Tuesday, April 25, 2006

Istället för sprit, vatten och förvirring, stolthet, i bassänger och Danmark

När jag satt och såg ut genom fönstret på Alkoholkliniken för fem år sedan (och några veckor), hörde hur Kjell kved i sängen bredvid, han hade så ont i sin uppbrända arm. När jag gjorde det, satt och tänkte ut genom fönstret, men vafan ska jag göra då, när jag inte kan kröka. Läsa, och tredje dagen på kliniken kunde jag läsa igen, hittade en bok av Jan Mårtensson, en gammeldags pusseldeckare skriven i modern tid, okej i sin genre i Sverige, värdelös som litteratur, perfekt för en nynykter alkis.
Vara på bibblan. Cykla med freestylen. Min fru. Jag kunde inte tänka på att laga god mat, inte än. Jag kunde inte tänka på glass, som skulle bli ett starkt substitut den kommande sommaren, tre kulor goda smaker, bussar och lånade bilar till stränder överallt, och knulla utomhus igen, såna saker, den sommaren när jag kom tillbaka till livet. I vattnet.
Och framför allt, simma i simbassäng. Min medicin, mitt lugn när det inte är för mycket folk, när jag kan sjunka in i tankarna och låta dom berätta om alla möjligheter, ge mej alla idéer.
Sen började jag dricka lättöl, och det tackar jag gud för, jag kunde börja sitta på bänkarna igen.

Efter en lång och hård vinter och stapplande vår, med problem på flera plan, börjar jag kunna skönja ljuset.
Idag var jag ensam på Kockum igen (Johanna, Elsa och jag brukar åka dit tillsammans på torsdagarna), simmade tusen meter, det är skamgränsen. Då 2001 och 2002 simmade jag minst femtonhundra tre eller fyra dagar i veckan, skrev och fortsätta vidare bort fram till klockan två då jag cyklade till Kockum, sen till Bullen där jag läste vad jag skrivit, ändrade och skrev nytt för hand. Ganska inrutat, även om det inte var så varje dag, men ofta.
Jag minns att jag läste Klas Östergrens Ankare då nån gång, för fjärde eller femte gången, att jag kände igen saker från den i min egen bok, spriten, sjön, resan, försoningen, till exempel. Inga övriga jämförelser (Klas Östergren är vår vassaste berättare).

Okej, säcken ska knytas, idag efter simmningen cyklade jag till stora ICA i närheten av Kockums, en trevlig affär, där köpte jag Gangsters i storpocket för åttionio spänn. Jag har medvetet låtit bli att läsa den. Det blev så mycket ståhej när den kom, jag vill inte läsa böcker som alla pratar om. Jag vill inte ha den inbunden, då kan jag inte läsa i badet med mina taniga armar. Men storpocket, visst, okej. Det ska bli kul att läsa. Jag har inte velat låna den på bibblan heller, eftersom jag vill äga boken, eftersom jag vill läsa om den, eftersom jag har Klas Östergren, tillsammans med några till just bakom mej vid mitt arbetsbord. Jag vill ha dom där.

Fan, hur ska jag få in Danmark i detta. Jag hade tänkt berätta en historia till, som jag håller på att förändra och skriva in i min nya bok, om min kompis D, om första gången jag åkte till Danmark med en kompis sedan jag slutat kröka. Om hur fint det gick. Om hur stor D blev när han (som många gånger blivit oförtjänt smutskastad, ibland välförtjänt), berättade om sin nya stora, speciella kärlek.
Jag vet inte om jag vill skriva mer än så. Vi får se.

Friday, April 21, 2006

Treenigheten som pseudolära i Skåneland

Min dotter har tre cyklar som står under en balkong på gården i Limhamn. Alla tre har vi fått gratis.

Vi har tre datorer, en tror jag att Johanna har köpt för länge sen, dom andra två har jag fått gratis.

Nu räknar jag inte ens trehjulingen som vi har i kolonin, gratis. Jag räknar inte ABC 800 som ligger i ett skåp som myrorna håller på att äta upp, i huset utanför Halmstad som jag längtar så förbannat till nu, men inte kan åka dit. Släkten är värst, ibland. Men ABC 800 köpte jag för en hundring e´ller femriolapp när den redan var gravt omodern.

Klockan tre ska jag cykla hemifrån och dricka tre lättöl på Bullen (antagligen), det kostar en slant, men vadå.

Om man räknar engångsgrillen som jag tänkte köpa härförleden, eller grillen som tillhör bostadsrättsföreningen, så har vi tre grillar. Allt faller på plats. Vi är tre syskon, har tre föräldrar (nä).
I tre plus tre multiplicerat med tre år hade vi tre levande mor-/farföräldrar.
Och mina tre cyklar, och om man räknar Johannas extracykel så har vi tre cyklar med punktis.

Min dotter är tre år och tre månader.

Jag tycker om tre svenska städer, Malmö, Landskrona och Göteborg.

Jag tycker om tre författare som skulle kunna kallas Slas. Claesson, Hylinger och Östergren.

När Waterboys var som bäst var det alltid tre drivande personer. Ja ja, Mike Scott bestämde så klart, men han hade inte kunnat göra det utan dom andra.

När Ulf Lundell gjorde sina bästa plattor var dom tre producenter. Mycket mindre boogie-woogie-blues då.

Det är något magiskt.

Under gymnasietiden och några år därefter hade jag tre kompisar i Landskrona, som musketörer, om jag då var han, den fjärde, eller nån annan var det.

Tre saker är jävligt med allergin som pockar på nu, snoken, hostan och ögonen.

Det är bara att vänta in sommaren nu. Cykeln, bryggan, vattnet. Frun, jag och dottern. Det är något mystiskt.

När jag vaknade den där morgonen på bänken utanför museet i Landskrona. När jag var sjutton eller arton år. Så hade jag tre spänn i fickan. Och ett bankomatkort och det var söndag. Jag tog ut tre gånger trehundra spänn som var det sista från lönen från sommarjobbet. Det var september eller oktober och jag åkte till Köpenhamn. Gick ensam på Tivoli bland annat, och kände mej så jävla ensam bland alla lyckliga familjer, alla lyckliga par. Allt jag sökte var förståelse. Mamma, pappa, jag. Vi tre, att vi skulle förstå varandra.

Tre mål mot Brommapojkarna och jag är nöjd.

Wednesday, April 19, 2006

Tuff skit och Niklas Z istället för Marocko

Hösten 2004 åkte jag med familj och svärmor och svärfar och svåger och svägerska och deras två pojkar till Marocko. Det var höstlov.

Hösten 2005 åkte jag och min familj till Stockholm, bodde i Karins lilla lägenhet på söder.

Hösten 2005 åkte BoIS ur allsvenskan.

Jag ska knyta ihop säcken, eventuellt.

Hösten 1988 hade jag och Windy redan vinkat av varandra i Ängelholm. Om jag minns rätt så hade vi druckit några folköl innan vi åkte bil med en kille som senare runkade offentligt på ett uteställe i LA, vi åkte bil till Ängelholm för att rycka in i lumpen.
Fast min tanke var att rycka in i lumpen utan vapen. Det kan tyckas vara en korkad tanke. När vi hade pissat i plastmuggar och jag hade spillt var det dags för vapenutdelningen. En kortklippt kvinnlig militär bestämde över oss. Jag ligger långt fram i alfabetet med mitt efternamn. Jag är starkt emot dödande och krig, var det då också. Män med små kukar och dålig självkänsla som försöker bygga upp sina muskler, dom som bestämmer. Sen kan dom ha hur stora kukar dom vill, dom är ändå små.
Normer och gränser som tristsossarna har uppfostrat ett helt folk till att aldig ifrågasätta på allvar. "Tjena, men skriv några rader på insändarsidan då", och skrattar inte hela vägen till banken, fattar inte bara. Hjärntvättandet och dubbelmoralen i landet som kallas frihet och demokrati når varje dag höjder närmare USA. Fast ändå inte. USA är många gånger mycket rakare och ärligare.

I alla fall. Jag sa att jag inte ville ha något vapen, jag trodde i min enfald att jag skulle kunna göra lumpen ändå.
"Vapenvägrar du", frustade den okvinnliga militären (som givetvis hade sina hav att tvunget besegla och bevisa).
"Ja, det gör jag väl då", sa jag.
Och sen vinkade vi till varandra, Windy och jag, han nyinstallerad på logementet och jag på väg hem, till vafan då.

Hösten 1988 var jag arbetslös. Gud, vilken lång historia detta blir, om jag orkar.
Jag städade mellan sju och nio på AG´s sen. Och fick något som heter Arbetslag på Amatörteaterföreningen Harlekin. Den tiden när Skånska Teatern fortfarande var stor och levande.
Där träffade jag Niklas. Han var några år yngre och tossig, gick nån teaterlinje i Helsingborg och praktiserade på Harlekin som höll till i den gamla teaterrestaurangen. Vi hittade på många roliga saker. Rökte och drack
Startade barnteater varje söndag. Hade indisk afton som inte hade så mycket med Indien att göra. Sjöng och spelade. På Skyltsöndagen spelade vi gatuteater och om jag minns rätt så var jag Josef, Åsa Meierkrod (Sobsister) var Maria. Roger Wilson (radiojournalist), Magnus och Niklas var dom tre vise männen. Och jag sköt Maria och dunkade Jesusbarnets huvud till döds. Så gick det till när farfar var ung.

Hösten 2005 var jag i Stockholm. Tog tåget från Åkersberga och tunnelbanan till Huvudsta. Till Pizzerian där BoIS´ stockholmsfraktion håller till, bakfickan.
Helt jävla tomt. Sista kvalmatchen mot Gais. Sen kom några, och lite sent, Niklas. Vi såg BoIS åka ur allsvenskan tillsammans och Niklas har bott för länge i Stockholm, hans dialekt är helt tokig. Och han är som hanär, som jag fast annorlunda, många puckar flög i luften högljutt.

Igår var Niklas nere från Gnesta för att se BoIS förlora. Det hedrar honom. Jag skriver mer i kommentarerna. Jag ska äta spagetti nu medan solen fortsätter skina. En skål med kall spagetti ska få följa med i cykelkorgen, så får vi se vad kärringarna säger, på bänkarna i Limhamn.

Hösten 2004 fanns det en kamel som hette Atlas i Agadir i Marocko. Han bar en massa ungar på sina axlar.

Monday, April 17, 2006

Pixies, Per Gessle och krabbliknande återtåg i slöhetens Sverige

Pixies? Just nu, började Here comes your man, och alla människor som har hört talas om Pixies men trott att dom är svåra, bör lyssna på den sången. Och nu börjar jag tänka på The only ones, och en låt från bananskivan med Velvet. Och plötsligt är jag tillbaka hos Songs for Drella och New York och plötsligt blir all annan musik onödig.

Såhär på söndagkvällen, som är måndagkväll, när påsken är slut och min dotter har ätit mer godis den här helgen än hon gjort i sitt tiddaigare tre år och tre månader långa liv.
Men det var inte det, musiken, Per Gessle, Superettan, Återtåg, Halmia, och, så klart: Landskrona BoIS.

Imorgon börjar superettan i min värld. Jag ska ta tåget till LA och se BoIS mot Örebro. Imorgon börjar återtåget, som vissa kallar det. Det var Per Gessle som började, med nån av Gyllene Tiders åtskilliga återföreningsturnéer.
Då är det alltså såhär, återtåg är ungefär samma sak som att retirera, förflyttning bakåt. Det är väl ändå inte det vi är ute efter? Per? Va?

Per hejar på Halmia, det tror jag i och för sej inte ett skit på, men en gång 1980 vann BoIS med åtta-noll mot Halmia hemma. Samma år som vi åkte ur Allsvenskan. Vi var lyriska, jag och min brorsa, åtta-noll.
Nån månad senare var vi med pappa i Halmstad på präktiga äckligt natursköna Örjans vall och såg BoIS förlora mot loserlaget Halmia. Vi blev ett loserlag då också, åkte ur, gjorde ett riktigt återtåg, åkte ur nästa serie också året efter. I Landskrona vet man hur ett riktigt återtåg ser ut.

1994 åkte vi ur allsvenskan igen. Och gjorde ännu en gång ett riktigt återtåg, åkte direkt ur nästa serie också.

Tja, imorgon börjar det som vissa infantila människor kallar återtåget, jag ber till Gud att det inte blir så. Jag vill framåt, jag vill tillbaka till allsvenskan. Fast i ärlighetens namn ska det bli skönt att få vinna lite, ha lite mer plats på Engelska läktaren.
Jag är beredd på det värsta, men är ändå mycket hoppfull. Jag tror att vi klarar det. Vi har det bästa laget och antagligen den bästa tränaren med det största hjärtat.

Sen är det såhär, även om många av dom blonderade, slingade fotbollsfrillespelarna inte fattar det riktigt. Det finns inget lag som är mer, punk, rocknroll, reggae, sorg, smärta, kan känna sån rå rak glädje som vi som älskar randigt. Så är det.

Thursday, April 13, 2006

vatten, äntligen vatten vid Citadellet

I morgon är det Långfredag. Kommer ni ihåg hur långa dom var förr? Allt var stängt och man sörjde. Två svenska kanaler och Danmarrk sände sorgemässor.
I Spanien när Johanna och jag var där under påsken, I Burgos, 2000, var det i alla fall färg och prakt och processioner och öppna krogar, man tar det på ett mera heltäckande allvar där. I Sverige ska man bara späka sej. Skulle man, menar jag, om ni kommer ihåg, när man var tonåring och inte tillräckligt gammal för att bara säga: Jag pallar inte mer, jag vill nån annanstans. Hade inte dom pengarna heller.
Vi åkte tåg genom Spanien och det var alvarsam glad påsk hela tiden i flera veckor.

I morgon är det långfredag och då går vattnet igång i vår kolonistuga som ligger på nordens äldsta koloniområde. En granne bara. Och gamla vallgravar och vallar och ett hus som är minst sjuttio år gammalt men renoverat i ljus furu, som en bastu med två rum och ett kök. Och ett päronträd. Och om man frysar drar man igång ugnen som en öppen spis, det kostar pengar i elräkningar men det blir jävligt varmt, som en mild bastu medan mobilen av färgat glas dinglar i dörren. Gungan dinglar och jag längtar efter sommaren när jag kan sätta upp partytältet.

Owe Wretman, brorson till Tore, spelade trummor i John Holms band i slutet av sjuttiotalet. Det berättade han för mej på sin söderstockholmska när vi träffades på Bullen för första gången 1998. Jag trodde att han ljög. Men nästa gång vi träffades på Bullen var John med, satt och petade i sin lax, dom köpte ett ex av min första bok, tillsammans.
Den förste juni ska Owe och jag se BoIS spöa Trellehåla i Superettan, umgås lite vid kolonistugan först. Owe är äldre än jag. Vi har liknande erfarenheter på vissa sätt, men våra liv ser annorlunda ut. Du läser nu väl, Owe? För han har hittat min blogg när han sitter vak i mentalvården, nätterna när han inte får sova.

Det har vi gemensamt, nätterna när man inte kan sova.

I morgon kommer vattnet och vi ska gräva hål i jorden för hallonbuskar och hoppas att kaninerna inte klipper dom, som allt annat. Åke Holm, ordföranden i koloniföreningen har berättat att det tar tjugo år att bli kaninfri. Jag tycker om kaniner, och hallon.
När jag satt i kolonistugan och skrev En sång för Sonny och Karola, fick jag se ungarna bli stora och vuxna, det är en konstig kärlek, kärleken till dom som förstör det man vill se växa och leva. Plantor och örter, liljekonvaljer. Till exempel.

Monday, April 10, 2006

Vägen till det nya, tillbaka till det gamla, Röstånga och Ask och Landskrona

Det började med blockflöjt. Och inte ens det är sant.

Det började julen 75 eller 76. Det började med att jag tittade på baksidan av gitarren som jag hade önskat mej så starkt. Det började med att jag tyckte att den var så vacker bakifrån. Om Danne hade varit här nu, så hade vi kunnat skoja länge om det. Om jag hade velat, hade jag kunnat berätta om min fru.

Men nu pratar jag om en gitarr, en Landola en julafton. En något mindre än normal, men ingen barngitarr, som jag fick den där julen på sjuttiotalet.

Bo-Lennart var lärare. Jag var för liten. Jag var för lat, nä, jag var för rastlös. Jag ville göra något annat än att spela tradiga låtar. Det visste jag inte då, jag ville skriva själv.

Så spelade jag blockflöjt, det var lättare.

"Lätta på pedalen, i Nackarpsdalen", sjöng Torsson i biten Hej kontinent på en samlingsplatta för ett tiotal år sedan.

Johanna parkerade vår lånade gamla vita Renault i dom trakterna, i Röstånga. Nils mötte upp på Ica´, gav oss nycklar till vandrarhemmet, men inga lakan. Så det blev till att lämna det stora gamla huset från förr och dra ner till stationshuset för att få dom där jävla lakanen. Sen somnade vi nästan framför Landet runt på teven som var liten och hette Super Colour, på en väldigt blek nivå.

Häng med nu. Windy började spela gitarr när vi gick i fyran eller nåt. Jag tog upp det igen. Först hade vi Nisse, sen blev Stickan vår lärare. Några nya började och slutade varje termin, dom pallade inte med att det var jag och Windy som bestämde. Förutom Björn (Sune), men det skulle göra den här historien ännu längre. Om att trumma Biff Biff Biff, med lök, och sånt, fel.
'Men Stickan. Han hade skinnväst och bodde i Ask. Han introducerade ackord istället för klassiskt skit. Han introducerade Ola Magnell, Björn och Mikael, Nationalteatern. Han introducerade Juanita, som öppnade en hel värld för mej. Som fick mej att förstå att mycket av det jag hörde talas om vid dom vuxnas bord, om att var och en ska klara sej själv och inte kvida, att det bara var en halv sanning. En sanning som saknade empati. Det gjorde Stig.

Vi kom in i det gamla stationshuset och jag blev nervös av hippievibbarna. Och då är jag ändå en människa som har gjort och tänkt mycket som hippiesen har gjort. Jag har tyckt mycket om stora delar av den ideologin, jo, jag gör det fortfarande.
Men jag blev ändå skeptisk bland alla omaka prylar och självsjälvservice och lekrum långt ifrån Ikeas bollhav.
Men bara som en fjöntig försvarsmekanism.
Det blev så varmt i det gamla stationshuset. Det blev så varmt och blandat bland åldrar som bara sant intresse kan göra.

I maj 1985 spelade vi, Windy och jag, vårt band QK på Pilängsgården i Landskrona, en fritidsgård i utkanterna.
Den spelningen gav oss en andra dag i studion som ABF var med och drev. Vi cyklade genom Karlslund en morgon i juni. Nervösa som fan.
Sen spelade vi in sjutton låtar. Jag sjöng och spelade lite gitarr och orgel. Windy spelade gitarr och lite orgel. Stickan spelade trummor i sin skinnväst.
Det var så, när vi satt i dom skitiga fåtöljerna och var femton år och hörde inspelningen av Engångs i högtalarna, att vi rös ordentligt.
Sjutton låtar, demon, Ett skrik i natten, som blev en minor classic i LA.

Jättegod mat som man hämtade själv i Röstånga. Vi satt tillsammans. LT Fisk och hans fru, jag och min fru, och en snubbe och en tjej från Fridhems Folkhögskola. Sen kom Thomas och Amy. Sen kom Janne och Mia och pupillerna blev mindre.
Och ner i källaren. Och just innan jag och LT skulle upp på scen gick jag ut för att röka (som jag gör sällan, men ibland). Då kom en man fram och sa hallå Jonas. Hallå, sa jag tillbka.
Och jag kände igen rösten.
"Ska jag känna igen dej", undrade jag.
"Jag vet inte", sa han och hade skinnväst, men inget långt krulligt hår. "Det är ju tjugo år sen"
Och på vägen till Röstånga hade vi passerat Ask. Och jag hade berättat för Johanna om min gamle gitarrlärare, som introducerade, som spelade trummor på vår demo.
"Bor du i Ask", frågade jag.
Och det gjorde han ju. Så det var Stickan, Stig, i skinnväst. Han är kartarkivarie nu, och släktforskare.

Äh, jag pallar inte mer nu.
Men det var en förbannat trevlig kväll. Jag och LT rockade röven av högern, på vårt sätt.

Friday, April 07, 2006

Porträtt av rumlaren som halt kalv - har du hört den förut

Ni vet hur det är när vågorna slår hårda och det inte regnar, det bara känns så. Ja, du vet, när det är havet som flyger i vinden strax under molnen som man kan känna på just idag, sista tisdagen i november 1988.
Ja, jag vet hur det känns, färjorna har slutat gå mellan Landskrona och Tuborg igen, och man måste åka den jävla vägen med Rickard och sin morsa på motorvägen till Helsingborg där färjorna är inställda på grund av stormen. Men du vill bara iväg, och du kramar din mamma och hon ger dej olika sorters plastpåsar med olika sorters mynt i olika valutor, sånt som hon har över. Och innan, bilen vill bara flyga iväg ner i diket. Och, du vet, du vill bara flyga åt andra hållet, rakt upp och iväg till ovanför dom där molnen som rör sej så fort och du undrar hur många olika nyanser av mörkt grått det kan finnas.
Så går det en provfärja ändå, och ni tränger er på, och det gungar så, och det dunkar så när vi krockar mot kajen, och inga fler färjor ska gå idag, men ni är över.

Och Rickard somnade på tåget. Och vi missade färjan i Esbjerg. Och Rickard sov och var full, och jag var väl också full, men vaken. Och, javisst, sa jag till konduktören som tyckte att vi skulle åka tillbaka hem igen, vi åker till Hamburg istället, tar båten där, samma rederi.

Och han som hade snott en bil och skulle hem till Bulgarien, men inte kunde köra, så hans brorson körde.
Sen somnade vi båda när vi skulle uppträda på färjan från Hamburg som vi faktiskt fick åka med.
Men innan dess hade vi vaknat i Hamburg och gått till en äkta tysk bar, inga turistsyltor för oss. Elva minuter för en tjugofemcentiltersöl, det garanterade dom. Så törstig jag var.
"Två till", sa jag, när vi äntligen fick ölen.
Dom vilda åren, har du hört den förut?

I onsdags var det den femte april och jag tänkte inte mer på det. Jag cyklade in till stan just som Johanna och Elsa kom hem. Jag undrade om dom ville komma in sen, cykla en sväng, fin dag liksom, kall vår, men vår. Johanna visste inte. Nä nä.
Men jag cyklade in och lånade mina danska böcker på bibblan, fast det gjorde jag inte. För jag hade glömt lånekortet, gick runt och letade efter någon bibliotikarie som jag kände, men dom hade kafferast, allihopa. Så jag fick lägga undan mina slitna danska böcker, som om nån skulle komma och sno dom.

Men det hänger ihop, jag lovar. För dom snubbarna från Nordirland som hade släktdraget att bara ha ett mycket långt ögonbryn. Dom bodde i ett ockuperat hus i London då. Och dom var kusiner och brorsor kors och tvärs. Visste hur man skulle rulla det ena och använda en kofot med det andra.

Och på vägen i vinden i våren i onsdags vibrerade mitt lår. "Det är klart vi ska fira", sa Johanna, och jag förstod inte vad hon menade. Allt går inte helt smidigt hela tiden i vårt arbetande, småbarnsföräldrande liv. Jag visste inte vad vi skulle fira.
"Det är fem år sen idag", sa hon, och det var sant. Fem år sen.

Sen gick det några år och åttiotalet blev nittiotal och det som är så självklart idag, att bracka sej utan att skämmas över att vadå, det är en rolig grej att visa bringan fast jag tjänar sju miljoner om året, att det är okej att säga fuck off till den som ligger utan liggunderlag i den kalla natten, för det är inte mitt problem, för det är inte så i Sverige, för man har sej själv att skylla. För jag köper inte Aluma, för det går bara till sprit eller knark. Hur jävla mycket knark kan man köpa för femton spänn? Frifräsare?!
Men vi tyckte illa om den tiden, Rickard och jag, Yuppietiden, vi tycket inte om människoföraktet, men vi älskade friheten. Vi kom från välbärgade miljöer.
Rickard är Moderat nu, by the way. Tror bara på frihet nu, den enskilde individens.

Men då åkte vi till Nordirland och jag har aldrig haft det vackrare, nu pratar jag i backspegeln, då saknade jag min flickvän, drack för mycket, åt för lite, men i dom lugna stunderna har jag aldrig haft det vackrare än i detta land av kusiner och ett enda långt svart ögonbryn på fotbollsplanen där vi stod runt om, Rickard och jag och alla andra släktingar, när man spelade gaellisk fotboll. Köp en billig biljett och se en billig match nån gång, du som är intresserad av poesi.
Och sen den fantastiska folkabussen i plysch. Golfbanan som morsan och farsan och dom nio syskonen drev. En swimmingpool av fett varje morgon till frukost, så kom regnet, så kom solen, så kom haglet i augusti, och solen igen, det lovar jag.

Och det var aprilväder i april i onsdags. Och vi firade min femåriga nykterhet med några öl på Bullen. Lättöl och mellanöl (till Johanna) och en Nogger till Elsa som vägrade äta glass med sked.

Så kan en historia se ut. Och då har jag ändå malt utan att berätta en tiondel av vad jag ville säga. Har du hört den förut, då är det bara att fylla i dom saknade bitarna själv. Det kan inte bara vara upp till mej.

Tuesday, April 04, 2006

Vår och kultur i Röstånga och andra platser.

Röstånga? Jag började spela fotboll i BK Fram på sjuttiotalet, ibland stod jag i mål. Jag minns en kille med rakt klassikst sjutiiotalshår. Jag minns att vi tillsammans kom på att man som målvakt kunde sätta upp händerna när bollen kom högre i luften, och rädda. Jag minns att vi var mycket lyckliga, så mycket lättare allt blev, vilken fantatstisk uppfinning. En höstkväll på Exan i Landskrona, när dimman kröp in med mörkret, fåren som bräkte.

Röstånga? Jag värvades inte till BBK, men jag hamnade där ändå, min andra klubb, Borstahusens Bollklubb, jag var väl åtta eller nio då. BBKs hemmaplan heter fortfarande Ulkavallen. Om tränarna fortfarande kommer packade till träningarna ibland vet jag inte. Fiskarklubben som har tivoli varje midsommar. Jag tror att det var några polare från hockeylaget som tog mej till BBK, och min storebrorsa, förstås.
Vi kom trea i serien ett år, då när vi hade hårband och svettmuffar på armarna. Jag blev uppgraderade till högerytter och jag minns att Gradde var jävligt sne då, att jag tog hans plats. Vi turades om i många år, att hata och tycka om varandra. Jag som skulle vara lite finare och Gradde som var fylloson med hett temperament och skåror i revolvern av både inslagna slag och bulor i sitt eget huvud. Han tyckte om duvor, och hjälpte mej flera år senare när jag hade missat båten hem till Landskrona och var helt pank, Gradde fixade stålar och vi plankade på tåget till Helsingör, drack några öl och Gradde betalade färjan och taxin till Landskrona sen. Anna som var med var endast fjorton år, en sorts skandal, vill jag minnas.
Gradde lever än, vad jag vet. Men han s polare Peter B dog, som så många andra. Ut och in i fängelser, ut och in med annat skit i kroppen, sen död.

I Lördags var det invigning för det nya Kulturhuset i Borstahusen. Jag tycker att det var där jag borde ha framträtt. Jag har bott många år i Borstahusen, skrivit mycket om det. Istället fick en Fame Factory-kille som har opererat öronen sjunga. Och den förträfflige Lasse Söderberg förstås. Mina öron fortsätter stå klädsamt ut, jag hjör mycket.
Kulturhuset blir nog mycket bra. Yrkesfiskarna hade ställt sej lite frågande först, stod det i tidningen. Men nu var dom också med på banan.

Röstånga! Det året vi kom trea gjorde jag det enda mål jag än kan minnas. Det var mot Röstånga i en match som vi vann med åtta-noll. Jag daskade in en felträff, och duscharna påminde oss om bilder från koncentrationsläger i historieböckerna.
Och cirklar sluts. Röstånga ligger kvar och jag var där med några mongoloida ungdomar i slutet av åttiotalet. Bosse, Anders, Anders och Linda. Vi brukade spela fotboll ibland, och jag försökte lära Bosse att hoppa över bollen när vi hade frispark (man gjorde det på den tiden), sen skulle Anders skjuta, vi skulle lura den andre Anders i målet. Men Bosse kunde inte hoppa över bollen, han bara kunde inte. Nej, skrek han varje gång han misslyckades.
Nåväl, till slut ändrade vi planen, Anders fick hoppa över, så skulle Bosse skjuta istället. Så blev det, att Anders hoppade, och sen kom Bosse efter för att skjuta, Men just då! trillade poletten ner, och han hoppade över bollen. Bosse, jag stöter på honom ibland. Anders går alltid på BoISmatcherna, tar en bira på Akropolis och kollar på bortamatcher, då snackar vi lite.

Röstånga! På lördag kommer kulturen på ett spett till den vackra orten långt från havet vid Söderåsen, storkarna sitter på skortstenarna och tranorna dansar i sjön som sägs vara bottenlös, nära där vi åkte skridskor förr, klämde lagg ibland och det blev en vacker eld i den där stugan med bara en vägg, rävar smög bland träden, lodjur. Allt är sant, vargarna.
På lördag kommer estradörmusikanten LT Fisk och jag att framträda på puben i Röstånga, tillsammans med några elever från Fridhems Folkhögskola. Sen ska jag och Johanna sova på vandrarhemmet. Nils och Janina har flyttat till Röstånga, Nils är en fixare. En amerikan äger puben. Janne och Mia kommer också, Janne spelar in sin soppköksfilm i Röstånga. Löven har inte slagit ut än, men vem vet, på lördag kanske. Som Kurt Olsson sa.