. Eller idag. Jag vet knappt något om den stan. Men jag måste ändå säga, han, snubben på Kockum som gör gymnastiska övningar i bastun, är han galen, är jag galen eller pryd, jag vill ha lugn, det är svårt att läsa en bok när han håller på, jag gillar nakenhet, men ändå ...

Friday, May 05, 2017

Vad lyssnar han på

Du undrar kanske vad jag lyssnat på för musik den senaste tiden. När vågorna kluckar mot strand. Kommer du ihåg, vad heter hon, som sjöng i Fairground Attraction ... jag minns inte, Eddie, det snygga omslaget på första skivan som vi brukade lyssna på, då när vi gick bland stenåldersgravarna, Dear John, en sorglig song när jag har hittat lä på en bänk, äntligen i solen. Jag har ju problem med tekniken. Jag har ju problem med Spotify, jag har en gammal telefon, jag fick den på sjukhuset efter att ha spillt saft på den andra, fåglarna utanför, som asätarfåglar, gamar, fast det var kråkor eller skator, jag vet inte, jag har bara brytt mej om ankor och måsar och svanar, de har byggt nya bon nu. Jag har min Ipod, men den kan jag inte byta låtar på, samma sånger sedan inbrottet i november, Triffids, Stolen property, Röda bönor och Ulla Sjöblom, The Fine Arts Showcase, några Ulf Lundell, t ex den fina Prärien igen, och ingen mer än jag kommer ihåg just de stunderna just de kvällarna, stränderna vid bryggorna i Lill Olas innan plankorna var utlagda, hur man fick balansera. En lärdom för livet. Ibland dyker Dan Hylander upp. Alldeles för lite Noice. Men jag har fått en freestyle och på den går jag igenom gamla blandband, jag körde ändå freestyle till -09, mina barn fattar ingenting. Men nyare musik, tänker du, när ska gubbjäveln vakna. Jag har lyssnat mycket på Pelle Ossler och Säkert, bra grejor, Avantgardet, Steget. Idag kom Henrik Berggren och tiden stod still på ett litet annorlunda men likt sätt, bra. Men när jag skriver måste jag ha kontinuitet. Jag har valt Nick Cave och Go Betweens Talulah, det är som Pavlovs hundar, när de börjar sjunga, börjar jag skriva mina två böcker. Jag vet inte om det kommer att märkas. Det rör mej inte. Var och en läser sin musik i böckerna. Just nu läser jag om hur det egentligen blir kravaller. Hur man egentligen pyser över. Någon kastar en sten som stänker just där du har suttit i hundra år. Men det är du som kastar stenen. Det blir roliga historier det, kära du. Och mina blandband, jag har hundratals, de är bra, ibland blir jag förvånad, som Nick Caves cover av Pulps Disco 2000, den hade jag glömt, Pulps var bäst, många smöriga ballader, många visor, förbluffande mycket Broder Daniel, Sade, Replacements och Grant McLennans olika grupper och solo. The Jesus and Mary Chain, Prince. Mycket Tant Strul och Kajsa och Malena, Olle Ljungström. Velvet och Lou. Hoola Bandoola. Wrecking ball med Emmylou. Pretenders. Du med dina ögon, en jävligt bra låt med Toni Holgersson. Ja du, det var en knapp tjugondel av en gubbes musik som han tycker är modern. Ps. Jag har två unga döttrar, de lyssnar på dunkadunka, jag hör lite ibland, men det fastnar inte. Ds.

Thursday, May 04, 2017

gustaf rune eriks

du kan ju läsa gustaf rune eriks det blir bättre i vår om du nu tror att allting är så exakt nu och enkelt och det är skitsvårt att förstå vad jag skriver nu eftersom jag inte interpunkterar men det är ju den världen du vill ha den helt igenom korkade men du kan ju läsa gustaf rune eriks det blir bättre i vår där underklassen, etniska svenskar begår råa brott och fatta att dagens problem är gårdagens problem och det enda vi har är någon slags klokhet och hoppet eller så kan du bara fortsätta låta bli att gräva låta bli att intressera dej för vad som är sant och viktigt för oss som vill ha en bättre värld sluta hata sluta äta dina överdimensionerade köttslamsor dina flygresor vet du att du slipper gå under men dina barn eller barnbarn går under och det är inte muslimerna det är att jorden pallar inte fler feta västerlänningars överkonsumtion ja jag finns där någonstans också men jag försöker låta bli att äta kött det finns flera bra filmer du kan se cowspiracy t e x jag försöker låta bli ... ilskan ... hatet ... förstörandet läser gustaf rune eriks igen och försöker förstå och försöker dra energin åt rätt håll och jag vet att det är svårt att ändra allt nu exakt nu ... men man kan fasa ut ta ett litet tag i sänder allihopa sluta tro att det bara är du att världen inte fortsätter sen låt den fortsätta dra ditt strå

Jag fastnar i Hotel California

Det står resväskor överallt. Allting är tomt i rummet. Fönstret står alldeles öppet. Solen flyger i dammet. Det är en invasion.
Jag lyssnar på Hotel California.
Det är april i Småland eller Östergötland. Snön blir förvåning. Snön blir stenhårt hagel. Tåget blir blåsigt och kallt.
Jag tjuvlyssnar på ett samtal.
"Vad säger du, Salome, ska vi dricka lite te." Det är Amanda. Hon jobbar i välgörenhetsbutiken. Tiggaren jobbar utanför. Det slår spjut mot nyputsade fönster.
När vi öppnar väskorna. Väller skadedjuren ut. Det är en invasion.
Jag läser Gustaf Rune Eriks. Medan radion varvar upp. Medan internet sprängs. Medan alla pratar om tillbaka. Om oändligt gröna ängar. Som om gräshopporna inte fanns. Inte myggen mellan pungen och häcken.
Jag läser Gustaf Rune Eriks. Jag åker tåg. Jag vill härifrån. Han skriver om 30-talet i Stockholm. Hur den bara vällde in. Fattigdomen och patrasket. Man tar vad man måste ta.
"Fan, vad de väller in." Mikrovågmannen på tåget. Han beställer en halva vin. Allting vinglar. "Det är en invasion."
Jag borde smälla på.
På det här gamla tåget. Man kan gå längst bak. Man kan stå som på en balkong. Man kan känna hur allt dunkar. Man kan se hur allt försvinner. På en dunkande räls mellan barrträd.
En pojke kring sexton gråter. Han dunkar sitt huvud mot tåget. Han luktar svett. Vi tjuvröker en delad cigarett. Han skakar när han gråter. Han säger på knagglig norrländska: "Inget kommer åter." Jag minns när jag fortfarande var som han. När allting var ett hål som vidgades. När allting var svart. Han ler ändå. Jag sjunger.
"Welcome to the Hotel California." Han ler ändå.

I ett gällt fäktande försöker någon säga att de ljuger

Någon skriver som vilken svennebanan som helst om en önskan om trygghet, att vilja ha jobb och hem, familj, vänner ... men det vänder ... när hon skriver att hon även vill kunna träffa familjen och vännerna (hon kan ju inte det). Sen skriver hon: "Otrygghet är att åka båt i havet och bara se tomt framför mig." Och hon har varit där. Någon annan skriver: "Jag känner otrygghet när jag blir ensam i ett trångt rum, och mörkt." I trappsteg efter trappsteg, försöker någon ta sej långsamt upp. I ett gällt fäktande försöker någon annan säga att hon ljuger.

Monday, May 01, 2017

Första maj i vansinnets tid

Ungefär 500 puckon i Falun, nazister. Era huvuden, vad har ni i era huvuden. Jag som har börjat älska Dalarna. Det är verkligen röda stugor och en rund dialekt. Och jag har sett hotellet i Orsa, flyktingförläggningen. Ungefär 500 puckon i Falun, och de finns överallt. Era liv, hur har de sett ut, varför söker ni inte värme, varför kommer du inte hit, du får gråta i min famn. Snart borde väl någon lära sej något. Och inte ta sin korkade frustration så långt. Jag som längtar till Rättvik, hur tåget passerar just vid sjön. Om det är is eller avhuggna ben. Och i Falun. Jag hör dem köra en sorts call- and response (som kommer från svarta människors slavsånger, kyrkosånger): "Ingvar Carlsson!" "Folkförrädare!" "Olof Palme!" "Folkförrädare!" Hur hittar ni er skämda luft. "Birgitta Ohlsson!" "Folkförrädare!" Den här gråten som skriks ut som hat. Var kommer den ifrån. Hur har det blivit så. Polisen är där och skyddar fegisarna, eller barnen, sök en annan väg.