Monday, May 31, 2010

erikssonskultursidor.wordpress.com

Där kan man läsa vad Bengt Eriksson tycker om Till Killor with love. Vad jag förstår en text som även publicerats i Ystads Allehanda.
Får mej att tänka på när Bo Bjelvehammar kom med wienerbröd till vårt hus i Vollsjö för en intervju och kaffe. Vi gick till Pumphuset sen och tog några bilder, Piratenland, och järnvägsbron där rälsen inte längre fanns.
Bengt Erikkson bodde några hundra meter bort. Vi träffade aldrig varandra. Men hans son intervjuade mej i Malmö en gång. Och Bengt skrev om mej efter att Ewa Anderssom på bibblan hade tipsat honom om En sång för Sonny och Karola, som han redan hade,om jag minns rätt.
Längre bak i dagarna minns jag Bengt Erikkson från Schlager som blev Slitz. Och att han brukar eller brukade kalla sej (populär)kulturjournalist.
Bengt Erikkson anar att Mord på Möllevången är skriven av en som läst Dan Turéll. Där är han ju inte fel ute. Jag har skrivit tre Mord-noveller. Som en rolig grej egentligen. Dan Turéll på svenska. Fast originalet är ju alltid bäst. Jag hade inte tålamodet att riktigt fördjupa mej i vad jag tycker är en smula lättsinnig (men underhållande och kvalitativ) litteratur. Jag vill göra det svårare för mej själv och läsaren. Inte för att jävlas eller för att verka skarpsinnig eller fin i kanten, för att nå ett djuppare djup och beröring bara.
Mord i Borstahusen var följetong i HD för snart två år sen. Mord i Limhamn är ännu inte publicerad, så småningom, kanske.

Friday, May 28, 2010

Mellansnack

Jag brukar smita ut från bibblan.
Jag brukar dras mot grodorna som för ett så trivsamt liv i dammen.
Och det spelar ingen roll om det blåser, molnen som skymmer solen, även lite duggregn klarar jag av. Mina vänner träden skyddar mej från allt.
Idag sken solen så fint på morgonen.
Redan när vi cyklade till dagis och skolan började molnen bli mörka.
Några droppar föll på väg till Kockum Fritid.
Blöt i bassängen. 1500 idag.
Det är ett gäng utvecklingsstörda som brukar bada på fredagarna. Och han, mannen som sköljer benen kalla efter bastun. Benen svullnar så förbannat i värmen. Jag som bastar, duschar och sen går in och torkar mej i bastun. Och dom pensionerade poliserna som tillhör en nyanserad del av bastugubbarna. Trevliga att lyssna på.
Jag drack mitt vatten och åt min banan. Solen skulle komma tillbaka.
Det regnade när jag kom ut. Mer och mer. Jag skrev vid en bänk vid fönstret på tredje våningen, såg mina bänkar, kunde ana grodorna. Väntade på solen.
Det är två timmar sen nu. Jag som alltid brukar vara förståndig, ha med mej rätt kläder. Nu ser jag bara väta och dom är överallt nu, myrorna i benen och resten av kroppen, huvudet.

Men vi har ju så god smak i Sverige. Alla vet ju det. Och svenska popsmeder har ju fingret i flera andra länders marmeladburkar. Och Robert Wells.
Hollands låt gick inte vidare, skandal.
Jag hörde spektaklet på radion i min bod. Jag har kanske inte sagt det förr, men jag säger det igen, Andra generationen! Eller Christer Sjögren, I love Europe.
Men, jo, det är ju synd om den duktiga flickan Anna som sjöng. Men en ointressant låt är alltid en ointressant låt.
Men, jo, det är ju patetiskt att man ska prata verklig kvalitet i en kalkontävling som är underhållning, flärd och sega ballader.

Thursday, May 27, 2010

Till Styrbjörn with love

Som du vet, Styrbjörn, blev det ingen golf förra året. Det var ju det med ryggen, och dom nya specialbyggda klubborna kom ju inte från den alltmer Fjärran Östern.
Så jag fick nyvänja mej vid dom gamla hederliga Ping-klubborna som jag haft dom senaste femton åren eller nåt.
Och det var ju mycket med allt det andra också. Det vet ju du, Styrbjörn.

Så det var ju toppen med träningslägret i Spanien i februari. Den där banan där man plockar avokados. Och golfbilarna. Och Farmor Anka. Och Mårten som låg i hängmattan och pöste.

Sen spöade jag ju göteborgaren Pontus Lind i påskas, på Hylliekroken. Min hemmabana.
Men idag kom Malmöskildraren och mycket annat, Fredrik Ekelund, och hämtade mej och vi for mot Nobelvägen där vi hämtade upp skalden Lind, och vidare till Kvarnby, Fredriks hemmabana. Och jag har redan börjat sakna golfbilarna. Det är upp och ner. Det är en tuff terräng.
Halvåtta startade vi matchen.
Lite lätt på första hålet. Sen slog jag till, par birdie par. Dom var skärrade. Vi spelade Köpenhamnare.
"Jag lovar", sa jag till Pontus, "jag får också svackor."
Och det fick jag. En lång och några korta.
Men lika förbannat. Jag slog ut först på artonde hålet. Par tre. Jag visade var skåpet skulle stå. En järnfemma över bunkern. Där pös luften ur dom och Fredrik fick bjuda på lunch. Sjömansbiff, Styrbjörn, det är därför jag skriver till dej. Jag vet att du vill veta. Sjömansbiff. Skota hem!

Nu ska jag lyssna på sjuåringar som sjunger Astrid Lindgren-sånger. Så är livet i Paradiset.

Tuesday, May 25, 2010

Recension i HD, 26/5, märk väl: det ska vara TILL Killor ... inte TO Killor.

All You need is Love
Ann Lingebrandt lyssnar till empatins höga visa i Jonas Berghs nya novellsamling om de som sjabblat bort alla chanser och bränt samtliga broar.

Med kärlek. Det är nyckelord i Jonas Berghs författarskap som går igen i titeln på hans nya novellsamling To Killor with love. Människorna i utkanten, de som aldrig fått några chanser eller i alla fall sjabblat bort dem, de som bränt alla broar, trillat utanför lagen, trampats ned och inte lyckats resa sig.

De vingabrödna, för att tala med Mary Andersson, en annan Malmöskildrare på de svagas sida. Dessa luggslitna, tilltufsade och skadskjutna sorgebarn skildrar Bergh med oreserverad medkänsla och bultande patos.

En av dem är Killor, egentligen Kennet, vars livsöde porträtteras på trettio flämtande sidor. Mammans död i en bilolycka. Pappan med hagelbössan. Förgiftningen av grannens hundar. Pizzerian som brändes ned. Misshandeln, stölderna, det rasistiska gänget. Fängelset. ”Jag tror Kennet klättrade på dom grenar som fanns, så var väl några ruttna då”, förklarar en bekant. Men hopp finns ändå, i slutändan.

Sedan är där Katja, kallad Candy, som vi möter en första maj i Folkets park. Som strosar längs kyrkogårdarna på spaning efter dyra bilar, som låter sin kropp köpas för hundringar, som måste ha öl, sobril och speed för att orka med. Som längtar så det värker efter sonen som hon förlorat vårdnaden om.

Efter att gång på gång i sina böcker återvänt till uppväxtens Landskrona håller sig Bergh nu till Malmö, Lund, Österlen och Kanarieöarna. Men samhällets baksidor är lika tröstlösa här, marginalens människor lika utsatta, lika okuvliga. På en jagande nervfylld prosa skildrar författaren förlorarnas värld med fullödig tonträff och förflyttar sig i ett collageartat flimmer mellan tider och röster.

Ibland slår hans rastlöst skissartade stil fel, och berättelsen svävar iväg utan att få markkontakt. Några av historierna känns obearbetade, snarast som utkast till något större. Och ”Mord på Möllevången” är väl framförallt rolig för den lokalt bevandrade; som deckare är långnovellen knappast mer än kuriosa.

Fast när allting faller på plats, då blir det riktigt starkt. Höjdpunkten i novellsamlingen heter ”Nere för räkning i Puerto de la Cruz”, en relationshistoria som på inte mer än åtta sidor lyckas fånga all den tragedi ett söndrigt förhållande på upphällningen kan rymma. Storslagna planer, skimrande drömmar, svikna förhoppningar, grusade löften.

En man och en kvinna har rest till Teneriffa för att smaka på paradiset en månad. Han har med sig keyboarden i hopp om att skaffa sig försörjning, hon längtar efter att få åka på utflykter och måla. Alla förväntningar rinner ut i sprit, spyor, magvärk och dåligt humör. Bergh tar oss med in i känslostormen av samtidigt rusig triumf och smärtsam desillusion hos den som är på väg att göra sig fri.

Med erfarenhetens genomborrande blick målar han upp alkoholistens ömklighet in i minsta nakna detalj.

Skoningslöst skärskådande, men inte fördömande. Med kärlek.

Ann Lingebrandt
Dan Turélls Köbenhavn

Gaden var min far, gården var min mor.
Jag ser på bilderna och traskar runt. Jag gick genom tunneln vid Nya Teatern, bort till S:t Jörgens sö, vidare, in och stannade och sen ut från kyrkan som jag inte minns namnet på. Stilla därinne. SEn till Akademieboghandeln och hittade boken för femtio danska. Formgivaren, fotografen Peder Bundgaard har skrivit om Köpenhamn och om vännen Dan Turéll. Så kan jag sitta var som helst och ta mej dit. Ett porträtt nästan inifrån.

Ni kan ta era krav och problem. Och alla måsten och alla nej och ... det gör mej så trött när alla dessa små små saker, små små tider att passa, när allt hopar sej över mej. Att bara hitta lä och sitta, och läsa, och skriva. Att få vara var jag vill. Kanske fri.

Hade jag haft pengar hade jag inte varit här.

Monday, May 24, 2010

John Holm på radion igår

När jag kan simma trettiosex längder på egen bana. Sen tjugo till med bara en eller två andra.
Men dom första trettiosex. Då är simhallen min kyrka. Det är där stillheten finns. Det är där jag kan föra diskussionerna. Det är där jag får ro och självkänslan tillbaka.
Det är då simningen är något större än motion.
Det är min stora dröm. Egen inomhuspool och bastu. Och lyssna på musiken och röra mej. Eller bara tyst, och lyssna.

Det är så många år sen jag läste Och solen har sin gång första gången. Närmare tjugofem. Jag läser den nu. En inte helt ny bok. Men en helt annan bok. Den har åttiofyra år på nacken. Översättningen är från 1947. Ändå alldeles fräsch.
På sitt sätt.
Och jag längtar varenda gång. Till Spanien mest. Paris.
Jag skrev en uppsats första året på gymnasiet, om hur litteraturen kan ta en till platser.
Visst. Musiken.
Men litteraturen kan ta dej mycket längre.
Visst filmer, konst, whatever.
Men litteraturen kan ta dej mycket längre.
Du lägger till dina egna bilder, tankar, fantasier, drömmar.
Och solen har sin gång. Ny och samma varje gång.
Jag fick en femma för den uppsatsen.
Jag var inte duktig i skolan, men jag var bra på det jag var bra på. Det jag var intresserad av.
Så har det fortsatt.
Jag är bra på ganska få saker.

Den senaste bok av Ulf Lundell jag läste när den kom var Saknaden. Jag tror att den kom nittiotvå. Jag minns att dom serverade öl på Forslunds gamla konditori i Borstahusen då. Det var i oktober. Jag hade köpt flera tidningar för att läsa recensionerna. Köpte boken också. Malin var med, har jag för mej. Det var i oktober. Vi åkte med cyklarna till Köpenhamn någon av dom dagarna. Hon gick på konstskola och jag försökte plugga litteraturvetenskap. Läste Brott och straff.
Jag minns att det var oktober och så stilla det kan vara över Öresund då. Den höga klara luften. Den blå himlen. Vi tog cyklarna över till Köpenhamn.
Jag fick Vädermannen när den kom ut, antagligen av förlaget. Jag har gett bort den eller så ligger den i någon bokhög nånstans. Jag var liksom färdig med Ulf Lundells böcker. Även om jag har ägnat varje ny bok någon timme då och då.
Nu är jag uppslukad av Vädermannen. Det är en bra bok. Han är en rolig jävel, Ulf Lundell. Det vet alla som har fattat något.
Man behöver inte hålla med Ulf Lundell, eller Hemingway, men dom är förbannat bra på att göra den skenbara enkelheten insugande.

Friday, May 14, 2010

Se där. Om man ropar i skogen får man svar, ibland. Man kan lita på Stephan Linnér. Och på Jan Karlsson. Och jag får väl medge att han, på sitt speciella sätt, har några poänger. Jag är inte den som är den.
kvp.expressen.se/kultur/1.1987713/candy-och-killor
Om sen Windy kan göra länken blå hade det ju varit perfekt.

Thursday, May 13, 2010

Så kall efter att ha frusit så länge

Tidig morgon.
Och innan tröttheten brutit ut kan man väl leva lite.
Jag fick höra historien om julgransförsäljaren.
Jag tänkte på Lucifer Lindeman. Lucianålsförsäljaren.
"Det är en kort säsong."

Imorgon, lördag, kommer jag till Landskrona. Till biblioteket. Ca 11-13. Pratar och signerar böcker, säljer till lägre pris än hos bokhandlarna. Jag kan ta med några ex av En sång för Sonny och och Karola och Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in också. Mer blues från Landskrona.

Så kall efter att ha frusit så länge, hette en novell jag skrev tidigt på nittiotalet. Den handlade om en man och en kvinna. Möjligen en pojke och en flicka. Den var hård, på sitt sätt.
Så kall efter att ha frusit så länge, handlar om ett par i fyrtiofemårsåldern. Den är mjuk och böljande. Säkert hård och sorglig i någras ögon.
Så fungerar ju litteraturen.

Jag hade hoppats på några recensioner vid det här laget. Första recensionsdag var 12/5 och böckerna utskickade i tid. Det är märkligt hur böcker blir ointressanta för kulturredaktörer när förlagen är mindre.
Jag hade kunnat ge ut Till Killor with love på större förlag. Den hade blivit något annorlunda och kommit ut tidigast till hösten, antagligen våren 2011. Jag ville inte ha det så. Jag vill gå vidare. Men genast har jag skrivit en mindre intressant bok, bevisligen.

Sunday, May 09, 2010

To close to heaven, that´s all

Jag läser intervjun med Ivo Pekalski i Sydsvenskan och tänker på Urban Stoltz. Urban Karelin som det sjöngs på Engelska läktaren på IP. Eller Ivo Pekalski, som det sjöngs senare.
Så minns jag när Slitz under Lars Nylins ledning skrev om nationalsånger. Och det var givetvis den sovjetiska som var bäst. Givetvis. Inget smör på det grova surbrödet.
Och blind, hade man varit om man inte såg vad det skulle bli av Ivo Pekalski.
Jag läser intervjun en gång till och utan att på något sätt använda innebörden av orden på fel sätt, tänker jag: Rätta virket. Rätta virket. Rätta virket.
Så minns jag hur jag struntade i mattelektionerna på gymnasiet, hamnade i soffan på skolbibblan, och det var mycket Hemingway då. Det var Jack Kerouac. Det var dagstidningar och musiktidningar. Det var en önskan efter att inga jag kände skulle komma. Jag kunde inte låta bli att gamänga då. Jag är egentligen ingen gamäng. Jag är en ensam människa som trivs i ensamheten. Jag har alltid böckerna och musiken.
Så minns jag en intervju med Ulf Lundell. Jag minns att jag tyckte att det var sorgligt när han berättade om ensamheten han trivdes i. Jag tycker inte så längre. Jag förstår.
Jag förstår att det kanske inte är det ultimata sättet att leva sitt liv. Men jag är så trött på människorna.
Min enda strävan är att bli mindre trött på mej själv.
Sen kan vi prata om livslögner.
Sen kan vi prata om Nacka Skoglund.
Sen kan vi höra honom sjunga Vi kommer tillbaka.
Och sen kan jag säga rakt ut i natten. Min skönaste känsla är sorgen. Så blir jag aldrig besviken.

Rolf Jacobsson skriver insändare i Sydsvenskan. Han har lärt sej skriva, Rolf. Han har inte lärt sej tänka.
En skymf mot, framför allt, SD:s väljare, om S samarbetar med M. Tycker Rolf.
Rolf! Varje röst på SD är en skymf mot mänskligheten. Det förstår inte du. Och du kan yla dej smutsbrun i dina skall om demokrati.
Rolf! Du vet ingenting om demokrati. Dom gamla grekerna har vridit sej varv efter varv i sina gravar på grund av din typ av människor, din typ av försök till människor med mänskliga känslor ingenstans.
Skäms på dej!
Det är du som indirekt startar jordskalv och vulkanutbrott. Blott och bart enbart för att du inte förstår värme om du så bränner din bleka hud bort.

Och detta är viktigt:
Dagens unga människor, mest män, har inte längre möjligheten att säga nej till värnplikt. Det är en stor brist att inte behöva ta ställning i den frågan.
Alla artonåringar borde göra samhällstjänst, till exempel ett halvår.
Konsumenten har makt. Konsumenter borde samla sej på till exempel facebook. Vi handlar inte av er, och jag orkar inte rada upp alla företag jag vill utsätta för bojkott.
Vårt största samhällsproblem är alienationen. Stoppa dess spridning! Nu! Nicka glatt till din granne. Börja där.

Thursday, May 06, 2010

Till Killor with love

Det kan ju bli så dystert. Med en glimt i ögat. Får man hoppas att någon märker.
Men världen ser ut så också.
Världen och Sverige är jobbiga ställen att leva på ibland, ofta.
Men det var en fin kväll igår. Andi och Dan och Daniel spelade fint, mycket fint.
Och jazzkillar lirar och lirar. Och Jan sigurd kunde inte låta bli, han gick upp och sjöng. Mycket trevligt.
Och jag fick för första gången bli kompad när jag läste. Det gick väl sådär-

Nu kan man beställa boken via Bokus, Bokia, Akademibokhandeln med flera.
Bäst är väl fortfarande genom mej.

Nu ska jag ut och stilla blåsten.

Tuesday, May 04, 2010

Till Killor with love ...

... ska gå att köpa i Malmö nu. Konsthallen. Tidskriftsbutiken. Hamrelius. Malmö Bokhandel.
Och senare i veckan i Landskrona, Lund och Helsingborg i alla fall.
Det ska också gå att beställa den i vilken bokhandel som helst i hela Sverige.
Så småningom ska den finnas hos Adlibris och Bokus.

Den femtonde maj kommer jag att prata med den som vill, sälja och signera böcker, på stadsbiblioteket i Landskrona. Ca 11-13.


OCH. Nu på torsdag, sjätte maj 19.00, på Loftet vid Lilla torg i Malmö. Jag kommer att läsa ur och prata om boken, sälja och signera. Och har du aldrig hört Andi Almqvist? Ta chansen på torsdag. Han är mycket bra.
Kulan i loppet

Jag tog tåget från Aten till Pireus. Jag bodde nedanför Akropolis. I Landskrona kan man aldrig säga att jag bott på Akropolis, puben/restaurangen, men jag har spenderat mycket tid där.
Om man bara är vid havet och inte vid stränderna. Är det svårt att hitta stranden att bada från i Pireus. Jag klättrade och smög över tomter. Doppade mej i salt och bensin.
Två veckor i Aten.

Vi eldade mycket i det där huset utanför Halmstad.

Mange. Är en kompis jag haft. Är en kompis jag har. Är en kompis jag önskar mej.

Att få fritt flyta och ändå något kunna bestämma själv.

Den här boken skulle heta DÖ först.

Att vilja allt och innanför ramarna inte få plats.

Kulan i loppet handlar om två unga killar. Jag behöver inte försvara dom. Jag behöver inte säga att dom är naiva eller omogna. Dom är mycket allvarliga och tar konsekvenserna. På olika sätt.

Det bör du tänka på, i det samhälle du lever i. Varför finns det människor som inte vill för att dom inte får, för att "så gör man inte", när det är liberalismen och friheten som är ledord.

Är något fel då?

Eller. Ska det vara så i all evig och förbannad tid. Det är just den enskilda personen det är fel på. In i ledet och självrannsakan? Den känner vi inte till innebörden av.

Monday, May 03, 2010

Där står jag i Folkets park, första maj och det blir måndag igen ...

... först stressar vi. Cyklar vi till Elsas skola och till Annas utedagis. Jag tar uppåt eller neråt sen, till höger eller vänster. Det beror på vinden. Jag har aldrig haft en egen åsikt. Jag följer vinden.

DEt är en fröjd i livet. Att vara simmad och bastad. Att det fortfarande är morgon eller förmiddag när jag tar mej till biblioteket för att jobba och samla, bara samla.

Men låt oss återgå till Kockum Fritid. Ibland står dom där. Och där står jag. Ungdomarna. Sjutton eller arton. Dom tror att ingen ser, killarna, när dom tittar mer på sina egna kroppar, badbyxor och frisyrer, än på tjejernas. I alla fall när jag var ung. Tittade jag mer på tjejerna.

I alla fall när jag var ung. Tog vi av oss badbyxorna i duschen och var inte rädda för att visa oss nakna när vi var sjutton eller arton år.

I alla fall. Är det en tendens, ett tecken i tiden. Att vi bryr oss mer om våra kroppar och visar mindre av dom. Jag vet inte. Jag är fyrtioårssmåfet och vill vara vackrare. Vill inte alla vara vackrare. Jag simmar med trånga badbyxor. Jag bastar och duschar naken.

Är det ett tecken i tiden. Jag tycker att det finns viktigare saker att tänka på, än att osäkra pojkar blir nästan män, osäkra, revanschsugna, omöjliga att ta objektiva beslut.

Det är dom rädda pojkarna som tvålar in sina badbyxor som tar fel beslut och du kommer att stå där, redan blåslagen, och slå dej mer och mer när du ramlar igen och igen. Och om dom någonsin bryr sej, är det när dom skrattar. Sparkar neråt och döljer klordoften med dyr parfym.