Gå nu varsamt ut i natten
Det smäller och vi gnäller, på ett annat sätt.
Förr sprang vi på gatorna. Sprängde dom vi hatade. Vi trodde att vi hatade. En raket rakt in i avgasröret, en kinapuff i brevlådan. En tumme som svullnade.
Vi cyklade hem i den tidiga kvällen och sjöng om trollmor och hennes troll. Sjöng pang. Tills Anna somnade. Rakt genom staden och det smällde inte mindre i Limhamn strax efter sex.
Kristian Lundbergs Yarden.
Niels Claessons Blåbärsmaskinen.
Det rena är det svåra.
Det äkta är det svåra.
Det är det bästa.
Jag kan inte hjälpa det. Triffids Born Sandy devotional är årets bästa platta. Jag köpte den på CD, fixad i ljudet och med outgivna låtar. Convent walls var fantastisk.
Jag önskar mej stil i människors uttryckande av åsikter, inuti och utåt.
Jag tror inte att människor är dumma. Men lata och ointresserade. Slarviga, låter bli att tänka sej in i andras situationer.
Jag önskar mej snabba tankar långsamt. Omtänkande. Jag önskar mej solidaritet.
Gå nu varsamt ut i morgonen.
Thursday, December 31, 2009
Wednesday, December 30, 2009
Bäst av 00-talet
Vi kände ju varandra något. Hade stött på varandra i olika sammanhang med viss kulturell prägel.
Jag hade läst dikter på en dansbana när det var Gaffa-festival. Vi hade ätit en julmiddag betald av Tidskriftsverkstaden. Och en efterfest på Per Albin Hanssons väg dagen innan nyårsafton för kanske tolv år sen.
Jag var fattig. Jag hade nyligen gett ut min andra bok. Det var åttonde eller nionde december 1999. Förmiddag. Jag gick upp på Tidskriftsverkstaden för att kopiera papper. Jag hade kanske en dator, ingen skrivare, inget internet. Jag skulle skicka texter till Kvällspostens kultursida och någon mer tidning. Anders sa att det skulle vara fest på kvällen. Gratis vin och ost.
Det blev som ofta, fast utan cykeln som var trasig. Jag traskade omkring, bibblan och dagstidningar, letade recensioner manuellt, kunde inte göra det på nätet då. Och en tur i parken. Kanske en sväng på Melkis på Södra Förstadsgatan för att läsa Arbetet, spana efter Bosse Larsson och dricka en eller två billiga öl. Lasse Söderberg åt lunch där någon gång.
Sen Bullen där jag kunde krita. Och nu lyssnar jag på Thåströms samlingsskiva, läser om när han under några dagar skrev låtar i Oves lägenhet på Skolgatan. Jag brukade träffa Ove vid den här tiden. Eftermiddagar på Bullen. En gång var John Holm med, han åt lax och köpte min första bok.
Slut på Happy hour på Bullen. Jag tog mej upp till Tidskriftsverkstaden igen, ovanför Victoria, fönsterna var öppna, det var fest. Jag hade ett blandband som vi lyssnade på. Johanna skjutsade mej på sin cykel sen, till Ystadsgatan i Svinaryssland. December för tio år sen.
Den tjugosjätte maj har vi varit gifta i tio år. Vi kom hem från Köpenhamn igår. Vi drack öl på Hvide Lamm, hade solen i ansiktet vid Söerne, åt indiskt på Istedgade, satt på Skammekroen sen innan vi somnade på hotellet. Tio år och vi förvånar kanske inte varandra så ofta, men ibland. Men vi pratar om nya saker och om nya planer. Men vi har kul i vardagen. Det duger ganska bra.
Vi kände ju varandra något. Hade stött på varandra i olika sammanhang med viss kulturell prägel.
Jag hade läst dikter på en dansbana när det var Gaffa-festival. Vi hade ätit en julmiddag betald av Tidskriftsverkstaden. Och en efterfest på Per Albin Hanssons väg dagen innan nyårsafton för kanske tolv år sen.
Jag var fattig. Jag hade nyligen gett ut min andra bok. Det var åttonde eller nionde december 1999. Förmiddag. Jag gick upp på Tidskriftsverkstaden för att kopiera papper. Jag hade kanske en dator, ingen skrivare, inget internet. Jag skulle skicka texter till Kvällspostens kultursida och någon mer tidning. Anders sa att det skulle vara fest på kvällen. Gratis vin och ost.
Det blev som ofta, fast utan cykeln som var trasig. Jag traskade omkring, bibblan och dagstidningar, letade recensioner manuellt, kunde inte göra det på nätet då. Och en tur i parken. Kanske en sväng på Melkis på Södra Förstadsgatan för att läsa Arbetet, spana efter Bosse Larsson och dricka en eller två billiga öl. Lasse Söderberg åt lunch där någon gång.
Sen Bullen där jag kunde krita. Och nu lyssnar jag på Thåströms samlingsskiva, läser om när han under några dagar skrev låtar i Oves lägenhet på Skolgatan. Jag brukade träffa Ove vid den här tiden. Eftermiddagar på Bullen. En gång var John Holm med, han åt lax och köpte min första bok.
Slut på Happy hour på Bullen. Jag tog mej upp till Tidskriftsverkstaden igen, ovanför Victoria, fönsterna var öppna, det var fest. Jag hade ett blandband som vi lyssnade på. Johanna skjutsade mej på sin cykel sen, till Ystadsgatan i Svinaryssland. December för tio år sen.
Den tjugosjätte maj har vi varit gifta i tio år. Vi kom hem från Köpenhamn igår. Vi drack öl på Hvide Lamm, hade solen i ansiktet vid Söerne, åt indiskt på Istedgade, satt på Skammekroen sen innan vi somnade på hotellet. Tio år och vi förvånar kanske inte varandra så ofta, men ibland. Men vi pratar om nya saker och om nya planer. Men vi har kul i vardagen. Det duger ganska bra.
Sunday, December 27, 2009
På en sten i strömmen
Entré på Värnhem. Spektaklet startar reaspektaklet redan på juldagen. Seriösa morgontidningen Sydsvenskan rycker ut och skriver. Succé för tjuvstartad rea, lyder rubriken. "Vi vill vara annorlunda och våga gå mot strömmen", säger Karin Bossner, tillförordnad centrumchef.
Jag är feg.
Jag är ynklig.
Jag flyter med strömmen.
Jag är så glad att jag flyter med strömmen. Jag vaknar i mardrömmen. Hästen skenar, jag har tappat tömmen, stapplar mot strömmen i sömnen.
Jag har ont i magen.
Hästpojken har en alldeles egen spilta, är något alldeles speciellt, spritter på ett säreget sätt mitt bland alla uppenbara nära och långväga släktingar på den svenska och utländska musikängen.
Skolavslutning i kyrkan. Jag hade gärna varit någonstans där alla som ville komma fick plats. Jag var i Limhamn. Detta Limhamn jag bor i. Detta Limhamn jag ofta vill lämna. Detta Limhamn som jag också tycker om.
Skolavslutning i kyrkan. En förälder per barn fick komma, och endast en. Jag stod med flera andra längst bak. Försökte uppleva. Upplevde mest stressade föräldrar, flera som lämnade mitt i gudstjänsten med ögonen på klockan, när sonen eller dotterns klass hade sjungit sin julsång. Och vad skulle man då stanna kvar för. Och man hade ju fotobevis.
Och man hade ju firat traditionellt i kyrkan.
Och jag hade ont i magen.
Det går bra att köpa Mer blues från Landskrona, i Landskrona, på Konsthallen i Malmö, personligt av mej eller Thomas. Det är bara att välja.
Men hon tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas. Det är med viss säkerhet namnet på novellsamlingen som ska komma i mars.
Någon gång ska jag ge ut en diktsamling. Eller två.
Fram till i somras åkte jag till Köpenhamn eller Helsingör en gång i veckan för att, på ett skönt sätt, arbeta. Sen sa det stopp. Mindre pengar, andra metoder. Mild höst. Och färdigställande av böcker, redaktörsjobb och flödesskrivning funkar bra hemma. Men när jag skriver lång roman vill jag ha en dag i veckan då jag bara skriver för hand, utan datorer och internet och annat. Bara titta mej omkring och skriva. Det brukar jag göra bäst i Danmark. Och imorgon rullar tåget igen, dessutom övernattning. En rivstart på det nya året när det förra fortfarande pågår.
Entré på Värnhem. Spektaklet startar reaspektaklet redan på juldagen. Seriösa morgontidningen Sydsvenskan rycker ut och skriver. Succé för tjuvstartad rea, lyder rubriken. "Vi vill vara annorlunda och våga gå mot strömmen", säger Karin Bossner, tillförordnad centrumchef.
Jag är feg.
Jag är ynklig.
Jag flyter med strömmen.
Jag är så glad att jag flyter med strömmen. Jag vaknar i mardrömmen. Hästen skenar, jag har tappat tömmen, stapplar mot strömmen i sömnen.
Jag har ont i magen.
Hästpojken har en alldeles egen spilta, är något alldeles speciellt, spritter på ett säreget sätt mitt bland alla uppenbara nära och långväga släktingar på den svenska och utländska musikängen.
Skolavslutning i kyrkan. Jag hade gärna varit någonstans där alla som ville komma fick plats. Jag var i Limhamn. Detta Limhamn jag bor i. Detta Limhamn jag ofta vill lämna. Detta Limhamn som jag också tycker om.
Skolavslutning i kyrkan. En förälder per barn fick komma, och endast en. Jag stod med flera andra längst bak. Försökte uppleva. Upplevde mest stressade föräldrar, flera som lämnade mitt i gudstjänsten med ögonen på klockan, när sonen eller dotterns klass hade sjungit sin julsång. Och vad skulle man då stanna kvar för. Och man hade ju fotobevis.
Och man hade ju firat traditionellt i kyrkan.
Och jag hade ont i magen.
Det går bra att köpa Mer blues från Landskrona, i Landskrona, på Konsthallen i Malmö, personligt av mej eller Thomas. Det är bara att välja.
Men hon tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas. Det är med viss säkerhet namnet på novellsamlingen som ska komma i mars.
Någon gång ska jag ge ut en diktsamling. Eller två.
Fram till i somras åkte jag till Köpenhamn eller Helsingör en gång i veckan för att, på ett skönt sätt, arbeta. Sen sa det stopp. Mindre pengar, andra metoder. Mild höst. Och färdigställande av böcker, redaktörsjobb och flödesskrivning funkar bra hemma. Men när jag skriver lång roman vill jag ha en dag i veckan då jag bara skriver för hand, utan datorer och internet och annat. Bara titta mej omkring och skriva. Det brukar jag göra bäst i Danmark. Och imorgon rullar tåget igen, dessutom övernattning. En rivstart på det nya året när det förra fortfarande pågår.
Tuesday, December 22, 2009
Spåren i snön, grytan på skjulet gör en ring i snön. Dom sista vindruvorna fryser i snön.
Senaste tiden. Deras senaste böcker. Hans Gunnarsson, Claes Hylinger, Klas Östergren. Kjell Westö nu, Gå inte ensam ut i natten.
Det vimlar av pulkor och en har ett uppblåst bildäck, en kartong, plastpåsar, snow racers. Självlysande kläder, jag har långkalsonger, jeans och regnbyxor och Elsa snubblar runt med stavar som når till låren och skidor med trasiga bindningar och det är hård snö och hon är den enda som har skidor. Och på ett alldeles enkelt sätt känner jag mej stolt.
Anna Järvinen, Ane Brun och Frida Hyvönen.
Per Svensson skriver i Sydsvenskan om en grupp män och kvinnor, deras favoritböcker. Och jag med karlarna och böckerna och kvinnorna och musiken.
Den kortaste dagen den längsta natten.
Kjell Westö tar dej aldrig ensam ut i natten. Ändå tar han dej till just din egen plats. Bara du. Min plats. Han tar mej ut.
Neil Diamond.
Utanför garaget vid praktiken i Landskrona tidigt sjuttiotal. Min första skiva, en singel med Hadar. Lady Antoinette.
Fortfarande i Asmundtorp när pappa spelade Simon och Garfunkel i bilen. Stora kassettband. Mitt första musikminne.
Kajsa och Malena som Neal och Jack. Vi kan göra det igen.
Den kan vara tråkig, ensamheten. Men skön. Det har jag alltid tyckt.
Jag har barn nu, och fru.
Jag är hemma själv i dagar ibland. Det funkar inte alltid. Jag trampar vatten. Jag är fri. Jag är lam.
Jag tycker om ensamheten.
Hur ofta har jag varit riktigt ensam.
Hur ofta har du täckning när du pratar högljutt i telefonen, skryter om vedermödorna och jodå att jag har gått den långa vägen, klättrat den taggigaste kaktusen, den högsta den hårdaste.
Och jodå att du har rätt att höja din stämma mot skyn, besluta om vem som har tillträde.
Hur ofta har vi täckning.
Det var innan vi flyttade hit. Jag hade en avlagd grön mobiltelefon. Min första. Eller rosa. Jag glömde den på bänken vid Sibbarps kallbadhus. Det tog några år till nästa sen. Det var innan. Vi bodde i Vollsjö då.
Senaste tiden. Deras senaste böcker. Hans Gunnarsson, Claes Hylinger, Klas Östergren. Kjell Westö nu, Gå inte ensam ut i natten.
Det vimlar av pulkor och en har ett uppblåst bildäck, en kartong, plastpåsar, snow racers. Självlysande kläder, jag har långkalsonger, jeans och regnbyxor och Elsa snubblar runt med stavar som når till låren och skidor med trasiga bindningar och det är hård snö och hon är den enda som har skidor. Och på ett alldeles enkelt sätt känner jag mej stolt.
Anna Järvinen, Ane Brun och Frida Hyvönen.
Per Svensson skriver i Sydsvenskan om en grupp män och kvinnor, deras favoritböcker. Och jag med karlarna och böckerna och kvinnorna och musiken.
Den kortaste dagen den längsta natten.
Kjell Westö tar dej aldrig ensam ut i natten. Ändå tar han dej till just din egen plats. Bara du. Min plats. Han tar mej ut.
Neil Diamond.
Utanför garaget vid praktiken i Landskrona tidigt sjuttiotal. Min första skiva, en singel med Hadar. Lady Antoinette.
Fortfarande i Asmundtorp när pappa spelade Simon och Garfunkel i bilen. Stora kassettband. Mitt första musikminne.
Kajsa och Malena som Neal och Jack. Vi kan göra det igen.
Den kan vara tråkig, ensamheten. Men skön. Det har jag alltid tyckt.
Jag har barn nu, och fru.
Jag är hemma själv i dagar ibland. Det funkar inte alltid. Jag trampar vatten. Jag är fri. Jag är lam.
Jag tycker om ensamheten.
Hur ofta har jag varit riktigt ensam.
Hur ofta har du täckning när du pratar högljutt i telefonen, skryter om vedermödorna och jodå att jag har gått den långa vägen, klättrat den taggigaste kaktusen, den högsta den hårdaste.
Och jodå att du har rätt att höja din stämma mot skyn, besluta om vem som har tillträde.
Hur ofta har vi täckning.
Det var innan vi flyttade hit. Jag hade en avlagd grön mobiltelefon. Min första. Eller rosa. Jag glömde den på bänken vid Sibbarps kallbadhus. Det tog några år till nästa sen. Det var innan. Vi bodde i Vollsjö då.
Sunday, December 20, 2009
På gott och ont, mest ont
Så vi klädde ut oss till Björnligan.
Man vill ju veta hur det känns.
Thomas berättade om när Ny demokrati var nya i riksdagen. Bert for minister of culture. Bo Widerberg satt på Café Opera när Bert kom förbi och bankade honom i ryggen och sa ungefär: "Du gör för svåra filmer, folk fattar inte. Folk vill ha roligt. Ring mej på måndag så fixar vi det."
Björnligan hade jag hela tiden tyckt var ett lattjo gäng. Småkorkade, småråa, misslyckade tjuvar. Som Bröderna Dalton. En något klipskare ledare och hönsen som kacklar efter och snubblar.
Idag är det många som ser Bert Karlsson som den där lite tossige snubben i grannhuset. Lite udda, alltså, men en bra karl. Han säger det vi tycker: Se skit och skit ut det vi inte förstår.
Så ser den ut, den småmilda, ofarliga, okunniga kultur- och främlingsfientligheten.
Det är ju så vi alla tycker, innerst inne. Dom som säger motsatsen gör sej bara till.
Sångare utan orsak borde inte sjunga alls, sjunger Per Persson. Och vi skulle kunna raljera om alla Björnligor och Daltonbröder. Vi skulle kunna göra det enkelt för oss och säga att dom inte har någon orsak att sjunga, att dom inte kan sjunga, att dom borde tystas.
Men det skulle inte vara sant. Dom till synes hjärndöda visorna vaggar in alltför många i lagom mjuk sömn i rosa moln.
Vi måste alltså sjunga bättre sånger starkare.
Man vill ju veta hur det känns.
Thomas berättade om när Ny demokrati var nya i riksdagen. Bert for minister of culture. Bo Widerberg satt på Café Opera när Bert kom förbi och bankade honom i ryggen och sa ungefär: "Du gör för svåra filmer, folk fattar inte. Folk vill ha roligt. Ring mej på måndag så fixar vi det."
Björnligan hade jag hela tiden tyckt var ett lattjo gäng. Småkorkade, småråa, misslyckade tjuvar. Som Bröderna Dalton. En något klipskare ledare och hönsen som kacklar efter och snubblar.
Idag är det många som ser Bert Karlsson som den där lite tossige snubben i grannhuset. Lite udda, alltså, men en bra karl. Han säger det vi tycker: Se skit och skit ut det vi inte förstår.
Så ser den ut, den småmilda, ofarliga, okunniga kultur- och främlingsfientligheten.
Det är ju så vi alla tycker, innerst inne. Dom som säger motsatsen gör sej bara till.
Sångare utan orsak borde inte sjunga alls, sjunger Per Persson. Och vi skulle kunna raljera om alla Björnligor och Daltonbröder. Vi skulle kunna göra det enkelt för oss och säga att dom inte har någon orsak att sjunga, att dom inte kan sjunga, att dom borde tystas.
Men det skulle inte vara sant. Dom till synes hjärndöda visorna vaggar in alltför många i lagom mjuk sömn i rosa moln.
Vi måste alltså sjunga bättre sånger starkare.
Friday, December 18, 2009
Autografer
Fördelar och nackdelar. Stort förlag. Litet förlag.
En sak är säker, förr eller senare hamnar man ändå bakom ett bord för att signera böcker.
Thomas och jag finns på Bokia i Landskrona på lördag, 11-13.
Mer blues från Landskrona. Perfekt läsning för dej. Perfekt julklapp till någon du håller av.
Foto: Thomas H Johnsson
Manifest
Vi är Fantomen på Linjen. Vi är Robin Hood i Karlslund. Vi är Sonny Johanssons avgörande skalle när alla trodde att det var över. Vi är Engelska läktaren en regnig nerflyttningssöndag i oktober.
Vi kommer alltid tillbaka. Du kan aldrig vara lugn.
Du kan alltid vara lugn. Vi kommer tillbaka. När svanarna vinglar i vinden i flykten. När vinterstormarna sliter i kallbadhusets pålar och vattentornet svajar och hotar att falla, hotar att krossa allt.
Då är vi tillbaka för att berätta en annan historia.
Man kan läsa Gunnar Bergdahls recension på hd.se/kultur/boken/2009/12/18/ett-langt-farval
Man kan även läsa Claes Hylingers Ett långt farväl. Fördelen av att vara en människa som grips av den.
Fördelar och nackdelar. Stort förlag. Litet förlag.
En sak är säker, förr eller senare hamnar man ändå bakom ett bord för att signera böcker.
Thomas och jag finns på Bokia i Landskrona på lördag, 11-13.
Mer blues från Landskrona. Perfekt läsning för dej. Perfekt julklapp till någon du håller av.
Foto: Thomas H Johnsson
Manifest
Vi är Fantomen på Linjen. Vi är Robin Hood i Karlslund. Vi är Sonny Johanssons avgörande skalle när alla trodde att det var över. Vi är Engelska läktaren en regnig nerflyttningssöndag i oktober.
Vi kommer alltid tillbaka. Du kan aldrig vara lugn.
Du kan alltid vara lugn. Vi kommer tillbaka. När svanarna vinglar i vinden i flykten. När vinterstormarna sliter i kallbadhusets pålar och vattentornet svajar och hotar att falla, hotar att krossa allt.
Då är vi tillbaka för att berätta en annan historia.
Man kan läsa Gunnar Bergdahls recension på hd.se/kultur/boken/2009/12/18/ett-langt-farval
Man kan även läsa Claes Hylingers Ett långt farväl. Fördelen av att vara en människa som grips av den.
Thursday, December 17, 2009
Monsuier Wellington
I min nya serie om fördelar och nackdelar är vi idag komna till dagarna i skogen när du måste det för att kunna vara fri.
Vi pratar kanske om en regnig dag vid Sandbergen när öringen ska nappa, när man ser den där tgelstenen lagom mjukslipad av vattnet, den med perfekta hål för pennorna.
Och barnen och deras vattenpölar.
Men jag talar om snö nu.
Jag talar om gummistövlar.
Och som den killen som cyklar dagligen nittio minuter, kan det givetvis vara en mörkerdal med hala, moddiga gator.
Men det är ju ljust förstås.
Så det blev gummistövlar på. raggsockorna hade jag redan.
Och en härlig, stundom bitande, promenad.
Dock, det biter i tårna också. Varje sol har sitt moln, mindre eller större.
I min nya serie om fördelar och nackdelar är vi idag komna till dagarna i skogen när du måste det för att kunna vara fri.
Vi pratar kanske om en regnig dag vid Sandbergen när öringen ska nappa, när man ser den där tgelstenen lagom mjukslipad av vattnet, den med perfekta hål för pennorna.
Och barnen och deras vattenpölar.
Men jag talar om snö nu.
Jag talar om gummistövlar.
Och som den killen som cyklar dagligen nittio minuter, kan det givetvis vara en mörkerdal med hala, moddiga gator.
Men det är ju ljust förstås.
Så det blev gummistövlar på. raggsockorna hade jag redan.
Och en härlig, stundom bitande, promenad.
Dock, det biter i tårna också. Varje sol har sitt moln, mindre eller större.
Tuesday, December 15, 2009
Under floden under berget
Ibland tänker jag under denna höst som ska kallas vinter nu: Jag borde ligga som ett kolli. Jag borde vara djupt deprimerad och bara vara ledsen över att vara vid liv, att vara för trött för att ta mej av daga.
Men jag lever. Och jag lyckas se ljus, nästan överallt. Men det var längesen jag upplevde så många bakslag under så kort tid. Tack och lov mest ekonomiska.
Och ändå. Jag är tacksam. Jag är Jobs avlägsne urvattnade släkting. Jag är på väg någonstans bra. Och jag har det ganska hyggligt på färden.
Att inte vara perfekt men ständigt vara medveten om det och ständigt jobba för att göra så bra man kan med dom redskapen man blivit given. Och sno några nya på vägen.
Och ungefär detta att av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Och ungefär så hade man kunnat leva om inte, missunsamhet, misstänksamhet. Något skadligt illasinnat virus eller ett moln av grå sörja eller en hal och djup brunn som vi egentligen lever i.
Jag förstår inte i ett land där det ofta ska vara så lagom balanserat. Varför man måste supa så förbannat vid visa givna traditioner. Jag förstår det så väl. Människor har blivit lealösa i beslutshjärnorna. Människor lever i ett land där det ofta ska vara så lagom balanserat. Någon gång måste vargen yla, och då i falsk kör.
Denna, på många håll, sorgliga orutin i sansat alkoholumgänge.
Min äldsta dotter Elsa har varit mycket på krogen sen hon var bara några dagar. Utan fulla föräldrar. Det finns ingen anledning för mej eller Johanna att tillåta berusade män att stå och drägla över henne bara för att hon är på krogen och söt.
Nu pratas det om att vuxna inte ska dricka under julhelgen. Detta för barnens skull.
Det skriks för mycket från nykterhetsrörelsen.
Det skriks för mycket från totalliberalerna.
Bara en stilla undran. Om ni firar jul med barn. Eller fira vad som helst. Om ni tillhör dom 90% som sägs kunna dricka kontrollerat utifrån era erfarenheter. Varför gör ni inte det. Var ärliga. Drick lite inte för stark glögg. Ta en paus. Drick någon inte alltför stark öl, eller julmust. Drick lite vatten då och då. Bit av två snapsar. Detta under ganska många timmar. Om ni nu kan dricka kontrollerat. Gör det då.
Så kan ni supa ja jävlar en annan gång. Utan barn.
Jag bevittnade mej själv och flera av mina vänner, hur vi också varit, under en resa från Landskrona via Lund, Malmö till Limhamn i lördags besjälade lucianatt. Det var solkigt mest.
Ibland tänker jag under denna höst som ska kallas vinter nu: Jag borde ligga som ett kolli. Jag borde vara djupt deprimerad och bara vara ledsen över att vara vid liv, att vara för trött för att ta mej av daga.
Men jag lever. Och jag lyckas se ljus, nästan överallt. Men det var längesen jag upplevde så många bakslag under så kort tid. Tack och lov mest ekonomiska.
Och ändå. Jag är tacksam. Jag är Jobs avlägsne urvattnade släkting. Jag är på väg någonstans bra. Och jag har det ganska hyggligt på färden.
Att inte vara perfekt men ständigt vara medveten om det och ständigt jobba för att göra så bra man kan med dom redskapen man blivit given. Och sno några nya på vägen.
Och ungefär detta att av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Och ungefär så hade man kunnat leva om inte, missunsamhet, misstänksamhet. Något skadligt illasinnat virus eller ett moln av grå sörja eller en hal och djup brunn som vi egentligen lever i.
Jag förstår inte i ett land där det ofta ska vara så lagom balanserat. Varför man måste supa så förbannat vid visa givna traditioner. Jag förstår det så väl. Människor har blivit lealösa i beslutshjärnorna. Människor lever i ett land där det ofta ska vara så lagom balanserat. Någon gång måste vargen yla, och då i falsk kör.
Denna, på många håll, sorgliga orutin i sansat alkoholumgänge.
Min äldsta dotter Elsa har varit mycket på krogen sen hon var bara några dagar. Utan fulla föräldrar. Det finns ingen anledning för mej eller Johanna att tillåta berusade män att stå och drägla över henne bara för att hon är på krogen och söt.
Nu pratas det om att vuxna inte ska dricka under julhelgen. Detta för barnens skull.
Det skriks för mycket från nykterhetsrörelsen.
Det skriks för mycket från totalliberalerna.
Bara en stilla undran. Om ni firar jul med barn. Eller fira vad som helst. Om ni tillhör dom 90% som sägs kunna dricka kontrollerat utifrån era erfarenheter. Varför gör ni inte det. Var ärliga. Drick lite inte för stark glögg. Ta en paus. Drick någon inte alltför stark öl, eller julmust. Drick lite vatten då och då. Bit av två snapsar. Detta under ganska många timmar. Om ni nu kan dricka kontrollerat. Gör det då.
Så kan ni supa ja jävlar en annan gång. Utan barn.
Jag bevittnade mej själv och flera av mina vänner, hur vi också varit, under en resa från Landskrona via Lund, Malmö till Limhamn i lördags besjälade lucianatt. Det var solkigt mest.
Monday, December 14, 2009
Friday, December 11, 2009
Mer blues från Landskrona
Den vita plattan har kommit. Den svarta var kanske mer låtar med olika producenter, bra låtar ihopfösta med tanke, men ändå utslängda.
Nu kommer den vita. Temaplattan. Den genomtänkta och perfekta som inte är präktig eller tråkig. Den svänger och är rå. Men vacker. Och sorglig. Och rolig. Som all bra musik. Som alla bra böcker. Som alla bra böcker med bild och text. Omistlig.
Läs intervjuer: www.landskronadirekt.com, www.hd.se/landskrona.
Släppdag imorgon alltså. Bibblan 11-14 (Hörsalen 13.00) och Inferno från 19.00. Svagt och på halvskoj har jag lovart att spela en låt. Finns det någon som kan stämma gitarren?
Och alla ni som väntar på ett mindre genombrott, nu har ni chansen. Kom och underhåll på Inferno. Säg till innan bara, på något sätt, telefon, mejl, öga mot öga.
Foto: Håkan Karlsson
Vi går ut och går
genom gamla minnen
vi tittar och står
en död fontän
och andra sinnen
vi håller oss i skinnen
Foto: Roland Bengtsson
Där är en fluga där är en skog
där är en flicka som plötsligt fick nog
där kommer tåget
där står det kvar
det är nu eller aldrig
det är nästa dag
det är nästa slag
det är samma hål men andra dofter
samma krig och samma offer
samma unkna bruna koftor
Den vita plattan har kommit. Den svarta var kanske mer låtar med olika producenter, bra låtar ihopfösta med tanke, men ändå utslängda.
Nu kommer den vita. Temaplattan. Den genomtänkta och perfekta som inte är präktig eller tråkig. Den svänger och är rå. Men vacker. Och sorglig. Och rolig. Som all bra musik. Som alla bra böcker. Som alla bra böcker med bild och text. Omistlig.
Läs intervjuer: www.landskronadirekt.com, www.hd.se/landskrona.
Släppdag imorgon alltså. Bibblan 11-14 (Hörsalen 13.00) och Inferno från 19.00. Svagt och på halvskoj har jag lovart att spela en låt. Finns det någon som kan stämma gitarren?
Och alla ni som väntar på ett mindre genombrott, nu har ni chansen. Kom och underhåll på Inferno. Säg till innan bara, på något sätt, telefon, mejl, öga mot öga.
Foto: Håkan Karlsson
Vi går ut och går
genom gamla minnen
vi tittar och står
en död fontän
och andra sinnen
vi håller oss i skinnen
Foto: Roland Bengtsson
Där är en fluga där är en skog
där är en flicka som plötsligt fick nog
där kommer tåget
där står det kvar
det är nu eller aldrig
det är nästa dag
det är nästa slag
det är samma hål men andra dofter
samma krig och samma offer
samma unkna bruna koftor
Tuesday, December 08, 2009
GLÖM INTE ATT ANMÄLA DEJ TILL LÖRDAGENS TALANGJAKT HÖGT I TAK
Jag bor i Malmö. Jag uppehåller mej mest i Limhamn och på Möllevången. Det är lite olika. Det är dyrare bilar som bryter mot trafikreglerna i Limhamn.
Det är surare farbröder och tanter som skäller om man cyklar fel, och om man cyklar rätt ibland, i Limhamn.
Anna och jag är sjuka. Vi var på Malmborgs ändå, där är personalen ofta trevlig. Anna åkte kundvagnen som är en bil, hon skrek när färden var slut. Då fick hon en ballong. Den tappade hon på trottoaren när hon satt på cykeln som jag ledde, som var tungt lastad. Jag vred mej och höll precis balansen på jakt efter den förbannade ballongen. Två olika par i sextioårsåldern passerade, tittade på oss, hjälpte inte till. En man i femtioårsåldern hjälpte heller inte till.
Jag hade hjälpt till.
Det hade dom flesta på Möllevången också gjort. Hävdar jag av viss erfarenhet.
Människor från andra länder verkar ha en annorlunda attityd mot barn. Strängare och snällare, då är det viktigt att vara tydlig, att hitta rätt balans för rätt ålder. Det är svårt. Jag vill vara tillåtande innanför ramarna. Jag vill att mina barn ska vara så självständiga det går i deras ålder, hellre ett sår, blåmärke för mycket än för lite. För man kan skada sej för lite. Ibland är jag för sträng. Ibland är jag för tillåtande.
Ibland får jag en känsla att svenska föräldrar underskattar sina barn, eller att dom missförstår uttrycket "jag vill ge dom allt". Det är väl det som är curling (inte sporten).
Det måste finnas en frihet i mottagandet.
GLÖM INTE ATT ANMÄLA DEJ TILL LÖRDAGENS TALANGJAKT HÖGT I TAK
Jag bor i Malmö. Jag uppehåller mej mest i Limhamn och på Möllevången. Det är lite olika. Det är dyrare bilar som bryter mot trafikreglerna i Limhamn.
Det är surare farbröder och tanter som skäller om man cyklar fel, och om man cyklar rätt ibland, i Limhamn.
Anna och jag är sjuka. Vi var på Malmborgs ändå, där är personalen ofta trevlig. Anna åkte kundvagnen som är en bil, hon skrek när färden var slut. Då fick hon en ballong. Den tappade hon på trottoaren när hon satt på cykeln som jag ledde, som var tungt lastad. Jag vred mej och höll precis balansen på jakt efter den förbannade ballongen. Två olika par i sextioårsåldern passerade, tittade på oss, hjälpte inte till. En man i femtioårsåldern hjälpte heller inte till.
Jag hade hjälpt till.
Det hade dom flesta på Möllevången också gjort. Hävdar jag av viss erfarenhet.
Människor från andra länder verkar ha en annorlunda attityd mot barn. Strängare och snällare, då är det viktigt att vara tydlig, att hitta rätt balans för rätt ålder. Det är svårt. Jag vill vara tillåtande innanför ramarna. Jag vill att mina barn ska vara så självständiga det går i deras ålder, hellre ett sår, blåmärke för mycket än för lite. För man kan skada sej för lite. Ibland är jag för sträng. Ibland är jag för tillåtande.
Ibland får jag en känsla att svenska föräldrar underskattar sina barn, eller att dom missförstår uttrycket "jag vill ge dom allt". Det är väl det som är curling (inte sporten).
Det måste finnas en frihet i mottagandet.
GLÖM INTE ATT ANMÄLA DEJ TILL LÖRDAGENS TALANGJAKT HÖGT I TAK
Monday, December 07, 2009
TA CHANSEN!
DÅ!
När det blåser kall motvind.
När regnet sticker dej.
När fukten får dej att skaka.
När snoret rinner.
När näsan är röd av allt snytande och torkande.
När det ser som jävligast ut.
NU! har du chansen.
Drömmen går i uppfyllelse.
Vill du (känner du nån som vill?) framträda (musik, poesi, trolleri, du sätter gränserna) på vår släppfest för boken Mer blues från Landskrona på lördag i Landskrona. På Inferno. Tveka inte, ta chansen. Fem minuters show räcker.
Hör av dej, NU!
Vi behöver dej.
DÅ!
När det blåser kall motvind.
När regnet sticker dej.
När fukten får dej att skaka.
När snoret rinner.
När näsan är röd av allt snytande och torkande.
När det ser som jävligast ut.
NU! har du chansen.
Drömmen går i uppfyllelse.
Vill du (känner du nån som vill?) framträda (musik, poesi, trolleri, du sätter gränserna) på vår släppfest för boken Mer blues från Landskrona på lördag i Landskrona. På Inferno. Tveka inte, ta chansen. Fem minuters show räcker.
Hör av dej, NU!
Vi behöver dej.
Friday, December 04, 2009
Hässleholmare blir historisk (får det handla om en annan gång)
Så blir det en mjukare morgon. Proclaimers, I´m on my way to what I want from this world. I fräsigt och ödmjukt tempo. När jag cyklar i det gråa, i det mjuka, i öronen sjunger dom från högländerna, jag gör mitt bästa, tacksamhet. Bomullen och möjligheterna rakt in i hela kroppen. Man får vara glad för vad gott man kan känna.
Allt är en fånig retorik, en fejkad omtanke, en högfärdig ovärdig elak och mycket medveten kvasiförståelse, en föraktfull aning om hur dumma dom egentligen är, det där "folket".
En osanning.
Man kan prata om schabloner om man erkänner dom som schabloner.
Jag kan känna avsky för politik på hög nivå, när alla jobbar inuti en tyst överenskommelse: det är inte på riktigt. När "verklighetens folk" blir ""verklighetens folk"".
Och alla karriärdrivna människor bakom som står bakom strategier, bakom fördomsfullt formulerade tal och debattinlägg.
Människorförakt. Bakom människorförakt.
Så är det inte alltid. Så kan det vara.
Man får vara glad att man får vara inuti Claes Hylingers böcker. Man får vara glad för att man tar sej den tiden. Man får vara glad för att det finns andra människor i vårt smala land som förstår att det är vi som alltid längst har varit ingenting och barbarerna, ödmjukheten att förstå att på vår korta tid rusande framåt måste ha missat en hel del bärighet på vägen. Ödmjukheten att förstå att vi vet väldigt lite. Vi kan inte sätta saker i tillräckliga perspektiv.
Och ändå står dom där och brölar.
Och ändå står du där och brölar.
Vi kan säga såhär: Vinet vi försöker göra i Gamla Svedala saknar många gånger själ, och kropp. En blaskig eftersmak efter blaskigheten.
Vi kan säga såhär: Vi hade några under på nittonhundratalet när vi hade råd med verklig solidaritet. Resten är ruttna lingon. Men några som fortfarande kan glimma.
Så blir det en mjukare morgon. Proclaimers, I´m on my way to what I want from this world. I fräsigt och ödmjukt tempo. När jag cyklar i det gråa, i det mjuka, i öronen sjunger dom från högländerna, jag gör mitt bästa, tacksamhet. Bomullen och möjligheterna rakt in i hela kroppen. Man får vara glad för vad gott man kan känna.
Allt är en fånig retorik, en fejkad omtanke, en högfärdig ovärdig elak och mycket medveten kvasiförståelse, en föraktfull aning om hur dumma dom egentligen är, det där "folket".
En osanning.
Man kan prata om schabloner om man erkänner dom som schabloner.
Jag kan känna avsky för politik på hög nivå, när alla jobbar inuti en tyst överenskommelse: det är inte på riktigt. När "verklighetens folk" blir ""verklighetens folk"".
Och alla karriärdrivna människor bakom som står bakom strategier, bakom fördomsfullt formulerade tal och debattinlägg.
Människorförakt. Bakom människorförakt.
Så är det inte alltid. Så kan det vara.
Man får vara glad att man får vara inuti Claes Hylingers böcker. Man får vara glad för att man tar sej den tiden. Man får vara glad för att det finns andra människor i vårt smala land som förstår att det är vi som alltid längst har varit ingenting och barbarerna, ödmjukheten att förstå att på vår korta tid rusande framåt måste ha missat en hel del bärighet på vägen. Ödmjukheten att förstå att vi vet väldigt lite. Vi kan inte sätta saker i tillräckliga perspektiv.
Och ändå står dom där och brölar.
Och ändå står du där och brölar.
Vi kan säga såhär: Vinet vi försöker göra i Gamla Svedala saknar många gånger själ, och kropp. En blaskig eftersmak efter blaskigheten.
Vi kan säga såhär: Vi hade några under på nittonhundratalet när vi hade råd med verklig solidaritet. Resten är ruttna lingon. Men några som fortfarande kan glimma.
Wednesday, December 02, 2009
Bakom idyllens fasader
När jag började sjuan började jag på Västervångskolan, adjö till Borstahusskolan. Plötsligt var vi snobbklassen. Plötsligt var några av mina kompisar från hockey- och fotbollslaget andra personer.
Jag har alltid inspirerats av, högaktat, älskat, skrattat åt, Loranga, Masarin och Dartanjang. Nu lyssnar jag på Barbro Lindgrens söner, Bröderna Lindgren. Två fina barnskivor. Olle Ljungström och Mattias Alkberg är två av många gästsångare/sångerskor.
Jag var på Pumphuset igår. En kvinna som gick från Borstahusskolan till Västervångskolan ett antal år tidigare än jag, berättade en motsatt historia, att hon var en skitt sillastrypare eller liknande.
Europa snodde kunskap från arabvärlden. Europa koloniserade i stort sett hela världen, vill ha vill ha vill ha. Bara ta bara ta bara ta.
Den självgodes självklara rätt att alltid ha rätt.
När islam försökte integrera med kristendomen, då man härmade våra kyrktorn när man byggde minareter. Fick man inget för det.
I Schweiz upphäver man religionsfriheten.
Kapitalismen stänger dörr efter dörr, inskränker liv mer och mer.
Den liberala världen, dom liberala värdena tenderar att ... stänga dörr efter dörr, inskränka.
Och hur är det nu med allt som görs idag. Gjordes det inte också igår.
"Någon gång kastade Peder och jag stenar på bilar. Någon gång stannade en förbannad bilförare och jagade oss.
I idyllen på sjuttiotalet med välutbildade föräldrar.
En vinter upplät man en liten gräsplan på skolgården för snöbollskastning. Jag och Pulan gick nog i trean, var med dom stora grabbarna när vi bombade halvtiobussen in till stan. Vanliga snöbollar, isbollar, bollar med sten i. Vi sprang och gömde oss bakom oljetanken när busschauffören stannade och rusade ut.
I idyllen på sjuttiotalet med svenska förldrar."
Det var ett utdrag från Mer Blues från Landskrona som alltså firas lördagen den tolfte december. Bibblan i LA 11-14 och Inferno från 19.
När jag började sjuan började jag på Västervångskolan, adjö till Borstahusskolan. Plötsligt var vi snobbklassen. Plötsligt var några av mina kompisar från hockey- och fotbollslaget andra personer.
Jag har alltid inspirerats av, högaktat, älskat, skrattat åt, Loranga, Masarin och Dartanjang. Nu lyssnar jag på Barbro Lindgrens söner, Bröderna Lindgren. Två fina barnskivor. Olle Ljungström och Mattias Alkberg är två av många gästsångare/sångerskor.
Jag var på Pumphuset igår. En kvinna som gick från Borstahusskolan till Västervångskolan ett antal år tidigare än jag, berättade en motsatt historia, att hon var en skitt sillastrypare eller liknande.
Europa snodde kunskap från arabvärlden. Europa koloniserade i stort sett hela världen, vill ha vill ha vill ha. Bara ta bara ta bara ta.
Den självgodes självklara rätt att alltid ha rätt.
När islam försökte integrera med kristendomen, då man härmade våra kyrktorn när man byggde minareter. Fick man inget för det.
I Schweiz upphäver man religionsfriheten.
Kapitalismen stänger dörr efter dörr, inskränker liv mer och mer.
Den liberala världen, dom liberala värdena tenderar att ... stänga dörr efter dörr, inskränka.
Och hur är det nu med allt som görs idag. Gjordes det inte också igår.
"Någon gång kastade Peder och jag stenar på bilar. Någon gång stannade en förbannad bilförare och jagade oss.
I idyllen på sjuttiotalet med välutbildade föräldrar.
En vinter upplät man en liten gräsplan på skolgården för snöbollskastning. Jag och Pulan gick nog i trean, var med dom stora grabbarna när vi bombade halvtiobussen in till stan. Vanliga snöbollar, isbollar, bollar med sten i. Vi sprang och gömde oss bakom oljetanken när busschauffören stannade och rusade ut.
I idyllen på sjuttiotalet med svenska förldrar."
Det var ett utdrag från Mer Blues från Landskrona som alltså firas lördagen den tolfte december. Bibblan i LA 11-14 och Inferno från 19.
Subscribe to:
Posts (Atom)