Thursday, January 31, 2013

pengar svider, i fickan på västen - du rider, på stålhästen

Jag är en man med mycket små marginaler. Min cykel kan inte gå sönder när som helst. Nu hade jag råkat få en oväntad löneutbetalning på 1400 spänn. Så det blev lite över efter ...
Reparation: 1240 spänn. 
Nu börjar ett nytt cykelår. Och det var inte frågan om vårrengöring, ta ut den gamla racern ur vinterförvaret i garaget. Det var frågan om att kunna cykla eller ej. Att ha ett transportmedel eller ej. Och Tore, min billige, snabbe, slarvige cykelman i Limhamn har stängt igen. 
Bike Master. Där blir jobbet ordentligt gjort och jag kan cykla ut i regnet i vinden och känna att det flyter ju på bra, det är lätt att cykla när cykeln fungerar.
När jag har lämnat Tore handlar det ofta om att oroligt känna efter vad som inte lagats alls eller vad som lagats slarvigt. Och öppettiderna har varit si och så. Kvittona likaså. Men vadå. Jag har gillat det ändå.
Och det har blivit fel och jag har fått åka tillbaka, skälla lite, och Tore har lagat igen och det har funkat i några veckor, ibland månader.
Nu har Tore stängt.
Bike Master lånar ut cyklar medan man väntar. Dom verkar kunniga, förklarar, berättar alltid om vad man borde (måste) göra mer, nya prylar nya ingrepp mera pengar. Och det blir bra. 1240 spänn. Nya prylar nya prylar.
Tore brukade leta bland cykelskrot, se om han kunde hitta något som funkade, billigare för honom, billigare för kunden. Tore verkade vara en man utan marginaler. Jag är en man med mycket små marginaler.
Relativ fattigdom i Limhamn?
Ibland tänker jag på att flytta, till en annan stadsdel, till en annan stad. Bo relativt stort. Bo relativt bra. Laga cykeln relativt billigt.
Och varje gång tänker jag, efter att ha martyrat en stund: Fan vad jag kan välja. Fan vad jag är fri. 



Tuesday, January 29, 2013

Lou Red, Mark Knopfler - ur På väg till Charlotta Anderson


Pange. Det är vår 20-årsdag. Pange. Jag är hos mamma på Ven. Hon är sjuk, cancer. Jag tror att hon ska dö. Pange, nu saknar jag henne, då hatade jag henne, ibland, hur hon drog runt mej i alla jävla hippieläger. Hur hon sket i mej, för att jag skulle bli fri. Nu saknar jag dej, Pange, hur du drog runt mej drog ner mej drog upp mej. 20 år. Vi är gamla, Pange. Lever du? Jag tittar på gamla foton. Pange. Ibland försöker jag sträcka ut en hand. Pange. Mamma kände mej inte då inte nu ... aldrig. Du kände mej inte då. När jag var ett vidöppet barn. Men, Pange, du har sett det barnet, visst har du. Pange. Ont. Det har gjort så ont. Pange. Bara så du vet. Pange. Bara så att du ska slippa säga det. Klaus var ett rövhål. Ja, jag skriver var. Jag tror inte att han är död. Men han är död för mej. Och innan du slår dej för bröstet. Du är också ett rövhål. Men du lever i alla fall för mej. Jag lyssnade bara på Velvet eller Lou Reed. The Kids, Caroline, Pange. Allt som togs ifrån oss. John Cale. Songs for Drella. Pange. Jag vet varför vi älskar Dire Straits. För att det gör inte lika ont i Marks värld, smärtan har blivit nostalgi. Jag har kommit in på en skola i Malaga. Jag ska bli värdinna. Jag. Värdinna. Kan du tänka dej. Pange. Jag ska hälla drinkar på folk. Nä. Jag ska gå ett år i skola för att lära mej att inte hälla drinkar på folk. Pange. Jag försöker skoja. Det har gjort så jävla ont. Jag följde med till Kanada. Klaus tyckte att jag var en hora. En riktig hora. Han behandlade mej som en hora. Gav mej pengar. Inte mycket pengar. Men i hans värld betalade han för att knulla mej och bestämma över mej. Sen kom hans brorsa in i bilden. Fattar du. Pange. Dom ägde mej. I deras jävla tyskkanadensiska värld ägde dom mej. Med hockeyfrillor, jag lovar, och brorsan med mustasch. Det var som en film. Thelma and Louise kanske. Jag band fast brorsan i hotellrummet, ganska hårt med en duschslang. Jag sparkade ut Klaus från bilen. I farten. Körde i femtio. Kanske sextio. Lyssnade på Vicous. Nu lyssnar jag på Dire Straits igen. So far away. Det skär i mej. Har du knarkat ihjäl dej än? Annars kanske vi ses. Eller har du blivit helt bög bland bögarna i Sitges. Songs for Drella. Hello it´s me. Åh Pange. Mamma rosslar så … liten. Jag sörjer. Jag saknar dej så. Att se dej springa salt i solen.

Monday, January 28, 2013

Buren ändå av en mjuk stor hand

Nädsblod.
Och nu är det inte över.
Det är bara några dagar sedan: Isen bär! Isen bär! Allting bär!
Nu är det inte vinter, inte i närheten av vår.
Nu är det grått nu är det vått nu är det fuktiga stunderna blott.
Och jag tycker om det.
Och nog är det varmare här.
Och nog finns en is som bär.

Det droppar blod över tangenterna.
Nu är det skånsk vinter!
Nu är det lök på laxen igen, och jordgubbarna blir godare och billigare för varje dag, mindre dyra. Åtta kiwis för en tia på Willys. Igår: Ett kilo blodapelsiner för en tia på Malmborgs.
I en plåtlåda formad som ett hjärta, sparar jag guldpengar. Dom kommer väl till pass nu, skoningslösa januari.

Nädsblod.
Och det knakar lite här och där när jag simmar. Jag får stanna upp, göra några ledmjukande övningar. Det är ålderdomen som kryper närmre.
Ålder Dom.
Det var en dömd gammal pojke på isen och det var bara några dagar sedan och det var solsken och minus men ändå, inget bet. Men ändå, en mildare vind än januari.

Jag skakar huvudet, stänker blod.
Men jag är inte rädd som förr.
Men jag är inte olycklig som förr.
Men Jonte, varför då det stränga uttrycket i ditt ansikte.
Men Jonte, är det solen som slår dej för hårt.
Det kan skaka, det är som det är,
att isen den bär och bär,
och jag känner mej tryggare här,
en mjuk stor hand som bär.



Nya gammeldags dikter


Det är något gammaldags över dikterna i Åke Heeds debutsamling Närbilder, något rogivande och artigt.
   Såhär avslutar Heed ett kort förord: ”Varsågod, jag hoppas att du får en god behållning av mina dikter vid den läsplats där du trivs som allra bäst.”
   Åke Heed skriver fritt formbunden vers, rimmad och orimmad, naturlyrik och civilisationskritik.
   Åke Heed är bosatt i Landskrona. Han skriver som en försiktigt impressionistisk akvarellmålare, med lätt handlag, men inga för stora experiment, inte något som sticker för hårt ut. Det handlar om en närmast kåserande stil, inte glättigt men heller inte djupt eller tungt.
   Det finns alltså något gammaldags i dikterna, ett tydligt avståndstagande från modern teknik och dess snabba flimmer. Åke Heed skriver om kvällen då familjen sov och TV-rutan fick stå mörk, radion tyst: ”Häromkvällen / använde jag mig / av egna tankar.” 
   Så Åke Heed är ingen vän av nya påhitt, snarare klädsamt reaktionär. Han betraktar stilla naturen och oroas över samtidens ändlösa ”mobilprat”.
   I dikten Dylika behov stör han sej på ”sprayare” som ”skändar” allmän plats. Det görs med en viss vrede, och ibland tror jag att Åke Heed på allvar vill tillbaka till spatserkäppar, stormhattar och svärmerier under gatlyktor tända för hand, medan ångbåtarna smyger i dimman, vid det Öresund som ofta dyker upp i dikterna.
   Det finns en uppgivenhet när han klankar ner på sonens popmusik på teven, när han inte finner ro förrän ljuva fioltoner och körsång smäktande flyter fram, och då har sonen somnat.
   Men Åke Heed beklagar sej med finess, blir inte gnällig.
   Jag tycker om Närbilder. Jag håller ganska sällan med, men jag imponeras av den okuvliga viljan att stå för sin sak, hur omodern den än kan tyckas vara.

Wednesday, January 23, 2013


Charlotta: I natten i sängen i tystnaden, ensamheten. ”Jag måste bara komma bort lite”, sa du, älskade Pange, älskade du, ”jag måste bara andas lite”, sa du, kanske inte törstiga Pange, men uttorkade Pange. ”Jag måste röra mej lite, röra om lite, i grytorna, Charlotta, jag ska vara ärlig, jag är alltid ärlig mot dej, det vet du, det vet du, jag ska bara skaka om lite, lite”, sa du Pange, men du rör inte om lite i en liten gryta, du virvlar upp stormande hav, inte tjusigt, inga bultande hjärtan, ingen sådan romantik, bara stormar som skövlar och förstör, och eldarna brinner. I natten, i ensamheten, i ångesten, min klaustrofobiska mage med den klaustrofobiska bebisen, fostret, embryot. Pange! jag håller om min mage. Du vet inget. Jag vill inte störa din börda, tynga den tyngre. Du var så mjuk i skinnet idag, luktade som fuktig jord, som ... riktigt. När vi orkar eller kan ska vi bygga en bastu. Det är december Pange, du får inte bli sjuk, jag förstår inte att du kan simma i bäcken, eller gölen, ditt hemliga ställe Pange. Du vet var mitt hemliga ställe är, jag tror jag vet var ditt ligger. Men våra huvuden, Pange Pange Pange, hur hemliga är våra huvuden?? Jag reser mej upp Pange, I natten, i kylan, i tystnaden, bara fostret som skvalpar. Jag ska berätta, Pange. När jag är mogen, Pange. När är du mogen. I natten, i trappan, så smal så vinglig så vindlande, på vinden, här spökar alltid tvätten, allt är hemligt och jag var vidöppen här Pange, innan allt stängdes. Här bor dom döda barnen. Här tog min barndom slut, Pange, alla skriken, alla människorna som knullade som djuren, kaninerna, alla barnen, alla vuxna som skulle förverkliga en dröm om solidarisk frihet, glömde något, Pange. Jag ska berätta när jag är mogen. Storma du upp din frihet, vår frihet, medan vi väntar på päronträdet att mogna, äppleträdet, dom sura jordgubbarna, så länge.

Tuesday, January 22, 2013


romanutdrag: hästarna här, hoppar inte, går som att dom drar vagnar även när dom är lösa, dom har inga morötter att jaga. det är hål i vägarna, värre än på ön, det är så gröna buskar, och små små träd, jag känner mej så liten, inte rädd pange, säg inte att jag är rädd, jag är aldrig rädd, vi är aldrig rädda, du och jag, men liten, jag känner mej liten. jag känner som att jag ligger på ett hål ibland. som att det först var ganska litet, men att mina tår och fingrar gräver hålet större, varje dag utan dej, pange. jag hade aldrig vågat säga det till dej, men nu kommer det som skrämmer, tränger sej på mej, in i mej, det gör ont, pange, det skulle ju vara du och jag, låter som en uggla som hoar, men det är vargar, säger dom, vargar som tar fåren, säger dom. men hägna in då, säger jag. vi tror inte på inhägnader. du skulle se dom, dom är helt inhägnade i sin töntiga frihet, alla går på soc och har ungarna i skolor, kallar sej utanför systemet, vad fan vet dom om utanför systemet. men jävligt bra röka, jävla flummare, jag vill börja med amfetamin, morsan är kär i nån, hon har lovat mej en flygbiljett om hon vill stanna när det blir november, jul i grottan pange, charlotta och pange. 

Sunday, January 20, 2013

Söndagar. // Det var söndag i morse. Som söndagar var förr. Gråa i magen. // Som söndagar när jag gick i gymnasiet och åren därefter, dom omogna ovuxna åren, misskötte mej, eller inte, men söndagar, tunga, gråa i magen. // Att lära sej stava ångest, och förstå innebörden. // Varannan söndag betyder Så ska det låta. Till och med mina barn (fem och tio) tycker att det är, tja ... sådär, i sina bästa stunder. // Men söndagarna som också finns. Som en frihet att låta bli, låta söndagen vara ... torsdag. // Söndagar, kan en utställning heta, vara, kännas som. // Söndag, Jonnie, för längesen, när vi lärt oss stava och förstå ångest, när vi flydde, tog till Lund, och det var Doors, det var Saabye Christensens Beatles, det var trubaduren Emil på en krog där man fick vara ung, och, jag minns inte, men jag tror att han slaktade Light my fire till slut. // Söndagar på Brobygatan eller Ystadsgatan, omoget vuxen. Att låta lördagen löpa in i söndagen, och måndagen, och den oansvariga vuxenheten, friheten, det blev alltid söndag, förr eller senare, kolsvarta i magen. // Det är söndagkväll. Jag känner mej lugnare, en sorts lycka kommer tillbaka bland pappershögarna som jag måste elda upp, på något sätt. Men, en lycka, ändå. // Jag renskriver skisserna, redigerar och försöker hitta något lättsamt viktigt. Dom korta texterna, Söndagar, människorna som givetvis inte kan berättas, ens en gnutta, men kanske något. Och det är alltid så det är, historierna får ni skriva själva. // Jag är bara bollkalle. // (Kálvin János i Budapest AKA Jean Cauvin, reformatorn som visste hur en sträng stängd söndagsslipsten skulle dras.)

Wednesday, January 16, 2013

Dom dagarna när man fortfarande var ett barn. Men, dom dagarna kom vuxna känslor, som man inte kunde greppa, eller förstå. // Harry Bernstein. Märta Tikkanen. Läser jag dessa dagar. Som så ofta tittar jag i något av Per Hagman eller Lukas Moodysson ibland. Som vanligt finns Paul Auster i bakhuvudet, alla hans böcker som jag inte läst, inte en enda. // Dessa dagar, nu blev det vinter igen. Nu var det en sådan kväll igen. Stjärnorna, ingen vind. Gummistövlarna. Dunrocken från 80-talet. // Jag är mitt i det nu. Medelålders. Jag har barn. Jag har föräldrar. Jag har syskon. Och några andra viktiga relationer. // Och jag går och går och det blir bara skönare och skönare och jag blir mer och mer säker på att någonstans, ska jag komma fram. // Men en sådan kväll igen. Malmborgs stänger tio och jag hann. Köpte ICA:s billiga deodorant till min simpåse. Jag är annars en Nivea-man, men Nivea är av glas, och jag är en sådan typ som tappar saker. Glas går sönder. // Ja, ibland är detta en blogg där jag gör reklam för intimprodukter, för att dryga ut hushållskassan. // Ibland tänker jag att jag är en sådan av glas, en sådan som går sönder, går i kras. // Ibland tänker jag på en fin sång av Ulf Lundell, från den fina skivan Evangeline. "Men du vet, en sprucken vas håller längst." En sådan fras som kan te sej alltför lätt och självklar, lite kvasifilosofiskt mumbojumbo sådär. Tänker du så så tänker du fel, eller för grunt. // Du vet vad vi brukar predika: Det enkla är det svåra. // Dom dagarna, det kunde vara i sjuan, på våren, att man cyklade i den våren, och upptäckte den så för första gången, den obeskrivliga sorgen och lyckan, storheten, när knopparna brast. Att inte ha ett enda ord att kalla det. // Jag är en sådan som man tappar, som man limmar ihop, och märker att nu blev han ju mycket mer användbar, när man inte behöver vara så försiktig hela tiden. // Åtminstone önskar jag det. // Åtminstone var det en sådan kväll, när snön är som is och gatorna som av saltat glas. Och man har sina gummistövlar, och dom där byxorna som man köpte begagnade för att det är det man har lärt sej tycka om, och dom är en del av mej och jag använder ogärna några andra, och mina kläder är kanske lite slitna, lite sargade, men jag trivs i dom. // Och musiken i mina hörlurar, men jag känner hur snön knarrar under stövlarna, en krispig kväll, stjärnorna som tindrar stilla. // Och man går vidare vidare. // Och ibland spelas en speciell sång och man kan tänka på en speciell händelse, eller en speciell människa, och man tar ett djupare andetag och då kommer den från Imperiets Synd: "dom flyger igen, dom flyger igen, och dina läppar skriver mitt namn, och dina händer smeker som napalm", och det är ett evigt krig, ett evigt krig, som vi måste göra så mjukt vi kan. // Och man går och går, svänger in på en extra omväg, och andas och andas. // Och dagarna. När man, i ett omedvetet ögonblick, var så vuxet allvarlig som man aldrig mer skulle bli, så ... full of it, sej själv.

Sunday, January 13, 2013

Livs levande är den femte och sista delen av Lars Ardelius memoarer (de andra: Barnsben, Skjuta i höjden, Livtag, Bitvargen). Han dog den tjugotredje juli förra året, nästan 86 år gammal. // Livs levande är verkligen läsvärd. Med en klarsyn och karg sentimentalitet berättar Ardelius om att vara gammal, om att fortsätta jobba, alltså skriva och skulptera. Om att flytta. Ja, om att leva nyfiket. Han återkommer gång på gång till den självmördade pappan som i avskedsbrevet lät hälsa: "Det var inte bara Lars fel." Även vänners och en lillasysters tragiska död värker ont och sorgligt i författaren. // Mest återkommer dock Lars Ardelius till den avlidna älskade dottern Lena, med vilken han inte hade någon kontakt de sista åren. Det är smärta. // Vad som då och då stör är Ardelius hänfördhet över sej själv, hans beundran av det egna unga (och även det äldre) jaget. Självklar öppenhet för musik och homosexualitet blir i Ardelius ögon fanstastiskt och berömvärt. Det är "crazy" och "galet" (de hade ett jazzband fast de knappt kunde spela, en förening för hypokondriker, de samlade på konstiga ord, hans styvson spelar funkig blues!) och hans upptåg och erfarenheter på livets stig känns inte alls tråkiga, men kanske trots allt ganska ... normala för någon som levt ett långt rikt liv. Jag recenserar inte händelserna, jag recenserar en bok som litteratur. // Det är också något störande över Lars Ardelius då och då återkommande bitterhet över uteblivna kritikersucéer: "... min besvikelse över mottagandet av Mått och steg. Min avsikt var att skriva en konsekvent meningslös historia, vilket tyvärr inte klart tycktes framgå. Jag avfärdades över lag som talanglös ..." // Men men, småsaker, jag har läst alla delar av memoarsviten och det är fascinerande läsning, god läsning. // Jag känner igen mej mycket i Lars Ardelius, kanske är det därför. Hans rädsla, hans ovilja att dö, allt han hade kvar, och någonstans någonstans, en försoning, långt inne. // Lars Ardelius verkade vara en trevlig och nyfiken man, lagom påfrestande. Jag känner alltså igen mej. Det gläder mej att han fick leva länge, för som en vän skrev till honom efter en stroke: "Som jag hoppas du vet passar du ovanligt dåligt att vara död." (foto: Ulla Montan)

Saturday, January 12, 2013

Eftersom det är kallt i Budapest och Elsa inte vill bada, kommer jag att ha tid över. Fisken nappar inte längre. Och maten här är så fet och dessutom finns gratis fyllda karameller på hotellet, och ett skönt badkar, såar av tid. Och man tröttnar ju efter ett slag på sydamerikanska indianer och deras musicerande, been there done that, så att säga. I gångtunneln vid Innerstadens församlingskyrka står en man i sliten rock, mustascher och keps, spelar dåligt på en ostämd fiol. Och vid Vörösmartyrtorget kan man stå ett slag och titta på en man som spelar på vattenfyllda glas, i vinden som snurrar, gå ner till världens minsta och äldsta tunnelbana, se sej omkring, det går fort, gå vilse på det enorma konditoriet, och dricka trög chokladsås som mättar och mättar. // i alla fall, för första gången i mitt liv bloggar jag på annan plats. vakna.blogspot.com. Den Blinde Argus blogg. Jag börjar med en reviderad vers som publicerats här i annorlunda version. En annan historia, är den om hur jag läste och blev publicerad i Den Blinde Argus på nittiotalet, var med på uppläsning på Mosebacke. Den kanske jag berättar, här eller där, eller båda. Vi får se hur det blir.
Saluhallen. Paprikapulver. Torkad vitlök och pepparfrukter. Korvar. Marmeladsocker i glada fabricerade färger, skiner som neon. Paprikapulver. Och broarna, och det snurrar i strömmarna, och mitt ute på Frihetsbron biter vinden kall. Symboler. Statyer. Paprikapulver flyger i vinden, svider i ögonen, kinden. Och extraelementet värmer i natten. Och det smäller på gatan i natten. Och en palm i människohöjd ter sej liten i rummet. Och nu är det morgon, förmiddag, apelsiner, solen bländar. "Det dånar", sa Elsa på bron, spårvagnen dundrade förbi. "Donau", sa jag, svindlar kallt.

Friday, January 11, 2013

Ner för landning. Budapest. Ett lätt lager snö. Taxibilen. Elsa och jag. På tisdag fyller hon tio. Snön försvinner, gråheten vinner. Och det något bruna. Och flygvärdinnan pratade halvknagglig engelska med tyst hes röst, lät ointresserad. Färgerna. Wizz Air försöker pigga upp det gråa. Eller ... jag vet inte, kanske bara extrapris. Det är något smaklöst vulgärt som häller sin klibbiga smet över prakten. Hotellet. En sliten trappuppgång, en fjärran tiders forna glans. Kameror. Som en vanlig pampig trapp. Rummet. Gedigna trämöbler, från förr. Takhöjd, från förr. Jag kom att tänka på den (kanske skenbart) dryge ungerske författaren, fotbollsspelaren, gnällspiken, underbarnet. Vilken fullständigt annorlunda kultur han kommer ifrån. All denna gårdagens glans, förgråad brun.

Friday, January 04, 2013

Jag har inget foto på Èmile Zolas gravsten. Men han hade blivit lite sliten med åren, Zola. Jag vet inte om han var en modig man. // Det var som tidig vår eller vacker höst på kyrkogården, hög luft kändes klar, kändes god. // Det fanns dagar när jag inte vågade närma mej en tidning i rädsla för dödsannonserna. Det fanns tider när jag slök dom girigt, det gick månader när jag inte vågade tänka ordet kyrkogård, inte kunde se en film som var gjord på sextiotalet, trettiotalet, allt var då då då, dött dött dött. Inte läsa en gammal bok, höra en gammal skiva, så allt var tomt och tyst. // Det är som en trevlig, ganska loj, stad, Montmartres kyrkogård. Någon har ställt en vit gran på en sten, foton, några döda bor i tempel eller större villor, andra har ett enkelt träkors på den låga platta stenen. // Jag står och tänker. Undrar var dom har sin pub? Undrar om såväl adel som slödder får komma in, och om adeln är slödder. Så skönt kan det vara att inte vara rädd, att våga tänka skojigt om döden. Det fanns dagar ... // Katterna verkar trivas på kyrkogården, mössen i dom fallna löven, och då tänker jag, dö, multna, väx upp. Ska nya röster sjunga. Det kan ge en viss lindring. // Jag anklagar, skrev Èmile Zola. // Jag anklagar också, tyst idag. Men hela tiden, anklagar jag. // Drack kaffe, på baren nära kyrkogården fanns en hissanordning i tung svart metall. "Det är dom döda som arbetar i en gruva under oss", sa jag, "i en skärseld, så hissar dom upp dagens skörd, från dom levande dödas underjord." Så tråkigt men lättsamt hade jag inte kunnat skoja för något år sen.

Thursday, January 03, 2013

Paris. Jag kan givetvis gå i Hemingways fotspår. Hans vida byxor fladdrar. Jag stannar vid Shakespeare & Co och det är så enkelt, vandra på Voltaires gata, förbi Notre Dame där Victor Hugo väl slet sina skosulor. Men jag står stilla, tittar på floden. Kraften. Ankorna som tror att dom simmar framåt, driver så fort bakåt. Jag tänker på griskroppen som flöt i floden i Bristol, dunkarna på Donau. Gå baklänges i någons fotspår. Jag provar mina egna, mot Luxembourgträdgården där vi såg på basket, kanske Quartier Latin, där vi åt den fantastiska gyrosen för tjugo år sen, när jag fick så ont i magen, upp och ner i mina egna fotspår, sju våningar till vindsrummet där Rickard bodde, fram och tillbaka i mina egna fotspår till ståtoaleten. Men går vilse. Men floden. Jag stannar vid fotot på Tino Rossi, den skönsjungande skådespelaren från Korsika, och jag tänker: gå i partisanernas fotspår, gå i arbetarnas fotspår, dom som byggde Eiffeltornet, med mina, förvisso trötta, men, förvisso bortskämda flanörfötter, pajas. Hamnar på Montmartres kyrkogård, i dom döda sörjandes fotspår. Hur många gånger gick modern till graven där sonen, som dog vid nitton års ålder, låg. Där hon också ligger nu. Trettio år. Det blir många tunga steg.