Thursday, May 31, 2007

Tre bröder

Jag står med min äldsta vän, längst bak men ändå nära scenen. Jag ser bra, har glasögonen på. Det enda jag kan tänka på är sånt som får mej tårögd. Dom har hängt i, bröderna Jonsson och Tony. Nästan fyrtio år på scener och i replokaler och i inspelningsstudios. Och sen alla aläktmiddagarna.
Och dom skojar med varandra.
Och det är allvar.
Och dom spelar långsamma låtar.
Och dom spelar Ta min hand.
Ta min hand, jag lovar att jag inte ska släppa.

Jag står med min gamla kompis, och emellanåt diskuterar vi låtar, låtval. Då vänder sej en liten fjåne om och ber oss vara tysta. På en rockkonsert! Längst bak! Och killen har inte diggat en ända gång, inte druckit en droppe. Min käre vän Windy och jag gör några manövrar och fjånen går i förtid, antagligen för att slippa köa till garderoben som man inte behöver använda, antagligen för att mamma väntar hemma med varm mjölk.
Jag tycker att det är upprörande. Vi var inte fulla, vi skrek inte. Pratade lite under delar av varannan låt ungefär, om musiken. Återigen: På en rockkonsert. Jag hade ställt in mej på att samtala med den unge junkern efter konserten, men som sagt, han skulle hem till mamma och gråta ut. Människor som går före konsertens slut, det är väl samma typer som går innan matchen är slut, samtidigt som man hävdar att man älskar bandet/laget.

Igår skulle mäklaren fotografera vår lägenhet som ska säljas. Har du lite pengar över så tveka inte, slå till. Jag åkte till Köpenhamn och gick in på Jernbanecafeen oh skrev två historier till HD. Ett trevligt sätt att tjäna ihop en dagslön eller två.

Ralf Edström. Och vad ska vi göra med dej, Ralf. Du pratar om att Zlatan måste skärpa intellektet, eftersom (hemska tanke) ungdomar kan vilja bli som han. Du som har slipat så många år på ditt intellekt, du verkar inte ha kommit särskilt långt. Och vem är alla dom andra blixthjärnorna i det svenska landslaget, Allbäck? Isaksson? Henke, jo, han brukar ju verkligen få en att tänka till. Jag glömmer aaldrig när han betalade flertalet tusenlappar för att få Tomas Ledin till sitt födelsedagskalas. Knivskarpt.
Och, Ralf. Du har inte problem med alkoholen, säger du. Ändå har du kört rattfull. Smart. Men du är ändå kvasipräktig och säger att du står för det. Står för vadå, det är ett dåligt gömställe du skaffat.
Jag förstår alkisar och knarkare som sätter sej i bilen, men jag försvarar inte beteendet. Dom vet inget bättre, dom kan inget annat, dom är sjuka och kan inte tänka klart.
Men du, Ralf, med ditt lagmoralsnack, du med dina speciella betygskriterier för Zlatan. Du borde kanske ägna dej åt att snacka fotboll, och inget annat. Precis som fotbollsspelarna ägnar sej åt att spela fotboll. Lämna det övriga till dom som vet vad dom snackar om.
Skitungar och inget annat än skitungar

Det här skulle handla om Eldkvarn och Pucko-Ralf Edström. Men så blir det inte.

Ungdomsgäng rånar tevebutik i Landskrona dagtid.
Och skitgubbar snackar skit.
Och medelålders kvinnor är rädda.
Och ljushåriga tonårsgrabbar vågar bara vara "tuffa" på ståplats.
Och jag orkar snart inte mer. Jag orkar inte hålla min solidariska fana högt.
Och boys will be boys som om allt vore en sverigedemokratisk pilsnerfilm.
Jag ställer inte upp längre. Det är inte okej att grov kriminalitet kallas pojkstreck.
Jag ber om poliser nu.
Jag ber om människor som glatt är ute på stan och visar att ingen kan ta över med onda medel. Jag ber mej långt bort från meseriet och alla dimridåer som mörkermän från höger och vänster släpper ur sej. En stad är till för att vara i, umgås i, bråka, visst.

Till skitungarna:
Vad håller ni på med? Jag är så förbannat trött på er. Ni snackar om er sjuka respekt. Respektera själva då! Det är så man får respekt. Dom vet kanske inget, era föräldrar, men ni hade fått dom att gråta om dom visste. Jag skiter i var ni kommer ifrån, jag har sett er alla förr, från Rydebäck, Häljarp, Borstahusen, Landskrona, Turkiet, Grekland, Jugoslavien, Albanien. Små snoriga valpar. Torka er! Ni bygger bara upp mera hat från dom som ni tror att ni hatar. Men, grabbar, jönsgrabbar, detta är allvar. Ni förstör era liv. Ni kommer aldrig undan i längden. Jag vet det. Ni gräver en egen grav och lägger på ett lock, ni kommer aldrig upp eller ut, till slut. Skärp er! Jag är så trött på att försvara er. Ge mej en anledning att fortsätta. Väx för helvete upp!

Tuesday, May 29, 2007

Gubbar och gummor från Kamomilla stad

I Malmö är det revolution på gång. Det är gässen som inte kan uppföra sej som folk. Dom skyddar sina ungar, dom väser, och dom skitar ner.
I Landskrona är det utlänningarna, DOM.
Gemensamt för båda PROBLEMEN är LÖSNINGEN: VÄCK MED DOM.
Men var ska dom ta vägen?
VÄCK MED DOM!
Men hu...
VÄCK MED DOM!

Vem är det som sticker huvudet i sanden?

Är det Hasse Kvinnaböske?
Nä, det är det inte. Han är en annan sorts människa än Lasse Berghagen, tror jag. Inte lika självutnämnd.

Idag ska vi gubbar gubba ner oss till Bullen och sen sätta masker på huvudet och darra oss upp mot det ungdomliga Möllevångstorget för att på det alldeles nyöppnade och stockholmshippa Debaser se den nyhippa Plura sjunga tillsammans med sina gubbkompisar.
Vi kanske stöter på någon av Johannas elever när vi passerar KB, dom ska se ett band som heter Good Charlotte där. Dom ska tydligen spela något som heter punk. Tramserier!

Jag sitter inte i gåsaskiten. Jag sitter på bänkar och skriver på en bok. Jag läser Jan Sigurds Prästen som blev frälst, och det är ingen dålig bok. Jag längtar efter att läsa Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis.
Och jag lyssnar på fotbolls låtar och Van the man-plattan med In the garden. Vinyl, skivspelare. Jag är en trettiosjuåring som blivit sjutton igen. Den där nya, ni vet, den med In the garden. Välkommen! Och dubbeln med Th Cure, Kiss me kiss me, kiss me. Och snart kommer Eldkvarns nya, Utanför lagen. Jag längtar.

Den tjugonionde maj igår. Min brors födelsedag. Och vi premiärbadade, varmare än jag hade trott faktiskt. sexton, sexton och en halv kanske. Och ungdomarna hoppade och skvätte, usch, så gjorde aldrig vi.

Jag får lov att välja att hålla mej borta från barn- och ungdomsställen. Jag tycker helt enkelt att det är jobbigt med skrik och skrän. Jag håller mej borta från proppfulla krogar också. Och vuxna i rosa.
Men jag får inte lov att klandra andra för att dom vill göra annat än jag. Det kommer jag aldrig att tillåta mej själv. Jo, om dom skadar andra. Man ska inte skada andra.

Nu ska jag ladda kanonen och ge mej ut för att skjuta av några gåsar, det blir mumma på novemberkalaset.

Sunday, May 27, 2007

Lasse Berghagen – 200 år

Jag ser alltid framåt, använder mej av igår och igår och igår för att kunna göra det. Jag är äldre nu. Under Andis CD-skiva ligger tre gamla vinylskivor, alla med Lasse Berghagen. Det är en ocean, min kära, från hit till dit.

Jag lyssnar på Andi Almqvist sent i söndagkvällen som hinner bli måndag nu. Jag är på väg mot trettioåtta år. Jag känner mej ung och erfaren. Jag gluttar bakåt för att se framåt. Jag tittar på radhus som kostar flera miljoner och söker pengar från stiftelser som nästan har miljarder, för att jag ska kunna ge ut böcker som du just nu ska kunna säga till dej själv, den talar rakt till mej. Eller bara överleva. Eller fälla en tår, som jag gjorde igår när Andi sjöng på ett sätt som södern i Amerika, i kyrkan, där ylandet blir vackert och mjukt och rispat i sin hårdhet. Där någon flyttar sej lite från palmens stam som han lutar sej mot, för det kom en myra där, som kliade hans ben, och just en sekund senare faller en tung kokosnöt ner. Och vi är på Kuba nu, och det var kanske en bomb. Det var någon annan som dog. Men man sjunger vackert i kyrkan där, utanför huset där Hijuelos morsa föddes.

Lasse, det är en ocean between oss, nu för tiden. Jag kan inte se dej med hakan i handen i ett torp i Dalarna eller whatever, längre. Jag kan inte höra dej allvarligt formulera ännu en SANNING, om frihet, fred, eller medmänsklighet, längre. Eller allt som gör livet gott att leva. Det är ingen ocean längre, Lasse, det är olika planeter. Och jag är inte cynisk. Jag unnar inte dej din popularitet, men jag unnar dina apostlar sin frid.

Skivan kom ut 1974. Jag var fem år. Lasse hade en mycket uppknäppt, riktigt uppknäppt med tryckknappar, jeansskjorta på sej. Min kärlekssång till dej. Jag tyckte att den var så vacker och sorglig, och hoppfull. Jag var fem år. ”och nu ska jag på turné, kanske vill du följa med, jag har inte några pengar, men min gitarr, min gitarr, den har nya-a strängar”. Jag var fem år. ”Jag har köpt mej en akustisk gitarr”, sjöng Lasse.
Också var det den, Hålligång i skogen. Herregud.

Och jag drömde om en akustisk gitarr. Och jag fick den julen -76 eller -75.

Sen kom Jennie Jennie. Ännu en sorglig platta, Lasse har flyttat in i nån sorts högreståndsmiljö, en riddare och en jungfru som mosaik i fönsterna, på omslaget alltså. Och Jennie. Jennie Jennie. ”Jennie är den lilla ensamma människan som då och då finns i oss alla./ Men Jennie, melodin bestämmer Du!/ Vilken tonart Jennie?/ Moll eller dur?” Så diktar Lasse om sången på omslagets baksida. Redan där, en filosof, en poet. Jag var sex, eller möjligen sju år, och sög i mej allt.
Och en text av Barbro Hörberg, Gamla älskade barn, som jag varit den personen. Som jag gråtit till den sången. Men Barbros version. Som Because the night som Bossen och Patti Smith gjorde. Men en fin melodi än i denna dag, Lasse, det ger jag dej.

Trött efter en mastig helg. Tvåhundrade inlägget. Tvåhundraett kommer nog också att handla om Lasse. Alla gudar dör unga. Jag var sju eller åtta när min första gud, Lasse, dog. Jag återkommer alltså om det. Påminn mej! Jennies trettioårsfest. När allt kom upp till ytan igen. Jennie Jennie, melodin bestämmer du. Där ger jag dej helt rätt, Lasse, melodin bestämmer jag.

Wednesday, May 23, 2007

Uppdatering

Mycket att stå i nu. Böcker som ska skrvas. Böcker som ska läsas. Böcker som ska läsas upp ur. Just det: Lördag blir en bokdag, först på bron (nära Jensens böfhus, ni vet) där jag och många andra ska kränga böcker och prata om oss själva mellan elva och fyra ungefär. Sen på kvällen i Landskrona där jag, Åsa Moberg, Anne Swärd och Jan Sigurd ska framträda i Teaterrestaurangen med start klickan 1900. Den förträfflige Andi Almqvist kommer att stå för musiken.

Hus att kanske köpa. Lägenhet att kanske sälja. En bebis som ska komma. Pengar som ska in på ett så intressant sätt som möjligt. Jobb som ska skapas, alltså.
Fotbollsturnering som ska anordnas. Fotbollsmatch som ska missas. Lycka till idag, BoIS, men jag måste prioritera nu. Jag kan inte åka cykel, tåg, buss, cykel (och lika lång väg tillbaka) till alla hemmamatcher och se på skit. Det har jag gjort i så många år nu. Jag tar time out, så får vi se hur länge den varar. En cupmatch när jag redan är inbokad sen länge, antagligen.

Jag ser att nästa inlägg kommer att bli mitt tvåhundrade, det kommer jag helt och hållet att ägna åt Lasse Berghagen.

Sunday, May 20, 2007

Idiotiska bortförklaringar.

Jag tar på mej den om och om igen, jag känner mej hemma då, Mats Ronanders svarta kavaj i filmatiseringen av Ulf Lundells Sömnen. Nån gång tidigt åttiotal. Det vackra ledmotivet som fick text i nån box flera år senare. Nog nu. Nog nu, säger jag. Nog nu av det här. Svek och lögner och förskönande varianter av ens egen girighet. Ja! Man ska se om sit hus. Men, herregud, hur mycket vill du ha av plast och plasma innan du kräks. Hur mycket behöver du se om dom som står dej mest nära och skita i allting annat, innan någon svart knackar på din dörr.

Men när jag säger att jag har ont i magen och måste gå på toa, mitt under till exempel ett husbygge, då är det sant. Jag har en konstig mage och tillhörande tarmsystem.
Och jag inget emot familjelycka och ansvar. Jag är bara trött på människor i Sverige som har hus och två bilar och det och det och det, som säger att det är dåligt i vårt land.
Klart att det är dåligt, också.
Men se ljuset, också, sträck ut en hand och finn en hand i din. Som Lasse Berghagen skaldade. Det är en skön värme.

Mallas kavaj och nån sorts sjal eller lätt halsduk, skjortan uppknäppt. Och det är kanske inte du, inte ens Mats eller Uffe. Men det är jag, på ett eller annat sätt. Det är det jag har letat efter och hittat. Jag står bortom och tittar på nu, behöver inte se nån annan sorts solnedgång.

Kommer nån ihåg TomTomClub? Nähä. Det var äkta paret Harrison och Weymouths band vid sidan av Talking Heads. Samma äkta par som då och då efter Talking Heads splittring har gnällt på att David Byrne fått för mycket cred, för mycket beröm, för för lite arbete. Att han inte alls var bra, inte alls var uppfinningsrik och duktig. Så har det äkta paret grymtat ibland.
Precis som Art Garfunkel.
Hallåja.
Jämför Paul Simons och David Byrnes solomaterial, uppfinningsrikedomen, kvaliteten, med ert eget. Och ni vaknar nog och känner kaffelukten vid tjurens horn.

Och jag har lyssnat mycket på Remain in light dom senaste dagarna. Once in a lifetime, i solnedgången utan onda män, min vän.

Landskrona BoIS gjorde sin bästa match mot nästjumbon Falkenberg (FFF, bara det), hävdar folk inom organisationen, laget, tränaren.
Hallåja.
Vem som helst kan skapa chanser när motståndarna sitter i målvaktens knä. Det var en usel match. Vi var över tretusen där som betalade minst hundra spänn var, år efter år, match efter match. Skärp er, fotbollsproffs! Man ska väl inte behöva ligga under för att börja kämpa. En match i veckan, nittio minuter, borde ni inte kunna vara lite laddade.

Och nu får inte människor tycka om musik om man inte tycker om trettio år gammal boogierock i lite halvny tappning, men utan refräng och platådojor.
Hallåja.
Vi ska vara glada att vi inte har betydligt fler Sverigedemokrater än vi har, med den inställningen.
Om ni läser tidningar, gott folk, så kan man hitta mycket roligt om SD de senaste dagarna. Tyvärr verkar vattenpölen dom plaskar i för grund för att drunkna i. Ja, med detta menar jag, återigen, jönsar, människor som inte är intresserade av politik, människor som inte är intresserade av fördjupning, eller solidaritet, eller medmänsklighet, röstar på SD. Sen går (kanske fem procent) välslipade cyniker och garvar hela vägen till slakthuset där dom kommer att halka på en blodpöl, förr eller senare, och hamna rakt under sågen. (Symbolik, gossar, symbolik.)

Igår tog jag på mej Mats Ronanders gamla kavaj och knöt den mjuka halsduken lätt under hakan, knäppte upp skjortan och läste tidningen just där båtarna gav sej av. Och jag tänkte inte en sekund på att man ska frysa ögonblick. Låta allt stanna där det är. Eller, till och med, vrida klockan tillbaka.
Jag tänkte bara: vidare vidare bort, och stanna hemma vid min mjuka skos läst. Samtidigt. Det går.


Vi byggde klart lekstugan i fredags. Jag och svärfar. Han var boss och jag fick sitta på taket. Imorgon ska jag måla i gult och vitt. Gult och vitt? Det luktar som Bunkeflo.

Saturday, May 19, 2007

Love love love

Det finns en människa som jag älskar och högaktar mer än nästan allt. För hennes frihet. För att hon inte är förstörd av normer, som ställer frågan varför!? Som inte förstår, för att det är svårt att förstår varför det hon gör möjligen skulle kunna vara fel.
Jag saknar ibland tålamod. Det gör ont i mej.
Jag ser henne när hon sover och hon ligger inte som Piipi Långstrump, men hon ligger upp och ner. Och när hon i sömnen när jag tittar på henne, lägger sin hand i min, vill jag tro att jag är det starkaste i hennes liv.
Jag önskar mej själv stark, att jag alltid ska vara så fri att jag ska låta henne göra nästan allt hon vill.
Jag önskar mej avklippta pekfingrar.
Jag önskar mej och alla andra ro.

Vi fick ett annat rum på vandrarhemmet i Röstånga. Men fint. Och jag tänkte bara: fint. Jag tänkte inte: vi kanske skulle flytta hit.
Men så fina människor.
Vilken trevlig kväll.
Först Andys mat på stationshuset, stor buffé och köket var öppet. Och Nils och Janina hade fått en dotter nu efter två grabbar. Och Andy är från Florida, och detta säger han på amerikanskbruten svenska: Det har blivit så fult i Florida, så fult. Och senare i natten kallade han ut oss att lyssna på närktergalen.

Tidigare har jag sett två av Janne Rantalas filmer, tyckt att dom varit okej men inte mer, men nu! Stor duk. Och jag känner Janne väl. Och jag blev mycket glad över hur bra filmen var, Soppköket. Så allvarligt rolig. Och jag hade kunnat skriva mycket mer, om hur Janne äntligen fick in relationen till sin pappa, men det är sent och jag är trött. Jag drömde om filmen i sängen på vandrarhemmet. Och det var så kul att Janne och Mia och också sov där. Och vi plockade liljekonvaljer på förmiddagen och hälsade på Pim och Annie. Fantastiska människor, fantastiskt hus.

Och jag läste ur En blues från Landskrona. Bra, skulle jag vilja säga.
Och det är nåt med stämmningen i Röstånga, i stationshuset. Människorna. Och mycket är Nils förtjänst. Och dom som kommer. Vi bor gratis och får gratis mat och dricka. Normalt brukar jag få några tusen betalt också. Men det skiter man i, inget slår Röstånga. Inget. Alla fina människor. Tack!

Monday, May 14, 2007

Här får ni läsa Nils optimistiska presentation av onsdagkvällen. Och jag tror inte att han har fel.

Film, Litteratur, foto och musik!

Hej alla…

…oj oj oj vilken härlig kväll vi har framför oss onsdagen den 16 maj! Visst – det är en onsdag, men det är en härligt röd Kristi himmelsfärdsdag dagen efter! Och vilket program sen:

Det blir två kortfilmer inspelade i Röstånga i fjor, suveräne författaren Jonas Bergh läser ur nyutkomna boken En Blues från Landskrona till Thomas H Johnssons finfina fotografier och kvällen avslutas med härliga bandet Molly På Rymmen!
Kulturyttringar – Unite!
Landskrona och Röstånga, in sweet harmony!

Vi ses på Stationshuset!

Varmt välkomna!
/
Kultur-rävarna Nils, Patrik och Henrik
KF Akustik i Röstånga


Film: Soppköket (Janne Rantala, 2007)
Janne Rantala är uppväxt i Landskrona och spelade i somras in denna film hemma hos Pim Blomberg i Röstånga. Filmen handlar om att reflektera kring sin moraliska skyldighet eller ansvarsfrihet gentemot sina medmänniskor. I filmen följer vi förvandlingen av en gammal cykelkärra till ett mobilt soppkök vars mål är att uppsöka hemlösa i Malmö. Filmen var med på Skånska Filmdagarna förra helgen och Janne Rantala kommer själv till Stationshuset för att presentera och berätta om filmen!

Film: Vinterdrömmar (Niklas Salmose, 2007)
Sommaren 2006 inspelades denna kortfilm i nejderna kring Röstånga och på Stationshuset. Den visades på Göteborgs Filmfestival tidigare i år och Niklas Salmose är bördig från trakten men bor och verkar nu i Stockholm. Läs mer om inspelningen i Helsingborgs Dagblad HÄR

Författaren Jonas Bergh läser ur boken En blues från Landskrona

”En blues från Landskrona” är en pinfärsk bok där Landskrona-sonen Jonas Bergh skrivit personliga betraktelser om sitt eget liv, och andras. Politik, kärlek, humor, allvar. Allt med Landskrona som grund. men även Röstånga finns med på ett hörn. Precis som hela världen. I både i texterna och i bilderna finns något som är mycket större än en stad. Jonas är förmodligen en av Sveriges bästa uppläsare, så missa inte detta tillfälle att se och höra honom på en så intim scen! Till läsningen visas Thomas H Johnsson finfina bilder, som också finns med i boken! Sydsvenskan skrev (2007-05-07): ”Om alla småstäder hade haft författare som Jonas Bergh och fotografer som Thomas H Johnsson hade de nog mått bättre!” Läs mer HÄR

Molly på Rymmen
Fiol, banjo, mandolin och gitarr!
Svängiga trion Molly på Rymmen spelar skånsk, irländsk och amerikansk folkmusik och avslutar en fullspäckad kväll - men inte i knätofs och träskor precis. Snarare i dreadlocks, skäggtofs och tatueringar! Molly på Rymmen är ett akustiskt glädjeröj, och efterfrågas alltmer på festivaler och klubbar i hela Sverige! Watch out! Lyssna på Molly HÄR

Stationshuset i Röstånga
Kl 20.30
Entré: 40 kr

Sunday, May 13, 2007

Besiktningsprotokoll

Det stod en tolv meter hög sibirisk gran på tomten. Och gubben satt i trädgården och såg på när vi gick omkring och glodde på det som varit hans och fruns hem i trettiotre år. Jag stannade till och pratade med honom. Han hade planterat granen själv, och björken, för trettiotre år sen. Dom var höga och ståtliga nu.
"Men nån gång måste man ju lämna", sa jag, och det var öppen visning och folk gick omkring överallt, in i förrådet som inte var helt torrt. Garaget med arbetsrummet där jag önskar ett fönster, sen kan jag sitta där.
"Jag ägnade mej åt silversmide, hobbyverksamhet", sa gubben, och det ska finnas päron, äpplen, plommon och körsbär. Och fukt och bakterier som låter illa, men jag tror inte att det är så farligt.
Jag skulle kunna bo där, kanske inte trettiotre år, men det är andra tider nu.
"Det är inte samma i lägenhet", sa gubben, och det fanns ett uterum. Och brun panel. Och möjligheter för den händige. Eller den vidsynte.

Jag genomför konstiga samtal med människor jag inte känner ibland. Ofta handlar det om någon i Landskrona som har läst nån bok jag skrivit.
Eller nån som är ensam på krogen. Som tror att jag läser tidningen och antecknar för att jag väntar på någon att samtala med.
Varför är du annars på krogen, grabben?
Men jag fick några fina historier häromdan, på Akropolis i LA.
Och jag köpte god ost i Helsingör i fredags, och fick några uppslag. Och jag skissar/skriver på nästa bok, den kommer att smälla, lugnt och städat, men smälla.

På onsdag då alltså. Stationshuset i Röstånga. Janne Rantala och en annan kille ska visa film. Jag ska läsa, och någon ska spela och sjunga. Och det är ett mycket trevligt ställe med en mycket trevlig stämning, Stationshuset. Be there, or be square!

Wednesday, May 09, 2007

Vilken väg ... är det samma väg igen

Bodil Malmsten med den alltid lika förstående Daniel Sjölin på teve. Tycker han verkligen om alla? Har han aldrig någon tuff fråga som vill ta sej fram? Jag vet inte. Han sköter nog sitt jobb bra. Jag har bara för mej att han sa att han skulle göra ett helt annat program i dom första intervjuerna innan Babel började. Innan den rufsigt välkammade redaktionen tog över, och den rufsigt välkammade Daniel Sjölin var kanske aldrig så tuff.
Men Bodil är i alla fall inte flat.
Det finns för många kulturarbetare/konstnärer av olika slag som allt för starkt vill vara som någon annan, vara som en beundrad äldre kollega istället för att skaffa sej en egen säker konstnärlig identitet. Det är fel.

Aprilväder som luktar höst i maj.
Imorgon ska jag på begravning.
Jag lyssnar äntligen på Kris Kristoffersons senaste. Många döda människor i dom sångerna.
Och jag köpte Ulf Sturessons nya, Beroende. Jag respekterar Ulf Sturesson mycket. Hans första platta, I overkligheten, är en svensk milstolpe alltför okänd.
Och på rea, Broder Daniels och The Alarms samlade.
68 guns och Were where you hiding when the storm broke.

Den stigen jag brukar gå, bakom vägen, nära vallarna där marken kan bli sump, där ankorna kan tro att sjön eller dammen börjar och ett liv eller bo kan byggas. Den vägen ska jag gå i regn imorgon. Jag hade hoppats på sol. Det passar en begravning bättre.

Jag ska läsa klar Per Engströms bok sen. Och Arnalds om Artur och Maria. Och kanske kanske min första Paul Auster. Kanske en baddeckare av Håkan Nesser, kanske. Sen ska jag läsa om Henrik Tikkanens adressböcker, och, som jag brukar, återvända till stycken i Kristian Lundbergs Den som inte talar är död.
Det säger jag, den som inte talar är död.

Jan Karlsson är en bra kulturskribent. Men hans försvarande av BG i recensionen av En blues från Landskrona förstår jag inte. BG gjorde en dålig recension där hon missade sitt uppdrag. Det kan hon gott få höra. Man sätter sej inte i en glasbur om man är rädd för stenar. Jag hade kunnat utveckla detta, men jag orkar inte just nu. Men kanske senare om nån är intresserad.

Gjorde en intervju med nån web-tv idag, Kvällsposten och Kanallokal, ungefär. Snabba bud. Hon ringde och en timme senare var hon vid min dörr.
Och jag som ville promenera i regnet. Jag som ville tänka och tänka mer på min nya bok, den om Pange. Han har tagit bra mänsklig form och jag längtar så efter att börja skriva på allvar, att lära av mina misstag. Det blev många såna under skrivandet av den bok som tidigast kommer ut i januari.
Jag har så mycket att säga även om jag inte säger det nu, men jag ska vara borta några dagar. Så jag skickar ett vykort. Så, nu är det färdigt.

Saturday, May 05, 2007

Var jag än går, jag går med dej

Det är tidig morgon och solen tar sej in i mitt arbetsrum. Jag borde sova, men det finns nåt annat och jag har alltid undrat, Gud, varför du kom på detta med sömnen. Jag vill vara upp sent på natten. Jag vill vara uppe tidigt på morgonen och se rakt in i det där nya ljuset som är likadant fast inte.
Okej, man måste bryta av, det är en del i din fantastiska konstruktion, Gud.
Jag säger bara: Kunde det inte räcka med fyra timmar.
Sju timmar för att vara hyggligt pigg är för mycket bortslängd tid för mej. Och jag trodde att man skulle behöva mindre och mindre sömn när man blev äldre, det har jag inte märkt.

Roger Wilson har recenserat En blues från Landskrona i dagens HD. En positiv recension som handlar mer om mej än Thomas.
Jag känner Roger från för längesen. Han känner min fru, från längesen. Men det handlar inte om jäv. Det har alltid varit strictly business. Att jag sen tycker mycket om Roger, att han (fast han inte vet det) var en av dom som öppnade dörrar för mej i slutet av åttiotalet är en helt annan story.

Att vara landskronaskildrare. Herrejösses! Jag ser mej inte så. Jag skriver med patos. Ett patos för alla människor att bli rättvist och fördjupat beskrivna. Mest känner jag människorna från Landskrona. Det är det saken handlar om. Antingen får man forska eller så skriver man om sånt man känner till. Jag har valt det senare.


Vi hade släppfest på Seglarpaviljongen i fredags.
Det var havet som en spegel och solen som en apelsin. Det var mycket folk och vi sålde böcker som smör i laxask. Blandade åldrar och där ser ni, vi kan alla umgås. Jag och L.T. jobbade vidare på vår show som vi dammar av en gång om året. Och sen spelade Negatives hårt och vackert och då hade mitt högra ben börjat skaka av köld. Och glädje. Och stolthet.

Recensionen:

"Bortom myterna om staden i vinden
Landskrona har blivit en symbol för sverigedemokraternas frammarsch och för sociala problem. Författaren Jonas Bergh och fotografen Thomas H Johnsson tecknar en annan bild i boken "En blues från Landskrona". Roger Wilson läser och minns.
-------------------------------------------------------------------------------

Jonas Bergh (text)/Thomas H Johnsson (foto): En blues från Landskrona
Kulturföreningen JB23

--------------------------------------------------------------------------------
BOKEN. Mycket har sagts om Landskrona sedan valet, men vad det egentligen innebär att vara landskronit har färre kunnat svara på. Att tränga under ytan i staden med det dåliga självförtroendet och den kaxiga attityden är det inte så många som brytt sig om.
En av de få som ständigt återvänder till Landskrona och dess invånare är författaren Jonas Bergh. I hans romaner, på sin blogg och som initativtagare till ”Landskronaboken” 2005, har han redan gjort en hel del för att skildra livet i sin gamla hemstad.

I sin nya bok En blues i Landskrona, utgiven på eget förlag, kompletteras hans självbiografiska texter med Thomas H Johnssons svartvita bilder. Foton på missbrukare, ensamma barn, vanligt folk och en felstavad skylt om priset på ”Sveska” jordgubbar. Bilder som både andas en sorts ödslighet och en gatusmart ruffighet. Lite den där känslan som man kan få vissa dagar när man sneddar över Rådhustorget och centrum nästan är folktomt.

Man kan förstås inte göra något om Landskrona utan att ta hänsyn till de trauman som drabbat staden. Redan i bokens förord listas varvets nedläggning och BoIS successiva glidande neråt i fotbollsdivisionerna. Och i slutet av boken handlar det om den senaste smällen. Rekordresultatet för Sverigedemokraterna i valet. Det som gjort Landskrona till 2000-talets Sjöbo i den offentliga debatten, själva symbolen för det inskränkta, främlingsfientliga, rasistiska Skåne.
Men bokens fokus ligger ändå inte där, det handlar istället om vardagen. Platserna. Färjan till Ven. Lunchen på Akropolis. Små försök att skildra livet i Sveriges räddaste stad.

För de som följer Jonas Berghs blogg känns tonen igen. De små scenerna från förr och nu. Övernattningarna i den där kolonistugan. Berättelserna om ett liv lite utanför, där problemen med spriten för alltid gett Bergh ett utanförperspektiv.
Jag minns själv Jonas från min tid i Landskrona. Han gick någon klass över mig på gymnasiet och hade då och då konserter med sitt band QK. Något år senare började han jobba på teaterföreningen Harlekin där jag var ordförande. Ja, jag hittar till och med mig själv i första halvan av boken. Men framför allt känner jag igen känslan som boken ger mig.

Som Landskronabo boende i Stockholm ställs jag ofta inför problemet att på några minuter förklara hur det kunnat gå som det gått i Landskrona. Det blir lätt lite svepande historier om miljöförstöring, arbetslöshet och drogmissbruk.
Men i Jonas texter hittar jag för första gången en beskrivning som känns mera äkta. Bergh älskar Landskrona, men leva där kan han inte. För litet, för smått, för trångt. Både fysiskt och psykiskt. Blandningen mellan klaustrofobi och trygghet i en stad där alla känner alla, men ändå håller sig på sin kant.

Har ”En blues i Landskrona” något problem så är det kanske att samspelet mellan text och bild inte känns helt klockrent. Att varva två separata skildringar av staden kan vara en bra idé på pappret, men blir inte lika bra realiserat. Thomas H Johnssons bilder får inte riktigt någon chans att komma in i matchen. Bilderna av a-lagare, ensamma barn, en hukande dam på en gata känns fragmentariska, framför allt när de står emot Jonas Berghs texter, som alla är tydligt privata och personliga. Kanske hade bilderna behövt lite hjälp, ett mera tydligt sammanhang utöver utskrivna gatunamn.

Men det är en randanmärkning. Det behövs fler bilder av Landskrona, även för landskroniterna själva. Eller kanske framför allt för Landskronabornas skull. Kraft att se det som är bra med staden, men också problemen. Och i det arbetet är ”En blues från Landskrona” ett lyckat försök att skildra en utskälld stad på ett nytt sätt.

Roger Wilson"

Thursday, May 03, 2007

Mi corazon, Suomi

Jag har växt upp med Danmark på andra sidan sovrumsfönstret. Ett Danmark som alltmer känns som pseudofrihet för reaktionära typer som längtar efter ett femtiotal som aldrig har funnits.
Smygarna. Även om man inte smyger så mycket numer när allt är tillåtet i snuskdebatten som förs på insändarsidor där man utan belägg kan säga vad man vill. En debatt som borde föras av alla med lite mer än pannbenets hårda yta innanför ... pannbenet. En debatt som borde vara öppen med kvalitet. Och inte som busungen som bråkar med läraren, som Jimmy gjorde med Mona, avbröt och avbröt medan Mona sa sin läxa upp och ner och kors och tvärs.
Det är allvar, mina damer och herrar.
Uppträd seriöst!
Krossa krypen!
Dom har inte en chans.
Vad vi sen ska göra med alla dom som säger att dom tillhör folket och vet hur verkligheten ser ut, det vet jag inte. Jag orkar inte tänka på det. Jag önskar att jag vore Sisyfos, bara en sketen sten, sen är det klart.

Jag börjar mer och mer planera min egen flykt. För jag kan inte sluta höra och läsa och se allt jag hör och läser och ser. Jag kan inte sluta bli upprörd över det infantila hos dom som skriker, och jag kan inte sluta bli förbluffad över dom som bara nickar tyst. Fegisarna, som inte vågar stå för sitt förakt.
Jag vill till ett land där jag inte förstår språket.
Jag är ganska lik alla andra flyktingar på det viset.
Och ofta kommer jag att längta hem.

En av mina bästa vänner kommer från Finland.
Kjell Westö skriver underbart om Finland.
Och Märta Tikkanen.
Och till viss del Mia Berner i boken om Pentti Saarikoski.
Om Helsingfors.
Claes Hylinger i Ett långt farväl.
Slas i flera böcker.
Och Henrik Tikkanen.
Jag minns dagar i Göteborg, på Hisingen hos en annan finne, Mauri, hans bastu som var tvungen att besökas två gånger om dagen, annars kände han sej konstig. Och klipporna som påminde om Östersjön, och ändå var allting mycket mera salt.
Och det dimmiga romantiska skimmer som finns över Helsingfors. Och den klara luften och skärgården. Och Sveaborg och all historia som finns inpräntad på riktigt hos människor som fortfarande lever.
Som inte finns i Sverige.
Som finns i Danmark.
Är det jag som inte kan förstå? Kanske.
Det är lätt att sitta i en bur av pansarglas och kasta präktiga stenar.
Men dom studsar tillbaka, grabben.

Vad vet jag om Irland och Nordirland?
Jag har varit en berusad tjugonånting där. Jag har hört människorna prata. Jag har sett brandbomben explodera, en av tusentals. Vad vet jag?
Och den historien om London, Brixton. När vi skulle fixa ett hem till skotten, och hans desperation. En av miljoner. Vad vet jag? Har jag reflekterat? Har jag försökt känna in? Jag tror det. Då vet jag kanske en del.

Jag längtar till slutet av tjugotalet i Helsingfors och vidare till Paris och jag fortsätter vara tjugonio och det blir femtiotal och jag är där med mina ögon och öra och penna. Alla histoierna. Och jag känner när han från Algeriet berättar om hur inte hela benet, men foten och vaden sköts bort, det brinner i min fot, i min vad.

Jag längtar till tjugotalet i Helsingfors och jag skulle vara vit först, för att lära mej dansa och älska att dansa, och spela Schubert på piano. Sen skulle jag bli röd. För att jag inte kunde vara jag på nåt annat sätt.
Och Barbro Hörberg sjunger: "Det var en härlig tid." Och hon var inte där. Men man hör hur hon älskar den tiden. Och man hör hur hon avskyr den.

Det ska bli det sista jag gör i mitt liv, tänka tanken: "Just här vill jag vara, alltid."
Men inte förrän då.