Sunday, February 28, 2010

Huvudet under armen och armen i en påse

Nu har jag våndats och vankat av och an och hit och dit och upp och ner. Nu har jag bestämt att namnet på novellsamlingen blir det som jag tänkt från början. Det blir oftast bäst så.
Till Killor with love, kommer när det töat ordentligt.

När det våras ibland bergen väntar du mej då?
Blad faller tyst som tårar.
Jag tycker om dom klassiska psalmerna.
Dessutom. Jag tycker om Dom komma från öst och väst.
Dessutom. Till Killor with love, kommer när isen släppt och allt är varmt och det behövs något som isar ditt blod för att sedan ... oj oj oj, när smärtan släppt. Det var visst värme ändå.

Saturday, February 27, 2010

With the money from the accident

Jag kan känna likadant när jag kommer med tåget, eller mer med bil, till Landskrona, när jag ser vindkraftverken, Gråen, gamla vattentornet, när minnen och känslor dyker upp. Det märkliga förhållandet till staden. Så mycket som är knutet till då. Jag rör mej lugnt i dagens Landskrona och känner mej inte hemma i medias bild av staden. Men jag känner mej inte hemma i dagens Landskrona heller.

Jag kan känna likadant när jag kommer över bron mot Malmö. Förr åkte jag iväg med båten, havet alldeles nära med Pilen och någon gång Flygbåtarna. Inloppet till Köpenhamn som inte äcklade mej lika mycket på nittiotalet, som lockade mer-. Det lockar fortfarande, fast mindre. Det finns en ny dimension av danskarnas dryghet. Som i skåningarnas dryghet, självgodhet, illa dold rädsla och okunskap. Kreti och Pleti som tror att dom är mer än Kreti och Pleti. Jag är bara jag.
Malmö är min stad. Malmö är inte min stad. Det är så enkelt.

Men vi kom hem från Spanien idag. Och jag känner mej hemma i Spanien. Spanien äger nog mer skit skit än Sverige. Jag vet inte. Det är hos den man känner väl man kan hitta felen man inte bryr sej om men stör sej mycket på. Och vem är det?
Och vem är det?

Jag köpte jordgubbar och det var samma sak när vi lyssnade på popsånger, irländare, spanjorer och jag. Det var inte samma popsånger som tårade, skrattade,ledsnade. Men det var samma känslor.

Thursday, February 25, 2010

En av manga engelska pubar jag aldrig besokt

... sa kommer Billie Jean, min favoritlat med Michael Jackson. Det ar en standig kamp att hora och forsta texten. Och just nu brots den, popmusik, en poplat ska aldrig vara langre an trettio sekunder, oh, det ar denne. Ja, denne ... Oh, nu ar det denne. Ja, denne ...
Och sa vidare.
Andra medley med plastigt komp som spelades var Abba och Village People. Jag atergar till den spanska cervecerian dar man spelar tango pa mycket hog volym och skriker, dar kan jag arbeta.

Jag kor golfbil. Umgas med foraldrar, bror, brorsbarn, fru och egna barn. Jag jobbar pa eftermiddagen och pa natten. Ar trott men annu nojd.

Monday, February 22, 2010

En regnbage fran Medelhavet till bergen

Regn hela natten. Regn till tva ungefar. Har promenerat, kilat in pa mackens fina café eller krog. Och tapassorjorna bakom glas pa bardisken och det ar den typen av tapas man aldrig ser pa Malmos valkammade tapaskrogar. I Andalusien ar det sallan gratis som i till exempel Madrid. Mojligen notter eller kanske kanske nastan eller nagon oliv. Klinkergolv i nyanser av brunt och svart och brunmelerade bord i hard plast. Stora fonster och bensinpumpar och hus och kullar som blir berg hogre upp i molnen som hanger dar och glider. Man ser sallan angesten pa utsidan, dom som gar in ocu ut har, dom som sitter lange. Man ser kanske inte att jag ar nojd fran att ha varit djupt orolig. Jag hanterar detta och ser kanske trott och ledsen ut, eller spelat glad. Jag ar nojd, ganska nojd. Och den har typiskt spanska restaurangen med kakel en bit upp pa vaggarna i lite blatt men mest vitt och nagra bilder pa nagra jungfrur med guld eller gult. Baren i rostfritt stal och tva spelautomater. Klart jag ar ganska nojd.

Friday, February 19, 2010

Nu åker vi till Spanien igen

Det finns ett bibliotek i La Cala, dit ska jag gå med barnen, med mej själv.
Det kanske regnar. Det är februari i södra Spanien också.
Det finns en lekplats i Fuengirola om man tar bussen dit, det är en vacker väg. Fuengirola slutar vid havet, eller börjar. Om man går uppåt, bortåt, hittar man en stad som jag är mycket förtjust i. Och en lekplats utomhus med mjukt golv.
Vi ska spela tennis.
Man måste väl våga bada.
Man måste kanske våga grilla fisk.
Jag ska se Barcelona spela på teven på ett ställe med alkoholfri öl.
Och läsa korr.

Sen vill jag säga grattis till Brons-Anja.
Sen vill jag säga att Susanna Alakoski har viktiga saker att berätta, men jag hade hellre missat henne på Stanza än Mary Andersson. Det var för stora bokstäver på Alakoskis plakat. Det gav också en dålig eftersmak när flera i publiken gick efter hennes framträdande utan att ens försöka intressera sej för vad som kom sen. Ett sådant oförskämt kulturointresse, att inte vara nyfiken, att bara tycka om det som redan godkänts punktslutsåärdetbrameddet, verkar vara symptomatiskt för vår fördömda tid.

Thursday, February 18, 2010

Alla ska i jorden

Jag och min bror cyklade antingen förbi tennisbanan eller nere vid havet i Laxvik, runt i svängen förbi affären och vid fotbollsplanen med maskrosor väntade vi. Vi hade bara en cykel. Vi turades om att cykla och åka på pakethållaren.
Det var min födelsedag, tio kanske, och det var första gången som Ulla och Widar skulle besöka oss i Påarp, huset på en kulle över havet utanför Halmstad på tomten som mormor och morfar köpt på fyrtiotalet. Jag skulle få ett litet fiskenät som en håv som Widar gjort, fyllt med femkronor i födelsedagspresent.

Jag skrev en bok som hette Och fortsätta vidare bort. Det fanns en man som hette Bror i den, han var en viktig person i huvudpersonens liv, turerna på Öresund och historierna. Bror liknade till utseendet Widar, han pratade till viss del på samma sätt. Widar hade en bror som hette Bror. Bror i boken hade en bror som hette Viking. Förhållandet mellan huvudpersonen i boken och Bror var starkt och kanske vackert. Jag hade inget sådant förhållande till Widar, kanske hade min syster det. Min bror stod nog också närmre Widar. Men jag tyckte mycket om honom, och Ulla. Dom var gifta i sextio år. Dom hade inga egna barn.

Det snöar tydligen i Landskrona, det är vackrare än det gråa. Jag ska cykla till stationen, tåget norrut. Jag och mina syskon ska gå på Widars begravning. Han var nästan nittio år. Det är inte mycket att säga. Men det var fina tider.

Tuesday, February 16, 2010

Tråkigt

Det senaste jag hörde om Apo var att han skulle ge sej in i politiken, Folkpartiet. Det var något jag hade tänkt diskutera med honom nästa gång vi träffades, det blev inget med det.
Jag var på Akropolis förra tisdagen, där var lugnt, alldeles för lugnt, lugnare än vanligt även om det var tidig tisdag. "Februari är den sämsta månaden", sa Hubbe som jobbade. Hur rätt hade han inte.

Akropolis har varit mitt ställe i Landskrona sedan slutet av åttiotalet. Apo brukade hänga där, kasta pil och sånt på nittiotalet, sen tog han och hans söner över när den förra ägarfamiljen flyttade tillbaka till Grekland.
På Akropolis var alla välkomna, integration mitt i Landskrona. Det kunde vara en ganska bullrig stämning emellanåt, på senare år har båsen försvunnit och inredningen blivit lite flådigare, men ändå Akropolis.

Jag får återkomma om Akropolis. Apo är alltså död. Femtioåtta år. Det var ett tråkigt sätt att börja dagen. Många gäster har mist en sann glädjespridare. Jag beklagar och tänker på Apos fru, barn och barnbarn.

Saturday, February 13, 2010

På cykeln eller på stolarna sittande

Så läser jag ännu en bok om Jolo, Jan olof Olsson. Författaren Vibeke Olssons pappa som dog 1974 bara femtiofyra år gammal.
Hela tiden står det, hela tiden tänker man: Hur hann karln med allt? Men ändå, femtiofyra år, man hinner en del. Han reste, en skrivande människa jobbar bra då.
Alla som skriver om Jolo verkar vara överens om att han var en gigant, en mästare. Och han var nog i tiden, en tid som bad om att bli upptäckt och beskriven och tidningar och förlag som ville publicera. Givetvis är det annorlunda idag, möjligen är det likadant också.
Jolo var stilisten med blicken för dom små udda detaljerna. Så kan det vara. Hans texter kan kännas daterade, antagligen för att dom är det. Men ett skrivsätt som känns självklart att använda sej av idag var nog betydligt mer udda och nyskapande då. Och jag gillar verkligen äventyrsromanerna om De tre från Haparanda. Och jag tycker om hans bok Leningrad-S:t Petersburg, om Köpenhamn, Irland och England, och korta betraktelser i Stockholm och övriga Sverige. Det finns en bok om USA som jag inte läst.
Kanske har Claes Hylinger läst Jolo, kanske det. Den medverkande betraktaren.

Det är dom dagarna nu, efterkrigstiden. Jag läste Lars westmans Det sjunger om Sinatras dojor. Trevlig. ja ... trevlig, Saltsjöbaden på femtiotalet och så får man vara där en stund.

Michael Nyqvist skrev ju en bok, När barnet lagt sig. Ett fult omslag som skriker köp köp köp snaskigheter och jag tänker på Agneta Sjödin och andra kändisar som tror sej vara författare för att dom skriver mer eller mindre själva, för att förlagen vet att deras böcker säljer på namnet. Nu har jag bara läst delar av Sjödins böcker. Habilt, kanske.
Man kommer aldrig förbi att man måste bevisa att man är mer än bara ett namn som säljer.
Man kommer aldrig förbi att det givetvis finns kändisar som kan skriva. Och Michael Nyqvist är skådespelare, han har läst och funderat och haft synpunkter på fler manus än jag kan räkna baklänges. Det borde vara en bra utgångspunkt.
Och jag snubblade in i Michael Nyqvists bok på det våta golvet i stadsbibliotekets entré, tvåveckorslån. Skeptisk. Det visade sej vara en sorts tankebok, utvecklingsbok, om man så vill. Självbiografisk. Mycket gripande utan att vara det minsta sentimental på flera ställen. Boken bygger visst på ett sommarprogram, det kan man nog ana. Det finns ju olika sätt att skriva en bok och det är inte alls omöjligt att Michael Nyqvist valde det rätta.

Till detta har jag lyssnat en hel del på Neil Diamond.

Tuesday, February 09, 2010

Dö som en man, sa jag ...

... hette Bengt Ohlssons första roman, bibblan på gymnasiet. Rida på en gris var den andra. Jag köpte Jazz är farligt på rea och fick Solo som pris i en novelltävling. Den där lilla stunden av närhet minns jag som mycket bra och Se till mig som liten är skulle jag recensera, jag läste och tyckte om men sålde boken innan jag hunnit skriva recensionen. Det var dom dagarna. Vägs ände gavs ut på ett mindre förlag och så var det en stockholmsbok. Jag tyckte om Gregorius men det säger ändå stopp, jag känner ett ofrivilligt motstånd. Jag känner: Så nu har jag gjort mitt, Bengt, nu har du en massa andra som kramar dej. Vi var ju lite mer karga i vårt förhållande. Men jag läste DN varannan vecka bara för att få dina krönikor. Kul att det går bra, jag kanske läser några av dom nya böckerna vad det lider.

Det kanske bara är åldern. Men det är nog barnen. Dessa ständiga förkylningar. Det är verkligen på gränsen att jag tyar, att vara en säck som ska bli en ballong varje morgon och ändå pyser långsamt ut luft och det måste bli vår, det måste bli sommar, jag måste få dom pengarna, jag måste lösa den där grejen, jag måste få tag på den personen.
Men ... så har det ju alltid varit.

Jag lyssnar mycket på Ebba Forsbergs Cohen.
Jag tänker mycket på Sade och hur jag bara kunde tänka på kvinnor som satt och kopplade telefonsamtal när jag lyssnade på Smooth operator på den tiden när man lyssnade på den, på den tiden när kvinnor satt och kopplade telefonsamtal.
Min Gud, det är verkligen så, att det är åldern.

Söndagarna har jag lärt mej att hantera mycket bra. Nu är det cirkusskola klockan två sen sitter Elsa och jag på Ölkaféet med glass och frukt, någon öl, memory som Elsa gör med vykort, och kortleken, trettioett. Mormor och morfar har lärt upp Elsa. Jag minns min mormor och farmor, vi spelade också trettioett. Sen blev det Kasino, eller Kasina som farmor sa. Hon sa även päror. Jag planerar att lära Elsa Kasino lagom till Spanienresan i juni. Under Spanienresan i februari får trettioett duga.


Snoret har slutat rinna. Nu sitter det där det sitter mellan ögonen och hela vägen ner i halsen. precis när jag hade kommit igång med simmandet två gånger i veckan igen. Nu har dom slutat med kalsonger under badbyxorna på Kockum Fritid, då ska ju inte jag komma och snora ner hela bassängen.

Men söndagkvällarna. Tio sätter Wermelin igång i P4, det allra bästa radioprogrammet. Allt han kan, allt han brinner för. Alla låtarna och kopplingarna. Dom senaste veckorna har sen Niclas Levy tagit över efter elva, porträtt av Cat Stevens, Paul Simon och Leonard Cohen. Det får ju en gammal visrockare att go bananas. Så har jag det fullt bland snoret i huvudet, och novellerna som väntar på den exakt sista finishen, två noveller i alla fall, jag drömmer historier om dom nära nära verkligheten och jag sover eller är vaken och vet inte vilket allt är konstigt.
Snart går boken i tryck och under våren kan man köpa den hos Adlibris. Bra.
Nu har det börjat snöa och jag ska cykla till stationen och till Landskrona, en promenad i Borstahusen och sen klockan sju är det bibblan, näsdroppar precis innan.

Andi Almqvist berättade om när Janne Knuda skulle spela på Bakfickan på Köpenhamnsvägen, han var nojig, kom fram till Andi, han hade hört ryktesvägen, han var desperat.
"Du, Andi, har du nässpray?"

Monday, February 08, 2010

Man kommer inte fram telefonledes till VA SYD, soptömningen. Telefonsvararen upplyste om att många var upptagna med fakturering. Det är som att torka sej innan man har bajsat det, tänker jag med soptunnan full av skit på den skottade trottoaren. Sjätte dagen idag, och på den sjunde ska det ju som bekant vilas.
Det finns en lathet, kanske en rädsla.
Så mycket kärlek och respekt ska man visa människor som står en nära, att man ständigt problematiserar förhållandena.
Och nu är väl vintern inne på sin tredje månad snart och jag känner hur mörkt och kallt det är. Och det hade väl bara varit grått och rått annars, om det varit en vanlig vinter.
Och det är väl bara det vanliga, för många halvdana stolpskott överallt.
Jag har ett trängande behov av ensamhet och koncentration, saknar dom pengarna, saknar det bristande samvetet som många andra jobb ser som bevis på framgång. Jag tänker inte förklara mer än så.
Så cyklar man andra vägar och det blir inte roligare, man tvingas av vädret in på andra vägar, färre vägar, bredare vägar, tråkigare vägar utan överraskningar.
Och ingen vill åka pulka längre, det är inte roligt.
Jag bara väntar och väntar och under tiden lägger jag en halvslafsig straff och bollen rullar precis fram till stolpen och precis ut.

Friday, February 05, 2010

Tisdag LA Stadsbiblioteket 19.00

Mitt första författarbesök med full ersättning enligt Författarförbundets rekomendationer måste ha varit i Sofielunds folkets hus i Svinaryssland alldeles nära där jag bodde på Ystadsgatan. Det måste ha varit sent -98 eller tidigt -99. Det var Nobe- och Nya Traktören-dagarna, Jagten och Melkis. Det var då Niklas Orrenius intervjuade mej för Sydsvenskan. Arne Zaring var spindeln i nätet och jag hade gett ut en liten tunn bok.

Sen minns jag Röda rummet på Malmö Stadsbibliotek. Då hade jag gett ut Alltid denna förbannade jakt och fått ett pris av Sparbanksstiftelsen Skåne, 50 000:- (tack Kjell), jag hade blivit fotograferad för Nöjesguiden av Lars från Cardigans. Jag höll på att gifta mej eller hade precis gjort det, vi tågluffade till Frankrike och Spanien och Portugal i mars och april.

Då någon gång hamnade jag på Tycho Brahe och såg några författare som smorde kråset, en av dom var Cecilia Bornäs, vill jag minnas, jag tror att det var den kvällen i alla fall. Jag har ingen aning om vad dom gjorde i Landskrona. Men jag pratade sen på Stadsbiblioteket och det måste vara ganska exakt tio år sen.

Annars var det mest uppläsningar, Panora och Klubb Eter nere vid kanalen vid stationen och första Inkonst på Ängelholmsgatan, Serums kvällar på Mässingshornet, Poeternas Estrad i Lund. Far i Hatten. Kulturmanegen på Malmöfestivalen. Folkfesten. Öl och mackor och ibland en liten slant. Men jag har ju glömt, Hultsfredsfestivalen 1997, jag var först av alla. Och Arvikafestivalen när jag bröt armen. Festivalerna betalade ordentligt.

Foto: Connie Mantrell

Och på tisdag är det dags igen i Landskrona. Thomas H Johnsson och jag ska prata var för sej om skrivande och fotograferande med Landskrona som utgångspunkt. Det kanske kunde vara något?

Thursday, February 04, 2010

Aj vad skönt

Det var stilla kväll i maj och blå himmel som blev mörkare i solnedgången, och gul orange vid horisonten. Jag vill minnas att jag lyssnade på Lasse Tennander i min freestyle, cyklade på grusvägen, kor, hästar och ardennerföl och vi var nyinflyttade och och och, en trygghet började sprida sej efter dom första förvirrade dagarna i det stora huset i Vollsjö.
När den vita besten anföll, bet sönder mina byxor, min midja, mitt lår. Jag var i chock, tog mej hem ändå, sex kilometer ungefär. Jag vågade inte gå upp till gården, det lät som en fest, det lät som skogstokiga hillbillies.
Nästa dag åkte vi dit i bil och jag fick träffa hunden som var snällare nu, den hade en bror och ägarna var trevliga och bestörta, berättade om en man som cyklat runt med en käpp och slagit hundarna. Jag fick fyrahundra spänn och Johanna lyckades laga jeansen.
Men jag var rädd, vågade bara cykla på dom stora vägarna, kunde inte slappna av, hade alltid en liten spade eller en del av ett mikrofonstativ med mej. Vollsjötraktens vilda hundar bland alla andra galningar och vanligt folk.

Igår var jag uppe i sadeln igen. Sex kilometer på nitton minuter på motionscykeln, och med Ipod och stängda ögon var jag ute på grusvägarna kring Vollsjö ännu en gång, i sovrummet på Gunnarstorpsgatan.

Tuesday, February 02, 2010

Ett tomt ark

Idag hålls ett möte i Stockholm som jag är nyfiken på och det kommer att vara så hela våren, möten i Stockholm som jag är nyfiken på och det kommer andra möten när vi närmar oss hösten, möten och möten och möten och jag väntar på resultat, jag kommer med idéerna och lägger upp dom som räkmackor på rad och det kommer ett möte till och ett möte till och sen kommer det stora mötet och då diskuterar vi hur mötet ska kunna vara säkert, hur mötet inte ska förstöras av andra åsikter, inget apart. Sen är ännu ett möte. Sen har ännu ingenting hänt. Sen tillsätter vi en utredningsgrupp och förr fick man blanketterna hemskickade och nu får man ladda ner dom på nätet. För övrigt har ingenting hänt.

I Lund, på Ariman, pratade dom fyra studenterna om Stieg och Stig. Ingen hade läst Stieg. En hade läst halva Autisterna. En hade hört talas om debatten kring manliga genier. Alla dom fyra studenterna var fullsprängda av åsikter. Det var intressant att lyssna på detta sätt att diskutera, ickefaktabaserat. Pentagon gjorde en sketch om det en gång, om Selma Lagerlöf, den borde gå att hitta på youtube.

Det var ett annat Ariman som beskrevs i Roland Vilas Roll (Bakhåll), rökigare. Det var ett annat Ariman i början på nittiotalet, mer svartklätt. Det är ett större Ariman idag, mer getbaguetter. Jag trivs där, som en tillhörande betraktare.

Jag halkade runt i Lund. Glömde att besöka Svens antikvariat. Saknade Grifo som vanligt. Passerade Werner & Hansen och dom var inte hemma. Spisen har jag slutat sakna. Och Carlssons finns ju kvar, fast annorlunda vad jag förstår. Tänkte nästan ta mej ut till Delfi för att få ordentligt med ost på pizzan. Men hamnade på bibblan, där får man inte låna datorer utan PIN-kod. Det är lite strängare i Lund. Då är det skönt att Domkyrkan finns. Jag sätter mej ner och för ett tyst samtal i mitt huvud. En kvart. Det räcker.

Det pågår några möten i mitt huvud där jag diskuterar hur det går om det och det mötet i Stockholm slutar så och så och om dom åtgärder som måste vidtas då och då för att få det och det mötet att sluta så eller så. Medan jag som en orienterare försöker hitta vägar att inte sladda på i det sibiriska Skåne.