Wednesday, July 27, 2011

Upp i älgarännan

En kväll efter ett besök i Malmö kom jag hem till Vollsjö, det var 2003 eller 2004, stängde jag av mopedens motor och den rullar tyngre då, blir svårare att styra. Jag tog av mej hjälmen och det var mörkt men jag såg det vita, två storkar som satt på taket, en på skorstenen. Det var sent på kvällen och Johanna och Elsa sov, men jag väckte Johanna för att hitta kameran, storkarna. Hon trodde inte på mej. Jag kan se tecken i allt.

Det slutar inte ryka. Som alltid är det bildande att läsa Niklas Orrenius. Bildande, detta förhatliga ord för dom rasistiska och korkade anhängarna av, till exempel, Sverigedemokraterna (Ja, vad ska ni göra, mörda mej? Kom igen bara!).
Niklas Orrenius skriver om sd-puckot Erik Hellsborn som menar att det är muslimernas fel att stackars Anders Behring Breivik kallblodigt skjutit ihjäl ungdomar och barn.
I dagens sjuka samhälle, vilket ofta sd-idioter och andra empatilösa idioter i olika gammeldags partifärger brukar påpeka, kan man alltså inte gå säker.

Den sista sången jag lyssnade på i freestylen den kvällen var Lars Winnerbäcks Söndermarken. Det är en magnifik sång om det Sverige vi växte upp i. Det enda Sverige man egentligen behöver känna till. 70-och 80-talets (om vi bortser från dom sex patetiska borgerliga åren) Sverige. Med lite omorganisation (mer öppenhet, mer jämställdhet på alla plan, mer avslappnad och vuxen, ansvarsfylld, hållning till alkohol), så är det dit man ska sträva. Inte till ett orättvist 30- 40- eller 50-tal. Det sjöngs inte vackrare sånger då. Inte på riktigt.
För övrigt är Lars Winnerbäck inte som Mikael Wiehe för mej. Men ändå. Två tre, ibland fyra låtar, på en platta platsar på ett blandband. Även om jag inte spelar in blandband längre så är det där mina kriterier stammar, platsar den här låten på ett blandband? Och tro mej, jag har spelat in många.

Detta med dom okunniga människorna. Bråda dagar nu Jimmie. För dina puckoanhängare är inte lika smarta som du. Och många är gamla sossar. Dom går på feeling och nostalgi och sentimentalitet. Varenda dag, Jimmie, fram till nästa val, ska jag påminna om den slipade rasisten som hyllade sd, han som mördade ungdomar och barn som var för frihet och solidaritet, och Jimmie och Fredrik: FÖR ALLA MÄNNISKOR.
Hat föder hat, Jimmie.
Jag hatar inte dej, men jag avskyr dina åsikter. Jag avskyr inställsamma lismare, var dom än dyker upp. Jag känner några stycken, jag vet hur dom jobbar, jag ser hur furorna faller i väljares eller ensamma bekräftelsesökande människors ögon.
Vad jag menar: Alla är med och skapar det samhälle man lever i. Om man låter egoismen och det egna välbefinnandet helt ta över så gräver man en mycket djup grav, till exempel på en ö i Norge.
Om man medvetet flyttar gränsen för vad som är lögn och sanning, till exempel om muslimer, skapar man avgrunder som människor omöjligt kan ta sej över.
När politiker på höga poster, framför allt i Folkpartiet och Moderaterna (om vi då undantar sd-puckona), flirtar öppet med smygrasismen.


Söndermarken är en park i Köpenhamn som ligger nära Zoo. Det är inte ofta jag är där. Det finns en ironi i att Lars Winnerbäck döper en platta, och en låt om ett fjärran Sverige (ett Sverige med Olof Palme och blandekonomi och en strävan efter ett samhälle som skulle bli bättre, FÖR ALLA).
Det finns en ironi eftersom Lars Winnerbäck (liksom jag gör ofta) åkte till Köpenhamn för att skriva sångerna. Ett Köpenhamn (som förvisso inte är brunast i Danmark) där tidningarnas insändarsidor fylls av öppet rasistika kommentarer. Där gränserna redan är flyttade så långt det går, där gränserna bekläds av taggtråd och ammunition.
Och ett Danmark där debatten inte förs i smyg av anonyma mesar. Ett Danmark där man till och med skriver ut sin adress under debattinläggen.
Danmark är som Sverige ett skitland med människor som är så jävla lyckligt lottade att det enda dom har kvar är att gnälla eller titta på Olsenbandet eller Jönssonligan och tycka att Ulf Brunnberg är en hyvens karl. Ulf Brunnberg som jag för övrigt stötte på i Helsinggör en gång, han hyggede sej.
Danmark och Sverige är två länder med så mycket positivt i sej. Synd att man oftast koncentrerar sej på det dåliga.

I Sjöbo kommun som Vollsjö tillhör, stoppade man en spelning med ett hiphop-band från Rosengård. Ett band som eleverna själva röstat fram till vad dom helst ville höra. Men föräldrarna protesterade och skrev listor, dom ville inte ha invandrarpropaganda. Rektorn vek ner sej som en mjuk svamp (eller, han kanske tyckte likadant) och ett gäng femtioåringar som körde sextiotals-covers spelade istället. Jodå.

Monday, July 25, 2011

Människors värde?

Vi är uppe i ungefär hundra döda nu. Det är svårfattbart. Det är hemskt så att jag skakar.

Samtidigt undrar jag hur många som har dött i det, på nittonhundratalet, sönderkoloniserade Afrika idag.

På fullt allvar alltså: Det räcker inte med att västmedia direkt utmålade det fruktansvärda i Norge som en terroristattack av muslimer. Givetvis. Det vet vi ju.
Nähä, det visste dom inte.
Inte heller visste dom att den absolut största delen av alla terroristattacker begås av vita högerextremister, oftast djupt kristna.
Men men men, man kan ju alltid vrida på allting så att det passar ens syften.
Men men men, nu har jag läst på flera olika ställen där människor skriver att det är ju ändå muslimernas fel, för utan dom hade det ju inte blivit såhär. Om dom bara hade hållit sej kvar i deras, av västmakternas, sönderkrigade land.

The Reluctant African (Storm över Afrika på svenska av någon anledning) heter Louis E. Lomax reportagebok från 1960. Reluctant betyder ungefär motsträvig, motvillig, kanske rent av obstinat.
Louis E. Lomax var amerikan, en så kallad negerförfattare, framför allt journalist, bland annat USA:s förste svarte tevejournalist.
Boken är alltså skriven i en tid där företeelser som McCarthy-förhören/angivningarna och Kalla kriget pågick. Vi kan prata om en tid i USA som är jämförbar (nåja) med dagens Sverige. I striden för frihet och liberalism kan man förbjuda allt som inte passar in i det mycket trånga mallen.

Nu har mina döttrar precis badat och utanför fönstret regnar det ibland och på radion meddelas det om svag vind. Vid öresundskusten i Skåne är det ganska tufft att ha motvind även i svag vind.
Mina döttrar är fyra och åtta år och jag vet inte varför, men jag blev ändå glad när Elsa (åtta) inte ville vara med i scouterna. Det är löjlig av mej, men ärligt. Jag vill att mina barn ska göra vad dom vill. Jag vill att dom ska bli sådana som reser sej upp och går när det inte passar. Självständiga individer med känsla för solidaritet. Jag är stolt över deras fantasi. Jag hjäpnas ofta av deras lekar och skaparförmåga.
Jag hade aldrig tvingat mina barn till ett socialdemokratiskt sommarläger, men jag hade släppt iväg dom om dom kunde berätta varför det var viktigt. Ett bra argument räcker för mej. Jag försöker få mina barn att känna att dom kan prata om allt.
Jag har inget emot scouterna. Men jag minns en gång när jag och min bror blev lämnade där av vår pappa en dag. Vi var inte gjorda för det. Det blev bara en gång.
Jag har lämnat jobb, slutat bara, tvärt. Då har det funnits en tid innan då jag funderat och tänkt att: Nä, det här är fel.
Jag har mycket svårt för hycklare, och dom är fler än vi tror.

Det var ju ett terroristbrott från början, då när många var säkra på att det var muslimer som låg bakom.
Från vissa håll har den åsikten ändrats nu. Nu är det en ensam galning.
Om vi krasst jämför så verkar ensamma galningar i Skandinavien vara betydligt farligare när dom är kristet högerextrema än när dom är muslimer. Jag tänker då alltså på sprängningen i Stockholm härförleden, fast då pratade man inte om en ensam galning. Då pratade man om ut med packet. Jag kan bara hålla med, fast tvärtom.

I dagens Expressen/Kvp/GT intervjuas den norske terroristens pappa. Han är pensionerad diplomat och bor i Frankrike. Han verkar mest orolig för att hans idyll ska sprängas av fler journalister, framför allt verkar han rädd för att han ska få skulden för sonens tilltag. Han fråntar sej allt ansvar. Det verkar han för övrigt gjort väldigt tidigt. Han skilde sej från terroristens mamma när pojken var ett år, bosatte sej i London, mamman tog ansvaret för sonen. Han tycker att sonen var svår att få kontakt med. Han har inte träffat honom på femton år. Nä nä. I min värld finns det väl kanske en viss risk att känna sej oälskad av en i det närmaste totalt frånvarande far, sånt har i alla fall fått svåra konsekvenser i andra fall.

Också då denna Louis E. Lomax, negerförfattaren, som man sa på sextiotalet. Uppvuxen i ett svart medelklasshem, intellektuellt, om jag har rätt information. Hans bok Storm över Afrika, som alltså handlar om den motvillige afrikanen i allmänhet och dom i Egypten och Kenya i synnerhet, är sannerligen inte dålig. Den är intressant, men framför allt ett tidsdokument om hur en, (tror jag) med amerikanska mått mätt, radikal svart författare ändå så benhårt försvarar sitt land och fördömer afrikaner som samarbetar ekonomiskt med både USA, Ryssland och Kina. Han fördömer dom afrikaner som på fredlig väg kommer att återta kontrollen av sina länder, fördömer att dom inte är så sugna på förlåtelse mot den stenrika vita minoriteten som har pissat på dom i årtionden utan säger att: Visst, när vi tar över så får ni stanna, men då får ni jobba för oss som vi gjorde för er, bli behandlade av oss som ni behandlade oss. Totalt utan trygghet och med minimala löner.
Jag förstår inte att Lomax inte har förståelse för detta tänkande. Och vi pratar inte om väpnade revolutioner här, inte om våld. Vi pratar om en sorts väg tilldemokrati. Vi pratar om en vit rasistisk överklass som har vetat att dagen ska komma när leken är slut, därför har dom kategoriskt vägrat svarta människor utbildning. Därför blev den afrikanska frigörelsen svår (och stammarna och en kolonisatörernas morbida gränsdragning när dom skulle håva in stålarna av naturtillgångarna) och långsam. Man var inte redo. Tror jag.
När det gäller Sydafrika (som då fortfarande inte var självständigt samt hade mycket stränga apartheidlagar, precis som USA, får man väl säga) är Lomax mer positiv.
Antingen är Lomax bok ett beställningsverk från amerikanska staten (vilket jag inte tror) eller ett skrämmande dokument över en inställning hos ett kuvat folk (som man väl även får kalla svart medelklass 1960), hur man helt och hållet köper propagandan från den egna suveräna överheten. Tja, som idag ungefär.

Till sist: Stackars stackars ni människor i Norge som har förlorat era nära. Det är så sorgligt. Och i andra länder, där det är vardagsmat men gör lika ont.

Thursday, July 21, 2011

Komplexiteten och det självklara

Jag har nu redigerat klart Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, gjort en första korrläsning. Korrläsningar är viktigt om man bryr sej om orden. Redaktörer är viktiga. Om man bara bryr sej om att sälja en skithistoria är det mindre väsentligt.
Jag saknar Wahlström och Widstrand (eller något annat större förlag) där man verkligen går igenom böckerna ordentligt. Där det jobbar många människor som älskar och kan litteratur. Och, visst, dom får ju ta sej an en annan sorts böcker ibland också. Om man läser Per I Gedins Förläggarliv (han var det moderna W&W:s grundare, skulle man kunna säga) förstår man varför storförlag ger ut storsäljare med tvivelaktig litterär kvalitet, för att kunna ge ut böcker som man älskar men som säljer mindre. Och för att man är ett vinstdrivande företag, så klart.
Det finns så många mer eller mindra ideela arbetare inom litteratursfären. Jag känner en hel del av dom. Jag kanske också är en av dom, i alla fall ibland. Det är ett hårt jobb, denna ständiga jakt efter pengar för att kunna trycka sånt man tycker måste tryckas.
Min nästa roman kommer med största sannolikhet ges ut på ett stort eller mellanstort förlag.

Dolph Lundgren borde rimligen vara tämligen rik. Nu har han skilt sej och lämnar barnen i Spanien för att flytta till Los Angeles med sin nya tjej, 23 år yngre. Han flyttar till LA för att satsa på karriären. Det kommer att ta tre månader innan han träffar sina barn igen. Den yngsta dottern är tio år. Dolph konstaterar att det är jobbigt att inte få träffa sin pappa på så lång tid. Men men, karriären.
Men men, Vad Dolph inte säger är: Det är svårt som pappa att inte träffa sina barn på tre månader.
Men men, vad Dolph dock säger är: Karriären går bra nu, man måste ta chansen.
Vi är på inget sätt lika Dolph och jag.
Jag mår dåligt när jag inte träffar mina barn på tre dagar.
Och sen har vi arbetslösa människor med barn, i förhållanden, som tvingas flytta 30 eller 40 mil för jobb. Om dom inte gör det blir dom utförsäkrade från A-kassan.

Jag vet inte vad frihet är.
Men jag har en känsla av att flera rika människor, karriärsmänniskor är ledande i den samhällsutveckling som kommer tillbaka nu i återigen ny skepnad, efter Julius Caesar, efter Napoleon och Hitler och flertalet diktatorer och otaliga amerikanska presidenter, med (i Sverige) Fredrik Reinfeldt i spetsen.
Sköt dej själv och skit i andra.
Men frihet, vad i hela friden är det?

Monday, July 18, 2011

Take it away

Jag badar i bassänger eller hav. Oftast. Det är i havet jag vill bo.
Jag tänker förbluffande ofta på Jack Vreeswijk.
En annan trubadur ibland är Janne. Vi har gjort många roliga saker tillsammans. Vi har bråkat också, som riktiga vänner gör.
Vi blev inte kompisar då, men vi träffades för första gången i början av åttiotalet. Vi kom från olika miljöer. Det tog väl nästan tio år innan vi blev polare. Dom som tror att Landskronas tuffa tider började för sådär tio eller tjugo år sen är dumma i huvudet.
Varje dag i hela världen är det tuffa tider i hela världen. Det är inget som Lotta på Liseberg eller Allsång på Skansen kan ändra.

Varje dag i hela världen dör människor för tidigt på grund av, bland annat, västvärldens girighet och oförmåga till empati.
Och du gnäller på att dom äter hund i Kina medan du smaskar på din kyckling eller fläskkotlett.
Nyanserna är helt försvunna i det hypershoppingsjuka samhället. Färre och färre människor kan känna. Något.
Kan du känna.

Jag minns honom med protesen. Han var en trevlig man. Ett halvt ben bortskjutet.
"Ja, det är hemskt, att dom krigar så", säger kärringen i kvartersbutiken. "Att dom inte kan låta bli, barbarer."
Jag kände honom. Han var ingen soldat. Det var däremot amerikanen som sköt honom. Det var däremot officeren som skickade dit soldaten för att hans land vill tjäna mer pengar i kapitalismens namn. Officeren som ser till att hans egen son slipper krigstjänst. Dom som spöade honom med ett halvt saknat ben på en mindre ort i Skåne var svenskar, förlåt, SVENSKAR.
Skäms. Skäms! Men det kan ni ju inte, ni är ju inte lagda åt det självanalytiska hållet.
Era jävla svin!
Känner ni något?
Bryr ni er om människor utanför den innersta kretsen?
Nä, jag vet. Ni har fullt upp med ert. Lever vi i ett bra samhälle då?

Jag badar i hav eller i klor. Det är där jag vill leva och dö och vila för evigt. Annars tittar jag på hav. Annars drömmer jag om en egen swimmingpool.
Igår badade jag i Billebjär utanför Lund för första gången. Janne lurade mej med att det skulle vara 22 grader. Jag hade följt med ändå. Det var jag, Johanna, Elsa och Anna. Janne och Mia, Alma och Ville. Ville hade tjatat hela middagen, Jannes hemlagade dubbelstekta kebab, och till slut slutade det att regna.
Till slut slutar det att regna.
Tror du det? Jag vägrar sluta tro.

Det är skönt att umgås med människor man tycker om. Det är klart att andra kan tycka att alla våra gemensamma minnen är tråkiga, när vi babblar på. Men vi babblar ju så roligt.

Det var kanske arton grader. Janne, Ville och jag simmade kanske hundra meter i det grumliga vattnet. Vi klättrade upp och dök från kanske tre eller fyra meter från klipporna. Det gjorde mej lycklig. Det gjorde mitt liv större. Och det var jag som sa det, inte Björn Ranelid.

Thursday, July 14, 2011

Till minne

Idag har Folke namnsdag. Så hette min morfar, en ikon i vår familj, som dog alldeles för tidigt.
Jag vet ju egentligen inte hur han var som människa. Jag var sex eller sju när han gick bort.
Jag har saknat honom så tidigare.
Jag har bara historierna.
Fast det är inte sant. Jag minns när han och mormor kom till Asmundtorp i den silvriga bilen som hette Viktor, en Opel, tror jag.
Jag minns en sommar i Påarp utanför Halmstad när jag varit sjuk och bodde där hos mormor och morfar (det var kanske några dagar, jag vet inte).

Min bror och jag kallades för gossarna, eller Knoll och Tott.
Jag minns när morfar hjälpte mej och min bror att bygga en koja med två våningar. Vi byggde motorcyklar av sågbockar, satte på klistermärken från nån bensinstation.
Sen har jag ju bilderna. När morfar ligger mellan min bror och mej och läser en serietidning i sängen.
När min bror och jag sitter bland stenarna i det där huset ovanför havet utanför Halmstad. Det som är rivet nu. Det som morfar (tillsammans med andra) byggde. Jag kanske ska åka dit och se hur det ser ut om några veckor. Jag vet inte hur jag kommer att reagera. Jag vet bara att jag kommer att skita i om det regnar och blåser, jag måste springa ner genom hagen och över taggtråden och bada i det havet som är saltare och farligare.
Jag vet bara att jag kommer att gråta.
Allt som försvinner. Det är sorgligt.

Min syster har, vad jag vet, inga minnen av morfar.

Jag minns en blåsig kväll med högt vatten ute på den lilla bryggan och vi hade fått fiskhuvuden från grannarna och vi hade håvar och vi bara hivade upp krabbor, det myllrade.
Sen slängde vi i dom igen.

Jag minns att jag tyckte att mormor skällde mycket på morfar. Jag vet inte, mormor var nog mer intensiv, morfar var kanske mer sävlig. Dom var båda frisörer.
Jag kom (efter morfars död) under några år i tonåren nära min mormor, men jag antar att det var jag som sen sabbade det.
Jag var inte på morfars begravning, antagligen för att skyddas från något. Idag kan jag tycka att det är synd, jag har upptäckt att begravningar är utmärkta sätt att säga farväl. Men det hade jag kanske inte fattat då.

Så, Folke, grattis på namnsdagen. Jag tror inte att jag kan säga att jag saknar dej, jag var för liten, men jag saknar det vi aldrig fick. Jag skulle så gärna vilja ha känt dej på riktigt.

Wednesday, July 13, 2011

Höstens sista blomma

Jag längtar ofta till hamnen i Borstahusen. Jag längtar ofta till kolonistugan vi hade. Jag längtar efter en fristad. Ofta kan jag känna att jag lever i exil. Ofta åker jag till Köpenhamn för att få vara någon annanstans.
I det borgerliga skitlandet Sverige står ju inte kulturen högt i kurs så sådana viktiga (ja, jag menar viktiga) projekt som jag tidigare gjort underbetald får jag göra obetald nu.
I det borgerliga skitlandet Sverige är det en en fjäder i hatten, eller lök på laxen, att inte ha någon kulturell bildning. Så skapas underjordiska rörelser. Kriminella rörelser. Så späs hatet på och den nedåtgående spiralen borrar sej genom jorden och kommer ut och fortsätter ut i det alldeles tomma intet. Men är ändå kvar. Precis som dom tomma luftballongerna i dom ointresserades hjärnor.

Vi kan prata om Björn Afzelius som jag började lyssna på i tidiga tonåren.
Lasse Berghagen som jag slutade lyssna på innan jag var tio. Men jag är tacksam ändå, Lasse, du var en ingång till viktigare musik på svenska. Jag ville vidare. Du lärde mej grunderna med dina medryckande melodier, dina lagom sentimentala texter var som mumma för en tänkande åttaåring. Jag tackar för det.
Och nu är det alltså snart karneval i Landskrona, jag ska dit med mina döttrar. Det är lite tråkigt eftersom jag inte har fått pengar som varit utlovade mej, men vi får lösa det på något sätt.
Och på fredag spelar alltså Hasse, Kvinnaböske, Kungen. Vad Anna tycker vet jag inte, men jag och Elsa ska i alla fall digga. Och Windy med, hoppas jag. Och hans syster, kanske.
Jag tror att det var i mitten av åttiotalet. Jag vet inte om det var Agneta (Windys syster) eller Bengt och Kerstin (Windys föräldrar) som hade köpt skivan. Jag minns inte vad den heter heller. Men Marknadsvarité var med. "Må Djävulen ta ta er, och lära er veta hut". Det var som om Jesus körde månglarna ur templet. Och vi sjöng med och jag tror inte att vi visste om det var bra eller om vi bara skojade. Precis som sångerna vi skrev. Var dom på allvar eller skojade vi bara. Både och, antagligen, som så mycket annat.

Någon borde köra månglarna ur templet. Och nu menar jag allvar. Torkild Strandberg. Och jag tänker på en uppsvälld och självgod padda, av någon anledning. Som aldrig gör något fel. Som alltid kan rättfärdiga sej själv och dubbelmoralen.
Så skapar man ett förakt som ständigt växer.
Så skapar man fler påtända eller packade ungdomar, kriminella, som ställer till olyckor för oskyldiga, skiter alla i dej så skiter du till slut i alla andra. Jag kan tänka mej att någon av dessa ungdomar kan ha varit någon av dom som jag inte fick pengar till att jobba med kreativt, istället för att begå brott och hamna i fel sällskap. Men men, det är ju bara tredjeklassens medborgare. Människor har ju sin fria vilja, och bla bla bla.
Men, vi måste ha in människor med höga inkomster i Landskrona, sägs det i skattelättnadernas tidevarv. Jag tycker att man borde hjälpa människor med problem istället och sluta betala ut tusen spänn i timmen (och hotell och middagar) till en grupp rådgivare utan redovisningsplikt, såsom Landskrona (med Torkild i spetsen) gjort. Och, vad jag förstår, människor som inte ens skattar i Landskrona.
Så skapar man rika människor rikare medan man förnedrar dom på botten.
Nä, 2014, Torkild, även om du populistar till dej och kör några goa sd-lögner. För att citera Hasse, då hoppas jag att du plockar Höstens sista blomma och ger den till mej, så ska jag stampa den där fula och falska blåklinten djupt ner i marken så att den aldrig blir synlig igen.

Friday, July 08, 2011

Näe, jodå ...

Så. Nu har jag efter två månader bestämt mej på riktigt. Jag har skrivit på kontraktet. Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar och MORD kommer ut på King ink Förlag någon gång under sensommaren eller hösten.
Vad det gäller Jag kan lova ... har det aldrig varit någon tvekan. Jag är mycket stolt över pojken (nästan) som skrev den boken.
MORD var det som gjorde mej tveksam.
MORD är en sorts antideckare i tre delar, och två av dom har redan blivit publicerade (en i HD och en i Till Killor with love), fast inte i samma versioner. Och nu tillkommer ju Mord i Limhamn, och tillsammans är det en roman med en löpande, tja, vi kan säga kärlekshistoria.
Jag vill inte lura någon.
Men jag tycker att boken får andra dimensioner när den publiceras som det var tänkt, tredelad.
Dessutom kommer båda böckerna i pocket, mitt favoritformat, och billigare än inbundet.
Jag skriver annorlunda där, ljusare. Och jag är ingen deckarförfattare. Det var liksom aldrig meningen. Det kanske är en pastisch. Men när jag nu korrläst så är jag förtjust, framför allt dom som någonsin satt sin fot (eller vill göra det) i Borstahusen, Landskrona, Malmö, Möllevången, Limhamn. Och givetvis dyker det upp lite Spanien, det hade inte varit jag annars. Ja, alla ni, kommer säkert att tycka att det är kul eller intressant.
Jag har berättat flera gånger att jag älskar att läsa Dan Turélls historier från, mestadels, Vesterbro. Det är lite så jag tänker, att man ska få traska runt i miljöerna i sitt huvud. Och lite deckarpussel på det, lite humor.
Det är bara jag som är rädd för att det inte är svart nog.

Jag lyssnar på webradio. Det är regnavbrott i Båstad och man hör kommentatorn prata i telefon rakt ut i sändningen.
Jag föredrar damtennis framför damfotboll. Fotbollen kan ofta vara som att se BoIS i sina sämsta stunder, det passas så mycket fel.
Men man ska inte jämföra så. Jag är mycket glad för Sveriges framgångar i VM, låt oss hoppas att dom fortsätter.
Och VM är VM. Och slår man världsettorna så slår man världsettorna.

Jag kan lova ... kommer att få ett förord som handlar lite om tiden när den blev till, många år för en så tunn bok.
Och bakside- och katalogtexter ska skrivas.
Och jag vet att jag har pengar på åkkortet. Och jag har lite danska pengar kvar. Och det är dejligt i Köbenhavn när det regnar. Och jag arbetar bra där.
Så jag drar.

Det kommer antagligen att arrangeras två släppfester, en i Landskrona och en i Malmö. Med musik (jag hoppas på Hoogans i LA och kanske Andi eller L.T. Fisk i Malmö, men jag har inte frågat någon av dom än, kom ihåg det) och med Tomas Ekström och förhoppningsvis Daniel Pettersson som båda är aktuella med böcker på King ink Förlag. Och ett glatt humör.
Vi får se när och hur det blir. Jag får återkomma.

Andra boknyheter, nä, men möjligheter: Till nästa höst hoppas jag att både min nya roman och Elsas och min barnbok är ute.

Thursday, July 07, 2011

Opportunister gå hem

Jag redigerar den halvtaskiga nyutskriften av manuset till Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Det är en del att göra, men jag är tacksam för utskriften. Det är inte jag som skrivit in den igen (originalet är försvunnet) men det blir alltid fel när man skriver in något på nytt och har en smula bråttom.

Och jag tänker på posörer.
Och (för säkerhets skull) jag pratar inte om någon av mina riktiga vänner. För då hade dom inte varit mina riktiga vänner. Alla kan vi få en släng av posörsjukan ibland, kortvarigt.
Jag pratar om dom som inte gör det på allvar men ändå låtsas som om dom gör det.
Inom litteraturen och det vanliga livet. Skitsnackarna utan täckning. Dom som blir livrädda när man börjar prata allvar, att dom själva ska behöva prata allvar. Då menar jag riktigt allvar. Inte om hur dum den och den är på jobbet, till exempel på arbetsplatsen skolan. Där verkar det bo många fegisar.
Och dom som ställer en fråga utan att lyssna på svaret, ler och säger: intressant medan man ser i deras ögon att dom bara bryr sej om sej själva.
Jag har svårt för fegisar.
Fråga mej om vad som helst, så svarar jag. Ärligt.

Jag var nog möjligen en sorts posör för sådär tjugo år sen när jag var vacker, eller inte. Men när man kommer upp i åren blir det bara löjligt. Att suga med hela kroppen efter uppmärksamhet.
Jag tycker om att prata när jag träffar folk. Men oftast är jag ensam och tyst. Men du, som det snackas i mitt huvud. Det är därför jag är så dålig på att sova.

Men jag vet några snubbar, posörer. Såna man litar på först och sen blir sviken eller lurad av, såvida man inte nöjer sej med att låtsas hela livet. Låtsas att man talar allvar, och man ser dom orörliga nickningarna med huvudena: vi vet att vi ljuger vi vet att vi ljuger.
Eller bara har missuppfattat som ärliga
Så, där fick man en brud på kroken.

Och man kan säga att man är författare (men kanske inte har tid eller inspiration för att förklara varför man aldrig blir utgiven). Man kan säga det för att man inte är en riktig författare. För att man inte egentligen har något att säga, eller för att man inte har redskapen att säga det.
Alla offer man gör. För att man måste. Och det är inte något romantiskt över det. Det är bara att vara en människa som vet vad man vill och kan och gör det.
Jag kallar mej för fan inte målare bara för att jag har målat sådär sex sju lägenheter och hus inne eller ute.
Eller fönsterputsare för att jag har putsat en jävla massa fönster.
Man är inte författare för att man varit i Paris eller Berlin och blivit publicerad i någon tidskrift utan betalning.

Och jag skulle vilja säga något om stand up poetry. Det är stand up poetry, och inget annat. Möjligen stand up, i så fall, i vissa eller flera fall.
Det betyder inte att något är bättre än något annat.
Det betyder inte att något är finare än något annat.
Det betyder bara att man ska kalla saker vid sitt rätta namn.
När en posör kallar sej författare i basker utan att ha gett ut ett skit, så är han bara en lögnare som söker sin väg in i den falska romantiken.
Livet, däremot, är för många av oss på alldeles riktigt, och hårt. Och svårt. Men vi kan inte sluta.
Och ni behöver oss.

För min del tog det fyra böcker innan jag kallade mej författare, och även då tog det emot. Jag har en stor respekt för författare, riktiga författare. Nu är jag stolt, tror jag. Och fattig.

Friday, July 01, 2011

Bråttom, bråttom, håll i hatten

Dom hade nog bråttom på förlaget att få ut Från min loge på DRAMATEN. Börje Ahlsteds självbiografi med inriktning på TEATER på THALIAS tiljor.
En så erfaren journalist som Lena Katarina Swanberg (medförfattare) borde väl ha orkat korrläsa en gång till. Ett stavfel här och där är väl okej. Men på flera ställen pratar vi om allvarligare fel, som stör läsningen.
Och dessa ständiga upprepningar.
En bok, även med ekonomiska förtjänster i sikte, måste få mogna och gås igenom.

Hon hade bråttom ut. 30/6-07. Johanna åt en hamburgare, 150 gram, och vi promenerade i Pildammsparken. Det var trångt på Kvinnokliniken på MAS. Först ville dom ha oss till Ystad och sen till Lund, jag vägrade i telefonen. Det hade inte varit en helt okomplicerad graviditet.
Så kom värkarna mer och mer ofta och vi fick stanna ofta i gruset som rök i solen.
Sen laxerades hamburgaren ut och plötsligt visste inte Johanna vad hon gjorde, men det fanns en barnmorska men ingen sjuksköterska. Jag fick rycka in en smula. Det gick snabbt.
Så, kring nio på kvällen igår fyllde hon äntligen fyra år. Anna Pyttipanna. Eller fyda, som hon säger.


Och jag undrar hur det står till med brådskan och ointresset att lära sej språket i vårt samhälle.
Och nu pratar jag om så kallade etniska svenskar.
Jag har mitt bruna skinn från vallonerna och bänkarna, ja, och solen.
Och just nu avslutar Henke Larsson sitt sommarprat. Det var fint. Lite stolpig innantillläsning ibland, men fint, rentav bra. Och snygga låtar.
Och nu ska jag lyssna på Jason, Timbuktu.
Men detta att folk skriver så slarvigt, skiter i stor bokstav. Och sådant här: :)), vad betyder det? Jag har försökt ta reda på det, men inte fattat. Och det här ...:((?
Är det bara jag som är en gammal sur gubbe?
Jag har alltid sagt att man får skita i reglerna när man kan dom. Då pratar jag om litterärt skrivande.
Men slarv! Det tycker jag inte om.
Okunskap är jag allergisk mot. Alltså: när man uttalar sej barskt om saker man inte har en aning om.

Jag tycker inte att Sven Lindqvist eller Börje Ahlstedt verkar vara gamla sura gubbar. Men någonstans i bakgrunden besitter dom den där självgodheten som framgångsrika män ofta gör. Som män från den generationen kan göra. Trettiotalet.
Sven Lindqvist verkar bli bländad av sin egen kunskap som litterärt underbarn i En älskares dagbok. Samtidigt beskriver han sina brister, på ett sätt inbillar jag mej honom klappa sej själv på axeln: så modig och självutlämnande jag är.
Kanske inte. Jag njuter ju av boken, även av Börjes.
Kanske pratar jag om mej själv. Även om jag på intet sätt varit ett underbarn, men det andra.
Men det är en bra bok, precis som Börjes. Fast alldeles olika, eller ...
Men det är något ... kanske det ... pompösa, jo, kanske är det något självgott pompöst som stör mej.
Kanske är det bara det att dom brinner, Börje och Sven.
Kanske är det en generationsfråga.
Kanske är det att jag är uppväxt med att man inte ska sticka ut för mycket, inte tro att man är något. Jante, som vi halvdanskar stundom bejakar.
Kanske är det för att jag alltid stör mej på mej själv när jag på något sätt stuckit ut.

Utrota varenda jävel. En bok av Sven Lindqvist. Det är en oerhört viktig bok. Det finns en dedikation i det ex jag köpte till Johanna där jag skriver att det kanske är dumt att ha två ex av samma bok, men att jag hoppas att våra barn ska sno dom så småningom. Att mina barn blir såna som vill och förstår.

Så, nu är Anna alltså fyra år, och igår höll vi kalas. Och det åskade ibland. Det hällregnade sådär exotiskt ibland, någon gång sken solen. Och varmt. Och jag skötte två grillar för att fixa käk till tjugofem personer. Och Elsa klämde sin tumme och blev så ledsen. Och Anna var det yrvädret som det yra vädret var utanför. Och Johanna och Mia och några till gjorde också mat. Jag var ingen hjälte, bara varm.
Och jag är fortfarande varm i päran.
Så nu ska jag cykla på cykeln jag fick igår (min pappas gamla, bättre än min) och bada, hoppas att det är kallt nog för att svalka. För ändå, det brinner fortfarande i den gamle grinige gubben.