Monday, February 28, 2011

Ingenstans är man fri som en fågel

Det var i Västervik i början på nittiotalet. Stefan Sundström, Lars Demian och Johan Johansson spelade i slottsruinen. Rickard och jag var där.
I slutet. Stefan Sundström fick låna en cykel för att ta sej till hotellet och hämta texten till Sådan är kapitalismen.
Det var på den tiden. Jag är inte likadan men kvar.

Jag tror att jag kom i kontakt med Fred Åkerstörm genom min pappa i väldigt unga år, hans tolkningar av Ruben Nilsson. Fimpen och dom.

Det gör så fruktansvärt ont ibland att läsa CajsaStina Åkerströms bok Du och jag, farsan.
DEt kan vara som speglar.

Jag tänker på Plura, då när han tog båten ut från Västervik till nån ö för att skriva låtarna till Utanför lagen, den oöverträffade Eldkvarn-plattan.

Och att höra Fred sjunga sina politiska låtar. Och ibland när vi åker bil sjunger vi i kör till Sådan är kapitalismen.
Jag bor i Limhamn, jag hoppas att mina barn hamnar på rätt sida.
Det var Fred Åkerström, har jag hört, som startade traditionen att sjunga Kapitalismen som avslutning på visfestivalen.

Jag är mycket orolig för min egen skull, för majoriteten av jordens befolknings skull. Och den svenska två tredjedelars-politiken där man spottar på dom som behöver lyftas. Vart är vi på väg? Att utrota människor så att dom som har råd kan leva på jordens knappa resurser? Alla hittar alltid på anledningar till sitt eget egoistiska beteende.

Om Fred Åkerström var en enkel människa. Om Fred Åkerström var en enkel människa att leva med. Knappast. Vem trodde det.
Alla är vi på något sätt skadade av det som hänt förut.

Tuesday, February 15, 2011

Rått

Jag har ändå en känsla av att något bra är på gång.
Men Johanna är borta i fjorton dagar.
Anna och Elsa har varit hemma från skolan, nu ska dom till Stockholm med mormor.
Elsa har varit ledsen.
Men jag har en känsla av att något bra är på gång.

Kanske har jag en känsla av att människor blir dummare och dummmare. Men det kan vara fel. Det kan vara bara så att människor helt enkelt bara specialiserar sej, och resten av tiden går åt till Facebook och dum-teve.

Men detta att inte kunna sova på normala tider hämmar mej.
Men jag tänker på boken jag håller på att skriva, blir lite gladare och räddare.

Strindbergs, När den sista stormen drar förbi.
The Alarm, Where were you hiding when the storm broke.

Jag skriver och lyssnar på Kalle Oldbys program Country, det passar såhär mellan sex och sju.

Igår cyklade jag ner till havet och bara stod, eller, jag tittade ju också, och tänkte. Något på tider som varit, men också på tider som ska komma. Jag har ändå en känsla av att något bra är på gång.

Gud vad jag hatar den här årstiden och vad den gör med mej. Slö och slapp och apatisk, stundom, ganska ofta.
Jag har så mycket energi i mej. Men jag blir deprimerad.
Saker som har hänt det senaste året, dom senaste dagarna, gör också sitt till.
Men jag orkar. Man måste orka.

Det politiska läget i världen är inte intressant. Det är tragiskt, att se hur Carl Bildt, Obama, Clinton och dom andra försöker tjuvkika på korten och fuskblanda, och se in i framtiden för att allt ska passa deras intressen. Människorna? Dom skiter vi i. Business as usual.

Sunday, February 13, 2011

Help save the youth of America ... and Sweden

Jag glömmer ofta att berätta hur mycket Billy Bragg har betytt för mej, betyder för mej. Jag har ju aldrig träffat honom, men jag upplever honom som rakryggad, och så förbannat bra musik han har gjort.

Och nu, i tider där puckade sverigedemokrater super sej fulla och går på piller och gråter och ska bli sjukskrivna, i nån jävla gräddfil. När grodorna hoppar ur munnen och fler och fler hoppar av sina poster.
Ja, då ska det vara synd om svinen.
Jag har sagt det förut, sverigedemokrater i allmänhet är korkade människor som inte är insatta eller intresserade av politik.
Sen finns det några lirare i toppen som bara ler, som bara njuter: Nu får vi fler röster. För visst fan får man slå sönder en lägenhet, spöa frugan, som en hederlig vanlig brännvinssvensk. Det är ju för fan en rättighet, eller ... inte så farligt.

Men om en blatte ...

Billy Bragg har inspirerat flera av mina böcker, mer eller mindre. Han och Leonard Cohen. Joni Mitchell och PJ Harvey. Hur? Det säger jag inte.
Men fler Billy Bragg.
Fler Henning Mankell.
Riktiga människor med riktiga hjärtan.

Monday, February 07, 2011

The house Jack Kerouac built

Jag tog tåget varje morgon, från Landskrona till Malmö. Sen till Värnhem eller Rosengård. DEt var då jag inte förstod alla som sov på tåget. Jag kände bara hopplöshet inför den typen av liv, jag förbannade dom sovande på pendeltåget. Jag var tjugo år och gjorde vapenfri tjänst.
Nu är jag fyrtioett och sover på tåg ibland, försöker få livet att gå ihop.

Malin och jag bodde i en stor tvåa då, krigsmakten betaldade, granne med Svegis mamma. Vi tackade nej till att ha TV4. Det var dom tiderna.
Vi brukade storhandla på Åhléns (före detta Tempo, sen Hemköp, numera City Gross) en gång i veckan, eller varannan.

Vi spelade i varsitt band. Jag var mer på hugget än Malin, hon målade och ritade mer, ville bli arkitekt, fast egentligen konstnär.
På kvällarna satt jag ensam i replokalen med med min portastudio och spelade bas på en mycket liten orgel.

Jag är sån. När jag tycker att det är fel lägger jag av, säger jag till.
Jag ville inte jobba med dom sura kärringarn på Värnhem, hemtjänsten. Så jag sa hejdå och stack och när Iris (mitt befäl) ringde och sa att jag visst varit borta ett slag så sa jag att antingen ger du mej en frisedel eller så får jag ta fängelse.

Det var ett skitigt system. Medan man, precis som nu, sålde vapen till krigförande länder, så skulle man behöva förklara varför man inte ville döda en annan människa. För det är det som är militärernas yttersta uppgift.

Och jag som satt och såg kossor vid Saxån när jag åkte tåg, hur dom sjönk ner i träskmarkerna. Jag cyklade bort till hamnen och hade med mej picknick till Malin när hon praktiserade på arkitektbyrån.
Vi åkte båt till Köpenhamn med cyklarna. For runt och till Zoo.
Och vi slogs och bråkade. Vi visste inte vad vi skulle göra med all kärlek som vi inte var säkra på.

Friday, February 04, 2011

Somna in

Så. Det är mitt i natten igen. Och jag kan inte sova. Jag försöker se på trädets böljande, vill inte ha blåsten.
Men regnet faller än.
Var är fåglarna nu.

Lyssnar på Perssons pack igen. I det minne som väljer vad det vill känns det som att det var en gång i veckan vi stod i kö till Chrougen i Lund för att se dom. På tisdagar eller onsdagar. Det kostade sådär fyrtio spänn.
Och vi gick där Piraten gått. Där så många gått, mina föräldrar.
Fast allt var annorlunda.
Och nu är det annorlunda igen.
Men jag minns det som bra dagar. Jag läste Sture Dahlström. Malin och jag hade picknick i parken. Vi var så unga.
Och som vanligt, jag förstod inte hur någon kunde älska mej. Så jag hatade alla andra på Helsingkrona nation.
Och hemma hos Windy, där ute i studentträsket, Delfi. I hans lilla stuga, och Myrans krypin. Innebandyn en dag i veckan. Puben där vi spelade biljard eller kastade pil.
Jag minns en väldigt trevlig kvinna, fast hon var väl bara nåt år äldre än jag, tjugotre kanske. Jag minns bara att hon var så vänlig.
Och åren hopar sej och blandas. Werner & Hansen, Spisen där våra kompisar i Bramleys brukade spela. Och Carlssons där Stolle, Fredde och Svegis och dom, Skip, Pisa spelade i alla fall en gång. Just det Rattlesnakes. Fredde bråkade med en vakt, dom dagarna.
Och alla böckerna från Bakhåll som jag glömde eller sket i att betala.
Och vi var så unga, och antagligen förälskade.

Ikväll eller igår, får man väl säga, åt jag middag med Johanna och barnen, med Malin och Fredrik och deras barn. Kyckling uppfödd trångt men billigt, kanske.
Vi har ju blivit äldre, men men ... man är ju inte äldre än vad man gör sej. Men men ... bla bla bla ... det känns i kroppen.
Och sömnen, den förbannade sömnen som kommer och försvinner.
Men imorgon blir det säsongspremiär, idag. BoIS mot Värnamo.

Lund ja. Jag minns Rickards lägenhet där man kunde se Stångby. Och jag som hade flyttat till Jönköping där man bara såg skog och frimicklare, en och annan vilsen orienterare.
Och Rickards lilla hus, så många blandband jag fixade till där.
The Church. Red HOuse Painters. Och den som jag aldrig kommer ihåg, The Call?

Sen blev Folk o Rock John Bulls pub. Och det var inte lika kul att gå på Nedre Grand med en hemlig påse och spela biljard, eller om dom stängde.
Men jag går in i Domkyrkan ibland. Då tänker jag ofta på min mormor, hur hon berättade om Jätten Finn, den lille stackaren som bara kramade och kramade.
Sen gick vi till Stadsparken och matade fåglar, i alla fall den gången.

Thursday, February 03, 2011

Opportunister gå hem

Det räcker nu. Fåglarna tycker likadant. Hur ska dom veta, svanarna. Har du sett en svan landa eller starta. Har du blivit rädd.
Jag minns en get där på ön vid Citadellet i Landskrona. Han gick bara runt där, inspekterade, nedanför vallarna. Dom kan klättra, getterna.
Dom kan väsa, svanarna. Och mer än så.
Det var bara en dum get.
Det var bara en svan som skyddade sina ungar.

Det är dags nu. Det räcker nu.

Jag är ingen gruppmänniska.
Det betyder inte att jag alltid trivs med mej själv.
Det betyder bara att jag tycker om att vara ensam, självvalt.
Det betyder inte att jag vantrivs med vänner och bekanta.

Men hur blev det såhär, i samhället alltså.
Och hur blev jag såhär.
Man måste ställa frågorna.
Men det räcker nu. Den själviskhet och den accepterade rasism som finns i vårt samhälle är (förutom att den är för jävlig) förbluffande. Att man hela tiden flyttar gränserna. För all del, stänger gränserna.
Det accepterandet över huvudtaget, att man får smutskasta dom som är annorlunda på olika sätt.
Att människor på alla sätt ska ta hand om sej själva.
Då kan vi ju helt och hållet sluta att betala skatt. Då kan vi ju stryka ordet solidaritet och humanism ur Svenska Akademiens ordlista. Den kan vi ju strykla också, för vem i helvete ska betala den.

Det är tillåtet att säga mycket mer nu. Det gör också människor av olika slag mer lättkränkta. Det gör också att det blir större och större skillnader på folk och folk.

Och han vände sej om i natten, och knöt sin magra hand.
Och förbannade ... en jävla massa.

En annan dag ska jag berätta en rolig historia.
Fast, jag har en, på min facebook-sida rekomenderades jag att bli vän med Torkild Strandberg (Landskronas starke man?). DET är ett skämt. Den hackspetten hostar inte sällan, den hackspetten hostar inte alls.