Saturday, December 30, 2006

Mitt liv och andras flyger i vinden.

Vi sålde vår bil för ungefär ett år sen. Det gav oss en resa till Spanien.
Det blir en massa jobb med att ha bil. Och då menar jag inte ens däck som ska bytas, och att tvätta bileländet, och pengarna som rinner som när man ska fånga något i vattnet, mellan fingrarna.
Man ska åka och slänga saker.
Man ska åka och handla saker.
Idag slängde jag en dålig men fungerande dammsugare, det kändes inte bra.

När vi körde hem från Tyskland med vår vita Renault Laguna för ett och ett halvt år sen började en lampa lysa. Det var vattnet.
"Det är väl som med bensinen", sa jag till Johanna, "det finns väl en reservtank."
Och vi kom till Helsingör.
Och vi kom till Helsingborg.
På motorvägen upp mot Glumslöv sackade bilen.
Vid avfarten, Landskrona norra, vid stoppskylten, la bilen av.
23 000:- kostade det.
Ett halvår senare bodde vi i Malmö igen och var så trötta på bilen, sålde den för sextontusen. En dålig försäljning, men skön.

Jag skulle berätta en helt annan historia.
Om vinden idag och jag lät cykeln stå. Inga dåliga väder, bara kläder, ni vet. På med mina julklappsgummistövlar för andra dagen i rad och ut bland fiskebodarna och båtarna i hamnen i Limhamn.
Och jag tänkte på mitt liv.
Och jag såg på det gamla färjeläget och minns när vi stod där med bilen för så många år sen, på väg söderut. Och vi träffade ibland vänner på båten, som skulle till samma ställe som vi. Vänner som jag längtade efter stora delar av året, och saknade resten av tiden.

Mitt liv är mycket enklare nu. För jag kan göra vad jag vill. Jag kunde inte det då, när jag var tretton eller fjorton, eller sjutton. Och inte när jag var tjugosju heller. Inga pengar, inget rent liv.
Och jag menar ren som i rak. Rak som i att veta vad man vill och inte be om ursäkt.
Men man måste uppför stegen för att få vråla, i detta samhället, i dom flesta samhällen.

En man med stor ny och dyr bil stod och brummade på tomgång i flera minuter rakt över cykel- och gångbanan på väg ut mot Sibbarp. Det regnade och galonjaclans huva blåste av. Vinden blåste regn kallt i mitt ansikte, skönt ändå.
Och jag visste, medvind hem sen.
Lou Reed sjöng, Hello, it´s me.
Jag skakade på huvudet mot mannen i den stiliga bilen, men orkade inte jiddra, inte idag. Jag försöker hålla igen med trafikfejderna.

Papillon av Henri Chariére (nog den första självbiografi jag läste).
Och sen Revansch, andra delen. Någon gång i slutet av högstadiet.

Jag ska skriva minst en självbiografi senare, när jag är äldre. Gå upp och dricka två lättöl i ett stort glas. Sen simma i fyrtiofem minuter i swimmingpoolen, inomhus. Sen sätta mej och skriva som det var, på riktigt. Bort med allt påhittat, bort med allt förfulat. Bort med allt förskönat.

Jag har tidigare strävat efter att någon dag få sätta mej ner i en mjuk fåtölj bara, att få vara nöjd med det. Det har jag gjort för att det har varit för mycket som spritter i mej, jag har inte orkat. Jag kan inte ha det såhär, har jag tänkt. Låt mej få känna lugn. Jag skiter i allt jag vill göra, för allt jag vill göra är bara det, lugnet.

Det är inte så. Jag hade ingen balans. Det var det första, kanske det andra året efter att jag slutat kröka. Jag var brydd om allt, ville så mycket. Trodde inte att jag kunde ha kakan och ändå ta en tugga då och då.
Men det kan jag nu, och det är så jävla skönt.
Jag tror inte på människor i västerlandet som hävdar att resorna är så hårda och svåra.
Jag tror på tacksamhet.
Jag har läst och hört människor anse att mina böcker är svarta. Det har jag ingen som helst förståelse för.

Friday, December 29, 2006

Stockholmare och andra upplänningar (dom dryga, alla andra är fria att gå).

Jag är inte arg, jag bara skriver snabbt.

Vi har lånat en bil några dagar. Åkte ut till Bokskogen och promenerade. Jag hade en käpp som ett svärd. Och matsäck med mackor, pannkakor och kall pizza, varm choklad och lättöl.
I en pinnkoja trodde Elsa att Ior bodde, men att han var nere och badade i geggan, kanske det.
Det är vackert där, vid Torups slott, och Skåne är inte platt där.
Och dom som vara klädda i grönt och brunt och stod vid vägkanten med sina bössor var bara jägare, inga snapphanar.

Min mamma kommer från snapphaneland.
Min fru kommer från snapphaneland.
Jag är inte så förtjust i den bygden, för mycket barr. Ett helt annat Skåne än mitt.
Det fanns inte barrträd på den tiden, snapphanetiden.

Hur dumma är upplänningarna?
Ska det vara så svårt att knappa in 199 på textteven?
Eller ska ni inte behöva det, ni viktiga?
Själv tyckte jag att det var skönt att ha textremsan som hjälp.

Jag har ofta svårt att förstå den riks/teatersvenska som pratas alldeles för fort i många svenska film- och teveproduktioner.
Jag kanske skulle börja skriva tevekritik, eller insändare. Inte många plus i kanten då för det konstlade svenska språket.

Nils Schwartz är en kritiker jag högaktar, i alla fall när det gäller litteratur, men idag biter han sej i tummen när han skriver om skåningars utlänningshat när han behandlar teveserien Snapphanar.

I Stockholm är man folkpartist, precis som i Lund. I Landskrona och andra arbetarkommuner är man Sverigedemokrat. I Landskrona har Folkpartiet och Sverigedemokraterna varit överens om flera viktiga beslut, så mycket för den fem og tyveöringen, som vi danskar säger efter en påhittad tecknad film från Hollywood och Nazidisney.

Snapphanarna, teveserien, var en underhållnings- actionserie. Välgjord, tycker jag, som sådan betraktad även om serien kanske borde kortats ner till en långilm. Jag såg inte det första avsnittet, men hängde med ändå, som Die hard.
Man gick tidigt ut och sa att man inte gjorde några anspråk på att vara historiskt korrekt. Och dom upplänningar som inte fattar att det finns förbannat många olika skånska dialekter bör läsa sin läxa innan dom uttalar sej om hur korrekt skånska ska talas.

Jag möter smålänningarna ibland när jag tar färjan till Helsingör. Jag hör värmlänningarna rapa på tåget hem från Köpenhamn, jag går i deras piss på toaletten. Jag ser dom på Ströget och ibland när dom råkar slinka in på fel pub, den jag sitter på, när dom örlar runt på stan efter frihet. "Frihet".
Dom älskar också Köpenhamn.
Dom förstör för mej. Uppför sej som tonåringar fast dom är över fyrtio, gång på gång, olika människor. Samma uppförande.

Och kom ihåg att jag inte ens nämnt dom Fiina från Stockholm som "njuter" av bjärehalvön och Österlen varje sommar eller påsk. Som älskar det "pittoreska".
Det är livet, kära ni. Smaka på det, gräv i det, och lär er något.
Det finns vildsvin på riktigt, som har betar som kan sprätta upp en självgod buk.

Jag känner mej mer hemma i Danmark än i dom flesta svenska landskap där präktigheten är dygd. Jag känner mej hemma i Skåne. Och i Göteborg. Där man kan skratta åt sej själv.

Ja tycker att man ska få vara var man vill, på besök eller för evigt. Men att ha en snorkig attityd gör få människor glada.

Kristian Tyrann, i Sverige.
Kristian den gode, i Danmark.
Landskrona är nog Sveriges danskaste stad. Jag är uppväxt där.

Jag bor i Malmö, här trivs jag, trots alla uppländska studenter och revolutionsromantiker som flyttat hit.

Jag är inte arg, jag bara skriver snabbt.

Thursday, December 28, 2006

Stig Claesson kommer också att dö.

I mer än tjugo år av mitt liv har Slas varit en oerhört viktig person. Inget varar för evigt.
I mer än tjugo år, kvällarna nere vid havet när solen går ner och jag var ensammast i världen, men Slas.
När jag ska ut och resa, alltid en bra slasbok i packningen, en som jag läst om flera gånger. För att vara på den säkra sidan, om alla andra böcker är skit.

Den första bok jag läste av Slas var En vandring i solen, det var 1984 eller 1985, jag snodde den från Västervångskolans bibliotek. Den boken har jag läst många gånger.
Många gånger har Slas lärt mej det om och om igen, sorgen kan bli uthärdlig med hjälp av humorn och ett nyktert seende.
Ett nyktert seende kan mycket väl ske i onyktert tillstånd.

Dagarna före lunch är en fantastisk berättelse, om rädsla.
John Andersson (är det väl, jag hittar inte boken nu), vill inte bli full, men framför allt, han ska absolut inte bli nykter, då faller allting. Medan mörkläggningen gör ljuden högre och mer skrämmande. Och systersonen måste bli äldre, och det blir han.
Och allt detta med humor medan stöveltrampet ökar.

Detta skriver jag medan jag lyssnar på en repig Hasse Kvinnaböskeplatta som inte är min från början, utan Annas. Vi lyssnade på den mycket under sista hälften av nittiotalet. Tove var ofta med då, vi hade ett konstigt förhållande, henne träffade jag igår. Hon är möbelsnickare i Limhamn nu. Ska komma hem på middag.

Hasse Kvinnaböske skriver annorlunda texter än Slas.

Jag satte igång värmen i kolonistugan på julafton och på juldagen kunde jag sitta där och arbeta i några timmar innan vi åkte till Hässlehåla.
Tomten kom till Borstahusen och jag fick Slas senaste av Johanna.
Fick jag Slas sista?

Om vänskap funnes är kanske Slas bästa bok. Den handlar om Pär Rådström, och även om Niklas. Den handlar om döden. Den handlar om kärlek och Paris och om att resa sej upp och gå när man anser att man har rätt till det.
Den handlar om vänskap.

Jag träffade min gamle vän R. Han tycker också om Slas. Möjligen introducerade han mej. Jag minns inte.
Han påminde mej, apropå Lundbergincidenten, att han gjorde samma sak långt tidigare. 1995 var jag ganska ny i Malmös litteraturliv, hade lärt känna några äldre författare, bl a Magnus Utvik. Vi satt på Tempo och R provocerar bra när han vill. Han sågade, rakt i ansiktet på Magnus hans roman Simone, han hade förvisso inte läst den, men bläddrat lite, och märkt att den var värdelös.

God natt, fröken Ann. Så heter årets bok. Den är skriven av Stig Claesson, 78 somrar. Den handlar återigen om John Andersson. Den handlar om en man som till slut förstår även fysiskt att han är gammal. Att han är färdig.
"Du ska alltså aldrig använda din skrivmaskin mer, sa Bengt Persson.
Nej, sa jag."

Jag vet inte om det är Slas sista roman.
Bra författare ljuger alltid, vägrar inrätta sej i ledet.
Men om det är det sista från Slas, så vill jag bara säga tack, tack för allt.
Och om det är det sista, så vill jag bara säga att du slutade storstilat, maligt, självgott, ilsket, humoristiskt, allvarligt, och alldeles bara du. Respect!

Friday, December 22, 2006

Happy christmas!

Klockan är tjugo i fem på morgonen. Vi är en trött familj, somnar innan vår dotter, jag med kläderna på i sängen för att hålla om min fru. Sen vaknar jag och halvligger i soffan för att glo på teve, och somnar.
Så vaknade jag vid fyra, tänkte att tidningen kommer nog snart, jag kollar lite dator så länge.

Och lyssnar på Kajsa och Malena på skivspelaren, Den andra världen, årets skiva.
Och Alf. Några fanstastiska bitar i popgenren.
Jag vet inte, det har väl inte kommit ut så många skivor i år.
Marit Bergman skulle ju vara så bra, men den fastnar inte i mej.
Lloyd Cole.
L.T. Fisk. Den lyssnade jag mycket på i våras, en kväll och natt gick den runt runt runt. Och det var vår värsta ångestnatt under detta mycket märkliga år, och det är inte ditt fel, Johan, men det tog ganska lång tid att kunna lyssna på plattan igen. Men nu kan jag. Bra jobbat!
Kris Kristofferson, kanske, jag vet inte, jag har inte hört den. Men jag hoppas att jag får den i julklapp. Annars köper jag den, så får den bli nästa års bästa. Om den nu kan det, om den är så bra.
Moneybrother har gjort några av årets bästa sånger/tolkningar.
Och den med Shakira. Det behövs en latino-kåtlåt varje år.
Och Kajsa och Malena alltså, Historier från en väg.
Och Utanför lagen med Eldkvarn.
Och den där med Timo Räsinen (stavas det så?), om att döda en son.
Och den där julsången med The Killers.
Och Waterboys andra platta, A pagan place.
Och en av låtarna på skivan jag fick av Daniel, Clay Pigeons.

Det kom ju knappt ut några böcker, men en tredjedel eller närmare hälften av småberättelserna i Jacques Werups Levande tillsammans var sånt som träffade och stannade kvar.
Och Kristian Lundbergs Malmömannen.
Nästa år ska det bli ytterst roligt att få läsa Per Engströms prosabok.
Och min och Thomas foto/textbok.
Nästa år ska det bli roligt att läsa årets Kjell Westö-bok, Där vi en gång gått. Jag har den men den får vänta, tror jag.

Jag träffade min gamle vän R igår, första gången på 2,5 år. Men det flöt bara på. Sånt är roligt.

Ja, det lackar mot jul nu. Vi ska till Landskrona och Hässleholm. Äta grisatassar och gräva ner bedor i vårsolen, så bönner vi är.
Sjunga Edvard Persson-örhängen, så äppelknyckarbyxor-patriotiska vi är.
En och annan högerarm kommer väl att sträckas rak i luften, så skåningar vi är, huvudet ner i den bruna jorden.

I februari ska vi till London och Bristol.
I april ska vi till en annan stad, men det är hemligt, en julklapp till Johanna.
Och vem vet, i juni har vi kanske en unge till att aga.

Merry new year!

Tuesday, December 19, 2006

Är någon God, är någon Ond, i Malmö i Sverige i världen? I Helsingborg?

Jag har fått en fungerande skivspelare igen. Lyssnar på Triffids igen, en sång om han som blev utstött och mobbad, men var det verkligen så det gick till? Var det rättvist? Nä, det tror jag inte. Inte som jag tolkar sången just nu.

Kristian Lundberg har fått ett helvete. Har han fått vad han har bett om? Det tycker inte jag.
Jag vet bara att han är en bra författare och en bra recensent och han är absolut inte ensam om att ha recenserat en bok som han inte läst.
Att recensera en bok som inte har skrivits är han väl ganska ensam om dock.
Om hans förklaring är sann, (OCH DET BÖR MAN UTGÅ FRÅN) att han skickat fel text till HD så dyker det upp en fråga. Han recenserade många böcker, var det också bara skisser? Jag vet inte och jag är ointresserad av att döma.
Jag vet bara att när (en eller två gånger om året) jag stöter ihop med Kristian, oftast när han är ute med sin hund och jag med min cykel, så brukar vi ha trevliga samtal.
Jag har lärt mej mycket av flera av hans böcker.
Jag tycker att han skriver skarpa recensioner.
Jag tycker också att man i detta uppförstorade spektakel, där präktighetens självutnämnda apostlar rycker ut med full rustning på vitmålade springare, ska veta att Britt-Marie-texten var några rader i en lång sammanfattning av deckarhösten.
Klantigt gjort? Javisst.
Elakt? Det vet jag inte.

HD kunde inte göra så mycket mer än att låta Kristian sluta som frilansrecensent. Däremot håller dom dörren öppen för annat skrivande. Fint gjort.

Jag skriver för HD ibland. Jag känner Kristian litegrann. Jag kanske inte får tycka vad jag tycker?

Jag var på ett möte med andra författare i söndags. Vi pratade om en fotbollsturnering i Malmö i juni. Författarlandslag som ska möta varandra. Vi pratade också om Kristian Lundberg lite kort. Någon tyckte att det var konstigt att han som gett ut kriminalromaner skulle få recensera deckare.
Det var konstigt sagt, tycker jag.
Poeter recenserar poeter.
Romanförfattare recenserar romanförfattare.

Jag är i alla fall god. Det har jag bevis på, förutom skivspelaren har jag under en vecka fått två olika stipendier på åtskilliga tusen. Det ena hade jag hoppats på. Det andra hade jag helt glömt att jag ens sökt.
Nu kan jag vara lugn i nästan ett år, koncentrera mej på mitt eget skrivande. Inte sätta igång andra projekt förrän till hösten. Det är förbannat skönt.

Eller har jag bara tur.

Om man bortser från allt annat, så var det roligt sagt av Kristian Lundberg att han hoppades att boken skulle komma ut, så han skulle kunna såga den på riktigt.
Om man bortser från allt annat, moral och kritikerns uppdrag, whatever. Det var roligt sagt.

Jag är en moralisk människa. Men moral kan se ut på många olika sätt.

Friday, December 15, 2006

Jag är en god människa, the american way, men vi måste sänka skatterna.

Vi trodde att det inte regnade. Vi visste ju att det blåste. Men givetvis regnade det.
Det är flera månader sen jag slutade ha freestylen på tyst när Elsa och jag cyklar till dagis. Vi respekterar varandra. Hon blir äldre. Jag får inte vara nonchalant.
Igår hade hon skrivit några av dom bokstäverna hon kan igen. Så skulle hon läsa upp. "Käre Gud, gör så att pappa inte lämnar mamma och mej." Min lilla flicka, snart fyra år. Hon är inte klok, och det gillar jag.
Jag lämnar ingen.

Vi trodde att det inte regnade, men det gjorde det, duggade i blåsten. Och jag fick gå in igen och ta på galonjackan och Bengans gamla regnbyxor. Sen cyklade vi till dagis.
Sen cyklade jag vidare och tänkte på hur Susanna i min bok inte längtar till Afrika, men gärna vill åka dit. Medan Jonte bara snackar om Portugal och Spanien. Och han blir manisk. Han har varit nykter i nästan ett år och märkt att han kan ha kvar livet han alltid levt, pub- och kroglivet, och han vill åka överallt, men helst bara till Portugal eller Spanien.

Jag tycker om att cykla när det regnar. Lyssnade på Steve Earle och Docenterna, och andra. Hade en påse med tretton och femtio i tomburkar, den glade danskens lättöl i cykelkorgen. Jag brukar lägga burkarna i lämpliga papperskorgar. Inte så ofta i Limhamn, där har dom flesta så dom klarar sej.
Så såg jag en man som gick och rotade, en pantare. Jag stannade och gav honom min påse.
"Varsågod", sa han på bruten svenska.
Och kanske är det så. Att det är jag som ska tacka. Han fick tretton och femtio och jag fick känna mej god.
Och han sa det på broken svenska. Och jag ska ljuga nu. När jag cyklade vidare i duggregnet sken solen snett och Marianne Faithful sjöng Broken english i min freestyle. Nä.
Jag ska tala sanning nu. Jag hatar självgoda typer utan distans till den egna personligheten..
Jag ska tala sanning nu. Hon sjöng den sången om att bara dra, till Paris i en sportscar, låta vinden göra dej fri i håret och i allt det andra.

Se din by fra tårnets top. Det är en sång med Gasolin. Det är mycket mer. Och det lär jag er gratis, det försöker jag lära mej själv gång på gång. Det är bra att traska upp eller ner ibland, kolla från ett annat håll. Se saker från en annan vinkel.
Man kan märka att verkligheten inte är likadan då.
Man kan märka att dom man tror tycker illa om en egentligen bara tycker lite annorlunda.

Alliansen sänker inga skatter.
Alliansen höjer avgifter.
Går det ihop?
Gör det livet lättare för dom med lägre inkomster?
Eller, ska dom bara skylla sej själva?
Eller, ska jag dricka ännu mer lättöl och köra runt och skänka burkar?
Eller, ska vi ha tålamod medan the american way riktigt blommar som den stolta blomma den kan bli? När alla med mycket pengar kan gå runt och klappa varandras axlar och säga: "Vad nice du var i söndags, som du bjöd på auktionen, och dom stackarna fick smaka av rostbiffen till och med ... vi är vackra människor."

"A hard rain´s gonna fall", sa Bob Dylan på sextiotalet när han presenterade sången under en konsert, "means that something´s gonna happen."

Det är snart jul. Visst. Vi köpte en gran idag, 120 spänn. Det duggregnade och vi kände det. Men glädjen trots allt.

Thursday, December 14, 2006

Being Jonte Bergh den trettonde december i Malmö och Limhamn.

Det var ett jävla liv på morgonen. Elsa ville tvunget ha på luciaklänningen direkt. Det fick hon inte. Luciatåget skulle inte vara förrän 16.00.

Jag cyklade i den skånska vintern sen. Och stannade vid Ribban för att prata med L.T. Fisk som knappt kunde prata. Han var tvungen att ställa in kvällens spelning, men lovade att komma ändå. Vara ljudtekniker och roddare.

Jag tänkte på Köpenhamn och min roman som jag är så förtjust i. Är det därför den aldrig blir klar. Vill jag inte släppa den?

En tant som var född samma år som Slas ringde, hon hade läst intervjun i Sydsvenskan och ville ha svar på frågor om Landskrona. Om BARACKERNA, jag ringde min pappa och skaffade fram några telefonnummer. Hon fick en Landskronabok senare på kvällen när hon dök upp på Konsthallen.

Men eftermiddag. Jag badade i vatten och barnolja och läste Ian Rankin. Tänkte mycket på intertextualitet, hur Ian pratar med Mezz Mezzrow, pratar med mej och min bok, hur lätt det är att hitta kopplingar, hur kul det är. Lyssnade på Lou Reeds New York.

Åt kalops från häromdagen. Fortfarande god. Första gången jag gjort kalops. Och egenhändigt kokta rödbetor. Lyssnade på Moneybrother två gånger, gillar att han är så skev, så full av liv. Det gör att missarna kan man skita i.

Skrev lite i romanen. Mest småsaker. Svårt med koncentrationen.

Sen kom svärmor och Johanna. Sen gick dom i förväg till dagis.
Sen cyklade jag och kom fem minuter för sent och då hade mer än halva luciasjungandet avklarats. Jag kan inte komma i tid. Jag avskyr att vänta mer än vad vad jag avskyr att skämmas. Fast det är inte sant. Och det gäller mycket mer sällan kollektivtrafiken. Det lärde jag mej när vi bodde i Vollsjö. Man fick bara en chans.

En chans innan pickadollan eller geväret åker fram och du hör inte hur hästen frustar förrän gödselbonden redan har siktat färdigt.

Två snabba lättöl på Bullen och lite snack med Skuggan, målaren som jag tycker är en trevlig prick på sextio vårar. Han tyckte att jag såg ut som ett popsnöre på bilden i Sydsvenskan. Den bilden togs för nästan åtta år sen, jag tyckte att jag var mej ganska lik. Skjortan brukar jag ha i kolonistugan. Men brallorna och tröjan finns inte längre. Jo, brallorna är ett par trasiga shorts.

Okej. Jag kom till Konsthallen. Håkan Engström var där med sin son. Sen kom det mer och mer folk och L.T. monterade ljudet och jag pratade med många som frågade saker. Och jag frågade saker. Och många tror nog att jag är en förvirrad typ, det är jag inte.

Andrzej läste först, sen Jan Sigurd, sen pausade vi. Och dom hade läst mycket bra.
Sen läste Jenny Berthelius fantastiskt, och det är inte för att hon är åttiotre år, det är för att hon är bra. Men det blev ännu bättre när man visste. Hon pussade mej på båda kinderna senare.
Och Mikael Bergstrand avslutade bra.
Det var en lyckad kväll och jag ber om ursäkt för att jag inte hann prata tillräckligt mycket med alla som jag ville prata med. Katrine och hennes elever till exempel. Och René. Och flera andra.
Men dom som ville dricka gratis (av Malmöbokens medverkande alltså) fick göra det, och det var den avslappnade stämning som jag hade önskat mej.

Jag och Andrzej, ida, Lo och Per gick till Ölkaféet sen, satt utomhus utan att frysa. Men jag blev så trött, var så trött när jag cyklade hem i motvinden och regnet. Men Dan Hylanders Allt du gör på jorden fick mej att sjunga lite till slut.

Sov i nio timmar för första gången sen nittonhundratalet.

Om det är någon som jag är skyldig en dubbel lättöl så får du höra av dej.

Det är den fjortonde nu, och min roman kommer inte ut förrän våren -08. Det är skönt ändå. Jag ska nog kunna prångla ut några andra böcker innan.
Men jag kommer alltid att vara romanförfattare mest av allt.
Och pappa och äkta man och sånt ...

Så, nu vet ni.

Tuesday, December 12, 2006

Att vilja men inte kunna, att bara våga hemma. Dansa.

Glöm inte, imorgon onsdag, strax efter 1800 på Konsthallen, fritt inträde. Casual. Släppfest för Malmöboken med snack och uppläsningara av mej, Mikael Bergstrand, Jenny Berthelius, Jan Sigurd och Andrzej Tichý, och musik av L.T. Fisk.

Apropå musik.
Jag läser Mezz Mezzrows bok som han skrev med nån journalist (tror jag), Dans till svart pipa. Jag läser den för tredje gången. Den är inte stor litteratur, eller är den det? Förbannat läsvärd i alla fall.
Till alla som gillar något av: tidig Sture Dahlström, Kerouac, Bukowski, Birgitta Stenbergs självbiografiska böcker. Pär Rådström, Louis Armstrong, Bix Beiderbecke, Bessie Smith.
Till alla som kan stå ut med ett lite snackigt språk för att historien är så verklig.
Till alla som tycker att det inte är coolt, utan intressant att läsa om vad som formar en missbrukare.
Dans till svart pipa, alltså, mitt julklappstips till er.

Apropå dans.
Jag vill så gärna kunna dansa. Jag vill så gärna våga dansa utan att känna mej fånig. Sånt blir svårare när man aldrig är full. Sånt blir svårare när man blir äldre (fast nog lättare när man blir ännu äldre, när man skiter ännu mer i vad folk tycker). Sånt blir svårare när man inte kan.
Sånt blir lättare när man är hemma och har en dotter som skrattar åt allt pajasande man gör. Och en fru som skrattar ganska ofta.
Jag dansar hemma, jag är ganska nöjd med det.

Apropå nöjd.
Det är härligt när regnet pausar några timmar. När vinden lugnar sej. Som den klara höga höstdag som idag varit. Att få cykla då. Att få lyssna på den musiken man gillar och har spelat in själv. Att titta ut över sundet och bron och veta att jag kan dra om jag vill. Jag kan göra det. men jag vill inte idag. idag ska jag jobba vid datorn, det är ganska kul, när man känner att boken kommer mer och mer. Även om den tar lång tid.

Apropå cyklar och lång tid.
Förra onsdagen var jag i Lund. Parkerade cykeln vid Centralen där man inte fick parkera. Så får man inte göra, Jonas!
Det regnade och var motvind och redan en ny dag när jag kom tillbaka till Malmö. En halvtimme till Limhamn då, en plåga. Och jag var så trött. Och jag skulle upp med Elsa på morgonen. Tog en taxi.
Dagen efter hade dom flyttat cykeln till förbi Jägersro. Och jag fick vänta till måndag mellan 15-17 för att få hämta den för 160 spänn. Jaha. Tog bussen till Centralen och överallt skolungdomar, inte en ledig fläck att ens stå på, människor fick stå kvar på hållplatsen. Aldrig i livet att jag tar en buss till till förbi Jägersro.
Jag tog en taxi. Chauffören stoppade taxametern när den stod på 300:-
Det är dyrt att felparkera.
Det är ett jävla gnällande på oss cyklister.
Det är en jävla massa bilister som inte följer trafikregler.
Det är en jävla massa gångtrafikanter som använder cykelbanorna.
Jag är en stolt cyklist som sköter mej. Nästan alltid.

Apropå skötsamhet.
Jag läser Ian Rankins senaste på svenska, om John Rebus, rebellen. Den är tung i badkaret. Han är en bra författare.

Apropå författare.
Glöm nu inte imorgon, onsdag, lussa av er och kom sen till Konsthallen.

Saturday, December 09, 2006

Beeing a celebrity in Spain and at Ven (open letter to all who have cameras, working with media).

You cannot go around the town and have a glass of milk, like normal persons.
You havet to watch your back. All the time! It´s painful.
But it´s the price you have to pay.


This picture was in every spanish paper, and further on to America. Saying that I was a drugaddict, smoking a banana.

You know. When it comes to my family, I get angry. They shouldn´t touch them.
Me and my lovely wife, we had a romantic short vacation at Ven, an island, a secret. But they got her, when she was playing around, joking about her wellshaved body.


That one was okey. But I didn`t like it. It was published in most oft the big swedish papers, and some of the danish, and Germany.
And I talked to the press, got some good stuff.
But then, they published this one:


We got mad, but we calmed down after a while, moved to a small kolonistuga, we made are own garden, walked around The Vallgrav, talking to the sheep and the goats. But then they discovered us again, and our daughter. Our ANGEL.


So that was it, it was the drop that made the cup more than full. We moved again. And now we have been alone for more than a year, walking around windy rainy streets. Very, very alone.
We live in Malmoe, Limhamn. Please come back. We miss you.
L. and F.

Friday, December 08, 2006

Men hon tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas.

Jag träffade en tjej en gång, på färjan till Madrid. Hon pratade bra finska och danska. Hon hade kort svart hår och jag var förälskad. Hon sa så smarta saker.

Framåt framåt, mina vänner, vi ska framåt genom diset och vakna upp i en skönare värld! Och ingen tänker på Domedagen, ingen tänker på att förankra saker mellan säkra språng där stenarna gjort ett uppehåll och lämnat en glipa, där järnstången automatiskt vecklar ut sej och blir ett ankare, så att vi sitter fast.
Behöver vi dylika redskap?
Nej?
Behöver vi sitta säkert fast bakåt för att kunna åka framåt?
Ja?

Jag föddes två eller tre dagar efter den första månlandningen, juli 1969. Det är kanske därför jag och min famlj aldrig har pratat så särskilt om rymdfärder, jag var viktigare. Vi kom fel på det i början.

Moneybrother är inte Sveriges vassaste svenske textskrivare. Moneybrother är just Moneybrother (eller Anders, äkta) flera gånger på nya skivan på svenska. Men det finns ekon från många andra. Och det är slamrigt och slarvigt (ibland), och charmigt och bra.
Som helhet: 3,9 av 5. När det är som bäst är det fantastiskt, den intensiteten och känslan av att det måste ut, skiten måste ut.
Jag skriver gärna texterna när han ska göra hela Born to run på svenska. Då ska ni får se på gnistor som börjar brinna.

Hon rullade en joint högst upp på däck, jag drack mest vin, och färjan fortsatte mot Madrid. Vi låg bakom skorstenen och hon hade ett liggunderlag och jag hade en sovsäck. När vi vaknade hade jag hennes T-shirt och inga kalsonger, vi kom inte ihåg ett skit. Skrattade bara. Jag saknade henne så när hon försvann. Jag saknar henne fortfarande ibland, och rycker till när jag träffar henne kort på en station, eller nåt. Så levande.


Dan Hylander sjöng Farväl till Katalonien. Katalonien är sej själv starkast men tillhör Spanien.

Jag läser Jo Nesbö för första gången, kriminallitteratur som slår det mesta i samma genre på svenska. Det finns olika sorters norrmän. Men det var inte dom som bjöd på motstånd när tyskarna kom. Det var inte dom präktiga svenskarna heller.
Det var danskarna, kom ihåg det, det är inte bara svart och vitt.

Hon såg väldigt allvarligt på mej när vi nästan var framme, när färjan nådde Madrid. Och jag åt grillad kyckling och hon berättade om urinvånare i tjugotre av världens länder. Men inget om spanjorer. Hon berättade om orättvisor och urgamla seder, om respekt, att människor måste ha något välkänt att samlas kring. Att man måste lära sej att förstå människor som dom är.
”Men spanjorerna då”, sa jag, ”deras historia, deras utveckling som just nu ligger trettio-fyrtio år efter vår, för att vi inte blev hotade, för att vi inte vågade ta striden. Ska man inte ge spanjorerna förståelse. Ska man inte ställa sej på en stol och se om världen ser annorlunda ut då?”
”Jag tycker i alla fall att tjurfäktningar ska förbjudas”, sa hon och jag minns att jag tänkte på vad hon skulle säga till indianerna eller stammarna i Afrika som hon så gärna ville dansa hos.
Jag minns att det var kallt i Madrid när färjan la till, att hon tog på sej sin parkas och rufsade det håret som jag hade rört vid överallt. Sen gick hon, sen gick det många år när jag inte kunde se på affischerna som sattes upp varje vecka. Hur han gled sej elegant undan den arge tjurens horn.

Christer Fuglesang tar ett stort steg för forskningen, skriver någon på en debattsida. Det gör han kanske. Jag bryr mej om helt annan forsknig. Den som ska leda till att människor bryr sej om varandra.

Han sjunger att du ska akta dej, du som ser ner på henne, Anders Wendin, det har han alldeles rätt i. Vi ska värna om goda människor som tror på sin sak och gör något.
Men vi måste också våga säga: FEL!

Monday, December 04, 2006

Det måste vara radion.

Ikväll, 17.00 (eller 17.03), ska jag prata om Malmöboken i P4-programmet Spotlight.

Saturday, December 02, 2006

I Landskrona är det toppen tycker jag.

Om man vill höra ett mycket bra radioprogram om LA, gjort av Roger Wilson, om man vill höra mej och Ivan (General Knas från Svenska Akademien, några snusbönner ute från bystan nånstans), Jesper Svenbro (från den andra Svenska Akademien, men Jesper håller snusbonnefanan högt) och några andra, så kan man gå in på www.sr.se, in på P1 (givetvis), sen Kulturradion (tror jag) och serien Hemkomster, del tre. Då får ni veta lite om staden i vinden.

Låten som spelas i början, Leva loppan i Landskrona sjungs av Anki Nilsson, hon sjöng även på min brors bröllop, fast andra sånger.

Och glöm inte att läsa inlägget under detta, viktig information om min relation till Björn Afzelius, något för alla att ta lärdom av. Kära barn, jag vill bara ert eget bästa.

Friday, December 01, 2006

Malmöboken i Malmö och Sydafrika i Sydafrika.

Jag skulle skriva om ett av dom viktigaste ögonblicken i mitt liv. Som jag försökte förklara för Johanna innan, och jag tror att hon förstod när vi såg på DVD´n som jag fick av Windy igår. Hon tyckte nog en blandning av att jag (hennes man) var fånig och av att det är därför jag älskar honom.
Jag skulle skriva om dom tjugo eller trettio sekunderna när Björn Afzelius står i snygg T-shirt och ful frisyr och brun manchesterkavaj på ANC-galan 1985, när han sätter tummarna i luften.
"Det gjorde ni jävligt bra", säger han till publiken som samlat in stålar genom biljettköpen.

Jag skulle berätta om mina släktingar som jag tycker om, som en gång för ungefär tio år sen sa till mej att det är bra, Jonas, att du tror på solidaritet, men man ändrar sej med åren.
Kanske det. Kanske vissa gör det, att solidariteten krymper till att röra den nära kretsen, familjen, släkten.
Så är det inte för mej. Jag har aldrig röstat för mej själv, jag har alltid röstat för det jag tycker är bäst för flest. Kanske är det lättare att göra så när man kommer från hyfsat välbärgade uppväxtförhållanden.

Jag gråter framför ANC-galan, som i ärlighetens namn är tämligen värdelös ofta. Och jag gråter inte hela tiden, jag ska komma till poängen sen, när ni har somnat.
Jag tycker så mycket om människor som engagerar sej.
Jag tycker så mycket om Björns fula frisyr för tjugoett år sen. Han gjorde en sak som betydde och betyder mycket i mitt liv.
Han stod där i sin manchesterkavaj och sjöng om att vända sej om i natten, om att nu blåser det nya vindar, och han sjöng det med en sådan inlevelse, med en sådan äkta känsla. Detta att vända sej om i natten och knyta sin magra hand och förbanna att du finns till, Herr President. Och inte ge upp där, utan att ringa i klockorna och fortsätta och fortsätta. FÖR DET ÄR DETTA JAG TYCKER ÄR RÄTT, EN MÄNNISKA ÄR EN MÄNNISKA, OAVSETT VAD.
Och jag ska ringa i klockorna, Björn, för dej också.

Ja, det är dansbandsboogie-woogie (jag vet inte ens hur det ska stavas, det står inte i mina ordböcker eller i min hjärnas bibliotek, det stör mej, men okej), men det är något helt annat också.

På söndag signerar vi Malmöboken. Den är prisvärd och läsvärd. Akademibokhandeln 13.00, Malmö Bokhandel 14.00 och Hamrelius 15.30.
Glöm inte det!

Och ni som trodde att jag skulle skriva om Lasse Söderberg och Birgitta Stenberg, håll ut, det kommer.

Men vi hade det trevligt på Bullen igår, Janne och Windy och jag. Män som går mot fyrtio och har barn. Men vi viker inte ner oss. Även om dom snobbar med ölen, medan jag får suga i mej mina lättöl. Men jag är mycket nöjd med det, jag saknar inte det andra skitet.

Wednesday, November 29, 2006

Köpenhamn, Helsingör, Hamburg, Lissabon, Sesimbra - ligger inte i Limhamn.

Jag är inte deprimerad.
Jag sitter med mössan på inomhus. Jag är därtill orakad.
Jag lyssnar på Hasse Alfredsson, han sjunger om barnen, hur det ska bli när dom växer upp. Hur han önskar att dom åtminstone ska få sej ett glas öl.
Och jag längtar till Teatergrillen och till Pär Rådströms svada, till Slas´ spjuveraktiga leende. Och Beppe som antagligen försöker hävda sej på något sätt, medan Lars Forsell bara myser och beställer en till.
Och lite försynt kikar Tage fram från bakom en fåtölj. Hasse är redan framme och hälsar och drar en vits, men sen tar ändå Tage över, för man lyssnar på Tage.

Såhär skriver Lars Forsell i boken VÄNNER:

”Jag talar om mitt hat till döden. För själva dödsögonblicket är jag kanske inte rädd men jag är fruktansvärt skrämd av den död som härjat bland mina vänner och närstående. Jag vill ha tillbaka mina döda vänner, hur absurt det än kan te sig, jag vill ha tillbaka Erik Lindegren och Pär Rådström och Bengt Ekerot och Carl-Erik Hammarén och Ulla Sjöblom, jag vill ha tillbaka Stieg Trenter och den underbara häxan Kerstin Bernadotte ... Jag spottar på döden som tog dem ifrån mig, de flesta i förtid.
Jag vill ha mitt liv för mig så länge fågeln sjunger.”

Det är troligen den enstaka text som jag läst flest gånger under mitt läsande liv. Jag får tårar i ögonen varje gång. Av ilskan, av vanmakten. Av min egen längtan efter en tillhörighet som jag ändå vet att jag äger, minst lika vacker som Forsells. Och jag läser igen, och tårarna sprutar inte fram. Men dom blir glansiga, mina ögon.


Så ser jag ut när jag längtar och är lite full i Fan enligt fotografen och mitt förlag, kanske. Jag ser inte ut så i verkligheten. Fotot ljuger. Eller inte. Det är nästan tre år gammalt och vi bodde i Vollsjö. Jag längtade till Limhamn då.

Jag är inte deprimerad.
Jag tänker att det var längesen jag läste en bok av Stieg Trenter, dom är ändå trevliga, femtiotalshjältemannen Friberg till trots.
Jag läser Jag minns att jag sprang, som handlar om en man som cyklar. Jag är också en cyklande man.
Dagar som idag vill jag bara cykla iväg, när det duggar lätt och vinden blåser svagt, lyssna på Rocksamba och När man jämför, på skånska.
"Klarare, för varje dag blir vädret klarare. Vi ska begrava det, det som förtryckte och förslavade."
"Det är då man vill få gömma sej och gråta som ett barn. När man jämför hur det är med hur det hade kunnat va."

Dagar som idag vill jag bara iväg.
Dagar som idag känner jag att jag är trött på all måttlighet och vuxenhet. Jag är så trött på ansvar och saker som man måste vänta på, saker som aldrig händer.
Och jag längtar inte tillbaka. Jag bara längtar.
Jag lyssnar på Van the man och Cliff i Whenever God shines a light, då släpper krampen något.

Sunday, November 26, 2006

Hänga på La Barca.

(Från bubbelbadet i Ramlösa via bilåterlämnande i Landskrona, med sedvanligt rån och tillhörande indragen polisanmälan efter hot, kom vi till Malmö med tåg strax innan halv ett.)

Det är många år sen jag var full på La Barca för sista gången. La Barca, krogen vid Triangeln men ändå lite off. Krogen med många stammisar.

Full på La Barca:

-Nyårsafton 1999, Johanna och jag hade just blivit ihop och hon skulle på en annan fest. Myran och Sara och jag laddade på La Barca innan vi gick vidare på Ö. Rönneholmsvägen och när Johanna kom till festen strax efter inträdet i det nya millenniet var det crazy. Men vi tog oss hem tillsammans.

-Slutet av januari 2001 (nästan exakt två månader innan jag slutade kröka). Pequod hade ordnat uppläsning genom Paul Soares. Niklas Qvarnström läste en bra novell på ett tråkigt sätt och Carl-Mikael Edenborg sjöng gamla Joe Hill-bitar. Jag har aldrig tillhört några grupperingar, men här var det tydligt att Serum-gänget hade något emot Qvarnström (dålig Serum-recension tror jag), och jag satt vid deras bord och var full, och dryg antagligen. Det var första gången jag träffade Anna Jörgensdotter, tror jag.

-December 1999. Jag hade just gett ut Alltid denna förbannade jakt, och just, verkligen just, träffat Johanna och var på författarfest och hamnade med den fine poeten Jan Östergren och hans fru Barbro (?), fantastiskt trevliga människor. Jan hade svart polotröja och ett halssmycke. Ödmjuk och drack vitt vin. Jag gav honom ett ex av Jakt och några dagar senare kom ett ex av en bok som Jan skrivit. Någon vecka senare var han död.

Söndag i slutet av november 2006 och jag beställer oxfilé på toast med gorgonzola och tomat på La Barca, och deras största lättöl. Bosse Larsson (en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna)kommer in, en snabb Mariestad och Hästarna, sen en snabbb till och betala. Sen går han. Ensam, Bosse alltid ensam när jag har sett honom på stans krogar.
"Hallå Bosse", skriker en av Bullenstammisarna, men Bullen har inte öppnat än, "hur är det."
"Bra", säger Bosse och går.

Jag äter och dricker en lättöl till och går på dass. Går förbi Per Svensson (Expressen/GT/Kvällspostens kulturchef, och var det inte han så var det hans tvillingbrorsa och det scoopet is on me), vi känner inte varandra men jag vet i alla fall vem han är, han vet nog vem jag är, vi glor diskret på varandra, gentlemannamässigt.

Söndag i november och snart ska jag hem för att vara värd för våra vänner från England som ska sova över. Jag har skrivit för hand på La Barca och slinker in på Bullen för att skriva lite till och läsa Kvällan, se om Per skrivit på kultursidan som han brukar på söndagarna.
Men det har han inte, och det ska bli tradjazz, och tradjazz kan strutta hur den vill, den är ändå ganska tradig i sitt totala ickeintresse att ta sej under ytan. Så jag betalar mina två lättöl för att sticka hem och skriva in vad jag skrivit för hand på datorn, när någon knackar mej på axeln.
Det är Bengt Adlers, förre galleristen, konstkännaren, författaren, och chef för Växjö Konsthall, en mycket trevlig man i femtioårsåldern som jag inte träffat på flera år, kanske inte sen ...

... beatfestivalen i Malmö 2000 (?). Party och uppläsningar, happenings i konstnären Leif Erikssons galleri på Södra Förstadsgatan. Jag läste min text om beatförfattarna, sen sjöng jag en låt och spelade gitarr, Johanna spelade fiol, det var vid tretiden på morgonen. Folk var överallt, i ateljen och på gården, pissade överallt. Leif blev vräkt sen. Bengt läste också, och Conny C-A Malmqvist (?) spelade gitarr. Kristian Lewerth läste.

Sista dagen på beatfestivalen var det party för dom som varit med. Bl a Carolyn Cassidy, Neal Cassidys (Dean Moriarty i Kerouacs På drift) änka. Vi drack muscatell (så stavas det väl ändå inte?) och man blev full som förr i tiden och ramlade över bordet när man skulle snacka med Carolyn, ramlade nerför trapporna när man skulle hem.

Jag får en alldeles färsk bok av Bengt Adlers på Bullen i november 2006, den är gul. En alldeles vanlig söndag.

Friday, November 24, 2006

Lönefredag i Malmö.

Jag ska skriva om skrivandet av Och fortsätta vidare bort, tänkte jag, men det blir en annan dag.

Så skönt det var att cykla idag, när vinden är mild och man börjar med medvind och oroar sej lite för motvinden hemåt, men den är inte alls så farlig, den bara gör dina ben starkare, tänker du och cyklar förbi alla husen du aldrig får råd att köpa på Vikingagatan, men lyssnar på musiken, och du log då, sjunger Magnus Lindberg i en av dom sångerna när han är nära. Dom är inte mer än tolv, men dom tolv är bra.

Och jag log då, tänkte på att visst fan är det jobbigt att skriva alla följebrev och skriva alla adresser och sen dra till ABF för att stoppa böcker i kuvert. Och visst fan är det inte lika kul längre, att se en bok som man är med i, dessutom en antologi där flera andra är med.

Det är som pizza, kompis, inte lika spännande elfte gången, hundrade gången.
Eller som kebab, mamma, minns du den vi köpte på åttiotalet i Helsingborg när vi åkte dit för att få sprutor som skulle stävja allergin, den kebaben var verkligen god. They don`t make jews like Jesus anymore, det är kanske det som sången handlar om.

Men jag vet att många som är med i boken som tycker att det är spännande, och jag också, det erkänner jag villigt. Jag är bara så brydd med det logistiska och en massa annat, så jag har inte tänkt så mycket på det där, att se boken i tryck.
Och boken skulle alltså komma idag.
Men inte den här gången heller.
Jag har aldrig varit med om att en bok kommer i tid från tryckeriet. Men den här gången tyckte jag att jag varit ute i god tid. Kring den tjugonde, sa jag. Tjugofjärde blev det sagt tidigare i veckan. Idag. Men det sket sej. Problem i Polen. Nu säger dom onsdag. På söndag ska vi signera (den tredje alltså), då måste ju boken vara klar. Den skulle vara ute bland malmömedierna nu. Jag ser det som min uppgift att marknadsföra boken. Och jag har snackat med folk idag, så nåt blir det nog i tidningarna.
Men varför kan inte en bok komma när den ska komma bara.

Men jag ler nu. Det blir bra ändå. Det är en fin bok. Och Elsa var hos sin kompis Amelie, och Johanna och jag har varit mycket i Spanien. Nu åt vi tapas på La Roche nästan vid Lilla torg (kryss i taket), ett trevligt ställe, trevlig personal, avslappnat.
Friterade bläckfiskringar med citron och aioli, bondgryta med korv, patatas och någon sorts köttbullar i god såss. Korvtallrik, och marinerade tunna oxfiléskivor. Gott, och billig lättöl.
Konstigt ändå. Även om det var enkel och ren inredning, det är alltid lite flådigare med tapas i Sverige. Och menyn, dom har hela Spaniens olika specialiteter att välja bland, i Spanien kör man mest dom lokala.
Men jag gillar La Roche, jag kommer att återvända.

Sen såg vi filmen Babel. Den var inte dålig.

Och Malmöboken kommer ut i nästa vecka. Annars ska jag äta upp mina motionscykelkalsonger.

Thursday, November 23, 2006

Mogna män småpratar över nätet utifrån ett fotografi. (Hoppas att du inte blir arg för att jag publicerar detta, XX, men jag tycker att dom yngre bloggläsarna behöver upplysas, och dom äldre inte glömma sitt ursprung.)



Örjan börjar så smått växa in i den roll han spelat hela sitt liv. Precis som hans tunnhårighet passar hans personlighet bäst på en man som fyllt 50.
Att sitta vid en bardisk är inte det lättaste men här gör han det väldigt snyggt. Att få till det skeptiska leendet och den dryga blicken i ett helt vanligt krogreportage om PA&co imponerar.

see ya
XX


Som taget ur en filmatisering av Handelsmän och partisaner, om man ta bort PA&CO.
Jonas


Precis så.
Överhuvudtaget borde nån flytta på Lassgård, Persbrandt och han Krister Henriksson så att Örjan får göra fler filmer.
Förutom bilden på Örjan vid baren är det en sak till som berört mig senaste månaderna. När Östen W dog satte svt in ett minnesprogram med Östen, Cornelis och Ernst-Hugo. En liveföreställning från 70-talet där de lät slumpen avgöra vilket nummer som skulle komma härnäst. Sånna föreställningar ser man inte längre, sånna män finns inte längre.

XX


(Här gör jag ett inlägg som stammar från en resa till dom brittiska öarna, när en sång var populär, They don´t make jews like Jesus anymore, hette den. Jag har aldrig förstått om det är elakt, roligt, eller vad ...)


Jag skrev i HD under rubriken, Så minns vi Östen. Jag skrev om sjuttiotalet när jag hörde Kivikspolka för första gången, en fantastisk sång, tyckte jag då. Och sen upptäckte jag den på äldre dar, när jag visste vem Piraten var, och dessutom flyttade till Vollsjö.
Och Lasse Holmqvist. Dom kan ju vara lite långsamma i dagens tempo, men som medelålders (om jag nu är det) är det skönt när det inte går så fort.
Elvis Costello hade ett sånt hjul under en turné.
När jag för några år sen jobbade som personlig assistent var jag på bio och såg Colin Nutleys ganska dåliga Marklundfilmatisering, där gjorde Örjan och Brasse storartade roller. Och så är det Magnus man ser överallt. Men det är så med dom riktiga killarna, dom har en helt annan integritet.
Fridens
Jonas

Så kan det gå till, ungdomar. Inget konstigt alls. Allt detta medan jag lyssnade på Vad tror du hon vill ha, en av dom glömda pärlorna.

Tuesday, November 21, 2006

Nytt från Limhamnshorisonten.

Igår cyklade jag i över en timme på morgonen, ett bra band i freestylen. Bland annat Alf och Lloyd Cole. Var ute vid brofästet och spanade i det gråa.
Ja, parkerade cyklen utanför bibblan och gick på Willys och Systemet där jag köpte två öl till Roger Wilson som skulle komma på besök senare.

Så blev det som det blev. För femte gången på fem dagar fick jag ta mej till cykelmannen. Punka igen alltså. Vi diskuterade detta en lång stund. Jag berättade om katten som var svart som hade korsat min väg. Han berättade att många författare i Sverige som inte är kända utomlands tjänar mycket pengar. Jag förklarade att en av dom var inte jag. "Men jag betalar gärna den här gången", sa jag, men han bara skakade på huvudet.

Jag gick förbi Jacks gatukök sen, dom brukar skicka in meddelanden till Kvällspostens insändarsida när någon kändis varit där. Dom hade inte öppnat än men höll på att förbereda stekplattan, det såg jag. Jag såg också två A4-papper uppsatta i fönstret. Autografer. Zlatan och Rolf Lassgård. Det händer grejor i Limhamn.

Jag skrev min bok sen.
Jag gjorde fisk i ugnen sen, med bland annat pepparrot.
Och medan den stod i ugnen gick jag upp och hämtade girran. Han hade hittat en väl gömd glasbit i mitt punkeringssäkra däck.
Så var Roger där när jag kom hem.
Och fisken blev lite torr, men god ändå.
Sen gjorde Roger (som jobbar på P1) en intervju med mej om Landskrona, med en stor mikrofon som det stod SR på.
Sen åkte han till Köpenhamn.

Roger Wilson är journalist och ett år yngre än jag. Vi träffades framför allt på Harlekin i Landskrona i slutet av åttiotalet, en socialistisk amatörteaterförening där Roger var ordförande. Det var en viktig och rolig tid för mej, en ny dörr som öppnades.

Monday, November 20, 2006

Faktum goes LA.

Den nakne mannen är inte i närheten av att vara en kejsare, men likväl är hans nya kläder bara en massa trasor tyg som smälter i vårsolen i november. Likväl är han naken. Och sånt.

"Vår viktigaste fråga är att ha invandringsstopp dom närmaste fyra-fem åren."
"Det finns redan."
"Det har det inte stått i nåra papper."

Jag är för invandringsstopp i städer som Landskrona och Malmö. Tills situationen har blivit hanterbar. Det tycker inte finlirarna inom medelklassvänstern om, dom som aldrig ser den verklighet som existerar. Det finns inte kommunala pengar, inte statliga pengar nog för att skapa en dräglig tillvaro. Jag säger inte att Sverige ska stänga sina gränser, jag säger att flera kommuner ska vara med och hjälpa till, istället för att klappa sina egna axlar och säga att vi i alla fall inte är som packen i Landskrona. Hjälp människor att leva någorlunda! Ingen blir hjälpt av att hamna i situationer där man inte kan göra något. Och det är klart att man villbo där man har släkt och vänner, men det går att ordna med Skånetrafiken och andra färdsätt.

Ida Lännerberg som var en av personerna bakom Landskronareportaget ska var med i Malmöboken, bara så ni vet.

Jag skulle velat ha ett reportage som även pekade på positiva sidor med LA, men man kan inte få allt.

Sunday, November 19, 2006

Doing the right thing både här och där.

Jag gick till cykelmannen som inte delar ut kvitton i fredags kring tio. Jag hade ställt cykeln där kvällen innan, när det fortfarande fanns luft kvar i slangen inne i det punkteringsfria däcket för över tre hundra spänn.
Bla bla bla, och han skulle kolla pedalerna också. Och vi skulle ju komma hem innan ett på lördagen, så jag kunde ju hämta den då.

En cyklande man är naken utan sin cykel.

Så jag fick ta stadsbussen. Jag tycker inte om stadsbussar, för lite privatliv, för många stopp, för fult. Men jag tycker om många busschaufförer, dom flesta.
Men bussen blev sen, för det regnade, alla jävlar skulle åka buss, så jag missade det lugna tåget som går 37 från pågatågsstationen, fick ta det sinnessjuka 08-tåget till Göteborg (padadam!). Alldeles för mycket folk, står upp i gångarna, stackars dom som har platsbiljett. Vilken skitresa, bara transport, ingen kvalitet. Men det kanske många struntar i.

Landskronas busschaufförer är bäst, sverigedemokraterna åker nog inte mycket buss.
Så kom jag till Borstahusen och nu börjar jag närma mej det första jag skulle berätta, och det är inte att min pappa nu också sällat sej till min mamma och syrra och ungar och svåger i Spanien, utan att jag lånade hans cykel och tog mej till kolonistugan dit hösten hade kommit denna sena vår.
Jag drog i gång värmen och lämnade datorn och cyklade iväg igen, förbi Folkets Hus, ja, där jag och Windy såg Björn Afzelius 84 eller nåt. Det var inte dåligt, Björn och hans gitarr och engagemang. Jag minns mest låten om den svarte Henderson som blev mördad av snutarna i USA. Jag minns hur allt sånt hände i mej då, när jag lyssnade på punk (som jag gjort några år) men när proggen kom in i mitt liv, fan vad bra. Jag tyckte att det handlade om frihet, och solidaritet.

Exil ("Mamma läraren har blitt galen, han säger jag är ett spån, jag är klokast i hela salen, mamma rädda mej härifrån").
Europa ("och jag vänder mej om i natten och knyter min magra hand, och jag förbannar att ni finns till Herr President").
Svarta gänget.
Ikaros.

Dom fyra sångerna talade väldigt starkt till mej när jag var mellan femton och ... ja ... Fortfarande.

Och Prärien igen med Ulf Lundell, hans bästa låt som inte har en synlig muskel av boogie woogie.

När jag satt nere vid Lill-Olas norr om Borstahusen och hade köpt ett litet paket Prince och snott en eller två öl ur backen i garaget, eller köpt själv.

Det talade till mej, när svårmodet, patetiken ibland, självömkan, allt om att längta till där man hör hemma, där man får vara sej själv.
Dom skriver om det i Postis, ganska dåligt ofta, men med mycket ärliga och djupt kända känslor.

Sen var jag på Seglarpaviljongen och det duggregnade och det var just när lunchen slutat och innan After-Work började. Jag läste tidningar och pratade med Poul, om Walters, denna gåta (en lång annan historia).
Sen cyklade jag tillbaka till kolonistugan som var varm, och jag hade datorn med, jobbade effektivt och lyssnade på Radio Malmöhus innan jag cyklade hem till mina föräldrars hus (och sedan Birgits tragiska död är nu BoIS´ tränare Patrik granne, kul) där jag gjorde potatisgratäng, fläskkotletter och tomatsallad efter hustruns önskan. En stilla kväll i huset sen, vi såg reprisen på Mäklarna som var mycket bättre än Hey Baberiba som jag såg för första gången den här säsongen.

Vi kollade på ett hus idag, i Lockarp. Ett jävligt sjyst hus som skulle vara billigare att bo i än där vi bor idag. Vedeldad bastu. Cykelavstånd till Malmö om vädret och humöret tillåter.
Och en golfbana nära, att få spela golf igen, också en inkomstkälla, att se slirigt bohembonnig ut och se till att höja mit handicap en smula och spela Texas eller nåt annat. Skinna några nittiotalsnybörjare som har börjat i fel ände. Men sånt händer väl bara i filmer eller i den gamla Busterserien om Danny caddien/golfspelaren.

Men vi ska inte flytta dit. När man har flyttat så mycket som vi gjort, med barn också, så är det inte bara att säga igen: "Vi testar, vi kan ju alltid flytta igen." Det tär för mycket. Och ungar ska ha dagis, och på dagis ska man skolas in. Och jag ska ha en roman klar om några månader, och en annan bok, och man ska cykla över den jävla backen en snöslaskig morgon i mars med motvind med sin dotter. Det går inte. Det finns andra vedeldade bastuar, andra dagar i livet.

Jag har just klivit ur badet. Läst Ron McLarty, Jag minns att jag sprang. En vemodigt rolig bok som jag redan rekomenderar efter femtio sidor.
Läste ut Capote i fredags, den rekomenderar jag också.

Jag hämtade cykeln i lördags och cyklade ut till Brofästet och hörde både Svarta Gänget (var inne i en boktänkperiod då, han hade det lite jobbigt, Jonte Sten, min antihjälte, och fällde några tårar, sån är jag).
Sen tvättade vi och jag cyklade in till stan och var på Tempo innan jag skulle träffa fru och barn och vänner och barn på Möllan, pratade med ägar-Roger, jag gillar Tempo när dom just öppnat, jag gillar när dom gamla uvarna jobbar eller är på besök, när det är lugnt. Jag börjar bli en gammal man.
I alla fall, när vi ätit på Möllan och skulle hem (jag skulle cykla och dom andra skulle åka bil), så var det fanimej punka igen. Jag är inne i en sån period igen, jag har varit det förut, punka punka punka.
Vi får se imorgon, jag har parkerat cykeln hos cykelmannen som inte precis strör kvitton omkring sej. Han fixar nog biffen under morgondagen.

Apropå biff. Under Magnus Ugglas storhetstid för mer än tjugofem år sen, kallades en åtråvärd brud i Stockhol BIFF.
I Danmark säger man att man ska gå i BIFFEN, när man ska på bio.
Det hade kunnat bli missförstånd med sexuella förtecken om en dansk och Magnus träffades, då.

Apropå biff. Idag körde vi lånad bil söder om Malmö, lät bli att äta på byakrogen i Bunkeflostrand, hamnade på Cutty Sark i Limhamn istället (inte vårt stamställe, men vi/jag har varit där en och annan gång, så att personalen känner igen oss i alla fall), tvåhundra meter från hemma. Halstrad råBIFF, spätta och köttbullar, och servettbanden som luktar en tjära som var alldeles för hård för Saltkråkan.

Thursday, November 16, 2006

Friska vårvindar i Limhamn. (Såhär skriver man blogg)

Min dotter är en ängel. I alla fall idag på dagis när dom har maskerad. Förra året var hon en vit kanin. The sky is the limit för denna flicka, tänk att ha kommit så långt och inte ens vara fyra år.

Sen, när jag lämnat henne sätter jag igån freestylen, ett blandband, 45 minuter på varje sida. Cyklar på cykelvägen längs Ribban mot Turning Torso (det beror på vinden) och funderar på hur han ska få ihop det, Jonte Sten, huvudpersonen i min roman, jag kommer på ett svar på en av frågorna jag hade kvar i huvudet hela gårdagen och natten.
Tessins väg och Vikingagatan och Sunnanväg och sen kan jag inte fler gatnamn men jag cyklar förbi Limhamns idrottsplats och när jag kommer till Willys har det gått ganska exakt 45 minuter. Jag bunkrar två flak Glade Danskens lättöl och en kvällstidning (idag kvällan, det växlar).

Och idag var det ju våren som kom, så jag tog en liten extrarunda, och vid Limhamns torg möte mej en vilt from syn. Dom två nunnorna som bor i ett av dom små gathusen, Syskonhem, heter det, stod i sina ljusblåa nunneklänningar och nunnemössor med en mycket lång tingest. En rund käpp, som en dubbelt så lång kratta, fast en såg, tror jag. Dom sågade av grenar i sitt vackra träd med blodröda löv. Var det månne han på korset som dom räddade?
I vilket fall sparade dom dom flesta grenarna.

From i sinnet cyklade jag förbi Babas för att se vad dom erbjöd för lunch. Jag cyklar förbi varje dag, men äter nästan alltid hemma. Ärtsoppa eller kalkon idag, och det trevliga salladsbordet med fefferonis. Och försoppa.
Men klockan var bara strax efter tio så jag cyklade hem och lät Jonte Sten göra det han skulle i romanen.
Men så började det kurra i magen ändå, och jag tänkte vafan, och cyklade bort till Babas och fick mej en kalkon (ärtsoppan var med fläskkorv och det föredrar jag inte, dessutom åt vi ärtsoppa hemma förra torsdagen) som var god, åt sju fefferonis. Och drack två lättöl till det och läste Kvällan, hamnade till slut på insändarsidan.
När ska dom koppla hundarna?! Avliva dem! Munkavle på ägarna!
Hur kunde hon, proglamledaren på Fotbollsgalan?!

Och den ledsne mannen som blev lurad på en date. En kvinna som lät trevlig på telefon, erbjöd honom en date efter att hon svarat på hans kontaktannons.
Men det visade sej vara sadism, skriver mannen, för när han kom fanns det ingen där.
Det finns inga gränser för människans elakhet, anser mannen som kallar sej Luttrad kontaktannonsör.
En sorglig historia. Men kanske var kvinnan också luttrad, och rädd, och nervös. Eller försenad, jag vet inte.

Men det viktigaste kommer ändå från Z: Christer Fuglesang är inget svenskt namn. Det är ett danskt-norskt efternamn. Fuglesang betyder fågelsång.

Monday, November 13, 2006

Det behövs en ny bok om Malmö, absolut.

Malmöboken kommer ut kring månadsskiftet november/december. På Skyltsöndagen kommer boken att signeras av flera av författarna, hos följande bokhandlare: Akademibokhandeln 13.00. Malmö Bokhandel 14.00. Hamrelius 15.30.

Den 13/12 18.00 är det släppfest på Restaurang Smak på Konsthallen. Jan Sigurd, Andrzej Tichý, Mikael Bergstrand och Jonas Bergh kommer att läsa ur och prata om boken (möjligen någon mer), L.T. Fisk kommer att stå för musiken. Fritt inträde, välkomna!

Malmöboken är inbunden och kommer att kosta ungefär hundra kronor (billigt!).
Journalister och författare med malmöanknytning skriver personliga berättelser om sin stad i boken, de medverkande är födda från tjugo- till åttiotal.

Medverkande:
Sergio Altesor
Jonas Bergh
Mikael Bergstrand
Jenny Berthelius
René Vázquez Díaz
Per Engström
Håkan Engström
Anna Johansson
Anna Jörgensdotter
Gertrud Hemmel
Ida Lännerberg
Daniel Pettersson
Maria Rydhagen
Tony Samatas
Jan Sigurd
Andrzej Tichý
Staffan Wictorin

Redaktör Jonas Bergh.
Boken ges ut av ABF-Malmö i samarbete med Kulturföreningen JB23 och Förlags AB Gondolin.

Sunday, November 12, 2006

Alla goda ting är tre.

Det är fortfarande söndag. Jag har varit avslappnat i farten. Nybadad och mjuk. Glöm aldrig det, när ni får barn som måste bada ibland, att fortsätta med badoljan länge länge, till dej själv. Jag är så mjuk. Badolja. Det bästa med att få barn.

Tredje inlägget på samma dag. Imorgon är det måndag och jag lägger i nästa växel i romanskrivandet, så att min nya bok verkligen ska kunna komma ut nästa höst. Jag vill det. Jag behöver det. Ni behöver det.

Det har varit så många saker som gjort vägen till den nya boken knackig, privatliv, kassa datorer, sabbade datorer, en vridning, en personlighetsförändring som kanske inte syns för andra än dom som är riktigt nära. Till det bättre. Att anamma mina portugisiska rötter, ta det coolt. Men man måste ju jobba också. Man måste hitta balansen, åtta åtta åtta (Det kommer en dvd med Ulla-Bella och dom andra solstollarna lagom till julhandeln), alltså, jobb, fritid, sömn.
Men nu jävlar är det faktiskt bara motorvägen kvar, dom grusiga kostigarna är charmiga men jobbiga i längden.

I det här huset kan man inte ha ett pensionat. Men det finns en separat vedeldad bastu. Och i en friggebod kan jag skriva nästa bok, den om Håkan, du vet. Och sen huset. Och sen tågen som kör förbi och påminner om att det alltid finns andra platser.
Som jag brukar säga: Vi får se, det ordnar sej.

Landskronaincidenten.

Det finns en bloggande journalist på HD/NST/LP (Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar, Landskrona Posten - En tidning, tre editioner) som anser att allt går att diskutera på hans blogg, att han har högt i tak. Jag har skrivit till honom vid några tillfällen och fått snorkiga svar. En gång bad han mej om ursäkt, men det var efter mitt tredje inlägg, när jag citerade vad han skrivit i sin blogg, ojdå, tänkte han väl. Jag har visst skrivit så. Och bad om ursäkt. Men det var den gången.
Nu tror jag att han pikar mej en smula emellanåt på sin blogg (jag vet, jag kanske är paranoid, jag kanske överkattar mej själv, so what, i så fall är det nån annan han pikar). Bara för att jag tycker att han gnäller lite väl mycket. Journalisten tillhör dom som anser att om jag säger att allt inte är skit i Landskrona så betyder det att jag sticker huvudet i sanden och inte vågar inse problemen. Antagligen för att jag är nån sorts vänsterkulturmänniska som är på ett visst sätt i journalistens "vida" ögon.
Senast idag skrev han på sin blogg om att verkligheten inte är så som många tror att den är i skrivarlyor i Landskrona och övriga landet.
Det handlar om att några människor på tidningens kultursida har diskuterat den artikelsserie om ungdomsbrottslighet som LP publicerade lagom till valet (flera kritiker har varit positiva OCH negativa, man kan ju vara det, det är oftast så, både bra och dåligt). Något enögd och överdriven var artikelserien emellanåt, tycker jag, något överdrivet invandrarkoncentrerad, inget klasstänkande där inte.

MEN, jag undrar, journalisten är stolt över att bo på Öster, ett invandrartätt område i Landskrona. Han skriver att akademikerna och kulturmänniskorna inte vet hur det är i verkligheten. Han går ut med sin hund varje kväll, i den enligt honom förskräckliga verkligheten, men han blir ju inte rånad. VARJE KVÄLL och aldrig rånad (inte som han skrivit om i alla fall). Då kanske verkligheten inte är så farlig ändå, eller ...

Vad det gäller verkligheten i Landskrona, den farliga mörka verkligheten på kvällar och nätter, så vågar jag påstå att jag känner till den minst lika bra som journalisten. Och jag har heller aldrig blivit rånad. Peppar peppar, ta i trä.

Och nej, det betyder inte, alla andra som fortfarande vill titta så smalt, att jag anser att problemen inte finns. Det betyder bara att många människor är ute när det är mörkt på "farliga" ställen och klarar sej helskinnade. Att dom är rädda, beror bland annat på den "verklighet" som bland annat Landskrona Posten har hjälpt till att skapa. Den är inte helt falsk, men inte bara sann heller.
Man ska vara försiktig, det säger jag till min dotter, till mej själv. Det finns farliga typer i mörkret, men det finns annat också. Man behöver ju inte gå ensam på dom mörkaste ställena.
Dagens värld har svarta sidor, det finns skit, och det är bra att man vet det, för då kan man förändra. Men det finns inte bara skit.

Balans. Distans. Perspektiv, please.

Obs. Det var inte den bloggande journalisten som skrev artikelserien.
En alldeles egen dag i skånska november.

Det började redan igår. En alldeles egen tågresa med gott om plats, resan till Landskrona hade gärna fått ta lite längre tid ibland. Egen plats på tåget, eftermiddag, några lättöl och en bok. "Kommer strax" stod det på dörren till Pressbyrån, det har jag aldrig varit med om tidigare, Pressbyrån (den lilla) på centralstationen i Sveriges tredje största stad. Det finns hopp för mänskligheten. Och jag fick läsa bok (Södertypen, underbar, nu var det facksnack igen, dom var givetvis rädda för datorerna i början på åttiotalet, typograferna, grafikerna) istället för Kvällan eller Aftonbladet.
"Ingen är gladare, än en aftonbladare!"
"Teknisk utveckling - inte mänsklig avveckling!"
"Tillägnas de 100-årsjubilerande svenska typograferna."
Står det på försättsbladet i Bernt Rosengrens bok. Ett kapitel heter, Vårt vapen heter, Solidaritet. Det är fint, roligt, allvarligt och en smula naivt rörande.

Jag kom till LA och tog mej till kolonistugan och det var höst där också. Och jag längtade efter att elementen skulle varit på, att jag skulle kunna sitta ett slag, känna det lugnet. Men så var det inte, lite småfixande bara och sen vidare till Akropolis där jag och Windy såg på fotboll med varsin 32-radare, ingen utdelning. Men småbarnsfarsetrevligt.
Och innan, på väg till Akropolis såg jag min pappa slinka in genom dörren till det som var hans tandläkarpraktik i trettiofem år, den han hyr in sej på en dag i veckan nu. Han är sextiosex år och tycker om att jobba. Han jobbar på tre olika ställen nuförtiden.

Så blev det idag, och jag är ju farsa nu, börjar fatta det. Jag vaknade sist och Elsa sa grattis när jag kom ut från sovrummet, jag kopplade inte, tänkte att jag kanske hade namnsdag. Och hon fattade ju inte heller. Men vi kom på det sen, att det var pappas egen dag.
Så vi drog till Bullen. Min pappa (min mamma är i Spanien med min lillasyster) kom också till Bullen. Han åt först sill och sen stekt fläsk med löksås och drömde om dagarna när dom var fem i en trea på Suellsgatan, när dom flyttat dit, till den fina lägenheten, och farmor lagade sån mat. Han gillar Bullen, han tycker att det är som Danmark.
Johanna åt gås, och mera gås. Jag åt viltwallenbergare och Elsa åt alltihopa och glass.
Såhär brukar jag inte skriva i min blogg, rakt upp och ner vad som har hänt. Idag gjorde jag det bara för att få dra in två citat. Jag kan bli trött på Landskrona. Jag kan bli trött på Malmö. Jag kan bli trött på Sverige. På människorna som vägrar sätta saker och ting i ett större perspektiv.

Kommentar på Jakobs blogg, childejakob.blogg.se. (Hoppas att det är okej att plocka på det viset, Jakob)

"För övrigt anser jag att folkpartiet är de värsta moralisterna i modern svensk politik om man räknar bort extrempartierna. Jan Björklund som skolminister, hu! Som på fullt allvar hävdar att svenska skolor är värst vandaliserade i hela världen, och att vi har de största problemen - i världen!-med ordning och reda i skolan.... Känn på den! Hur ser det ut i Paris ghettoförorter, slumskolor i brittiska industriregionen, amerikanska skolor där man har metalldetektorer för att hindra elever att ta in vapen på skolorna, skolorna i Rio de Janeiros favelas där merparten av tonåringarna är kriminella? etcetera etcetera. Någon borde ta ut minister Björkund på en liten bildningsresa för att få perspektiv."

Utdrag ur Med kallt blod, utspelar sej i skarven 30-40-tal, i San Francisco, killen är inte ens tonåring.

"Som en gång när vi smög oss på en gammal dam, verkligt gammal, och Tommy högg tag i väskan, men hon ville inte släppa den, hon var som en tiger. Ju mer han drog åt ena hållet, desto kraftigare drog hon åt det andra. Så fick hon syn på mig och sa: 'Hjälp mig! Hjälp mig!' och jag sa: 'I helsike damen, jag hjälper honom!' - och gav henne en ordentlig snyting. Så hon stöp omkull på trottoaren. Nitti cent var allt vi kom över - jag minns det precis. Vi gick på kinarestaurang och åt så vi knappt kunde stå."

Inget är nytt. Allt har hänt förut. Världen är stor, och liknar sej själv.

Friday, November 10, 2006

Snart lördag, en tidig godispåse till dom suktande

Jag läser tre böcker just nu, det brukar jag göra. En i badkaret, en i fåtöljen och på toaletten, och en som lite grädde på moset då och då, på krogen, vid skrivbordet när jag fastnar i mitt eget skrivande.

Truman Capote. Jag läste Frukost på Tiffanys när jag var mycket ung, gillade den. Läste den igen när jag var nästan trettio, gillade den. Men det är inte den jag läser i badet nu. Det är inte den som jag började läsa på dyra grekiska barer eller tavernor där dom hade alkoholfri öl att blanda med, men dom visste inte om det. Allt ska man behöva lära dom, alla. När jag satt med små grillspett (ja, souvlaki) på skraltiga stolar, jag och Truman.
Med kallt blod. Jag har kommit mer än halvvägs nu. Det är en jävligt bra bok. Som Lasermannen, man vet vad som ska hända, men är ändå fastnaglad. Kanske för att man vet. Jag var skeptisk inför båda böckerna, men böjer mej glatt.
Och Truman var först. Han var alldeles först. Många av dom utmärkta amerikanska deckarförfattarna har mycket att tacka honom för.

Claes Holmström. Vad gör han nuförtiden, varför hör han aldrig av sej? En av Sveriges roligaste författare. Och det kan vara svårt för mej att säga, om en som bara är tre år äldre, som slog igenom (Tredje stenen från solen) med den roligaste ungmanpådrift-romanen som någon svensk man har skrivit, i en tid när det var JAG som ville dit, när det var jag som ville synas och läsas och höras.
Startpistolen var lysande ofta.
Och nu läser jag Grand slam, har inte hunnit så långt, så ofta bajsar jag ändå inte. Det är alltså min toalettbok, som jag läser på Killarnas, som min dotter säger. Hon och Johanna går på tjejernas, där jag för övrigt får lov att bada (och läsa Capote).
Ja ja, han är inte helt klockren, Holmström, men ändå en fröjd att läsa.

Apropå inte helt klockren. Bernt Rosengren, Södertypen, är en fantastisk roman. Inte fantastiskt bra. Men fantastiskt läsvärd. Om en snubbe som är typograf på Aftonbladet. Hans tjej har dratt med sonen, hon flummar. Det är åttiotal, Palme blir mördad. Man käkar på en bosnisk krog, på SÖDER, för helvete! PÅ SÖDER. Man boxas givetvis, och det är en roman, men verkliga människor dyker upp, författaren själv, t ex, och Dieter Strand och Axel Liffner. Det är underhållande. Det är fackföreningsmöten och en gamängig präktighet som är fin att ta del av.

EN KILOMETER FRÅN STEHAG, 450 kvadratmeter.

Är det här jag ska sitta och glo på Waterboys DVD:n från -89, från MIlano. Rickard! Det året då jag bodde i Jönköping och du i Lund, och vi såg den fantastiska konserten en höstsöndag på Mejeriet. Den turnén, den typen av konsert.
Eller, vafan, jag kan ju ta dit Mike Scott så kan han bo i en skolsal och hålla konsert i en annan, så kan jag säga att det är nån sorts new-age-läger. Det köper han kanske. Jag vet inte. Men jag tycker mycket om Waterboys. Ringsjön kan man väl lära sej att gilla. Och från Stehag går tågen. Och Brutus Östling bor i närheten, jag har varit där, han har bokförlag, pool och husbil. Sånt som jag gillar.
Men det här blir det nog absolut inte. Men det är kul med drömmarna, och det kryper närmare.

Wednesday, November 08, 2006

The early years.

Vi var nyinflyttade i huset som fortfarande ligger väldigt nära havet, femtio meter kanske. Men det var närmre då, i mitten av sjuttiotalet, det var innan man förstärkte strandlinjen med stenar och så småningom byggde en cykelbana.
Det var vildare då, vårt hus och fem till var nybyggda, men annars var det bara stora villor med stora trädgårdar som parker, med dungar att gömma sej i. Och man kunde gå på riktig upptäcktsfärd längs havet, och det var mycket större skillnad mellan låg- och högvatten.
Bara i det stora husets trädgård, det som låg närmast har man idag byggt fyra villor med egna trädgårdar, varje villa värd sådär 3,5-4,5 miljoner. Där jag lekte i min barndom, vid krigsfortet (bunkern i den sk Per-Albin-linjen).

Vi var nyinflyttade och huset var nybyggt och min brorsa hade börjat ettan och jag minns att jag gjorde en slags serier med tuschpennor, stavade cykel med s.

Sen minns jag farfars (tror jag) gamla skrivmaskin som jag skrev några deckarnoveller på i åtta-nioårsåldern, inspirerad av Tvillingdetektiverna, som för övrigt Windy introducerade, Mysteriet med Lejonbrunnen.

Sen blev det sångtexter.

Senaste gången jag framträdde musikaliskt kan ha varit när Johanna och Ditte var kompbandet Kamraterna (fiol och bas) och vi var förband åt Doktor Kosmos på gamla Inkonst. 2001 borde det ha varit.

Jag sitter ibland och vill sjunga och spela låtar, egentligen är det det jag vill. Förresten, nog sjöng jag en bit när jag och L.T. Fisk framträdde i Kulturmanegen 2004, och kanske i Röstånga också, jag minns inte, det spelar ingen roll.

Jag fick ett presentkort för en tredjeplats i NST´s novelltävling också, i slutet av åttiotalet, En kärleksfilm i Hollywood medan färgen försvinner, hette den.

Drömmarna om rocknrollen, drömmarna om skrivandet. Drömmarna om scenerna. Kvällarna ensam i replokalen i den gamla skolan när jag hade köpt en portastudio och försökte förstå den, försökte spela bas på en liten orgel. Att inte kunna spela, men ha så många låtar, ha så mycket som man vill säga. Att inte kunna sjunga särskilt bra.
Det är skönt att bli författare då.

Jag fick en skrivbok av Malin i födelsedagspresent sommaren 1990. Jag började skriva reseskildringar den sommaren, en sorts roadmovie kring ställena jag/vi rörde oss den sommaren. En ung man, nästan en pojke, och ibland fanns den unga kvinnan där, ibland inte. Det var roligt, lite töntigt, illustrerat med naivistiska teckningar (som vi som ritar likadant som vi gjorde i första klass brukar säga).

Sen fortsatte det med deppigare grejor innan, medan och efter jag satt i fängelse i början av -91.
Sen gjorde jag vapenfri tjänst i Malmö, först inom hemtjänsten på Värnhem och sen som nån sorts sekreterare åt Iris (vårt befäl) i det höga huset på Rosengård. Där fick jag använda en dator (hu!) och skrev historier, närmade mej något äkta, men var för lat fortfarande, och ville hellre skriva låtar och sjunga.

Så kom den där höstdagen -92, när jag varit full på spelningen på pizzerian i Teckomatorp, när jag fick kicken både av tjejen och bandet. När jag hamnade vid det där bordet på Akropolis och gjorde som man gör, tog ut mitt blodiga hjärta som fortfarande slog, blandade med ölen, tårarna och lite fyllesvett. Blandade med äkta känslor och skönhet. Blandade med ett språk och en känsla som jag haft länge. Så började en framgångssaga som vi ännu bara sett dom allra första stegen av: Sagan om FÖRFATTAREN Jonas Bergh.

Monday, November 06, 2006

Vilda Västern i Aten (och i Irak och Skåne)- En reseberättelse.

Det är varmt i Aten, hundarna vilar och katterna är taniga och hungriga.
"Mata inte katterna", säger den amerikanske mannen och det är varmt, men jag fryser ändå. "Då tror dom att dom alltid ska få allt dom vill."
Det är skönt i Aten, men jag undrar ändå, som nu när jag pratar med mannen som inte är fet, men lite överviktig, bräker på amerikanska.
"Dom måste ju anpassa sej", säger han och sväller lite, knäpper upp en knapp i dom randiga byxorna. Jag svettas och kliar mej under cowboyhatten. "Jag är open wide, kan flera grekiska ord", säger han och spänner ut magen.
"Men ...", hinner jag säga och bläddrar efter rätt sida i boken jag läste innan han satte sej utan att fråga om det var okej.
"... men dom måste lära sej our kind of living", säger han och jag tappar boken och den landar framför hans fötter, In cold blood av Truman Capote, fast på svenska. "Bögjävel", säger mannen och skakar på huvudet, tittar misstänksamt på mej. "Dom måste lära sej", säger han och jag tänker på vilken uråldrig demokrati som skapades i Aten, undan med kvinnor och slavar, och alla andra idioter, så att vi kan få bestämma ifred.
"Det finns absolut ingen återvändo", frågar jag och han skakar bestämt på huvudet.
"We have to go all the way", säger amerikanen och boxar mej på axeln, för hårt.
"Absolutely", säger jag, och plockar fram pistolen.

Saturday, October 28, 2006

Sa enkelt i solen

Inga prickar nar jag skriver fran Aten, men ni som fattar fattar. Ni andra far ga en kurs.

Det var min snabbaste och enklaste bok. Den jag verkligen ville ha ut. Jag ville upp i sadeln igen. Tomas gjorde omslaget som var fint, aven om jag aldrig gillade solen med solglasogon.

Dom har sina kulor pa ett snore. Dom gor korstecken ofta, atenarna. Jag tycker om dom. Dom tar det coolt. Jag alskar att ta det coolt. Jag avskyr nar jag inte gor det, nar jag fangas av var vasterlandska tradpraktighet och stress.

Sa enkelt i solen var en oerhort viktig bok. Jag larde mej att beratta. Beratta om nan annan. Det var en lattsam bok att skriva. Men jag kanner annu hardheten under.

Igar tog jag en taxi till Glyfada. Sa sag jag havet och bad chaufforen stanna. Varfor aka langre an man behover. Simmade och flot i det salta havet. Jag lever har. Jag lever. Jag ar nastan grek.

TILL ALLA SOM INTE VILL FORSTA.
Varfor vara indignerad? Varfor med alla medel forsvara sej sjalv och attackera?
Varfor sager en, enligt flera, trevlig och klok manniska (ja, Jonas Bergh), upp bekantskapen? Varfor forbjuder han? Nar han vet att han inte kan forbjuda. Kan det vara sa att han vill att ni ska borja tanka sjalva. Att ni ska forsta att det inte handlar om hans bocker, hans person.
Forsok nu komma ihag att det borde vara prickar.
Kan det vara sa att ni ar ute pa en aker och aker?
Och man ska inte kora dar, nar det regnar och blaser och man sjunker. For man sjunker.

Aten. Vi firar en stor dag idag. NEJ-dagen. Vi firar, eller ... i alla fall min mamma (som var en del i Aten forr), har en nasa som en grekisk gudinna, hon sag ut sa i unga dar. Och jag ar fanimej mer nasmassigt grek an manga av dom fejkgreker jag ser overallt.
Men dom ar som dom svenska blattarna, dom slarvar med spraket. Det ar rena grekiskan for mej.
Men vi firar NEJ-dagen. Nej till italienska fascistmilitar-baser i Grekland. Nat sant kan vi inte fira i Sverige. JA-dagen, i sa fall. FEG-dagen, da vi blev innerliga med tyskarna, nazisterna, rasistmordarna.

Sa enkelt i solen var en viktig bok for mej att skriva. Att lara mej att komma in i andra manniskor. Att beratta deras historier. Jag tog mej vidare fran det. Jag var nynykter och satt pa bibblan i Malmo och skrev och kande mej duktig. Jag jar inte duktig. Jag ar bara en manniska som tror att man ska bry sej om andra.

Ett NEJ. Ett JAG FORBJUDER, ar kanske inte alltid det det verkar vara. Det kanske ar ett satt for dej att ta bort luddet fran din navel och titta lite langre in.

Tuesday, October 24, 2006

Alltid denna förbannade jakt

Det är för sent. Jag ska upp för tidigt. 4.42 i morgon. Bussen går 05.01. Jag är 37 år och kan inte sova på beställning halv elva. Jag kan inte vara pigg fem på morgonen. Men jag behöver mindre sömn, har jag förstått.

Det var annorlunda då, 1999. Jag var vaken med vem det nu var jag var vaken med. Jag var vaken på toaletten på Stortorget i Lund och vi sög i oss från sedlarna vi rullat, och var vakna ett slag till. Men fyllan tog alltid över förr eller senare. Tröttheten tog alltid över. Man kan inte göra allt. Jag koncentrerade mej på alkoholen.

Det är mörkt i Limhamn. Elsa sover. Jag tittar på henne ibland. Johanna sover, jag ska titta på henne sen. Men jag är vaken. Jag är äldst. Som han, ni vet, rektorn i den lilla staden i Nordirland, som vi bodde hos. Han var alltid uppe när vi kom hem. "Time´s a thief", sa han, och ville väl vara vaken för att stoppa tjuven. Jag kan förstå det.

Det var en gång en brorsa som var äldre än sin lillebror. Dom älskade varandra som bröder gör. Dom var varken tajtare eller otajtare än andra. Em lillebrorsa är ju en lillebrorsa. Och en storebrorsa har ju polare som är häftigare.
Men det fanns nåt. Det fanns tillräckligt för att jag skulle bli jävligt sne och sviken när något vi skulle ha gjort blev ogjort, när min brorsa kommit på något och sen blev det ändå något annat, som inte jag var med på.
Bland annat det handlar Alltid denna förbannade jakt om. Människor som älskar varandra och blir besvikna. Människor som till slut nästan förstår varandra och blir nära igen, på ett annat sätt, antagligen på ett bättre sätt.

Jag vill vara uppe tidigt. Jag vill somna sent. Den ekvationen går inte ihop. Inte idag. Jag hatar att ta eftermiddagslurar, kommer aldrig igen efteråt.

Jag hittade på en resa till Ven. Jag hittade på en resa till ett hus utanför Halmstad. Jag hittade på en lastbilschaufför. Men allt har hänt, fast annorlunda. Fast nästan likadant. Jag hittade på Hasse, en blandning av några polare och fantasi blev en person som jag tycker mycket om. Windys syster hörde ett samtal en gång, på venbåten, där några pratade om vem Hasse var i min bok. Hon vill säga: Det är min bror. Sorry, Agneta, men det är det inte. Men tillräckligt mycket för att ... nästan.

Alltid denna förbannade jakt kom ut exakt ett år efter Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Jag hade anteckningar, jag trodde på mej själv. Och kvinnan som hade förlaget ville också att vi skulle ta upp kampen med jättarna. Eller väderkvarnarna. Eller bara två människor i rosa moln. Ett mer påkostat omslag, men nästan ännu fulare.

Men jag orkade då, den våren och sommaren. När jag för första gången satt och skrev och visste att jag hade ett förlag som skulle ge ut boken. Jag satt med mina turk-folköl i nätterna och lyssnade på mina drömmande bröder ur stereon, och fönstret var alltid öppet, och jag rökte sällan då också, men ändå ibland bara för feelingen, som vi sa redan i San Fran på femtiotalet, beating around.

Ögonen hänger nu. Jakten är kvar, men ser annorlunda ut. Men vi ger aldrig upp, inte vi som stod på barrikaderna i Paris på sjuttonhundratalet och kämpade för allmän rösträtt i Aten under Antiken. Vad är allmän, sa dom, det ordet har vi inte uppfunnit än.
Jag ska dit om sex timmar, lära dom ett och annat.

Monday, October 23, 2006

Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar

Min första bok är min kortaste. Min första bok är den som tog längst tid att skriva.
Den började komma till i Skurup och Svinaryssland, som korta noveller. Som vackra noveller eller historier. Men karga. Om Drömmar. Om mej. Om en tjej som jag under lång tid var mycket beroende av. Men också om människor i min närhet, kompisar, om tjejer som jag var mindre beroende av. Snapshots som skulle fungera var för sej.

Men det gjorde dom inte! Det var ju samma människor, samma känslor.
Så såg det ut i början.

Jag åker till Aten på onsdag. Tar bussen från Limhamn fem på morgonen, ensam.
Hur såg det ut i Aten från början, det kommer jag aldrig att få veta. Det enda vi vet att det var en kvasidemokrati då och att det är en kvasidemokrati nu. Och många människor med olika värderingar är ändå jävligt kåta på att alltid ta upp demokratifrågan. Nu senast Sverigedemokraterna. Och Kent Hansson i Kvällsposten. Och alla andra som säger att kommunismen är en omöjlig ideologi, det har tiden visat. Och demokratin då? Vill jag fråga. Vad har tiden visat om den? Fröjd och ogiftiga äpplen i Paradiset?
Jag är för demokrati, i teorin. Jag är förtjust i tanken om kommunism, i teorin.
Allt jag ser är verklighet. Jag vet inte hur det hade varit om historien hade gått till på ett annat sätt. Om Hitler vunnit. Och så vidare.

Detta är en subtil koppling: "Hur funkar pillerna som ska minska suget efter alkohol?" "Jag vet inte, jag har inte provat utan. Men jag känner suget efter liv. Jag levde med alkohol, jag blev fri. Men jag blev fångad. Jag hade dött om jag inte slutat. Nu försöker jag leva igen, likadant fast samma. Pillerna är nog bra."
Jag slängde lådvis med dyra piller när vi flyttade från Vollsjö. Jag behövde dom inte. Mitt sug handlar om helt andra saker.

Jag flyttade till Upplandsgatan 1995. Jag slutade i Skurup efter två år. Fjärde våningen. Jag hade fönstret öppet och musiken hade just tystnat. Jag hörde ett ljud av metall som klipptes av. Det var min cykel. Jag sprang ner men kom för sent. Sprang efter men hann aldrig ifatt.

Pojken och flickan. Mannen och kvinnan. Huvudpersonerna i Jag kan lova ... hinner ifatt. Dom hinner ifatt verkligheten där drömmarna inte tar slut men ser annorlunda ut. Dom gör många saker för att ta sej in i drömmarna, för att slippa vara ensamma. Man kan vara ensam på många olika sätt.

På onsdag åker jag ensam till Aten. På måndagen kommer Johanna. På söndag efter nästan två veckor får jag träffa Elsa igen, min dotter. Så länge har vi aldrig varit ifrån varandra. Det är konstigt. Att först vara själv, och se fram emot det. Att sen vara bara jag och Johanna, och se fram emot det. Men hela tiden vara utan min dotter. Det är något särskilt med det. Hur mycket vi än bråkar på morgnarna ibland. När hon ska gå och lägga sej ibland. Jag tänker på kvällarna i Aten, när jag ska prata med Elsa i telefon, hur ska jag förklara mina tårar för grekerna på tavernan? Det är något så särskilt med kärleken till sitt barn. Tänk om människor hade känt så inför flera. Hur hade det då sett ut?

När Bonniers till slut tackat nej till den tredje varianten av Jag kan lova lämnade jag Upplandsgatan för Svinaryssland igen. Jag och Janne bodde mitt emot Malmögrill och man några slängde soporna rakt ut genom fönstret. Men det var inte så farligt. Det var nog ett ganska vilt år och jag skulle skriva en annan bok, en ny bok, men det kom så mycket i vägen. Miljöarbete i Prag som bara vara två veckor av helt andra saker. Helt andra saker också i lägenheten där vi bodde. Smurffester. Och Janne blev kär och vi flyttade var och en till sitt. Han tillsammans till Möllevången och jag ensam i Svinaryssland.

Då hörde hon av sej. Kvinnan från det lilla förlaget. Och jag gjorde om Jag kan lova (som för övrigt hela tiden hade arbetsnamnet I det landet och var dubbelt så lång) till en tajt roman, skrev två helt nya kapitel, det sista vackra om uppgivenhet redan vid några och tjugo hos en kvinna som jag vet hoppas igen nu. Det går över, mina barn, det gör faktiskt det. Hela tiden. Och man slutar inte leva och hoppas.

Jag flyger ensam till Aten och jag har inte flugit ensam sen nittiotalet. Jag flög till Rickard i Paris, då var jag full. Jag flög till en uppläsning i Stockholm, då var jag full. Det enda jag tänker på nu är att jag inte vill sitta innerst.

Sunday, October 22, 2006

Liv och litteratur i Svinaryssland – del ett

Jag kom efter ett år på Fridhems skrivarlinje till Skurups. Jag kom från ett år på internat till ännu ett, till ännu ett på vischan, samma år som Ny demokrati hade partytält i centrala Skurup. Det var 1994 och jag hade just fyllt 25 år. Jag hade varit småpublicerad här och där men väntade nu på min första stora nationella publicering, den i Gruppantologin, den årliga debutantpublikationen som recenserades i alla dom stora tidningarna, och flera av dom små. Uffe, Bodil och Bruno var bara några som börjat där. Och sen kom världen, litteraturvärlden ... som var så lik rocknroll i mina drömmar.
Jag skrev på en roman om en ung och ganska häftig kille, men sårbar och osäker ändå, jag kände mej bra och osäker. Skurups skrivarlinje var bra, men jag kunde inte bo i ännu en byhåla med alldeles för unga folkhögskolestudenter ...

Så jag hamnade i Svinaryssland, norra Sofielund. Jag var fortfarande ihop med Malin och vi gick på Retro (som låg där Metro ligger nu, bestod av två rum och gamla udda möbler och rödvit-rutiga dukar, och cykelsadlar vid bardisken vid det stora fönstret) för att prata och träffa blivande konstnärer och musiker, lyssna på oljefatsmusik. Och på tjugosjuan (där Nyhavn ligger idag, fast bara hälften så stort) eller Golden för att lira flipper (och kasta pil på Golden också). Ibland gick jag själv eller med Danne eller nån annan på Wienerwald (Thaikrogen på hörnan torget Ystadsgatan) eller Sun City (Där man grillar kyckling idag, mitt emot Zarathustra, dit vi också gick ibland.)
Jag berättar krogarna bara för att det finns människor som minns, som tänker tillbaka. Men glöm inte att man ofta blir en smula nostalgisk, det var nog inte så jävla mycket bättre förr, bara annorlunda.
Så blev jag då singel och jag minns den där första lägenheten med den slitna parketten på Brobygatan. Jag minns Ello och hennes tokiga danskfinska kusiner med zigenarblod, jag minns sängen och flaskorna och knivarna när vi skulle bli blodsbröder. Och allt det illegala.

Men det var vanliga dagar också, fattiga med folköl och en liten svartvit teve och Ulf Lundells Xavante och jag skrev för hand det som till slut blev min första bok, den lilla Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Den som kanske så småningom äntligen kommer i en ny utgåva som pocket med extramaterial, men det får vi se. Det blir inte redan imorgon.
Jag åkte med Niclas Nilsson till Skurup varje dag, han har gett ut en diktsamling på W&W nu, och översatt från engelskan på Modernista. Mirja Unge och Eva-Maria Liffner gick också i den klassen. Och den trevlige Jesper Eng som jag försökte träffa i Göteborg.

Det här ska alltså mynna ut i att i torsdags var jag tillbaka i Svinaryssland för att lyssna på Ida Börjel, Andrzej Tichý och Niklas Söderberg läsa recept av Perec som blev roliga på sättet dom var skrivna, på sättet dom blev lästa.
Det ska alltså mynna ut i att Per Engström läste Harry Mathews längre essä-recept, eller glimtar ur det.
Det ska mynna ut i att jag stod och rökte (som jag gör ungefär en dag varannan vecka) på rätt sida Nobelvägen, back in Svinaryssland, och allt var likadant men alldeles annorlunda. Det fanns inga krogar som På Besök på den tiden, inte ens på Möllevången (det var innan Tempo, absolut innan Volym). Det fanns bara Malmö Grill då, och dom fick givetvis sitt tillstånd indraget efter en alldeles för seriös litteraturkväll (only kidding, om litteraturkvällen alltså).
Det ska i alla fall mynna ut i att vi var och glodde på ett häftigt hus i gamla Svinaryssland idag. Det ska vi inte heller köpa.

Thursday, October 19, 2006

GOING TO THE COUNTRY

Järnvägen var nerlagd, rälsen var borta. På våren när allt började blomma, trädens blad,var det som en ljus tunnel. Och jag gick där Piraten tog tåget till Lund en gång tidigt nittonhundratal. Det var spännande.
Att gå på banvallen var något särskilt, över bron över ån, förbi det gamla pumphuset.
Och på vintern, snön som låg längre i Vollsjö än i Landskrona eller Malmö. Vägen på banvallen var alldeles vit. Jag lyssnade på Svenska Akademiens första platta i freestylen ofta den vintern, minns jag. Och vi hamnade i Landskrona sen till slut. När veden var slut, när grannen var dräpt, när allting krympte till vårt hus och trädgård. Men det var ett fint hus.

Och Landskrona funkade inte heller, fast att radhuset vi hyrde hade tre våningar och låg alldeles nära havet med fantastisk utsikt. Och dom trevliga människorna på gården, landskronafolk, och en afrikan och en dansk. Så snälla dom var mot Elsa. Men det gick inte.

Men kolonistugan behöll vi när vi flyttade till Malmö igen, till Limhamn. Vi har nästan bott här i ett och ett halvt år nu, inte illa. Så det börjar skava.
Vi kommer aldrig att ha råd att köpa det hus vi vill ha i Limhamn. Ett hus med möjligheter, som det heter på mäklarspråk.
Och ändå trivs vi i vår lägenhet. Men den kan ju inte bli större. Och det är långt att ta sej till LA bara för att få en timmes kontemplation i kolonistugan. Man saknar en trädgård. Man saknar en möjlighet att kunna vara entreprenör, arrangera saker, litteratur och musik, tjäna pengar, som jag måste om jag ska kunna fortsätta att vara författare nästan på heltid.
Man saknar en trädgård. Som Hasse sjöng i Noice: "Har man vatt i en storstad och smakat på livet, vill man alltid tillbaka, oh oh oh Metropol." Nåt sånt. han smakade på livet i en spruta han, kom aldrig tillbaka. Om man vill gå åt melodramen.
Har man ägt ett hus och smakat på gräset, vill man alltid tillbaka, oh oh oh, ja, vafan då?
Gud, som jag kunde sakna staden i Vollsjö, Malmö mest. Men jag är annorlunda nu, går inte ut lika ofta. Och Skånetrafiken kör ju till Hammenhög.



Hold your horses. Vi har inte köpt det här huset. Vet inte ens om vi vill det. Men när jag nu lärt mej att lägga in bilder och inte pallar skriva något genomtänkt långt och råpoetiskt, så kör vi det här.
Jag ska dit och titta i morgon. Sen får vi se vad vi gör.
Man ska alltid försöka, så slipper man ångra sej sen. "Fan också, att vi inte åkte och glodde på det där huset." Surt att vara bitter för att man inte försökte.
Det är mycket som ska klaffa. Vi köper inga grisar i säckar i vår familj, i alla fall inte förrän vi är över ån, det har vi en regering och en stor del av den röstberättigade allmänheten som sköter åt oss.

Om allt går jävligt fort (vilket det antagligen inte gör, eftersom jag tydligen blir äldre och klokare och lyssnar mer på min fru) så kan jag åka till Aten nästa vecka och titulera mej pensionatsägare. Det, mina vänner, är en dröm. Och drömmar kan bli sanna. Men det finns en verklighet också.
Fattar ni? Vänta med att ringa och boka, alltså!

Monday, October 16, 2006

Förfest vid Citadellet i Landskrona medan mörkret faller



Kryss i taket. Nu lämnar jag anonymiteten. Mitt första inlagda foto. Det tackar jag Windy för. Detta är alltså i vår kolonistuga, med fräscha ljusa träväggar, som en bastu, som en alpstuga, eller på vakt och jakt efter älg. Och här skjuter vi inga kompisar. Det här är Vilda Västern, inte Sverige.