Monday, January 31, 2011

Med hjärtan som elefanter

Det handlar alltså om känsla, eller ... feeling.
Det handlar alltså om jazz.

När man ser gubbarna i parken är det kanske inte vår.
Men den kommer, den kommer varje år.
När man ser gubbarna på bänken, som just jag skulle ta.
Nähä, ingen vidare tur idag,
Men jag längtar dit ändå.

Nåt för dom som väntar.
Nåt för dom som längtar.
Tänk så bra han är när han är bra, Olle Ljungström.

Det handlar alltså om jazz, om känsla för feeling.
Så är det alltid när jag skriver, frihet innanför ramarna.

Som när vi, Danne och jag, spöade den dryge och den trevlige i pil igår.
Som när Van the Man sjunger som bäst.
Den dryge skulle hela tiden förklra var jag skulle kasta. Han visste inget om feeling. Jag måste ha känslan för det jag ska träffa, göra.
You look like me, but please don´t turn out like me

Det har aldrig gjort så ont, min vän
som när jag ser dej gråta så
det skär och skär en kniv i mitt hjärta
när jag ser din smärta
när jag känner mitt hjä ... min smärta

Den ledsnad och oro, min vän
som alltid bott i mitt hjärta
att se den hos dej, min vän
fyller mej med smä ... hjärta

Och en dikt från längesen som ändå passar in när jag ändå gräver, när jag ändå ... gräver, till den det berör:

och du
jag ser oss på kortet när vi leker
och du
jag kan inte sova inatt heller
och ändå var vi aldrig några vuxna barn
och ändå var vi alltid ganska glada
och ändå snurrar jag bland svett och skitiga lakan
och du
jag kan inte sova inatt heller
och du
jag är så jävla ledsen nu
så jävla ledsen

Gaska upp dej, grabben!
No surrender

Ett annorlunda BoIS, kan man säga, mer svart än vitt. Jag är den enda vita på baren i den här ganska ruffiga delen av Rom, snett bakom stationen.
Mannen från Rwanda berättar om stamkrigen. Jag pratar om raka gränser när Europas självgoda svin delade upp kontinenetn.
Mannen från Rwanda säger att jag har en poäng där, och jag känner mej något mindre självgod.

Det var tuffa och trevliga dagar och nätter i Rom. Dom kalla nätterna på skithotellet i det fuktskadade huset där dom stängde av värmen vid åtta eller halvnio.

Jag åker sällan tunnelbana. Tycker om att promenera, flanera. Bara titta på människorna. Där går ju den söta tjejen i trettioårsåldern, hon med samma joggingbyxor idag igen. Vad gör hon på dagarna. Och nätterna. Med sitt osäkra vackra leende.

Så lyssnar jag på Warren Zevon igen. Boom boom Mancini. Jag tänker alltid på Stefan Lindqvist då, och hans fina historia i Landskronaboken som jag var redaktör och lite annat för. Har ni inte läst den så gör det, den förklarar det mesta.

Jag går och går och ingen vill ju vara turist, så jag är det, kartan i fickan och blåsor på fötterna, jag känner vätskan och det mjuka.

Fan vad dyrt det var här då, då måste jag vara nära. När jag pausar och läser den där Jo Nesbö som hade kunnat skriva så fantastiska böcker om han struntade i deckarintrigerna. Kanske.

Så kommer jag till Colosseum. Och det är bara här och på Akropolis i Aten jag blivit så berörd. Jag bara står och stirrar, känner hur det sjunger i vinden i solen och så liten jag är, så jävla liten. Alla åren. Alla tankarna.

Billiga kinakrogar i Rom. Och goda soppor. Jag misstänker ansjovis i alla pizzasåser och tappar stinget.

Jag skiter i sista natten på skithotellet och tar in på ett fyrstjärnigt med heltäckningsmatta och badkar. Men hur kan man ha scrambled eggs utan bacon till frukosten.
Men jag får bada.
Och jag får läsa klart Birgitta Anderssons Blondie. En bra bok.

Och nu är jag hemma igen, och längtar dit igen, eller nån annanstans.
Och om du hör mej sjunga denna sång. Jag saknar dej.

Friday, January 21, 2011

Rum i Rom

Jag måste säga att jag är förbluffad över hur dåligt Hipp hipp är. Så begåvade (trodde jag) människor. Så mycket pengar och tid. Så mycket skit.

Jag skriver min roman och jag tänker inte klippa mej förrän den är skickad till förlag. Några månader till. Jag blir äntligen hippie till sommaren, efter alla dessa år.

Jag bokade biljett till Rom idag, åker på söndag. Jag har aldrig varit i Rom. Ska bli intressant.

Hipp hipp. Om jag bara kunde få en hundradel av deras budget hade jag kunnat göra klart min Malmöbok och den andra boken som går under arbetsnamnet Halvdanska dagar och nätter. Historier om Danmark och Sverige, Danmark i Sverige och Sverige i Danmark. Och Danmark i Danmark. Jag har så många texter.

Och dagarna som är dagarna i Danmark som är dagarna när dagarna är dagarna när något verkligen händer.

Det blir väl några dopp i fontänerna i Rom. Annars vore ju allt meningslöst.

Thursday, January 20, 2011

Sjuhundrade inlägget

Jag lyssnar på Hoogans Hjältar. Av många, Landskronas bästa band. Skönt gung. Och Stolles texter.

Nybubbelbadad, och ärtsoppa på spisen. Det blev ingen simning idag. Men sextonhundra igår. Och tolvhundra i måndags. Och några längder imorgon.

Så innerligt jag kan hata vintern. Må den vara borta nu. Jag är så glad att jag kan cykla igen.

Läser PO Enquists Ett annat liv. Tråkig titel. Bra bok som jag snabblånat tidigare men inte hunnit läsa ut.
Jag har läst förbluffande lite av PO Enquist.

Och ärtsoppan puttrar på spisen.

Sen blir det handboll som känns som en rejäl och hederlig sport.

Blir det Rom sen?
Min senaste bok har sålt ganska bra för att vara utgiven på ett så litet förlag. Det blir kanske Rom. Jag har aldrig varit där.
Jag vill åka iväg.

Jag såg en sorts dödsannons. Till minne av Gertrud Hemmel som dog för några år sen. Jag minns hennes novell i antologin Upp och hoppa som jag var redaktör för. Som blev något debatterad på olika håll. When I need you den fina smetlåten var viktig i Gertruds novell. Jag kände inte henne, träffade bara henne via telefon. Jag tyckte så mycket om henne.

Jag är glad att ha en bok som Junky av Bill Burroughs. Eller Tjacket. Jag läste den för första gången i en annan översättning än Einar Heckshers och då hade man behållit Junky. Jag tycker att det är en väsentlig skillnad.
Trött

Trött.
Och ledsen. Ibland.
Jag trodde aldrig att jag skulle gifta mej.
Trodde aldrig att jag skulle får barn.
Men ändå, det blev så.

Det var längesen jag såg solen, och den faller kall nu när den faller.
Jag undrar om kråkfåglarna har ett bo på taket.

Bokläsare som klagar på ibland för mycket snack i Och fortsätta vidare bort förstår jag.
Bokläsare som säger att det är en dålig bok, att den hoppar för mycket, att den handlar om en alkis som skyller allt på andra, har jag inte mycket för. Lata bokläsare är det värsta jag vet.
Att läsa är en njutning och en utmaning.

Vi kan kalla det Lloyd Coles solodebut. Den är lysande.
Don´t get weird on me, babe är också fantastisk.
Lloyd är en sorts prins.

Saturday, January 15, 2011

Grattis

Först Offspring. Och nu Bryan Adams. Vad utsätter man sej inte för. Tracks lista över nittiotalet. Då lyssnade jag på annat.
Ja,jag försöker komma ifatt min tid. Hängamed i svängarna. Och hamnar mitt i sliskigt nittiotal.

Elsa fyller åtta idag och Johanna kom med en liten tårta som ändå var för stor.

Jag tar istället mina barn bakåt. Elsa fick en skiva med Lasse Berghagens sjuttiotals-klassiker. Och en dvd med Från A till Ö. Med Hedvig och ugglan Helge.

The drugs don´t work nu. Thugosjätte plats ungefär. Den kan jag i alla fall.

Jag läser I skuggan av Tingsten av Herberts barnbarn Jill. Den är som många biografiliknande böcker, intressant men inte alltid stilistiskt perfekt. Men bättre
än många andra. Och den gör riktigt ont ibland, som bra böcker ska göra.

Vapen vapen vapen.
Frihet frihet frihet.

På Spunk Bar på en hörna av Istedgade på Vesterbro brukar man visa videor från nittiotalet. Men priserna har skjutit i höjden sen färjorna försvann och turisterna hittade hit. Men hororna ser fortfarande inte ut som Julia Roberts.

Jag gillar Take That´s comeback, The Flood.

Det är kanske inte konstigt, när man är tjugoåtta kan man skriva en låt som Så mycket äldre och sjunga om att man är färdig.
När man är fyrtio blir det värre. Då börjar det krypa på för första gången på riktigt.
När man är nästan sextio kryper rädslan närmre, vetskapen. "Lär dej älska mörkre, för ni ska umgås länge sen." Den är så bra, men klustrofobin och skräcken.
Ulf Lundell har ställt in en turné. På grund av sjukdom. Jag vet inte, bara att han är för ung. "... hitta ett ljus och tänd."

Thursday, January 13, 2011

Sent en lördagkväll

Senaste idioten som enkelt köpte ett vapen i Frihetens land och sköt ihjäl ett par oskyldiga "kommunister", som dom säger om vissa demokrater i USA. Och en liten flicka som skulle fylla tio år den elfte september. Det mytiska datumet då Salvador Allende mördades.

Min äldsta dotter, Elsa, fyller åtta år på lördag.
Jag hoppas att hon ska slippa gå igenom mer hårda dagar. Jag vet givetvis att det inte blir så. Skiten faller över alla. Jag kan bara vara där så länge det går. Och så blir det också.
Man kan bara göra sitt bästa.


Den senaste idioten sköt med sitt vapen. Han är inte den siste idioten. Så länge den typen av frihet som USA förespråkar får regera och ta sej in överallt, så ... fler och fler mordiska idioter.
Snart också på en friskola nära dej.

Apropå det ... Säga vad man vill om Peter Englund. Men börja inte tjafsa i sandlådan då, Björn Ranelid, om du inte kan ta ett mothugg. Barnrumpor.
Och Englund ska givetvis inte uttala sej på det viset i Akademiens namn, om han nu gjorde det.
Men det var ett roligt svar på Ranelids gamla vanliga självgodhet. Att allt som håller honom ifrån skrivandet är av godo.
Jag glömmer aldrig hur otrevlig Björn Ranelid var på Skurups folkhögskola när jag var en vetgirig student. Så förbannat dryg.

Jag minns när Ulf Dageby bjöd mej på en öl några år tidigare. I Jönköping. Vi pratade om John Carlos. Han var intresserad av en halvfull, men vetgirig, student och lyssnade på vad jag hade att säga, och berättade.
Ulf Dageby, det är en bra man, och han har gjort mycket mer än vad Björn Ranelid någonsin kommer i närheten av.

Jag vet inte vad han är gjord av, han som har Restaurang Jaffa sidan om cykelaffären vid Skolgatan vid Möllevången i Malmö. Men jag blir alltid så ledsen. Alltid tomt. Alltid bara han som går omkring och småplockar eller sitter vid teven.
Varför blir jag så sorgsen.
Han är kanske jag.

Friday, January 07, 2011

Ooh läpparna

Det susar överallt.
Och jag tänker på dom små lätta stegen på bryggan. En morgon eller förmiddag. Svanarna längre ut. Just innan det börjar blåsa. När havet är alldeles stilla. När man blir frälst av ännu en extradag, sol när hösten borde vara framme redan.
Tågen över bron som berättar om andra vägar i livet.

Vi kan kalla det Hotel California.
Vi kan kalla det Passenger.
House of the rising sun.
Prärien igen. Det som aldrig lämnar någon ro.
Dom sönderspelade låtarna som man glömt hur mycket man älskade.
Ibland behöver man en paus.

Elsa och jag låg i en halvtimme, det var kanske arton grader. Men vi kunde inte gå upp.
Eller, hon kunde, uppför trappan och hoppa i igen. Jag bara låg och flöt, eller bröstsimmade eller dök eller försökte crawla.
Jag ville bara stanna. Jag ville bara vara där i det som gjorde mej lugn.
Men det var Elsas första skoldag och man måste vara i tid. Man måste vara där. Man måste och måste och måste.

Nu måste man pulsa genom den förbannade vintern. Måsarna dyker i bara snö och jag vet inte om måsar fryser ihjäl. Men dom drar sej in mot husen. Dom drar sej in mot värmen.

Då tänker jag på insändarna jag läser ibland. "Varför hjälper vi utlänningarna men inte våra egna hemlösa."
Som om inte många av dom hemlösa kommer från andra länder.
Som om den bortskämda svenska befolkningen inte spottar i smyg på alkisar, knarkare, och andra, icke missbrukande, människor. I smyg givetvis. Höjer rösten i väluppvärmda hus.

Jag försöker skriva en bok om Sverige. Om sveket. Om självgodheten. Det är svårt när man inte vill skriva brandtal. Det är svårt när man ändå vill vara tydlig.

Så lyssnar jag på Håkan Hellström. "Du säger att kärleken aldrig varit till för dej."
Och Pogues.
Jag tänker ibland på politik, på att engagera mej. Bli kommunalråd. Det är ju goa pengar för en hostande hackspett.
Waiting for the sun

Det var ett bra bibliotek på Gullstrandsskolan i mitten och slutet av åttiotalet. Sofforna där. Dagstidningarna. Jag läste Schlager som blev Slitz. Jag snodde väl ett ex eller två.
Jag läste Jack Kerouac där, Slas och Klas Östergren.

Jag gjorde ett urval av intressanta lektioner och ämnen, framför allt under mitt sista gymnasieår. Jag gick på engelskan, samhällskunskapen, svenskan, historian. Spanskan ibland. Jag tyckte om min klassföreståndare som undervisade i ekonomiska ämnen, jag var där ganska ofta. Men ekonomin satte sej aldrig.
Jag läste på bibblan istället, och skrev.
Eller var jag ute i Karlslundsparken på nån bänk.

Jag minns nån sorts liten docka jag fick när jag, trots allt, tog studenten. Världens bästa student, stod det.
Jag kände mej som världens sämsta.
Jag kände skam och skuld, som så ofta.
Jag hade försökt byta till samhällsvetenskaplig linje, men misslyckats av olika skäl. Själ, höll jag på att skriva.

Jag har så oerhört svårt för auktoriteter. Jag har så oerhört svårt att göra saker som inte intresserar mej. Det är ofta en brist, en tillgång ibland, eftersom jag alltid varit tvungen att bruka allvar med det jag vill, att jag har inget att gå till om det knasar till sej.
Jag sökte jobb i våras när ekonomin var extra kärv, jobb som jag haft tidigare, jobb med utvecklingsstörda, städjobb. Jag fick inte ens svar. Trots flera års erfarenhet.
Stackars ungdomar av idag.
Så jag måste skriva.
Så jag måste hitta på projekt.
Jag blir stressad, sover dåligt, äter dåligt, och annat skit.

Där, på skolbibblan snodde jag (eller, lånade fast kom aldrig för mej att lämna tillbaka den. Nu har nån annan snott den från mej, eller lånat. Karma) Saabye Christensens Beatles. En av huvudpersonerna hette Seb. Han blev min vän. Han blev helt sänd när han hörde Waiting for the sun för första gången. Det blev jag också.
Nu lyssnar jag sällan på Doors.
Men det finns en tid i allas liv, får man hoppas, när man blir sänd av musiken.
Och, får man hoppas, att man aldrig slutar leta efter den känslan.

Sunday, January 02, 2011

Aktuell rapport?

Mikael Wiehe får Sydsvenskans kulturpris och min första tanke är: Har han inte fått det för längesen?
Skandal. Jag har svårt att se en mer värdig pristagare. Läs intervjun i dagens tidning så förstår du vad jag menar. 64 år och hela tiden samma och annorlunda. Något att lära av och sträva efter.

Och vad ska jag säga om Per Oscarsson som befaras omkommen. Han skulle fylla 83.
Vad ska jag säga? Han var en cool snubbe.
Jag minns Hamsuns Svält. Jag minns Oscarssons rolltolkning.
Jag minns inte, men har sett i efterhand, när han tog av sej allt utom kalsongerna i Hylands tradiga hörna.
Det var en annan tid. Det var en annan sorts rebeller och Oscarsson var en av få.

Dom har ju höjt sina löner nu, dom kvasivärdefulla landskronapolitikerna med Torkild och hans sd-polare i spetsen.
Man undrar ju.
Var engagemanget finns.
Var stoltheten finns.
Man undrar ju var självdistansen finns.
Jag undrar hur uppblåst man kan vara.
Man har i Landskrona uträttat inget av större värre. Folk har det sämre sedan förra valet. Den politiska ledningen marscherar i takt med den borgerliga regeringen, bara lite mer fascistoida. Mindre till dom som har det dåligt, fast ge dom mer skam och skuld. Så belönar man sej själva med en magstark löneförhöjning.
Skäms!