Friday, August 27, 2010

Jubel i busken

Fejkgruppen Barn sjöng några bra låtar när det begav sej. Tyckte jag då, tycker jag nu, möjligen av nostalgiska skäl.
Det var något om tretusen meter under marken. I den där källaren. "Lägg bort fiolen, lägg bort fiolen. Pukor rakt av."
"Det är inte syntens fel, det är att vi inte sätter den."

Sjuhundra meter under jorden, i Chile, planerar ett trettiotal män julfirandet mellan kortpartierna. Fyfan. Det vrider sej i magen.

Jag gick runt om med Maria Brynge när vi var i Teresienstadt, koncentrationslägret. Jag kunde inte gå i tunneln som var i min höjd.
Sjuhundra meter under marken. "Lugn, grabbar, ni kommer ut, med lite tur, lagom till nyår."

Man blir väl inte gruvarbetare om man är klaustrofob, eller. Vem har sagt att människor har ett val.
Detta är bara bortskämda svenskar och andra västerlänningar som har val. Två räkmackor och enflygande sparv in i munnen, eller ... tre langos och hitta en Aluma som man inte köpt att torka skiten som ränner ut ur alla hål med.

Idag firar Skurups skrivarlinje tjugofem år. Det angår tydligen inte mej. Tre år på skolan och flera besök till trots. Men jag ska nog dit för att hitta Maria Brynge, och kanske Bo Svensson. Dom har jag att tacka för mycket.

Jag såg några skurupselever, eller föredetta, leka Stefan och Krister igår på Hedmanska gården. Jodå, man attackerade både radhusliv och Ikea, utan svärta, bara skratt. Litteratur? Innovativt, spännande, nyskapande? Studentspex.

Thursday, August 26, 2010

... och har kommit lätt på sne


Åttiotalstöntarna har åkt runt i svenska regnbuskar och spelat sin gamla dynga.
The QK´s har varit på nyskapande återförneningsturné i Japan, Ryssland och Nordkorea, dom älskar sång på svenska där. Även några av våra engelska hits gick hyfsat. Inhyrda lokala dansare. Lågmälda kampsporter.
"Det är så stort därborta, man fattar det inte här hemma i Sverige. Dom är som galna, tusentals fans på flygplatserna."
Nu är man lite tärd och förvirrad.

Thursday, August 05, 2010

Till dom ensamma

Utanför härbärget stressar en tunn kvinna, som en flicka som femtiofem. Trippar upp och ner på tå.
Och han har muskler och tatueringar. Inte som en rocker (på danska), som en hård kille, DAD och Kim Larsen, och den världens danska dansband som svämmar över på jukeboxarna på Lones och Freddys, på Grotten.
Utanför härbärget och hon stressar och stressar. Och det är ganska kallt för att vara sommar, men dom norska turisterna har tagit av sej lusekoftorna, men har skygglapparna kvar på när mannen skjuter upp i sin krampiga arm. Sen är det hennes tur.

Vesterbro. Istedgade. Regeringskansliet i Gamla stan. Dom dansksvenska maktmännen samlar frivilliga att köra zigenarpacket över gränsen till ... Afganistan? Och dom kan till dragspelsmusiken dansande ta dom två flickorna som har burka i skolan med sej.

Vad ger du mej för havets strömmar. Vad ger du mej för mina drömmar. Att i dom drunkna.
Att sjunka.
Ingen håller hästens tömmar.
Bara unkna.
Vad ger du mej för mina drömmar.

Monday, August 02, 2010

Någon vänder ryggen ...

... med Docenterna, hade jag glömt att jag tyckte så mycket om. Som att träffa en gammal vän och, förbluffad. Vi har så mycket vi kan, tillsammans. Vi pratar och pratar och måste berätta. Vi är alldeles nära varandra.

Vad ska man säga om mitt liv.
Kanske att jag lever det.
Så gott jag kan.
Ibland.

På Grotten på Sönder Boulevard. Vi kan säga att det är höst igen. Men jag morgonbadar. Kanske nitton igår. Kanske tjugo. Så att man kyls av, tar dom där snabba simtagen och blir, jag tvekar inte att säga, ett med havet. En kvart, tjugo minuter.
Men så har jag bestämt. Nu är det höst igen och jag ska skriva bok på riktigt. Det är en skön känsla. Jag har så många lappar och överallt i min skrivbok, och skissdokument i datorn. Nu ska jag skriva bok på riktigt.

Någon vänder ryggen.
Då, i slutet av åttiotalet började jag läsa Carl-Johan Vallgren. Nomaderna först, sen Längta bort. Fågelkvinnan. Det fanns något ansträngt, vill jag minnas att jag tyckte. Men drömmarna. Vagabonderiet. Det drog mej in.
Berättelser mellan sömn och vaka, där någonstans, tappade jag intresset.
Som med Kurt Olsson.
Sen har jag hört så mycket.
Sen kom det där Augustpriset.
Som med Bengt Ohlsson.
Du är inte bara min längre.
Men nu läser jag Kunzelmann och Kunzelmann. Det är en underhållande bok, på inget sätt bara underhållande, mer än så.

Och dom två bästa låtarna i vemodet, hoppet, gräsytorna att ligga på mitt på boulevarden, känslan att just för den hundvalpen och dens söta matte, ska livet nog sjunga ljuvliga sånger igen.
Dom två bästa låtarna, vänd dom inte ryggen, Why worry och Brothers in arms med Dire Strait.