Tuesday, March 26, 2013

Det är alltid samma sak. Jag vill ha roligt när jag skriver. Känna lust. Det är ju inte alltid så. Ett jobb är ett jobb är tråkigt ibland. Inspiration finns. Oftast får man jobba sej till den. Jobba sej igenom det trista tråkiga. Mord. Skrevs när jag tappat lusten för det mörka svarta gravhumoristiska som jag brukar skriva. Och det att jag inte var mogen för romanen jag hade börjat med. Inte tillräckligt med kött på benen. Så jag skrev en deckarnovell, sen en till och en till och det blev en roman. Mord. Den tredje upplagan är slut hos förlaget nu. Roligt. En succé, en liten, men en succé. Jag har några ex kvar om någon vill köpa för en hundring plus frakt. Jag har även Sju månader och får idag några ex av min tredje bok, Så enkelt i solen som varit borta i några år. Dan Turéll inspirerade till Mord. Nu skiner solen och jag måste ut. Jag saknar Köpenhamn.


Thursday, March 21, 2013

Jag återkommer till lättheten. Jag återkommer till den flyhänta stilen, den luftiga. Jag känner den tunga tyngden. Jag läser Richard Yates. Jag gör som jag gjorde med Paul Auster efter att ha väntat i många år. Jag börjar med den senaste, i Yates fall den sista. Man ska ju läsa New York-trilogin. Man ska ju läsa Revolutionary Road och Easter Parade. Och det ska jag också. Det är lyckliga dagar i mitt läsande liv. Jag är så tacksam att jag väntat. Jag är strängt religiös på det sättet. Jag håller på mej för större njutning när det väl är dags. Men ... i Cold Spring Harbor har man kanske inte tid att vänta, får man kanske inte så många chanser. Men ... Cold Spring Harbor, i svensk översättning av Kerstin Gustafsson, förord av Anne Swärd, är verkligen förträfflig litteratur. Tragikomik i sin vackraste form. Varje kapitel leder in i nästa. Och när jag säger att jag tänker på Agatha Christie, säger jag det med respekt. Att få vara på plats, där det sker. Helt där.

På väg till Charlotta Anderson

Jag röker väldigt sällan. Jag dricker aldrig alkohol. På kvällen igår blev jag klar med boken där det knarkas en del. Vad skulle jag göra? Så fylld av milt dunkande eufori. Så nöjd, skakig, nervös, stolt.
Jag satte mej på balkongen, rökte en Lucky Strike som blivit över från nyårsresan till Paris.
Vilken underbart frisk kyla det var.
Vilken underbar känsla det var. Som att vara tonåring igen, i väntan på bussen, på tåget, på färjan, på väg.

På väg till Charlotta Anderson.
Den sista delen i den sk Landskronatrilogin.
Jag vill att det ska vara spännande, vad ska hända härnäst? liksom. Smutsig realism. Äventyrs- och kärleksroman.
Jag tror att boken är hårdare än det mesta jag skrivit tidigare. Antagligen för att jag upplever samhället som hårdare, mer inhumant.
Och mjukare.

Jag vet inte vem som ska ge ut boken. Men det löser sej. Är inte den här boken tillräckligt bra, så är jag dum i huvudet och bör genast byta karriär.

Först lyssnade Charlotta, Pange, Blixten och de andra bara på Dire Straits. För att Dire Straits inte gjorde ont i deras liv. Kanterna var bortslipade mjuka. Jag höll på att bli tokig. Så Lou Reed fick hårda till det, tagga till det. Sjunga så som jag också skriver. 

Jag har inte skrivit en roman som är mitemellan Dire och Lou. Jag har skrivit en roman som är båda två. Som skaver mot sej själv.

Jag har sällan någon som sjunger på svenska när jag ska in i den världen, musiken är bara en kuliss. Jag kan skriva och skriva och plötsligt har jag lyssnat på musik i en timme utan att ha hört ett skit. Då får jag gå tillbaka, sen skriver jag och missar allt igen. DET är en ynnest. DET är vad det handlar om, ta sej in i en annan värld.

Men jag måste lyssna på musik som jag känner till. Inga nya upptäckter, tack! Och jag lyssnade på Frida Hyvönen, Ane Brun, Cowboy Junkies, Barbro Hörberg och Ulla Sjöblom, Kajsa och Malena. Och Leonard Cohen (Leonard Cohen måste till när jag ska slutföra). Och Lloyd Cole. Också lyssnade jag på The Tallest Man on Earth och Idiot Wind. För På väg till Charlotta Anderson handlar till slut bara om kärlek. 


Egocentrisk litteraturhistoria

Sunday, March 10, 2013

Att lämna Malmö från Bo Widerbergs plats. Den speciella doften i underjorden. Om man stannar i ungefär två timmar i Landskrona, kan man åka tillbaka för fjorton spänn. Och då har jag ändå hunnit med en promenad genom Slottsparken bort till Vattentornet, och som de bygger, bygg Sverige Världen Landskrona ut ur krisen! Krisen sitter inte där. Krisen sitter i det allt kortare avståndet för tankarna att vandra. Tänka kort fel är bara fel. Tänka långt fel, är att gå tillräckligt länge på omvägar, så att något smart och nyttigt skapas. Som penicillin, till exempel. Eller Attarax. Och det trodde man inte, att stationen skulle vara stängd och att parken utanför skulle komma att kallas Kapsylparken, bänken till systemet till bänken till systemet tillbaka om och om igen. Samtalen. "Har du hört att Aerosmith ska komma till karnevalen?" "Jepp." Kapsyler på marken. Kommunens bil och Thomas och jag fick åka med, besöka de tretton olika platser där våra skyltar ska stå. 3,5 minuter per ställe. Och sen avsläppt på stationen och tåget och, skönt att komma tillbaka, skönt att ha två städer, och doften av jord, uppför rulltrapporna, tillbaka. Hej Bo.


http://vakna.blogspot.se/2013/03/litteraturanalys.html?spref=fb

Friday, March 08, 2013

Självbilden kontra andras bild. Jag kan verka besvärad och gnällig. Jag kan verka glättig. Någon kanske tror att mitt liv har varit tröstlös misär. Så är det inte alls. Alltid ett hopp. Det är möjligen ett släktdrag. Att konstatera det dåliga, men se framåt, inga slag är förlorade. Hos terapeuten pratar jag om en grundlycka som ändå funnits som en trygghet genom livet. Ett grundhopp, ett strävande framåt, vidare, bättre. Kom! Bättre dagar! Jag vet att ni finns där. Samtidigt: Jag minns oro. En allmän oro. Jag minns sånger. Jag minns människor som jag målade sorgsna tavlor av. Jag minns tidigt en samhörighet med de ledsna sångerna, de sentimentala. Och i det, tror jag, en ro.





Sunday, March 03, 2013

Det ska vara så när jag skriver den här romanen. Det ilskna svänget. Men det kan vara ljummet, lagom. Men det kan vara som att gå i den här kvällen, det är inte varmt, men det är inte kallt. Det är inte vinter längre. Det är inte vår. Det är som innan, när man skälver, just innan det händer. Och när jag skriver den här romanen. Det är bra, det är okej, det funkar. Sen ser du rakt upp i himlen. Sen ser du stjärnorna, och den snabbaste var visst ett flygplan, på väg. Och det är just då, du går och skriver i ditt huvud, som du förstår hur den sista knycken ska knyckas. Det är då det inte bara är jodå, ljummet, lagom skönt. Det är som att skriva den här romanen. När det börjar svänga ilsket.


Det är varannan dag nu. Med bänkarna. Solsken. Onsdag fredag söndag. Solsken. Och när man väl hittat lä kan man sitta i bara T-shirt, kofta och uppknäppt kavaj. Av med pappas gamla dunrock, av med mammas gamla halsduk. Och vad har vi då kvar? Mormor och farmors sånger. Popmusik med en sådan exakthet och elegans. Snyft, kärlek och ett leende. Vår. Så smärtsamt underbart.


http://vakna.blogspot.se/2013/03/bygdeboker-och-badkarslitteratur.html?spref=fb