Thursday, May 22, 2014

Namedropping

Vi stiger upp 4.38, borstar tänderna och bär ner de  färdigpackade väskorna och ryggsäcken, tygpåsen med hattarna. Mamma följer oss till restaurangen Los Delfines där taxin väntar. Chauffören visslar och spelar en samlingsskiva med Michael Jackson och vi kör inte upp i bergen men uppåt ändå och månen skimrar i havet och alla Solkustens lyktor och ljus lyser som en konsert, Thriller, Bad och jag färdas bak i tiden och somrarna på Cement och golfbanan i Borstahusen och Beat it och Billie Jean i någon äldre kompis lånade Golf GTI.
Vi tar oss igenom säkerhetskontrollen och jag har två tappra flickor (som har lovat att försöka sova på planet men det går sådär) och sätter oss på en bänk och mittemot oss sitter en man som jag skulle kunna tänka mej att vara om jag inte varit rädd för att se för välputsad ut, att vara klädd som kanske Lloyd Cole, halvskrynkliga chinos, snygga bekväma Eccoliknande skor, brun kavaj och skjorta lite uppknäppt.
Men jag ser ut som Mats Ronander i filmen Sömnen, inbillar jag mej, fast mer solbränd.
Och för några veckor sedan såg jag Mikael Wiehe i sandaler och strumpor och en ryggsäck på Triangelns station vid Bo Widerbergs plats (och senare skulle jag läsa i tidningen att han varit på antirasistisk demonstration i Köpenhamn) och nu när vi är hemma i Malmö igen och jag säger till de sömnigtyra flickorna: "Se upp för cyklarna!" För där är han igen, vid Bo Widerbergs plats igen, Mikael Wiehe, på cykel denna gång och i en annan tid var vi i Sevilla och jag minns nästan inget, det var krisen några år innan skilsmässan, vi skulle få några bra år till (men det visste vi inte) och jag kände mej törstande, bitter, sviken men någonstans hoppfull ändå, lyssnade på Mikael Wiehe om och om igen.
Och tidigare under hemresan, på tåget från Kastrup hamnade vi sidan om en man med koncentrerad min och huvudet i en bok: The practice of every day life. Ja.

Monday, May 19, 2014

Myrorna myllrar


Nu bor vi i ett litet radhus och myrorna kryper på ytterväggarna, kryper på diskbänken och det är en ständig kamp, människan mot myran, den mörka ohyran.
Men det är skönt och lugnt. Döttrarna och jag har bytt umgänge, det skedde igår, men först badade vi i havet som hade lugnat sej och på kullen bakom oss låg den gamla borgen som jag aldrig promenerat upp till.
Du behöver ha något kvar.
Du ska ha en sten som väntar att rullas upp och rullas ner, men jag har ingen brådska, jag försöker rulla så lätt som möjligt över topparna ner i dalarna.
Så ofta ser jag de som kravlar i de våtaste lerigaste dalarna, hålorna, de vars toppar når mina anklar.
Och ibland räcker inte mina pengar. Men de räcker. Vi är här av egen fri vilja, av egen lust och önskan.
Vi är alltså hos barnens farmor och farfar i La Cala de Mijas och äter prisvärd grillad sjötunga på en liten restaurang med pappersdukar över plastdukarna.
Till frukost äter barnen havregrynsgröt som hemma, en gradvis anpassning till hemkomsten.
Men idag ska jag (i det tacksamma livet) gå till poolen och simma trettio längder, gå igenom lite manus eller skriva till några episoder för hand, ta en promenad längs stranden och sen upp till biblioteket och låna Camilla Läckbergs senaste på spanska medan ordningsmaktens båtar jagar smuggelbåtarna från Afrika i den hårda verkligheten där en människas liv (en människas hela tillvaro, varje andetag, varje smutsig transaktion) kan handla om att lida för att betala tillbaka en bluffskuld.

Saturday, May 17, 2014

Skyffla tång


Bakom köpcentrat (med tolv biosalonger) i Fuengirola ligger en stor skateboardpark, större än någon jag sett i Sverige, skateboards, cyklar av olika slag, hopp och en volt i det hala.
Men ... Sverige som självgodheten, att allt vi gör är bra och bäst, köttet renare, korna gladare, klementinerna gulare, bäst kontrollerade skateboardparker, bäst balanserade, minst farliga?
Var var jag nu?
I regnet utanför stadsbiblioteket i Malmö för en vecka sen? Jo.
I blåsten och de blåsande molnen? I solen som sällan, nästan aldrig, men ibland, tittar fram?
Jo.
Men det regnar några minuter i Fuengirola och det är balsam för några av våra soliga ansikten och jag köper samma sorts jordgubbar som hemma men här är de godare och mindre krossade och mörka och mjuka (men inte som svenska jordgubbar, inget är som de).
Och floden svämmar över.
Och du kanske undrar varför det ligger tre polisstationer på den ganska lilla huvudgatan?
Du kanske undrar varför den mjuka lekplatsen krymper och krymper.
Du kanske undrar vems kläder som flyter från där de hemlösa bor ibland, där det tidigare var torrt under broarna?
Och vad är det för brunt skum som vandrar upp mot det gamla slottet, och varför stinker det inte (varför har det bruna skummet slutat stinka, det har ju inte blivit mindre farligt, se upp!)?
Men var var jag nu?
Utanför biblioteket i Malmö och sd slog upp sitt tält och det är ju deras demokratiska rättighet att stå där och se idiotiska ut och prata idioti med andra idioter, ljuga, förvränga fakta så att det passar ... ja? vad passar det? vad är det ni vill? vad vill ni egentligen? om ni benar ut? vad finns kvar? ... öh äh ähum ... om vi skalar ner det till det minsta, kärnan.
Snålhet.
Dumhet.
Och är det de sanna revolutionärerna som buar åt två ryska tonåringar i Köpenhamn när det är Eurovision Song Contest, är de goda då, är de fredsälskande människovänner då?
Jag vet inte var jag är.
Jag ger en och tio euro till en tysk som luktar svett och har gles skäggväxt och visst munläder.
Jaha.
Men jag undrar sd (och nu är jag bakåt i tiden vid biblioteket i Malmö igen, tillbaka i 30-talets desperata Tyskland igen): Varför står ni egentligen utanför biblioteket?
Varför går ni inte förbi mannen som säljer Faktum här varje dag (som sliter) och han som sitter och tigger (som sliter), eller ... varför pratar ni inte en stund med dem. Varför går ni inte sen in på biblioteket och läser tidningen, lånar en tidskrift, pratar med folk, lånar en bok, läser en bok, försöker sätta er in i människors olika (och lika) sätt att vara?
Varför gör ni inte det?
Varför står ni som dumma åsnor med skygglappar och spyr ur er färdigrepade floskler om hat?
Varför regnar det över turisterna, varför märker inte pojkarna som spelar fotboll mellan borden och pelarna och statyerna det?
Varför är den långa stranden i Fuengirola fri från tång?
Jag fattar inte!

Vägarna, vägarna, vägarna leder


Vågorna, vågorna, vågorna dundrar och när vi går på strandpromenaden suger det i badtarmen. Det är fortfarande lågsäsong men i Fuengirola är det ändå alltid säsong.
De senaste gångerna har jag rest hit själv. Promenerat fram och tillbaka längs stranden.
De senaste gångerna har jag varit uppe extralänge dagen före avfärd, för att kunna sova på flyget. Men det gick inte den här gången.
Det är alltså annorlunda nu och vågorna är annorlunda för när vi alltså går på strandpromenaden blir vi alltså så badsugna och vi tar av oss och närmar oss och närmre och närmre och det dundrar och du blir så liten då, du förstår naturen, du förstår hur roligt det kan vara i den där litenheten, att du inte behöver sträva efter att vara större eller störst, inte behöver förstå allt.
Annars är de sej lika, engelsmännen, deras kroppar är fantasifulla mönster av rött och vitt (variationer av den engelska flaggan) när någon har legat på sidan i några timmar, en annan har haft en konstig ringning, ett linne som drar skarpa gränser, somnat med en bok på bröstet.
Det är en särskild poesi, de engelska solbrännorna.
Jag brukar åka ensam. Hororna och dealarna brukar kontakta mej, erbjuda tjänster, under mina promenader.
Jag brukar sitta med min skrivbok och en vanlig bok på barer och caféer med klinkergolv i brungråvita nyanser, titta på någon fotbollsmatch på teven som alltid är liten och högt placerad.
Eller grustennis.
Men nu var vi två vuxna och två barn som for. Sen kom Windy med familj och imorgon ska vi vidare till La Cala de Mijas där mina kära föräldrar firar femtioårig bröllopsdag.
Ikväll ska vi kanske inte äta på den indiskitalienska restaurangen igen, men den finns i våra tankar.
Men Anna och Kalle ska hoppa studsmatta igen.
Och jag ska väl berätta några anekdoter om Hasse Kvinnaböske igen.
Du undrar vad jag försöker säga?
Jo, att jag kommer att vara en ensamvarg i mångt och mycket även i fortsättningen, men det är fint att tillhöra ett fint umgänge också, verkligen.

Sunday, May 11, 2014

Hantverk och känsla och nerv

Jag lyssnar på Olle Adolphson. Han hann bli sjuttio och hade fyllt åttio för två månader sen om inte sjukdomen hade tagit honom.
Hans musik kom till mej när jag var liten. Och stannade kvar. Och hans sånger gör mej trygg och förbannad, så gammalt och nytt och bra och (det är vad jag pratar om) tidlös kvalitet. Om du inte tycker om Olle så är det dej det är fel på.
Det är så jag tänker när jag läser en bok (av en ganska ny författare som jag vill, verkligen vill, tycka om) för recension och den är lugn i tilltalet men så fylld av ouppnådda pretentioner och ... ja, pladder. Den skriker: Generationsroman! Tidsdokument! Den knyter sej själv. Den blir mycket sämre än vad den hade kunnat bli.
Och jag lyssnar alltså på Olle Adolphson och du tror kanske att det är glättigt eller sentimentalt eller käckt och gitarren på knäet på fotpallen och några supar i fjärden.
Nej! Det är komponerande av musik och texter, och ett exakt känslomässigt framförande. Det är ett evigt skalande för att hitta kärnan, sen kan man visst klä den i vackra kläder. Men det är kärnan, mina vänner, att hitta och tro på den.