Thursday, December 29, 2005

Down and out in LA - del ett

Hösten 1992 var jag tjugotre år och bodde i en lägenhet på Öresundsgatan i Landskrona. Jag hade varit sambo och gjort vapenfri tjänst i Rosengård i Malmö, först inom hemtjänsten och sen som någon sorts sekreterare till mitt befäl, en sextioårig kvinna som hette Iris. Jag hade suttit en månad i fängelse för rattfylleri. Jag skrev historier, illustrerade ibland. Skrev dikter. Men framför allt spelade jag i band. Jag hade en portastudio och satt i replokalen och spelade in. Jag var ingen vidare musiker, halvdassig sångare. Men jag skrev låtar och tyckte om att repa, tyckte om att sitta själv och dricka folköl och spela in i min ensamhet. I den stora skolan mitt i Landskrona där replokalerna fanns.

Men hösten -92. Min flickvän flyttade till en folkhögskola och jag sålde portastudion, Henke och jag åkte till Köpenhamn dan efter hon gjorde slut, hon ville vara fri och bara måla. Mitt band skulle spela på pizzerian i Teckomatorp på kvällen, men Henke och jag åkte ändå till Köpenhamn på förmiddagen. När jag kom till replokalen var jag jävligt full. Det slutade med att jag bad publiken fara åt helvete, avbröt spelningen efter första setet, fick halva gaget. Sen fick jag kicken från bandet.

Några kvällar senare satt jag på Akropolis och var oerhört ledsen, skrev rakt från hjärtat i min svarta anteckningsbok, rakt ur hjärtat till min förra flickvän. Det var första gången jag blottade allt, tårar i ölen på Akropolis. Hela den hösten och vintern skrev jag på en roman, skrev klart i mars med fönstret öppet och Leonard Cohen på repeat. Så var det verkligen, men folköl istället för rödtjut. Jag skickade iväg romanen till fem förlag och undrade vilket som skulle komma först, jag trodde verkligen på det. Drömde om intervjuer och berömmelse. Det blev fem kortfattade refuseringar, jag fortsatte skicka.
Någon gång under den här tiden fick jag reda på att det fanns en skrivarlinje på Fridhems Folkhögskola i Svalöv, tre mil utanför Landskrona. Dit sökte jag. Helt fantastikst, att få plugga så. Folkhögskolor fanns inte i min familj, bara universitet och högskolor, eller jobb. Jag hade några misslyckade försök i Lund och Jönköping bakom mej, ganska många kortvariga jobb inom vården och lager och städbranschen.

Fortsättning följer ...

Tuesday, December 27, 2005

På väg till kliniken

Jag kom inte till Alkoholkliniken i en busstaxi från Landskrona i rutiga kockbyxor och två våta femhundringar i bakfickan, den gången för fyra år sen, sensommaren 2001. Det var inga trumpeter som ljöd rakt upp i himlen när jag anlände i en limousine som en packad kung som hittat förnuftet i en papperskorg eller i en soluppgång i en film av socker. Det var inget insiktsfullt uppvaknande eller snilleblixt från en klarblå summersky in Hollywood. Ingen plastikopererad Susanna grät falska tårar när jag äntrade scenen som dröp av sirap.
Det var mycket gråare. Alkoholklinikens akutintag. Kjell som skrek med armen i en plastpåse i det överfulla väntrummet, han hade spillt bensin på fyllan, men var så jävla röksugen, eldade upp en del av sej själv. Han skrek och jag vet inte vad jag tänkte, hade druckit en bra dos, jag skulle hålla några timmar. Det var en tid i livet som var groggar nedanför sängen eller på bordet vid soffan. Det var att sitta ner och pissa för att diarén ständigt läckte ur mej medan jag spydde i badkaret.
Men jag tog mej till Alkoholkliniken. Såhär gick det till, tror jag:

”Jag vet inte”, sa Susanna innan hon gick på morgonen, jag skakade och såg solen som sken in genom balkongdörren som var öppen på glänt, släppte in den varma vinden. Solen som blev skev när den bröts av glaset. Jag såg solen och rös, ännu en helvetesdag. ”… hur länge jag orkar”, sa Susanna.
”Hur länge …”
”Jag trodde att det skulle bli bättre”, sa hon, och hon behövde inte säga mer, behövde inte le mot mej med den starka kärleken, le mot mej som mot ett litet utvecklingsstört barn.
”Jag vet, lämna mej då”, skrek jag och då kom det, och jag sprang ut på dasset för att spy upp morgonens första försök att stilla allt som skakade, öl och grogg.

Sensommar 2001 och allt var klibbigt. Det var fjärilar och getingar överallt, kletiga blad när jag snubblade in i träden längs vägen. Jag snubblade på stenar och det var blod ute och inne, halkade på hundskitar och landade på utslängda soppåsar. Jag var en utslängd soppåse när jag gick stappligt med min tunga väska och pappas cykel som jag först lånat och plankat med på pågatåget, och sen bara tagit över. Nu var det punktis och jag hade brutit nyckeln i låset en kväll när jag bara ville sova, bara få upp låshelvetet. Kedjan var av och rostig. Malmö var kvavt. Jag var kvav långt ner i halsen och drömmen idag var att ölen var slut, pengarna alltid slut. Jag behövde två hundra spänn. Jag behövde ben att gå på.
Det var längesen jag hade slutat göra tomatsallad att ta med mej, köpa en halv grillad kyckling och några San Miguel och drömma om Spanien och Portugal i Slottsparken eller nån annan park, cykla vidare till Kockum Fritid för att simma, eller … nä, det var längesen jag orkade cykla ända ut till Limhamn där dom finaste bänkarna och hoppet om livet fanns.

Jag behövde minst två hundra spänn för att klara dagen. Jag hade druckit upp Susannas vin och dom sista folkölen som inte bet ett skit, jag behövde medicin. Susanna var på jobbet på skolan som just börjat igen, hon drömde om huset utanför Kivik, den gamla skolan där vi kanske skulle starta en sorts rörelse om bara C-G och Prälle fick tummarna loss. C-G var gift med min faster och Prälle var pappas gamla kompis från långt långt tillbaka, när pappa var musiker med stora ögon och Prälle var en halvtjock Robin Hood som spelade in filmer och radio med sensuella budskap, när färjorna gick över sundet från Landskrona till Köpenhamn. Prälle var kanske inte Robin Hood, men han och C-G ville gärna hjälpa mej. Jag fick femtusen svart varje månad medan vi väntade på att det skulle lossna med Österlenprojektet. Jag kopierade lite papper, ringde några samtal och slickade på frimärken. Jag skulle ständigt vara pigg i skallen, tänka på utvecklingsmöjligheter, som Prälle brukade säga, men nu var han i Sydafrika sedan några månader, allt hade gått i stå och jag hade alltid för lite pengar, eller inga alls. Jag lånade av Susanna, och av mamma också, men alltid alldeles för lite.

Jag behövde minst två hundra, jag behövde några öl på nån av dom närmsta billiga krogarna, få i mej några och sen orka ta mej till systemet. Så jag tog några CD-skivor och cykeln, gick bland hundskitarna och dom kletiga träden, ryckte, rös till ibland, som ett uppvaknande tillbaka till helvetet när jag kommit för långt in i en mjukare fantasivärld i mina tankar. Jag ville ingenting. Jag stannade för att spotta ibland, för att slippa spy, slog mej på dom hårda träden och blev klibbig och kunde inte se solen som alla jävla tidningarna skrev om.
Det var en ny kille i cykelverkstaden som även köpte och sålde begagnat, en svensk man som satt på trappan och rökte en cigg, han måste vara minst femtio och hade inte overall som Malik. Den här killen hade joggingbyxor och en uppknäppt skjorta, han var mycket solbränd. Jag känner igen honom, tänkte jag, fan, var? Två motorcyklar stod på trottoaren utanför, några mopeder bakom det stora skyltfönstret. Det hade varit halalcharkuteriaffär innan.
”Var är Malik”, frågade jag och försökte vara stark.
”Du vet …”, sa mannen och halva hans högeröra var borta, i det vänstra hade han en stor guldring. Han log snett på ett sätt som både var sjyst och farligt. ”Malik är inte här längre. Det är mitt ställe nu, är du kund …” sa han och sträckte fram en oljig hand. Jag ryckte på axlarna och kände hur svetten kröp ut från kroppen, och sen tillbaka in i huvudet, där kröp den runt som en orm eller hårig spindel och gjorde allt värre.
”Jag skulle sälja den här …”
”Sätt dej, grabben, behöver du en öl”, frågade han och log igen, på ett varmt sätt fick jag för mej, klappade mej på axeln.
Jag nickade och han gick in i det lilla rummet bakom disken, gick över skruvar och kedjor, över olja att halka på och jag fick min öl, starköl, drack två korta klunkar och tyckte att det funkade, togen stor och kände plötsligt att jag halkar kanske rätt.
”Den är ju bara några år gammal, blocklås”, sa jag och nickade mot cykeln.
”Du har brutit nyckeln i låset, jag måste ta bort skiten”, sa mannen och tände en cigg till och jag började hosta, fan, inte spy nu. Tryckte ner med en ny klunk, klarade krisen. ”Du får hundratjugo, grabben”, sa mannen., ”Jag heter Tompa, jag gillar dej, men du gör det inte …”
”Vadå?”
”Du vet, jag ser sånt, du gillar inte dej själv …”, sa Tompa och gav mej pengarna. ”Du kan köpa tillbaka den sen när jag fixat, sjuhundra”, skrattade han. ”Jag ska bara hålla på med riktiga bågar, med motorer, men jag gillar dej. Du kommer också från Landskrona, va, Borstahusen, brukar va på Bullen …”
”Jo …”, sa jag och drack upp.
”Vill du ha en till, jag brukade gå till din farsa, han skar bort mina leverfläckar. Jag tycker om att sola, men rädd för cancer, du vet …”
”Men …”
”Ja, det var längesen, jävligt längesen”, sa han och slutade le, och jag log inte, tänkte på solen när jag var liten, när jag gick genom byn, när jag sprang på strandängarna och fick fiskahuen av fiskegubbarna i galon bakom stora skägg. Jag log inte, längtade bara efter en dåtid när det var mycket enklare. ”Jag bodde också i Borstahusen då, Kaptensgården, köpte huset när den gamle gubben dog.”
”Vid skolan, den finns inte längre, skolan alltså …”, sa jag, och tänkte att mitt liv är jävligt enkelt nu, ner i strupen bara.
”Allt försvinner …”, sa Tompa och jag försökte dra honom tillbaka. ”Malik har åkt hem till Bosnien, hans farsa håller på att dö, cancer. Jag skickar lite pengar till honom, vi har en deal. Jag ska berätta … nån gång. Nä, jag måste jobba nu, kom tillbaka en annan dag ...”
”Men …”
”Drick upp ölen i din takt, men jag måste jobba”, sa han och gav mej dagens Sydsvenskan, ”läs tidningen. Jag måste bli klar, HA-hojar, du vet, dom måste bli klara i tid.”
Jag satt i solen och två öl räckte inte. Jag kollade i tidningen, på B-delens förstasida fanns en annons. Behöver du hjälp? Gratis rådgivning. Jag vet inte vad som hände då, men jag rev ut annonsen innan jag gick vidare på Ystadsgatan, svängde in på Nobelvägen och kom fram till Traktören. Hundratjugo spänn i fickan och skivorna i väskan. Två öl till först, tänkte jag, det var dom stjärnorna som var närmast.

Monday, December 26, 2005

Nördlista 2: I slutet av förra och början av detta året läste jag alla (fem-sex?)av illustratören, konstnären, författaren, alkisen ... Henrik Tikkanens så kallade adressböcker, självbiografiska böcker med namn efter hans bostadsadresser. Mycket intressanta, inte geniala, men enormt läsvärda. Så i år kom Märta Tikkanens (hans fru, Henrik dog i mitten av 80-talet) version av den tiden. Två, heter boken, ett konstnärsäktenskap (tror jag). Mycket bra, en oerhört intressant pendang om den tunna linjen, om kvinnans ofta dubbla roll i förhållanden där mannen får skapa fritt och sätta barn till världen. Tyst, smyg barn, pappa har direktkontakt med Gud. OOch självironi, insikt, styrka. Jag bodde med fru och dotter i Landskrona då, skrev en roman i en kolonistuga och var hemma alldeles för lite, lämnade och hämtade på dagis, sen iväg till den gula stugan igen för att skriva och tänka, så är bra litteratur ibland, som bra musik, man känner igen sej.
Om man kryddar med Mia Berners bok om sej själv och för tidigt supdöde maken Pentti Saarikoski, Claes Hylingers Ett långt farväl, Kjell Westös Drakarna över Helsingfors och Vådan av att vara Skrake, kanske Slas senaste, Sekonderna lämnar ringen, så är man nog fan snart på väg till Finland.

Nu är julen för bi, det finns en vits om det. Och det har snöat i timmar och åter timmar i Limhamn. Min dotter har träffat två tomtar och fått två dockor. Jag hoppas att snön försvinner imorgon, det är värdelöst att cykla när det är såhär. Jag behöver cykla och lyssna på min freestyle, en och en halv timme om dagen.

Dom pratade verkligen lustigt i Bellmanserien på teve igår. Den kommer inte med på listan.

Nick Cave. Nature boy, Breathless och Let the bells ring. Dom har jag spelat in på blandband när jag lånat Nicks senaste på bibblan. På några stycken band faktiskt, har lånat plattan tre gånger. Inte alls hans bästa, men tre fina sånger.
Man bör inte glömma Anders F Rönnblom. Hans Dom automatiska undrens tid är förbi kom förra året. Men eftersom han bara släpper en platta vart tionde år får den räknas. Vi bodde i Vollsjö då. Jag satt i ,min egen lättölspub med kaminen på för fullt, starinljus, lyssnade på Anders F och alla bitarna förll på plats. Här är underbart just nu, men vi måste flytta. Och det gjorde vi.

Det finns en låt på Thomas Andersson Wijs senaste platta (julklapp) som heter Oroshjärta, den får också vara med.

"Det sägs att gåsodlingen går mot bistrare tider, stämmer det, gåsodlare Valfrid Lindeman?" "Gäss (Yes)"

Wednesday, December 21, 2005

När Thomas H Jonsson, fotografen, fick sitt första stipendium var det fortfarande nittiotal. Vi satt under vattentornet i Landskrona, det gick fortfarande båtar till Köpenhamn. Vi såg färjan komma in, svallvågorna, vi var så jävla sugna, men panka. När Thomas kom på att vafan, stipendiet! Så vi åkte till Köpenhamn och Christiania och hade en mycket trevlig dag. Igår fick Thomas Landskrona Kommuns kulturstipendium, mycket kul och välförtjänt.
Thomas kompromissar aldrig. Han sticker till Berlin eller forna Jugoslavien när han vill, när han har råd, när han måste. Han är ingen skolkare. Han är en seriös fotograf som dokumenterar verkligt liv, i alla former. Mets fotograferar han i Landskrona. Han har en gammal hund som heter Billy som är en stor förebild i mitt liv, alltid nyfiken och ung och skiter totalt i vad andra tycker. Thomas har tagit foton till flera plattor från landskronaband, bl a. Svenska Akademien och Bröder Glöder, samt saligt hågkomna Skalatones. Han är också lärare på Fridhems Folkhögskolas fotolinje. Alltid ett skratt i allvaret. Vi var en pundare och en alkis på den tiden, nu är det annorlunda.

Den här dagen har hemsökts av Boel Gerells recension av Landskronaboken. Jag blir förbannad när jag tänker på hur hon skriver om Ulf Malmqvist, en poet, men framför allt pedagog, som skriver om hur man på Öster i Landskrona har byggt upp en skola för underklassen, mestadels invandrare, hur man samarbetar med föräldrar för att göra alla trygga och nöjda. Skapa goda medborgare. Boel tycker att det är politiskt korrekt så att hon storknar. Men Boel, det är verkligheten, välkommen dit nån dag! Ulf berättar om hur det är, hur det fungerar, möjligen förnumstigt (som du anser) men ändå: verkligheten. Det tycker jag inte att man ska ironisera över om man anser sej vara en så duktig människa. Vem är egentligen politiskt korrekt? (Vad nu den termen innebär)Den som gör eller den som tycker?
Okej. Nu kan vem som helst kommentera det jag skriver. Jag visste inte att det var stängt tidigare. Nu vet jag, och nu är det öppet. Välkomna!
Nördlistor: Igår träffade jag en av mina äldsta kompisar, Jonas Nordström. Vi började första klass tillsammans 1976, Borstahusskolan. Han bor i Glumslöv mellan Landskrona och Helsingborg, dataingenjör. Vi har aldrig tappat kontakten.
Vi skulle äta och dricka öl i Malmö. Först bestämde vi på Bullen men där var fullsatt, sen Möllan men dom har redan tagit julledigt, sen Plaka, julledigt igen. Den lille grekiske farbrorn har gett sej av. Så det blev Ölcaféet, som väl är som namnet, mer öl och café än restaurang, men det var billigt och gick an. Två flaskor lättöl kostade lika mycket som en pint Hof på fat. Fyrtio spänn. Jag fick stryk i dart, spelet taktik. Ända sen jag började kasta pil på Akropolis i Landskrona på åttiotalet har jag varit nöjd med min taktik, det har alltid varit tekniken som jävlats, och koncentrationen, och att alltid vara otränad. Storstryk som vanligt alltså.
Men nördlistor: Jonas Nordström gör varje år en lista över årets bästa låtar. Och han läser min blogg, men aldrig några kommentarer. Jag gör därför en lista och därmed är han skyldig mej en kommentar:

Thåströms platta har jag blivit förtjust i, och Pelle Ossler. Björns vänner har släppt en platta med tre jättebra och resten okej eller sådär låtar.Men dom som är jättebra är verkligen det. Pelle Ossler spelade på festivalen på Ven. "Hej, jag jobbar på ett bageri här i trakten", sa han. Det var mycket roligt tyckte jag. Det blåste och regnet kom och försvann hela tiden. Birgitta Stenberg, Alla vilda. Bodil Malmstens biografi kom kanske förra året. Barbro Hörberg Gamla älskade barn kom för tjugofem-trettior år sen. Kajsa och Malenas Historier från en väg kom för nästan tjugo år sen. Skåneboken kom i år och är väldigt vacker och inspirerande föär en skånsk före detta bonde. Jag har ett svagt minne av att jag såg Åsa och Gertrud på Malmöfestivalen, ett starkt minne, men jag minns inte om det var i år, men det var stundtals mycket bra. Jag har läst två recensioner av min senaste roman där recensenten hävdar att jag är den mest angelägne författaren i min generation, bra läsning! Jag somnar mest framför teven och är helt för nervös för att gå på bio, men tre onsdagar i rad hade jag och Johanna nån sorts biokväll när vi såg Lasermannen, det var bra. Inte lysande men bra. Annars håller jag fortfarande på att se klart gamla fall för Inspector Morse och Kojak. Spånt som jag spelade in inför flytten till Vollsjö för två och ett halvt år sen. Där bor vi inte längre. Jag brukar ha en vecka när jag lyssnar mycket på A song for Drella av Lou Reed och John Cale, gärna i freestylen utomlands, i år skedde det i Fuengirola i februari, tom inomhuspool på hotellet, mycket bra. Vår kolonistuga vid Citadellet i Landskrona bör också premieras. Slas för att han är Slas. Gangsters har jag inte läst än, det har varit sånt ståhej kring Klas Östergren, jag vill ha honom mer för mej själv.
Okej, Windy, take it away.
Idag recenserades Landskronaboken i Helsingborgs Dagblad. Författaren och kulturskribenten Boel Gerell var inte riktigt nöjd. Jag skrev ett brev till henne:


Hej Boel Gerell.

Jag cyklade till Centralen från Limhamn i morse för att köpa HD och läsa din recension av Landskronaboken. Det kändes sådär. Jag har också skrivit recensioner, jag vet att man kan välja en inställning, en ingång. Jag vet också att man kan ha fördomar: En bok om Landskrona ska handla om invandrare, skrivas av invandrare. Ska vara råkritisk mot kommunledningen. Det var aldrig min tanke. Jag ser hur mycket som görs för att rätta till problemen i Landskrona. Jag tror att det viktigaste är att ändra inställningen hos dem som hörs och syns mest (och det är inte kriminella invandrarungdomar) , svenska män med gammal socialdemokratisk inställning, överjästa, bortskämda, rädda för allt främmande. Dom vill ha det som det var förr, dom har förskönade minnen från förr.
Jag har bott i tjugofem år i Landskrona. Jag är där ungefär sjuttio dagar om året. På stan, på offentliga lokaler av varierande klass. Jag vet hur dom pratar. Jag ville informera.

Du ifrågasätter lite löst de medverkandes landskronaanknytning. Hur många mer än Marie Pettersson verkar vara frågande inför medverkan i Landskronaboken? Ingen, eller hur? Jag tog med Marie av den enkla anledningen att jag ville ha med någon utomstående, anknytningen var mycket riktigt kulturskrivande i lokaltidningen.
Det verkar vara viktigt för dej att påpeka att min fru skriver i boken. Hon är kassör i Kulturföreningen som ger ut boken, hon är alltså delaktig som initiativtagare. Hon är dessutom journalist och gift med en man från Landskrona, har bott där i ett år och spenderar varje sommar där sen fem år tillbaka. Connie som jobbar på Dammhagsskolan kändes som en intressant person att intervjua.
Journalist ja, dom som ska samla fakta, här är lite: Du raljerar över att boken fantasilöst heter Landskronaboken. Det finns en tjugofemårig tradition i Landskrona att ge ut en bok varje år med namnet Landskronaboken, den gick i graven för cirka fem år sedan, den tråden plockade jag upp igen. Det har inget med antologin Upp och hoppa att göra. Jag anar att du har gått och gnagt på Upp och hoppa då och då i fem år, så det var ju skönt att du fick det ur dej, offentligt och allt! Upp och hoppa var en dålig titel, tanken var att lyftkranen och skorstenen med stege på skulle vara dubbeltydiga, Upp och hoppa, ner alltså, ta ditt liv. Jag tyckte att det var kul och fyndigt då, men inte nu. Jag var en annan människa. Förordet och baksidetexten var kanske inte dåligt skrivna, men oredigerade av redaktören (jag själv).

Under arbetet med Landskronaboken har jag pratat med två bekanta till mej, afrikaner. Dom pratar dålig svenska och halvkass engelska. Ingen av dom ville skriva och dom var heller inte intresserade av att bli intervjuade. Det är, som du kanske inte vet, inte alla invandrares högsta dröm att medverka som utställningsobjekt eller alibi för finkulturella samhällsobservatörer i Sverige.
Den afganska pojke jag skulle träffa, hade bott två år i Ryssland, pratade några ord svenska och några ord engelska, var i det närmaste analfabet. Någon tolkning var inte möjlig, det var helt omöjligt att få ihop en text om hans öden och äventyr.
Enligt dej kan ju Aida skriva. Jag läste den text som Aida skrev när hon gick andra året på gymnasiet, ett bra arbete om en mormor i Bosnien. Men inte tillräckligt bra för att publiceras i en bok, och inte tillräckligt långt. Texten var på cirka tvåtusen tecken, i Landskronaboken ville jag ha tiotusen tecken och historier om stan, jag frågade Aida om hon kunde skriva mer, om sej själv, sitt liv, sina känslor, tanken var att vi tillsammans skulle redigera texten sen. Jag fick tre meningar. Allt riktigt personligt som hon berättade fick jag dra ur henne, återigen, det var inte hennes högsta dröm att synas i skrift, hon förstod inte varför, hon kände sej inte utanför eller annorlunda eller speciell. Därför blev det min bild istället. Jag blev inte alls förvånad över att Aida pratade god svenska, men! Det finns många människor i fyrtioårsåldern och uppåt, i Landskrona, i många andra städer, som tror att alla invandrare är puckon som inte kan prata. Det är dom som köper Landskronaboken, det är dom jag vill nå, blidka. Så där är du rätt på det. Jag är mycket lite intresserad av att sitta i slutna rum och prata teoretiskt och vänsterintellektuellt om hur saker och ting borde se ut, utanför de elitistiska fönsterna, det finns det andra som gör. Jag ville jobba och jag ville jobba med något som jag trodde kunde lite lite förändra bilden av Landskrona, framför allt för landskronaborna, dom som skriver insändare eller bara knyter näven tyst, få dom att ta ett första steg på den långa vägen tillbaka till det enkla ordet solidaritet. Få dom att förstå att det handlar om människor, som man inte behöver älska, men man ska inte hata. Det är kanske för enkelt och naivt för din värld, fair enough.

Landskrona är en stad som snart är sexhundra år gammal, nästan allt som skrivs i rikspressen eller Sydsvenskan om stan handlar om kriminalitet och indvandrare. Ett mål med min Landskronabok var att skriva om något annat. Något som kunde få landskronaborna att komma ihåg det som inte bara är problem. Tänkvärd underhållning.

Landskronaboken är inget beställningsjobb. Jag gick upp till kulturchefen och la fram ett förslag. Sa att om ni säger ja så gör jag det på mitt sätt, ingen har styrt mej, ingen på kommunen har läst korret förrän det redan var i tryck. Till skillnad från Malmö så myllrar det inte av skribenter och författare i Landskrona, framför allt inte med invandrarbakgrund. Jag ser dessutom inget fel i att svenska människor får tala. Jag röstar inte på Sverigedemokraternan eller något annat parti som ens svagt luktar brunt eller blått.

God jul
Jonas Bergh

Friday, December 16, 2005

När jag debuterade 1998 på ett litet förlag fattade jag inte varför nästan ingen skrek efter mej, önskade mej i teveprogram och på löpsedlar. Alla historier jag kunde berätta, tänkte jag. All begåvning jag ägde, varför såg ingen den. Idioter! Nåja, vid trettiosex års ålder och med fem utgivna romaner på mitt samvete blev jag i år inbjuden till Sydsvenskan nöjesbilagas (Dygnet Runt)årliga storfotografering av människor som under det gågna året betytt någor för Malmös Kultur- och nöjesliv. Äntligen! Men nu bryr jag mej inte så mycket längre. Dessutom är det min gamla klasskamrat från Landskrona (Mattias Oscarsson) som är redaktör. Men givetvis gick jag dit, cyklade, något mediakåt är man ju. The Ark var ju där. Numera tycker jag att det är jobbigt med uppmärksamhet, men jag vill ha den, tycker att jag borde få mer än jag får dessutom. Men helst vill jag att det ska skrivas fint om mej i tidningarna, så att jag kan sitta hemma och läsa i lugn och ro. Jag vill att det ska skrivas om mej i Stockholm och Gävle och Göteborg och Sundsvall. Så att jag slipper rodna inför dagisfröknarna när dom vill ha en bok signerad. Ska jag visa mej så vill jag vara på en scen och få stålar.
Efter fotograferingen gick jag och den fine författaren Andrzej Tichy på krogen Möllan, han drack tjeckisk öl och jag drack lättöl. Och vi rökte i kylan. Det var mycket trevligt. Estradpoeterna Niklas Åkesson, Marie Pettersson och Per Alvsten dök också upp. Sen cyklade jag hem och somnade till The Boss när han var ung, så levande han var, så frustande och proffsig samtidigt. Därför fick han uppmärksamhet. Jag i den åldern var levande, frustande, möjligen begåvad, men inte proffsig. Förutom vad det gällde att supa ner mej.

Tuesday, December 13, 2005

Jag ska skriva om julfesten och Pequod sen. Men nu blir det för alla nytillkomna läsare. Ett oredigerat utdrag ur romanen OCH FORTSÄTTA VIDARE BORT (W&W pocket 2005). Reklam och introduktion samtidigt alltså. Håll till godo:


”Va…” Jag lyssnar ju aldrig.
Augusti klibbar och dom här kläderna är inte mina. Det måste vara söndag och jag vill höra den sången nu, när Kris Kristofferson går runt på gatorna och är ensam och… Jävla skit, tänker han när strupen torkar, barerna har inte öppnat än. Så ensam och övergiven känner han sej.
Jag vet inte… Jo, jag vet att det är år 2001 och Susanna är inte här, och augusti klibbar och den vita t-shirten är tajt och klibbar. Mina fötter är bara och klumpiga och klibbar mot golvet av plast. Kalsongerna sitter för hårt och svettigt och skaver och byxorna är vita och för korta, och det är så ljust. Så jävla ljust i mörkret och så jävla tråkigt att klockorna stannar och smälter på nån jävla Daliimitation på väggen, allting annat är kalt. Och utanför klibbar sommaren i Malmö.
Men härinne, så kallt och sorgligt och tomt utan känslor. Inte alls som i böckerna jag brukade älska. Inte alls som i sångerna.
Härinne, ensamt och långsamt och ge mej för fan mina piller nu, ser du inte hur jag skakar, och en öl. Bara en öl eller två och bara färjan över till Köpenhamn eller Helsingör och en öl bara, eller två. Bara iväg någon annanstans, alla drömmarna i solen.
”Va…”, säger jag igen, sakta med munnen och hon tittar på mej nu, allvarligt genom glasögonen som hon rättar till och nä, det är väl inte läge nu, antar jag, även om jag hade orkat. Att berätta den vitsen som Kalle brukar dra...

  

… Kalle och jag, när vi satt i solen och drack öl vid småbåtshamnen under vattentornet i Landskrona, där allting också började. Måsarna och trutarna i himlen och det gick fortfarande färjor till Köpenhamn. Ungarna plaskade i vattnet och klättrade på stridsvagnshinderna från andra världskriget. Mammorna skrattade och hundarna lekte och skällde glatt. Och Susanna kom cyklande på min mammas cykel, ett rött linne och bikinibyxor och hon undrade vad vi skrattade åt.
”Allt det här…”, sa hon och visade svepande med armen, och solen skimrade i havet och allting blänkte.
”Nä nä”, sa jag och reste mej och kunde dansa då, ”berätta Kalle, berätta en gång till…”, sa jag och Kalle kunde inte hålla sej, skrattade redan när han började berätta historien om dom två bajskorvarna som stod och högg ved. När en diarré kom förbi, ställde sej och tittade på och sa efter en stund att det där såg ju roligt ut, får man månne hugga in, frågade diarrén. Och bajskorvarna tittade på varandra som om han var helt från vettet, log lite och sa nä nä, det går ju inte.
”Nä nä”, sa den ene bajskorven, ”det här är bara för hårda grabbar…”

  

… nä, det är väl inte läge att berätta den vitsen nu, antar jag. Jag är ingen hård grabb nu.
”Va”, säger jag, tydligt med munnen, och jag vet inte hur länge jag har varit här, det kalla golvet och britsen, ”förlåt, förlåt, det blir… Nä, jag vet inte…”, säger jag och slutar. Jag pratar för mycket, det är ju det.

”Men herregud”, säger alkoholläkaren mjukt som en stilla sång om sorg. Och jag tittar rakt genom henne, ut genom fönstret och dom klibbiga träden och några ensamma moln står stilla på himlen, och vidare bort utan att se, jag känner inget här. ”Herregud Jonas, du som fortfarande är ung”, säger alkoholläkaren, ”du har ju hela livet framför dej, och en fru Jonas…”, säger hon och trycker på min mage igen, och jag vill bara slå henne hårt i magen, bara döda henne, bara skrika, vafan vet du om det, vafan vet du om mitt liv din jävla fitta, och… Nä… Nä nä, det vill jag ju inte.
Sitter bara här på britsen och sträcker svårt och långsamt upp handflatan, stopp, skakar på huvudet, jag kan inte nu. Jag kan inte prata. Och jag pekar på munnen, jag kan dricka nu, och hon nickar och ger mej det första lilla plastglaset med blå medicin.
Blues, tänker jag och sväljer sakta små klunkar, jag vet fan vad blues är. Precis som Kris Kristofferson, när han sköljde av sitt svullna huvud och gick ut för att möta dagen, och dagen bara skrattade fuck off. Så tänker jag när alla andra har lycklig semester utanför. Och längre bort finns alla hus vid havet som man kan simma i, alla simbassänger som luktar klor och hemma.
Och så pillerna nu, som hon har delat så att jag ska kunna svälja, måste svälja nu. Måste svälja bit för bit för att få vara lugn och fri, sjunka dit.
Så.
”Vad sa du nu”, säger jag, och varje jävla bokstav gör ont i munnen och ner i magen och vänd dej för fan inte nu, inte spy upp lugnet nu och jag gnider det korta håret och gnider mej på hakan, lite skäggstubb, och, aj som fan vad det svider i såren och jag ska fylla 32 år… Eller, det vet jag inte, om jag ska fylla 32 år. Det är tre veckor dit och jag kan inte se så långt fram.
”Ja, herregud Jonas…”, säger alkoholläkaren och tittar i papperna om mej, ”du hade alltså 3,66 promille alkohol i blodet när du kom hit…”
”Va…”, säger jag och öppnar ögonen lite, ”jag minns inte… Åkte jag ambulans, jag minns inte…”, säger jag igen. Men jag minns, låter henne prata bara. Jag pratar för mycket.
”Nä, du kom hit själv och sa att du ville lägga in dej om du fick piller... Ja, du var så dålig…
Sen ringde du hem till din fru och grät och sa att du hade det i dej, du hade haft det i dej hela tiden. Du sa att du förstod henne, du skulle inte besvära henne mer, men du hade det i dej. Du ville att hon skulle veta det. Det goda livet, sa du.”
”Pratade jag med Susanna…”
”Ja Jonas, jag pratade också med henne”, säger alkoholläkaren och jag vill gråta nu, jag vill skrika, jag vill springa hem och krama henne och kyssa henne och ligga väldigt nära henne naken. Men jag känner inget här. Tårarna i ögonen kommer inte ut.
”Hon…”
”Ja, hon var här när du bara sov och vi gav dej dropp. Ja, herregud Jonas… Du har alltså dom sämsta levervärdena jag har sett på mina elva år här. Förstår du Jonas, dom allra sämsta. Levern kunde ha spruckit vilken dag som helst, du kunde förblött. Ja, eller dött i den där båtolyckan, ramlat nerför en trappa. Ja, vad som helst. Du kunde ha dött vilken dag som helst…”, säger alkoholläkaren och jag sitter nersjunken och jag är smal, men min mage är svullen och det var längesen jag slutade äta, har bara gröt i huvudet. Och det är så kallt här. Men allting klibbar ändå och jag vill gå mjukt och bada nu.
Men hon bara tittar rakt på mej, sluta titta.
”Det är upp till dej nu Jonas…”, säger hon. ”Men hur har det blivit såhär egentligen, du kunde ju göra vad du ville… Bra uppväxtförhållanden, dina föräldrar var ju inte skilda”, säger hon, och nu orkar jag le lite, för nu måste hon väl i alla fall skoja om hur enkelt allting är. Dom raka linjerna. ”Och vänner Jonas, vänner… folk som brydde sej om dej, ja, bryr sej om dej. Och du ser ju trevlig ut, du är ju en klok kille… Va, och alla som älskar dej, tänkte du aldrig på dom Jonas, va… Tänkte du aldrig på dej själv…”, säger hon och jag tittar blått och rakt in i henne.
Jo. Det var ju det.

Thursday, December 08, 2005

Apropå tidskrifter, och apropå Ola, som skänkte en kommentar, så måste jag givetvis nämna en annan död tidskrift, i alla fall vad det gäller dom som kommer ut på papper. Den blinde Argus (på vakna.blogspot.com skrivs det fortfarande.)Den tidskriften fanns mellan 1985 och 1995 och var i sanning en plantskola där namn som Lukas Moodysson, Kristian Lundberg, Per Planhammar, Helena Looft, Pamela Jaskoviak, Bob Hansson och väldigt många andra syntes för första gången eller tidigt i sina karriärer. Jag var också en av dom. Den blinde hade ett avskedsparty på Mosebacke dit jag var bjuden, jag publicerade mej med noveller i två av de sista nummerna som kom ut (femtio totalt). Mosebacke och Stockholm ja, jag bodde i Malmö då också, men på ett helt annat sätt i en helt annan lägenhet, etthelt annat liv. Jag vaknade sent och missade tåget, ringde min mamma och lånade pengar och flög upp istället på nån sorts billig stand-by-biljett. Det blev en trevlig kväll ändå som slutade på Kvarnen där jag försökte ge Arne Johnsson en komplimang genom att säga att han var den svenska poesins Björn Ranelid.
Jag antar att jag gjorde ett bra framträdande för året efter blev jag inbjuden till Hultsfredsfestivalen för att läsa där, faktiskt öppnade jag hela festivalen, jodå. Och fick backstagepass och stod och drack öl och blev förväxlad med Popsicles Andreas Matsson av en full smålänning. "Men jag pratar ju skånska", sa jag, "Popsicle är ju norlänningar." "Jag fattar", sa smålänningen, "du vill inte ha uppmärksamhet." Ungefär så.
Hultsfred resulterade i mitt största gage ditills (2000:-) och när jag skulle hämta ut pengar hamnade jag bakom en stor svart man som visade sej vara Wu tang Clans manager, eller nåt, där rörde det sej nog om större summor.
Så respekt, Den blinde Argus.

Saturday, December 03, 2005

Serums död, jag kommer till det.
Jag hade gärna lagt in lite bilder och länkar och sånt på den här bloggen, men jag vet inte hur man gör, orkar inte lära mej. Jag har ett dåligt tålamod, ingen drivkraft att lära mej nya saker inom teknik.
Vi bodde på ett halvkass hotell i Köpenhamn i natt, Johanna och jag, åt kinesisk buffé och lyssnade på en helkass trubadur på Brooklyn en tvärgata från Nyhavn, lite uppfräschad krog, men fortfarande Nyhavn som det var för tio år sen. Inga norrmän.
Serums död, Tidskriften Serum. Det är inte sorgligt, det är bara som det är. Allt tar slut, man pallar inte, det är inte meningen att man ska palla. Jag har lite minnen dock: Jag hade nyss debuterat, min första bok (Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar) kom ut i slutet av 98, några månader senare kom första Serum. Där fanns ett utdrag av den kortromanen. Jag minns första eller andra festen på gamla gamla Inkonst på Ängelholmsgatan. Och sommaren 2000 i Kulturmanegen som började i Arvika där jag var full och spelade basket med två poeter (Eva Ribich och Pär Hansson), jag halkade och bröt armen, läste med mitella på festivalen dan därpå. Sen hem till Skåne och vi fick skaffa en ny gitarrist till vårt framträdande på Serums malmöfestivalskväll. Trummor, bas, gitarr, körsångerska och fiol, och jag som sjöng. Jonas Bergh och Kamraterna. Den gick väl sådär, min nystartade musikkarriär. Ja, det var Serum, Iodine Jupiter var också med, honom har jag aldrig älskat.
Serum dör, Tomas och dom andra kör vidare med annat, så måste det vara. Men tack för ett bra jobb, grabbar!