Monday, October 22, 2018

Kalle Berggren

Från att jag var tjugo, eller nitton, har jag känt Kalle Berggren (och Ann-Marie). Han var journalist och författare, sanningssägare. Han stöttade alltid mej på sitt landskronitiska sätt, även öm vi inte träffades superofta. Jag pratade med hans styvdotter för ett slag sen, Sofia, Soffan, som har varit en vän till mej i trettio år. Men jag fick inte skriva om Kalles död, han ville inte det, förrän hans aska var spridd. Ingen begravning. Inga stora ord i tidningar. Konstigt med en så stor man. Han är värd alla hyllningar. Men också typiskt Kalle. Varenda gång jag signerade en ny bok kom Kalle och Ann-Marie, köpte flera ex. "Det är bra Jonas." Jag minns en kväll när de bodde vid Vilan, Kalle skulle lära mej att bli journalist, jag var väl tjugo då. Den värmen, blandad med viss kärvhet, och mod. Jag tycker att det är så tråkigt, Kalle, att du inte längre finns. Men du finns.

Sunday, October 21, 2018

Sibbarps kallbadhus

isen sprack
när vi badade
stenarna därute
lågvatten
fåglarna därute
svanarna och ankorna
sen in i bastun igen
gubbarna
de tjocka magarna
han med det amputerade benet
friheten därute
han hade varit i Vietnam
flytt till Sverige
i bastun kan man se ut över havet
är det friheten därute
att vara soldat
fåglarna som flyger



Wednesday, October 17, 2018

den sommaren

en fågel flög in i rutan
landade på balkongen
hotellbastun sen den kvällen
flög igen
cyklade bort från Halmstad
ska jag någonsin få se dej igen
cyklade till min barndom
det rivna huset
vågorna och havet
det vilda som jag sugit i mej
cyklar i min mardröm
ska jag någonsin få röra dej igen



Sunday, October 14, 2018

jag lämnar aldrig dej

du var ännu en som aldrig skulle lämna mej
dessa krokiga stigar som jag gått
i den trädgård som jag valt
den vilda skogen där jag svalt
du var den sista som aldrig skulle lämna mej
den vackraste blomman
en bil körde på mej på gatan
några blåmärken
jag lämnade aldrig dej
eller
de gjorde inbrott i min lägenhet
och källaren
du gjorde inbrott i mej
då när det snöade
och alla lyktorna
minns du det
jag lämnar aldrig dej


Monday, October 08, 2018

vargarna

rosorna och taggarna
de som hatar vargarna
fåren
alla trötta dagarna
alla trötta åren
jag går ut och ser en stjärna
du skimrar bara för mej
jag möter dej så gärna
i en himmel
i en soffa nära dej

Sunday, October 07, 2018

Karaoke

Innan dagen, eller kvällen eller natten är slut, vill jag rikta ett stort grattis till en av mina bästa vänner, Danne. Och Janne. Men det var Danne som fyllde år. Dessa dagar av att inte må så bra. Av ensamhet. Eller nere vid havet med bara fåglarna och några hundar med människor. Jag vet inte vad det är med fåglarna. Kanske min flygrädsla. Men svanarna och deras livslånga kärlek. Kanske det. Thomas var också med, han är silversmed. Vi drog runt lite på Vesterbro, pratade om Kim Larsen som vi alla alltid har älskat. Sen blev det karaoke. Vi träffade två kvinnor som var roliga. Danne sjöng tre låtar, vi andra lät bli (men vi sjöng med till flera låtar och hejade på modige Danne). Sen åkte jag och Janne hem medan de två andra fortsatte ut i natten. Jag var tveksam till att följa med till Köpenhamn, jag har blivit ickesocial, men jag är glad att jag gjorde det. Vänner. Cyklade hem i regnet.




BoIS

Jag har varit supporter (och då menar jag supporter i ordets rätta bemärkelse) till Landskrona BoIS i över fyrtio år (det klassiska, gick till IP med pappa bror, kusiner, farfar för första gången på 70-talet). Jag har varit på många bortamatcher. Jag har stått i klacken, men det var längesen. De senaste mer än tjugo åren har även hemmamatcher varit bortamatcher. Jag har åkt moped från Vollsjö till Sjöbo, tagit bussen till Lund, tåget till Landskrona gått till IP, och samma väg tillbaka. Jag har bott i Limhamn sedan 2005, cykla till Centralen i Malmö, tåget till LA, gå till IP. De senaste åren har det blivit färre matcher, delvis pga familjesituationen med barn. Men främst för att jag har blivit så förbannat trött på de invektiv som de mindre bemedlade fläker ur sej (absolut inte alla, jag älskar när klacken sjunger och stöttar sitt lag, dock kan jag vara utan rasistiska och homofobiska skrik). Jag har blivit trött på att det euforiska förändras till aggression. Jag älskar BoIS, det är inget som kan försvinna. Men jag som brukar stå nedanför klacken vid stängslet och åka tre timmar för en hemmamatch, har tröttnat. Jag känner en olust, inte pga av laget även om de gjort en kass säsong, utan pga de wannabeehuliganer som förstör. Och nu detta i Växjö, skäms! Försvinn!





Thursday, October 04, 2018

jag vill att det regnar

det snurrar fläktar överallt
jag har tröttnat på solen
det är skönt att bli våt
att cykla i i gummi och galon
då syns ingen tår