Friday, September 26, 2014

Snabb första rapport från Göteborg

Förra gången jag bodde på det lyxiga hotellet i Göteborg betalade jag inte heller själv. Det var för kanske sex år sedan och det var med mina föräldrar och syskon och respektive och barn och det var just den dagen som Janne Rantalas film Medborgaren (var det väl?) visades på svt, speciellt.
Igår var vi trötta ganska tidigt på kvällen och jag hade bara varit en eller två timmar på bokmässan men Anna mycket längre (fötterna, ryggen osv ...). När vi satte oss i hotellbaren och beställde varsin halv räkmacka som visade sej vara den största räkmacka jag någonsin ätit.
Räkmacka.
Jag älskar räkmackor.
Rummet var jättestort (en soffa, två fåtöljer, ett badkar, en dusch, en liten garderobsavdelning) och teven var jättelångt borta när vi låg i sängen.
Allt var stort.
Vi somnade tidigt och vaknade tidigt och imorgon kanske jag berättar om frukosten, poolen, duggregnet som gör att jag känner mej hemma i Göteborg, att det kommer aggressivt blåsande snett.
(Och mässan höll på att stänga för dagen när jag anlände men det var ju mingelkväll och som medlem i författarförbundet kom jag in gratis och jag undrade om jag skulle träffa någon att mingla med och där var Lasse Söderberg och buh! där dök någon fram som jag vagt kände igen, jo! det var ju Jesper, min gamle kompis från Skurups skrivarlinje, vi som hade så mycket kul och intressant tillsammans för nästan tjugo år sedan, åren som går, och vi strosade runt, gratis cider här, Stefan Sundström där, och där var ju Per Engström och sen kom Anna och sen gick vi alltså till hotellet och år de där räkmackorna och jag drömde om att jag på morgonen skulle äta fruktsallad och bada i poolen som skulle finnas någonstans i det väldiga hotellkomplexet.)

Saturday, September 20, 2014

Klaustrofobi (och septemberbad)

Jag bad Anna och Alice visa mej och vi gick över bron eller landgången och de pratade och pekade och pratade och när vi passerat matplatsen och kojerna och var i mitten fick man krypa genom en trång gång för att komma till kontrollrummet (?) och de pratade och pekade och pratade och jag kände hur det började snörpa i mej och inte panik, tänkte jag, inte panik och det var kanske inte nära men det var ganska obehagligt och ingenting någonsin kommer att få mej att börja jobba på en U-båt, nej! det spelar ingen roll vad du säger, vilka rikedomar du kastar över mej, aldrig!
Men snart var vi vid utgången och landgången och i stora hallen fanns ett periskop och vi såg Turning Torso och en blå bil och en röd. 
Det var första gången på länge som jag var på tekniska museet i Malmö. Det var verkligt kul och när vi kom ut hade dimman lättat och solen sken disigt och barnen skulle leka hemma hos Alice och åkte bil dit och jag cyklade ut till Sibbarp och det var lite svalt, i luften och i vattnet och jag dök men kunde komma upp till ytan när jag ville. Kanske årets sista bad men förhoppningsvis inte. 

Thursday, September 18, 2014

Leonard Cohen

Jag är inget särskilt. Men jag har fått tretton böcker publicerade och det fanns en tid i början av nittiotalet när jag slutade med rocknrollen. Det fanns en tid när jag förstod att det är inte jag, jag vill det, jag vill stå på en scen och sjunga mina egna sånger, men jag kan inte. De runt omkring mej är för kassa, de fattar inte, de som kan spela kan inte förstå intentionerna (jag skojar, givetvis, det handlade om mina egna begränsningar). Och det är längesen nu som jag började försöka skriva böcker istället (jag hade gjort det innan också, skrivit dikter och romaninledningar) och bara det och det var i en liten lägenhet i Landskrona där jag duschade i en gammal fuktig garderob och det bodde en igelkott på gården som vägrade gå i ide. Och det hände grejor i den lägenheten. Men jag slutade med rocknrollen och jag hade ingen dator och jag skrev för hand, en roman som frustade och som aldrig blev publicerad men det var i slutet av mars och jag hade inga pengar och Henke hade väl gått hem till sitt och det fanns flera folköl kvar och jag öppnade fönsterna och skrev och skrev, och jag lyssnade på Leonard Cohen. Hans tidiga låtar. Jag upptäckte Leonard Cohen först under tiden innan Roskilde 1988 där han spelade och jag visste inget om hans tidigare sånger då. Men så fick jag tag på en tidig samlingsskiva och jag kunde inte släppa den. Det spröda och coola och vackra och hårda, allt jag ville förmedla. Så jag satt (1992) vid samma skrivbord som nu och skrev klart den där romanen i mars och jag har säkert berättat det förr, men utan Leonard Cohen hade jag blivit en mjäkigare (eller ingen) författare, människa. Grattis på 80-årsdagen (på söndag).

 

Tuesday, September 16, 2014

Förändra fasonerna!

Hantverkaren springer (eller går fort) upp och nerför trappan, han håller på med elementen. Jag är fortfarande bedrövad. Hantverkaren verkar trevlig, lång och kraftig, arisk. Jag är fortfarande ledsen och det är så igen, när jag rör mej på byn (Limhamn) och i stan (Malmö) att jag tittar på folk, är det du? är det du? som vill ha det nazifascistiska land som Tony Samuelsson beskriver så skrämmande exakt i romanen Kafkapaviljongen. Är det du som ska sparka på tiggerskan som jag just gav mitt skrammel till? Och jag kan inte slappna av, kan inte jobba ordentligt, lyssnar på Leonard Cohens nya skiva och jag har hört och sett många intervjuer och annat med Leonard Cohen och han har aldrig sagt något dumt, även när han är spontan är han klok eftersom tankar ständigt pågår, analyser, funderingar. Och jag tänker att hantverkaren nog röstade på Moderaterna eftersom det här med Rot ger honom mer jobb och han är ganska ung men han kanske jobbar i pappans företag eller så snackar han och en jobbarpolare om att kanske starta eget, vara sina egna, bestämma, dra in mer pengar, tjejen pratar ju om att skaffa familj, kan kanske sluta tidigt på fredagen, kanske vara ledig helt, nu med Rot och egna faktureringar och jag tänker: Tänk om det skulle finnas ett kulturavdrag? Hyr in en författare för en billigare peng, en underhållande allvarlig uppläsare, hyr en skrivpedagog och redaktör som tacksam men underbetald kan jobba med ungdomar nära destruktivitet, få dem att vara kreativa, höja deras självkänsla. Nä, just det, den lilla penningsumman för ett halvårsjobb har fp, m och sd i Landskrona satt stopp för, ännu en gång och jag läser om en säl nedanför Strandpaviljongen och jag blir så jävla förbannad! ut med den! vi vill inte ha den! hur skulle det se ut! Så jag sitter kvar i min för lilla lägenhet och måste jobba, måste söka andra samarbetspartners, skriva snabbare och bättre och allvarligare men mer lättläst, men tyngre och djupare men man måste ju skratta och erotik,och spänning och mer lättläst! mer lättläst så att alla kan plaska grunt och jolmigt och! ... äh! jag sticker och badar, skiter i skyltarna som säger: "Avrådan från bad", så länge jag får bestämma något själv så fortsätter jag..

Thursday, September 11, 2014

Birgitta Stenberg

Jag minns en vanlig vardag i mitten av 00-talet, vi bodde i Landskrona då och jag tog tåget till Malmö och FC-Syd på Hedmanska gården. Lasse Söderberg och Birgitta Stenberg (jag hade läst hennes böcker och tyckt mycket om dem under flera år) pratade om Europa på femtiotalet. Sedan var det en anspråkslös eftersits och alla andra drack vin och jag hade med mej några lättöl och jag kom att prata mycket med Birgitta som var över sjuttio (jag var 35) och drack mineralvatten och var alldeles självlysande. På tåget hem i natten var jag upprymd, känslor som påminde om förälskelse. Jag väckte Johanna när jag kom hem till huset vid hamnen och jag hade haft med hennes ex av Kärlek i Europa som jag fått signerad. Det tyckte hon var fint men somnade om och jag gick upp på tredje våningen i det smala radhuset och tittade ut över Öresund, lyktorna i Köpenhamn som slocknade med morgonen och en stor båt gav sej av och jag kände mej bra men längtade också iväg. Jag hade lite kontakt med Birgitta via mejl sen (hon läste och kommenterade min roman Och fortsätta vidare bort) och vi träffades en gång till några år senare, hon fick leta ett slag i minnet innan hon kunde placera mej. Jag kände alltså inte henne men ändå, hon betydde något i mitt liv. 


Tuesday, September 09, 2014

Nu börjar den nya terminen

Jag sökte in på Skurups folkhögskolas skrivarlinje medan jag gick på Fridhems dito. Det var vår då men i ansökningen ingick det att, bland annat, skriva en dikt om augusti. Jag kom in och jag hittar inte dikten men jag minns att jag var nöjd med den. Jag minns att jag skrev: "men vi sög i oss det sista", två gånger. Jag minns att jag hade tänkt på henne och hur vi ... sög i oss det sista, det sista av augusti och sommaren, det sista av vårt förhållande. Jag var så ung. men jag hade en begåvning, en feeling. Jag minns att jag skrev att vi slet på de slitna handdukarna och att båtarna till Hallands väderö tutade så förbannat och ville sluta gå, vila under hösten och vintern och dränka de där idioterna som tvunget skulle suga i sej det sista, sluta trafikera leden där man passerade vraket som syntes vid lågt vatten och rostade. "... men vi sög i oss det sista." och det blev höst och jag blev publicerad i en tidning och en viktig antologi och jag kände mej som någon viktig, jag kände att jag nästan kunde visa för mina föräldrar att jag hade something coming. Och jag var en slarver och en slashas och jag är en slarver och en slashas nu, tjugo år senare, men jag jobbar med det enda jag vill, antagligen det enda jag kan, fattig men rik. Jag suger i mej det sista.