Friday, September 26, 2008

Han som älskade livet

En bekants pappa ringde mej på en bar i Lissabon. Han berättade om sonen som flyttat till USA med sin fru, köpt hus och shoppat i tre dagar på IKEA. Dom hittade bokhyllan dom ville ha till slut, i den stod sju exemplar av min roman Och fortsätta vidare bort. Jodå, det går framåt med utlandslanseringen.

Det är tre månader till julafton. Det finns några till som får fira ensamma i år. Vissa har sej själva att skylla. Andra har bara mer eller mindre skoningslöst blivit bortryckta från glöggdoften av olika skäl.
Om man nu bryr sej om julen.
Det var många som brydde sej om Helmuth, det såg man på blommorna. Det såg man på tårarna. På hans begravning i Västra Sallerups kyrka.
Det var verkligen så ... att dimman lättade och allt blev solsken strax innan klockorna ringde.
Jag tycker mycket om Han har öppnat pärleporten, och Härlig är jorden.
Jag tycker mycket om Gasolin.

Jag tänker på någon som står mej nära. Jag antar att han läser detta någon gång. Han vet att jag inte vill något illa.
Vi har gått lite olika stigar i det emellanåt hemska livets skog.
Men vi har alltid varit, tja ... som bröder.

Vad kunde du gjort annorlunda?
Jag vet inte.
Vad har du lärt dej?
Mycket.
Blir det bättre med tiden?
Ja.

Jag fick skjuts av Sigge, Jan Sigurd, till begravningen. Vi är inte värsta bästa kompisarna, men hans mormor och morfar bodde i Landskrona. Sigge och jag råkas då och då, ofta av en slump. Något mejl, något telefonsamtal. Vi har jobbat med samma projekt några gånger. Han är en människa som jag tycker om, en yrkesman som jag respekterar mycket. Jag fick hans nya bok Den tyske vännen. Den verkar hålla god Sigge-klass. Det vill säga underhållande, underfundigt, med en del allvar och vemod. En del skratt och färdande längs dom olika vägarna.
Sigge är en stor Hemingwaykännare. Hans bok Hemingways sista flamma bör man läsa. Och hans många novellsamlingar som innehåller en hel del guldkorn.
Man kan ju passa på att läsa Och solen har sin gång och I vår tid, när man ändå är i Hemingwayfarten. Och Att ha och inte ha, den intressanta Edens lustgård. Och, givetvis, Den gamle och havet. Novellerna! Och Klockan klämtar för dej.
Och lyssna på sången Sigge skrev till, spelade till, Monica Zetterlund. Han skrev hela plattan, minns inte namnet. Men den sången om Ellen och kärleken på ålderns höst sitter i mitt bakhuvud.
Jag såg dom spela på Hultsfredsfestivalen 1997, det var inte perfekt, men det var Monica Z, och Sigge.

Helmuth var ingen kyrkans man. Men jag har berättat för Elsa att han är i himlen nu, hon var så nyfiken. Jag har berättat om öppna kistor och aska. Och om själen.
Elsa menar att om jag dör och Johanna dör, så träffas vi i himlen, så kan vi leva där tillsammans tills vi dör, där.
Jag tycker att man ska tala klarspråk. Jag tycker inte att man ska skrämma upp barn. Balans. Allt kommer i sinom tid. Balans.
Och kyrkan är en bra lokal att ta farväl i. Jag hade köpt en präktig röd ros, när vi gick runt kistan spelades Internationalen. Solen sken och Helmuth fick sista ordet.

Jag tycker att man ska tala klarspråk. Jag är så rädd för tomheten. Att bara försvinna. Tala till mej! Förvissa mej om att det finns ett ljus och en värme, ett bolster att sjunka mjukt i.
Jag är så oerhört rädd att inte vara färdig.
Jag vill, som i Irving Stones bok om Vincent Van Gogh, säga: Jag önskar jag finge dö nu.
Detta när jag är redo, alltså, klar, kring åttiofem. Hålla någon djupt älskads hand och bara ... somna. Mjukt.
Vad hette den boken? Han som älskade livet.

Apropå Och fortsätta vidare bort, och kanske apropå USA: Har jag berättat den om bajskorvarna som högg ved?
(Ja ... jag vet.)

Wednesday, September 24, 2008

Framåt till gårdagen

Cirkusskolan. Elsa går där. Vi cyklar, alltid något sena, till Folkets park och Barnens scen. Elsa tar på sin ballerinadräkt. Och jag snirklar runt hörnet och tar en dubbel lättöl på Nobe på Kristianstadsgatan. Där har man ju några minnen från förr ...

... när jag bodde på Ystadsgatan i Svinaryssland. Oj, nu lyssnar jag visst på Doors, ett gammalt blandband. Roadhouse blues. Kommer ni ihåg Lars Saabye Christensens stora roman Beatles? Låt oss kalla den Jack i Oslo, nä ... låt oss istället kalla den romanen Beatles. Av den lärde jag mej att lyssna till Waiting for the sun. Där satte sej något alldeles nytt och extra när jag var sexton.
Men det är ju allmänt känt ... sen försvinner Doors när man fyller tjugofem, man tröttnar på ... jag vet inte, myten, legenden, romantiken.
Sen kommer ju Doors tillbaka ändå, som Passenger med Iggy. Bra låtar är alltid bra låtar. Som hela The Idiot, som hela Lust for life.
Det är skönt att bli äldre, även om man hatar och är rädd för döden. Men man går kanske mot försoning och en önskan om att hinna leva tills man är färdig. Att få dö nöjd ...
Jag kan säga att jag alltid har tyckt om Dan Hylander och Mats Rådberg. Jag känner mej inte det minsta ... corny. Kanske för att jag ljuger. Men kommer ni ihåg Den vita duvan? Sången som möjligen låg på Svensktoppen någon gång på sjuttiotalet, den var mycket bra. Och Jennie Jennie med Lasse Berghagen, vilken fröjd av melankolisk schlager!
Jag ska på begravning på torsdag. Det finns viktigare saker än vilken färg som är årets modernaste.
Nu sjunger Anders F Rönnblom. Han är inte alltid bra. Men han är alltid min hjälte. Den egna vägen. Som Affe, den demokratiske socialisten (enligt Mikael W på Bullen).

... när jag bodde på Ystadsgatan i Svinaryssland. Oj, nu lyssnar jag på Clash, den låten om Montgomery Clift, fast inte.
Annars tänkte jag på den tradiga mainstreambluesen som spelades på Nobe idag. Eller tänkte jag på när Danne och jag var där eller på Traktören, tidigt på dagen när livet var som det var. När vi kastade pil och gjorde serier som finns i någon låda nånstans. Samtidigt drömmer jag om Tindersticks.
Och vi kan prata tungorna blåa om Dylan och Cohen, min morfar och farfar om dom hade fått barn väldigt tidigt i södra Sverige. Det kan vi. Jag älskar min morfar och min farfar. Men Jeff Buckley gör den ju så bra, jag hör den nu, Halleluja! Och Bryan Ferry (min äldste farbror) gör ju A hard rains gonna fall, ja, perfekt.
Men jag väljer nog Bob och Leonard ändå.

Lou Reed, min buttre och folkilskne morbror. Som har lärt mej så mycket. Några av dom viktigaste sångerna. Om vi ska ta en hel plata. Songs for Drella, jag kan inte komma på någon som skulle knuffa den från dom fem bästa. Och New York till sjuttio procent.

... när jag bodde på Ystadsgatan i Svinaryssland tyckte jag om en tjej utan att vara kär. Hon hade en hund och pratade en form av värmländska (tror jag). Jag hade dödsångest. Jag hade sålt min cykel. Jag gick Nobelvägen dom flesta kvällarna, hem till henne för att ha någon som kunde ringa ambulansen om jag skulle börja dö.
Jag stannade till vid Nobe och tog två snabba när jag hade dom pengarna.
Samma bruna. Samma råa men hjärtliga.
Det är tio år sen nu. Det är tio år sen min första roman kom ut, i november. Någon borde ordna en fest och en återutgivning, hålla hyllningstal. Men så ser inte världen ut.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, hette boken. Och den sanningen kan du banka in i hjärta och hjärna utan att vara obotlig pessimist.
Det blir bara annorlunda.

Monday, September 22, 2008

Snabb rapport

Det finns ett litet väggfast bord i mitt hotellrum, ett dubbelrum för bara mej. Ett väggfast bord med två väggfasta stolar med senapsgula dynor, fönsterluckorna är mörkbruna. Allt annat är något som kanske kallas vitslammat putstegel. Och tegelfärgade klinkers på golvet. Utanför finns balkongen. Jag både ser och hör havet. Jag ser när fiskarna ger sej av och när dom kommer hem igen. Jag ser när dom samlar in sin långa långrev (eller vad det är) runt lyktstolpar överallt kring tio-elva. Fruar och mammor säljer fisk i saluhallen, säljer godis och glass i dom två strandkioskerna. Tar emot pengar vid dom offentliga toaletterna.
Under tidig eftermiddag ger sej fiskarna ut igen. Sen, om man bara lämnar havet och klampar lite uppåt stan, som i alla städer, så sitter dom och röker och dricker några bira eller kaffe och portugisisk brandy, spelar bädspel.
Det är trånga gränder. Kvinnorna har likadana ljusblåa småblommiga förkläden, dom flesta männen har dom nästan likadana rutiga eller randiga skjortor. Timmerhuggare vid havet.
Och så många som haltar.
Och så många hundar som haltar.
Och hit kommer jag, och andra turister.
Och här lever dom. Människorna i det som är likadant varje dag. Fast inte ... dom gamla männen på bänkarna tittar på havet, som jag brukar titta på havet. Det är deras liv. Det förändras ständigt, men mycket är det samma.
Och här föds det nya människor som lär sej engelska från sju års ålder. Dom vill inte ha sunkiga barer eller pastelarior. Allting förändras. Och det är mycket hud som dom unga kvinnorna, eller flickorna, visar.

Saturday, September 13, 2008

Skottland?

Obrigado. Jag vet inte vad du hade gissat på om du inte visste. Obrigado? Tack, på portugisiska alltså.
Gracias, det låter mjukare.
Vårt eget Tack och Danke har ändå en form av mjukhet.

I början av nittiotalet var Rickard och jag i Skottland. Edingburgh, St: Andrews där tidvattnet är så långt så långt.
Vi tog tåget till utanför Glasgow och färjan till utanför Belfast. Ringo Starr drack en half pint stout på soldäck, livakten (eller vad det var) hade liksom Ringo skinnjacka. Jag minns att jag hade ett par röda jeans och Rickard ett par blåa, vi bytte ibland under resan, för att se fräscha ut, kanske. Vi var så unga.
Skottland sticker. Taggigt och kargt.
Och Irland ska vara dom där bäljande kullarna.
"Cheers, mate ..." Känslan av vänlighet. Känslan av nyfikenhet. Här kommer främlingar. Jag vet inte.

Första gången i Sesimbra. Maj 1998. MIn mamma fyllde sextio. Min bror trettio, han och hans fru firade dessutom sitt bröllop. Jag och min syster delade rum. Vi spelade biljard på en bar lite upp i backarna, drack små öl. Spelade flipper också, vill jag minnas.
Jag blev förälskad, i Sesimbra.
Jag skulle snart ge ut min första bok. Jag skrev dikter som jag läste på Malmös småscener och övriga Skåne. Jag var en snubbe som skulle fylla tjugonio. Jag gillade att dricka, och sånt som hör därtill. Jag skrev i tidningar ibland. Jag mådde inte alls alltid bra. Men jag var kär i Sesimbra.

Portugal är kanske Skottland, ett lillasyskon i skuggan. Med den stoltheten. Portugal är kanske Skåne. Portugal är givetvis Portugal.

Johanna och jag hade bara varit ihop i några månader när vi hoppade av tåget i Lissabon och tog bussen till Sesimbra. Jag minns inte om vi åkte bro eller båt över Tejo, floden som heter Tajo i Spanien. Som mynnar ut i Atlanten och hela vägen som upptäckare använt i hundratals år.
Vi spenderade några atlantvindsdagar på Hotel do Mar, åt fisk och räkor. Drack väl vitt vin, kan jag tänka.

Man kommer uppifrån, man kommer från dom låga träden och den torra jorden. Man ringlar sej ner till den gryta som är Sesimbra. Man tittar snett upp åt höger, uppför branten ligger den gamla fästningen där den gamla byn låg. Men nu är Sesimbra en stad. Det är fisket. Det är portugisiskaturister från Lissabon somkommer på helgerna. Då står bilarna överallt på dom sala gatorna. Det är den grillade fisken, och tidvattnet som vänder. Det är pastelariorna där man ser fotboll på små teveapparater som sitter högt upp.
Det är den grillade kycklingen också.
Det är den grillade fisken.
Det är den särskilt salta luften och dom små grillarna utanför husen där sardiner fräser.

En månad var vi i Portugal när jag hade fått ett stipendium. Det var 2002, innan Elsa var född. Två veckor i Sesimbra. Och tåg till norr och söder. Aveiro med det höga fyrtornet och sanddynerna, dom pratar annorlunda portugisiska där.
Och sen söder, Albufeira. Där pratar man engelska eller tyska.

Elsa kom till Sesimbra för två år sen. Vi hyrde en lägenhet. Vattnet är så salt, uppfriskande. Och jag minns när vi lämnade i bussen. När jag vände mej bort. Kärlek förändras men finns kvar. Jag sa till Johanna att, givetvis ska vi åka till andra platser också, men jag vill alltid återvända hit.
Nu har vi en dotter till. När hon blir myndig får hon åka vart hon vill, men innan dess ska hon få komma till Sesimbra.

Jag fick lite bonuspengar som jag inte hade räknat med. Vi ordnade barnvakt. Jag beställde snabbt som en höna ... Jag ska åka på tisdag, Johanna kommer till Lissabon på fredag.
Sen kom förvisso inte alla pengar som skulle komma. Och sen tillkom vissa kostnader för andra saker i vårt liv.
Men har man inte avbeställningsskydd så får man lita på ödet: Det var meningen att jag skulle tillbaka till Sesimbra.
Byfånar och dumskallar svärjer sej in i ordensällskapet Grå Gröt

Jag bryr mej inte om dom ointresserade. Ni får gå och meta val, eller nåt. Eller ... kanske ställa en oxtjur på en åker, se hur han rispar med klövarna och längtar efter rödkskinn att äta. Det tar fem minuter, om man inkluderar eftertanken. Kanske längre. Eller ... spotta på en sten tills den blir våt

”När elefanter dansar över rosornas bädd ... Som en nål i armen, Fatumeh.”
Och när du var liten. Och nu tänker du mest på heroinet. Nu tänker du mest på det andra missbruket. Nu kan du inte skönja det viktiga, inne i systemet inne i systemet inne i något du hade hånskrattat åt utifrån förr.

Det är för många som promenerar på en stig som går neråt neråt neråt. Det är för många som inte stannar, kolla! Där är en annan stig, en smalare men mycket vackrare. Vi behöver inte ha så bråttom.

”Det är skönt att ha sovmorgon”, säger en kvinna på mina döttrars dagis när vi kommer halvtio. Vi kommer halvtio varje dag, senare är förbjudet.
Sovmorgon, tänker jag. Jag satt och skrev till ett igår. Jag gick upp strax innan sju, läste tidningen en timme och skrev innan Johanna stack till jobbet och Elsa vaknade, Anna hade redan ätit frukost. Jag vill att mina barn ska få ta det lugnt på morgonen. Leka själva eller med varandra. Jag förklarar för Elsa att jag måste jobba. Men jag ger henne en och en halv timme varje morgon. Anna är vaken två och en halv timme innan vi sticker till dagis. Jag har kämpat för att kunna leva så. Jag vill bestämma själv.

Jag tycker att skolan är viktig. Människor som vill ha fast anställning bör utbilda sej till det dom möjligen strävar efter. Människor är olika. Undersökningar har visat att 80% av västmänskligheten kan sägas tillhöra NORMEN. Dom andra 20 procenten, i Sverige idag nästan två miljoner MÄNNISKOR, är inte riktigt som alla andra. Dom är oftast smartare och dummare, dom tänker på ett annat sätt, dom agerar annorlunda. Vissa ligger bara på en soffa. Andra skriver böcker och raljerar. Många har diagnoser, t ex ADHD, andra borde ha fått det. ADHD är inte bara, jaså, du är sån, det är en komplex sak. Precis som dom som har Downs syndrom eller är autistiska, det finns gradskillnader i det som av dom ”normala” ibland håglöst kallas helvete. Precis som allting, det finns gradskillnader. Det finns inte bara ett DOM. Precis som araber.

Skolan ...

Så var jag på släppfesten för Andrzej Tichýs nya roman, Fält. Andrzej har något som jag saknar. Det kanske är ett lugnare ursinne. Jag vet inte.
Jag har inte läst ut boken än, men hittills ... Andrzej är en väldigt bra författare.
Det kanske är ett lugnare tålamod.
Det kanske är en annorlunda begåvning.
Jag tycker mycket om det, att känna en människa, att läsa människans böcker eller plogfåror. Att lägga ett pussel med många bitar och veta att jag kanske är nära, men jag blir aldrig färdig.
Vad det är?
Detta måste berättas, och jag kan göra det ... säger jag och menar Andrzej som jag.
Jag har bara läst positiva recensioner av Fält idag, det glädjer mej mycket. Bra jobbat, Andrzej. Med både det ena och det andra.

Skolan?

Jag har bara diagnoserna alkoholist och allergiker med lätt astma. Och Lumbago ischias akuta. Och vissa odiagnostiserade tendenser i mitt beteende som smått påminner om ADHD. Men jag vet inte. Jag kanske bara önskar mej något att skylla på. Man måste det i ett samhälle där normen är så stelbent strukturerad mellan rätt och fel.
Vi kan ta Ralf Edström. Jag lyssnar mycket på radiosporten. Ralf är kunnig inom fotboll. Men han har inte vad jag har, han är totalt renons på att känna in den vind som blåser, som alltid har blåst och förändrat.
Ralf Edström har vid flera tillfällen varit hårresande korkad i sina kommentarer om Zlatan. Att Zlatan inte gör som man ska. Det är en doft av svettig allmoge som många har glömt, utedassen och misären. Nä, allt var bättre, på den gamla goda tiden ... Säkert, Sören.
Jag tror inte att Ralf Edström röstar på idioterna i sverigedemokraterna, han är nog alldeles för fast i sosselandet från förr, eller möjligtvis centern.
Hans många negativa uttalande om Zlatan diskuteras. Jag tycker att Zlatan ska kritiseras. Positivt och negativt beroende på vad han uträttar. Men det finns alltid gränser. Det man borde diskutera är Ralfs oförmåga att gå utanför frimicklar-Åbys pianohymner om ett fromt fädernesland. Det finns inte längre, Ralf. Det finns inte längre, sd.
Det är tiden som går.
Det är tågen som passerar när ni på perrongen står.
Det är somt försvunnet som ni aldrig tillbaka får.
... eftersom poesi ska vara otymplig och skrivas på rimmad vers.
Finge det bara vara så för alltid.
Då kunde jag stundom få vila i frid.
Eller ...

Skolan ja. Det finns åttio procent ”normala” och tjugo procent ”annorlunda”.
Dom annorlunda ska anpassa sej. Det är bara fram med hyveln och sågen och kapa av lite här och där, pusslet ska fan i helvetet passa.
När jag gick i mellanstadiet fick man betyg för första gången i sexan.
Windy var bäst i klassen i teoretiska ämnen. Jag var snäppet efter, men höll hög klass. Oskis var bäst i teckning. Vår lärarinna delade bara ut en femma i varje ämne (något jon helt själv hade bestämt), dom fick Windy (är jag nästan säker på), i svenska, engelska, matte, OÄ och vad det nu mer var. Jag fick fyror. Lärarinnans dotter fick fyror i alla ämnen. I ALLA ämnen. Hon var inte den vassaste kniven i lådan.
Är det bra med betyg för små barn som är ... små barn? Jag vet inte. Jag tror inte det.
Är det bra med krav och tydliga gränser för små barn som är ... små barn? JA.
Är det bra att säga till små barn (bla bla bla), men det där är ingen sol, en sol är gul. Du får rita om? Nej.
Är alla likadana? Nej.
Har alla samma rättigheter? Nej.
Ska dom ha det? Ja. UTIFRÅN SINA EGNA FÖRUTSÄTTNINGAR MEN I ETT KOLLEKTIVT SAMMANHANG.

Jag sitter i mörkret i boden, i dunklet, en lampa lyser. Elsa lägger pussel och jag läser Fält. Går tillbaka till sidan 116 igen. Och Hasse Kvinnaböske sjunger om Ann-Christine. Det är en mycket märklig känsla. Min dotter som närmar sej sex år. Andrzejs bok och Hasse. Och samma känsla, ändå. Jag vill nå er. Och vi hade strömavbrott innan, men vad jag vet är ljusräkningen allaredan betald.
Nu ritar, klipper och klistrar Elsa. ”Hur ska jag göra, pappa?” ”Gör som du vill?”
Det finns fler aspekter. Man kan säga: Rita en cykel och ett hus. Hon kan säga: Nej!
Och börja rita något helt annat.
Nu fick masken en hatt. Maskar kan ha hatt.

Kommer du ihåg, Windy? När vi var klara med alla matteuppgifterna eller nåt annat. När vi fick gå runt och hjälpa dom andra. Vafan kunde vi lära ut? Vafan lärde vi oss av det? Vafan är det för pedagogik? Vad är det för lathet? Vi kunde mer snabbare, varför fanns det inget som kunde ges till oss? Varför fick inte åsnorna sina morötter?

Mina barn ska alltid gå i kommunalt dagis och kommunal skola. Jag kräver det i ett land som inte är USA. Jag vill ha bort skitregeringen som sitter grosshandlarslött på platta rövar nu. Jag vill ha ett starkt socialdemokratisk parti med stöd av vänsterpartiet (miljöpartiet litar jag inte längre på) som ger resurser till det som är viktigt.
Jag vill att alla ska inse att sverigedemokraterna är slutknorren på det tragikomiska skämt som ny demokrati startade när brunögonen från trettiotalet hade avlidit eller var för gamla. Jag använder sd:s egna slugförtäckta ord, fast med en annan mening. Som att dom skulle ställa sej tillsammans vid en stor spegel, titta på vad det är på riktigt och unisont bryta ihop och utropa: Ut med packet! Vi är packet!
Vad som är viktigt?
Att hjälpa alla som behöver hjälp, själsligt och ekonomiskt oberoende av var i världen dom finns. Givetvis måste man i Sverige i främsta rummet koncentrera sej på det egna landet. Men dock höja och effektisera hjälpen till alla dom som inte har haft turen att födas rakt in i en räkmacka med apatiserande majonäs

Den där skolan ja. Den är viktig. För den stora majoritet som ska följa den norm dom är infödda och vill leva i. Jag menar det. Jag vill inte åka tåg som körs av en outbildad förare. Jag högaktar alla duktiga yrkesmänniskor. Den jag mest högaktar är min egen pappa. Han är sextioåtta år och jobbar fortfarande. Om jag når den åldern tänker jag också jobba.
Han körde mej till stationen en kväll i september eller oktober. Flera år sen. Farmor hade också dött nu. Radion var på. ”Skynda dej älskade, skynda att älska”, jag tror den går så, spelades på radion.
”När man slutar arbeta är livet slut”, sa min pappa. Skynda dej älskade, skynda att älska. Har jag aldrig sagt till honom.
”Nu är vi dom sista”, sa min pappa och menade den generation han tillhörde.
Döden som en ständig vandringsvän, som ett ständigt hängande svärd ovanför huvudet i den sköra tråden. Som den ständiga ångesten i min familj. Jag äger den också.
Jag tror att det till stor del handlar om liv, och höga berg och djupa dalar. Du vet, grabben, du faller hårdare när du klättrar högre.
Men jag vill klättra högre!
Och jag har lärt mej att falla hårt men resa mej mjukt.

Vad jag vill säga?
Farväl. Kanske. Jag vet inte.
Vad jag vill säga?
Läs Peter Kihlgård och Andrzej.
Vad jag verkligen vill säga?
Jag hade en lärarinna i svenska på gymnasiet. Hon gav mej motstånd. Jag tycker mycket om människor som tar striden. Hon gav mej ettor eller femmor för mina uppsatser. Jag var så klok som bara en människa i sjuttonårsåldern kan vara. Så kaxig och dryg. Jag provocerade henne. Jag tyckte att hon provocerade mej. Jag tror att hon tyckte om mej. För allt jag gjorde var för att jag var förälskad i litteratur, i mej själv och i upproret. Jag ville ut. Jag ville bestämma själv. Jag tror att det var kul för henne att ha en engagerad elev, om än odräglig emellanåt. Jag vill tro det.
Jag brydde mej om samhällskunskap, engelska och spanska på gymnasiet. Och svenska. Allt annat sket jag i, mycket rejält. Jag var ingen propert flitig student.
Men jag visste vad jag ville göra. Musik och litteratur. Jag behövde inte det andra.
Vad jag vill säga?
Bestäm dej för vem du är. Gå snett till vänster där borta, där finns en annan hemlig stig. Eller ... skit i det. Du får väl hitta din egen väg.

”Du har ett rörligt intellekt, och klassens bästa språk”, sa hon, min lärarinna i svenska. ”Men här i skolan måste du lära dej hur man ska sätta punkt och komma, när du blir författare får du skriva som du vill, men inte nu.”
Jag visste redan hur man skulle sätta punkt och komma. Men det var inte så jag ville säga det.
Mitt intellekt var snarare rörigt, vill jag mena.
Jag tyckte mycket om min svensklärarinna.
Vad jag vill säga?
Tack, Titti B, för fighten. Den tog mej i alla fall hit, vad det nu kan vara värt.
Mord på Möllevången (första kapitlet av andra delen i deckaren MORD)


1
Klockan var kvart i tolv när jag hittade kroppen, och jag var vaken. Dygnsrytmen hade inte blivit normal än. Jag som brukade somna kring tio. Jag fick ingen ro.
Himlen var fylld av stjärnor högt upp.
Allt var stilla bland dom stängda tivoliattraktionerna i Folkets park i Malmö. Ett sorl från längre bort där Konsum låg, där krogarna låg. Där dom unga fortfarande drömde om att ... henne, honom ska jag ha!
Men fåglarna sov i dom höga träden som fått stora gröna friska blad, ormarna och kängurun sov i terrariet. Den stora sköldpaddan hade sovit i hundra år. En arbetarrörelse slumrade under stenar och jord, under vattnet där den lätta fontänen strilade svagt svagt.
Och saknaden.
Jag hade varit tre veckor i Argentina. Spanskan hade flugit fram från hjärnan, flugit ut från min mun igen. Min farfar brukade berätta om Chile:
”Jag hörde honom spela, Jara. Det var inte så bra”, sa farfar, och det var bara veckorna innan han skulle dö. Jag hade en basker och en gitarr och ett skrivblock. Jag var tonåring.
Vi satt i farfars innersta rum, han smuttade sin calvados.
”Är du arton”, sa han.
”Nästan”, sa jag och rodnade. Farfar hällde upp och jag försökte svälja avslappnat.
”Han tålde det inte ...”
”Drack han också calvados?”
”Förtrycket, min lille vän, förtrycket”, sa farfar och höll min hand så hårt som jag aldrig tidigare känt. Utanför stormade stormen och vi försökte få eld på en eld. ”Snart finns jag inte mer ...”, sa han, och han var en örn. Han var pappan i Taubes Balladen om briggen Bluebird av Hull. Han var allt jag lyssnade på när jag var ledig från skolan. Och farmor. Dom var min hamn alldeles intill det vildaste havet. ”Min lille vän, vidare ...”, sa farfar och tömde det sista glaset.
Och lovet tog slut. Och farfar tog slut.

När jag hittade kroppen. När jag gick i Folkets park. Jag hade ätit asiatiskt till middag på Simrishamnsgatan, tagit turen upp mot Jesusparken, svängt ner på Kristiandstadsgatan för att gå hem, sett den öppna grinden. Och drömmarna från förr, när jag växte upp på Sofielund, innan mamma och pappa skildes, innan pappa flyttade tillbaka till Landskrona och Borstahusen där han var barnfödd. Minnena av för lite pengar för färjan till Danmark och Tivoli eller Bakken. Minnet av mjäkigare sockervadd i Folkets park. Minnet av, att ... det var ju ganska roligt ändå. Se staden från pariserhjulet.
Minnet av Bo Widerberg och Kvarteret Korpen, N.P. Möller. Minnet av en annan tid som jag aldrig förstod som ljusare. Bara min barndom.

Så jag gick i Folkets park och klockan slog i något kyrktorn kvart i tolv, när jag hittade kroppen. Jag hade gått som i trans mot pariserhjulet och nästan snubblat över den lilla kroppen. En kvinna med ett stort sår vid vänstra ögat, tinningen. En hoppborg som luften gått ur, en bild av en clown där, vars leende blivit skevt och elakt. Och just där låg hon med slokande dreadlocks, och livlös, död.
Jag ringde polisen, tände pipan. Väntade i fem minuter, hann röka ett stopp innan dom kom i två bilar. Jag berättade vad som hade hänt, hur jag hade snubblat ... över ett lik.
Igen, tänkte jag. Vad har jag gjort för att förtjäna detta.
”Vi behöver prata med med dej”, sa en man i uniform, en högvuxen blondin utan fett på kroppen, ”du måste följa med ...”
”Jag orkar inte.” Vad har jag gjort för att förtjäna detta.
”Ska du mucka med ordningsmakten”, sa han, och jag bara skakade på huvudet.
”Låt han va”, hörde jag en bekant röst som bröt lätt på danska. ”Jag går i god för honom”, sa kommissarie Jansen och tände en cigarett med en av sina långa armar, med en av sina långa fingrar. ”Gör vad ni ska, brottsplatsundersökning. Ring in dom ni behöver, jag är tillbaka om en timme”, sa Hansen och fick något slags honnör. Sebn tog han mej åt sidan.
”Jobbar du såhär sent”, sa jag, ”jag trodde att du hade dina familjeregler ...”
”Jo.”
”Men frugan ...”
”Hon är bortrest.”
”Bortrest?”
”Bortrest”, sa Hansen och såg rakt på mej med sin hårda blick. ”Vad gör du i Malmö?”
”Vad gör du själv i Malmö?”
”Förflyttad.”
”Jag med”, sa jag, skakade hans hand och nickade mot torget. ”Jag behöver ett järn ... innan dom stänger.”
”Sannerligen jag med”, sa Hansen, lämnade brottsplatsen och följde mej ut i ovissheten.

Wednesday, September 10, 2008

Där ... är solen

Denna skoningslösa bortskämdhet.
Jag äger den också.

Man kommer från ett hål i jorden. Man ser sina barn växa upp och dö. Man tror på något. Man acklimatiserar sej, möjligen.

Man sitter i en ful skinnfåtölj eller soffa. Man tycker att man har lyckats. Man tycker att man har ingen annan att tacka än sej själv. Men man älskar sin familj, dom nära och kära.
Man tittar på nåt dussindeckarskit på teve, och ett barn försvinner. Ett barn kanske dör.
Och man kanske skälver i hela kroppen.
Man kanske lurar fram en äkta känsla, för man har ju två barn som också bor i villan. Man har ju också en jävla irritation över kattajäveln som brukar hitta sin värme i närheten av bilen, på bilen. Den har ju klor, den lille skiten. Den kan ju repa. Och om jag kör på den, då är det mej det är fel på. Då är det mej dom förbannade insändarna i tidningen handlar om. Fan, vadå!? Det var väl inte jag som var ivägen. Det är väl inte jag ... som ... hur ska jag ... hinna ...

Man kanske ser sina barn växa upp några minuter om dagen. Man har ju inte tid ...
Man kanske slår på teven, Rapport eller Aktuellt. Ah, långt ända in i helvetet, dom visar ju bara tråkigheter, kan dom aldrig visa nåt roligt.
Intressant?
Vad är intressant?

Och barnen dör i Mexiko. Och barnen dör i USA. Och nån liten enstaka i Sverige (”Jippi, äntligen, det kan vi göra bra teve av" "Men ..." "Ja, jag vet, vi kör nåt om nationellt trauma, en gemensam sorg. Det funkar ..."). Och hundratals, kanske tusentals, i Afrika. Idag. Imorgon. Igår. När dina förfäder piskade negerryggar och startade det som ständigt pågår.
Men vi ska bygga en ny carport.
Men dom måste anpassa sej.
Men vi har bara hundrasjuttio kvadrat, den fjärde teven måste vara plattare.
Älskling, ska vi se Aktuellt?
Nä, det är bara tråkigheter.
Bag in box, så blir du kåt. Annars spöar jag dej.
Men, Thailand ...
Ja, det är PARADISET.
AIDS-medicin, ah i helvete, det är väl bra om dom knullar ihjäl varandra.
Vi får inte utrota lejonen ...
För att dom äter upp dom ... negrerna?
Nä, vi ska skjuta lejon, du ska få en päls av lejon, älskling.

Jag bor i en jordskorpa som jag alltid vill lämna. Jag bor bland alla er. Jag bor med mej själv. Det är skit nock.
Jag skäller på min äldsta dotter ungefär varannan eller var tredje morgon. Jag är en skit.
Kommer ni ihåg? När man sa att man var en skit? Kommer ni ihåg tiden innan? Ni vet, då ... när allt var rekorderligt och präktigt. Ordning och reda och vattenkammat och betongtrosor till flickkebarnen. Kommer ni ihåg?
Nä. Trodde väl det. Den tiden fanns aldrig.
Ingen erkänner något. Det ska bara trampas på, ner med dom drunknande huvuden djupare i dyngan.

Kjell Johansson, till exempel, kan man läsa. Eller Asfalt av Ivar Lo.
Man kan lyssna på en av dom få sånger Fred Åkerström skrev helt själv. Den han var tvungen att skriva. Den om hans uppväxt. Den han aldrig släppte på skiva under sin livstid. Hans ständiga dåliga självkänsla.
Och ni trodde att han bara var bullrig, dryg och bråkig.
Det är aldrig så enkelt. Det är aldrig så enkelt. Det är det enda enkla du behöver veta.

Monday, September 08, 2008

Den förbannade döden

Det var i Stehag på den tiden, 1998. Jag kom med en vän i en bil, fick se min alldeles första egna lilla roman. Den hade ett fult omslag, på ryggen saknades titeln och mitt namn, men ändå.
Det var i Stehag som Helmuth Glöck tryckte böcker på den tiden. Det var därifrån han drev förlaget Gondolin och deckartidskriften DAST.
Senare flyttade han till Eslöv och började samarbeta med ett tryckeri i Polen. Hela Skånes kulturtidskrifts- och småförlagsflora hade sett annorlunda ut om inte Helmuth funnits. Blommat på ett tråkigare och mer ensidigt sätt. Pequod, Serum, Ramùs och många fler har tryckt hos Helmuth. Gondolin har bland mycket annat gett ut Jan Sigurds fina bok Under mitt paraply.

Jag kom att samarbeta med Helmuth flera gånger, när jag var redaktör för olika antologier. Även när jag gav ut en foto-/textbok med fotografen Thomas H Johnsson. Det var alltid lika förvirrat trevligt och funktionellt, även om man aldrig visste om den färdiga boken skulle levereras i tid.
Helmuth var ingen okomplicerad människa, men han var ärlig och lätt att jobba med. Puckarna kunde vara sena och svåra att fånga, men alltid raka.
När jag tröttnat på det stora stockholmsförlagets senfärdighet gav jag ut min senaste roman hos Helmuth och Gondolin. Det gick ganska smidigt. Vi smet ner till kvarterskrogen i Eslöv och åt plankstek. Helmuth drack rött vin och berättade intressanta historier om författare och Göran Persson. Helmuth hade en lapp för ögat när han körde bil, han kunde inte se ordentligt annars. Något var fel.
”Men läkarna hittar inget”, sa Helmuth.
Men det gjorde dom, till slut. För sent.
Cancern tog Helmuth. För tidigt.
En epok i skånsk litteratur är över. För tidigt. Jag beklagar det djupt.

Saturday, September 06, 2008

Trötta och ointresserade, icke kapabla

Jag har varit kär ganska få gånger. Jag är trettionio år. I låg- och mellanstadiet fanns det en ganska kaxig tjej i min klass. Jag var nog kär. Jag brukade utvärdera mina dagar med henne, hur det hade funkat, en blick, en knuff, ett skratt åt allt det roliga som strömmade ur mej. I femman, eller nåt. Hon gav motstånd. Jag inte ens pussade henne. Hon var inte onåbar, det var bara något slags motstånd. Hon var inte den sötaste eller vackraste heller.
Jag var ihop med en tjej i sexan, utan att vara kär. Sen kom en konstig relation i början av åttan. Då var jag kär. Hon var tyst oftast. Det varade en månad.

Jag försöker vara en trevlig människa. Så ärlig som möjligt. Så god som möjligt. Jag är nyfiken. I vuxen ålder kan det missuppfattas, har jag märkt. Sen nittiotalet och framåt, när jag pratat eller lyssnat eller frågat, har jag märkt att tjejer/kvinnor tror att det är något annat. När jag ofta var full och rädd så funkade det. Jag ville gärna sova med någon annan, även om det inte var min målsättning. Ofta tänkte jag bara på Malin eller Tove, dom var jag kär i. Och sen Johanna som jag träffade i slutet av nittionio, blev inte kär direkt, men efter en vecka eller två.

I Landskrona. Igår. Elsa och jag på torget. Pellejönsarna i SD hade en skylt, "SD:S matuppror, våra äldre är värda nylagad mat." Maken till opportunism ... Maken till populism ... har aldrig skådats.
SD har, tillsammans med moderaterna och folkpartiet (fascistpartiet, höll jag på att skriva, min avsky är monumental), röstat igenom en sänkning under flera år, mindre pengar till omsorgen. Vi pratar om stora miljoner.
Sen har nissarna mage att stå på torget och visa sina nakna rövar och kräva bättre mat till dom äldre.
Man borde smiska dom.
Är ni bara dumma?
Har ni ingen kommunikation inom hjärndödspartiet.
Ni lurar människorna som ni påstår att ni värnar om.
Samma gamla vanliga fråga, SD-fjantar:
Hur ska ni ordna den nylagade maten med nedskärningarna ni röstat fram?
Ska varje äldre ha en egen kock?
Hur ska man annars få nylagad mat?
Och hur ska det gå till när man sänker budgeten med nästan tre miljoner, nästan åtta miljoner nästa år?
Har ni smakat maten som tagits fram, den som lagas och fryses in direkt, som sedan värms upp och smakar som nylagad?
Det är inte femtiotalet, tekniken har gått framåt, nötter!
Jävla sopor.
Jävla människoföraktande idioter.

Patricia var nog onåbar. Det var nog därför. Jag körde bil full och hon drömde, i slutet av åttiotalet, om betydligt snitsigare killar. Och jag var kanske blyg. Och jag tog inte för mej.
Men jag skrev dikter. Men jag var kär. Men jag var feg, och antagligen helt fel.
Det finns kanske en till i mitten av åttiotalet, och en med rött hår i slutet av samma årtionde. Men annars är det stopp.
Annars, kära beundrarinnor, är det missförstånd.
Att vara trevlig och intresserad av människor (även kvinnor) är inte att flirta. Inte att säga: Ska vi knulla? Vill jag det så frågar jag så. Lita på det, som Henke sa.

Vid sossarnas tält på torget i Landskrona.
"Men är du så korkad", sa en ganska högt uppsatt sosse, engagerad, "tror du att jag skulle skriva på sverigedemokraternas lista?"
"Jamen, bryr ni er inte om dom äldre", sa den medelålders mannen.
"Vi har lagt ett förslag om tre miljoner mer till omsorgen, men det röstade borgarna och sd ner. Dom röstar med borgarna nästan varje gång."
"Ja ... det vet jag inte, om jag tror på det."
"Det är offentliga handlingar, protokollen finns. Det är bara att titta."
"Ja ... jag vet inte ..."
Just det! Huvudet på spiken! Du vet inte. Vad gör man då? Röstar på SD? Eller tar reda på fakta? Skapar sej en helhetsbild?
Sällan hostar hackspetten.
Var jag skulle ville sätta spettet hårt och skoningslöst?
Jo du ...

Friday, September 05, 2008

Råkade du glömma

Säg, minns du ännu den dagen ... OS i Mexico. 1968. Jag var minus ett år. Jag var redan fast i det att alltid sträcka upp min hand och säga: Fuck you.
Säg, har ni redan glömt hur det var att ställa sej upp och skrika: Det är fel.
Säg, har ni redan glömt att livet handlar om många fler än du.

Jag pratade med Ulf Dageby i Jönköping i början av nittiotalet. Han bjöd mej på öl. Han berättade att han var trött på alla som tjatade om Livet är en fest. Alla som inte förstod vad den handlade om. Egentligen.
Vet du vad det handlar om, egentligen?
Jag sa att den bästa låten var den den om John Carlos. Kanske var det så just då. Sent en lördagkväll, den desperationen.
Men den bästa låten är givetvis Barn av vår tid. Den har slagit mej i magen på ett så skönt sätt sen jag var tolv år. Den och KSMB:s Sexnolltvå kommer alltid att vara mina största musikupplevelser. Mina största upplevelser. Mina biblar. Bland många biblar.

Wednesday, September 03, 2008

Snörp mej isåfall utifrån

Utanför skolorna kunde vi samma popsånger. Utanför skolorna låg parken där man kunde stoppa folkölen i en påse, slänga den upp i luften. Det fanns knep att stilla kolsyran. Det fanns knep att öppna med mindre sprut och skum.
Jag minns att Myran och jag gjorde det, bakom där getterna och rådjuren var inhägnade, nära hästarna. Men i en alldeles egen glänta.
Där dansrestaurangen Plantan hade legat. Där farmor och farfar, enligt legenden, hade träffats i tidernas begynnelse.
Skogen som en kung hade låtit bygga för sitt höga jaktnöjes skull.

Vi öppnade ölen mot varandras ansikten. Hade man varit dålig med knepen fick man sprutet i ansiktet.
Också en slags porrfilm.
The Who. The Wall. Smiths. Iggy Pop. Docenterna. Lolita Pop. Det goda livet. Sen kom Tracy Chapman i den där gamla teaterrestaurangen, lobbyn som vi målade vit. Och Kajsa och Malena. Ljuset i foajen, minns jag att Sara sjöng eller citerade när vi hamnade i något som just då var stort och vackert och spännande.

Dagarna innan. Dagarna med folköl. Helgerna med folköl.
Sen var håltimmen slut och det blev aldrig någon reda med studierna.
Sen var ungdomen slut och jag var plötsligt över trettio. Och det är ett skimmer av glömda minnen och felna minnen och sanna minnen och minnen som inte ens är minnen. Det är skrönor och nerpissade restaurangfönster i Helsingör. Fylleceller utan vatten.

Utanför skolorna var allting enklare eller svårare. Allt man aldrig skulle bli. Jag är en mycket gammal och ung trettionioåring.
Ni minns väl MacManus. Napoleon Dynamite. Eller är det bara jag som inte kommer ihåg.
Jag minns mackor och öl och en swimmingpool nära en bastu i Limhamn. Jag minns den smaken av frihet. Jag minns bildäck som fick punka. Jag minns, igår i samband med ett skivsläpp eller en ny show, ännu en välartad och gelékammad idiot som inte var en värsting. Men det hade kunnat gå illa, bla bla bla ... jo, jag kände en kille som kände en annan som hade sett en limtub på ett källargolv där det luktade söt rök ... jo, man får tacka sin lyckliga stjärna för att man kom ur träsket med benen och armarna intakta, med bara hjärnan avbiten av en smartare alligator.

Nedanför skolorna kilar råttorna i det hålet där jag aldrig vågar gå ner. Jag drömmer mardrömmar om gruvgångar, kistor och tunnlar där du aldrig kan resa dej. Jag drömmer mardrömmar om Teresienstadt, om gången under jag inte vågade gå. Jag får ingen luft. Jag vaknar efter fyra timmars sömn. Jag klagar inte. Jag vet att jag måste sova. Men jag vil inte tillbaka, jag vill inte ner i hålet. Jag vill inte bli inkörd i en turbin som stänger mina vägar ut.
Jag blev begravd av en snögrotta en gång. Jag hade benen utanför. Jag var livrädd. Det trycker sej ner i halsen. Det tränger sej in i mitt huvud.

Utanför skolorna. Utanför kyrkan. Låt gamarna ta mej. Lägg mej bara där. Låt måsarna hacka mej. Gräv bara inte ner mej. Låt råttorna gnaga mej in till skelettet. Lägg mej bara inte i en kista. Stäng inte in mej.

Tuesday, September 02, 2008

Bit dej i svansen, syster, du känner ändå inget

Angående icketremonarkmötet. Vad bra, ett klokt beslut.
Inger Rudberg från Lund tycker att Malmö skämmer ut Sverige inför hela Europa.
Någon måste gå i bräschen, Inger. Det var så längesen Sverige gjorde det. Nu ska man istället snegla på sneseglarna som kryssar bakåt. Kungar och prinsessor, drömmen om den vid spisen fastkedjade kvinnan på femtiotalet.
Väx upp, Inger, annars har du snart bitit av dej hela svansen i ditt rundspringande gnällande. Och då närmar du dej dom riktigt känsliga domänerna, där smärtan är verklig. Om du har några tänder kvar.

Folkpartiet i Malmös glappflabb Eva Svendén har åsikter. Hennes människoförakt lyser ofta igenom, även om hon försöker skriva på ett sätt som hon tror liknar nyanserat. Så fortgår hon som en lakej i populismens och självgodhetens namn.
Det finns en verklighet, Eva.
Arabiska är ett språk som talas mycket i vissa delar av Sverige, framför allt i Skåne.
Men Eva maler på i sann brunopportun anda: Det är svenska man ska lära sej.
En sak, Eva: Man lär sej främmande språk bättre om man kan sitt eget. Språk föder språk.
Och då talar vi inte om pseudoretoriskt kvackande.
Och en annan sak, Eva: Snutar som pratar arabiska, snutar som förstår en utsatts situation, som kan reda ut missförstånd (som kollisionerna ofta beror på), är av godo. Samma sak gäller för lärare med dylika språkkunskaper.

Dessa klokheter fick ni gratis, kära vänner.
Men ganska ofta blir jag tillfrågad att hålla föredrag för föreningar av olika slag. Gemensamt brukar vara att föreningarna består av medelålders/äldre medelålders svenska människor. Människor med, i ett globalt perspektiv, enormt mycket pengar.
Visst, brukar jag säga, jag kan prata, men jag vill ha betalt.
Då blir dom närmast förnärmade. Jag känner mej som en skurk.
Två dagars förlorad arbetstid. Nervositet.
När ringde du senast din elektriker eller läkare och bad honom jobba gratis för dej i två dagar?
Men du är ju författare?
Ja, jag tjänar dåligt ändå, eller vadå? Jag får använda en stor del av min fantasi för att skaffa arbete. Jag är inte anställd av trygghet.
Vill ni ha nånting gratis så kan ni gå till bibblan och låna mina böcker där.

När det rör sej om fattiga tidskrifter, nyetablerade kulturklubbar, politiska/medmänskliga manifestationer och liknande, då ställer jag gärna upp gratis.
Det är stor skillnad på att välja några lämpliga stycken ur min produktion, och läsa upp dom. Mot att skriva ett alldeles nytt föredrag för bara ett tillfälle. Det tar tid. Och tid är pengar.
Det är sanningen. Det var inte jag som hittade på den.
Slit ut det med stil

Det var i slutet av åttiotalet. Det skulle vara maratonrock på Folkan. Det skulle kosta hundra spänn och lite till. Några av banden, dom med punkbakgrund, tyckte att det var för jävligt. Dyrt. Det skulle ju vara för alla.

Ni tror alltid att det är nytt. Att detta händer nu och aldrig mer, och aldrig har något liknande inträffat tidigare.
Det är givetvis fel.
”Dagens ungdom.”
”Dagens samhälle.”
Sagt med en fnysning av någon som inte vet ett skit nu. Och antagligen inte visste ett skit då heller.

Vad vet Carl Bildt?
Vad vet Fredrik?
Vad visste Göran?
Vad in i hela helvetet är det dom nya sverigedemokraterna tror sej veta i sina gråsossiga bitterhetsbubblor?
Kom in istället, istället för att gräva era piedestaler neråt.

Det var i slutet av åttiotalet. Vårt band, QK, skulle inte vara med på maratonrocken. Men vi ville gärna vara med på antimaratonrockgalan som skulle hållas på Harlekin, det som hade varit (och nu är igen) teaterrestaurang.
Det blev möte. Puma var förbannad. Han tyckte inte att vi skulle få vara med. Vi hade ju inget att protestera mot.
”Ah, låt dom spela”, sa Fredde.
Och vi fick spela.

Wrangelska parken i Landskrona i lördags. Folkfest. Fegisarna vågade sej inte dit. Dom ointresserade höll sej borta. Folkpartiet byggde plikskyldigast upp sitt tält sist, stack först. Sossarna var med hela tiden.
Folkpartiet har ju annat att bygga än tält och spontana möten över gränserna. Folkpartiet vill ju inte bygga ett långsiktigt fungerande samhälle som handlar om respekt och förståelse. Dom rika vill ju inte skaka hand med smutsiga händer när dom ska inta sina havsnära palats. Och Torkild har ju aldrig varit intresserad av människor och deras historier, han vet ju redan allt.

Puma och jag var trubadurer på Harlekin något år senare. Han spelade en svensk tolkning av Dylan. Den handlade om en tjej som vi båda kände. Jag skrev en egen låt snodd från Dylan, Barstolen är hög, hette den. När man ramlar omkull.

När man ramlar omkull.
När hela detta korthus som kallas Sverige och världen ramlar omkull. Jag tänker inte resa det. Det får ni klara själva, sopa upp er egen skit.

Puma och jag brevväxlade under nittiotalet när han flyttat till Göteborg, och jag flyttade runt. Han skrev dikter och noveller i en ilsken politisk och Bukowskisk anda. Han var alltid arg och engagerad. Han hade också alltid ett svårdefinierat leende eller varggrin.

Jag gör min sak. Jag skäms inte. Jag kan bli mycket arg. Jag tror inte att någon tycker att jag är farlig. Dom vet ingenting. Jag är en glad och rolig jävel ofta. Jag lyssnar på Roger Waters. Han är en arg jävel, med humor.

Bristles, bandet där Svegis och Puma spelade i det tidiga åttiotalet, återuppstod på Folkfesten i Wrangelska parken i lördags. Svegis var svettig och Puma var farlig. Ränderna går aldrig ur. Om man kämpar för något så kämpar man, annars dör man.