Monday, August 29, 2011

Håll huet högt

Så sitter jag här och lyssnar på Mr John Carlos med Nationalteatern.
Såväl barnboken som romanen tar nya vändningar.
Jag skriver bland annat om soc.

Så tar jag en paus och tittar på svtplay, dokumentären Välkommen till Helvetet som handlar om Alexander Ritcheys alltför korta liv. Se den om du vill förstå något.
Det är smärtsamt att känna igen sej själv i flera situationer och beskrivningar, även om det givetvis aldrig är likadant. Men det finns ett mönster.

Så skriver jag en bok som bland annat handlar om soc. Och det är ingen rolig historia att berätta även om jag har träffat fina personer där, men det gör man oftast när man är längst ner på botten. Det är då man stöter på dom som verkligen orkar och vill bry sej, vissa andra är bara okänsliga idioter som längtar någon annanstans, men inte kan eller orkar.

Så ser jag dokumentären Välkommen till Helvetet och mannen som jobbar på behandlingshemmet verkar väldigt vettig och han berättar om hur problematiskt det kan vara när man samarbetar med soc, om långa väntetider och, just det, att när man till slut beviljar hjälp är det ofta för sent.
Nu pratar jag om heroin, en drog som jag inte har någon alls personlig erfarenhet av, mer än vänner och bekanta som har dött eller nästan dött.
Och jag vet att det finns ordningsmän som reser sej upp i klassen nu, ja, efter att ha räckt upp handen, säger att det finns ett personligt ansvar och det finns ett fritt val och det finns tusen möjligheter och händer som sträcks ut.

Och det är konstigt att dom som fått så mycket har så förbannat svårt att förstå att alla inte är i samma situation.
Och det är inte alls konstigt, det är ju så vi skapar vårt samhälle idag. Man behöver inte ens förstå sej själv. Bara man förkovrar sej, ekonomiskt, och fyra ungar är inte längre kärlek, det är status, har jag fått lära.

Så ser jag dokumentärfilmen om Alexander Richeys alldeles för korta liv och den intervjuade behandlingsassistenten säger att det till sist bara handlar om pengar. Och det är just vad det gör, för lite pengar här och för mycket pengar där och ett samhälle som gör allt för att utesluta människor för att sen säga att det är deras eget fel och att dom har sej själva att skylla.

Och det är precis det som dom två bästa konserterna på Malmöfestivalen handlade om. Det är precis det som dom två mest politiska banden sjöng om.
Hoola Bandoola Band och Bob Hund.

Och när vi står i regnet på Larvi i Landskrona och Bröder Glöder sjunger reagge som det ska låta, om att du får vad du förtjänar så dryper den ironins sura sirap rakt in i mitt hjärta.

Wednesday, August 24, 2011

Manifest

Det första Thomas säger när vi träffas på Ölcaféet i Malmö för ett möte är att han inte vill sitta vid det bordet där jag alltid brukar sitta, där jag redan sitter.
"Ska vi börja bråka direkt", säger jag (och skrattar).
"Lennon-McCartney", säger Thomas (och skrattar).
Ungefär så, även om jag föredrar Strummer-Jones (och det gör nog Thomas också).

Det är helt meningslöst att samarbeta om man inte tjafsar ibland, om man inte tycker olika ibland, om man inte säger till varandra att hålla käften ibland. När man ändå redan vet vad den andre menar.

Vi har samarbetat några gånger, Thomas och jag, och vi skrattar mycket. Och mot slutet är vi båda ganska trötta på varandra. Så måste det vara.
Samtidigt är vi nog ganska imponerade av varandra också. Ibland.

Jag pratar alltså om det totalt meningslösa att samarbeta utan motstånd.
Jag pratar alltså om alla mesar som promenerar våra gator och tänderna gnager och gnisslar av indignation, allt orättvist som hänt dom, alla dumma beslutsfattare här och där, alla dom som inte gör exakt som jag gör, alla dom som inte lyssnar.
Men man kan inte lyssna på något som inte hörs!
Prata ur skägget!
Gör något själv!

Jag pratar alltså även om dom som bara pratar, men aldrig gör något. För hur skulle det se ut? Det kanske öppnas ett hål under mej och jag bara faller.

Att falla kan vara skönt, om man har en stolthet att landa på.

Ja ja, det kan vara kul att gå på lagom nyskapande teaterpremiärer också, eller "intressant", eller "utvecklande". Det kan vara intressant att se på konst som är lagom okänd och "spännande". Det kan vara intressant att läsa litteratur som "alla" pratar om. Det kan vara intressant att sippa lite vin och nicka med baskern och säga att man har en diktsamling på gång, kanske, någon gång.
Men det är inte det jag pratar om.
Jag pratar om arbetarna som går på lina för att dom måste gå på lina, och då pratar jag inte om att landa mjukt. Jag pratar om att falla gång på gång och landa hårt som fan.
Om att resa sej. För att man måste. För att man kan inget annat.

Sen finns det en annan stig som du aldrig orkar se.
För, den kan vara jobbig att med macheten hugga sej genom.
För, man vet ju aldrig vad som väntar.
För, det är ju så varmt och mjukt här i sängen, jag somnar om, jag somnar om, igen.

Enligt Jonas Bergh:
Vi sysslar ju inte med sentimentalitet, Thomas. Inte på det viset.
Vi sysslar med konstnärlig samhällsinformation.
Ibland sysslar vi bara med att tjäna pengar.
Men ingen ska berätta för oss vilken väg vi ska gå, den vägen bestämmer vi själva.
Därför ska vi sätta spiken i den här kistan också, exakt på rätt ställe.
Och allt detta visste du redan, jag ville bara klargöra det för dom andra.

Saturday, August 20, 2011

Dresden

Jag tänker att jag har andra städer att åka till än Barcelona eller Berlin. Alla andra åker ju dit. Jag är så tråkig på det sättet, att vara emot. Men det är inget påklistrat, det bara kommer från magen och hjärtat. Inte från hjärnan.

I ärlighetens namn, Iggy, Bowie och Lou Reed var ju i Berlin redan på sjuttiotalet.
Ja ja, det är en smältdegel och allt annat, bla bla bla.
Men jag är färdig med Berlin.
Jag har fått ett år förstört av Berlin, och kanske mer.
Berlin gör fortfarande ont i mej. Det är antagligen det som är saken, och jag tänker inte gå in på det närmare här.

Jag köpte den ungefär när den kom (slutet av åttiotalet?) på kassett, Songs for Drella med och av Lou Reed och John Cale. Som album att lyssna på rakt av är det nog en av världens bästa skivor. En musikal, kan man säga, med två av världens tråkigaste skådespelare. Med två av världens bästa låtskrivare.

Jag träffar tillräckligt många musiker, författare och andra kulturarbetare, och wannabees i Malmö när jag rör mej på olika ställen i stan. Mest kring Möllan, eller på Bullen då. Dom allra flesta tycker jag om, jag har trevligt tillsammans med dom.
Men jag vill vara nära den så kallade vanliga människan.
Artisten kan berätta sin egen historia.
Jag vill berätta historierna om den ovanligt vanliga människan. För väldigt få är bara vanliga. Dom flesta bär på fantastiska historier som har format dom. Det är det jag vill åt.
Jag behöver inte åka till Barcelona eller Berlin för att hitta dom, även om dom så klart finns där också.
Jag ser dom överallt. Jag åker hellre till Fuengirola och tar reda på varför den där svensken som säljer köksartiklar och knaprar piller och sitter på den lokala brittiska puben och blir dragen varje kväll, varför gör du det, Pange?
Eller på den där steniga stranden i Pireus, där fötterna ändå sjönk i sanden som var lera och vattnet var skitigt av alla båtarna. Varför satt du där, Jonte? Varför åkte du inte ut till dom vita öarna som alla andra?
Gjorde alla andra det?
Nä.
Exakt.

"I really care a lot, though I look like I do not", sjunger Lou Reed. Och jag vet, Lou (även om detta handlar om Andy Warhol), jag vet att du bryr dej.
Hello it´s me är Lou Reeds avskedssång till Andy, den säger egentligen allt du behöver veta om vänskap som skaver titt som tätt.

Jag minns dom tidiga vårdagarna i Berlin. Jag gick omkring (säkert i helt fel områden) och lyssnade på Songs for Drella i min freestyle.
Jag gillar Berlin.
Jag tycker bara inte om städer dit ALLA ska åka. Jag får inte plats då.
Det blir som Thailand.
Jag gillar Berlin.
Jag var på en trevlig bögbar där en gång. Jag hade gjort som jag brukar, tagit av från en huvudgata och, som jag brukar, gått vilse. Nämen, där ser trevligt ut, jag går in och vilar och försöker få kompassen att fungera. Jag läste en bok och skrev lite, ensam. Visst, det var bara män på baren, men så kan det ju vara.
Det var när två rejäla byggnadsarbetare började hångla som jag förstod vad bartenderns blickar hade betytt. Som jag förstod varför två olika tyska män hade kommit till mitt bord och frågat vad jag läste.
Det var en mycket trevlig stämmning och trots att jag nog såg ut som att jag letade sällskap blev jag hyfsat lämnad ifred.
Så jag beställde en alkoholfri och en pils till, blandade och skrev en snutt.
Jag kanske ska åka till Berlin ändå.
Eller .. det där Barcelona ska visst vara spännande.

Sunday, August 14, 2011

They´re coming to take you away, ha ha

Det kan du ju göra, om du vill. Eller det borde du göra. Läsa vad Alice Eggers skrev på Aftonbladets kultursida igår.
Om David Cameron, bland annat.
"Det här handlar inte om fattigdom, det handlar om kultur", populistar han ur sej, och givetvis: föräldraansvar.
Alice Eggers skriver sen om en komiker som heter Nathaniel Tapley som skrivit ett öppet brev till Camerons föräldrar där hon menar att dom inte borde ha låtit honom hamna i dåligt sällskap. Nathaniel Tapley radar sen upp otaliga brittiska politiker som åkt fast för skattefusk, otillbörliga förmåner och korruption.

Men det var ju inte det vi skulle prata om.
Första gången jag hörde Common People i mitten av nittiotalet blev jag helt förbluffad. Bättre socialrealistisk och knivskarp pop hade jag aldrig hört tidigare. Eftersom jag inte hade lyssnat på Pulp tidigare tyckte jag att det var David Bowie som lät lite annorlunda.
Jarvis Cocker är, i sina bästa stunder, ett geni. Och då menar jag geni. Eller så menar jag bara förbannat bra.

A little soul är också en förbannat bra sång. Den gör så ont. Den är så ren och klar.

Så läs Aftonbladet från igår och lyssna på dom två sångerna om ni vill förstå vad som händer i ett segregerat samhälle där viljan till att hjälpa och förstå är närmare noll.
För all del, läs Sydsvenskans A-del också.

Saturday, August 13, 2011

The Guns of Brixton

Så lyssnar jag på Clash igen. Och en gång skrev jag en roman som till stor del handlade om Joe Strummer och hans inflytande på Karola och Sonny. Jag tog bort dom delarna sen, det blev krystat.

När Pogues spelade på The Town and Country i London 1988 (tror jag, Saint Patrick´s Day) var Joe Strummer med. Jag har videon från den spelningen. Kirsty MacColl var också med, är också död. Joe Strummer gav små presentationer av alla medlemmarna i Pogues. Det var så snyggt gjort, en människa som älskade musik.

Nu händer det igen, Margaret.
Nu hatar dom er så att dom håller på att spricka, Torkild, för det kommer förr eller senare till LA också, lita på det. Man kan inte kuva en så stor del av befolkningen med oresonligt orättvis politik hur länge som helst. Den sista droppen kommer alltid.
Och jag är helt emot våld och plundringar. Men jag förstår frustrationen
Och vad gör Cameron?
Jodå, fler snutar, hårdare tag, patetiska utspel där han skyller på ligisterna. Och, dessutom, indragna socialbidrag.
Jodå, det löser säkert allt i ett längre perspektiv.
Eller?
Eller, är det kanske så att vi i västlandet har kåtat upp oss så mycket på vår höga standard att vi skiter i den tredjedel av befolkningen som ständigt blir misshandlad, på alla plan.
Nä nä, vill man så kan man.
Kan man gräva en brunn med bara händerna? Och om, sinar inte vattnet ändå?
Det är så förbannat lätt, Cameron, Reinfeldt, Björklund, Strandberg, Sarkozy, att glömma att lyssna på Barn av vår tid. Det är så lätt att fiska röster hos dom som ni tycker betyder något. Det verkar så skrämmande lätt att ständigt mena att man är ofelbar, att det är flyktingars, arbetslösas, outbildades eget fel att dom till slut spricker. Medan ni sitter på pengabunken och inte har en aning, inte bryr er ett dugg. Makt makt makt, kontroll kontroll kontroll, är det verkligen så jävla kul att vara omtyckt av egoister som inte bryr sej om politik och hatad av dom ni skiter i? Fast, som sagt, dom skiter ni ju i. Och kom inte och prata om ideologi, kom igen när ni vågar visa er i, och förstå, verkligheten. Ni är förrymda söndagsskolebarn som borde spärras in, eller, snarare, ni är ju redan inspärrade. Ni borde släppas ut.

Och. Jag försvarar aldrig våld. Jag bara förstår varför det uppkommer. Jag bara tänker att någon i ledande ställning borde tänka: Varför blir det såhär? Varför händer det gång på gång? Om man kan mänsklighetens långa historia.
Nå, varför händer det, är det för att allt är rättvist? Och dom stygga är stygga, helt enkelt? I så fall, vem är dom stygga? Ja, jag vet, föräldrarna som inte heller fick någon hjälp i onödan.
Ja, jag vet, det är så lät att skylla på samhället.
Men om nu inte samhället vill ta ansvar för sina svaga medborgare, varför ska då dessa medborgare bry sej om samhället och dess lagar?
Så kan jag tänka. Samtidigt som jag tycker att människor ska ta eget ansvar. Men så enkelt är inte livet för dom som är födda av dom som är födda av dom som är födda av dom som ingenting har.

Det var 1988 och jag var nitton år och vi bodde i ett ockuperat hus i Brixton. Och om någon har hört detta förut så är det för att jag har berättat det förut.
Vi var väl åtta eller nio som bodde i huset (jag och min kompis bodde där bara några veckor). Alla andra kom från Nordirland. Ingen ville väl egentligen bo där. Men vad skulle dom göra. Thatcher hade tagit jobben till London, hyrorna var mycket höga. Det var ganska många som var höga. Alla jobbade inte. Det fanns en håglöshet och en hopplöshet.

Man pratar om det idag, dom som vet något och är intresserade. Om predestinering. I tidig ålder blir barn (för dom är fortfarande barn) på olika delikata sätt medvetna om att dom har ingen chans, inte en jävla chans. Och man blir det man är satt att bli, chanslös.
Så säger du: Alla har en chans, det är bara att kavla upp ärmarna.

Han hade en så aggressiv gång, skotten som jag inte minns namnet på. Han hade fru och barn i Skottland och ville tillbaka dit. Men jobben fanns ju i London. Beaver tog kofoten under skinnrocken och vi gick ut. Jag var en snorunge som hade gjort en del men ändå oerfaren.
Vi var inne i en del hus, men alla saknade el. Skotten blev mer och mer frustrerad. Till sist hittade vi ett tomt hus med el. Grannarna var vanlig engelsk arbetarklass, antar jag. Dom tittade ut genom fönstret och skrek att dom skulle ringa polisen, det hade nog jag också gjort.
Då brast det för skotten som började skrika: Fuck you! Fuck you! Fuck you!
Sådan frustration och ilska skapas av ett inhumant samhälle. Så har det, historiskt sett, alltid varit. Men få i ledande positioner orkar försöka förstå eller bry sej. Därför slår det tillbaka, men på fel människor. För dom trygga är ju fortfarande trygga och alltid någon annanstans, och det verkar vara det viktigaste.


Thursday, August 11, 2011

Keep on rocking in the free world

"Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka."
Så slutar Märta Tikkanens mycket bra bok (Två) om äktenskapet med Henrik Tikkanen som dog samma år han skulle ha fyllt sextio, 1984.
På mitt skrivbord har jag en sån där väldigt liten klisterlapp, en adresslapp, ett sorts visitkort. Där står Märtas adress, på något sätt är jag stolt över det.
Hela jag och mina rum är fyllda av ting som ska påminna mej om olika företeelser och minnen.
Jo. Det finns en gnutta nostalgi. En gnutta sentimentalitet. Men det är inte det det handlar om. Det handlar om att aldrig glömma, att aldrig sluta omforma, att aldrig sluta ta steg mot en förändring till det bättre.
Det är ju faktiskt så att allting hör ihop.

Som att se igen när Simon och Garfunkel spelade tillsammans i New York 2009. Det var inte sentimentalt. Det var bara fantastiskt. Dessa två genier. Dessa känslor. Jag gråter väl om jag vill. Jag tänker väl på när vi åkte bil när jag var liten och lyssnade på Bridge over troubled water om jag vill.

Jag har träffat Märta Tikkanen två gånger, hon berättade att Slas nog inte tyckte om henne. Jag har träffat Birgitta Stenberg två gånger. Det strålar om dessa kvinnor.

Jag träffade aldrig Slas eller Lars Forsell. Pär Rådström var död innan jag föddes. Jag har inte ens träffat Niklas Rådström som jag beundrar ofta.

Vad jag pratar om?
Jag pratar om en renhet och nästan en exakthet, en klarhet. Jag pratar om Antonio Tabucchi, om hans mästerliga Påstår Pereira. Den utspelar sej i Lissabon som är den storstad jag längtar till oftast, och Madrid.

"Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka." Två meningar som säger allt man behöver veta, och svider.

Wednesday, August 10, 2011

Du ska bli nåt, Plast

Jag lyssnar på Plasts sång.
Jag lyssnar på Ge mig mitt liv nu.
Jag lyssnar på Sent en lördagkväll.
Jag lyssnar på Ingelas sång.
Jag lyssnar givetvis på Barn av vårt tid. Och sen en gång till.
Sen lyssnar jag på Plasts sång igen. Och sen en gång till.

Sen börjar jag läsa Morgan Allings snyggt skrivna bok Kriget är slut (jag har inte kommit så långt). Den utspelar sej i Göteborg, eller, i förorterna. Dom förorterna som Nationalteatern besökte med sina pjäser/musikaler.
Dom satte ord på vad vi tänkte och kände.
Ja, jag växte upp i en annan sorts förort, ett ganska burget fiskeläge. Det förändrar något, men inte mycket.
Nationalteatern satte ord på vad jag kände och tänkte.

Jag skriver på romanen som aldrig vill ta slut. Det är så mycket jag vill sätta ord på, hur han och hon tänker och känner, vad som formade dom. Det är svårt, men det ska gå.

"Jag vill bara komma in till land", sjunger hon i Ingelas sång.
Det finns styrande krafter som pratar om flum, om att människor som halkar snett har sej själva att skylla. Att allt handlar om eget ansvar.
Det finns många som tycker att det är väldigt enkelt: Det är bara att ta sin säng och gå.
Dom människorna vet inte ett skit.
Dom människorna borde ta sitt feta ointresse och gå.

Tuesday, August 09, 2011

Scar Tissue

Jag vill hävda att jag vet en del om missbruk.
Nykter eller ej, det är ofta ett helvete.
Det värsta och svåraste är att missbruk är så skönt i början, den skönaste stunden är att vara i ruset. Just det, i början. Sen är det inte så förbannat lattjo.

Den självbiografi som Anthony Kiedis skrivit tillsammans med Larry Sloman (Scar Tissue) är på inget sätt ett litterärt mästerverk. Men, herrejävlar, vad tagen jag blir emellanåt.

Jag är inget större fan av Red Hot Chili Peppers, men under läsningen märker jag hur många låtar jag faktisk har tyckt mycket om under åren, fortfarande tycker om. Och när jag tittar på tidiga upplagor av gruppen går jag verkligen igång på intensiteten även om det inte är min musik. Jag tycker mer om när dom gör nästan rena poplåtar, nästan ballader. Jag tycker mycket om Anthony Kiedis sångröst, när han är känslosam. Man brukar ju alltid prata om tidiga Springsteen och så vidare, men jag får erkänna att jag bätre gillar Chilli Peppers från cirka -90 och framåt, några låtar per platta.

Anthony Kiedis är (verkar det som) helt öppen och ärlig. Han berättar om en crazy uppväxt där farsan introducerade honom för marijuana när han var elva, och något år senare tillät samme farsa Anthony ha sexdebut med hans (farsans alltså) unga tillfälliga flickvän.
Det finns ingen bitterhet i boken.
Det finns bara historier om musik, tjejer och droger droger droger. Och död.

När boken släpptes (2004) hade Anthony Kiedis varit nykter i fyra år. Han berättar det som jag alltid känt, det som är så svårt för dom flesta andra att riktigt förstå. Det är bara missbrukare som kan förstå hur missbruket fungerar.
Andra kan vara hur välvilliga och välutbildade som helst. Men dom kan inte förstå. Dom kan verkligen inte det.
Anhöriga kan se mycket och lida ofantligt mycket, det är inte det jag pratar om. Ni ska veta att i princip alla missbrukare lider så av att skapa lidande för andra människor, man skäms och hatar sej själv.
Allt man kan få höra: Skärp till dej nu! Hur kunde du, du var ju ren, varför förstörde du allt igen!
Det hjälper inte ett skit.
"I samma stund som man har sagt 'Hörru, det här är vad du borde göra' till en alkoholist eller narkoman, då kan det ingenstans leda."
Så skriver Anthony Kiedis och jag kan bara hålla med.
Återigen, det finns så många godhjärtade människor som vill hjälpa missbrukare, men det är inte så man gör. Allt måste ske av missbrukarens egen vilja.
Det är inte lätt för någon, missbrukare eller anhörig. Missbruk är en djävulsk sjukdom, men allt är inte svart, om någon trodde det.
Anthony Kiedis vet vad det handlar om, betydligt bättre än jag.

Friday, August 05, 2011

Politik är inget mode

Jag tänker ofta på Peter och Lena som hade Bok o Papper i Landskrona. Hur trevliga dom var. Hur snälla dom var mot Elsa när vi kom dit och letade bland dom antikvariska böckerna och serietidningar.
Kaffe och kakor. Eller, bara kakor, jag dricker sällan kaffe.
Jag växte till viss del upp i den affären. Det var Sture Anderssons sportaffär tidigare och min pappa hade sin tandläkarpraktik bredvid. Jag och min bror brukade hålla till där, i sportaffären. En som hette Anders var rolig och Buckla Hansson var strängare.

Nu sjunger Gasolin på min bandspelare, och jag kan inte låta bli. Jag kan bara känna att, var tog det vägen. Och jag vet ju att det bara var och försvann och det var inte så fantastiskt som vi trodde. Och det kommer nya grejor. Det kommer alltid nya grejor, sen dör man.
Se din by fra tårnets top. Och jag kan börja lipa då. Hur vi hade det. Det var mest skit, Som vanligt. Men så roligt vi hade i mellanrummen, Henke, Jocke, Malin, Soffan, Windy, Myran, och även Maddi, och flera till. Hur vi levde (i alla fall vissa av oss) dag för dag. Henke och jag under ett år, musik och böcker och olycklig kärlek, och alkohol. Och, fan, kan vi inte sno ihop lite stålar så att vi kan åka till Köpenhamn.

Nu lyssnar jag på Lill Lindfors, Sången han sjöng var min egen. Lill, på det omslaget på min vinylskiva är hon underbar, ljuvlig. Och att hon faktiskt kan få sången att bli varje lyssnares egen. Det är en bragd. Det är, för mej, en resa i en tid av möjlig trygghet. Det är en resa in till selektiva barndomsminnen som får mej att känna att jag en gång var i en kramande bubbla.

Jag glömmer aldrig när Peter beställde femtio ex av min lilla bok Så enkelt i solen. Han pröjsade. Han visste att han och Lena skulle konka, men det struntade han i, jag kände det som att han ville hjälpa mej. Och Lena gav mej en bok av Slas. Dessa underbara människor.
Men Peter är död och det var längesen jag pratade med Lena, men jag tänker skicka några böcker idag.

Kom hem till mej så gör vi nåt ihop. Så sjunger Mikael Wiehe när han är ung i min stereo just nu. Och folk får ha sina förutfattade meningar om honom, det skiter jag i. Jag säger bara: Respekt, Mikael.

Wednesday, August 03, 2011

Drömmen som aldrig dör

Jag gick än en gång på Skurups folkhögskola då. På den nyinrättade skrivpedagoglinjen.
Det var läsåret 02/03 och jag var mitt uppe i mitt största projekt. Ibland önskar jag att jag kunde bli så manisk igen. Vara så totalt inne i skrivandet igen. Men det går inte längre. Barn, relationsproblem och andra problem.
Jag har nog blivit mer fokuserad när jag väl arbetar, men jag saknar att kunna vara uppkopplad av en bok hela dygnet, drömma om den, ständigt tänka på den, stanna på cykeln och skriva ner en anteckning.
Jag brukade sitta på Restaurang Möllan och dricka lättöl efter att jag hade simmat, vid fönstret. Eller på Bullen. Eller på Nyhavn (när Göte jobbade där), vid fönstret. Läsa det jag skrivit under dagen, skriva nytt.
Jag blev mycket irriterad om det gick en dag när jag inte arbetade. Sociala besök hos föräldrar och svärföräldrar. Eller vänner eller halvvänner som man var tvungen att umgås med. Och jag är engagerad när jag umgås. Det stoppade mitt tankeflöde.
Jag skrev en bok som var ett enda långt tankeflöde, associationsflöde, sen kom allt redigeringsarbetet och pusslandet. Och jag hade bara skrivit korta böcker innan. Allt tog sin tid. Och jag hela tiden brann för att ... nu jävlar.
Till slut blev det 313 täta sidor. Jag hade nog skrivit sjuhundra, och säkert tusen om man räknar dom olika versionerna.
Skrivpedagoglinjen innebar egentligen bara två halva skoldagar i veckan, varav en var i Malmö och en i Skurup. En med Bosse och en med Maria. Maria pratade om skrivövningar och Bosse pratade om allting som hade med litteratur att göra. Vi var inte så många i klassen, Carsten Rietz, Oskar Hallbert, Andrzej Tichy, Ida Börjel, Anna Jörgensdotter och jag. Hoppas att jag inte glömt någon. Vi träffades ofta hemma hos varandra och hade en sorts lektioner, eller samtal med Bosse eller Maria som ledare. Det var mycket stimulerande. Sen skrev jag. Var som helst för hand och hemma framför datorn. Och tänkte.
Jag hade bestämt mej för att vara helt klar med boken till årsskiftet 02/03. Mellandagarna åkte jag till Köpenhamn med mitt tjocka manus och försökte läsa som en annan människa, ändrade det som jag ansåg behöva ändras.
På nyårsdagen gick jag nerför trapporna och la tre feta kuvert i brevlådan utanför Polsk livsmedel och den irakiska cykelverkstaden, utanför vår port på Södra Förstadsgatan.
Johanna var höggravid. Vi åkte till Köpenhamn och bodde på Grand. Den femtonde januari föddes Elsa.
Så det var vårtermin och februari eller mars och vi skulle flytta till Vollsjö i maj och jag hade ingen mobiltelefon och jag skulle egentligen vara hemma hos Carsten för att ha lektion med Bosse, men jag var tvungen att cykla en runda först, ut till Limhamn och Sibbarp och bara stå. När jag kom en timme försenad till Carsten berättade dom att Johanna ringt och jag tänkte på Elsa, men dom verkade glada. Jag hade fått ett samtal från Wahlström & Widstrand, och Johanna visste hur viktigt det var för mej. Jag fick tag på Camilla Nagler och det bestämdes att min fjärde bok (på många sätt min första bok) skulle ges ut på W&W.
Jag minns att dom andra verkade glada för min skull.
För mej var det bara lättnad. Jag hade satsat allt jag hade, och så mycket tvivel, och jag hade flera gånger tänkt: Om inte detta funkar, vafan ska jag göra då. Om jag inte ens kan det enda jag kan.

Sen? Visst, jag var med i teve några gånger, radio, tidningsintervjuer, fick många recensioner som nästan alla var positiva. Flera framträdanden på olika platser.
Men man måste harva vidare, för det är det man gör.
Och fortsätta vidare bort är min största succé, den sålde strax över fyratusen (inbunden och pocket tillsammans). För dom allra flesta författare är detta alltså en succé, eller i alla fall ett bra resultat. Två månadshyror och räkningar ungefär, och två månaders mat på bordet och några besök på krogen, kanske en restresa.
Resten är att ragga jobb och stipendier, försöka hitta på och finansiera projekt, försöka få skriva i tidningar, försöka sälja noveller. Försöka få tid att skriva från sitt eget hjärta den där succéen som är en verklig succé, utan att tulla på det viktigaste man har, integriteten och innerligheten och viljan att berätta något viktigt på ett enastående sätt.

Nu ska dom resterande exemplaren av Och fortsätta vidare bort (pocketversionen) tuggas sönder. Jag har bara ett ex själv men ska få hundra gratis hemfraktade. Om någon är intresserad av ett ex för en billig peng så är det bara att höra av sej. Detta gäller även En sång för Sonny och Karola, Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, Till Killor with love och Mer blues från Landskrona. Just det, jag har nånstans ex av Alltid denna förbannade jakt också.

Tuesday, August 02, 2011

Tro mej

Jag läser Daniel Petterssons debutroman Jag är kvar när du vaknar (King ink Förlag) på en pdf-fil. Den kommer ut om en vecka eller så. Köp den om du vill flyta med i en bra historia, flyta med i språket. Lättast är väl att använda AdLibris eller Bokus eller nåt sånt.

Det finns två saker som är viktiga när du ska skriva en bra roman. En riktig roman. En roman som är litteratur (det finns inget snobbigt i det uttrycket, bara enkla fakta om ett gediget hantverk med känsla), det är att ha en historia att berätta, en historia som antagligen måste berättas. Och! Ett språk.

Daniel Pettersson berättar ingen ny historia. Det är en ung man med kärlekstrubbel och tvivel om vart han vill att livet ska ta honom, eller han ta livet.
Romanen är dock speciell eftersom den, till skillnad från andra liknande romaner, utspelar sej till stor del i Polen. Och Malmö. Och till och med en gnutta Stockholm, visst.

Ett fungerande litterärt språk är inget man beställer via postorder. Man kan inte beställa en historia så heller. Eller via internet eller vad ni ungdomar nu gör.
Ett litterärt språk som fungerar är något man tillskansar sej genom träning, läsning, och antagligen en viss talang. Som man nog kan få sej till livs genom ... träning och läsning. Och tänkande.

Jag är kvar när du vaknar. Daniel Petterssons debutroman är inte perfekt. Den är bara mycket bra. Jag bara läser vidare fastän jag älskar att bada och solen skiner. Det finns avsnitt som får mej att stanna till. Och jag är en blödig jävel. Ibland torkar jag en tår.
Daniel Pettersson har språket, det språket som man inte riktigt kan förklara. Det språket som bara får en att hänga med på resan. För det är en sorts litterär roadmovie.
Daniel Pettersson har språket som Bukowski hade språket. Rakt och enkelt, medryckande. Och alldeles klart. Det är inte kattpiss.

Monday, August 01, 2011

Dream of life

Nu klipper dom gräset utanför. Det får dom väl göra.
Där, i huset utanför Halmstad som är rivet nu. Där, när jag var där ensam, fyllde jag bensin från en pommacflaska i den gamla motorgräsklipparen som stod i det bräckliga gamla garaget. Det brukade vara det första jag gjorde när jag hade tagit tåget och sen bussen och sen öppnat med nyckeln som jag fortfarande har kvar i min nyckelknippa, när jag kom dit i april eller maj med en dröm om att skriva.
Jag skrev inte så mycket där och då.
Men efteråt. Jag samlade ihop historier, från överallt. Ett hus och en trakt som en musa.

Jag är ju halvdansk. Jag är ju skåning. Och jag är stolt över det. Och då, om du är ett pucko, kan du säga att jag antagligen är rasist. Och det är lika korkat att säga som dom människor jag stöter på på olika ställen, som säger att man inte kan åka till Landskrona utan att bli skjuten eller rånad. Skyll er själva, det är ni som missar något.

Oftast klippte jag gräset i vår kolonistuga i Landskrona när vi hade den, med en gammal dålig gräsklippare. Och gräset var högt och saftigt. Det var bra träning det.
Ibland klippte min pappa gräset när vi inte varit där på ett slag. Det var en fin handling av honom.
Landskrona har aldrig varit min musa. Landskrona har bara alltid funnits i mej, och gör så fortfarande.

Jag är ju halvdansk. Jag läser nästan uteslutet böcker på svenska. Någon gång på engelska. Något oftare på danska. När jag är i Spanien och inga svenska tidningar finns läser jag spanska diarios, dagstidningar. Jag förstår en bra dag en tredjedel av orden men lyckas ändå på något sätt få helheten ihop hyfsat. Sporten är enklast.

Vi pratade en del om status i helgen, i ett annat hus utanför Halmstad, fast norrut. Det är det huset som K-G Jonsson en gång ägde, Rickards morfar. En gång körde han mej och Janne bort till Nissastigen där vi efter ett långt liftande till slut kom till Örebro där Jannes band skulle spela.

I torsdags kom jag till Halmstad igen med mina barn, jag skulle ringa till Rickard så skulle han komma och hämta oss. Men jag hade glömt mobiltelefonen.
Den första Harrys bar jag varit på var den i Halmstad, den är fristående från den vanliga Harrys-kedjan. Och därmed trevligare, inbillar jag mej.
Sen har jag, kronologiskt, varit på Harrys i Malmö, Hässleholm (gamla Kings Head) och i Rom. Rom var dyrast.
På Harrys i Halmstad fanns en av den gamla trevliga sortens bartender, påminde lite om Göte i Malmö. Jag fick utan problem låna telefonen och ringa nummerbyrån två gånger för att få tag på Rickards telefonnummer, Anna och Elsa fick tranbärsjuice för halva priset. Sen ringde jag Rickard. Sen kom han efter ett slag, tillsammans med sin äldste son. Och vi åkte till Haverdal för några fina men trötta dagar.

Rickard är bra på engelska. Jag tror nog att han får ut betydligt mer än jag av en engelsk bok. Jag tror att det finns poänger att läsa på originalspråk. Men! Bara om man kan språket.
Ibland tror jag att det kan vara snobberi hos vissa (nä, inte du, Rickard. Och inte du heller som nyss kom hem från en resa) att läsa på originalspråk, att man vill visa upp sej. Vi pratade ju en del om status.
Personligen är jag intresserad av att komma nära, nu pratar jag om litteratur. Visst, jag har läst flera böcker på engelska för att bli bättre på språket. Men hur kristallklart Hemingway än skriver, så kommer han mej närmre på svenska.
När jag läser danska böcker tycker jag att det är intressant och lärorikt, och det är så roligt (och detta är roligt eftersom roligt på danska betyder lugnt) när orden krockar med svenska ord, betyder olika saker.
Jag förstår och lär mej samtidigt.
Ja, jag pratar emot mej själv.

När jag var yngre. Innan jag hade gett ut någon bok. Tyckte jag att det kändes löjligt att sitta och skriva i en svart anteckningsbok på krogen, dessutom i en svart kavaj eller en i manchester. Så jag gjorde det inte så ofta som jag ville. Och det var ändå där jag trivdes (och trivs) som bäst när jag ska skriva fritt för hand. Jag läser bok, läser tidning, tittar på folk, lyssnar, så kommer det! Jag är inställd redan på vilken episod i min bok jag ska skriva, men jag behöver intryck, nya sätt att se. Och, ja, då kommer det! Och jag tar upp min svarta anteckningsbok och jag har kanske en brun manchesterkavaj och någon kanske tycker att jag är en fåne, so what.

Så, jag tar tillbaka allt jag sagt.
Jag tror att det är bra att sitta var som helst och läsa böcker på originalspråk. Men gör det för att det är viktigt, inte för att posera. Och, nej, posera är inte viktigt.

Väldigt lämpligt sjunger nu Leonard Cohen Hallelujah. En sång som är fantastiskt men riskerar att gå samma öde till mötes som andra fantastiska sånger, Hotel California, Sweet Home Alabama och så vidare.

Det var inte i det rivna huset i Halmstad som jag skrev klart min första roman. Det var inte där jag satt i mars med öppet fönster och drack folköl med ett tänt ljus och Leonard Cohen på repeat och skrev klart den roman som aldrig blev utgiven men som var startskottet. Det var inte där. Det var i en lägenhet på hörnet Öresundsgatan/Timmermansgatan i Landskrona som hade en dusch i en garderob.
Men bara några veckor senare åkte jag upp dit, en mil utanför Halmstad och började skriva på nästa roman. Det var så jag blev författare. Jag skrev och skrev och skrev. Och tänkte och tänkte och tänkte. Och försökte skita i vad andra tyckte om mitt sätt att leva och drömma.