Saturday, March 26, 2011

Fördomar fördummar

Vi flyttade från Asmundtorp när jag var tre eller fyra. Flyttade till det som kallas Borstahusen idag på mäklarspräket. Ganska snart flyttade vi alldeles nära havet, till Övre gatan, det som idag kallas Gamla Borstahusen, på mäklarspråk.
Strandvägen är den fina gatan som binder ihop Landskrona med Borstahusen, sisådär en eller två kilometer lång. Vårt hus på Övre gatan låg/ligger precis där Strandvägen tog slut.
Strandvägen var den burgna överklassens tillhåll i en tidigare tid, villor som palats. Som sommarhus i vissa fall.
Och det skimrande havet, måsarna, svanarna, bryggorna, Ven, Köpenhamn. Och parasolen och vita långklänningar och tjusiga sommarhattar.
Medan arbetarna cyklade förbi ut till hamnen i Borstahusen för att bada.

Det har man fått höra. När jag tog mej in till stan, till Harlekin och replokalerna, krogarna och dom svarta kläderna. Att vara en snobbunge från Strandvägen.
Alla dessa fördomar som går i arv. Alla dessa människor som har svårt att tänka fritt, svårt att ta var sak för sej, varje människa för sej.
Och några av dom jag kände på golfbanan undrade vad för "Skånska teatern-människor" jag hängde med. Och inte på ett intresserat sätt.
"Är du Socialdemokrat nu, Jonas", frågade en kille, djupt hånfullt.
Så stod jag där, ung och sökande och intresserad, som en åsna mellan hötapparna. Kan man inte både få tycka om att spela golf OCH musik och teater, skriva dikter. Tycka att apartheid är fel.

City verkar vara som när P3 är som sämst (kortare nyheter till exempel), för unga människor som skrattar åt fördjupning och riktig kunskap.
Veckans homie för några veckor sen var en trettioettårig tatuerare som gillade punk, som tyckte att Reinfeldt skulle flytta till månen utan syrgas, hö hö. Han brukar äta veganbakelser på Glassfabriken, han bryr sej inte om kändisar, bara vanliga människor. På hans väggar hänger kinsesiska propagandaaffischer och och gamla punk-LPs. Han gillar Tempo.
Och vad aktar han sej för i Malmö då? Jo:
"Bo01 och Limhamn. Där finns bara BMW-whitetrashmänniskor som bor i tråkigt inredda bostadsrätter."

Jodå. Dom försvinner aldrig. Dom stensäkra analytikerna som ingenting vet och därför kan låtsas att dom vet allt. Det blir för jobbigt att kontrollera verkligheten. Så man bygger sanningar bland likasinnade som vet lika lite, och man säger high five. Och man är punkare på Möllan, stekare från Näset, sverigedemokrater eller vad som helst. Inom lyckta dörrar.
Bara vi slipper ifrågasätta våra redan bestämda sanningar.

Och hade jag inte varit mer öppensinnad hade jag kunnat undra: Vem är schablonen här.
Tatueraren bor på Augustenborg men vill flytta, "det är för stökigt där."
Inte vet jag, en bostadsrätt på Möllan kanske, bland alla andra likadana unika människor som lutar sej mot väggen (reclaimar) där hundarna pissar utanför charken vid torget. Bänkar är för borgare, liksom.

Thursday, March 24, 2011

Rätten till ett liv

Som jag nästan flög fram på cykelvägen längs Ribban, från Limhamn till Kockum Fritid. Vid halvnio på morgonen. Och hela tiden tänkte jag på efteråt, solen och bänkarna, skrivboken och manuspapper, Medan tidvattnet vänder av Slas. Det var i tisdags.
Och jag vet vilka bänkar som funkar i vinden, som blir lä.

När man i det närmaste flyger fram, och flygplanen flyger snabbare övanför, kan man bli glad om Ipoden fattar biffen och spelar Pelle Ossler, Hela mitt liv.

Den första bänkdagen var den sjunde mars, sen gick allt agurk igen.

Jag var trött i lördags när jag kom med tåget från Landskrona. Familjefest men jag ville inte sova över. Jag sover så knepigt ibland. Vill hellre sova knepigt hemma. Då kan jag gå upp och jobba om jag märker att det är kört vid femtiden. Det kan jag inte hos mina föräldrar när både Anna, Elsa och Johanna sover över. Och min bror och hans två döttrar.
Så jag tog tåget, Birgit Nilsson för första gången. Toaletten var upptagen, om inte hela tiden så ofta. Sen skulle jag cykla hem, men gick in på O´Learys på stationen för att slå en drill.
Och, visst, dom visar fotboll. Men det är ju ett helt felkonstruerat etablissemang. Tacka vet jag den gamla, Centralens Pub, helt enkelt. Med tåget och brasan, lite dart. Och en jukebox vill jag minnas.
Nåväl. Andra halvlek med Barcelona hade just börjat, så jag slog mej ner, såg matchen och tittade i tidningen.
Det fanns flera lediga platser.
Så kom en äldre förfriskad man och skulle sätta sej hos mej. "Du ser ut att behöva sällskap", skrockade han. Jag trodde att jag såg ut som en som hade fullt upp med att se på fotboll och läsa tidning. "Nej tack", sa jag.
Så han satte sej vid bordet intill, hos ett par i sextioårs-åldern som hade varit och sett Jerry Williams.
Så gubben malde med dom och kommenterade mej ofta. "Han gav mej inte en chans." "Det är ju trevligt att träffa nya människor." Plattityder utböts. Men jag gav aldrig honom en chans. "Nä, det finns alltid tråkmånsar." Och det var dom.
När ska detta upphöra. Att bli trakasserad för att man vill läsa en tidning och se en fotbollsmatch, och inte mala med fulla okända människor.

Vi, dom flesta, som sitter på bänkarna, respekterar varandra. Ibland pratar jag med en gammal tant. Ibland sätter sej någon vid min sida, vi nickar, visst kan du sitta här. Vi läser en bok, läser en tidning, äter en macka eller kebab. Jag dricker nån lättöl. Kisar mot solen. Ibland kommer ett utedagis. Det enda som stör är när någon kommer med sitt gamla bröd och vägrar gå ner till dammen utan måste få hit gässen och måsarna. Då blir jag vred.

Thursday, March 17, 2011

Efter honom, syndafloden ...

... får mej att tänka på Slas. Han levde också i en legendarisk och mytomspunnen generation av konstnärer, författare och diktare. Dom som åkte till Paris. Dom som hängde på Den Gyldene Freden och andra klassiska vattenhål. Dom som hjälpte varandra och stjälpte varandra.
Och ändå var ju Slas, vad jag förstår, en enstöring på många sätt.
Det finns alltid något bakom myterna.
Slas har skrivit Efter oss syndafloden. En självbiografisk bok om åren i Paris på femtiotalet. Den har vissa likheter med romanen Rosine som kom i början av nittiotalet (tror jag). Men är en helt egen bok.

Efter honom, syndafloden är Per Planhammars roman om Jack Kerouac som ju också var en enstöring som tillhörde, enligt legenden, ett stort partajande och vilt gäng. Den får idag mycket fina recensioner. Det gör mej glad. Jag hoppas att det gör att Per Planhammar säljer många böcker, det är han värd. Jag har inga siffror på hans försäljning men jag inbillar mej att dom inte ligger i paritet med kvaliteten på hans romaner. Jag har läst dom flesta.
Jag kan inte säga att jag känner Per Planhammar, men vi har träffats och pratat. Han har recenserat några av mina böcker i GP. Jag har följt honom sen han debuterade, kanske 1989. Jag har läst honom i Den Blinde Argus. Jag känner en hel del författare som han känner. Vi som inte är stora känner till andra som inte är stora, ibland.
Per Planhammar har översatt Allen Ginsbergs Howl, Kerouacs Järnvägen jorden och Carolyn Cassadys Off the road. Han och Gunnar Harding var redaktörer för antologin BEAT.
Vad jag vet tycker han om Ulf Lundell och Hammarby.

Nåväl, Dan Hylander följde mej genom, mellan- och högstadiet, början på gymnasiet, som en viktig pusselbit i mitt livspussel som skevade till sej efterhand. När pusslet blev riktigt skevt fick han inte plats. Men han har ju alltid funnits, om än i skymundan.
Nu finns Spotify. Nu finns Dannes första platta på sjutton år. Tja, som en gammal vän på besök, småtrevligt, men dom där riktigt brinnande sakerna kan vi inte prata om längre.

Tuesday, March 15, 2011

I en annan sadel

Jag skriver egentligen roman. Men nu skriver jag klart ett novellutkast jag har haft ett slag. Jag behöver pengar och en tidning jag ibland publicerar mej i är intresserad.
Och det är en fröjd att pausa från romanen.
Det är en fröjd att märka att den idé jag hade för ett år sen, att den legat och mognat och nu kommer historien och den vecklar ut sej lite annorlunda än jag först hade tänkt.
Och jag bara befinner mej därinne och känner mej nöjd, stolt och, ja, lycklig. Jag kan.

Ibland lyssnar jag på REM, Automatic for the people oftast. Det är en förbannat bra skiva.
Sången han sjöng var min egen med Lill Lindfors, just när jag skriver om rökig och krökig enmansdansband på Strandborg i Helsingör.
Tårnets top med Gasolin just som jag skriver om att inte hoppa av färjan i Helsingör, utan att dra en runda till medan restaurangen håller på att stänga.
Och sen tillbaka.

Saturday, March 12, 2011

I denna tid

Annars har det handlat en del om Tom Petty hos mej i dagarna. Jag hade läst så mycket om den i musiktidningar. Så hade jag fått en ganska enkel stereo när jag tog studenten, bandspelare, radio, skivspelare och, tada, CD-spelare. Det var ju ganska nytt då, i slutet av åttiotalet. Jag köpte Perssons Packs Kärlek och dynamit. Iggy Pop, den med Home på. Och Candy.
Sen när jag lämnat lärarhögskolan i Jönköping hittade jag så småningom en liten ful etta på Borgmästargatan i Landskrona. I ett stort fult hus, mittemot där det gamla systembolaget låg. Nästan mittemot där det nya biblioteket ligger, den gamla brandstationen.
Jag började klockan åtta på Pilängsskolan, elevassistent i en av särklasserna. Slutade två. Klarade mej. Spelade i ett band och skrev låtar och nån sorts poesi eller kortprosa i väntan på Romanen.
Ibland, i dom fula korridorerna i det fula huset, kände jag en ingrodd äcklig lukt. Då stod hon bakom mej, grannen, i gråa tyger, gammal, hon pratade nån rotvälska, alltid.
Någon gång kände jag lukten/stanken inne i min lägenhet, då kunde hon stå i den lilla hallen. Jag bad henne argt gå, hon mumlade.

Skillnaden mellan Melodifestivalen och Riksdagsvalet: Att även barn får rösta.
För övrigt är det samma sak: Människor som är okunniga och (egentligen) ointresserade av djupare musik/politik bestämmer vad "svenska folket" tycker. Utan att tänka på konsekvenserna.

Jag hade läst så mycket om den. Men nu var Tom Petty stor med Traveling Wilburys och med plattan Full moon fever. Okej men lite mossigt.
Så jag köpte den, nice price, Damn the torpedoes, Powerpop. Så väldigt bra.
Sen hamnade jag på Ystadsgatan i Svinaryssland i lite olika lägenheter. Hamnade neråt och neråt. Och skivorna jag älskade så hamnade på Skivesset på Amiralsgatan.
Men nu finns Youtube och Spotify och jag kan lyssna på Tom Petty igen. Som alltid, den unge, men det finns kvaliteter hos den gamle också.
Och ... Don´t come around here no more, från halvdana Southern accents, är en fantastisk song.

Vad vet jag om socialdemokratins innersta. Inte mycket. Men att en sosse som verkar vara en riktig sosse antagligen blir partiledare kan jag bara applådera. Jag läste dessutom vad han sa om kultur i den utfrågning som HD:s kulturredaktion gjorde, glimrande, i sammanhanget.

Tuesday, March 08, 2011

Höst igen, inte

Sällan har en vår varit mer efterlängtad än den som så sakteliga kommer smygande nu.
Även om vinden är kall på svanarna, ett tjugotal bland lite is som väl ska försvinna snart.
Och dom har huggit ner träden vid viken bakom kallbadhuset i Sibbarp. Där vi brukar bada med barnen. Där Elsa springer ut på bryggan själv och hoppar några meter. Och Anna bajsar på stranden. Där vi grillar ibland.
Har dom huggit ner träden.
Det finns väl alltid en anledning. Frågan är bara vilken.
Men träden är borta.

Jag har läst en del Raymond Carver, flera gånger. Jag har tyckt om det. Ett slag var det lite för mycket Carver-hysteri i den svenska litteraturen.
Jag läser om böcker, klassiker.
På många sätt är ändå Hemingway den störste stilisten, den bäste novellsisten.
Pesten och Främlingen av Camus brinner så otroligt.

Som jag har längtat efter den här våren. Och i måndags och tisdags kunde jag sitta ute på bänkarna igen. Cykla igen. Simma igen. Som jag har längtat.
Och nu pratar dom om stormvindar på radion.
Det går över.
Det var väl Shelley som skrev ungefär: "If winter comes, can spring be far behind?"
Det står sej.

Det är som med musiken. Jag blir trygg av Kajsa och Malena. Av Bruce Springsteen och Toni Holgersson. Nyss hörde jag Shirleys Angels från Melodifestivalen på radion, vilken förbannad smörja. Dannys låt hörde jag också för första gången igår, vilken gräslig skit.

Jag är inte gjord för senhöst och vinter. Jo, om det är dimma eller lätt duggregn och svag vind. Det är inte många dagar det.
Alltid har jag velat lämna Sverige unders den mörka perioden. Jag blir lätt deppig och fysiskt mindre aktiv. Det blir svårare att skriva när det blir nytt år och man bara går och väntar.

William S. Burroughs. Denna gigant. Precis som när det gäller Sture Dahlström är jag mycket förtjust i dom tidigare böckerna. Tjacket, Queer. Socialrealism med feeling. Som Kristian Lundbergs Yarden. Och Änglar blåser hårt, Kaktusstigen och En fot i regnbågen av Sture.

Saturday, March 05, 2011

För den händige

Det var på den tiden det. Jag slutade gymnasiet. Jag hoppade av lumpen. Jag hoppade av Lärarhögskolan i Jönköping.
Jag började jobba som lärarvikarie.
Jag hamnade i särklassen till slut. Jag hamnade på elevhem där barn och ungdomar bodde kortare och längre tider. Jag jobbade som elevassistent en termin i taget. Och på somrarna. Ibland pluggade jag.
Men tidigt på söndagsmorgonen när jag har lyssnat på Kalle Oldbys Country, så börjar Mifforadio. Mifforadio ... får gärna finnas, precis som Karlavagnen. Men jag klarar inte av för mycket prat i radioprogrammen. Jag måste koncentrera mej. Jag lyssnar hellre på Ivory tower med Van The Man.

Det att hitta sin egen röst. Det kan gälla skrivande. Det kan gälla vad som helst. Men det är förbannat viktigt. Like a bird on a wire. Det är svårt.

När ekonomin är krass, som den är titt som tätt. Skulle jag vilja gå in och jobba en termin som elevassistent åt barn med Downs syndrom. Åtta till två, en termin, ledig på loven. Det skulle göra alla gott.
Men det går inte till så enkelt som det gjorde för lite mer än tjugo år sen.

Galore Weekend är en stor och glansig och tunn tidning som kommer en gång i månaden, vare sej om man vill eller ej, om man bor i Malmös flådigare kvarter. Om tidningen fysiskt är tunn, så äär det ändå ingenting mot innehållet). Månadens nummer har temat: POOL. Det tipsas också om att den folkkäre vänsterrockaren Jerry Williams kommer till Malmö Arena, fast ordet vänster näms givetvis inte. Sen får vi lite reklam, man kan köpa ett bar Ray Ban-brillor för 1795:-. Man kan hyra stora festtält (kanske att ha vid poolpartyt som det skrivs om i redaktionell kort text.) Tältuthyrarens slogan är "Ge plats för fler", lustigt i en stadsdel där tio procent är Sverigedemokrater, i en stadsdel där väldigt få invandrare bor.
Sen får man läsa en kort artikel med tjusiga foton, skriven av Ina agency. Etnisk modernism, heter den och handlar om ett lyxhus på Ibiza.
En annons från Hulténs: "När stil och komfort spelar roll". Tygsoffor på en altan högt upp, blå himmel, blått hav.
"Bygg om nu - upp till 100 000:- i rotavdrag."
Vintips.

Sluta trumma, för fan! Det är vad Pange tänker i bastun i min kyrkliga simhallsroman. Den där snubben som alltid sitter och trummar på låren. Och så sugen han ser ut på att snacka, kanske över en öl.
Trumma, som när Panges yngsta dotter trummade med sina snabba fötter på golvetg. Då ville han bara sova. Nu saknar han det. Du är snart där med Håkan Hellström. Pange känner sin oro och längtan. "Vad är det för låt du lirar", säger han när han vänder sej uppåt i bastun.

Friday, March 04, 2011

Krig som karriär

Så har tidningen kommit.
Det är ett präktigt folk längdåkarna, dom är sura på han Petter men dom vågar inte ryta till. Experten Jonas Karlsson däremot, är förnärmad, sen tar han tillbaka lite.
Petter Northug tystade publiken och stannade till precis innan mållinjen. Roligt gjort tycker jag.
Men, fy fy, man ska vara snäll och sportslig (vad det nu är, får man inte skoja som sportslig?) och aldrig aldrig aldrig säga något illa om någon annan.
Herregud! Alla kan väl inte älska alla.

Tjugo över sex. Da Capo på P4, Sune Waldimirs orkester med en inspelning från 1933. Nu kommer en rökare från 1938.
Nu kommer Bessie Smith, det är riktiga grejor. Nobody knows you when you´re down and out.

Jag har svårt för DUKTIGA människor. Dom döljer nästan alltid något.

Jag har väldigt sällan tänkt: Men alla andra gör ju så, så då kan jag också göra det. Snarare tvärtom, till ondo ibland.
Jag minns när jag ansåg mej illa behandlad av någon amatörmässig lagledare i hockeylaget, jag gick därifrån. Jag var målvakt. Efter några veckor kom jag tillbaka som utespelare. Lagledaren borde ha ringt, han borde ha förstått att jag var elva eller tolv år. Känslig, besviken, ett barn.
När jag blev beordrad vapen första dagen i lumpen (jag hade naivt trott att jag kunde slippa, vara malaj) sa jag nej och åkte hem.
Jag säger till när jag tycker att något är fel.
Jag är absolut ingen hjälte. Jag är bara så trött på alla mesar som inte gör eller säger vad dom vill, jag blir inte klok på dom, kan inte lita på dom.

Såhär alltså: Soldater har alltid dött av sina allierades kulor eller bomber i större eller mindre utsträckning. Betyder det att: Jamen, så är det ju.
Inte i min värld. Gräv i skiten, ta reda på hur och varför, förändra, bli bättre.
Helst: spräng alla vapen.

Jan-Olof Bengtsson på Kvällspostens ledarsida skriver patetiskt om att vi ska lämna dom, av svenska kulor, stupade svenskarna ifred. "... stupade i fredens tjänst." Det krävs en mycket liten hjärna för att skriva sån smörja.
Krig är alltid krig. Låtsas inget annat.
I krig finns alltid mer eller mindre dolda ekonomiska agendor. Även för kvasipräktiga svenskar.
Det är givetvis synd om dom anhöriga, jag beklagar deras förluster djupt. Men att frivilligt ge sej av till ett krig är ett hån mot alla dom i alla länder som ville stanna hemma. Och det handlar inte om stolthet för sitt land, var har kommunikationen brustit: KRIG ÄR KRIG. Krig är aldrig fred.

Tuesday, March 01, 2011

Holmenkollen

När jag var i Oslo med Tove ville jag gärna åka till Holmenkollen. Så blev det givetvis inte. Vi var på helt andra ställen.

Det går att cykla igen ju. Så behöver jag pumpa cykeln varannan dag. Det läcker. Och en svag svag sol. Och en kall kall vind.
Så går jag till min virrige cykelkille, så ofta vi träffas. Och han lagar. Och tvåhundra meter hem. Och på morgonen punka igen. Och han lagar igen. Och jag kommer och hämtar cykeln innan jag ska möta Elsa på skolan, vi ska se på bilder från Stockholm. Och cykeln står och är punkad igen. Och jag har bett honom att kolla efter vassa saker i däcket. Så det blir en lagning till.

Jag kommer ihåg vårarna som var tidiga och kyliga. Jag kunde ha sovmorgon. Jag kunde cykla ut till golfbanan och, det var verkligen så, bara vara ... fri.

Jag tycker inte att längdåkning, eller framför allt: skidskytte, är några särskilt stora sporter. Jag kan tycka att det är lite äckligt ibland, när Sverige gör dessa sporter till gigantiska.
MEN, det har alltid roat mej att se på längdåkning. Det är en ypperlig tevesport, och jag blir också sådär rusigt svensk.
Så det är kanske förklaringen.

Jag kan fortfarande inte släppa CajsaStinas bok om pappan Fred. Jag har aldrig gillat hennes musik, men jag måste säga att hon har skrivit en mycket bra bok. Inte lika bra som Nils Claesson gjorde om sin pappa, men ändå.

Det var Sarajevo 1984. Slas har skrivit om det, OS. Och om tiden när han byggde upp landet efter Andra världskriget.

Jag var ju PRAO-elev på Weibulls i Landskrona. Nära södra infarten. Det var långt att cykla dit från Borstahusen.
Weibullshuset står och förfaller nu. Det är en annan girighet idag än 1984, men det började kanske då. När många började trampa uppåt på svagare ryggar och ingen krävde att man skulle be om ursäkt.
Och jag smög upp i ett hemligt rum där det fanns en teve. Och det var Gundes och Wassbergs mästerskap.
High five, längdåkare.

Ps. Och eftersom dom träffas på skidgymnasiet och gifter sej med varandra så är ju tillväxten ständigt säkrad. Ds.