An accident waiting to happen
Håll i er i vårruset som väller in över gamla Svedala.
Håll i er när tolvslaget kryper på och vi vet aldrig vad som finns bakom den sista luckan i denna månads adventskalender.
Håll i er, dikten som vill komma ut är av prosaart, och den talar till dej, just dej, du som inte vet det eller bara tvivlar.
Päronträdet vitt av blommor.
Och buskarna, min vän, döljer dej halvvägs när du pissar mot dom.
Jag lämnade ensam mitt hem i torsdags.
Jag kom ensam hem idag, söndag.
Och vattnet som har flutit har flutit lugnt och stilla har flutit hårdare än vinden som blåser mitt i sidan av orkanens öga.
När lastbilarna for som sliriga bomber.
Äh, vafan.
Jag åkte till kolonistugan i torsdags för att arbeta och se på BoIS.
På fredagkvällen kom Elsa och Johanna. Vi grillade fläskkotletter som jag marinerat. Citron, vitlök, soja, chili, olivolja, vitvinsvinäger, och Aromat! Och något mer. Ni vet.
Och grillen ville aldrig ta sej eftersom vi har köpt miljövänlig tändvätska, jag fick ringa Johanna och be om ett mackstopp och lite vanlig miljöförstörande tändvätska. Jag är inte bättre än så. Men se! Lagom till dom kom hade det börjat glöda ändå.
Vi får se, jag kanske måste omvärdera.
Men lastbilarna?
Och den härskna lukten?
Vi skulle äntligen köpa en lekstuga till Elsa idag, en ny, dom begagnade går fort som, ja, det är en fräck historia ...
Vi åkte till Malmö och lånade en bil med dragkrok, hämtade släpet, hämtade lekstugan. Körde tillbaka till Landskrona, bar in lekstugan som bara var brädor och la dom på en pressenning. Gott så.
Sen skulle Johhann köra tillbaka släpet och bilen och komma tillbaka. Men släpets "baklucka" var borta. Den hade ramlat av.
Så vi fick lämna Elsa hos framor och farfar och åka hela vägen med ögonen vidöppna för att hitta ... äh, jag orkar inte.
Vi kom till Malmö och macken och vi skulle få betala mycket om vi inte hittade bakluckan. Stannade vid Allans Korv och fick varsin halvdassig hamburgare, motorvägen igen och nånstans innan Borgeby såg vi vår baklucka, av motorvägen vid nästa avfart, norrut och tillbaka och in med skiten i bilen och lastbilarna skrämde mej verkligen och jag vågade inte tänka på den kvällen för längesen när Henke och jag och Jocke gick mitt i natten från Helsingborg och försökte få lift, i våra mörka rockar.
Men tillbaka till Malmö och lämna eländet på macken. Sen tillbaka till Landskrona igen och hämta Elsa och grillen gick igång snabbare med den stygga tändvätskan och jag samlade ihop min dator och lite annat. För nu skulle jag ta tåget till Malmö, för jag måste jobba den dagen som är idag nu. Johanna och Elsa ska sköta nyplanteringarna.
Och jag kom hem och det luktade härsket, frysen stod vidöppen och jag fick slänga två proppfulla Willyskassar med spenat, broccoli, hembakat bröd, hemgjord kalops och ärtsoppa och kycklinggryta. Och glass, icke hemgjord. Och, tro mej, mer därtill. Det enda som räddades var lite flädersaft och två burkar blåbär.
Och alla präktighet, vad ska den vara bra för?
Och allt slarv, vad ska det vara bra för?
Jo, man lär sej något. Om man bara gör det efter varje snedsteg, så hoppar fisken vidare i oceanen, tills den blir fångad nästa gång.
Glöm nu inte fredag, på Seglaren i Landskrona. Den som hjälper mej att sätta ihop lekstugan kan få sova i den på en lämplig madrass.
Sunday, April 29, 2007
Friday, April 27, 2007
Vådan av enfald istället för mångfald
Det var en fröjd första gången Elsa slutade vara rädd och började tycka att det var roligt, att sitta på pakethållaren på min kolonicykel. Igen igen igen, tyckte hon.
Håll i dej håll i dej håll i dej, tjatade jag.
Så i söndags var det dags igen, en kort tur, sa jag.
Sen var det så roligt och vi letade efter får, såg vallgraven och vallarna och dom fantastiska kolonihusen.
Vi tar en runda till, sa jag.
Det är så hemskt att se sitt barn lida, se smärtan och rädslan. Och veta att man har stor del i skulden.
Håll i dej hålli dej håll i dej.
Sicket onödigt tjafs. Det fattar hon ju själv.
Inga fötter i hjulet, borde jag skrika mej blå istället.
Vi letade efter svanen och plötsligt rörde sej inte cykeln framåt längre. Plötsligt skrek Elsa. Foten hade fastnat och såg alldeles sne ut, som en värre fotbollsskada.
Det var inte kul, inte alls.
Måndag var två läkarbesök och röntgen och väntan. Och bära henne överallt.
Inget var brutet.
Och på tisdagkväll kunde hon ta några små små stappliga steg.
Och en flicka på fyra vill leka.
Och jag tyckte att allt var långtråkigt, att vara hemma men inte kunna jobba.
Så vi tog tåget till Klampenborg och vidare i den gnissliga vagnen till Bakken, som var stängt. Fast inte riktigt, spelhallarna och några krogar var öppna, och man kunde stoppa i en femma och åka bakom tomtens renar. Helikopter för en tia. Det dög.
Och vi åt dansk buffet för rimligt pris och Elsa fick glas och jag utblandad hof med lättöls styrka.
Och solen sken och vi körde bil och kom överens om att det var bra att det var mamma som annars stod för bilkörandet i familjen.
Och lagom tills vi började tänka på refrängen öppnade några karuseller och Elsa fick åka en sväng i en Familjen Flinta-bil och en tur som bussförare.
Och solen sken hela tiden.
Och löven började slå ut.
Och fotskadan hemsöker mej, men den gjorde också resan möjlig. En farsa och en dotter fick lite quality time, och det ska ju vara viktigt.
Jag skriver i Landskrona, i Borstahusen, bara för er. BoIS vann igår. Nu ska jag ut till havet och läsa ett avsnitt Matt Marriot ur en Western från åttiotalet.
Det var en fröjd första gången Elsa slutade vara rädd och började tycka att det var roligt, att sitta på pakethållaren på min kolonicykel. Igen igen igen, tyckte hon.
Håll i dej håll i dej håll i dej, tjatade jag.
Så i söndags var det dags igen, en kort tur, sa jag.
Sen var det så roligt och vi letade efter får, såg vallgraven och vallarna och dom fantastiska kolonihusen.
Vi tar en runda till, sa jag.
Det är så hemskt att se sitt barn lida, se smärtan och rädslan. Och veta att man har stor del i skulden.
Håll i dej hålli dej håll i dej.
Sicket onödigt tjafs. Det fattar hon ju själv.
Inga fötter i hjulet, borde jag skrika mej blå istället.
Vi letade efter svanen och plötsligt rörde sej inte cykeln framåt längre. Plötsligt skrek Elsa. Foten hade fastnat och såg alldeles sne ut, som en värre fotbollsskada.
Det var inte kul, inte alls.
Måndag var två läkarbesök och röntgen och väntan. Och bära henne överallt.
Inget var brutet.
Och på tisdagkväll kunde hon ta några små små stappliga steg.
Och en flicka på fyra vill leka.
Och jag tyckte att allt var långtråkigt, att vara hemma men inte kunna jobba.
Så vi tog tåget till Klampenborg och vidare i den gnissliga vagnen till Bakken, som var stängt. Fast inte riktigt, spelhallarna och några krogar var öppna, och man kunde stoppa i en femma och åka bakom tomtens renar. Helikopter för en tia. Det dög.
Och vi åt dansk buffet för rimligt pris och Elsa fick glas och jag utblandad hof med lättöls styrka.
Och solen sken och vi körde bil och kom överens om att det var bra att det var mamma som annars stod för bilkörandet i familjen.
Och lagom tills vi började tänka på refrängen öppnade några karuseller och Elsa fick åka en sväng i en Familjen Flinta-bil och en tur som bussförare.
Och solen sken hela tiden.
Och löven började slå ut.
Och fotskadan hemsöker mej, men den gjorde också resan möjlig. En farsa och en dotter fick lite quality time, och det ska ju vara viktigt.
Jag skriver i Landskrona, i Borstahusen, bara för er. BoIS vann igår. Nu ska jag ut till havet och läsa ett avsnitt Matt Marriot ur en Western från åttiotalet.
Tuesday, April 24, 2007
Death is not the end
Jag är fortfarande rädd för döden. Jag vill fortfarande inte dö. Jag vet fortfarande att jag ska dö. Det ska du också.
Varför är vi så dåliga på att försonas med döden? I Sverige, alltså. Det är skillnad, inbillar jag mej, i de katolska länderna. I de muslimska.
Är det sekualiseringen?
Tell me you.
Men döden är ett tyst ämne i stugorna med handvirkade dukar och präktiga visdomsord på bonader på väggarna.
Det klandrar jag inte.
Jag upplevde flera månader av en dödsångest så stark att den satte allt annat ur spel när jag var sexton år. Detta visste ingen. Jag pratade med ingen. Och jag höll på att sprängas av ångest.
Det var under den tiden som jag la grunden till det som senare blev grav alkoholism. Rädslan för döden.
Rädslan för döden använde jag mej länge av för att störta ännu närmre. För mycket sprit. Knark ibland. För att jag var rädd för att dö, bedöva bedöva bedöva.
Och ändå visste jag att jag sprang mot stupet.
Och ändå stannade jag inte-
Är det sjukdom.
Jag är en lugnare man när träden och allt det andra blommar. Jag lever med allergin. Jag lever med havet som var så stilla ikväll. Jag lever med att jag rökte min första cigg på flera veckor ikväll. Jag rökte den och tänkte på min äldste väns pappa. Jag kände såklart inte honom, men jag kände honom. Och han fanns i mitt liv. Hans son fanns och finns i mitt liv. Jag satt på en bänk vid havet i Limhamn och rökte den där ciggen för Bengt.
Och en gång rökte jag en cigg vid min morfars grav. Jag hade kört full dit. Det är inte vackert. Det är inte fånigt. Vissa gråter, andra gör det inte. Men alla gör det.
Jag hade en handledare 1989 i Jönköping när jag gick en termin på lärarhögskolan. Hon var religiös. Hon sa att jag borde skaffa mej en tro, när jag berättade om min rädsla, oro, otrygghet.
Hur skaffar man en tro?
Jag ar rädd igen när jag var mellan 25 och 30. Jag var en odåga då. Men jag hade ett mål. Att skriva och leva.
Hur skaffar man en tro?
Jag har en tro.
Jag har en dotter.
Jag är inte lika rädd längre. Det snörper bara till strypning en eller två gånger om året.
Det handlar om att jobba, om att jobba med något man tycker om, att umgås med människor man tycker om. Att prata och lyssna. Att få saker gjorda.
Man betar av sak efter sak och tll slut är man inte bitter, bara färdig och nöjd.
Att lägga sej ner och dö nöjd.
Men man ska inte vara 35 då, man ska inte vara 70. I välfärdslandet Sverige bör man vara 85. Det siktar jag på. Det räknar jag med att mina föräldrar fixar.
Det önskar jag av hela mitt hjärta, många goda år kvar.
Jag är fortfarande rädd för döden. Jag vill fortfarande inte dö. Jag vet fortfarande att jag ska dö. Det ska du också.
Varför är vi så dåliga på att försonas med döden? I Sverige, alltså. Det är skillnad, inbillar jag mej, i de katolska länderna. I de muslimska.
Är det sekualiseringen?
Tell me you.
Men döden är ett tyst ämne i stugorna med handvirkade dukar och präktiga visdomsord på bonader på väggarna.
Det klandrar jag inte.
Jag upplevde flera månader av en dödsångest så stark att den satte allt annat ur spel när jag var sexton år. Detta visste ingen. Jag pratade med ingen. Och jag höll på att sprängas av ångest.
Det var under den tiden som jag la grunden till det som senare blev grav alkoholism. Rädslan för döden.
Rädslan för döden använde jag mej länge av för att störta ännu närmre. För mycket sprit. Knark ibland. För att jag var rädd för att dö, bedöva bedöva bedöva.
Och ändå visste jag att jag sprang mot stupet.
Och ändå stannade jag inte-
Är det sjukdom.
Jag är en lugnare man när träden och allt det andra blommar. Jag lever med allergin. Jag lever med havet som var så stilla ikväll. Jag lever med att jag rökte min första cigg på flera veckor ikväll. Jag rökte den och tänkte på min äldste väns pappa. Jag kände såklart inte honom, men jag kände honom. Och han fanns i mitt liv. Hans son fanns och finns i mitt liv. Jag satt på en bänk vid havet i Limhamn och rökte den där ciggen för Bengt.
Och en gång rökte jag en cigg vid min morfars grav. Jag hade kört full dit. Det är inte vackert. Det är inte fånigt. Vissa gråter, andra gör det inte. Men alla gör det.
Jag hade en handledare 1989 i Jönköping när jag gick en termin på lärarhögskolan. Hon var religiös. Hon sa att jag borde skaffa mej en tro, när jag berättade om min rädsla, oro, otrygghet.
Hur skaffar man en tro?
Jag ar rädd igen när jag var mellan 25 och 30. Jag var en odåga då. Men jag hade ett mål. Att skriva och leva.
Hur skaffar man en tro?
Jag har en tro.
Jag har en dotter.
Jag är inte lika rädd längre. Det snörper bara till strypning en eller två gånger om året.
Det handlar om att jobba, om att jobba med något man tycker om, att umgås med människor man tycker om. Att prata och lyssna. Att få saker gjorda.
Man betar av sak efter sak och tll slut är man inte bitter, bara färdig och nöjd.
Att lägga sej ner och dö nöjd.
Men man ska inte vara 35 då, man ska inte vara 70. I välfärdslandet Sverige bör man vara 85. Det siktar jag på. Det räknar jag med att mina föräldrar fixar.
Det önskar jag av hela mitt hjärta, många goda år kvar.
Alltid denna förbannade sorg
Jag lärde känna Jonas Nordström 1976. Det är trettioett år sen. Vi har gjort olika saker i livet och hamnat på olika ställen. Men vi umgås fortfarande, träffas minst en gång i månaden.
Jag var mycket på Tornet (bostadsområde) där Jonas bodde när jag växte upp. Vi skrev låtar, lyssnade på musik. Senare cigaretter och alkohol.
Jonas föräldrar var ofta i sin stuga i Stidsvig, så vi hade ganska fritt fram.
Jonas föräldrar hade en livsmedelsaffär ganska nära IP i Landskrona. Bengt stod bakom charkdisken. Bengt var en ganska tystlåten och mycket trevlig man.
Jonas och jag åkte rullskridskor och delade ut reklamlappar, hade tävling.
Jonas mamma Kerstin var mer pratsam, hon kunde bli arg ofta.
En gång blev Bengt arg, det var när vi sjöng en oanständig låt som vi skrivit.
Nu är Bengt död. 70 år gammal. Han har kämpat mot flera sjukdomar under många år.
Jag beklagar verkligen detta och mina tankar går till Kerstin, Jonas och Agneta.
Jag lärde känna Jonas Nordström 1976. Det är trettioett år sen. Vi har gjort olika saker i livet och hamnat på olika ställen. Men vi umgås fortfarande, träffas minst en gång i månaden.
Jag var mycket på Tornet (bostadsområde) där Jonas bodde när jag växte upp. Vi skrev låtar, lyssnade på musik. Senare cigaretter och alkohol.
Jonas föräldrar var ofta i sin stuga i Stidsvig, så vi hade ganska fritt fram.
Jonas föräldrar hade en livsmedelsaffär ganska nära IP i Landskrona. Bengt stod bakom charkdisken. Bengt var en ganska tystlåten och mycket trevlig man.
Jonas och jag åkte rullskridskor och delade ut reklamlappar, hade tävling.
Jonas mamma Kerstin var mer pratsam, hon kunde bli arg ofta.
En gång blev Bengt arg, det var när vi sjöng en oanständig låt som vi skrivit.
Nu är Bengt död. 70 år gammal. Han har kämpat mot flera sjukdomar under många år.
Jag beklagar verkligen detta och mina tankar går till Kerstin, Jonas och Agneta.
Saturday, April 21, 2007
Att hålla sina löften
Jag skrev på bloggen nån gång om att jag bara gillade dom tidiga Smurfarna, slutet av sjuttiotalet, ni vet, med Fader Abraham. Och Anders Glenmark.
Hög klar luft. Cykeln och svetten längs ryggen. Vår som vacker höst.
Och jag längtar fortfarande efter att läsa min första Paul Auster-bok. Tror jag.
Och vi snackade European Word Cup igår. Det kommer att bli show på Gamla IP, Hipp, Victoria och Bibblan 7-9/6.
Sex författarlandslag. Sverige, Danmark, Ungern, Italien, Tyskland och England. Tim Adams kommer, han som skrev boken I huvudet på John McEnroe. En mycket bra bok.
Jag skrev om dom tidiga smurfplattorna. Sen fick jag ett mejl från en kvinna som googlat på tidiga smurfskivor och hittat min blogg. Hon hade länge varit på jakt.
Och jag är en snäll människa. Så nu sitter jag och spelar in min lillasysters (tror jag) gamla smurfplatta till en okänd smurfdiggare.
Som det finns tid kvar spelar jag in en uppsmurfad (lp på singelvarv) version av Imperiets Blå himlen blues, hoppas hon gillar den.
En annan gång ska jag berätta om min smurfperiod i livet. Vi var helt blåa. En annan gång.
Jag skrev om tidi... här kommer några bra tidiga Bruce Springsteen:
For you
Sandy
Meeting across the river
Jungleland
Badlands
Candys room
Independence day
Point blanc
Det tar inte slut där. Bossen är nog den som har gjort flest femstjärniga låtar.
Jag tipsar nu alla som någon gång tyckt om, eller tyckt illa om, Ulf Lundell, lyssna på Prärien igen från Nådens/Dådens år (ja, slutet av sjuttiotalet), bättre blir det sällan.
Det är sen lördag eller tidig söndag. Det är något i mej som ropar hej. Det är något i mej som säger: Det är bra dagar, och dom blir bara bättre.
Jag får berätta om den trasiga bilen en annan dag.
Jag önskar frid åt alla som har det jobbigt i sina liv, egna sjukdomar, sjuka föräldrar, sjuka barn, sjuka förhållanden. Sjuka själar själva.
Det finns ett ljus som aldrig brinner ut.
Jag skrev på bloggen nån gång om att jag bara gillade dom tidiga Smurfarna, slutet av sjuttiotalet, ni vet, med Fader Abraham. Och Anders Glenmark.
Hög klar luft. Cykeln och svetten längs ryggen. Vår som vacker höst.
Och jag längtar fortfarande efter att läsa min första Paul Auster-bok. Tror jag.
Och vi snackade European Word Cup igår. Det kommer att bli show på Gamla IP, Hipp, Victoria och Bibblan 7-9/6.
Sex författarlandslag. Sverige, Danmark, Ungern, Italien, Tyskland och England. Tim Adams kommer, han som skrev boken I huvudet på John McEnroe. En mycket bra bok.
Jag skrev om dom tidiga smurfplattorna. Sen fick jag ett mejl från en kvinna som googlat på tidiga smurfskivor och hittat min blogg. Hon hade länge varit på jakt.
Och jag är en snäll människa. Så nu sitter jag och spelar in min lillasysters (tror jag) gamla smurfplatta till en okänd smurfdiggare.
Som det finns tid kvar spelar jag in en uppsmurfad (lp på singelvarv) version av Imperiets Blå himlen blues, hoppas hon gillar den.
En annan gång ska jag berätta om min smurfperiod i livet. Vi var helt blåa. En annan gång.
Jag skrev om tidi... här kommer några bra tidiga Bruce Springsteen:
For you
Sandy
Meeting across the river
Jungleland
Badlands
Candys room
Independence day
Point blanc
Det tar inte slut där. Bossen är nog den som har gjort flest femstjärniga låtar.
Jag tipsar nu alla som någon gång tyckt om, eller tyckt illa om, Ulf Lundell, lyssna på Prärien igen från Nådens/Dådens år (ja, slutet av sjuttiotalet), bättre blir det sällan.
Det är sen lördag eller tidig söndag. Det är något i mej som ropar hej. Det är något i mej som säger: Det är bra dagar, och dom blir bara bättre.
Jag får berätta om den trasiga bilen en annan dag.
Jag önskar frid åt alla som har det jobbigt i sina liv, egna sjukdomar, sjuka föräldrar, sjuka barn, sjuka förhållanden. Sjuka själar själva.
Det finns ett ljus som aldrig brinner ut.
Thursday, April 19, 2007
En blues från Landskrona
Den pinfärska foto/textboken av mej och Thomas H Johnsson är inte så snårigt smal att den bara kan läsas av människor med anknytning till Landskrona. Boken säljs i Landskrona hos Bok o Papper och Killbergs bokhandel. I Malmö finns den på Galleri Format och i Konsthallens bokhandel snart även på Kulturcentralen på Södra Förstadsgatan.
Till ett pris nånstans mellan 140-160 kronor skulle jag tro.
En riktig presentbok när man försiktigt smygläst själv först.
Det går bra att mejla mej också.
Det var det. Jag hittade Primal Screams senaste på bibblan. Vacker och rå retrorock för en ungdomlig kille som jag.
Och Oscar Hijuelos har jag läst sporadiskt efter den ståtliga Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek. Men nu är jag där i syltburken igen, men det är nog omöjligt att slå Mambo Kings.
Samt läser jag om Vådan av att vara Skrake.
Samt en gång till en säker novell av en ung amatör som jag snart ska skicka ett utlåtande till, men det dröjer nog till nästa vecka.
Och jag har städat, tvättat, cyklat, promenerat och kollat att fiskarna sköter sej. Och snart måste jag ta badet som jag somnade ifrån igår. Och sen måste jag på skrivjobbet igen. Ingen rast ingen ro, men det är skönt att känna sej duktig.
Och då glömde jag ändå nämna pannbiffarna med kapris och rödbetor som jag satt deg till, så att säga.
Den pinfärska foto/textboken av mej och Thomas H Johnsson är inte så snårigt smal att den bara kan läsas av människor med anknytning till Landskrona. Boken säljs i Landskrona hos Bok o Papper och Killbergs bokhandel. I Malmö finns den på Galleri Format och i Konsthallens bokhandel snart även på Kulturcentralen på Södra Förstadsgatan.
Till ett pris nånstans mellan 140-160 kronor skulle jag tro.
En riktig presentbok när man försiktigt smygläst själv först.
Det går bra att mejla mej också.
Det var det. Jag hittade Primal Screams senaste på bibblan. Vacker och rå retrorock för en ungdomlig kille som jag.
Och Oscar Hijuelos har jag läst sporadiskt efter den ståtliga Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek. Men nu är jag där i syltburken igen, men det är nog omöjligt att slå Mambo Kings.
Samt läser jag om Vådan av att vara Skrake.
Samt en gång till en säker novell av en ung amatör som jag snart ska skicka ett utlåtande till, men det dröjer nog till nästa vecka.
Och jag har städat, tvättat, cyklat, promenerat och kollat att fiskarna sköter sej. Och snart måste jag ta badet som jag somnade ifrån igår. Och sen måste jag på skrivjobbet igen. Ingen rast ingen ro, men det är skönt att känna sej duktig.
Och då glömde jag ändå nämna pannbiffarna med kapris och rödbetor som jag satt deg till, så att säga.
Tuesday, April 17, 2007
Take it away
På caféet på gatan som heter Sjukhusgatan på svenska sitter fyra munkar och spelar kort över en flaska vin.
Det förvånar. Det borde inte förvåna.
På golvet ligger tunna servetter som inte suger i sej vätska, och fimpar, alla fimpar som blir kvar när munkarna och dom andra röker.
"Det ska inte vara så blodigt", säger en av munkarna när jag bankar på flipperspelet, när en kula till rinner ner i ett hål.
Jag försöker tänka på det. Det ska inte vara så blodigt. Det ska inte tas på för stort allvar. Men jag vet hur jag flyger ut mot väggarna om jag inte sätter käppen rak i ryggen. Jag vet hur nära jag är det andra. Och jag vet hur ont det gör mej.
Det blir till att sopa upp resterna, trasorna, Jonte. Det blir till att ta tag i det igen. Plocka fram den kraften du alltid har och har haft.
"Ingen bestämmer över mej", säger jag till munken och dom har ingen alkoholfri öl på caféet, jag dricker vad jag vill, och beställer. "Jag gör som jag vill, kontrollerat." Och jag klarar alla biffar.
Det finns så många världar jag kan leva mitt liv i, så många världar med bra och dåligt. Jag försöker förstå att det är just denna världen som är den bästa för mej. Och jag tror på det.
Men vem vore jag om jag inte tillät mej tvivla ibland.
"Frid", säger munken och lägger en hand på min axel.
Det är så oerhört svårt att bry sej om slöa fotbollsspelare ibland. Som måste ha ett-noll i häcken för att orka uträtta något som liknar ... tja ... något.
4/5 på Seglarpaviljongen i Lanskrona: L.T.Fisk, The Negatives, Thomas H Johnsson, Jonas Bergh.
16/5 på Stationshuset i Röstånga: Janne Rantala, Jonas Bergh, foton och musik. Hygge!
26/5 på Teaterrestaurangen i Landskrona: Jan Sigurd, Åsa Moberg, Anne Swärd, Andi Almqvist, Jonas Bergh.
Det blir grejor det.
På caféet på gatan som heter Sjukhusgatan på svenska sitter fyra munkar och spelar kort över en flaska vin.
Det förvånar. Det borde inte förvåna.
På golvet ligger tunna servetter som inte suger i sej vätska, och fimpar, alla fimpar som blir kvar när munkarna och dom andra röker.
"Det ska inte vara så blodigt", säger en av munkarna när jag bankar på flipperspelet, när en kula till rinner ner i ett hål.
Jag försöker tänka på det. Det ska inte vara så blodigt. Det ska inte tas på för stort allvar. Men jag vet hur jag flyger ut mot väggarna om jag inte sätter käppen rak i ryggen. Jag vet hur nära jag är det andra. Och jag vet hur ont det gör mej.
Det blir till att sopa upp resterna, trasorna, Jonte. Det blir till att ta tag i det igen. Plocka fram den kraften du alltid har och har haft.
"Ingen bestämmer över mej", säger jag till munken och dom har ingen alkoholfri öl på caféet, jag dricker vad jag vill, och beställer. "Jag gör som jag vill, kontrollerat." Och jag klarar alla biffar.
Det finns så många världar jag kan leva mitt liv i, så många världar med bra och dåligt. Jag försöker förstå att det är just denna världen som är den bästa för mej. Och jag tror på det.
Men vem vore jag om jag inte tillät mej tvivla ibland.
"Frid", säger munken och lägger en hand på min axel.
Det är så oerhört svårt att bry sej om slöa fotbollsspelare ibland. Som måste ha ett-noll i häcken för att orka uträtta något som liknar ... tja ... något.
4/5 på Seglarpaviljongen i Lanskrona: L.T.Fisk, The Negatives, Thomas H Johnsson, Jonas Bergh.
16/5 på Stationshuset i Röstånga: Janne Rantala, Jonas Bergh, foton och musik. Hygge!
26/5 på Teaterrestaurangen i Landskrona: Jan Sigurd, Åsa Moberg, Anne Swärd, Andi Almqvist, Jonas Bergh.
Det blir grejor det.
Sunday, April 15, 2007
Varför. Varför inte.
Svanen som slog huvudet i pittoresk kullersten på Lilla Torg, och dom av sidenskjortornas kotlettfrillor som ville vara intellektuella: Dom lever tillsamans, svanarna. Sina liv tillsammans i tvåsamhet.
Sicka nötter, kan ett annat kotletthuvud gapa och man ser det i hans blick, hur han längtar. Men inte vet hur.
Jag ska fylla trettioåtta år i sommar. Jag har aldrig försökt verka yngre än jag är. Jag har aldrig varit trettioåtta, eller trettiotvå. Jag tycker ändå att tjugosjuåringar kan verka omogna. Jag tycker ändå att tjugufyraåringar kan verka så mogna, att jag känner att jag gör dom besvikna. Jag som en slashasig tramspelle.
Jag saknar att kunna säga vafan då då, och verkligen mena det.
Jag ska fylla trettioåtta år i sommar och nu lyssnar jag på Will Oldham och han känns så oerhört gammal.
Och jag har läst Pluras blogg och han är femtiosex och jag är med i leken.
Och innan idag fick Elsa åka för första gången på pakethållaren, ingen barnsadel, bara en gammal rutig skjorta som jag målat i. Hon fick sitta mjukt och jag sa håll i håll i, nästan hela tiden.
Innanför ramarna, mitt barn, innanför ramarna får vi göra vad vi vill.
Jag ska fylla trettioåtta år och när jag ska fylla fyrtio så ska min åttonde bok komma ut på hösten. Det ska inga tradiga bokförlag få sätta i käppar i nåt gammalt artonhundratalshjul i.
Jag skrev det innan. Min nya bok ligger på 3.5, med en fyras möjlighet. Nästa bok har bara femma i siktet i sina klarbruna ögon. Jag längtar. Så är det. Arbetet går upp och ner. Men man måste alltid göra ett godkänt dagsverke.
Jag ska berätta om solen som ligger snett och lågt, om just den gläntan där vid ån där man kan höra The Killers sjunga och fisken nappa. Och jag försöker verkligen att lyfta The Killers till himlen. Men något saknas. Därför gillar jag Waterboys och tidig Bruce Springsteen, det finns ett hjärta som håller på att spricka. Och det märks.
Vi grillade pepparstek och finemang marinerade fläskkotletter i fredags. Windy, and his family. Jag, and my family. Tradrövar i koloniträsket. Man växer ner. Tror ni på det?
Imorgon möter BoIS Enköping, jag tippar 7-1 i dessa opportunistiska dagar, Jimmie.
Svanen som slog huvudet i pittoresk kullersten på Lilla Torg, och dom av sidenskjortornas kotlettfrillor som ville vara intellektuella: Dom lever tillsamans, svanarna. Sina liv tillsammans i tvåsamhet.
Sicka nötter, kan ett annat kotletthuvud gapa och man ser det i hans blick, hur han längtar. Men inte vet hur.
Jag ska fylla trettioåtta år i sommar. Jag har aldrig försökt verka yngre än jag är. Jag har aldrig varit trettioåtta, eller trettiotvå. Jag tycker ändå att tjugosjuåringar kan verka omogna. Jag tycker ändå att tjugufyraåringar kan verka så mogna, att jag känner att jag gör dom besvikna. Jag som en slashasig tramspelle.
Jag saknar att kunna säga vafan då då, och verkligen mena det.
Jag ska fylla trettioåtta år i sommar och nu lyssnar jag på Will Oldham och han känns så oerhört gammal.
Och jag har läst Pluras blogg och han är femtiosex och jag är med i leken.
Och innan idag fick Elsa åka för första gången på pakethållaren, ingen barnsadel, bara en gammal rutig skjorta som jag målat i. Hon fick sitta mjukt och jag sa håll i håll i, nästan hela tiden.
Innanför ramarna, mitt barn, innanför ramarna får vi göra vad vi vill.
Jag ska fylla trettioåtta år och när jag ska fylla fyrtio så ska min åttonde bok komma ut på hösten. Det ska inga tradiga bokförlag få sätta i käppar i nåt gammalt artonhundratalshjul i.
Jag skrev det innan. Min nya bok ligger på 3.5, med en fyras möjlighet. Nästa bok har bara femma i siktet i sina klarbruna ögon. Jag längtar. Så är det. Arbetet går upp och ner. Men man måste alltid göra ett godkänt dagsverke.
Jag ska berätta om solen som ligger snett och lågt, om just den gläntan där vid ån där man kan höra The Killers sjunga och fisken nappa. Och jag försöker verkligen att lyfta The Killers till himlen. Men något saknas. Därför gillar jag Waterboys och tidig Bruce Springsteen, det finns ett hjärta som håller på att spricka. Och det märks.
Vi grillade pepparstek och finemang marinerade fläskkotletter i fredags. Windy, and his family. Jag, and my family. Tradrövar i koloniträsket. Man växer ner. Tror ni på det?
Imorgon möter BoIS Enköping, jag tippar 7-1 i dessa opportunistiska dagar, Jimmie.
Wednesday, April 11, 2007
Betyg och tävling. Ordning och reda, pengar på fredag ...
... flickor på lördag så är pengarna förstörda.
Störda.
Betyg, jag tänker syssla med det nu, när jag kommit in från solen och vinden, från lä bakom hoddorna där jag suttit och läst mitt manus igen, för att inte hyvla, men putsa med halvgrovt sandpapper, och mjukare och mjukare.
Mitt manus får 3.5 av 5, med potential till en fyra när allt är klart.
Jag har gett ut sex böcker (om man räknar En blues från Landskrona). Ingen har varit en femma, men Och fortsätta vidare bort får 4,5. Sonny och Karola och min debutroman får varsin fyra.
Jan Sigurds Hemingways sista flamma får 3,5.
Kjell Westös Där vi en gång gått får en femma.
Roddy Doyles Kvinnan som gick in i dörrar får en fyra.
Att sitta på Tempo med Danne och äta buffé (laxen får en femma, lammet 4.5) och först se Eddie Nyström och sen Mikael Wiehe i grova manchesterbrallor kliva in, med ett finurligt leende, ett bubblande skratt, får en femma.
Så, till tävlingen.
Waterboys har gjort tre plattor som får fem i betyg av mej, vilka?
Den senaste får 3,5.
Eldkvarn har också följt mej sedan mitten av åttiotalet men bara gjort en femstjärnig platta, nä, okej då, två. Och en 4.5.
Vilka två får en femma?
Eldkvarns senaste får en fyra, med nöd och näppe.
Okej: Tre med Waterboys och två med Eldkvarn. Priset är ett ex av boken En blues för Landskrona. Den ska smygsläppas på lördag på Galleri Format i Mazettihuset. Thomas ställer ut sina bilder och jag ska läsa lite ur boken. Lördag 1300.
Utslagsfrågan lyder: Vilken är Mikael Wiehes enda femstjärniga platta?
Ledtrådar? Åttiotalet.
... flickor på lördag så är pengarna förstörda.
Störda.
Betyg, jag tänker syssla med det nu, när jag kommit in från solen och vinden, från lä bakom hoddorna där jag suttit och läst mitt manus igen, för att inte hyvla, men putsa med halvgrovt sandpapper, och mjukare och mjukare.
Mitt manus får 3.5 av 5, med potential till en fyra när allt är klart.
Jag har gett ut sex böcker (om man räknar En blues från Landskrona). Ingen har varit en femma, men Och fortsätta vidare bort får 4,5. Sonny och Karola och min debutroman får varsin fyra.
Jan Sigurds Hemingways sista flamma får 3,5.
Kjell Westös Där vi en gång gått får en femma.
Roddy Doyles Kvinnan som gick in i dörrar får en fyra.
Att sitta på Tempo med Danne och äta buffé (laxen får en femma, lammet 4.5) och först se Eddie Nyström och sen Mikael Wiehe i grova manchesterbrallor kliva in, med ett finurligt leende, ett bubblande skratt, får en femma.
Så, till tävlingen.
Waterboys har gjort tre plattor som får fem i betyg av mej, vilka?
Den senaste får 3,5.
Eldkvarn har också följt mej sedan mitten av åttiotalet men bara gjort en femstjärnig platta, nä, okej då, två. Och en 4.5.
Vilka två får en femma?
Eldkvarns senaste får en fyra, med nöd och näppe.
Okej: Tre med Waterboys och två med Eldkvarn. Priset är ett ex av boken En blues för Landskrona. Den ska smygsläppas på lördag på Galleri Format i Mazettihuset. Thomas ställer ut sina bilder och jag ska läsa lite ur boken. Lördag 1300.
Utslagsfrågan lyder: Vilken är Mikael Wiehes enda femstjärniga platta?
Ledtrådar? Åttiotalet.
Monday, April 09, 2007
Tre vykort från Paris
En ung man läser högt för sej själv ur en diktsamling och ser grubblande ut. Ett par i svart hånglar och han visar henne sina etsningar. En man liknar Groucho Marx, fast han röker cigarett i ett munstycke istället för cigarr, tittar i något som liknar ett manuskript. En kvinna med vitmålat ansikte mimar en sång till ett imaginärt musettedragspel. Fontänen vid det lilla torget i Quartier Latin sprutar stilla. Jag öppnar min bok av Hemingway och börjar läsa, solen skiner varmt och jag önskar mej en basker.
Ah, vår i korgstolarna på Café des Arts. Ah, vår i Paris!
Nere vid Seine, på väg bort från Notre Dame där rösterna låter för högt. Där jag inte får in skärpan till den film jag egentligen vill göra i mitt huvud. Där duvorna flyger feta åt ett annat håll, mumlande danska eller amerikanska. Guidebåtarna far fullastade förbi.
Nere vid Seine, på väg mot Gare D´Austerlitz. Dom har byggt en by av slitna tält och presenningar här, uteliggarna. Och dom trasiga kläderna hänger på tork. Och lite längre bort, på en bädd av bortflugna turistkartor och gratistidningar, ser jag en protes som är avskruvad från ett blårött ben. Mannen som sover tungt håller den som en docka i famnen. Håller den som sin käraste ägodel.
Och fullastade far guidebåtarna förbi.
Jag letar efter ett café nära Boulevard Saint Germain. Vi var där en del i början av nittiotalet, Rickard och jag. Vi hängde inte på Sorbonne där Rickard studerade, men det finns ett foto på mej med en fransk version av Camus Främlingen.
Jag letar efter caféet där vi spelade flipper och drack små öl och tittade på bilderna och figurerna av Tintin bakom bardisken som var brun. En liten öl till och en runda till på flipperspelet och den stora hunden sov på en filt under, sov lugnt med ett avgnagt märgben som huvudkudde.
Här är det, tänker jag, eller här ... Här, här är det! Nej.
Det är nästan femton år sen, tänker jag och ger upp, går in på ett annat café, en annan hund och ett nyare flipperspel. En massa bilder och figurer av Asterix och Obelix bakom bardisken som är svart.
Det är nästan femton år sen, tänker jag, det har flutit mycket vatten under Pont Neuf sen dess.
En ung man läser högt för sej själv ur en diktsamling och ser grubblande ut. Ett par i svart hånglar och han visar henne sina etsningar. En man liknar Groucho Marx, fast han röker cigarett i ett munstycke istället för cigarr, tittar i något som liknar ett manuskript. En kvinna med vitmålat ansikte mimar en sång till ett imaginärt musettedragspel. Fontänen vid det lilla torget i Quartier Latin sprutar stilla. Jag öppnar min bok av Hemingway och börjar läsa, solen skiner varmt och jag önskar mej en basker.
Ah, vår i korgstolarna på Café des Arts. Ah, vår i Paris!
Nere vid Seine, på väg bort från Notre Dame där rösterna låter för högt. Där jag inte får in skärpan till den film jag egentligen vill göra i mitt huvud. Där duvorna flyger feta åt ett annat håll, mumlande danska eller amerikanska. Guidebåtarna far fullastade förbi.
Nere vid Seine, på väg mot Gare D´Austerlitz. Dom har byggt en by av slitna tält och presenningar här, uteliggarna. Och dom trasiga kläderna hänger på tork. Och lite längre bort, på en bädd av bortflugna turistkartor och gratistidningar, ser jag en protes som är avskruvad från ett blårött ben. Mannen som sover tungt håller den som en docka i famnen. Håller den som sin käraste ägodel.
Och fullastade far guidebåtarna förbi.
Jag letar efter ett café nära Boulevard Saint Germain. Vi var där en del i början av nittiotalet, Rickard och jag. Vi hängde inte på Sorbonne där Rickard studerade, men det finns ett foto på mej med en fransk version av Camus Främlingen.
Jag letar efter caféet där vi spelade flipper och drack små öl och tittade på bilderna och figurerna av Tintin bakom bardisken som var brun. En liten öl till och en runda till på flipperspelet och den stora hunden sov på en filt under, sov lugnt med ett avgnagt märgben som huvudkudde.
Här är det, tänker jag, eller här ... Här, här är det! Nej.
Det är nästan femton år sen, tänker jag och ger upp, går in på ett annat café, en annan hund och ett nyare flipperspel. En massa bilder och figurer av Asterix och Obelix bakom bardisken som är svart.
Det är nästan femton år sen, tänker jag, det har flutit mycket vatten under Pont Neuf sen dess.
Sunday, April 01, 2007
Vara den man är eller vara en annan
Jag är inte bitter. Jag mår inte dåligt. Jag har cyklat hem i kvällen och nu kommer dofterna av vår, mina damer och herrar. Det är dofterna om nya tider.
Men jag är trött.
Jag har inte tänkt på det så. Men jag har varit fokuserad på mest en sak, och några till, som jag har varit tvungen att göra. Jag känner det i runt huvudet nu, hur det spänner. När allt släpper, men man ändå inte är beredd på att släppa.
Och imorgon tidigt åker vi till Paris. Och det har jag knappt tänkt på. Och varför skulle jag. Jag har tänkt på helt andra saker.
Jag var på Friskis & Svettis för första gången i mitt liv idag. Det är en helt annan värld än min. Men Elsa skulle på gympa. Det finns en glad sorg, sentimentalitet att se sin dotter vara en av dom minsta, att stå och kika in genom fönster för att se henne i gympadräkten hon fått av sina kusiner. Och man är stolt. Och man är rörd. Man är en alldeles vanlig människa som fortplantat.
Bulltofta Kött, stod det på Åsa Sandells åttiotalslinne som hon hade när hon visade blåtiran hon fått av Kajsa Anka. Men nu har hon i alla fall Mimmi Piggs bälte.
Det är annat än alla dom Mårtarna Gås som fick däng.
Ja, jag är trött. Men jag har gjort klar två böcker dom senaste veckorna. Och det ni tror är dryghet är något helt annat.
Karlek, mannen, karlek. Som vi brukar säga i Landskrona.
Jag är inte bitter. Jag mår inte dåligt. Jag har cyklat hem i kvällen och nu kommer dofterna av vår, mina damer och herrar. Det är dofterna om nya tider.
Men jag är trött.
Jag har inte tänkt på det så. Men jag har varit fokuserad på mest en sak, och några till, som jag har varit tvungen att göra. Jag känner det i runt huvudet nu, hur det spänner. När allt släpper, men man ändå inte är beredd på att släppa.
Och imorgon tidigt åker vi till Paris. Och det har jag knappt tänkt på. Och varför skulle jag. Jag har tänkt på helt andra saker.
Jag var på Friskis & Svettis för första gången i mitt liv idag. Det är en helt annan värld än min. Men Elsa skulle på gympa. Det finns en glad sorg, sentimentalitet att se sin dotter vara en av dom minsta, att stå och kika in genom fönster för att se henne i gympadräkten hon fått av sina kusiner. Och man är stolt. Och man är rörd. Man är en alldeles vanlig människa som fortplantat.
Bulltofta Kött, stod det på Åsa Sandells åttiotalslinne som hon hade när hon visade blåtiran hon fått av Kajsa Anka. Men nu har hon i alla fall Mimmi Piggs bälte.
Det är annat än alla dom Mårtarna Gås som fick däng.
Ja, jag är trött. Men jag har gjort klar två böcker dom senaste veckorna. Och det ni tror är dryghet är något helt annat.
Karlek, mannen, karlek. Som vi brukar säga i Landskrona.
Subscribe to:
Posts (Atom)