Wednesday, May 27, 2015

Vikten av daglig lärdom


Det kan vara småsaker. Men jag ser till att lära mej något nytt varje dag. Så när vi var på väg tillbaka från promenaden till Ulriksdals slott och fantastiska trädgård (som var en skog och en park och skulpturer och en å och en damm som skulle kunna bli simbassäng och och och ... en magnifik stor sten) fick jag syn på några roliga trädfrön på marken. "Vad är det för träd?" "Jag vet inte." "Lind, kanske", sa jag och berättade en ganska lång historia om när vår klass i mellanstadiet vann en sorts flora och fauna-tävling och fick en resa till Alestads 4H-gård (som för övrigt ligger nära Vollsjö där jag bodde för tio år sen, cyklade i krokarna, korna, hästarna, grisarna) i pris. "Ja, det är det nog ...", sa hon och när vi var tillbaka i lägenheten googlade jag och det var ju inte lind men efter diverse chansningar och strul visade det sej att det var en asp. Bra, då lärde jag mej det.
Förresten! Visste du att det i Drottning Kristinas kröningståg (som färdades från Ulriksdals slott till kungliga slottet 1650) ingick såväl mulåsnor som kameler!? Här kan du se mej stå och insupa den kunskapen (och tittar du noga längst ner ser du både mulåsnorna och kamelerna):

Thursday, May 21, 2015

Skivesset

(det är inte idag som det var då men vill du veta om hur det var när jag gick på gatorna med de repiga cd-skivorna som då kunde ge upp mot femtio spänn styck, läs Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, köp den av mej för hundra spänn + frakt)

Jag behöver pengar.
Jag rotar bland cd-skivor och lägger in dem på i-tunes. Jag har ingen smartphone. Jag är beroende av musik. Jag är beroende av pengar. De skickar ett mejl och säger att det dröjer med utbetalningen.
Det är så jävla coolt att vara fri konstnär.
Ganska ofta säger människor till mej att de respekterar mej, att de är stolta över mej, att de förstår mej, att de vill vara som jag. Gå sin egen väg.
Hallåja!
Det är löjligt. Det handlar inte om mej. Världen består av sisådär sex miljarder människor som vill vara någon annan. Resten är hopplösa narcissister.
Det finns en rejäl del människor som inte alls vill vara jag eller som jag. Det har jag full förståelse för.
Men jag samlade ihop femtio plattor som jag tyckte var i bra fysiskt skick och höll en bra kvalitativ rocknrollklass. Ringde Skivesset (och återigen: vill ni veta mer om när jag kunde få femtio spänn för en platta och när jag varje dag behövde sälja egna och andras skivor för att stilla suget i min kropp utan att bli alltför kriminell: köp och läs Ett hål i huvudet ...) och han hette Martin eller Mattias och han var mycket intresserad och jag frågade om Hasse å Tage-boxen, "jo, den köper vi, femtio kronor", och jag packade och cyklade från Limhamn till stan och Nobelvägen och de bygger ju om, en byggjobbare fick ju flyta något stängsel och jag var inte alls så svettig som jag var på det tidiga 00-talet (så skakigt abstinent, läs Ett hål ...) men det var ändå jobbigt när han gick igenom mina femtio plattor och en hög var hög och en annan låg.
"Jo, de här kan jag ta, du har 225 kronor för dem", sa han och vad skulle jag säga, jag fick packa ner 43 ratade plattor i min trasiga ryggsäck, sätta mej på cykeln med den trasiga sadeln och dra hem till Limhamn igen, vad skulle jag säga, min yngsta dotter ska spela fotbollsmatch på söndag, vi behöver pengar till korv med bröd (som alla andra får) och utanför Konsum sitter tiggare, utanför Willys sitter tiggare, utanför Malmborgs (som lockar med extrapris på jordgubbar och jag älskar jordgubbar) sitter tiggare och idag kan jag bara se dem i ögonen och skaka på huvudet och le (antagligen skevt) och säga: inte idag, sister, nicht heute, bruder.
Och antagligen inte imorgon.

(det finns alltid de som har det värre men vill du läsa garanterat bra och viktiga böcker så köp ett bokpaket av mej, om du är läskunnig och inte dum i huvudet kommer du slippa bli besviken och det finns alltid gamla trötta människor som slutar se från andra synvinklar än sina egna, låt dem hålla på, vi klarar oss nog ändå)

Friday, May 15, 2015

Stockholm - Malmö

"Hässleholm nästa, Hässleholm", och jag åker givetvis i första klass (den fattige drar och sliter i det sista halmstrået) och jag har en lång historia i Hässleholm. Det är min fina mormors och fina mammas trakter, det är mina fina döttrars fina mammas trakter (och inte att förglömma: Daniel P och Jocke B och den jävla Percy som gjorde mål mot BoIS på 90-talet och på vars billiga hotell vi bodde på någon fullsmockad nyårsafton) men det har aldrig varit riktigt mina trakter, för lite hav, för mycket Småland. och nu är det bara en låg sol som tränger sej igenom även förstaklasskupéns luftiga gardiner. Men en skön resa hem efter sköna dagar i stockholmstrakten med en variant av kanske familjeliv och det som hände innan, senare och under tiden (och Nick Cave med Windy) ska jag återkomma till, eller inte. Den här är till dej:

Saturday, May 09, 2015

Jag var en arier

Jag läser ut Tony Samuelssons väldigt bra roman Jag var en arier samtidigt som jag lyssnar på Ronny Carlsson (som gick bort för inte så längesen). Ronny och Tony som båda skriver historien om alla människors rätt till liv, och jag har levt en stor del av mitt liv på krogen och jag har träffat många fina människor, lyssnat på deras historier och förstått att det är inte enkelt alla gånger. De som många verkar betrakta som sopor, har kämpat mycket mer än de som sitter på piedestaler och förkunnar domar.
Jag går inte särskilt ofta på krogen längre, men ikväll satt jag en stund på ett ställe i Limhamn, läste och skrev, och lyssnade:
"Skicka iväg jävulskapet!"
"Rädda våra pensionärer istället!"
"Varför måste ni sparka på de svaga, vi är ju människor tillsammans."
"Nä, så är det inte, araber är inga människor!"
"De jävla muslimerna!"
"Vi måste väl ändå tycka att alla människor har lika värde?"
"Äh! Hoppas att det blir ett nytt jävla krig, hoppas att de jävlarna får vad de tål!"
"Ja, vem bryr sej om MIN religion!"
"Men vi är ju inte människor om vi inte visar solidaritet", säger mannen som blir hånad och bortstött, mannen som suger efter luft i en syrefattig omgivning och jag hatar inte ofta men jag hatar nu och jag har Tonys bok i mej och ibland tappar jag andan, när verkligheten i den kontrafaktiska romanen slår till: såhär är det i många länder, såhär kan det bli här, i Sverige, alla dessa empatilösa självgoda människor i ett av världens rikaste länder.
När jag druckit ur går jag ut (och jag är så fylld av ilska men jag säger inget för jag vet att jag aldrig kan spotta på en sten tills den blir våt, kan aldrig vinna en diskussion med fulla rasister) och sträcker ett långfinger i luften.

Då går jag ner i min källare

Förutom när vi såg Grodan Boll och Kalle Stropp med barnen, ser vi bara på Ulrichs Seidls filmer när vi går på bio, hon och jag (på Öppet arkiv däremot, ser vi alla möjliga svenska teveserier). 
Det är klaustrofobi, sorg, humor och på gränsen till freakshow (och på gränsen till människoförakt).
Det är givetvis inte dåligt.
Det är bitvis jobbigt (och ibland irriterande när den aparta sexfixeringen får filmen att tappa stringens) att titta på. Jag håller mej kring skrevet och böjer mej framåt när den hårige mannens pungkulor hissas upp mot det instängande taket.
I källaren i underjorden, kan du gömma det som du inte vill ska synas där? Eller färgar det av sej på dej och det du gör ändå? Ich weiss nicht.
Men vi har det fint i den lilla salongen även om två kulturbärande damer lämnar i förtid. 
Men se filmen, Im Keller.
Men kom ihåg att alla (österrikiska eller andra) bleckblåsande källarfigurer inte är nazister och kvinnoförtryckare, men kanske förbluffande skrämmande många. 

Thursday, May 07, 2015

Sista bluesen från Landskrona

Det var i början av 00-talet och Thomas (H Johnsson) och jag snackade om att göra något tillsammans. Jag minns en dag nedanför vattentornet i LA, när färjan kom från Köpenhamn och Thomas hade fått ett mindre stipendium och vi tänkte vad fan, och åkte över. Jag minns att vi satt och skrattade åt hundar på Christiania och hade en fin dag och kväll. Men det var ju inte det vi hade snackat om att göra tillsammans, vi hade ju tänkt att han skulle fotografera och jag skriva.
Och det gjorde vi efter några år.
I maj 2007 firade vi utgivningen av den svarta boken, En blues från Landskrona, på Seglarpaviljongen (ja, alldeles nedanför vattentornet) med spelningar av L.T. Fisk och The Negatives, succén var ett faktum.
Några år senare kom den vita boken, Mer blues från Landskrona där vi fortsatte skildra vår uppväxtstad personligt och allmängiltigt, på ett sätt som vi tyckte fyllde ett kalt och kallt rum som annars bara hade stått och gapat tomt.
Städer behöver skildras, om och om igen. Städer förändras.
2013 fyllde Landskrona 600 år och Thomas och jag gjorde en utomhusutställning (Söndagar) som också blev en bok.
Och nu skriver vi 2015 och vi har en tid planerat att avsluta vår bluestrilogi med Sista bluesen från Landskrona. Det är inget man gör på en kafferast. Det är mycket jobb och förutom det konstnärliga gör vi allting annat själva. För en löjligt låg ersättning. Det är ändå våra yrken, fotograf och författare.
Men vi vill verkligen det här och vi anser väl att vi samlat ihop så pass mycket pengar att det känns lönt att sätta igång på allvar. Så det gör vi och räknar med att Sista bluesen från Landskrona ska spränga sönder årets julhandel.
Sen får någon yngre landskronaskildrare ta över stafettpinnen, vi har gjort vårt.
(Mer blues ... och Söndagar finns till försäljning, det är bara att kontakta mej, här eller på jb23@spray.se. Du kan även köpa de flesta av mina andra böcker).

Tuesday, May 05, 2015

Dog City Blues

På de allra flesta sätt gillar jag Jacob Härnqvists deckarroman Dog City Blues. Det är noir så att det stänker svartvitt om det, snabba puckar, driv, spänning. Och en snabb historia med lagom många vändningar. Hårdkokt så att det räcker (och möjligen blir över) när Leo (den fd snuten och numera ägaren till en boxningsklubb) halkar in i en stenhård historia med kriminalitet, våld och våld (och en avtrubbad men godhjärtad medhjälpare, var kommer de ifrån, alla dessa deckarnas osårbara övermänniskor?). Bra miljöbeskrivningar av Malmö och dess undre värld, av desperation och hopplöshet (och även en del kärlek). En bok som känns.
Jag gillar alltså det mesta och jag ligger i mitt badkar och åker mitt tåg och läser vidare och längtar efter att bada mer och åka mer tåg.
En bra bok, alltså, Dog City Blues. Klart läsvärd och klart i framkant i sin genre.

(Men!!! Förlaget Orda: skärp er, detta är ännu en av era böcker som är fylld av dålig korrläsning och flera misstag som en redaktör borde ha rättat till. Vad sysslar ni med på förlaget? Jag har hört berättas om korrfel som författare påpekat men som inte åtgärdats, det är pinsamt och slår oförtjänt undan benen på seriöst menande författare, för att inte tala om den kompakta skuggan över förlagets rykte.)

 

Saturday, May 02, 2015

Vårens möjliga hopp

Idag var det premiär på Malmö cirkusskolas årliga föreställning. Rapunzel, tjejen med det långa håret och häxan och tornet där hon var fången. Min dotter Elsa var med. Det var andra maj. Det var Folkets park. En annan dotter och hennes kompis åt korv med pommes frites. Min cykel hade punka, det var längesen sist och jag kommer ihåg ett annat för längesen när jag vaknade i Lars dammiga lägenhet på Kristianstadsgatan och han sov någon annanstans och hon ville sova länge än och jag gick ut och det var Första maj och jag gick till Konsum och köpte frukost, gick genom Folkets park och satte mej på en bänk och solen slog redan ganska högt in genom vårlöven och jag tänkte på Kvarteret Korpen och Bo och jag tänkte på min farmor och farfar och jag tänkte på att jag aldrig växt upp i det svåraste, aldrig varit tvungen att ta nödvändig ställning för att överleva.
Och jag går på gatorna nu och det är osäkra steg och det är en osäker framtid i en osäker tid.
Men jag möter godhet ofta, jag möter andras och ditt leende och närhet och jag tror fortfarande att det mesta ordnar sej, kanske inte för alltid, men för en stund.