Monday, January 27, 2014

en annan gång fotograferade Danne ett hjorthuvud


Det började snöa när vi lämnade Hovedbangårdens marschmusik och steg ut på och korsade Reventlowsgade, och sen Istedgade och det fortsatte snöa i vinden och hela dygnet i Köpenhamn, skulle det fortsätta snöa i vinden.
Det är ju de gatorna, även om vi är turisterna ... är vi turisterna? är jag en turist i Köpenhamn? Köpenhamn i mitt liv, hela livet, det är klart, okej då, en annan sorts turist, men ändå en turist, jag lever ju inte här, hälsar bara på ibland och allt förändras ju, det är inte samma tåg som stannar på Hovedbangården, som rusar förbi, inte samma snö som yr i blåsten, jag vet ju knappt att Revenlowsgade heter Reventslowsgade, precis som jag inte är Landskrona, aldrig har varit, bara en betraktare som gått på gatorna och hoppat in i pjäsen ibland, och inte Malmö är jag, Möllan, det är inte jag, det är de yngre som dricker ölsorter vi aldrig kände till (vi kände bara till en stor ljus, en stor blandad, en stor mörk, åh! har ni mellanöl på fat! åh! grabbar! de har Guiness, men det var senare, när vi kommit hem från London och Nordirland), jag är möjligen Limhamns bibliotek när pensionärerna läst klart tidningarna, har gått hem till kaffekoppen (och bara han som luktar sprit, och han som luktar mediciner, och han som bär på papper och stora tunga glasögon är kvar) och jag är möjligen Malmborgs mellan nio och tio på kvällen när de håller på att packa ihop delikatessdisken, några skivor rostbiff, en tjugosjukronorslyx i vardagen, jordgubbar och kanske en kvällstidning ... det är jag.
Men Köpenhamn, Istedgade. Och det snöade i vinden och det var söndag och utanför Maendens hus dealar någon små mängder narkotika, skrynkliga sedlar i små valörer och vi måste ju äta och det finns den japanska snabbrestaurangen där vi kan sitta och glo ut på Vesterbrogade och äta sushi och räkmacka och en med rostbiff och jag använder kniven till att skrapa bort majonäs och remoulade och det är en skön instrumental musik, slött medryckande och utanför blåser snön och det är ganska varmt och det är sjätte gången jag är här och jag har aldrig suttit i närheten av så länge och hennes sushibitar är små, men arton stycken och det är gott kaffe och jag åker inte så ofta till Köpenhamn (jag som brukade åka en gång i veckan med min skrivbok, min läsebok och mina tidningar, vardagens små jobbäventyr och en gång satt jag på City Pub och läste nästsista versionen av Och fortsätta vidare bort och en annan gång berättade Danne en fin historia och en annan gång fotograferade Danne ett hjorthuvud och alla dessa sånger som du inte trodde fanns, åtminstone inte längre, på jukeboxen) och snön lägger sej och City Pub håller stängt och det är söndag och kallt och hon vill kanske gå till Spunk och se på åttiotalsvideos, så ner till Istedgade igen men Spunk håller stängt och vi har bestämt att vi ska gå till en dansk bar innan hotellet och Pinden håller stängt och det är söndag och det är bara Järnbanecaféen kvar och det är som en parodi på danskt hygge, misär och stroppighet. Men en grönlänning vinner på spelautomaten och det skriks och skränas och det är alldeles för dyrt för att vara en sådan sylta men har nu färjorna en gång slutat gå och kommer nu en gång alla turister till Hovedbangården och några går ner genom marschmusiken till Reventlowsgade och då börjar de två pensionärsfruarnas män tycka att det är dags för en bajer och då är det hit man hittar, in i den manierade galenskapen med otämjda tigrar och trumpeter i en italiensk cirkusfilm.
När vi kommer till det mörkbruna hotellet åker vi den renoverade hissen med glasdörrar och vi tittar på varandra och tänker på utsikten och när vi har fått upp dörren till rummet går vi direkt till fönstret (den lilla balkongen) för att försäkra oss om att vi kan se ut över Tivoli, alla ljusen som lyser upp snön som lyser upp det gråa. Ja! Och det är sköna kuddar och sköna täcken och vi slår på teven och det är Alice Babs 90-årsdag och det visas en dokumentär från när hon fyllde 80, när hon gick med sin man med käppen omkring på Solkusten i södra Spanien och var lycklig, och idag är det Alice Babs 90-årsdag och jag vet inte hur mycket lycka man kan begära (jag vet bara att det är tjugotre år sedan jag låg i en annan hotellsäng i ett annat hotellrum i närheten av Hovedbangården och såg Björn Borg förlora i den där comebacken när alla andra hade stora racketar men inte Björn och jag tänker kanske så, att tiden är ett tåg som rusar förbi, men förr eller senare stannar).  

Tuesday, January 21, 2014

så hörde Niclas av sej häromdagen


Det var sista året i det huset och jag tänkte att jag skrev en novellsamling som att göra en platta. Några korta låtar, några halvlånga och två riktigt maffiga mastodontlåtar, gripande med korta andningspauser och sen fullt känslomässigt blås igen.
Det var sista året jag skrev i boden i den lilla trädgården och jag lyssnade på Waterboys Too close to heaven, Dylans Brownsville girl och Lou Reed och Säkert och Marit Bergman och och och, på blandbanden. Och jag lyssnade på Da Capo och Wermelin på radion och jag lyssnade på vinyl, Tant Struls Amason och Hasse Kvinnaböske.
Det var sista vintern och det var som en bastu i boden och min ekonomi var havererad och jag hade bråttom och Pangeprojektet hade kapsejsat och ett spökskrivarjobb hade kapsejsat och jag orkade inte sammanställa delarna till det som skulle bli deckaren Mord.
Det var tunga tider på alla plan och det skulle bli det sista året och någonstans visste jag att jag var tvungen att plocka fram kraft och jag hade några noveller och jag hade några skisser och jag hade Candy och Killor (som någonstans långt bort fanns vagt i verkligheten) och jag kom att komma så nära dem, känna så för dem och det hade kunnat bli två feta romaner men jag hade bråttom och jag ville att det skulle flämta, jag ville att de skulle ligga tätt intill din hud också.
Jag ville vara precis på gränsen till det som var too much eller patetiskt.
Jag ville att det skulle skälva.

Långt tidigare (på åttiotalet i Landskrona när jag åkt till Ängelholm och vapenvägrat och kommit hem till ett städjobb på AG:s, fettet i charkdisken och den stora maskinen som svabbade golvet och pustade rök) träffade jag Niclas när jag hamnade på praktik hos amatörteaterföreningen Harlekin där en värld som jag knappt anat öppnade sej och vi skrev egna pjäser, spelade teater, spelade musik, gjorde indiskt bröd och målade foajén och lyssnade på Kajsa och Malena, och jag var nitton, och ingen militär, ingen lärare, ingen äldre styrde oss i den där gamla teaterrestaurangen och det var något helt nytt i mitt liv som började.
Visst: Jag hade spelat teater sista året på gymnasiet.
Visst: Windy och jag hade skrivit låtar och spelat på pojkrummen.
Visst: Jag hade skrivit dikter vid hav i solnedgångar, i mitt vindpinade rum där Öresund piskade på höstarna och Köpenhamns vingliga lyktor ... och börjat på romaner om en häftigare kille i min ålder, en tuffare kille.
Men det som hände på Harlekin var något helt annat, friare, större inuti mej.

Så hörde Niclas av sej häromdagen och ville komplettera sitt Jonas Bergh-bibliotek med Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, och med Till Killor with love ( och här och här och här) och jag gick ner i källaren och hittade en halvfull låda bland förvånansvärt många tennisracketar och golfklubbor, och en liten halvtrasig vit stol som jag satte mej på och bläddrade i boken och tänkte: en bra platta detta, musiclover.

Monday, January 20, 2014

hennes önskan: "sug ut mej från den här kylan!"

Cigaretterna och röken och glada människor, än så länge glada människor. Sen blir det senare och det är kanske sent sjuttio- eller tidigt åttiotal (eller när som helst) och de är kanske i sena trettio- eller tidiga fyrtioårsåldern och det röks inte inomhus till vardags men det är fest och alla är glada och alla röker och alla är glada och du är ett barn på översta trappsteget och hör musiken och känner röken sippra upp och det är fest och det är glädje (men det finns en sorg hos några och den kryper längre utanför huden ju senare det blir och någon ska gråta och någon vill slåss) för det är fest och en grå januarivardag är långt borta (och det är den sorgen hos några ju längre kvällen natten varar, ju närmre morgonen kommer, söndagen, måndagen, grådagarna och det är vetskapen om det som gör att någon ska gråta och någon vill slåss) i den rökiga glädjen (och nästa dag i bitande gråa januari, eller vilken gråmånad som helst, ska alla fönster vara iskallt öppna).


"Världen mår förmodligen bättre nu med alla sina militanta rökförbudslagar, men någonting har också gått förlorat, och vad detta något än må vara (en känsla av sorglöshet? tolerans mot mänsklig svaghet? feststämning? frånvaro av puritansk ångest?) så saknar du det." Paul Auster

Monday, January 13, 2014

Fiskbullar

Och stormen Sven rörde upp och när vinden kommer från rätt håll är det lukten av hav, av tång och fisk och i vadarstövlar går två karga män med varsin spann och samlar fisklik. Det är de två männen som brukar stå just vid bron ut till Limhamns småbåtshamn de dagar när vintern uppför sej som vår, och du har glömt matsäcken, du trodde ju inte ... kunde ju aldrig ana ... att det skulle bli en sådan skön dag och när man fått upp värmen av promenaden, börjar det kurra i magen och man står med sina tomma händer. Men då har de två karga männen två slitna stolar som de fäller upp, och ett bord som de fäller upp, och ett gasolkök och en gryta och de säljer sina hemmagjorda fiskbullar och jag vill gärna stötta dem, men de otippat vårlika dagarna mår jag bra och äter hellre lax, men jag tänker på dagarna när fiskbullarna var min sista livboj att dra mej kvar i världen med.
Och jag minns barndomens somrar utanför Halmstad när mamma (som annars ville laga maten själv) deklarerade: "Fiskbullar!" Sommarmaten. Sommartryggheten.
Och jag minns de ensamma dagarna på våren utanför Halmstad på nittiotalet. Fiskbullar som en sista bön om ro.
Och jag minns ännu senare, de värsta alkisdagarna i Malmö och överallt, när jag inte hade ätit fast föda på veckor, när jag svalde multivitaminpiller och salt godis för att hålla något kvar, allt som rann ur mej. Magen som snurrade och värkte.
Fiskbullar som balsam. En halv, tugga och tugga och tugga och låt den sjunka, låt den landa mjukt, låt den stanna kvar, låt mej kunna trycka ner en halv till.
Och som en trygghet går jag på Malmborgs och bunkrar fiskbullar och: "Vad ska vi äta", frågar mina barn när jag kommer med skålar med morötter och små tomater innan middagen (och jag ser längtan i deras ögon, kanske efter trygghet, eller bara efter den lena hummersåsen) och jag vet hur lätt jag kan göra dem lyckliga. "Fiskbullar", säger jag och de ropar ja! och det är en skön stafettpinne (av det gamla bondesamhällets metod att använda allt på djuret) jag lämnar över.   

Saturday, January 11, 2014

lytt lyrik

ja, lycklig ändå
jag fortsätter gå
i natten och ingen väckarklocka som ringer
bara historierna i mej som springer
bläddrar i anteckningarna, bläddrar i huvudet
och det flyter verkligen så
det tränger och trycker sej på
det är en skapandets berusning
men jag gör andra saker
lagar korv med bröd
färglägger havet runtom en ö
jag styr en vardagens skuta
men jag kan inte sluta
den finns i mej hela tiden
boken, texten
mitt liv, förresten
och jag skriver roman på tre sätt
i hjärnan, i skissen, i datorn
ett yrare sätt
som blir lättare rätt
tankarna i huvudet
i simbassängen
under cykelturerna
att riva och bygga upp murarna
när som helst
i min kyrka frälst
i skrivboken och på lösa lappar
omedvetandets osynliga mappar
och in i datorn
varje dag
ett ständigt redigerande, omläsande, hanterande
varje dag
men jag gör andra saker
bygger torn av små askar
vinkar till fåglar som plaskar
ser svanarnas ungar växa
rättar en matteläxa
men varje dag
ett arbetstag
julafton, midsommar, nyår
nej! inte vänta ett slag
varje dag
det måste vara ett pågående flöde
det måste ständigt fyllas, det öde
men jag har råd med en bänk i solen
att sväva lite ovanför stolen
och jobba
att sväva lite ovanför molnen
att sitta på ett tåg till Köpenhamn
och jobba
åh, mitt skrivandes öppna famn
jag fortsätter gå
ja, lycklig ändå

Wednesday, January 08, 2014

Svarta rondellen

Nu är barnen tillbaka i skolorna och jag är tillbaka i simbassängen som en säl. Oh, the gratitude! Åh, vilken fröjd, det är en annan glädje än när jag var barn. Men är det någonstans jag blir barnet jag är så är det här.
Som att vara kär.
Ibland ler jag fortfarande ett sådant leende. Det är skönt att veta, lätt att glömma.
Igår var sista dagen innan barnen skulle tillbaka till skolorna. Källarteatern på Rudbecksgatan gav sista jullovsföreställningen. Anna och Alice hade kanske inte lyckats lika bra med manuset till Dracula-pjäsen som nyårsaftonens avantgardistiska succé-Pippi. Kanske var det bara att de ville för mycket. Men hängivenheten i spelet var smittande. "Och det är ju kul att de håller på", som vi sa och menade medan vi applåderade och de bugade sej.
Men jag cyklade sen och det var sista dagen på jullovet och det var den skånska vintern i sin ljumma prydo och tre grabbar på Djupadal körde rullskridskor och spelade landhockey och det är som att de har det i sej, ögonen i nacken, en cyklist kommer, vi girar smidigt vänster och det är lyckan och förnöjsamhet när det flyter mjukt som jag inte ska glömma att komma ihåg.
Komma ihåg det leendet, skrattet i affären när kassörskan förstod att vi hade något, en kommunikation.
Eller killen vid post- spel- apoteksavdelningen på samma Malmborgs, när han välte ner chokladaskarna och jag plockade upp och det var ingen vinst på tipsklubbens kupong och det var just innan de skulle stänga och han sa: "Du har kanske tur i kärlek."
Men jag cyklade och jag färdades bakåt i tiden, innan landhockeyplanen var byggd. "Det är match i Svarta rondellen." Vi var egentligen för små, det var inte vi som bestämde. Svarta rondellen, det tuffaste namnet i min barndom. Posters på Sweet och Kiss. Slade. Svarta rondellen.
Sen byggdes alltså landhockeyplanen och vi hade gympaskor, sällan rullskridskor och väldigt få vintrar spolades och frös det, och då var vi ändå hellre på Öresund.
Och landhockeyplanen hette alltså Landhockeyplanen och vår klubb hette BLK, Borstahusens landhockeyklubb och det var vår egen klubb och det var Anders, Hans och jag som var kärnan, som bestämde (jag var yngst och bestämde kanske minst), och vi kunde kalla klubben för vad som helst, vad vi ville, och vi valde BLK.

Monday, January 06, 2014

Bruksböcker

"Han spelade in spöken på en rullbandspelare och hur man än lyssnade hörde man inget, vilket bevisade hans tes att spöken är tysta." ur Dansa för oss, Michael Nyqvist.
Ibland känns det som att någon tar hand om mej.
Så jag fick alltså en byrå. Så nu ska vi kanske äntligen få plats med alla tröjor, strumpor, kalsonger, trosor. Alla anteckningar på papper, visitkort från restauranger och cykeluthyrare, kartor över städer och badorter, tidningar och ofullständiga kortlekar jag inte vill slänga, som kan bli viktiga en dag, pennor som inte fungerar.
En ny byrå, alltså. Eller en gammal som jag fått av mina gamla grannar. Jag gav dem en bok jag skrivit en gång, som tack för något. Det var trevliga grannar, frun och mannen. Vi stöter på varandra ibland och hälsar. Mannen gick i samma klass som Carla i Eldkvarn.
Så nu har jag två byråer. Tänk att ha en man i byrån. En underhållare, en sanningssägare, en historieberättare och avslappnad moralist. Att plocka fram när jag är trött på mej själv.
Annars har jag alltså snabbläst Michael Nyqvist, Dansa för oss. Han är en bra berättare av bra historier från det egna livet. Han verkar vara en sympatisk människa med fel och brister och viss insikt som får vinnas igen och igen.
Såhär låter det i en intervju med Fredrik Backman (En man som heter Ove) i HD igår söndag:
Backman: Jag sysslar med ganska banal underhållningslitteratur. 
Intervjuaren: Det låter som att du förringar dig själv? 
Backman: Jag förringar inte min insats. Men man får separera det jag gör och det som är stor litteratur. Jag skriver för folk som läser på en strand eller på en flygplats. Det är min genre.

Friday, January 03, 2014

En dag i taget

Jag är inget cykelproffs. Jag trampar runt med barnsadel och cykelkorg ute på Lernacken, vid parkeringsplatsen vid Luftkastellet. Här brukar den vita halvskåpbilen från tapetserarfirman stå, en ganska ung kille som äter sin medhavda lunch, öppnar dörren och röker en cigg efteråt, dricker kaffe. Någon gång har vi nickat till varandra, då när jag väntade in honom, lät honom köra förbi innan jag svängde ner på cykelbanan.
En dag i taget. 2013 cyklade jag 800 mil, som alla andra år.
En dag i taget. Det är också ett fängelse. Jag kan inte skjuta upp något. Jag måste skriva mina sidor. Jag måste cykla mina mil, mina minst 90 minuter om dagen (och ibland är jag bortrest, då lånar jag en cykel eller promenerar).
Allt annat kommer i andra hand.
Det är inte för att jag vill ha det så.
Det är för att det är så.
Ibland är det en frihet.
Men idag är det solsken och som vår vid lunchtid. På vägen uppåt möter jag tapetseraren i sin bil. Jag nickar lite lätt men han verkar inte se mej.
Jag tittar ner mot Barnviken. Hoddorna där. Den yttersta bryggan som är min. Som jag längtar till i badbyxor. Åtminstone till de första dagarna på bänkarna i mars i långkalsonger.
Som jag längtar till maj och juni. De fina dagarna i sena augusti, tidiga september.
När jag cyklar neråt möter jag en av de riktiga cyklisterna, i slajmad svart dräkt cyklar han uppför det våta leriga gräset, och lite längre norrösterut, efter Sibbarps kallbadhus, kan jag rycka till ibland (men inte nu, nu har det börjat regna igen, blivit mörkt och ännu blåsigare) när jag sitter med musiken och skrivboken, när cyklisten i sextioårsåldern i gul tajt tröja och keps kommer dundrande fram som en bisonoxe (kanske inte som en bisonoxe, men Anna och jag läste en bok om bisonoxar och det är ju ett legendariskt djur med lite trist anseende, småkorkade och lättirriterade, alldeles rasande för ingenting, lite präriegräs som försvinner bara) med ett bildäck fastbundet i ett ordentligt rep efter cykeln.
Dagarna när dammet ryker, när hettan gör mej törstig och en dag i taget och det tog tid att uppskatta bänkarna utan starkölen, folkölen, lättölen, utan ens alkoholfri öl, bara vatten nu på bänkarna (och inget vin sprutar ur fontänerna), att bada i och dricka och tänka att jag måste skriva om honom någon gång, mannen med den gula tröjan, svetten och bildäcket, hur han cyklar på den sandigaste delen av stigen, vissa hundar blir rädda, andra arga.
Och när jag kommit till ro igen och börjar skriva igen, så kommer han från andra hållet, så håller det på, fram och tillbaka sju åtta gånger och jag tänker: hur orkar han, vad driver honom?
Men nu är det januari och det blåser och det är mörkt och det regnar igen och jag är ute vid Lernacken för andra gången idag (bilarnas lyktor, tågen som brusar eller dånar), cyklar mina mil och kläderna är våta och en dag i taget varje dag (och det som driver mej driver mej ut).