Jag minns: "Men det är en sann historia", sa hon, upprörd, när vi var flera som hade tyckt att hennes berättelse inte grep tag (det tillhörde vardagen att få både ris och ros, men i stort sett alltid nyanserad kritik). "Det har ju hänt i verkligheten", sa hon och jag minns att hon blev röd i ansiktet och påminde om ett barn.
Jag minns att hon bodde på internatet men ofta körde hem på kvällarna, till sina föräldrar eller pojkvän. Att hon gav mej skjuts en gång, körde omvägen till Malmö där jag skulle träffa min tjej och några kompisar. Jag minns att jag frågade om det var okej att jag drack en folköl i bilen, det var det. Vi lyssnade på en skiva med Peter LeMarc och den skånska slätten, rovfåglarna, hösten och vinden. "Jag blir så arg ibland", sa hon och hon var 19 eller 21, 22, jag var 24 (åldern, och jag som hade en glöd för skrivandet, det var det enda, allt annat i mitt liv var vingligt, åldern, jag hade svårt att förstå den som inte brann för att skriva), "att man måste leva så hårt för att ni ska tycka att det är intressant, att man måste vara så tuff, kan man inte få skriva om trevliga saker", sa hon, och jag tänkte: Jo, om man skriver bra, av nödvändighet. "Viktiga saker", sa jag, "det måste vara viktigt för en själv, tror jag, sen kan det vara om vad som helst ..." Så körde vi på Ystadsvägen, Nobelvägen och ner på Simrishamnsgatan och vi skulle träffas på Retro för att sen gå till Golden, i framtiden skulle någon jobba på museum, någon bli lärare, en skulle bli konstnär men sluta, känna sej färdig, någon skulle bli översättare och poet. Jag skulle bli författare och diversearbetare, och jag visste inget annat, det var mitt andra år på skrivarlinje, jag kunde vara ledsen och otålmodig, känna mej dålig, men jag tvekade aldrig, jag skulle skriva böcker, jag hade så många historier att berätta. "Vill du inte följa med", sa jag när hon stannade bilen, "vi ska spela flipper, det kommer några från klassen", sa jag, och hon skakade huvudet så bestämt, flackade med blicken över Möllevångstorget. "Jag måste hem, måste lämna bilen, måste ... det är sent, nä, jag vill inte", sa hon och hennes ansikte blev rött bland gatljusen och det var nu jag kunde ha gett henne en kram, men ... "Tack för skjutsen", sa jag, "vi ses på skolan."
Idag recenseras På väg till Charlotta Anderson i HD och Mats Kolmisoppi är positiv, men bihistorien om finnarna som badar bastu tycker han är klichéfylld, och det är den enda historien i boken som helt har hänt i verkligheten. Det visste jag ju, man blir låst när man försöker återskapa verkligheten, det blir sämre litteratur, det är en tvångströja, det blir nästan alltid ... overkligt.
(Jag, och några till, hade bestämt oss för att satsa fullt på skrivandet när vi kom till skrivarlinjerna, många hade inte det, de provade sej fram i det unga livet, jag glömmer det ibland. Jag vet inte var hon finns idag, jag vet inte ens om hon fanns då, hon kanske bara är en konstruktion i en ganska kass berättelse ändå.)
(Boken finns hos bokhandlare i LA och Malmö. Beställa är enklast och billigast av mej, då får du signering och bonusbok på köpet, annars: be biblioteket skaffa ett ex.)