Vad vi pratar om när vi pratar om frihet

Jag pratar gärna om frihet.
Låt mej definiera: frihet till så många som möjligt, helst alla.
Moderater och kvasiliberalerna i Folkpartiet (liberalerna, ha) pratar också om frihet. Det går hem i stugorna hos världens fegaste folk, det vet dom om, tro inget annat. Dom svenska mesarna kan då gro lite hår på bröstet och banka som gorillor: Vi har vår frihet, ingen jävel sätter sej på oss.
Och majoriteten av det fysiska våld som finns i samhället sker i hemmet.
Och majoriteten av stugsittarna tycker att man inte ska ta med barn på krogen.
Och dom som tar med barn på krogen har varken lärt sej själva eller barnen vanligt kroghyfs.

Jag var i Lund i lördags. Det var mycket trevligt, vi hade Ariman som bas. Mina barn var inte med men mina vänner hade ett gäng mellan sådär åtta och tolv. Det var Kulturnatt. Ingen i vårt sällskap var berusade. Vi hade bara trevligt. Barnen hade roligt, rände fritt ut och in utan att störa någon. Vi hade hela tiden kontroll över dom. Det är inte svårare än så.

Förra året vräktes sexhundra familjer med barn i Sverige. Regeringen hade sagt att inga barnfamiljer skulle vräkas. Nu har man ändrat sej (det blir ju kärvt med pengarna när människor som redan tjänar 40 000:- eller mer i månaden har fått sänkta skatter med ungefär 50 000:- om året, det blir ju kärvt, för dom som redan har det kärvt, det blir ju, och detta med regeringens goda minne, svårare för dom som redan hade det svårt) och har en "ambition" att barnfamiljer inte ska vräkas. En AMBITION, vad betyder det: antagligen att åtminstone 1200 barnfamiljer kommer att vräkas nästa år.
Det stupar brant utför.
Och du skiter i det, för du har ju fått din skatt sänkt flera gånger.
Och dom stackars barnhems- och forsterbarn som har ett fullkomligt skadat liv efter övergrepp och kärleksbrist. Sorry, er måste vi skita i, för Knut Knutsson som tjänar fyrtiofem papp i månaden måste få ännu mer i plånboken. Sorry, lilla barnhemsbarn, men du borde ha tagit dej i kragen. Vi pratar om frihet. Vi pratar om USA:s allra fulaste sidor. Vi pratar om en statisktik som säger att svarta människor (förutom att dom flesta har sämre förutsättningar från början) oftare döms till dödsstraff än vita, när dom begår liknande brott.

Vi pratar alltså om frihetens land som patetisk snackar om sitt jävla 9/11 som tog (fruktansvärt, ja) mindre än fyratusen människors liv. 9/11 som fick korsriddaren Bush Jr. att dra ut i ett krig som hittills kostat närmare sjuhundratusen människors (dom flesta civila, barn, kvinnor, vanliga män) liv, och det kan vara lågt räknat.
Det är vad vi pratar om när vi pratar om frihet. Tycker du att det är bra?

Nya sidor

Först vaknade jag ganska tidigt och redigerade text.
Sen skrev jag in ny text till romanen.
Sen badade jag.
Idag och igår.
Hon satt och läste i sin bok.

Men igår.
Det var lite konstigt.
Mina arbetsresor till Köpenhamn brukar ske sådär varannan vecka. Jag åker alltid ensam.
Så det var lite konstigt igår. Att tro att det handlar om ZZ Top när det visar sej handla om Simon and Garfunkel.
Så jag åkte inte ensam igår.
Och hon var inte så sugen att plugga på dom ställen där jag brukar sitta och skriva.
Så jag tog henne till ett café som jag trodde skulle passa. Och det gjorde det nog.
Sen gick jag till Freddys bar och drack väldigt svag öl och skrev i nästan två timmar, attackskrev, effektiv tid kanske bara en halvtimme eller trekvart. Men det räcker, det är fem eller sex romansidor när det hamnar i datorn, vilket allt snart har gjort.
Fast först åt jag ett ganska stort smörrebröd med rostbiff och pepparrot, det hele.
Det var en konstig känsla att veta att det satt någon annan ett par hundra meter bort och jobbade med sitt. På något sätt triggade det mej.
Det var också en skön känsla att när klockan blev fem skulle vi sammanstråla och vara färdigarbetade och göra andra roliga saker.
Som någon popgrupp jag glömt namnet på uttryckte det: A day in the life.

Åh, det var Denmark

Såja.
Se och lär.
Nu kan alla präktiga (smygrasistiska) svenskar sluta säga: Ja, vi är ju inte värre än Danmark.
Och alla puckade sverigedemokrater kan sluta snacka dynga om vad folket VERKLIGEN vill och hänvisa till Danskt Folkepartis makt.

För det är såhär (trögtänkta och smygrasistiska svenskar) att när man har fått några år på sej att syna bluffen, så förstår man vad som verkligen är viktigt.
Att som i Sverige styras av en egoistisk (och smygrasistisk) borgerlig regering som oftast samarbetar med ett mer öppet rasistiskt stödparti, det håller inte i längden.

Nu lyssnar jag på nyheterna, och visst, den populistiska regeringen gör nu patetiska förbättringar för sjuka människor och slår sej för bröstet. Men det där är bara skitsnack. Och det ska ni lära er att förstå. Dom förändringar som görs nu är saker som borde ha gjorts för längesen. Eller, rättare sagt, dom försämringar som tidigare gjorts borde aldrig ha införst, hade aldrig införts av en humanistisk regering.

Att tro att allt är bra bara för att skatten sänks är infantilt. Varor blir dyrare att köpa, skolor, daghem, sjukhus får sämre resurser. Du kan inte gnälla då, grabben, betala med dina sänkta skatter när du står i kön efter din andra hjärtattack.

Nu blir det ingen ren socialistisk regering i Danmark. Och det är bra. Blockpolitik är alldeles förlegad. I Danmark har man, innan den borgerliga och rasistiska sammanslagningen oftast arbetat så.

Danskt Folkeparti är inte uträknat. Det kommer alltid att finnas ruttna äpplen. Men deras makt är starkt förminskad, tack för det.
Hade jag inte haft annat för mejså hade jag åkt till Köpenhamn för att fira.
Medan misshandlade foster- och barnhemsbarn fortfarande hånas av den svenska regeringen.

Tell me you

"I loved you in the morning", sjunger Leonard Cohen.
Det finns måndagar och måndagar.
Hey, that´s no way to say goodbye.
Av någon anledning (och jag är stressad av ansökningar som ska in, texter som ska bli klara, pengar som jag inte vet om jag får) känns den här måndagen tämligen ljuvlig.
Kanske för att det blev en trevlig söndag med trevliga människor, trevliga barn.

Nu sjunger Robert Forster den magnifika Demom days. Och sorgen och svärtan bränner rakt in. Jag tror jag vet vad han snackar om.
Men, som Ulf Sturesson sjöng, idag är en bra dag.
Kanske är det för att jag vet att jag ska åka och simma sen. Att jag ska träffa en person sen.
Kanske är det för att jag alltid, inte försöker, utan alltid tänker: Det ordnar sej.
Kanske är det för att jag upplevt dom där demon days tillräckligt många gånger, så lite skit är inte mycket att hänga upp sej på.

En sång som jag blev mycket drabbad av när jag var elva eller nåt var I don´t like mondays med Boomtown Rats där Bob Geldof sjöng. Jag har alltid tyckt att Bob verkar vara en bra kille. Eller, en kille med patos.
I don´t like mondays är en förbannat bra låt. Men det kan vara en låt för barn och latmaskar. Då pratar jag om texten.
Sången bygger på ett verkligt fall där en flicka dödade två eller tre anställda på skolan hon gick i, skadade flera elever. När hon fick frågan varför? svarade hon att hon inte tyckte om måndagar, att det liksom livade upp dagen att få skjuta, mörda, en smula.
Och, om jag förstår texten rätt, menar Bob Geldof att man inte ska fråga om anledningen, för det finns ingen anledning.
Det håller jag inte med om.
Givetvis pratar Bob Geldof om något annat, han sätter fingret på meningslösheten. Han sätter fingret på en föräldrageneration som inte ser, eller inte bryr sej, eller inte vet vad man ska göra när barn/ungdomar uppenbarligen inte mår bra, inte passar in.

I vårt samhälle är det största problemet att man sällan (och då pratar jag i första hand om er, känslomässigt och empatiskt okunniga politiker) orkar leta anledningar och det bidrar till att problemen fortsätter eller eskalerar.

In the ghetto är på så sätt (i all sin svullenhet och sentimentalitet) en mycket bättre socialrealistisk text om hur ett problem uppstår, och varför.
Glöm aldrig det ordet innan du kastar sten i ditt glashus, varför?

Bär ner mej till sjön

Detta är mitt åttahundrade inlägg, därför kommer jag att skriva om det som är det viktigaste för mej. Just det: att vistas i eller vid vatten.
Klockan är åtta och jag har skrivit i en timme. Nu är badkaret snart fyllt, där ska jag läsa dagens tidning.
Det är den åttonde september och jag trodde inte det, men det verkar som om min säsong för havsbad är över för i år. Det är mycket sorgligt. I år blev det ganska exakt fyra månader. Ibland kunde det bli fyra fem dagars uppehåll när vädret eller motivationen inte hängde med.
Låt mej få loss pengar så att jag kan fixa en resa till ett salt hav någon gång under dom närmaste sex månaderna, jag behöver det.
Jag har varit medlem i Kockum Fritid sedan 1991 (1993 undantaget). Jag har haft uppehåll i tre månader, men sen den förste september simmar jag igen. Mjukstartade för en vecka sen. Nu har jag simmat måndag tisdag onsdag (1600, 1800, 1600) och det är så skönt, så naturligt. Dom första längderna känns tråkiga, men när jag simmat tjugo (500) så bara flyter det och till slut får jag övertala mej själv att sluta.
Och sen bastu för den stela nacken.
Alltid när jag tvekar (ska jag cykla och bada/simma) eller känner att jag inte pallar, att det bara är klabb, tänker jag på den enda sanning jag vet: Jag har aldrig ångrat ett bad.

Strutsfarmen Brunblå

På radion hör jag en ny låt med Waterboys, Sweet dancer, den känns helt okej. Så var den arbetstimmen över. För jag måste in på Youtube. Jag hittar spelningar med Waterboys i Norge och Uppsala för bara några veckor sen. Jag har aldrig varit i Uppsala, jag hade kunnat tänka mej att åka dit, men det är försent nu.
Tänk att Waterboys låter så levande och bra fortfarande, live alltså. Det är Bruce Springsteen för ... tja, för vem som helst. Kanske för dom som inte vill trängas med femtio tusen andra. Soul och intensitet och spelglädje i gamla låtar.

Och jag vill bara nämna Pelle Hanspers och hans skiva Tumla. Jag har tänkt skriva om honom i några månader, sen jag såg videon till Vår som är inspelad inne i Triangelstationen i Malmö av Niclas Tilosius och Chritopher Tolbert.
Det finns en känsla av John Holms brorson över Pelle Hanspers, han använder till och med ordet bliva. Det är alltså mycket bra.

Och jag hade glömt den, boken Östergren om Östergren. Boken där Klas Östergren och Stephen Farran-Lee samtalar om Östergrens böcker. Mycket intressant och inspirerande. Jag hade tänkt köpa den när den kom (2007) men av någon anledning blev det inte av. Så mycket gladare blir jag nu.

Det var allt, jag har inte tid att orera om idiotin och felprioriteringarna bland dom styrande i Landskrona idag.
Jag pallar heller inte prata om att dom borgerliga partierna i Malmö (och sd, givetvis) är motståndare till att människor som tjänar 10 000:- brutto, eller mindre, ska få gratis barnomsorg.
Att dom bara orkar, våra storkar.
Och oss kallar dom strutsar med huvuden i sanden.
Jag undrar vem som är struts egentligen.

Tankar från den forne filosofistudenten

Den dyker alltid upp, Det är sånt som bara händer mej med Olle Ljungström.
Äh, gå och bada, är ju sånt man kanske inte säger, längre, men sa förut.
Och nu kommer Famous blue raincoat, en av dom allra bästa.
Och det är just vad jag tänker göra, gå och bada, eller, cykla och bada. Igår blev det inget, solen försvann. I förrgår. Sjutton grader, jag var helt ensam på bryggan. Det fanns en badvakt, hon berömde mej. Det skakade jag av mej som vatten i håret. Ner till femton är det inget att snacka om.

Ibland blir jag förbluffad, av mej själv och andra. Det är ju givetvis så att vi inte är likadana. Men ändå. Visst, jag kan ha dålig tajming ibland. Men ändå. Jag blir verkligen förbluffad när människor väljer att så totalt vara uppe i sej själva att dom inte kan förstå något som jag förklarat ett stort antal gånger.
Det är ju också det intressanta med människor, att man kan lära känna mysterierna i andra och i sej själv. Men i vissa fall orkar man givetvis inte.
Och på det slumpades Bridge over troubled water fram.

Det finns en stig vid Citadellets koloniområde i Landskrona, den kommer efter Kärleksstigen. Det finns en liten höjd där. Om man är trött kan man luta sej mot den, det är svårt att läsa men det går. Om man är modig kan man dyka ner i vallgravens mjuka botten och simma förbi svanarna och över till ön och ibland står där en get och väntar, ibland inte. Det är också livet.

Downbound train med Bossen. Det är inte kattskit det heller.
Jag längtar efter dom cykelturerna ut på varvsområdet i Landskrona, längst ut. Och bara stå där.
Men jag ska cykla ner till mina hoddor och sitta en stund i soldiset. Sen ska jag bada. Sen ska badkläderna torka. Senare ska jag igen cykla dit med mina barn och vi ska bada igen. Och det ska vara arton grader. Och sommaren är inte slut, det får den inte vara. Det är jag som bestämmer.