Monday, June 26, 2006

Bien en espana y, caramba, los suecos!

En kille fàn tyskland cyklade hit. Tysk Tog med sin spanske kompis som aldrig cyklat innan. Men du far ficka i en vecka. Okej.
Det tog fyra veckor att cykla hit. Min van, tysen, alskar uppforsbackar.

Svenskar ar karringar. Tyskar njuter av uppforsbackar. Det ar darfor dom vinner. Och Lagerback ar nojd, vad jag forstar. Vad jag inte forstar ar sverige, vi tog oss vidare fran gruppen. Vi spelade oavgjort mot england. Ja, men hade vi haft lite stake sa hade vi vunnit, och vunnit mot Ecuador. Och Tyskland var inte fantastiska.

Atlanten ar salt och mycket varmare an du tror. Och jag alskar fiskarna. Och jag alskar hotellskeletten som paminner mej om dagar vid medelhavet nar jag var liten. Nar jag var trygg. Jag forsoker gora min dotter trygg, ibland misslyckas jag. Men nar vi flyter runt pa djupt vatten har hon lart sej att skratta arligt, det gor mej glad.

Vi at fyra olika sorters rakor igar.

Jag somnade framfor Portugals match mot Holland igar. Nar jag vaknade var det match igen, Portugal mot Holland. Holland ar folkpartister. Jag tycker inte om Folkpartister, men jag har en orange skjorta idag, som ett han.
Portugal ar inte Danmark. na, Portugal ar Skane i sitt vackraste. Jag hejar pa Portugal, bangstyriga och fula.

Jag hejar pa Spanien, for jag vet vad det betyder for manniskorna. Som Brasilien.

Jag vet vad en extrados framgang kan mjuka till magen.

Jag har kommit in pa skinnet pa min roman nu. Ni kommer att hata den, men skratta och alska anda. Na, ni kommer inte att hata, sana lasare har jag inte.

Wednesday, June 21, 2006

Cykelcykler, hemliga projekt och längdskidåkningssekternernas: finns dom? i vissa delar av Sverige

I morse packade vi ner alla Elsas plåster. Hon har drömt om dom hela natten, drömt om att få skada sej och få sätta på plåster. Som om det skulle hjälpa en cykel.
Jag kan laga hål. Men jag kan inte få på däcket efteråt, därför lämnar jag in hojen.

När vi bodde i Landskrona fick jag, efter nyår punka femton gånger på tre månader, dyra grejor för en cykelkille. Till slut köpte jag ett dyrare däck som var omöjligt att få punka på.
Dom dagarna, att bara bränna över alla jävla slarviga trasiga flaskor som ligger där ute vid dom avställda husvagnarna där packet håller till. Att bara bränna rakt över och bränna av några skott med kanonen. Ni kan inte ta mej! Ni som inte har ett skit.

Men nu bor vi Limhamn och här krossar man inga flaskor från Polen, här slänger man svarta burkar från Danmark som är inköpta i Tyskland. Eller Tuskland, som vi säger till slut po Limhamn.

Jag lämnade in en av kolonicyklarna för två veckor sen, en fröjd att få cykla i LA igen. Men i lördags var det roliga, som allt roligt, slut. Och det är det, när lavinen börjar rulla ur ketchupflaskan så halkar man på plankan just när man skulle ropa hej, men trillade ner i den uttorkade bäcken, slog huvudet på stenen.
Så igår smög luften ur bakdäcket på min malmöcykel. Det bakdäcket som min vän, cykelhandlaren Jonny, under stor protest lagat när han var bakfull och skadad i halsen av en hal dusch.
Punka igen. Och när Elsa och jag fick ta vagnen i morse till dagis och hon bara pratade om alla plåster som skulle med till Spanien, så var det punka fram också.
Tillbaka med vagnen full av lättöl. Promenad upp till min andra cykelvän, men han var inte där i sin blåa rock.
Det är det jag säger, när cykelcykeln går in i sitt jävligaste varv är det bara att dra. Till Spanien till exempel.

Jag är stressad av mitt hemliga projekt, men det kan jag givetvis inte skriva om.

Men det finns en fröjd att veta att nu kan jag få in dom pengarna som behövs, nu kan jag leva utan den stressen i ett halvår till. Men! Nu kommer stressen av att behöva prestera inför någon annan. Att inte få göra exakt som jag vill. Att behöva ta stötarna för vad nån annan eventuellt gör dåligt. Ännu hemligare nu ... Och ändå så jävla banalt.

Vi satt bakom häcken i solen och var så glada för att allt äntligen hade slagit ut. Att ingen jägare skulle se kaninerna längre, att dom skulle kunna växa upp på liljekonvaljer i lugn och ro. Deras stackars hjärtan som slår så fort, och den där kåtheten det pratas om.

Jag köpte tre Buster för Tre gånger två kronor på torget i LA, två Bamse till Elsa. Det hade varit bra läsning på dasset om vi hade haft ett dass. Men jag sitter på en trasig spann och myggorna gillar mej, eller hatar mej. Nä, det blir annat i Spanien, som vi brukar säga innan vi korkar ur buteljen och ber Pedro styra husblien söderut medan vi drunknar i plysch.

Längdskidåkarna! (undantaget Mattias Fredriksson som är ihop med en fd Miss Sweden). Dom börjar på skidgymnasiet. Blir fulla en gång, på insparken, träffar tjejen//killen och så är man hemma. En svensk version av den amerikanska modellen där man helst ska gå på skolbalen med ´den man ska gifta sej med. I det riktiga USA alltså, småstädernas, Sjöbo, Vetlanda, och allt vad det heter i längdåkningslandet.
Jag säger inte att det är fel.
Jag säger bara att jag inte känner mej hemma i Sverige.
Jag tycker inte ens illa om Sverige.
Jag känner mej bara inte hemma.
Jag säger inte ens att jag har rätt.
Men det snörper när granskogen trycker sej in i min mun när vi närmar oss gränsen till Småland.

Lycka till!

Sunday, June 18, 2006

Tillbaka till framtiden, but different, revisited i Spanien

Det finns ett foto som är likt men annorlunda. Det där jag står i brun manchesterkavaj och bruna solglasögon, blå skjorta och jeans, kramar en tjur i brons eller nåt annat. Utanför tjurfäktningsarenan i El Puerto de Santa Maria, nära Cadiz i Spanien vid Atlanten.

Efter det dyker dom upp här och där, fotona, på mej och gorillan på Teneriffa när allt var så nära undergången som vi nånsin kom i ett främmande land.
När jag sitter på flodhästen i Berlin. Samma gorilla igen på Teneriffa, magsjuk men nykter och Elsa som knappt kan stå vid en liten chimpans. Och sen Johanna vid elefanterna av växter.

Vi åkte på bröllopsresa innan vi hade gift oss, den tidiga våren 2000, tågluffade i egen sovkupé till Paris, sen vidare till Johannas gamla trakter, Lyon, Aix de Provence (eller hur det stavas). Vi var även i mina gamla trakter i Sesimbra i Portugal. Men huvudmålet var El Puerto ... där Janne och Mia bodde, och den lille Ville. Det var där jag stötte på tjuren.

Och på torsdag är allt annorlunda, tåg istället för färja till Danmark, sen flyg istället för tåg till Spanien. Först Sevilla och sen till Puerto. Och jag ska givetvis leta upp den där jävla tjuren och bli fotograferad, och hade jag varit lagd åt det tekniska hållet så hade jag publicerat båda bilderna bredvid varandra här på bloggen, sex år senare. Men så blir det inte. Ni får använda er fantasi.

Ni får använda er fantasi när ni tänker på hur det går till när jag i sherryns gyllene triangel ska blanda ut skiten till en lättöls styrka.

Tuesday, June 13, 2006

Books, and the writers from all around the world, mostly from Sweden, part one

En fet fluga från förra året fattar inte att det är den eller jag i natt. Och att jag givetvis kommer att vinna, inga fria vingar som fladdrar mot solen igen i morgon, döden kommer i natt. Som om flugor funderar.

Jag tänkte skriva självsäkert, absolut säkert, Slas. Som den författare jag läst flest böcker av. Om kvällarna efter jobbet på hemmet för utvecklingsstörda, några folköl på Bertils och ner till ön i vallgraven (nära där vi har vår koloni nu) och en bok av Slas och in i den världen, IN I DEN, och rätt musik i freestylen, ... som bara drar mej iväg.
Så kom jag att tänka på dagarna i sjuan och åttan, precis i skarven, när jag läste alla Agatha Christie som jag kom över, och den i den karibiska övärlden, pensionatsvärlden där, och havet som smekte in. Jo, den gillade jag.
Och Sivar Ahlrud, som egentligen var två författare, som skrev om tvillingdetektiverna, och dom drömmarna som bubblade fram när jag var ännu yngre. Jag minns dagarna som vi gick upp extratidigt för att vi skulle flyga, och jag och min brorsa fick varsin ny tvillingdeckare av mamma, att läsa på planet när det flög mot drömmarna, som fanns i dom böckerna, som fanns som glimtar i verkligheten.

Men sen kom Slas och jag har inte hållit räkningen. Men jag vet att jag sålde en jävla massa tvillingdeckare till Sven i hans antikvariat i Lund. In my drinking days. Slas har jag kvar, några från skolbiblioteket på högstadiet, andra från gymnasiets bibbla. Dom flets köpta för egna pengar. Från bibblan kom också Klas Östergrens Ankare och Kerouacs På drift som drog mej iväg.

En bok jag läst om flera gånger är Ett långt farväl av Claes Hylinger. Den och Jagvill ha hela världen av Fredrik Ekelund luktar fortfarande av en trasig parfymflaska i min väska från dom två veckorna när jag och Danne skulle rädda världens miljö i Prag i mitten av nittiotalet, gjorde helt andra saker istället. Lyssnade på Songs for Drella i freestylen, till exempel, grät, hamnade helt fel med dom amerikanske hårfrisörskorna från Atlanta.

Klas Östergren, ja.
Och Änglar blåser hårt och Katusstigen av Sture, och flera andra av honom, dom om Karla Andersson, och andra också. Men just dom två första, den vägen ut när man sitter på en regnig bänk i Landskrona och inte vill gå in, och man behöver inte, man behöver bara blåsa på elden och känna att den kommer, värmen, vägen någon annanstans.

Lars Forsells Vänner.
Och lite i skymundan, Mirja Unges Det var ur munnarna orden kom.
Bodil Malmstens dikt om fastern och Purple rain.

Och Papillon, som jag älskade den boken på den tiden.
Och Carina Rydberg fram till Den högsta kasten, sen har jag inte läst någon.
Är detta en människa, Primo Levi.
Och Ta rygg, och Strandmannen.

Och Wodehouse när det begav sej.

En fet fluga och en fet jävla ågren som aldrig kommer tillbaka på det sättet, som då när man trodde att man missade allt. Jo, det gör ont i dag också, men inte på samma sätt.
Jag har en kompis som bygger en simbassäng, jag önskar inte att jag var han, ändå längtar jag ihjäl mej efter min egen, simma iväg och komma tillbaka.

Monday, June 12, 2006

Drygheten har ingen kompass

Någon gång på femtiotalet bestämde sej dom glada gamängerna, och betydande författarna Lars Forsell (akademiledamot och författare till krogshow med Lill-Babs) och Pär Rådström (för tidigt död jazzkännare, revy- och romanförfattare) att skita i traditionerna, man får skriva hur man vill, om vad man vill. På femtiotalet.

2006. En lokalreporter i Landskrona i femtioårsåldern skriver blogg. Han basar för ett korplag i fotboll. Han skriver om sina katter och sin hund. På stort allvar. Han har åsikter om lokalpolitiken och älskar Landskrona BoIS. Ibland får man en känsla av att han anser sej vara unik, att han har patent på åsikter.

Och solen går oemotsagd ner i ankdammen.

2006. En något självgod lokalmurvel berättar hur det ligger till och raljerar (?), ironiserar (?), eller nåt annat otydligt, över författare som spelar fotboll och tar det på allvar. Baserat på en mycket rolig (ja, vi är flera som upptäckt engelsmännen)Monty Python-sketch där filosofer ägnar sej åt fotboll(inte författare, OBS) försöker han vara rolig och håna det svenska författarlandslaget.
Han har solglasögon på fotot på bloggen.

Och solen går upp som en sprucken ballong i svartvitt på femtiotalet.

Fakta: I Sveriges författarlandslag spelar dom flesta kontinuerligt i lägre divisioner i det svenska seriesystemet eller i korpen. Även om människorna är författare så har alla haft kontakt med fotboll i hela sina liv, jo, man kan vara både bokintresserad och sportintresserad, aktiv. Niklas Kindvall (han har skrivit tre barnböcker) med ganska färska meriter från landslaget, bundesliga och Malmö FF blev inte vald till Författar-VMs bäste spelare. Tysklands lag hade tränat tillsammans i en månad innan turneringen, hade en fd bundesligacoach som tränare. Italiens lag hade en flerårig serie-A-spelare i fyrtioårsåldern i sitt lag. Ungerns spelare var enormt skickliga, men saknade lagkänsla.
Matcherna spelade 2x35 minuter på stor plan. Det fanns massör och läkare, uppvärmningen varade länge, allt var mycket seriöst.
En kunnig bedömare ansåg att matcherna höll svensk division sex-klass.

Ja, allvar, alla tog matcherna på allvar. Det ironiserar (?) den lokale journalisten om. Som om man inte ska ta saker och ting på allvar.

Författar-VM. Där var jag, turneringens antagligen sämste spelare. Blixtinkallad två dagar innan avfärd som utfyllnad, om ifall att, inget annat. När dom andra var trötta var min uppgift att spela enkelt, springa, ta en gubbe, låta dom andra vila upp sej. Det var flygande byten.
Jag tillät mej att med självironi skoja med mej själv i en intervju i lokalpressen, av det verkar reporterbloggaren dra slutsatsen att alla i Författar-VM var värdelösa, men uppblåst pretentiösa.
Om lag som Landskrona BoIS eller svenska landslaget hade lyckats blanda allvar och glädje på samma sätt som författarlandslaget så hade det nog gått bättre.

Inga huliganer söp sej spyfulla och skrek könsord under turneringen. Kanske ockcå en brist.

2006. Blogglokalmurveln sätter likhetstecken mellan filosofer och författare. Blogglokalmurveln sparkar in en vidöppen dörr vars gångjärn rostade nån gång strax efter hans egen födsel på femtiotalet. Och han tror att han är rolig när han anammar ett tänkande som stammar från den tiden när författare trodde att dom var utsedda av gud att vara likbleka och gängliga och den gången, nån gång då när Pär och Lars gav fan i alltihop, så slocknade också stearinljuset och den sista skvätten rödtjut dränkte den sista Galuoisen utan filter. Det var alltså mycket längesen.
Men den skrockande lokalreportern ser inget bakom solglasögonen, ser bara hur hans egen högerarm klappar hans egen axel: Fan, vad roligt skrivet! Där satt den!

Oh nej, vi pratade även litteratur i Bremen. Oh nej, vi tyckte att det var kul att träffa kollegor från andra länder. OCH! NEJ! Vi pratade också fotboll, kunnigt. Det måste göra ont i hjärtat hos lokalreportern som inte är sportreporter.

Fakta: En av författarlandslaget största uppgifter är att försöka blanda fotboll och litteratur, att i förlängningen försöka få ungdomar (framför allt pojkar eftersom dom läser minst) intresserade av litteratur och läsande, bildning (som ju är ett sätt att ta sej upp i livet), genom att spela matcher, tipsa om böcker om fotboll och visa att det ena inte behöver utesluta det andra.

Glada gamänger som inte är rädda för det djupa. Glada gamänger som inte bestämmer hur allt är i förväg. Glada gamänger som spelar fotboll och har kul, som snusar med ena näven och skriver en länge levande dikt med den andra, och ett roligt fotbollsreportage med den tredje.

Alltmedan allt ser likadant ut i ankdammens alltmer ruttnande vatten, medan ingen ser bakom solglasögonen som blivit immiga av lokalskribentens upphetsande flåsande när han skrattar åt sina egna obegripliga skämt.
Jag har högt i tak, kvider lokalbloggaren i våningen under källarplanet medan luften försvinner. Och ingenstans känner han hur gott den fuktiga jorden luktar. Och om han skulle göra det, så kan han inte förstå att det finns andra som känner exakt samma lukt, och tycker exakt lika mycket om den.

Keep up the good work, och vänd dej aldrig om, ta aldrig av dej solglaögonen, för då kanske du måste öppna ögonen.

BoIS vann en ganska dålig match med två-noll på ett sommarvarmt IP.
www.forfattarlandslaget.se

Sunday, June 11, 2006

Frihet innanför ramarna på olika platser i hederliga svenska hjärtan

Jag flyttade tillbaka till Landskrona sommaren 04. Med fru och barn från andra orter. Jag flyttade tillbaka i tron att när jag lämnade LA för första gången 89, för andra gången 90/91 och sen (som jag trodde) slutligen 1993. Krångligt när rabarberpajen doftar från köket. Elsa får mej att knyta vagnen för att kulorna inte ska trilla ut, sen gör dom det ändå, och så snubblar hon på sladden när hon ska hämta dom. Och himlen är blå och jag funderar på Patrik Isaksson, om han skrev sin reklamlåt med Pripps i tankarna, eller om det bara poetiskt blev så. Jag dömer inte. Men jag läste en intervju där han sa att han var stolt över att få vara med i ett sådant legendariskt lag av Pripps Blå-sångare.
Respekt! Tomas, Uno, Jill, Tommy, respekt, legendarer! Där dog han, Patrik.
Men han verkar snäll. Han verkar sympatisk. Han är en sån som också skulle beställt in en lättöl bara för att jag sa att jag bara dricker såna. Men ta en starköl, skulle jag säga. Nä, men jag var sugen på lättöl, dom är goda när man är törstig.

Svenska landslaget gjorde en bra match igår, sa Lars Lagerbäck. Mellberg sa att fotboll handlar om att skapa chanser. Dom har ramar, men ingen frihet innanför ramarna, dom vet inte hur dom ska göra när ett annat (sämre) lag har en förbundskapten som kan läsa av. Sverige måste spela mot bättre lag.. Ingen frihet utanför staketen som camparna har satt upp i sin husvagnsträdgård i Sibbarp. Ingen frihet när alla muslimer har burka. Ingen frihet när alla svennar är svennar. Ingen frihet när man måste ha roligt i enorma stora vita tält och dricka öl ur plastglas.
Ingen frihet när man frågar vakten om man får ta med lättöl in i Folkets, FOLKETS park, in my ass.

Vi trodde att vi skulle kunna bo i Landskrona 2004. Jag trodde att jag lämnat stan en gång för att jag var tvungen att utbilda mej, förkovra mej, skaffa kontakter, som hade med skrivande att göra.
2004 trodde jag att jag var etablerad, att jag inte behövde söka längre. Att jag kunde njuta i ett hem med havsutsikt, skriva i en kolonistuga i skönhet, ta tåget till Malmö, Köpenhamn och Helsingör när jag ville. Jag älskar verkligen Landskrona. Men det var för trångt innanför ramarna, friheten räckte inte.Det är andra gången jag försöker skriva klart den här texten. Men datorn eller vad det är förstör hela tiden.
Vad jag menar? Jo, att man behöver inte färga håret och ständigt skrika att man älskar människorna, för att gå sin egen väg.

Sunday, June 04, 2006

Mod och kärlek i Bremen.

Kanske en snabb resumé, kankse del ett. Nyss hemkommen efter en tågresa med den stora pokalen och en låda vin och dyra alkoholfria öl blandade med mellanöl och glada världsmästare, och tåget och allt som blandades med smart litterärt prat och inkännande historier från det verkliga såriga livet. Och lårkakor och det såret som Andrzej har på låret. Och den enorma kärlek som jag inte känt på det sättet sen vi var i Prag med Skurup 1996.

Peter Kihlgårds Strandmannen var och är en viktig bok för mej. Koncipiering av en gädda lärde jag mej mycket av när vi nä närläste den i Skurup med Bosse Svensson. När Jag träffade Peter K 94 var han en stor författare i min värld, en FÖRFATTARE. En sympatisk och intresserad författare. Men out of reach.
Tidigare idag sprang han in i målvakten, den italienske, med en bollkontroll, ofta vilande på topp istället för mittback pga lårkakan. Sent igår satt han i hotellbaren med calvados och espresso, slappt klädd, pipan i flabben.
Tidigare på kvällen stack han i förväg från uppläsningen som var seg.
Ännu tidigare berättade han att han läst nästan hela min Och fortsätta vidare bort, men inte orkat till slutet. "Det är inte en bok som alkoholister ska läsa", sa Peter. Och han ser sliten ut. Och jag har aldrig varit så poesiuppläsningsgripen som när den tyska skådespelaren läste ur han Anvisningar till en far.
Och jag kände den samhörigheten när vi stod och pratade om alkohol, vi förstod varandra, tror jag, om just den saken. Även om vi givetvis är olika.
Men han kom upp på morgonen efter för lite sömn. Och han kämpade på ett helt annat sätt än jag. Men han är en bollirare, i blodet från början. Jag är imponerad.

Kom inte och säg till mej att författare är tråkiga idioter som inte bryr sej om varandra.

Kom inte och säg till mej att Niklas Kindvall inte vet den där låten av Del Amitri(nothing ever happens) som dom spelade på den snofsiga restaurangen där vi hade så roligt, banketten, där dom andra lagen höll lite mera igen, men vi var regerande mästare och vi vann igen. Och det var en allover trevlig stämmning.

Vi vann alltså. Och Fredrik Ekelund gjorde flest mål. Och jag är modig och jag hade verklig ångest på flera plan, rädd att göra dom besvikna, även om dom visste min status som fotbollsspelare. Men nu har jag förstått att dom uppskattade att jag faktiskt hängde på. Jag spelade ungeför fem minuter i varje match, snubblade en gång under en rush och publiken skrattade. Men på nåt sätt måste man bjuda på sej själv, vissa med ett skott i krysset, andra på andra sätt.

Gemenskap, det är ett fint ord.
Jag ska samla mej sen och skriva mer om detta, kanske återkomma till något av det jag skrivit här, men datorn, eller uppkopplingen gör det svårt nu..

I all hast
VärldsmästarJonte.