Tuesday, June 28, 2016

jag bor vid ett jordgubbsstånd

jag bor ovanför en skola
jag är vaken i natten igen
grannarna sover så nära
himlen är grå av stål
vill du låta mej omfamna världen
vill du låta mej omfamna dej
ner till den lägsta punkten
hur jag flyter annorlunda där

jag bor i min egen kyrka
cykeln är oljad på gården
en fågel bygger ett bo
på skolgården ekar en tomhet
där den fjortonårige pojken dog
han blev skuren av en flaska
jag har fyra gram brass
som jag inte ska röka
på ett hemligt ställe i köket

jag bor i ett hål i havet
jag bor i en sorgsen sång
jag bor i en längtan
jag bor i ett tält i gläntan
jag ser skuggor av män med knivar
men jag trivs i det hårda
jag vill inte härifrån

jag bor vid ett jordgubbsstånd
det är liv en liten stund
det är en tremånaderssäsong
det är jag och halte Petter
för honom är det året om
helt inlindad i presenning
hur kylan kommer ändå
hur fukten söker sej in
han får en tjuga
han får ingenting

jag bor ovanför en skola
jag bor på en sommaräng
grannarna drömmer om krafttag
jag kommer alltid försent
i verkligheten och i sömnen
Petter drömmer om luft
hur benen en morgon blir lätta
hur alla reser sej upp
när statsministrarna faller
jag drömmer om arkebusering


Monday, June 27, 2016

tidig morgon igen

stora delar av nätterna, sover inte du
det är alltid mycket svårare
hur tågen landar i Mamö
nu ska livet vara här
hur du kommer hem efter kärleken
hur du tycker att den gör ont
att du bara är besvär
hur du aldrig vet vad som gäller
åh, smultron
hur bomberna smäller
eller alldeles nyfödda hallon
flyktingar på luftmadrasser
du är fortfarande arg
du är fortfarande trött
du mötte en känsla du mött
fast en mörkare gråare färg


räddar en humla, är du en humla


Svedenbadet är idylliskt beläget i norra Bergshamra, alldeles nära de gamla trähusen vid Brunnsviken, inbäddat i lummig grönska. Om du andas alldeles nära vattnet (bladen, humlan som du räddar upp på land) hör du inte dundret från motorvägen. Jag simmar 1600 och det är nog trettio år sen (jag räknar bort Budapest och hotellpooler) som jag simmade i bassäng utomhus, en fröjd. Och en pojke kring tolv som struntar i sina kompisar, håller sej vid kanten och sjunger i tjugo minuter: ”världen ska vändas upp och ner, världen ska vändas upp och ner …”
Det är ett påvert omklädningsrum och mitt i Stockholm tänker jag på Åshöjden och Max Lundgren och Lackalänga (finns på oppetarkiv.se) men det finns behållare med gratis skummande tvål, och en bastu. Jag går in, det är kanske 65 grader och trångt och mörkt, jag tror att jag är ensam, men där sitter pojken som sjöng: ”världen ska vändas upp och ner, världen ska vändas upp och ner …” Han sitter inte som många tolv- trettonåringar i bastun, att de har badbyxor eller handduken stramt runt sej. Han sitter naken, som jag. ”Ett härligt sätt att börja dagen, veckan”, säger han, eftertänksamt, självsäkert, lillgammalt filosofiskt. ”Fast här är inte så varmt …”, säger jag ”Du kan vrida din simutrustning över stenarna”, säger han allvarligt. ”Va?” ”Simbyxorna.” Så det gör jag. ”Nu blev det varmare, kommer du från Göteborg”, säger han och ögonen vänjer sej alltid, men det är dunkelt, jag ser inte nyanser i hans ansikte. ”Malmö, Skåne, vi pratar så där.” ”Jag vet.” ”Men det är ju samma språk”, säger jag, käckt. ”Jag vet.” Snorunge.
Jag brukar läsa i bastun, tidning eller bok. Jag brukar tycka att det är störande när tystnaden är konstig, när någon så uppenbart vill prata, men inte har något att säga. Så känns det inte nu, och jag har ändå ingen bok. ”Tänker du ibland att livet är en illusion?” ”Inte så ofta, jag vill inte tänka så, det känns trist, att livet inte skulle vara på riktigt. ”Jag vet, att vi lever i en lögn”, säger pojken och reser sej, ”tack för sällskapet”, och går. ”Tack själv.”
Bastar en stund till. Duschar, klär på mej. Skriver i skrivboken, kickar igång elcykeln och flyter lekande lätt uppför den branta backen, tillbaka till verkligheten.  

Saturday, June 18, 2016

lite om nu

vaknar tidigt på morgonen, eller sent i natten, ibland somnar jag om, jobbar med romanen, vilar från dikterna innan nästsista redigeringen, måsarna, i onsdags skulle min mormor fyllt 100 år, ibland saknar jag henne väldigt, den härliga problematiska människan, köpte marmelad till min mamma, cyklar, badar varje dag, läste Mick Walls bok om Lou Reed, och Jenny Diskis Främling på tåg, två helt olika böcker, en intressant bok och ett till viss del nytt perspektiv på en människa som jag lärt mycket av, och ett mästervek, Jenny Diski är verkligen bra, i sina stunder genial, helt nära och enkel, idag ska vi ha minigolfkalas för min yngsta dotter, sen ska jag cykla mer och bada mer, hålla mej borta från dikterna igen, få distans, innan strykningarna, få ordning på den där romanen, hon ska få tala mest, tror jag, måsarna stör mej inte, jag tycker att de är liv, varit en del på Möllan senaste tiden, där har måsarna sitt nya hav, sina nya fiskar och kaninungar, kasserade frukter och grönsaker, bortslängda falaflar, hamburgarerester, några slogs om ett äpple, det är livet, det är världen, måste sova eller bada nu, sen åker jag till Stockholm, sen åker jag till Småland, sen åker jag till Frankrike, hoppas att någon ringer snart, måste ha ut boken i höst, vet inte varför, rastlösheten, att vilja vidare, när något är slut är det slut, lämna det då, tänk på allt som finns kvar, tänk på alla som finns kvar, en bok är bara en bok, den är förhållandevist lätt att lämna.

Tuesday, June 14, 2016

Slutfasen

Jag älskar den här tiden. När manuset är nästan klart. När jag bara ändrar detaljer. När allt flyter lätt. Regnet faller. Blåsten. Jag har varit på skolavslutning. Jag har cyklat vid Kroksbäck, Lindängen, Kulladal, dammarna vid Augustenborg, den härliga Norra Grängesbergsgatan. Simmat.  Men, alltså, att bli glad av att läsa det jag skrivit, att det är bra litteratur. Att hålla på med småändringarna. Det är fan livet! Det är andra saker också, att se hennes ögon när de skrattar. Att höra min dotter spela blockflöjt, Mamma Mia osvängigt härligt, på skolavslutningen. Och den som F-klasserna alltid sjunger, om att alla kramas i Köpenhamn, en fästeman. Jag fattar inte varför vi ska sjunga den stabbiga nationalsången. Men att sen få återvända in i min boks värld, dikterna, ett komma, en strykning, ett tillägg, att lyssna på Tom Waits. Jag är inte bäst, men ganska nöjd.

Monday, June 13, 2016

saker som vi gör

vi suger i oss det sista ljuset
vi lyssnar på Ulla Sjöblom
det finns en bandspelare på min pakethållare
där barnsadeln satt
hela Ribban är stilla och folktom
det är andra dagar nu
morgonen har blivit natt
ibland rör jag din hand

vi paddlar i kajaker
i sjöar och kanaler
vi paddlar ut mot havet
du föddes i en å
träden suger efter vatten
du är den ensamma mamman
jag vill ge dej en dräglig vardag
jag älskar dej så

vi åker skidor i det vita
solen gör allting vitt
snön är mjuk, min vän
du är sjuk, igen
men vi vet att det går över
vi vet ditt mjuka skinn
vi vet hur det känns att vinna
vi vet att det är de friska som blöder

vi cyklar i den sista natten
vi gör chokladmousse på avokado och banan
vi ser fåglarna gå och lägga sej i himlen
vi blir ett avtryck i den här stan
vi blir änglarna i huset
det finns inget mer att sakna
imorgon ska vi vakna
jag ser dej sova, jag är glad
vi suger i oss det sista ljuset

(kära bloggläsare, alltså, allt förändras, jag ändrar i manus, men den börjar bli klar nu, diktsamlingen, varianter av flera dikter har jag publicerat här, men inte de slutgiltiga versionerna, och inte i rätt ordning, men ni får faktiskt köpa boken när den kommer, det är er plikt, så mycket gratislitteratur jag gett er under åren, men just nu slutar samlingen såhär) 


Saturday, June 11, 2016

till Jonte Sten (2)

där du trodde att du slutat bo
där de skitiga duvorna börjat bygga bo
som på Öresundsgatan i Landskrona
där du duschade i en garderob
där den skäggige basisten låg och sov
eller var som helst
där de speedade kusinerna från Finland bytte blod
där du var full eller eller stenad eller full av behov
när du skakade runt i håliga skor

så du hamnade där igen
bland de vassa nätterna
morgonen på spikarna
nu, en man i medelåldern
cyklade in från Limhamn mot Möllan
måsarna följde efter dej
det var medvind men du var så rastlös
du ville bara vara framme igen
vid ett brännmärkt bord igen
så törstig in i själen
det var rätt längesen
att hälla lugnet ner i halsen

det var en blåsig höst igen
du hörde dina egna skrik
du kvävdes i din egen panik
sen Square Side, krogen utanför
en paus på vägen nerför
I´m waiting for the man
förföljd av måsarna och skriken
ingen stannar, alla dör
du vattnar den ylande besten
för att du för tillfället kan
för tillfället lugn i ditt land
men aldrig bjuden på festen
nästa hållplats: beroendekliniken

Thursday, June 09, 2016

Inte pank

Ekonomin brukar väl gå runt, men många om och men under årens lopp. Att vara frilansande kulturarbetare och författare är inget för den som vill planera sin goda ekonomi flera år i förväg. Efter femton år på det här viset är jag inte utan oro för min ekonomi, men jag har vant mej, och jag har märkt att det alltid (peppar peppar, ta i trä) löser sej, på något sätt. Men även om jag har ekonomin säkrad för ett halvår, och skulle kunna skriva klart romanen på den tiden, så kan jag inte vara helt lugn, måste skicka in ansökningar till stiftelser och andra finansiärer, alltid ha bollar i luften, framtida projekt. Alltid vara beredd på att hoppa på småjobb. Det blir inte alltid den där ron som jag så väl behöver, att bara kunna gå upp i ett romanprojekt. Det är därför dikterna har kommit emellan. Det går snabbare och enklare och varje dikt kan stå för sej själv, en roman är en helt annan koloss, ett helt annat pussel.
Förra veckan var jag i Stockholm, började märka att jag nog inte klarar mej till slutet av januari (då jag får min fjärde utbetalning av mitt femåriga arbetsstipendium), den där billiga resan till Frankrike kostar, resorna till Stockholm kostar, att ta mej och barnen till stipendievistelsen i Vimmerby kostar, för att inte tala om Astrid Lindgrens värld. Och det kommer en jul. Min ekonomiska planering bygger på det mest basala (och en förhoppning av att få in extrapengar på ströjobb, som har blivit färre sedan Kvällspostens kultursida la ner), därför krackelerar den i princip alltid, när extrautgifter dyker upp.
Men jag kom hem sent i lördags och öppnade postlådan och gick upp med ryggsäcken tre trappor, såg ett brev från Svenska Akademien, rafsade upp det. Och de hade beslutat att jag skulle få 60 000:- från Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Vissa stipendier söker man, vet (nästan säkert) att man ska få något, bara inte hur mycket, då är ett positivt besked en lättnad. Men från SA söker man inte, det kommer som blixtar från klara himlar. Och det är en sådan glädje (och lättnad), men jag måste tänka långsiktigt, men jag slog till på ett par nya badbyxor, bjöd min tjej på fin middag, köper några grejor till barnen som jag kanske inte gör annars. Sen är det bara att försöka vänja sej vid en något mindre otrygghet, mer än ett års försörjning fixad, minst två böcker som hinner bli klara, att sluta vakna på natten av ångesten.


Wednesday, June 08, 2016

svenska flaggans dag

vi såg en liten krokodil
och en orm
vi trampade runt i Folkets park
det var svenska flaggans dag
eller vad vi kallar den idag
några ungdomar sjöng fyrstämmigt Beatles
vackert som en välansad stig
ibland vill jag se hårdare slag
jag vill hellre känna nåt starkt
"varför har vi det inte som i Norge"
"varför får inte Astrid Lindgren ett Nobelpris"
ibland blåser det upp till storm
vi som aldrig är i krig
vi som inte har den traditionen
vi som aldrig sårats så
sköldpaddorna är snabbare än du tror
som hugget av en krokodil
deras dödande grin
hur de gråter när du dör
hur de snurrar dej ner mot botten
men de vill bara leva
vara kvar, efter miljontals år, där de bor
medan du drunknar i blod i en skreva
under vatten
vi hörde Petra läsa dikter sen
på soffkuddar i Knarkrondellen
det var som lugnande ilska i natten
det var mitt i solens sken
det var min dotters rastlösa ben
det var svenska flaggans dag
vi cyklade hemåt sen
och hörde männen i vadlånga shorts:
"snart är det midsommar igen"


Saturday, June 04, 2016

Elcykling


Något mer än ett år som deltidsboende i Stockholm. Så mycket tunnelbana. Det är ett smidigt färdsätt. Men ganska kvavt nere i jorden. Jag minns i slutet av 80-talet när Rickard och jag var i London. Efter en vecka hade vi inte pengar att förnya undergroundkortet, började gå, började se staden. ”Åh! Där är ju där, och här är ju här, så nära det var, alldeles bakom parken, osv …” De senaste gångerna i Stockholm har jag färdats på elcykel upp och ner (jag är ju utpräglad plattcyklare som bara brukar ha vinden att tänka på, inte uppförsbackar, jag vill ha ett jämnt tempo och hyfsat god geografisk kunskap, och topografisk, och en annan sak, när jag berättade om elcykeln för min pappa: ”Är den spansk?” ”Va?” El cykel.”) och det är en härlig känsla och det är så många fler bilar men man kan svänga av och plötsligt hamnar man i skogen, verkligen skogen, och elcykeln, älskade elcykel (och älskade människa som köpte den), jag kan chansa, mitt usla lokalsinne spelar ingen roll, elcykeln hjälper mej. Men det blir lite problem, jag känner väl till delar av Stockholm men är sämre på hur de geografiskt förhåller sej till varandra, så jag hamnar ofta fel, och är rädd att elen ska ta slut. Men det är verkligen skillnad på andra sätt Sthlm vs Malmö. I Malmö är det bara tävlingscyklisterna som klär sej som tävlingscyklister. I Stockholm flänger de ilsket fram, manliga pendlare med arga ringklockor, ja ja, så är man ju bara en blåögd lantis från Skåne också.

Thursday, June 02, 2016

Kajaksäsongen

Så drog kajaksäsongen igång ändå. Lite försenad på grund av sjukdom. Jag kom direkt från Malmötåget och har aldrig paddlat kajak förut. Men vi har pratat mycket om det, som vårt gemensamma projekt. Och lika sugen som jag är på att glida fram över vattnet, se paddlarna skära ner som i varmt smör, lika rädd är jag för att kantra, hamna under vattnet och inte komma loss. Jag älskar vatten och hav men har en väldig respekt. Och min rygg är inte riktigt bra. Men vi forslade den uppblåsbara kajaken (16 kg) till bryggan vid Brunnsviken och jag fick gör min jungfrutur. Det var härligt och lite läbbigt. Med en alldeles för otymplig flytväst och för långa stela ben. Sen var det äntligen dax för badet och sen elcykeln tillbaka via Restaurang Småstad.

sammanfattning

jag lyssnar på country music
det är höga moln i skyn
man kan nästan inte se dem
de är som slöjor, bara slöjor
de är som när barnen var små
åh, era snubblande blöjor
fiskebåtar och inälvor
måsarnas glada skrik
min brorsa och jag
våra urtvättade tröjor
när vi fiskade krabbor
när vi såg båtarna gå ut igen
när tidvattnet var lågt
när kvigorna sprang över stenarna
när stenarna var sommar och sol
när vi lyssnade på country music
Kris Kristofferson och Emmylou Harris
jag kan se genom slöjor
jag kan se genom ljuset
när tidvattnet var lågt
när vi kunde gå till himlen
vi visste ingenting om smärta då
bara gå bara gå bara gå
genom tunna osynliga slöjor
våra urtvättade tröjor
med svenska fotbollslandslaget på
Ronnie Hellström
det var ett annat ljus
det var himlen på andra våningen i vårt hus
det var en helt annan dröm

jag lyssnar på stark men vemodig country
jag vet inte hur länge jag orkar
trutarna genom slöjorna i skyn
kråkfåglar som letar smycken
eller brödsmulor eller parfym
eller jag som inte orkar
som har badat, sitter och torkar
i vinden under solen
det känns som att jag inte orkar
flyga upp i träden
bara country music och Lloyd Cole
leta efter brädor
bygga flottar eller fartyg
jag vet inte hur mycket allt kostar
jag anstränger mej och hostar
ett skepp kommer lastat med snor
det är som när barnen var små
när jag själv var liten
att Ronnie Hellström stod i mål
och motade bort alla bollar
att veta att vara viktig och behövd
att veta var man bor

jag lyssnar på country music
jag hör en man orera på bussen:
"det är mina pengar de stjäler!"
och folk som vänder bort blickar
jag ser inget ljus i det
men maskrosorna som krossar golvet
en flicka som reser sej upp
hennes hår är ljust blått
hon strålar från tårna
"jag ställer inte upp!
jag vägrar lyda dina lagar!
jag vet att jag vet vad jag vet
du borde vara tacksam för vad du fått"
och folk som hummar och nickar
och vi har lite mer att göra
riva tornet och bygga nytt
innan alla kan få leva värdigt
eller åtminstone slippa vara sopor
en värld som väntar på att bli färdig

jag lyssnar på country music
jag ser fåglar ovanför molnen
jag ser en flygmaskin på väg
jag tänker på de här dagarna
när jag försöker summera livet
jag är fyrtiosex år
jag åker mycket tåg
jag kämpar mot alkohol
jag kämpar mot svettiga nätter
tidiga morgnar när hon ska till skolan
arbetsbordet, gatan nedanför, rullgardinen, solen
en himmel ovanför taken
ibland längtar jag
ibland drömmer jag mardrömmar om kajaken
att den välter och jag drunknar
men ibland flyter den som ett mjukt spjut
har ofta ont i min rygg
jag badar och simmar
när jag rör hennes lår är jag trygg
och när jag lyssnar på Loyd Cole
why I love country music

nu är det natt
måsarna har somnat
jag har en urtvättad tröja och långkalsonger
mina döttrar är hos sin mamma
de är säkra där
jag lyssnar på countrysånger
ibland låter det som åska
jag vill vara en målvakt
som stoppar alla vassa bollar
min flickvän är sextio mil bort
hennes säng är så oändligt mjuk
jag vill vara den som jonglerar, trollar
får det att försvinna, allt sjukt
jag sitter över bilarna mitt i ljuset
helt synlig i fönstret
om någon skulle vilja skjuta mej
jag känner mej alldeles mjuk
ingen smärta i min rygg
jag lyssnar på Kris Kristofferson
caseys last ride
det gör ont, men jag är alldeles trygg