Monday, January 23, 2012

Akropolis – då och nu – en föreläsning för utexaminerade

Jag minns inte ens om det var trappor upp, eller bara en lutning uppåt på trampad jord, århundrade efter århundrade, uppåt mot, om inte gudomlighet, så klokhet, vishet, och det är ingen gammal vandringssägen, men det var en väg som blev en stig som högre och högre upp var en platt bergstopp
Och där skulle han stå
Trodde man då

Det är en gammal sanning att vad som var viktigt byttes ut och vad är väl en sann sanning, vad är väl en förljugen, som om girighet och själviskhet är uppfunnet av oss, det sena 1900-talets, det tidiga 2000-talets omistliga giganter, den snålhet att inte ens kunna tillskriva någon annan dom mest bestialiska, egoistiska, äckliga, öh … landvinningarna
På toppen kall snö
På toppen kall död

Du menar bara att våldtäkterna stölderna morden krigen, det skenheliga återförenandet
Är inget nytt
Det är stoltheten som sväljs och sväljs och skolbarnen förbluffas över kornas idisslande men förstår inte att dom är människor att det är mänskligheten som odlar och tuggar och sväljer samma skit, som dom äter och tuggar och sväljer och det tar aldrig slut, det är när du flugit längst ut i intet i rymden och det är alldeles mörkt och kallt, och det är en svart vägg, svart som tomhet och du kravlar nu i tyngdlöshet men känner dej så tung och du sjunker och du räddar fallet, får handen om ett dörrhandtag, öppnar och kliver in
Och det är lika mörkt, och långt långt borta som du inte ser i kylan lyser en stjärna
Jag skulle så lysande gärna
Hitta en mjukare stjärna

Saturday, January 21, 2012

Rösta på Gösta

Jag minns grenar, kvistar, större, mindre. Som en hög nära stranden. Det blev ett gömställe, en koja.
Det var då det fanns ödetomter där det idag ligger hus med havsutsikt.
Det fanns ett ödehus också, ett slag fanns det två, när Signes kafé var nerlagt man kvar. Vi hittade hårda godisbitar.
Det var då det var is på sundet hela tiden hela vintern och man frös inte om fötterna då, man visst inte hur man gjorde.
Och sanningen var Lasse Berghagen.

Mina barn växer upp i en annan tid. Kanske inte farligare. Kanske inte värre. Vi har en förmåga att idyllisera gårdagen. Vi (dom flesta) har en förmåga att förstå att nu är nu är verkligheten.
Vi kan lära av då, försöka plocka det bästa. Som planksteken. Som Oh Susie med Secret Service. Som Wish you were here med Pink Floyd. Som Gentlemen av Klas Östergren, och En vandring i solen av Slas.
Jag fick äntligen tag på Niklas Rådströms Stig. Han skriver som han skriver, Rådström, annorlunda än Nils Claesson. Jag imponeras av dom båda.

Reinfeldt tjatar om att vänstern inte har någon allians, ingen oppositionsledare.
Alliansen har förvisso en ledare, men har dom nåt vidare lag att snacka om. En Center här, en KD där och det där andra partiet, Björklund. Och Nyamko Sabuni, var tog hon vägen? Just det, hon sysslar med jämställdhet. Trams, flum, tycker Björklund, sånt sysslar inte vid med, vi behövde bara en svart kvinna att visa upp, det är dags för dej att fatta det.

Han avgår väl idag, Juholt.
Reinfeldt, du borde lära dej, blockpolitik är ute.
Från dag ett har det funnits en agenda, få väck den småländske bondpojken! Han har inget här att göra!
Och det lyckas väl.
Sen att Juholt kanske var ett felval från början är en annan sak. Men att bli fälld av en galen högermedia och, framför allt, sitt eget parti, det är, som vi sa förr, divigt.

Dom byggde en ny lekplats på vår skolgård (som är bostäder nu) en klätterställning med en sorts snedtak, där låg vi en söndag och skrek Rösta på Gösta. Det var det enda som rimmade. Så enkelt då, så enkelt nu. Ingenting förändras, människor är dumma i huvudet ibland ofta. Men vi var sex eller sju år gamla.

Thursday, January 19, 2012

Fläskesteg med rödkål och sovs

Jag har haft mina sushiperioder.

Att lyssna på gamla amerikanska och engelska proletär- och arbetarsånger har ockaå haft sina tider i mitt liv. Joe Hill, Woody Guthrie, Billy Bragg.
Arlo Guthrie kommer till Malmö imorgon. Kan ni vara snälla och skynda på med pengarna Landskrona fd arbetarkommun.Eller, för all del, Kvällsposten. Det ska ju vara ett visst utbyte. Ni sitter på mycket pengar. Jag arbetar åt er och ber om en liten liten del av kakan som betalning. Det gäller bokhandlare på nätet. Hur svårt är det att betala dom pengar som ni är skyldiga. För er spelar det ingen roll. För mej är det en kamp varje dag. Och jag bor inte ens i Rosengård eller Afrika eller i plåtskjul där ena väggen blåser bort i natten och torra minusgrader nyper sej in i skinnet.

Mina perioder återkommer. Inte regelbundet. Mer eller mindre intensivt.
Det är som med simningen.

Grillad kyckling.
Den engelska frukosten när jag är i Spanien.
Fisk i Portugal, i Sesimbra.
Och hemma, förutom grillad kyckling, lax med spenat.
Kycklingfilé med paprika, tomat, lök, vitlök och champinjon.
När jag är själv hemma alltså.
Fläskkotlett med tomatsallad, kalamataoliver.

Det är som med Roxy Music. Det är ofta vid tider som dessa. Mina kläder är slitna. Jag borde klippa mej. Mina favoritskor har ett hål där stortån alltid trampar i vattenpölen.

Och sushiperioderna. Två saker idag. Windy ska komma med sushi. Vi ska se på handboll. På Ölis eller på Babas. Men då får han faktiskt sätta fart. Domarna väntar inte med gröt i pipan.

Och nu väntar Aten och kanske blir det fint väder. Och souvlaki. Det finns hål i väggarna och ett spett och lök, tomat och tzatsiki. Sen går man tvåhundra meter, och en ny. Tills man tröttnar och ger sej på något annat. Byter hamburgaren mot korv.

Vi bodde på Ystadsgatan och jag simmade fortfarande, ibland. Men jag gav mej i alla fall av för att simma varje vardag, när solen sken i maj. Köpte en halv grilladkyckling på Simrishamnsgatan, hade med mej tomatsallad i en burk. Körde inom Systemet och fick tag på några burkar San Miguel. Satt vid möllan i Slottsparken och läste och längtade till Folkfesten och skrev skisser till det som några år senare blev Och fortsätta vidare bort.
Läste kanske Oscar Hijuelos. Hade kanske en sån period. Och lyssnade på ... nä, maybe another day, baby.

Wednesday, January 18, 2012

Jag tycker om Limhamns bibliotek.
Igår var det så grått och skönt igen, svag vid om än lite kall där nästan alldeles vid havet. Men jag fylls av hopp när jag kan vara där, när jag kan tänka att dagarna kommer igen, dom lugna varmare dagarna.
Jag är för gammal eller luttrad eller bara det att om jag sänker och sänker förhoppningarna så blir jag inte besviken.
Var förberedd på att du inte har en aning. Ju bättre förberedd destso lättare flyttar du dej eller fångar skiten, för den kommer att komma. Räkna med det, som Henke sa. Och han har ju fått lära sej sen han blev tränare för BoIS.
Jag är för gammal och luttrad för att säga: Dom lyckliga dagarna. Dom problemfria dagarna.
En timme då och då, det är fint nog.

En annan gång cyklade jag i Slottsparken och det var vår och vi bodde i stan då och jag hade varit ute i Sibbarp, suttit på en av bänkarna, stängde av freestylen. Bron var ny (den är väl fortfarande ganska ny, om den håller så länge som den ska) och jag stängde av freestylen och jag hade varit uppe vid nästan brofästet där vägskyltarna fanns, Paris, Lissabon.
Utan freestyle och det var möjligt, livet.
Jag cyklade i Slottsparken förbi stadsbiblioteket, Mikael Wiehe började sjunga En sång för dårarna och när jag kom till Bullen satt han på bordet bredvid mitt och sa: "Affe var inte socialdemokrat, han var demokratisk socialist. Det är en jävla skillnad." (Jag har kanske berättat den här tidigare, men inte del två som kommer ... nu!)

Jag satt på Limhamns bibliotek igår, skrev i min skrivbok, tog en paus. På bordet låg en bok som visade sej vara skriven av författaren Mary Anderssons bror, en framgångsrik företagsledare i fyrtio år. Dåligt skriven, sjölvgott skriven. Dålig litteratur, helt enkelt, dålig bygdelitteratur.
Mary Anderssons brors åsikter om sin syster och hennes böcker är inte nådiga. Tidningen Arbetet var både pest och kolera som försvarade att det funnits misär i Barnrika-husen (Sorgenfri ungefär). Och nåde den som säger att fattigdomen på 30- och 40-talen fanns. Då som nu. Vi har ingen fattigdom idag, tycker dom blåbruna, möjligen självvald då. Samma rika self-made men (män) som säger kunde ja så kan du, kavla upp ärmarna. Jag pantade ihop till min första miljon.
Limhamns bibliotek. Jag gick för att hämta toalettnyckeln. Där stod Mary Andersson vid disken.
Ja, sen hämtade jag barnen och tillagade kyckling och såg på handboll och försökte skriva om han som bara skulle ta sej i kragen, och krage efter krage gick i sönder.
Jag skriver en recension. Det kan vara så lätt att tycka till om ditt och datt, och då menar jag med kött på benen. Berätta varför jag anser något bra eller dåligt, eller att det funkar men inte det.

Så får jag en ram, ett visst antal tecken.
Så får jag en roman, en kort roman på några och sjuttio sidor. Med ett stoff som skulle kunna bredas ut både två och tre gånger större. En kort roman som ändå skulle kunna vara kortare.

Men det är boken jag fått och läst som jag ska skriva om, varken mer eller mindre, väl? Jag ska väl inte skriva om boken som skulle kunna bli?
Det konstiga är att den här romanen, förutom en del småsaker, är skriven så som den borde skrivas. Så jag får väl plita ner det då, 2000 tecken.

Monday, January 16, 2012

Ett hårt regn faller osynligt bakom explosionerna

Kristianssons Livs
Bertils
Bryggan som blir uppäten, sakta sakta höjs havet sjunker bryggan och rullstolarna sjunker i dyngan dyn ner i botten
Flotten av rostad metall och godstågen också oxröda, vatten och syra och man kunde ta sej ut på flotten, Lundåkrabukten, Gipsön, husvagnarna där ett svagt svagt ljus tog sej genom en gardin som var en handdduk
Den gamla bilprovningen och vi var alla i städsvängen och på ett ställe fanns det ett biljardbord, där slutade kvällens arbete
Den gamla bilprovningen, vad gör du nu för tiden, och all din rost och Grymlings och Flamingokvintetten och benen ut genom fönstret
Den nya bilprovningen, snabbtelefoner

Och det rummet och det huset och vi satt vid husets enda stereo i det andra rummet när Rickard kom hem från Amerika i januari och alla skivorna och till och med Whitesnake, men Bob Dylan och det var en storm som bara berättade: Vänta bara, det kommer värre, vänta bara,och lär er, lär dej,gosse, du måste kunna ta stormar som den här med vänstran medan du skriver en sång med högran om andra, mycket hårdare stormar och du kommer inte alltid att förstå det förrän för sent, att du är mitt inne i den nu, den hårdaste stormen, det är därför det gör så ont
Och vi åker bussen till Svalöv ändå, förbi kyrkan i Asmundtorp där du döptes och det ska gå några år och vi hamnar i Svalöv ändå bara för att vi måste komma ihåg visdomsorden som Bantar-Björn sa, och ni skrattade då i början av nittiotalet när ni bara hade dagar som gjorde ont ibland, smärtan fanns fast bara då och då, och man kunde ju alltid gå till Konsum och be om löpsedlar, Kicki Danielsson som berättade att hon var svullen, då som nu, roligt roligt när vi var så unga och visste så mycket och vi förstod inte då, sanningen om stormen stormarna, vi förstod inte visheten, Bantar-Björn: Det bara smög sej på
Det bara smyger sej på, medelålders nu och jag försöker fortfarande lära mej
Ett skimmer av då

Jag fyller alltid år på sommaren. Alltid den tjugotredje juli.
Man kan ta tillbaka saker när man blir äldre, och tvärtom.
Allt man fick då.
Allt man saknar nu, och tvärtom.

Jag minns när min bror skjutsade mej på cykeln, neråt över havet, korna och förbi tennisbanan och uppåt och bort mot bondgårdarna och fotbollsplanen som var nergången redan då, maskrosor.
Jag tror att jag fyllde elva och det var första gången som Ulla och Vidar kom för att hälsa på i Påarp, nära Laxvik och Trönninge, ganska nära Halmstad i Halland.
Jag fick ett nät eller en håv som Vidar gjort, med femkronor i.
Jag tror att kiosken hade lagt ner men att affären fanns kvar.
Vidar var min lillasysters egendom. Kanske var han hennes extramorfar. Hon har/hade inget minne av sin egen morfar. Hon och Vidar åkte båt tillsammans, fiskade, åkte till Ven och Köpenhamn.

Man kan ta tillbaka det man aldrig fick.
Jag skrev en bok för sådär tio år senare, den hade drag av verkligheten. Jag stal delar av Vidar till den boken. Kallade honom Bror och han var min.
Jag har aldrig riktigt kunnat skriva om min morfar, det är ett skimmer över honom, ett skimmer av godhet och människor kan inte bara vara goda, eller utan problem. Jag kan inte skriva en person som bygger på min morfar, för jag kan inte beskriva honom som annat en ikoniskt.

Wednesday, January 11, 2012

Gamla goda låtar

Jag läste en bok, en självbiografi. Av Rickard Wolff. Jag satt i fåtöljen och det var stora fönster och en balkong. Efterrätt varje dag. Och det var tur med den äckliga maten.
Det är ingen dålig bok han skrivit, Rickard, men den har nog varit yvigare. Jag känner lukten av en bra redaktör.
Ricksrd Wollf, ja. Vad ska man säga. Helena och Colin, Kurt Olsson. Alla tyckte jag mycket om en gång. Den där märkliga filmen med Helena Bergström, Amanda Ooms och Stellan Skarsgård. Kvinnorna på taket. Jag minns att man skulle se den i svarta kläder. Varför var inte Rickard Wolff med?
Helena Bergström var kaxig, vill jag minnas, men känslig, nära till tårarna.
Rickard Wolff spelar teater, på många olika sätt. Det gör han klart för läsaren.

Jag längtar inte ens till Aten. Eller, jag längtar mer nån annanstans. Det är ju januari. Jag är bortskämd. Kunde jag inte fått ett stipendium till Fuengirola istället. Engelsk frukost och engelsk fotboll och lite längre upp, bort från havet som går att vara i i januari, nä, längre upp. Ligger den där parken, och saluhallen och dom fina spanska caféerna/barerna. Spansk fotboll. Spanska tidningar.

Två gånger har jag gått Söka jobb-kurs. Men det märks att det var längesen. Jag fyller i en blankett som ska till Försäkringskassan, det tar några veckor.

Fyrtiotvå år nu. Ung i sinnet. Kanske. Antagligen. Ibland.
Ibland är unga människor, sådär 19-21, så fruktansvärt vuxna och mogna.
Att slappna av.
Att bli äldre.
Att mindre och mindre bry sej om vad andra ska tycka och till exempel ditt, om kläder, om mojänger, eller helt enkelt bara om datt.
Så ploppade ett namn upp. Denna dag som ser ut som solig vår från fönstret. Som om ... vinden, nädå, lite lä så kan man sitta ute en timme.
Det är skitsnack.
Möjligen, kunde jag det när jag var yngre. Då när man inte knäppte jackan i elva minus, mössa var mesigt, helst håliga vantar.
Nu har jag håliga byxor och långkalsonger och kan inget annat.

Dan Baird.
Ett namn i huvudet. Ploppade upp.
Jag kunde knappt hans namn då, för femton sjutton år sen. När Rickard och jag lyssnade på den där låten, Younger Face.
Och vi var dom unga då, som satt och drev med den äldre snubben som väl var så ensam som man kan vara på ett annat sätt när man blir äldre. På ett ensammare sätt.
Om du ska berätta alla dina gamla historier så får du faktiskt bjuda på en ny runda.
Du är där nu. Younger Face.
Dan Baird, varför ploppade det namnet upp. Han är ju nästan sextio, gubbjäveln.

Saturday, January 07, 2012

Karate Kid 3, den hade jag helt missat

Sådana dagar som idag kan jag tycka om i sin gråhet, för att det inte blåser särskilt.
Jag har alltid haft smala ben, låren är svaga och ännu smalare nu.
Men jag går mina promenader, längre och längre.
Idag gick vi till jourbutiken, jag och Anna och Elsa. Köpte yogurt och Kvällsposten och två Twister för mej att njuta av i kvällningen.
Barnen hade redan lördagsgodis i påsar och magar.
Men knappt någon blåst. En sorts kompromiss: Du får inte solen, men du får i alla fall det här.

Jag skrevs ut från sjukhuset på treårs-dagen av Stig Claessons död.
Jag läste för kanske fjärde gången Nils Claessons Blåbärsmaskinen, den är utgiven efter Slas död.
Jag läste också, av en händelse (också för kanske fjärde gången) Slas två sista böcker. Sekonderna lämnar ringen samt God natt, fröken Ann.
Det är sorgen av att veta att man är gammal och förbi.
Det är den närmaste sentimentala längtan när man var en okrossbar och ung medelålders man.
Och det är totalt osentimentalt.
Jag började också läsa Efter oss syndafloden (för ... fjärde gången?) men fick avbryta läsningen då jag slarvade bort den vid rumsbyte. Eller om jag verkligen var på rymmen, det känns forfarande så nära och verkligt, när jag var på rymmen.
Som Slas böcker. Vi vet att det inte gick till exakt så, men vi känner hur nära det är.

Eldkvarn häromdagen och Thåström idag, givetvis på SVT. Och TV4 är väl i full färd med att spela in ännu en reklamfilm för Tomas Ledin.
Så mycket bättre måste ju vara Sveriges mest överskattade (inte sämsta) teveprogram. Smörande, reklam, smörande, reklam, däremellan reklam och kassa nerklippta versioner(TV4-tänk: ingen orkar väl höra hela tre och en halv minut.) av några bra och flera skitlåtar.
Och sen kommer skivorna.
Allt är reklam.
Mauro Scocco tackar sina hitlåtar för att han slipper förnedra sej i Så mycket bättre.

Jag säger bara På spåret. Jag vet att det säkert handlar om rättigheter. Men gör en skiva av dom tolkningar som görs där, senast Olle Ljungström som sjöng Seasons in the sun briljant och en klart godkänd En valsmelodi.
Sofia Karlsson, Freddie Wadling, Maria Andersson. Motoboy och dom andra som jag inte minns. Jag minns inte heller en enda dålig version. Och vilket band.
Den sämsta låten i På spåret utklassar 90% av möget i Så mycket bättre.

Jag kanske blir friskare, i alla fall argare.

Friday, January 06, 2012

Ingen får älska mej så

Vakna Jonas, det är slutet av mars. Du måste ta dina allergitabletter.
Och solen in genom fönstret och allt är dimma och jag är inte Törnrosa. Men det var skönt att få gå i ide.
Jag längtar dit. Dom varma dagarna. Dom hoppfulla dagarna.

Det kommer alltid ifatt dej.

Den femte december 20011 blev jag inlagd på sjukhuset.
Den tredje januari 2012 kom jag ut.
Jag är ingen bruten människa, men livet är inte lätt.

I två veckor var jag sängliggande, kunde inte använda mina ben.
Det är då jag drömmer mej tillbaka till 60-talet och geniala poplåtar. Inte dom andra, inte tramslåtarna.

I en och en halv vecka levde jag i en annan värld, en annan dimension. Där ett dygn kan vara en vecka. Där jag rymde till hennes storebrorsa som var begravningsentreprenör nu, i den lilla lägenheten. Och han skulle hjälpa mej. Men han sov. Och jag visste att jag var efterlyst och jag förstod att jag måste tillbaka, förstod att det var dom som kunde hjälpa mej. Bara dom.
Och jag var så rädd att dom inte skulle förlåta mej.
Förlåt mej, för jag är sjuk.

Trappstegen upp till min lägenhet är flera nu.
Det är svårare att tycka att I-landsproblem-skämt med Hipp Hipp är roliga. Nu är ju i och för sej dom skämten inte roliga, möjligtvis ett skämt, första gången.

När jag började tänka normalt efter sådär tio dagar kunde jag inte gå. Kunde jag inte prata. Kunde jag bara skaka.
Kunde jag inte förstå deras ögon, dom som besökte mej. Nära vänner, familj.
Jag tänkte bara, en chans till, en sista chans. Jag har haft tur. Den här chansen ska jag ta. Framåt.
Jag var tacksam.
Jag förstod inte hur nära stupets kant jag varit.
Nu är jag rädd.
Nära vänner, familj, hade (antar jag) känt den rädslan, sorgen.
Jag vet inte om jag ska be om ursäkt för att jag är sjuk. Kanske, man kan inte lägga all skuld på en sjukdom. Man kan aldrig svära sej fri från sitt eget ansvar.
Vad jag vet är att tack, TACK, ska jag säga. Tack, känner jag djupt in i mitt hjärta och tårar har jag inga problem att få fram när jag mer och mer börjar förstå deras situation, nära vänner, familj.
Tårarna över mej själv har ännu inte kommit.

Det går ganska fort, det som du jagar och söker, jagar och söker plötsligt dej. Fast i en mycket hemskare skepnad, med en annan röst än den i dina drömmar. Med ett helt annat fast grepp i nyporna. Du är inte jagad längre, du är fångad.

Och en sak har jag väldigt klart för mej, allt handlar inte om mej.
Ingen får älska mej så, var en mening som kom till mej ofta, den kommer till mej fortfarande. När jag upptäckte. Ingen får älska mej så. För jag sviker, det ligger i min sjukdoms natur att svika.
Men inte den här gången.
Det är sista chansen.
Men ingen får älska mej så. Jag blir rädd, för kraven, för rädslan att göra fel, att jag sätter på fel teveprogram eller köper fel glass.
Nu äter jag Twister och Solero.

Det är svårare att känna ilska över sakernas tillstånd i världen, i Sverige, I Malmö.
Då har jag ändå inget Ilandsproblem. Mitt problem, min sjukdom drabbar alla typer, fattiga och rika.

En författare som aldrig varit min idol, men vars socialrealism jag beundrat, är död sedan snart tjugo år. På hans gravsten står: DON`T TRY.
I dom tidiga tonåren vet man inte om man kommer att bli en sån eller sån. Man måste försöka. Men man måste också veta när man försökt färdigt. Det måste man ta tag i innan det är för sent.
Och lägga ner lika mycket kraft på att bygga upp som man gjorde på att riva, och riva och riva.

Inga får älska mej så. Ändå blev jag så glad, och förvånad.
Och så in i helvete tacksam.