Saturday, October 29, 2011

En morgon när jag vaknade var våren redan här

När jag cyklade i dimman i morse. Oh! Jag tycker om att cykla i dimma och skånskt nästan vindstilla. Jag tycker om den vita fukten på ögonfransarna, på kläderna.
När jag cyklade i morse, Willy Deville sjöng Little girl och vad tänkte jag då? Jo, dom far ju liksom runt tankarna, associationer. Men mest tänkte jag på Lou Reed, eller inte.
Du kanske tror att jag lämnar ut mej själv. Då har du fel. Jag väljer exakt hur mycket jag vill berätta.

Idag ska jag (eller vi) vinna på tipset.
Det är inget att be för. Minst en gång om året tippar Windy och jag vars 32 rader.
Och det ska ni veta, gudarna, jag behöver verkligen den här vinsten.

Jag skriver mindre och mindre om Grekland.
Det är annat ljud i skällan nu.
Ni ville ju vara med i EU, så att barnen skulle kunna studera utomlands och jobba utomlands och alla skulle vi vara en enda stor familj, och att man inte skulle behöva växla pengar i så många olika valutor.
Men så kom ju Thailand emellan.
Och nu handlar ni ju ändå med kort.
Och lådvinet.

Den här David Urwitz har jag ju ganska kass koll på. Men den låten En eftermiddag, är fantastisk.
Och allting bara rasar.
Det är nog en romantitel.
Det är en historia jag ständigt återkommer till. En historia som min pappa har berättat. Om Sandbergen norr om Landskrona. Hur dom byggde grottor, grävde grottor.
Och allting bara rasade. En pojke dog. Han som grävde sej längst in.
Jag minns ett träd på en ödetomt, när det fanns ödetomter, när det fanns plats för barn att skada sej, när allt havsnära inte bara var pengar och status.
Jag klättrade upp i det trädet. Jag klättrade högst. Jag skrek till dom andra: Vågar ni inte klättra högre.
Sen tog jag tag i en murken gren och föll och bröt armen.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte kunnat berätta den här historien.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte kunnat skriva romanen Och fortsätta vidare bort.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte förstått att historien om han som kvävdes i Sandbergen handlade om Pange i min roman som jag så längtar efter att få färdig.
Och allting bara rasar.
Det är så enkelt, i dimman.

Friday, October 28, 2011

Pale blue eyes

Det finns nästan inget att minnas.
Men ändå, en hel del.
Jag minns känslan. Den där speciella känslan som du bara känner och förstår och inte förklarar. Som räcker. Ibland.
Jag minns Simon and Garfunkel.
Jag minns Vår med Pelle Hanspers.
Jag minns Friday on my knees med The Fine Arts Showcase.
Jag minns något som pirrade, en spänning, en lust.
Det var som att jag skakade.
Det var så konstigt.
Jag är 42 år.
Jag ska inte känna så. Jag ska vara tyglad. Annars måste dom spänna fast mej.
Dom får aldrig spänna fast mej.

Ibland förstår jag ingenting. Som när datorer inte fungerar. Det är ju därför vi har datorer till vissa saker och inte människor. Datorer ska fungera. Vi människor, vi har ju alltid ... den mänskliga faktorn.
Vem är det nu som gör datorerna.

Jag minns filmen av Aki Kaurismäki, Mannen utan minne. Jag minns det som en stor stund. Som en gemensam stor stund. Som något större än en förbannat bra film.
Jag skulle vilja vara en man utan minne. Ibland. Ganska ofta.
Jag är en man, en pojke, med ett minne som expanderar och ger värde till saker som kanske är kattskit.
Jag ger värde till en halvkass amerikansk deckare med en massa reklam och utan fjärrkontroll.

Har jag sagt det? Att jag är så förbannat trött på vårt samhälles alltmer cyniska ideal och strävanden. Jag undrar om jag inte har gjort det vid något enstaka tillfälle. Så jag ber väl om ursäkt då, inte.

Jag minns en skälvning.
Jag minns att jag nästan alltid är och har varit själv.
Jag minns något som jag inte kan förstå.
Jag tror inte att du minns Conny Nimmersjös Om du vill gå med mej.
Jag tror att du har helt andra minnen.
Min mamma brukar ha andra minnen. Ibland kan vi bli sura på varandra för att vi minns annorlunda.
Min mamma är i Spanien nu.
Jag är 42 år och jag borde klara mej utan min mamma. Och det gör jag väl.

Saknad.

Jag skulle vilja vara i Spanien. Jag skulle egentligen vilja vara i Portugal men Atlanten blir kallare nu.
Jag skulle vilja gå där bara, bada i det salta och i kloret och bara titta, med mina blåa ögon som blir rödare nu. Sitta där, på det stället, du vet, vid tornet och hela jävla havet och stolarna och borden som är sneda på trottoaren. Där den blåa dörren matchar mina blåa ögon.
Mina jävla blåa ögon.
Det stora vemodet revisited

Så vad gör jag då.
Jag gör som jag alltid gör.
Lyssnar på Pulp: A little soul, Something changed, Common people.
Lyssnar på Velvet Underground: Sweet Jane, Pale blue eyes, Pale blue eyes, I´m waiting for the man, Pale blue eyes.
Dessa höstar som bara är början på den jävla vintern.
Jag lyssnar på Triffids: Stolen property, Wide open road, Convent walls, The seabirds, Stolen property, Stolen property.

Jag är så förbannat trött på det här samhällets förfall.

Kommer du ihåg när vi satt och bara tittade på varandra, antagligen i Köpenhamn. På Pinden möjligen, när någon spelade Änglahund på danska. Kanske fnissade. Kanske bara log. Kanske bara tänkte: ojdå!

Jag kommer ihåg den glädjen jag kände i den där replokalen. Jag hade inte en tanke på att bli rockstjärna. Jag tyckte bara att det var så förbannat roligt att spela med andra.

Jag kommer inte exakt ihåg alla eftermiddagar och kvällar hos Windy. Men jag minns hur roligt det var. Vi spelade. Vi skrev låtar. Vi spelade in. Vi gjorde saker. Vi var små. Vi gjorde mycket skit. Men vi gjorde saker. Själva. Ja, tillsammans.

Kommer du ihåg. Det var så självklart. Det hade ju frusit på sundet. Vadå att snön hade fallit. Vadå. Vi hade ju nån skyffel och spadar. Och skridskor och klubbor och en puck. Vi ville ju spela hockey och frysa om tårna, vem fan bryr sej om att man fryser om tårna.
Och kojorna vi byggde.
Och flottarna vi byggde.

Och den gången på Mon Ami, när vi spelade Har vi inte grävt för många hål för varsin öl eller nåt när trubaduren hade paus, och vi tyckte att det lät för jävla bra och vi var kungar och det var ... vad var det, lycka? Ja, det var lycka.

Sitter du och är ensam, lille vän? Ja.

Wednesday, October 26, 2011

Sent en lördagkväll

Jag tittar på The blackpower mixtape 1967-1975. Se på den, svtplay.se.
Amerikansk journalist som menar att svensk TV är antiamerikansk (det värsta man kan vara?) säger, på sjuttiotalet, att kriget i Vietnam är ett amerikanskt problem. Vad han verkar mena är att det ska inte någon annan lägga sej i. Som i dom flesta av USA:s krig där oskyldiga civila är dom mest drabbade, mördade, kan denna journalist inte få in i sitt trånga huvud, i sin vargenkommer-retorik där man ser livsfarliga kommunister bakom varje veranda, att kriget i Vietnam var väl ändå ett större problem för dom boende i just det landet. Och är det fortfarande idag. Oj, där trampade jag på en amerikansk mina.

Stokely Carmichael talar gott om Dr Martin Luther King Jr. Men menar ändå att hans genomfredliga väg kanske inte var rätt.
Stokely Carmichael pratar om bussbojkotten på sextiotalet. Det handlade om att alla, svarta som vita, betalade samma biljettpris. Men svarta fick bara sitta längst bak, om, OM, det inte fanns några vita som stod. Företräde vita.
Stokely Carmichael menar att det är en bra strategi med en bojkott. Vi åker inte med era bussar då. Om. OM, det fanns empati hos dom man bojkottade.
Stokely Carmichael menar att så var inte fallet. Jag är böjd att hålla med.
Stokely Carmichael sa detta för längesen, men jag skriver i presens ändå. Gissa varför.
Senf

Senap är ändå något jag hävdar att jag kan hantera.
Det finns andra av livets kryddor som jag emellanåt varit sämre på att kontrollera.
Jag glömmer aldrig den där påsen Djungelvrål som jag åt under en tre minuter lång cykeltur. Hur jag kräktes sen.
Och det var ändå en mycket vacker vårlördag.
Det var under den tiden då båda mina föräldrar jobbade sent på måndagar och det hände sej ibland att jag gjorde falukorv i ugn. För att jag tyckte om att laga mat, för att jag väl ville vara snäll. Kanske för att jag gjort något dumt. Jag minns inte. Men jag minns senapen på korven.

Det var en sorts brytpunkt. När vi började ta Landskrona BoIS matcher på allvar. Det gick inte att jönsa mer. En kokt med bara senap, inget ketchupfjantande, punkt slut.

Åh! Paris! Senap från Dijon. Åh! Baguette! Jambon. Rickard läste juridik och hade koll på den lag som sa att man i Frankrike inte fick vägra någon ett glas vatten på matställen. Och jag var dålig i magen. Och Mac Donalds hade i alla fall inte stådass. Så vi gick och småkivades om vem skulle bjuda. Sen drack ví en halva vatten och jag bajsade innan vi tog oss vidare till Luxembourg-trädgården där vi tittade på hierarkin på basketplanen. Och han, du vet, som såg ut som en vietnamveteran. Han som verkade ha hand om bollen, höll koll.
Och det var inte senapen som gjorde mej risig i magen den sommaren i Paris. Det var den förbannade gyrosen.
Jag har alltid kunnat hantera senap.

Det blir ju så när jag gör någon sorts bolognese. Att det finns självklara ingredienser. Men utan strimlade morötter och senap, så kan man lika gärna låta bli. Lita på det.

Nu har jag i alla fall ätit upp fisken och ärtorna och potatisen, sugit i mej det sista av senapssåsen.
Skomakare, bliv vid din läst.
Ut i natten

Vi kan givetvis prata om Juholt mot Reinfeldt. Men det är bara löjligt.
Men eftersom det är på tapeten borde vi gräva upp stridsyxan. Noice mot Gyllene tider. Dom falska historierevisionisterna har ju sen länge hävdat att Gessles fina grabbar var toppen och musiker och Gessle den genialiske poptjuven.
Tillåt mej småle.
Dom vet inget om desperation. Trygghetsonanisterna.
Nina. Du lever bara en gång. Ut i natten.
Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly. När vi två blir en. Flickorna på TV2.
Tillåt mej småle.

Noice (Peo Thyrén) gjorde skitlåtar också, och återföreningar med helt nya medlemmar är töntigt och girigt. Den tredje skivan, Dolce Vita, var kass.
Gyllene tider har givetvis gjort bra låtar (men jag kommer inte på någon nu, texternas banalitet tynger för mycket). Och dom har givetvis haft trevliga lådvins-återföreningar för människor som tycker att GT är sommaren.
Tillåt mej småle.
Det är Tomas Ledin som är sommaren.

Jag pratar om äkthet. Den fanns möjligen inte hos Peo Thyrén, men den fanns hos Hasse Carlsson. Han är död nu, vad nu det kan betyda.

Om man vill kan man läsa David Bogerius intressanta bok Bedårande barn av sin tid. Även där är det denne trendkänslige Peo som drar mest i trådarna.
Men under. Men under.

Juholt mot Reinfeldt. Personligen väljer jag alltid Ebba Grön.
Och, om man verkligen menar allvar, ställer man sej alltid på den sidan som inte finns. Svårare än så är inte livet.

Tuesday, October 25, 2011

Den mänskliga komedin

Jag klev ner i en källare där det fanns ett älghuvud till salu för tre tusen spänn.
Jag har klivit ner i många källare. Flera har varit krogar i Köpenhamn.

Sista gången vi sålde smycken under Västerviks visfestival utan tillstånd blev vi ivägkörda av polisen. Så vi åkte i den lilla gamla blå bilen till Landskrona. Malin körde och jag drack några folköl. Det var natt. Det blev tidig morgon, dimmig gryning. Du vet, som att titta genom mjölk. Vi körde i kanske fyrtio. Vi hann precis se älghonan som gick över vägen och vi missade och jag skrek till Malin: Stanna! Och hon stannade och då kom kalven. Jag hade läst det någonstans, att en älghona ofta har en kalv med sej.
Det var en mycket lång, fattig och ångestfylld hemresa i min mage.

Men Halmstad har jag alltid haft ett speciellt förhållande till, sen jag föddes.
Jag tycker om att vara där på torget en sommarlördag bland böndernas lite för dyra grönsakstånd, fontänen och Lagan och Tre hjärtan, och Tre hjärtan är ju ändå äckligt.
Och jag tycker inte om stan.
Det där bonnigt småborgerliga och diskret självgoda.
Jag har varit på Örjans vall flera gånger och aldrig sett BoIS vinna, inte ens mot Halmia.

Jag gick ner i en källare strax bredvid torget i Halmstad, tog mej förbi älghuvudet och hamnade bland dom antikvariska böckerna. Det var den tjugonde juli 2002 och jag hade känt till boken i flera år. Den mänskliga komedin av William Saroyan. Och nu har jag äntligen börjat läsa den. Redan under förordet (skrivet till författarens pappa) får jag en tår i ögat. Och så fortsätter det. Korta kapitel. Jag är långt ifrån färdig med boken, jag måste sluta läsa hela tiden.
I alla fall: Tack Halmstad.

Wednesday, October 19, 2011

Straight to hell, boy

(Tror du att vinden som bara smeker hårt nu. Som kommer att bita i kinden snart. Tror du att den vinden kommer att mojna.
Inte förrän den har spridit elden över hela skiten och mejat ner det. Tror jag.
För det kommer. Förr eller senare.)

Reinfeldt sällar sej till Billström sällar sej till SD till Danmark och rakt ner i ännu brunare mylla. Populism i sin vackraste form.

Ja ja, det ordnar sej. Siwan kommer visst till LA för att kränga sin nya bok på stockholmska.
Int ska vi tänka på det dåliga. Det får dom som har det dåligt göra. Men, vad jag förstår, har ingen det dåligt. Kanske några, men dom har ju sej själva att skylla. Skämmas, borde dom.

Staden i vinden som biter i kinden. Skrev jag i en bok om Landskrona en gång.
I Landskrona är det toppen tycker jag. Det ledande partiet har fått ordning på allt tillsammans med trevliga samarbetspartners som bland annat värnar om vård och omsorg, och skola. Och ordning och reda. Och kanske framför allt: fullvärdig respekt för ALLA människor. Det är hedervärt. Och äntligen råder frihetlig demokrati. Äntligen är vi av med pampar och småpåvar som vill bestämma allt och ha kontroll över allt.
Allt är frid och fröjd.
Äntligen ska man bygga 1100 bostäder i norra Borstahusen.
Äntligen ska skattepengar komma in till stan och segregationen stoppas.

För övrigt, mellan skrivpassen idag, har jag tittat på Knesset på Youtube. Z-TV:s paradprogram när det begav sej. Där sysslade man, bland annat, med ironi.

Tuesday, October 18, 2011

Ur skalden Jonte Stens diktväv Du tar geväret och går ut

Där går du inte i natten
älskare
Där står du inte
vita
gnidande mot våta barken
frälsare
I regnet i parken
hycklare

Och alla morgnar som du vaknar
osövd
ofödd
Och den tröttheten som slår dej
genom andra vaden där krampen
vrider sej
vrider dej

Men där går du
liggande
när du ser hur vinden slänger grenarna och löven
störtar ner mot döden

Jag skulle prata om något annat
Jag skulle prata om
solidaritet
ensamhet
själviskhet
Men där går du inte
Där ser du inte att solen blir lägre nu
försvinner
Det brinner sårbart
peliden Akilles
i själen
i hälen
att du inte hinner

Men där går du inte i natten
på marken
i parken
på löven som multnar så stilla
Vi har bytt stigen mot asfalt
det varma har blivit kallt
Och på radion
i rätten
överallt där det väsnas:
Men vi ville ju aldrig något illa

Jag skulle prata om något annat
Trofasthet
Ja jävlar i det
Ett skott i foten som blöder
Och solen som ett päron
sjunker och ruttnar
Och varken du eller jag orkar
som då
förr
se! solen som en blodapelsin
glöder

Så mycket äldre
nu
Skam genom fönstret
du
genom min gardin
nu
Latrin latrin latrin
Socialrealism revisited

Ankare kom 1988, Klas Östergrens fantastiska bok. Jag undrar om det var första gången jag var i fas för att kunna läsa en ny bok på riktigt (förutom ungdomsböckerna då). Tillräckligt gammal (19), hyfsat litterärt erfaren och kunnig, och redan något tilltufsad av livet.

1988 hade jag läst flera böcker av Hemingway: Och solen har sin gång, Klockan klämtar för dig, Farväl till vapnen, I vår tid, En fest för livet och Den gamle och havet.
Jag hade även skrivit ett längre skolarbete om honom, Hemingway.
Ändå, när jag läste recensioner av Ankare (det är möjligt att jag blandar in någon recension av Handelsmän och partisaner här också, minnet) förstod jag, men blev ändå förvånad av alla Hemingwayreferenser.
Då hade jag inte läst Att ha och inte ha. Men jag gjorde det i den vevan.
Idag läste jag ut Att ha och inte ha igen, för tredje gången. Och, jo, jag fattar referenserna.

Den som tror att Hemingway mest skrev machoböcker förstår ingenting.
Jag antar att det är samma människor som tror att Bukowski skriver böcker om att romantisera supande och knullande.
Det är antagligen också samma pucko som kommenterade min Och fortsätta vidare bort, skrev att det var en bok som gick ut på att man skulle tycka synd om huvudpersonen, att huvudpersonen (som givetvis i enkelhetens namn skulle vara jag) skyllde på allt och alla utom sej själv.

Man måste så klart översätta böcker tidsmässigt. I Att ha och inte ha står det både neger och nigger flera gånger. Boken kom ut 1937. Man pratade så då (ja, och vissa idag också).
Givetvis är kvinnoskildringen annorlunda än idag (nja, inte överallt, hemmafrun lever ju och frodas i USA fortfarande, snart helimporterad i lydlandet Sverige). Det var ett annat samhälle.
Och ändå handlar boken om idag. Om dom desperatas jakt och hopplöshet för överlevnad. Om dom ohemult rikas förakt och ändå ängsliga patetik (se "intervjun" med "drottning" Silvia i gårdagens tidningar).

Jag tycker uppriktigt synd om människor som inte orkar bry sej om litteratur. Som inte ser skillnad på kvalitet och skit. Människor som inte förstår, som inte tar sej tid, att se vad det är som författaren är ute efter. Som inte förstår att en bra författare kräver lite av sin läsare.
Men fortsätt ni att köpa skiten, fortsätt för all del att fördumma samhället. Så läser jag det som är bra på riktigt istället (nytt som gammalt), oftast om och om igen med nya ögon varje gång.

Friday, October 07, 2011

Pappa, kom hem

Pappa var ju försäljare innan han dog när han var fyrtionio. Han gick ut i havet strax utanför Rönne på Bornholm bara, röd i ansiktet och en stark doft av rakvatten.
På somrarna bodde vi ju på Bornholm, strax utanför Rönne. Annars var det Rönneberga utanför Landskrona, in mot landet.
Det kunde komma rävar. Och älgarna brydde sej inte om hönor eller kycklingar. Det var rävarna som fick grannen Olav att hämta bössan.
Då kunde man höra hur det knallade hårt och ekade mjukt mellan kullarna och alltid kunde man höra hans skratt, sällan skriket av smärta och rädsla, träffen. Döden. Eller en halt räv som försökte förgäves gräva ett tillfälligt gryt.
”Skjuter han nu igen, jävla liv!” Om pappa var hemma.
”Men rävarna, Jens, rävarna!” Om mamma hade hört.
”For hilvede, kyllinger”, då tog pappas danska över en kort stund. ”Jävla norrman, vi tjänar våra pengar på dammsugare … och rakvatten.”
Jag fick låna Olavs gevär ibland.

Allt var innan allt som skulle hända. Du ser inte kulan med solen i ögonen, stupet i dimman, hon som sitter bredvid och tåget som kommer dundrande mot bilen när du gasar och du nästan hinner … den korta stunden av lycka, innan katastrofen. En drog rakt ut i hjärnan, kroppen.

Det kunde vara under dom kalla höstarna mot slutet, när jag var tolv eller tretton. När pappa var iväg men inte så mycket pengar trillade ner som manna över kullarna i Rönneberga. När pengarna från dammsugarna och rakvattnet var få eller hamnade i andras fickor.
Dom kalla höstarna när Tim och jag högg ny ved som aldrig hann torka ordentligt, ny eld, ny eld. Det gamla vedförrådet var tömt. Dammsugare och rakvatten upp i rök.

”Jag vill inte”, sa Tim och man kunde höra hans franskkanadensiska brytning, om man visste om den, när han var upprörd. Eller rädd.
”Nä, ni har ju varmt och skönt hemma ...”
”Du vill ju bara skjuta … Pange”, sa han, och sprang.
Så jag gick själv genvägen över ängarna, mot märgelgraven.

Bornholm 2011
”Var är Pange då”, säger Sonny med mikrofonen avstängd, på scenen som man byggt av SJ-pallar som följde med lastbilen hela vägen till Bornholm från Landskrona. Hotellträdgården alldeles vid tallarna som binder sanden ovanför stranden. ”Vi skulle ju börjat för en halvtimme sen.”
”Paul-Magnus”, säger Panges mamma, eller skriker, inåt sej själv i halv hysteri.
Det är Panges fyrtioårskalas. Alla är där. Caroline har ordnat. Hon har ringt cateringfirman. Panges mamma har sprungit runt som en iller eller en rädd mink.
”Dom är professionelle”, har Caroline sagt.
”Jag vet att du kan prata svenska”, har Panges mamma sagt. ”Paul-Magnus älskar fisk.”
”Pappa ...”, har Lisa sagt i sin rullstol.
”Det är inte ditt fel, Lisa”, har Panges mamma sagt. ”Caroline! Varför har du inte ordnat lax?”
”Den kommer färsk. Alldeles färsk och nygravad.” Kärring, säger hon inte. ”Och sill, från ön ...”
”Jag tycker inte om den här ön”, säger Panges mamma. ”Var är han, vad har du gjort med honom, Caroline ...”

”Vi som skaffat synt och allt”, säger Sonny som tycker om trakten just nära Rönne. ”Vi spelar aldrig med synt annars, men Pange gillar ju det ...” Sonny vill spela och börja festa på riktigt, tar en klunk öl, tittar ut mot solskenet som sjunker, och över femtio gäster som väntar i partytältet. Och på stolar utanför, överallt under päronträdet. Drinkar och korvar och oliver, och barnen som letar efter grodor bakom häcken vid bäcken som är nästan torrlagd men sumpig.
”Näcken, kan det vara Näcken som har tatt honom ...”, säger Lisa med sagoböcker bland allvaret i huvudet. Och dom benen som hade så mycket spring, hänger bara i vinden nu, når inte marken från rullstolen.
”Paul-Magnus brukar vara så ordentlig, aldrig försenad”, säger Panges mamma och dom som hör det ler bakom händerna för munnarna.
Pange med amfetaminet och alla pillerna. Pange med bortsmugna restaurang- och hotellnotor. Fuskjobb som aldrig gjordes. Ostängda garderobsdörrar. Pange med sångerna danserna skämten, när han var på det humöret. Pange med oturen den gången när tåget kom och han hade dåsat till i bilen vid järnvägsspåret. Och Lisa då, som träffades hårdast i baksätet.
”Nästa sommar kan jag springa igen”, säger Lisa, ”kanske redan till jul.”
”Pange, Paul-Magnus”, säger Panges fru, Tims syster, Caroline på svenska med en klang av ett franskt Kanada, floderna, träden och kanalerna.
”Det är allvar nu, Caroline”, säger hennes bror Tim och pekar bort mot där bäcken blir ett stort mörkt bottenlöst hav, och dimman smyger fram i augusti. Pange ... Pange! ”Jag tror att det är bråttom. Han är därute.”
”Teater”, säger Caroline. Men darrar och går mot branten innan havet.

Rönneberga 1979
Där flyr kaninerna. En ko rymde en gång, fastnade i den våta leran, den tunga leran i märgelgraven, råmade och råmade och sjönk och sjönk, råmade som bubblor och drunknade.
Pange springer inte. Det är tusentals meter till havet, bort och ner mot väster.
“Vafan var det”, hör han Tim skrika bland hög blommande raps.
Pange tar sej inte dit, sträcker sej bara för att se. Han var högre upp när han såg dom, älgarna, tre stycken som försvann i dimman.
”Vafan var det, helvete”, hör han Tim längre bort, han skriker högre nu, räddare.
Som ett dån i det dunkla. Pange står stilla.

Först var det sol, när dom gav sej av med ryggsäckarna med saft och mackor.
”En räv”, hade Tim sagt, han hade dragit upp strumporna till knäna. ”Skjuta en räv”, sa han och skrattade, sparkade efter en höna som ryckte till upp i luften, gruset yrde i ljuset.
”Det kan bli dimma”, sa Pange och det var fortfarande svalt på morgonen, men solen värmde mer och mer. ”Då kommer dom stora djuren fram”, sa han när solen värmde ännu mer och mer, allting värmde när dom gick ut, lämnade den fyrlängade gården bland böljande backar och åkrar och ängar.

Inte som nu när dimman är fuktig under dom avklippta jeansen och dom hör gevärsskotten, och kylig under T-shirten. Kanske lättar det någonstans, kanske spricker en spricka och kanske springer dom rakt mot mej. Åh, vad jag önskar att någon sprang rakt in i mej.
”Pange, Pange!”
Åh, vad jag önskar att det var rakt in i mej, men mjukt.
”Jag skiter i det nu, jag går neråt. Pange! Det måste väl va neråt, Pange!?”
Två skott till. Pange vill inte längre. Han är åtta år, snart nio. Han tycker om att springa.
”Du bara springer och springer”, brukar dom säga, ibland med skratt, ibland mera som: sluta springa, sluta störa.
”Jag hoppar också”, kan det hända att Pange skrattar, hoppar och landar i swimmingpoolens vatten, ”och simmar.”
Spring, mina ståtliga djur, ni ska ändå inte finnas här. Spring till havet och simma någon annanstans. Spring, skydda er kalv. Han är galen, Olav är galen när han har laddat geväret.
Ett skott till och Pange slänger sej ner och framåt, reser sej och springer och det är kletigare mark för gympaskrona nu, ett skott till och hör han så jävla bra i den tysta dimman, Olav, varför skriker jag inte, jag kan inte, jag hoppar igen jag hoppar jag landar.
Det låter som ett starkt: klick.
Sen tystnad.
Sen skriket.
Savannen brinner. Djuren försvinner.

Bornholm 2011
Jag vill inte leva längre. Jag sätter fingrarna mot huvudet och försöker se rakt. På ännu en barstol. På ännu en patetisk resa mot ingenting. Jag kan inte leva längre.
”Du har så mycket att leva för.”
Bla bla bla. Och nästa man till rakning i baren i Rönne en halvtrappa ner, som larmar och slår. Ingen vet hur det ser ut.
”Hon är ju så underbar.”
Bla bla bla. Och nästa klunk att svälja. Jag försöker se Lisa. Pappa!
Jag försöker älska Caroline. Något rör sej längst ner i magen. Men det kommer inte upp, eller ut. Varför ska jag leva? Jag försöker se Lisa. Kom till mej. Pappa! Jag försöker se min pappa, men han hade aldrig gått till den här skitiga bodegan. Kom till mej, pappa! Va? Ska jag komma till dej? Kanske.
”En sån som Caroline skulle man haft ...”, säger dansbandsdansken, den fete. Som att jag inte fanns. Som att jag är död. ”Ja jävlar.” Och han juckar mot bardisken. ”Ha ha ha.” Vad är roligt.
”Du har väl hört den om indianen och negern ...”
Och bollarna river käglor på biljardbordet. Jag vet att dom väntar. Jag tror att dom undrar. Pang. En kort stunds lidande, sen är det över. Sen sköljer vattnet långsamt över allt.
Allting dör, allting försvinner.
Skynda dej älskling, jag ber att du hinner.
Pillerna börjar verka.
”Den om indianen ...”, säger jag. ”Snacka inte skit om min fru.”
”Lever du?”
”Araben?”, säger den tunne.
”Nä, en vanlig neger. En riktig, från Amerika”, säger den skäggige. ”Eller, nä, det måste ha varit en indian, kanske en blandning. Ja, en indianhövding som träffade en neger, som var yngre.”
”Svarta människor stammar från Afrika”, säger jag, så trött ... och pigg av pillerna ändå.
”Once I fucked a buffalo ...”
“Kors i röven.”
“Hold sa käft, man, det var indianen som sa det till negern.” Och deras röster låter som svenska. Men det är danska. Det är skandinaviska. Det är ljuset från havet och solen. Men det är lika trångt. Dammet som flyger snett från solen som slår snett mot borden och stolarna som är sneda.
”Vill ni ha ballader, vill ni ha trubbel”, säger jag och sväljer några lugnande nu. Det styr över. Det rinner över. Det kommer inte att bli stilla.
”Ah, hold sa käft, man”, säger mannen med skägget och vi har bråkat förr, Jens, eller vafan han heter.
Ett rutigt ljus ut mot havet och det långgrunda. Och jag håller min glappiga käft. Jag vill inte bråka nu. Några piller till. Vinkar på en mer öl. Det finns lite kvar i spritglaset. Han sjöng ... eller skrev, om det, Jonte Sten, författaren från Landskrona. Han är död nu. Fick en båt i huvudet. Jag vill få en klippa, ett skott. I huvudet. Jag vågar inte leva. Drick ditt sura vin, skrev han, bakom fönster och gardin. Hon är vacker, du ett svin. Jonte Sten. Jag kände aldrig honom. Han bara fanns. Han visste ingenting. En pajas ... som jag.
”Once I fucked a buffalo, sa han, indianhövdingen”, det är ett dovt mummel eller buller i baren. ”Fjädrar och sånt ...”
”Kavalleriet?”
”Han hade aldrig varit utanför ...”
”Dom kan väl stanna i sina reservat ... ha ... ha ha ha!”
”Han åkte tåg.”
Och jag dricker upp ölen och den sista spriten. Den allra sista. Sköljer ner dom allra sista pillerna.
”Once I fucked a buffalo, are you my son”, säger jag när jag går ut i den förbannade solen. Är du mitt barn. Är jag ditt barn, undrar jag när jag haltar ner mot branten. En gammal krigsskada, som jag brukar säga och skratta. När jag är på det humöret.
Och vidare ner till havet som lugnar så.

Rönneberga 1979
Dimman har lättat. Blodet är varmt på foten. Träden runt märgelgraven har lätta juniblad. Solen skiner in. Pange är åtta år och han har ro i sinnet nu när han ser hur ljuset blir perfekt. Han hör en främmande men bekant röst, med någon sorts brytning. Allt är bara trygghet. Han är i sin kyrka nu. Här kan jag vara, är det sista han tänker, innan han alldeles lugnt somnar in.

Thursday, October 06, 2011

Är du älskad lille vän

Min före detta fru (som är en klok och fin människa) sa i samband med vår skilsmässa att jag var alldeles för spontan. Hon orkade inte med det. Hon ville ha trygghet.
Det är givetvis alltid många saker som spelar in. Det finns alltid olika upplevelser, och därmed olika versioner.

I alla fall är det skönt att vara tillbaks i simhallen på Kockum Fritid. Det är min trygghet. Där i vattnet. Där bland all klor som jag älskar och är allergisk mot.

"Och Köpenhamn är bra om man inte vill va med."
Det är ju så, förutom dom allra första åren när jag lyssnade på Lasse Berghagen (och Simon and Garfunkel, och Ivan Rebroff i pälsmössan, och Då går jag ner i min källare, och När farfar var ung), så har Thåström funnits vid min sida genom all tid. Det är jag mycket tacksam för. Det hoppas jag att han fortsätter göra.

Det finns en hel del människor som jag vill ha vid min sida länge till. En av dom mötte upp i Köpenhamn i tisdags när jag skrivit klart. Det gladde mej.

Det är svårt att veta hur det står till med Toni Holgersson. Men jag skulle gärna se att det kom några fler plattor från honom i framtiden.

Det är svårt att gradera. Men det bästa som har hänt det här året kan ha varit regnet som hamrade och efter ett alldeles slumpmässigt möte hamnade vi i en trappuppgång. Eller, när Hoola Bandoola Band spelade Rocksamba på Stortorget i Malmö. Eller, ibland när barnen säger eller gör saker som förbluffar mej, som överraskar mej alldeles positivt. Eller, när jag bara sitter och tittar på dom när dom sover. Eller, nä, det tänker jag inte berätta.

Sanningen.
Ärligheten.
Så jobbar jag, dom som tror att jag ljuger när jag säger så känner inte mej på riktigt.
Dom som tror att jag anser mej vara en förträfflig eller överlägsen människa känner mej inte heller.
Jag har mycket svårt att räkna eller ens komma ihåg alla gånger jag har gjort större eller mindre fel.

Fysisk misshandel. En man slår en kvinna, oftast i hemmet. Det är det vanligaste. Det pratas det för lite om. Varför det? Vad tror du?
Män har makten i samhället. Medierna har makten i samhället. Alla är pengakåta. Jävlar du, vad man kan sälja lösnummer och vinna väljare på att mala vidare om att bråkiga invandrarungdomar är det största samhällsproblemet idag.
Och vad gör man då? Nedskärningar nedskärningar nedskärningar.
Osedda människor har svårt att se andra.
Oälskade människor har svårt att älska andra.

Den där spontaniteten bör man möjligen inte stävja. Men den där spontaniteten kan ställa till problem ibland.
Att såra människor man bryr sej om är inte roligt.
Och ibland är det enda man kan säga: Det var bara på skoj, det var bara något som hände, spontant. Förlåt.
För det var så det var.
Skoj är skoj.
Allvar är allvar.
Det bra och det krångliga är att olika människor ser olika på detta, vad som är vad.
Man kan säga förlåt. Man kan hoppas att andra tror på den ärlighets- och sanningstro man försöker leva efter.
Man kan låta tiden gå och hoppas på att det fortfarande är sant, att den läker sår.
Att tänka på gånger när man själv blivit sårad eller sviken (av andra människor, kanske av samma människa), att bli bitter, är en dålig idé.

Lyssna nu på Hoola Bandoola och hör hur mitt pacifistiska uppror svänger. Kasta inte ägg och stenar på sverigedemokraterna, slåss inte med dom, ungdomsförbund som vuxna. Dom är bara vilsna barnrumpor i en sandlåda. Och vi är väl emot aga?