Friday, March 30, 2012

En dag måste du betala

Ibland passar dom långa sångerna bäst. Too close to heaven med Waterboys- Och en solnedgång.
Ofta passar Claes Hylinger. Om och om igen. Läste Ett långt farväl och ville till Helsinfors, Åbo och Göteborg.
Tog på mej den gamla varvsarbetarjackan och den var skön i vårkvällen.
Simmade 1200 tidigare. Det går långsamt snabbare och längre. Satt på en bänk sen. Läste Hylinger, igen. Främmande land och jag tänkte på Kvällarna på Pärlan som jag ska läsa sen och jag ska besöka Paris och London och ner till Antibes och det finns något som Evert Taube kanske inte startade, men ändå.

Tender is the night med Triffids. Och det är så det känns. Som att mycket är möjligt. En regnigare och blåsigare dag hade jag bara sett problemen, att allt kan vara gått åt helvete om bara ett par månader.
Men jag väljer den ljusare vägen idag, eftersom det var den som kom till mej.

Wednesday, March 28, 2012

Det lilla livet

En swimmingpool.
Det kommer alltid tillbaka till det.
Jag minns för mer än 30 år sen en resa till Spanien. Jag minns att jag hade en röd T-shirt. Jag minns några tevespel i ett kallt rum med pingis eller biljard. Klinkers.
Jag tyckte också då om att vara barfota.
Jag minns att mamma tiog tiden, att jag var tvungen att vara uppe en viss tid mellan baden.
Jag fick så ont i öronen.
Jag minns Rinomar och Alvedon, kanske näsdroppar.

Nu ligger Anna i soffan, sover ibland, vaken ibland.
Jag skär äpplet i bitar och hon äter, jag tjatar, hon äter. Sen somnar hon. Sen, efter tre timmar, har hon ätit ett äpple.
En vanlig förkylning, snor, hosta, feber.
Igår när Elsa hade lagt sej i sängen fick Anna ligga kvar i soffan. Jag såg hur hennes lilla hjärta slog fort fort.
Idag är hon bättre. Åt ett kex också. Två halva glas äpplejuice och ett halvt med mjölk.

Och swimmingpoolen kommer tillbaka.
Imorgon är det torsdag och då badar vi. Men inte Anna imorgon. Badförbud. Barndomen är en plåga.
Men hon har blivit lovad en glass ändå. Någon måtta på smärtan får det vara.

Tuesday, March 27, 2012

Fragment till en skiss

Landskronas höger- och skumbruna politiker. Öka spänningarna. Monument. Vi smällde den första atombomben i Landskrona när verkligheten till sist så krävde.
Monument över den totala trångsyntheten och egoismen, oförståelsen.
Bygga bort problem.
Landskronaborna har kunnat håna Malmö nu ett slag. Skönt att inte alltid vara värst. Lyckades man bygga bort problemen i Malmö, Torkild? Men du kanske har den hemliga trollformeln.
Kognitiv beteendeterapi? Nej tack, vi knallar vidare på den minerade vägen vi alltid gått.
Och i talarstolen stod i veckan sd:s ordförande i väst och allt. Skällde på sossar och invandrare. Som ett uttuggat dåligt skämt orerade han (och man kunde se hur han mysande klappade sej själv på axeln titt som tätt, där satt den, gycklaren) om var Lill-Olas gränser låg. Sakliga argument biter inte på den mannen, han hade pratat med gamla släktingar som bott länge i Landskrona. Riktiga landskronabor, får man förmoda, med huvudet på skaft.
Där finns något att snubbla på, låtom oss sålunda göra.
Få vill flytta till Landskrona. Det tycker Torkild bevisar att satsningen på bebyggelse av norra Borstahusen är bra.
Knall, pang på den gamla uppsprängda vägen.
Som Torkild säger: "Den negativa bilden är en spegling av verkligheten."
Som Kalle Berggren ungefär skrev: "Sex år med Torkild. Vad hade hänt om han var tränare för BoIS."
Vad hade hänt med verkligheten då, Torkild.
Verkligheten är att dom som har det sämst i samhället mår dåligt och du skiter i dom, det mullrar tiilräckligt länge, det har du också hört. Men du skiter i vilket. Men du vet att det kommer att explodera. Och inga murar är höga nog för att skydda ditt fort i Norra Borstahusen, Torkild. Men för all del, mura in dej där du, och ta den där nickedockan från sd med dej.

Sunday, March 25, 2012

HD - söndag

Nils Schwarz recenserar Lukas Moodyssons senaste bok i Expressen och berättar en historia: ”En kvinnlig norsk filmregissör har hört av sig och vill att han (Moodysson) ska skriva manus till en spelfilm om flyktingsituationen i Europa. Moodysson är tveksam, han känner att han lever alltför långt från flyktingarnas verklighet.”

Det tar tid att lära känna en stad. Kristian Lundberg har skrivit sitt Malmö länge, likaså Fredrik Ekelund.
Jag skriver om människor i min närhet. Men friserat, förfulat. Jag skriver om det jag ser, innanför och utanför mitt huvud.

Jag har bott i Malmö i nästan tjugo år. Jag skriver om invandraren i närbutiken, han som alltid pekar på mina hörlurar när jag handlar tidningen eller yoghurt. ”Vad lyssnar du på?” Och redan där kolliderar vi inte, möts vi. ”Bra musik bara ...”, säger jag och dörren pinglar elektriskt och jag cyklar till Kockum fritid där jag simmar, nära Västra hamnen. ”Nä, det är inte många gamla kockumare kvar nu”, säger en gubbe i bastun och någon snurrar en handduk och luften snurrar och svetten snurrar och blandas. Men det verkar han inte märka. Han som brukar ligga längst upp, den tjocke mörke som alltid bär svart T-shirt och i vattnet plaskar han som vore han i nöd. Han kanske är i nöd. Eller, han kanske har något att dölja. Jag har råkat se ärret en gång, alldeles rött från midjan upp över magen och bröstet. Jag tänker bara på krig. Han kanske har anlag för yrsel. Han kanske har ramlat från en stege när han rensade stuprännor, oturligt ner på en tunna med vass och rostig kant.
Men jag kan bara tänka på krig och vet ingenting och jag borde kanske inte skriva om mannen.
Jag menar: Det finns redan alldeles för många författare som berättar dåligt om saker dom inte känner till.
Jag menar: Jag kan ju skriva om kvinnan som aldrig simmar, bara står stilla vid den grunda delen av bassängen. ”Det är ju inte demokrati”, säger hon på bred malmöitiska, ”att dom är med i riksdagen, så får dom ändå inte vara med och bestämma.”
Jag menar: Jag är en lat författare. Jag gräver där jag står och skriver om det.
Jag skriver om alkisar och knarkare, om deras läkare. Jag skriver om entreprenörer och en cykelhandlare med halsen avskuren.
Jag cyklar mot Möllevångstorget och jag kan skriva om när jag blev rånad vid Triangeln, skriva om konstnärinnan som mördade soldaten, hennes pappas mördare. Hon hade inte fyllt tio då, i det som blev Kroatien. Eller han som delar ett stånd på torget med vänner eller släktingar, som kör båt på sommaren åt en man som gjort sej en förmögenhet på att hyreshus han äger förfaller.
Jag kan skriva om alla glada promenader på gatorna mitt i natten.
På måndagarna cyklar vi till Folkets park där min äldsta dotter går på cirkusskola. På vintern brukar vi åka skridskor i samma park.
Jag vill ha en helare bild av Malmö. Jag vill läsa alla. Jag vill läsa den verkliga historien om överklassen, medelklassen, den utanför schablonerna.

Den viktigaste boken som jag inte kan skriva är redan skriven. Den heter Jag är Zlatan Ibrahimovic.

Det ansvar jag gett mej själv som författare i Malmö: Jag vill skriva till förståelse och förändring.

Det tar tid för mej att förstå det jag vill skildra. Som mycket ung i Landskrona skrev jag låtar och historier om städer utan namn. Något äldre i Malmö skrev jag om Landskrona, på landsbygden skrev jag om Malmö och tillbaka i stan kunde jag berätta om den dräpte grannen, om pyromanerna och skottlossningar och knivslagsmål på vischan där jag ofta kände mej otrygg.

Två eller tre gånger vikarierade jag som SFI-lärare, då blev jag kallad Storken på ett språk jag inte förstod. Och när Zlatan ska sälja sitt hus på Limhamnsvägen skrivs anonyma kommentarer i Sydsvenskan om att bara strutsar kan känna sej trygga i Malmö.
Jag lärde mej en gång om skrivande: Skriv verkligheten och hoppas att läsaren förstår och hjälper till på vägen mot revolutionen.
Jag gräver där jag går.

Wednesday, March 21, 2012

Saken är biff

Jag har skrivit klart en text till en tidning.
Beställningsjobb. Jag får inte många, men det är jobbigt för mej som är kulturjournalist lite på trekvarts.
Så litar jag på mej själv ändå, gör som när jag skriver bok.
Roligt att det är Kristian Lundberg som dragit igång debatten. Han pratade en gång om tillit till processen.
Och Arne Johnsson som berättade om hur han fick slut på sina problem med beställda texter: Vill dom ha en text av mej så vill dom ju att jag ska skriva som jag skriver. Inte konstla till det.
Så jag har samlat skit, skrivit dynga.
Så när jag simmade föll bitarna på plats. Jag satte mej på en bänk sen och skrev texten, bara ett citat från första versionen fanns kvar. Annars var allt borta. Men jag hade inte kunnat skriva det bra om jag inte skrivit skiten först, och redigerat sen. En process, och tilliten till den.
Så löser det sej.
Så får jag hoppas att redaktören tycker likadant.
Jag har simmat långt ut från land

Det finns givetvis knep.
Givetvis finns det människor eller stunder som avslöjar knepen ibland.
Men en alkis kan aldrig dölja allt för alla. Plufsigheten kommer förr eller senare. Andedräkten. Kroppens lukter. Skadorna, blåmärkena som kommer lätt och försvinner svårt. Humöret.
Om man nu vill dölja.
Om man nu inte bara vill vara rak och ärlig.
Om man nu inte bor i en annan värld, fast samma.

Det är några år sen och jag trampade Lunds gator och försökte hålla den där balansen. Och man kan fundera på sånt som att komma tidigt (hinna beställa en öl) eller komma sent (när dom andra har fått något att dricka).
Förr luktade man rök också.

"Det är ett farligt yrke", sa alkoholläkaren. "Jag har stött på många från din bransch under mina fyrtio år här", sa han.
Vi satt på Beroendecentrum i Malmö.
Jag dricker inte längre alkohol. Ingen folköl. Ingen lättöl.
Jag kan inte längre. Jag vill inte längre. Min kropp har sagt till: Nej! Det räcker nu.

Det var i Lund för några år sen. Jag skulle bli bjuden på krogen i egenskap av författare och alkis. Jag var skeptisk till min medverkan.
Jag kommer ihåg krogen.
Jag kommer ihåg Sydsvenskans Andreas Ekström som hade någon tes han ville låta oss driva fritt, men fast.
Det var en sommelier, en nykter student och någon till.
Och alkoholläkaren.
Jag minns att jag tyckte att han var sympatisk. Jag drack lättöl och jag undrade hela tiden om han kunde se igenom mej. Att lättölsbubblan skulle bli folköl och sen spricka.
Jag minns att jag tänkte: Vi kommer att ses igen, min vän.

"Jag jobbar bara timmar nu", sa alkoholläkaren år senare på Beroendecentrum, "jag håller på att gå i pension."
Sen visade han boken han hade skrivit.
"Det är ett helvete att vara beroende av alkohol", sa han, "ja, det behöver ju inte jag berätta för dej."
Så sa han. Det tycker jag var fint sagt.

Tuesday, March 20, 2012

Jag skrev lite blogg som jag av misstag publicerade. Sen gick jag tillbaka till artikelskrivande. Nu ska jag redigera novell. Om någon eller några timmar skriver jag kanske klart blogginlägget, eller inte, eller något annat.
Men en sak vet jag: att då har Elsa badat färdigt och jag har slutat lyssna på Caj Karlsson. Just nu är det till exempel Lasse Berghagen.

Monday, March 19, 2012

... and the king aint satisfied til he ruels everything

Den här solen i blåsten. Anna till utedagiset och Elsa till skolan och det ska komma en ny flicka till klassen och Elsa har drömt hela natten om att kunna säga att hon inte kan prata engelska.
Och just denna morgon var det det vackraste.
Och vi bytte havregrynsgröten mot mannagryn. Det är inte värt besväret, meck med mjölk istället för vatten, kletare klet i grytan.
Och inte alls lika gott som i mina drömmar.

Jag köpte Darkness-plattan med Bossen på sommarlovet mellan åttan och nian, tror jag. När jag hade sommarjobbat som rörläggare (lärling). tretton spänn i timmen vill jag minnas. Eller, vill jag inte minnas. Eller, borde jag minnas. Dom där veckorna sju till fyra var viktiga för min syn på saker och ting senare i livet.
Som Badlands.
Sen hör jag Night.
Sen är jag där Lowlands, Darklands, Trashlands.
Och någonstans måste man förstå människor och deras handlingar.
Jag tänker på det när jag skriver om en malmöförfattare.
Att man måste göra andra människor förstådda, göra sej själv förstådd.
Är det sympomatiskt att högerledare ofta har så svårt för att fatta det som har flera lager? Jag tror inte det.

Jag hoppas att Elsa lär sej engelska och att den engelska flickan lär sej svenska.
Det är alltid världar som öppnar sej.
Och en sak består när vårvindarna piskar från väster. Havet luktar hav och friskt och vilt och det är det jag vill bli. Hav? Nä.
Ooa hela natten

Jag var så ung då, äldre än nu.
Jag minns det allvaret. Och jag har ändå mycket mera ansvar nu. Man kan inte gå sörjande genom livet, eller grubblande. Man ska inte låta bli. Men släpp den glade anden fri, så ofta det går.
Sen kan Bob Dylan sjunga My back pages.
Det handlar om positioneringar.
Men ge oss fri lejd och lite glad rocknroll. Då jävlar.

Hur ska en författare i Malmö skriva om Malmö.
Ska man bliva vid sin läst.

Men alla dessa mörka hål. Vi hamnar alla där.
Det finns väl bara två sorter då, vi som börjar klättra, och dom andra.
Men vi klättrar olika fort.
Och vi trillar olika ofta ner igen.
Men vi klättrar.

Det är lättare att vara journalist.

När jag ser Bruce Springsteen sjunga Twist and shout, Do you love me, och grundstenen La Bamba.
Det är vad det handlar om. Sväng, glädje, en gnutta olycklig kärlek.
Pojkarna i kriget. Pojkarna och flickorna som slutat arbets- eller skolveckan. Uppe ur gruvan behöver du en svängom och den euforin, den skapade som kommer från jorden från hjärtat och blir den verklighet den belongs to.
Sen kan Bob Dylan sjunga She belongs to me. Och det är möjligen en helt annan sak.

Ska en malmöförfattare överhuvudtaget skriva om Malmö.
Ska man skriva om sånt man inte känner till. För sakens skull.

Dansa. Vi har alla kvar några hinder på vägen.
När jag dansar är jag fri. Men inte bara då, det skulle inte bli mycket frihet då.

Eller ... ska man lära sej om det som anses viktigt och sen skriva om det.

Det är väldigt lätt att skriva om Malmö. Det är mycket svårare att förklara om vad och varför jag ska skriva si eller så om Malmö. Jag skriver det jag skriver.

Jag gräver där jag står och jag flyttar mej.

Vad är en malmöförfattare???

Friday, March 16, 2012

Call me the wanderer

Han liknar nån annan, Israel Nash Gripka. Men han spelar bra.
Det tror jag att jag har haft som mål ibland: Att inte likna nån annan. Men vara bra, skriva bra. Jag skulle vilja sjunga bra. Nästan ännu hellre spela bra. Sjungandet fixar jag med charm och en och annan pausering.

Jag har alltid velat se ut som mej själv. Att komma nära det passande i varje situation men ändå vara kompromisslöst jag.

Det är lite knöligt på cykelsadeln dom här dagarna.
Jag har fått Spotify Premium men kan inte sätta igång utan plågas av reklamen.
Nu har jag beställt förstaklassbiljetter till och från Sveg. Där ska det finnas internet. Hallå ja när jag ska fixa det.
Och i Henning Mankells hus, hur ska jag få igång internet där?
Kan vara skönt att vara utan.
Lite blåbär och några björnar bara. Annars tar jag Mohlins Taxi in till Mysoxen och äter utter.

Det är lite knöligt på bänkarna och egentligen lite för kallt, för många amatörer som ska åt den första solen.
Jag satt på balkongen i brassestolen. Lyssnade på Staffan Hellstrand och reklam, kom på att det oftast är sillrom i småburkarna med rom. Jag har svårt för sill. Köpte stenbitsrom och när mina barn åker bil med farmor eller farfar brukar dom få ta varsin gammal Kalle Anka-tidning från tiden när jag och mina syskon bodde hemma.
Jag längtar efter just det avsnittet, och jag gillade aldrig Musse riktigt, men när han och Långben ska fiska stenbit.
Och jag var redan då en gammal krabbfiskare: stenbitar vände man på och dom större satt man på eller dök ifrån. Typiskt mes-Musse, fiska stenbit.
Jag ska äta lax, kokta ägg med stenbitsrom, i alla fall.
Och en björnbiff när jag kommer sex kilometer från Sveg, Överberg.

Och där i dom hoande nätterna ska jag redigera text och vara väldigt noga med vilken musik jag lyssnar på. Israel Nash Gripka har en bra chans att få hänga med.


Halmtorvet på Vesterbro i Köbenhavn. Bänksittning i mars. Jag trivdes i fejkad butterhet.

Finns det glaciärer i Härjedalen.
Ska man stå stilla när man stöter på en björn? Glo in i ögonen?
Och om vargen går.
Eller en bindgalen älg.
Jag skulle gärna stöta på en bäver. Där vid vattnet tror jag att vi, inte skulle bli vänner, men hysa någon sorts respekt för varandra.

Tuesday, March 13, 2012

Allt finns att fånga och tappa

Nu lyssnar jag mycket på musik.
Jag har så svårt att koncentrera mej på böcker.
Jag är så trött på politik. Det är faser. Jag brukade vara så förbannad. Det är bara poser. Det är bara spel.
Igår, när tåget far ut över bron och om jag åker med någon annan pekar jag alltid till höger, "där brukar jag bada". Att det känns större på sista bryggan. Som ett annat land man når med broar och tåg och kanske flygplan. Färjorna. Jag saknar färjorna.

Jag lyssnar mycket på Thåström och Leonard Cohen.
Jag gillade The Future. Den skrev jag en bok till. En annan bok skrev jag till Greatest Hits, Cohens tidiga.
Det blir något av hans senaste också, det är jag ganska säker på.
Jag har inte skrivit böcker så Thåströmskt. Han är ju en svävare. Han tar sej in och ut, hela tiden.
Leonard är ett fartyg på väg ut och in genom dimman.

Vi hoppade av vid Kastrup igår och åkte vidare med Metron. Ett annat sätt att gå vilse på. Jag försökte läsa korr men det tar en dag till.
Hundar, till exempel. Dom finns i skrivandet av mina böcker.
Det är svårt att förklara när barnen just har somnat och det finns inte ett enda Sims som jag på något sätt förstår mej på.

Men det är lakoniskt jag ser på politiken. Har det lilla jag skrikit redan gjort mej hes.
Jag blir inte upprörd av sverigedemokraterna längre. Är det den långsamma passiviseringen jag upplever.
Jag kallar det faser.
och då har jag varit i Danmark, allt normaliseras. Vi blir inte längre förvånade av Alliansens påhitt. Gränsen för vad det mänskliga förståndet kan förstå har passerats.
Ilskan kommer tillbaka.

Kor har varit viktiga. Krabbor. Lax, överallt i mitt skrivande dryper det av lax och räkor.
Glass. Nogger mint går jag över till ibland.
Nu börjar sporten, en konstant i tillvaron.
Igår tittade jag länge på en skylt av Champagne Brus, en annan konstant. För lite choklad men Danmark. Och kallt blåste det just då, annars mest varmt.

Monday, March 12, 2012

Drive

Jag turas om vilken skinka jag ska luta mej på.
Och nu när jag skriver bra är jag inne i det. Jag vill egentligen inte ha den andra världen men trivs ganska bra i den när jag är där.

Jag ska läsa ett sista korr, sen är MORD klar.
Jag jobbar med två noveller till novellsamlingen som ska komma ut tidig höst, hoppas jag.

Vi blev hämtade i Limhamn igår. Anna, Elsa och jag. Det var min pappa som körde oss till Borstahusen. Varenda gång han berättar historien om skolkamraten/vännen. för varje varje gång förändras något. En glimt som förändrar/fördjupar min bild av den självmördade kamraten, som förändrar min pappa.
Plocka betor.
Igår handlade det om att plocka betor. Och en ttorrdocka har gått på grund i Lundåkrabukten och dom har grävt en ränna en fåra en kanal. Ideliga missöden när dom sla släpa, släppa, valen fri. Men det är bara en torrdocka som söker sin hamn.

I en av novellerna kör han hemåt, pappan, för att upptäcka att det inte fanns där för honom, hemmet. Ut på vägarna igen, fortsätta söka efter plasthinken med grusade diamanter när det börjar falla i solen vid regnbågens slut.

I en annan novell, som är klar, är det efteråt.
Det var en jävla röra han lämnade efter sej, han som inte sökte, bara drog från trapporna uppför i Göteborg. Och barnvagnen dunsande på släp. Det pallade han inte med.
Det beror alltid på vems ögon du tittar genom.
Nä, det är en snopen historia det.

Så vi åkte norrut igår och strax efter vi passerat torrdockan fick jag höra att han var femtio när han tog livet av sej. Jag trodde att han var mycket yngre. och historierna om honom har förändrats nu, min pappa har förändrats. Det som var tramsigare lustifikationer förr, har en mörkare underton. Jag tycker att det är vackrare så.

Den andra novellen är verkligen snopen i sitt uppvaknande.

Tuesday, March 06, 2012

Äntligen MORD

Jag var trött på att skriva om smärta.
Jag var trött på att leva mej in så förskräckligt i huvudpersonernas jobbiga liv.
Så jag började skriva lustfyllt med ett leende på läpparna, en långnovell om ... mord.
Det blev till slut tre delar, tre långnoveller som är en roman.
MORD
Två av delarna är publicerade i andra versioner i Helsingborgs Dagblad och i novellsamlingen Till Killor with love.
Mot slutet av mordskrivandet fick jag kämpa. Det lättsamma i att skriva om mord höll på att ta knäcken på mej. Jag saknade mina tragikomiska gestalter som brukade snubbla runt i mina böcker. Jag la in lite svärta bortom morden, och när jag till slut var klar gav jag mej på den riktiga undergångshistorien om Candy.
Morden och handlingen utspelar sej i Borstahusen, Möllevången och Limhamn.
MORD skulle ha kommit ut i höstas, men det blev trubbel för förlaget.
Jag skäms inte det minsta för mordböckerna. När jag nu läser korr märker jag att jag skrattar, och, att det faktiskt finns en smärta både här och där.


Bild: Mattias Elftorp

Den som bara vill läsa Stieg Larsson eller Dennis Lehane eller Pelecanos får vänta. Detta är Dan Turéll, Trenter, möjligen Chandler. Detta är Jonas Bergh goes cosy crime.
I maj ska jag äntligen få kasta ryggsäcken MORD i sjön för att aldrig mer återvända.