Thursday, November 18, 2010

Why I love country music ...

... som ju Lloyd Cole sysslar med ganska sällan. Eller inte.
Och ... nu tänker jag bara på Summer in Siam. Jag minns att Micke Widell skrev om den som en ny Fairytale of New York, eller åtminstone Misty morning, Albert Bridge. Men Summer in Siam är ju bara ... Summer in Siam, och alldeles underbar.

Men Lloyd Cole. Jag säger bara: Cut me down. Hey Rusty. Pretty gone. Charlotte Street. Och så vidare och så vidare.

Jag simmade 1600 igår. Jag cyklade vidare till Centralen där jag inte hittar längre, men hittar nu, det går ganska snabbt att lära sej. Tåget till Köpenhamn.
Jag har ganska mycket utskrivet nu, Simhallen Kyrkan kommer boken nog inte att heta. Men så jobbar man. Så skojar man till det när det är trist, att skriva bok. Man hittar på namn, man söker riktlinjer. Man söker nya fria vägar innanför ramarna som trängs ihop mer och mer ju närmare färdig boken är.
Min bok tar ett halvår till. Simhallen Kyrkan.
Men när jag behöver redigera, skriva nytt. Det vet i alla fall mina trogna läsare, så åker jag till Köpenhamn. Det är också en sorts frihet, innanför ramarna.
Och där tänkte jag bara på dom unga muslimska kvinnor jag har pratat med. Historierna dom berättat.
Skulle ni klara det?! Om det var era fina vita barn?!
Jag skulle inte det, i Limhamn.

Men jag åt räksallad (utan pasta, det finns också) och slank inom Ölkaféet och jag skulle hem och skriva och sen kom Roger och det var ju ikväll som Lloyd Cole skulle spela.
Och en stund innan konserten, en förinspelad röst på proper engelska. Beställ nu. Kissa nu. Detta är en lugn konsert. Han kommer snart. Klappa inte för hårt. Håll i hatten, nu kör vi. Det blir paus.
Det var förbannat bra, nästan hela tiden.

Tuesday, November 16, 2010

Jody and the kid

När Kris Kristofferson sjunger exakt så man ska sjunga.
Och jag smälter. Och jag kan gråta.
Och jag tänker på tidernas begynnelse. Eller, vi var tjugo tjugoett. Hon och jag promenerade i Karlslund i Landskrona och dom första löven föll och jag gick in i hösten mycket värre då än nu. Och då är det ändå en ganska stor dos melankoli nu.
Hon sa saker då som jag inte kunde förstå efter sommaren, hon grät ibland och jag sa något fel och hon hade en mörkgrön jacka mot dom bruna och mörkgröna höga träden. För jag kunde inte förstå. För jag har aldrig förstått. Jag har aldrig trott på att jag kan vara älskad.
Det var den tiden i livet, fem år i dalar och toppar, nästan drunknade i vågorna. Vi lärde oss kanske något.

När Kris Kristofferson sjunger Jody and the kid, andra halvan av låten, tänker jag på mina barn, mest på Elsa. Hon är lika sur som jag på morgnarna. Hon har ont i magen ibland. Oron sätter sej där.

Allt var innan allt som skulle hända. Du ser inte kulan med solen i ögonen, stupet i dimman, hon som kommer springande rakt framför bilen när du gasar och allt är … den korta stunden av lycka, innan katastrofen. Kanske.
Respekt, ändå

"Det finns sannerligen plats för många olika sorter i vår herres hage." Skrev jag.
"Just det." Skrev han och jag kunde riktigt se hur han mös. Hur han lyckades ha i alla fall lite rätt fast han hade fel.
Och nu är Tony Kaplan, legenden, död.
Jag kände inte honom, men kärleksfullt säger jag att han tillhörde den gamla stammen av besserwisser-aktiga murvlar råder det inga tvivel om.

När Rickard gjorde vapenfri tjänst i Uddevalla träffades vi på Götebrogs central, in i Nordstan och in på Murveln. Krogen med rök och rutiga ölsejdlar, en teleprinter som spottade ut nyheter. Och vi var kanske i gamla Klara. Nä.
Men det var den romantiken som jag tillbad då. Gratis morgon- och kvällstidningar på Murveln.
DEt är tjugo år sen, jag går fortfarande till Murveln när jag i Göteborg. Och på Sjuans ölhall. Och några ställen till.

Tony Kaplan. Det var lite mer än sex år sen. Under fotbolls-EM i Portugal. Johanna och Elsa och jag hade varit två veckor nära Faro där några matcher spelades. Tony Kaplan hade skrivit raljerande en krönika om Carlsberg, sponsorn, och skrivit felaktigheter om alkoholfria öl, och lättöl, han hävdade att det inte fanns lättöl med namnet Carlsberg. Det är lite invecklat.
Men där satt jag i Vollsjö och retade upp mej, drack Carlsberg lättöl, förvisso tillverkad i Falcons lokaler. Men ändå.
Jag blötte ner en flaska och fick loss etiketten, skickade den till Tony Kaplan, som inte hade fel ändå, ansåg han.
DEt var då jag skrev om vår herres hage.
Det var då han skrev: Just det.

Och man kan vrida och vända. Alla kan nästan ha rätt. Tony Kaplans generation av journalister försvinner mer och mer. Jag saknar dom. Jag saknar Tony Kaplan. Om inte annat för att reta mej på honom då och då, kärleksfullt, skrockande med respekt.

Saturday, November 13, 2010

Långkalsonger, livrem och hängslor

Det är ljusare väder idag. Det betyder mycket. Vinden tycker jag inte om, men har lärt mej leva med.
Född i LA, Staden i vinden. Sen Malmö. Vänjer man sej inte vid vinden kan man ju lika gärna dö.
Men vi vet hur man uppskattar en grå höstdag, närmare vindstilla. Hellre det än snön vi aldrig kan hantera.

Det blir årets sista BoIS-match idag. Konstgräs. Brasilien.

Melodikrysset. Min hjärna blir tröttare och segare. Jag som alltid brukade lösa krysset med förbundna ögon och vänstran.

Att läsa en bok av Johan Kinde är speciellt.
Det finns ingen kväll, det är afton all over.
I Kalle Anka spelade bandet Pustans Pastejer.
Även äkta fasad eller ytlighet är äkta.
Och hennes sköte, du skulle bara se hennes sköte.
Men ändå läser jag Johan Kindes Någon sorts extas. Jag fortsätter läsa. Kanske är det någon sorts extas.
Men inte vidare bra. Eller.

Jag gör verkligen mitt bästa för att se den där stigen genom mörka skogen, stigen som först blir smalare och ännu mörkare men, men det blir lättare och man vänjer sej och där kommer ljuset. Och jag vill aldrig vara framme. Men det känns så mer och mer. Jag vill vara framme.
Ibland tänker jag: Jag orkar inte, längre.

Thursday, November 11, 2010

Varsågod

Som Ulf Lundell skrev, sjöng: "Jag skriver bok, jag skriver bra, och jag vill inte komma till slutet."
I vissa sånger känner man en frid. Det är kanske en mycket uppriven person i kaos och misär som skrivit, som varit tvungen att skriva sej lugn. Att åtminstone någonsatans få ett rum med, just detta frid. Kanske kärlek. Eller tro ... på något. "Jag älskar kvinnan i min bok", sjunger Ulf Lundell.

Den långa starten på romanen jag skriver har varit nödvändig.
Eller hade jag kunnat skita i boken. Den blir nog inte min viktigaste. Jag har en annan skiss som jag känner starkare för.
Men sånt vet man aldrig. Förrän efteråt. Kanske.
Jag skrev och gav ut en novellsamling, och en bok med mina texter och Thomas bilder. Medan jag samlade mej.
Det var något som inte kändes rätt. Det var saker som kändes konstruerade.
Nu ska vi ju veta det, att böcker är konstruerade. Men konstrukyionen ska ju skymma sikten så lite som möjligt, eller inte alls.

Och då kan jag välja liknelser, eller exempel. Köttgryta eller Håkan Hellström? Jag tar kanske båda.
Vi kan börja med Jehåvasjäveln. I sista tredjedelen hittar Henrik Pettersson en metod. Han upprepar en fras. Skriver några meningar, upprepar frasen igen. En stilistisk metod som jag antar att Henrik Pettersson blev glad över. Men det blir problem när metoden syns så tydligt och att boken i övrigt inte är särskilt språkstilistiskt skriven.
Men jag förstår varför han gjorde det. Jag förstår varför en redaktör valde att ha kvar det.

Jag pratar alltså om köttgryta.
Det kan räcka med att hälla i några deciliter vin, ett lagerblad och pepparkorn. Själv blir jag ofta crazy och, låt mej vika av ... Brasse i Fem myror. Ja, Eva är vidunderlig, men Brasse, allt han tycker är gott ska ner i grytan, glass och köttbullar.
Det blir ofta inte bra.
Men köttgrytan ska ha sina beståndsdelar, köttet ska kokas mört. Och oliver och syltlökar, inte för tidigt. Champinjonerna ska ju inte bli saggiga, men dom hjälper upp smaken. Morötterna får vänta lite. Löken ska fräsa med från början, koka sej osynlig. (Det är bra när man har små barn också, dom gillar sällan lök, om dom vet om att den finns.)
Koka sej osynlig. Det är alltså det allt handlar om. Delvis.

Det måste bryta av också. Boken får inte bara rinna över och vara skön och enkel ett slag. Visst, du blir rik då. Men stolt?
Klas Östergren menar att man måste ha transportsträckor.
Peter Kihlgård pratar om lätthet. Inte ett alltid synligt Damoklessvärd, utan den tunna isen som du ändå går över, som du vet kan brista, som du vet hur kallt och mörkt och djupt och omöjligt det är under, i.
Jag pratar om musiken, rytmen, melodin. Jag är ingen jazzkille. Men jag skriver nog lite jazzigt. En roman, sen frihet. Stopp, korta trudelutter, längre böljande sjok.
Åtminstone vill jag ha det så, nästan osynligt.

Till Killor with love var en LP. Med en lång bonuslåt sist, inte alls tillhörig eller nödvändig för själva samlingen. Och några låtar vill man ju alltid in och peta i, ångra. Jag borde haft med den istället. Det kan man ju alltid ändra live.

Den ordentlige och oftast förträfflige Håkan Hellström vill göra löst svängande skivor (i alla fall dom tre senaste, särskilt dom två senaste) som ska låta inspelade på två kafferaster.
Så går det givetvis inte till. Men han gör det jävligt bra.

Tuesday, November 09, 2010

Bo Strömstedt

Du låg på sängen med ett täcke av choklad. Det smälte långsamt, du log, du var glad.

Jag trodde faktiskt att jag hade slutat förbluffas över mediernas cynism, kvällstidningarna.

Jag satt på kåken, jag var fattig, du var fri. Vi trodde båda på ett alltid alltid vi.

Jag var väl sexton, sjutton. Det började väl blomma i Landskrona i november som idag när jag var arton. När man kunde ta sin ångest och dom spännen man kanske hade kvar från sommarjobbet, till affären, till Akropolis. Läsa Kvällsposten och dricka några öl. Kanske tjugo.

Jag blev förbannad en vinterdag vid ån, jag krossa rutan vid kiosken telefon. Du sa du hata inte mej, du hata vi. Jag sa jag kommer aldrig aldrig att bli fri. Du mumla någonting om ömklig patetik.

Jag säger det: Jag har sett så mycket. Jag blir inte förvånad längre.
Herregud, vem trodde att kungen och hans pseudopolare inte var skitstövlar som inte visste/fattade bättre. Vem trodde att han inte slirat vid sidan om nån ghång när han var slirig eller nykter.

Utanför skolorna kunde vi samma popsånger. Det är någonstans kanske sanningen.

Herregud, vilken Hedenhös- Bullerby- whatevervärld lever ni i.
Men.
MEN!

Tell me you, it´s you who pays.
Som vi skrattade.

Att publicera bild och namn på den misstänkte mördaren och mordförsökaren innan fotokonfrontationer gjorts.

Jag minns när Elsa blåste i plasttrumpeten. Hon kunde inte sluta. Hon hade förstått något. Hon var ett och ett halvt. Hon gick i alldeles för stora gymnastikskor. Hon ska fylla åtta i januari. Hon verkar inte lika glad längre. Så snabbt går det. Går det så snabbt.

Herregud. Blev ni glada för dom extrastålarna.
Jag säger som Peter Wahlbeck: "Varför kallar ni Expressen för hora? Sluta kalla Expressen för hora!"
För att Expressen är en horbock.
Linda Lovelace svepte förbi i en artikel häromdagen

Henrik Pettersson har skrivit en bok som heter Jehåvasjäveln. Den utspelar sej i Malmö. Den slinker ner.
Jag har hela tiden trott att Henrik Pettersson är Henrik Petersen som ibland recenserar böcker i HD. Om jag minns rätt har han även nyöversatt Hamsuns utvecklingsroman Svält.
Jehåvasjäveln är en utvecklingsroman, by the way. Och den innefattar ett uppbrott från den kristna rörelsen Jehovas vittnen.
Hade det inte varit för det hade det varit vilken ung-man-bok som helst, eller inte. Uppbrott som uppbrott. Fast ... den där myten om att ung-man-sökande-romanerna är till förväxling lika är en myt skapad av lata recensenter. Till exempel "poeten" Petter Bengtsson.
Så Ung-man-söker ... bla bla bla, Jehåvasjäveln, på inget sätt en dålig bok. Men inte heller riktigt gripande eller drabbande, eller stilistiskt intressant. Och, det kan jag säga till Henrik Pettersson, ungdomen är jobbig med regler och uppbrott även för en vanlig svenska-kyrkan-kille som undertecknad.
Men det är alltså en helt okej bok, läsvärd. Den kom 2008.
Jag ville bara skriva det.
Jag skriver för sällan om debutanter.
Om man inte räknar in Knut Hamsun där. Och det vore nog en smula slött.

Sunday, November 07, 2010

Grattis, Di Blåe

När jag drog igång Radio Malmöhus på låg volym var det Dolly Parton. Sen Kär och galen med Ulf Lundell.
I alla fall då, att den sången kunde bli, nja ... folkkär. Det visar på det Sverige som åtminstone fanns då, 1982. Bakom knog och gnetande och gnällande på Palme, så vaknade vi ur sex års borgerlighet. Och man levde återigen i en värld där åtminstone hälften trodde på solidaritet med fler än dom egna.
Jag klankar inte dom andra.
Jag hyllar bara dom som inte röstar för egen vinning.

Det kunde vara 1982. Mamma och jag när jag hade sovmorgon i sexan eller sjuan. Vi lyssnade alltid på Radio Malmöhus på morgnarna. Drack te. Lyssnade på Skånska orter och ord. I olika pyjamasar och nattlinnen.
Det är sådana minnen av en barndom och ungdom. Vi var tre syskon. Jag var mittemellan. Jag minns några få stunder, ensam med en av mina föräldrar. Jag minns det med värme. Pappa och jag på golfbanan en tidig morgon.
Och ofta med min bror och hans kompisar, flottar och kojor och sport och sen annat. Mer sällan med min lillasyster.
Jag och Peder.
Windy och jag, musik, video, musikvideor. Vår egen musik.
Mest minns jag ensamhet. Inte med sorg. Mer med en känsla av frihet och ett skönt vemod. Ensam med den ende som förstod mej.

Nu är klockan sju. Anna sover i soffan. Jag har varit uppe sen halvfyra. Elsa sover i sängen. Jag vill inte väcka dom, men jag måste. Så är samhällets lag. Trötta barn ska fösas till inrättningarna. Pappa ska hem och sova efter cykelturen. Kanske drunknar jag av sömnen i simbassängen. Yrvaken ska jag sen skriva en bok som miljoner ska ha som sin enda vän på en brygga utan brädor den dagen när havet är blankt och stilla.

Monday, November 01, 2010

When did it begin

Avsaknaden av empati.
Godkannandet av att skita i andra.
DEt svenska samhallets forfall.
Gellert Tamas De apatiska ar ju ingen deckarliknande historia. Och vi orkar ju inte lasa om det jobbiga.
Och dom styrande, dom riktigt apatiska.
Na, vi lyssnar pa andra- och tredjehandsskvaller. Sa slipper vi bry oss. Sa haller vi ryggarna fria.
Och sa tanker du, manniska?
Na, dom latsas.
Na, sa kan vi inte gora. Vi, goda Sverige.
Stuff it!
Wake up and smell the coffee. Om du vagar.
Det ar alltid nagon annans gras som ar samre klippt i krissverige.
Och jag har ju ... det och det och det.