Friday, January 27, 2006

BAJSOLYCKAN!!!! och rockmusik

Fredagen den trettonde förolyckades en äldre man i centrala Landskrona. han halkade på en hundskit, före eller efter fick han en hjärtattack och avled. En sorglig historia.
Vi från Landskrona tycker att det är ganska typsikt för vår stad. Man kan läsa mer om detta, och mycket annat intressant på artistens L.T Fisks blogg: Kvastfening.blogspot.com
Det är alltså en sorglig historia, men där jag kommer ifrån har vi en förmåga att skoja om det tragiska. Därför hände det sej som så att jag träffade min gamla vän Lars i den tidiga fredagskvällen. Följande limerick tillverkades då:
Det var en man från Landskrona
som snart sina brott skulle sona
Men han trillade dit
på en hal liten skit
Han borde haft broddar på skorna

Det första bandet jag var med i hette alltså QK, fast med bakvänt K. En av våra första låtar skrev vi när vi var tio eller elva. Flummebarn:
Min kompis och jag
skolkar varje dag
det tycker vi är jävligt bra
Sen när det blir fredagkvällen
våra brudar blir på smällen
min kompis skaffar ciggh
jag skaffar bier
sen blir det ett jävla lir

För jag är ett flummebarn
ett flummebarn
och jag är tuff som fan

................
...................
..................
mitt på gatan står jag kvar
det var inte min mening att bliva far

Men jag är ett flummebarn
ett flummebarn
och jag är tuff som fan

Nylonsträngad akustisk gitarr och rytmbox.

Vid arton års ålder skrev jag låtarna själv. QK låg i träda. Det var då jag skrev den semilegendariska sången Ont i magen:

Hon är neger jag är glad
min mamma säger det blir aldrig bra
Hon är svart och jag är vit
min mamma säger det blir bara skit

Varför är det nittio på vägarna
och varför skjuter ingen på jägarna
också sossarna dom jävla sossarna
ingen hjärna har dom kvar dom satans gossarna

Hon kom hit från Asien
Men blev skickad tillbaks igen
Hon var snäll men lite dum
tre sketna veckor i ett enkelrum

Allt är fel allt är fel
allt är så jävla fel

Sen vid arton till ett låtsaskrig
spring med K-pist på en djungelstig
skjut en jude skjut en turk
utan att veta att du är en skurk

Utan att gnälla stå i fabrik
inte ett rop på hjälp inte ett skrik
Nya spel och nya skor
och en video till din lillebror

Allt är fel ...

På senare år framförd med stålsträngad gitarr och fiol spelad av Johanna, min fru, körsång av Sascha Heba som med lite god vilja skulle kunna vara Karola i min senaste roman.

Rock on!

Thursday, January 26, 2006

Dan Hylander och Jakob Hellman

Fem minuters cykelfärd norrut från mitt hem i Landskrona i början av åttiotalet låg golfbanan. Tidig vår eller sen höst var allting tomt. Bara jag och min freestyle när jag spelade för mej själv och låtsades att det var tävling. Som ABBA med hopprep som mikrofon, fast jag och golf med Dan Hylanders platta September i lurarna. En egen värld, en frihet svår att förklara men självklar för dom som varit där, nånstans.
Jag och Windy tyckte inte mest om Noice eller Ebba Grön, inte KSMB. Bäst var Dan Hylander. Men det var längesen.

På order från min fru: "Ni Dan Hylander-nördar borde sticka till Via Veneto på torsdag, han ska spela då." Ja visst.

Én blandning av trubadurspelning och en gammal hjälte som spelade. Först låtar som han skrivit till Totta Näslund och sen kopplade han in trummaskinen och körde Farväl till Katalonien, låten som var grunden till alla mina drömmar då för längesen. Mycket folk och Windy och jag som inte visste var vi skulle ha röven, men ändå, vid flera tillfällen, nästan en tår på kinden. Blandningen av bra låtar och nostalgi, få saker slår det.
Vi var yngst (förutom Dans barn), Peter Clemedsson från Hoola Bandoola var där. Jag tyckte mej se Göran Skytte i det som är en blandning av pizzeria och pianobar. Solregn är en fantastisk låt. Svart kaffe och Skuggor i skymmningen kan jag vara utan. Så var det slut, så började det igen när Dan hade smällt strängarna på båda sina extremt fula gitarrer, fick en ovation och spelade Höst från Döende oskuld som kom 79(?). Och allt kom, hans melodiska röst.

Flera gånger sa vi trettiosexåringar som inte röker längre att vi ville ha cigg. Efter konserten, eller vad det nu var gick vi för att köpa en liten ask, dela, som förr i tiden. Kom till utanför Bullen och bommade varsin cigg av Connie istället, och då kom Jakob Hellman!

Jag lärde känna Jakob i Lund i början av nittiotalet. Vi brukar träffas av en händelse en gång i halvåret. Jag har aldrig tyckt att det var konstigt att han inte släppt uppföljaren. Han är en mycket speciell människa. Han tyckte: respekt, att Danne sjöng konstiga covers på engelska medan jag och Windy ville höra halvobskyra låtar från dom första plattorna.
Jakob hade glömt sitt kort i baren på Via Veneto. Jag bjöd honom på öl. Han hade aldrig lyssnat på Dan Hylander. Vi drack olika sorters öl (Hof, Staropramen och lättöl), sen följde jag Windy till tåget. Lånade några cigg och cyklade hem på cykelvägen längs Ribban, helt stilla och skönt ensam, kallt att röka.

Jag kan inte förklara, men Dan Hylander. Han var mycket viktig för mej. Är tydligen fortfarande. Jag vet, jag borde ha skrivit bättre om detta, mer analyserande och djupgående. Men jag är också trött. God natt.

Tuesday, January 24, 2006

På väg till kliniken - På riktigt

När jag var trettioett år i början av 2001 gick det aldrig mer än tre timmar utan att jag var tvungen att få i mej alkohol. Varje dag, hela tiden. Varje dag var att få tag på alkohol, pengar. Jag var väl ganska svullen, gick rätt så dåligt, cyklade bra men hade svårt att få upp benet över ramen. Lättare med min frus kvinnocykel. Jag krängde skivor, ringde förnedrande telefonsamtal till vänner och familj för att få låna stålar. Gjorde förnedrande saker för att få krita öl.
Men jag var fortfarande ganska ung, ganska charmig några timmar om dagen när jag var ute i offentligheten. Resten av tiden var jag hemma eller på mycket suspekta krogar kring Möllevången i Malmö. Men jag tor mej runt. Hade jobbat som redaktör och hade fått ett stipendium, men allt var slut i januari 2001. Jag och min fru åkte till Teneriffa, min mamma betalade en del, trodde att det var bra att komma bort. Jag vet inte. Jag minns inte så mycket av resan. Minns att en flygvärdinna gnällde på min medhavda groggflaska på hemresan.
Jag åt inget. Jag har lappar kvar som min fru skrev till mej: "Du är så dålig och jag är så ensam. Jag går ner till havet." Jag visste att hon mådde dåligt. Jag visste vad det berodde på, men jag kunde inte göra något.

I Malmö i mars såg jag en annons i Sydsvenskan, gratis rådgivning. Jag hade aldrig tänkt supa ihjäl mej. Jag hade varit medveten om att jag var alkoholist sedan jag var arton eller nitton. Jag satt på kåken för rattfylla när jag var tjugo.
Jag ringde och beställde en tid, som jag sedan missade. Men jag gav mej inte, jag skulle dit. Det var ingen som tvingade mej. Jag peppade inte mej själv, men någonstans inom mej kämpade någon som sa att nu räcker det, Jonas, nu gäller det att visa att du vill leva. Min kroppvar blåmärken och värk. Min avföring var rinnande, min mage var ständigt tom på fast föda. Jag fick min mamma till att köpa multivitamintpiller som jag svalde ner med apelsinjuice till ginen, lite vitaminer. Jag var rädd för att dö, en oerhörd skräck som bara kunde botas med det som snabbare dödade mej. Jag åt salt godis för att binda juicen i ginen i kroppen, så att det inte bara skulle falla igenom mej.

Den femte april träffades jag och Johanna på Bullen, hon drack kaffe och jag öl. Vi skulle till Aldro för den där rådgivningen. Jag var mycket rädd, drack. Men en alkis dricker inte fort, det är för mycket tomrum som ska fyllas.
Men vi kom dit. Men jag fick inte stanna. Jagvar för dålig.
"Du måste till Alkoholakuten", sa kvinnan, den gamla alkisen, som tog emot oss. Hon var rädd för att jag skulle få dille, jag var väldigt nära. Rädd att min lever skulle brista.

"Jag vet inte", sa jag till Johanna sen, och vi åkte till krogen Nyhavn vid Möllevången där jag drack mer öl, Johanna mer kaffe, jag ville få henne till att drickaa öl, men hon vägrade. Vi träffade poeten Paul Nilsson som i alla fall drack öl. Jag beräkttade, han var orolig. Hjälpte Johanna att få mej att dra till Alkoholakuten. Och jag ville ju, men var så jävla rädd, jag visste inte hur det livet skulle se ut. Alkohol var mitt liv.
Men vi kom dit, in i ett rökigt väntrum och en skäggig man som skrek med armen i en plastpåse.

"Okej", jag stannar sa jag till den kvinnliga läkaren, till sist. "Men jag måste ha piller"

Friday, January 20, 2006

Modiga pendlare och dessa jävla skånska vintrar.

Jag har det ganska fullt upp nu med att skriva roman, inte för att jag är rädd för att halka efter, snarare det att jag vill komma före, komma före den deadline jag har. Jag längtar efter att råmanuset är klart, det kommer att bli kring trehundra sidor som jag kommer att stryka ner till ungefär tvåhundrafemtio ungefär. Jag längtar efter att göra som jag brukar när jag har ett råmanus färdigt, åka till Danmark några dagar och läsa och tänka och anteckna. Danmark för att jag trivs i röken och för att jag inte blir störd av att ständigt behöva lyssna på vad andra säger. Även om jag är hygglig på danska så blir det ändå ett sorl och inte exakta ord. om man går på rätt ställen i Helsingör eller Köpenhamn, och det gör jag.
Senast i juni ska boken vara inne hos förlaget. Sen har min fru och dotter sommarlov, då ska vi åka till Sevilla och Puerto de santa Maria, ge manuset en omgång till och bada och se på Fotbolls-VM på spanska barer. Det är en tradition vi har, tredje raka mästerskapet på Iberiska halvön.
>
Det här fick jag igår:

> > Från:: Windy
> > Till: "Jonas Bergh"
> > Rubrik: Modiga pendlare
> > Datum: Thu, 19 Jan 2006 12:14:04 +0100

> > Ur insändare i DN idag, 19 januari 2006:
> > När en bekant till mig sitter på ett fullsatt pendeltåg
> beordrar två
> > unga rakade män en svarthårig medelålders man att ställa
> sig upp och
> > lämna över sin sittplats åt dem, eftersom "svartskallar ska
> lyda." När
> > den svarthårige mannen vägrar höjer de två männen sina
> knytnävar. Då
> > ställer sig en passagerare i vagnen upp. Sedan en till, och
> en till.
> > Efter ett par sekunder står alla passagerare i vagnen upp. Uan att
> > vara direkt inblandade i konflikten visar de övriga passagerarna på
> > vilken sida de står. Dramat slutar med att de två männen generat
> > skyndar sig av vid nästa station.
> >
Såhär svarade jag:
> > --
Det var vackert.
> När snön låg plogad framför våra övergångsställen stannade
> jag hjältemodigt min cykel och hjälpte en nästan gråtande
> blind tant över vägen. Hon hade en flaska sprit i en påse.
> "Förbannade snö", snyftade hon och jag kunde bara instämma.
> Låt oss hoppas på regn nu när nederbörden drar in från
> Danmark, om inte annat så för dom blindas skull.
> Ska vi på puben nån dag?
> Pibe
>
>Det var lite Hollywood över det, som i Döda poeters sällskap när dom ställer sej på bänkarna, står upp för den starke svage.
Nu blåser snön diagonalt och två minusgrader känns som femton och man halkar överallt och snösvängen har inte blinkat med sina lyktor på hela dagen. Burklättölen Den glade dansken är slut på Willys.
Men jag är glad ändå. Har cyklat på min motionscykel med förnstret öppet, snö i huvudet. Nu måste jag skriva roman igen. Just det, jag måste skriva en extratext i Serum om ett förord och en uppretad Pelle Andersson i Aftonbladet sommaren 2000.

Min hoppiga Story of my life återkommer senare.

Sunday, January 15, 2006

Bitter sprit i Lund

När jag var arton eller nitton år brukade jag bo i mormors radhus i Lund när hon var hos sin nye kille. Jonny, i Hässleholm. Jag och min kompis, Jonnie, åkte bil från Landskrona en gång, mina föräldrar var bortresta och jag var hundvakt. MIn brorsa bodde i USA då och min syrra var med föräldrarna i Spanien. Jag passade Sebbe, en liten svart korthårig tax som var valp i alla tretton åren.
Vi hade förfest hos mormor, Sebbe trivdes inte riktigt. Vi drack från mormors barskåp och konstiga hemmagjorda spritvarianter som stod i kylskåpet. Tinade hennes köttbullar. Så som bortskämda snorungar gör. Sen gick vi på Chrougen, AF,s krog i Lundagård där band spelade billigt eller gratis på varadagar. Stället som kallades Eslövs Nation på helgerna, när alla bonnlallarna tog sej in, som vi.
Vi hade efterfest hos mormor sen med två tjejer från Landskrona. Jag vet inte, grannarna klagade kanske. Mormor som tyckte att det var bra att någon bodde i huset och hade tänkt låta mej flytta dit när jag slutat gymnasiet, ändrade sej. Hon blev sur. Men hon sa det aldrig till mej. Hon var mycket stolt min mormor. Jag skulle själv förstå att jag varit dum, krypa på blodiga knän till hennes kors. Be om nåd. Så skulle hon bemöta mej med tystnad i några dagar medan jag svalt. Sen skulle vi bli vänner. Men ännu en skuld skulle vara kvar i min allt tyngre ryggsäck.
När morfar dog 1975 utbröt en tvist, en fejd. Mormor och hennes son (min mammas lillebror) slutade att tala med varandra, skrev bittra brev ibland, mormor talade in brev på kasettband. Stoltheten, min mamma äger den också, jag också. Andra ska förstå felen man gjort, man ska inte behöva berätta ... Bara denna tystnad. När jag tog studenten bjöd jag både mormor och hennes son, vuxna människor. Jag hoppades att dom skulle återförenas i sommaren alldeles nere vid havet i Borstahusen. Mormor var då kring sjuttio. Hon stod mitt emot sin son för första gången på mer än tio år. "God dag god dag", sa han, sen tog han sin fru och tre barn och körde till sommarbostaden i Mellbystrand. Mormor stod ensam kvar.
Jag älskade verkligen min mormor. Jag trodde att det var hon och jag som förstod varandra. Att det inte var min brorsa eller min syrra. Det var jag och mormor. Mormor dog samma år som jag blev nykter. Jag hade inte träffat henne på nästan tio år. I min familj var det den offentliga sanningen, att ingen hade kontakt med mormor. Men både min mamma och syster och bror var och hälsade på henne, lite hemligt. Mormor måste ha trott att jag hatade henne. En decemberdag på nittiotalet fick jag en check på tiotusen från henne. "Från din bortglömda mormor", stod det. Så lite jag visste. Så fel det kan bli. Så infekterat. Jag trodde att det skulle vara så, att mormor skulle bli arg om jag hörde av mej. Och jag skämdes också. Jag blir bara så ledsen ibland. I min lilla familj, fru och barn, kräver jag att man alltid berättar varför man har en fis på tvären. Att man ber om ursäkt när man varit dum, försöker förklara varför. Det är inga jävla psykoanalyssessions, det är bara rädslan för att vakna upp och märka att man har förlorat något som man inte borde ha förlorat.

Mormor föddes i mitten av nittonhundratiotalet som oäkta dotter till en godsherres son. Mormors mamma var piga där. När morfar dog började mormor resa och dansa, hon hade nästan alltid ont i ryggen. Hon brukade säga till oss barn att lyfta på tallriken om vi ville ha mat, så låg det en sedel där. Hon var givmild och oerhört beroende av tacksamhet och en känsla av att vara god, bekräftelse.
Jag ser henne nu, på ett kryssningfartyg i Västindien, vid poolen i blommig baddräkt, och vidare till Danmark när hon började gråta, när vi retade henne för att hon inte kunde simma. Min mormor som jag alltså aldrig kommer att få säga farväl till.

Friday, January 13, 2006

Dagar och nätter i Landskrona och Europa

Jag tror inte att jag behöver säga det. Jag litar på mina läsare. Men jag har länge gått igång på att fundera över mitt liv och sen försöka förstå varför jag blev som jag blev. När jag skriver böcker är det en annan stil. Men nu får jag göra som jag vill. Jag skriver en roman under dagarna, då redigerar och tänker jag. På bloggen behöver jag inte redigera. Det finns så mycket då ...

Jag har en brorsa som är fjorton månader äldre. En pappa som är tandläkare och relativt välbärgad. Han kommer från en klassisk arbetarsläkt, i alla fall som det ser ut i Landskrona. Pappas mormor gick med en rullebör från Säby till stan (sju- åtta kilometer) för att sälja grönsaker på torget. Pappas morfar var anställd av SJ, bodde i ett av staten ägt hus, dom hade höns och gris. Farfar var den ende av många syskon som fick gå i skolan i mer än sju år.

När jag fortfarande bodde hemma och fick jobb som fast vikarie på en skola, lön på påsklovet och februarilovet, jobbade från halvnio till halvtre, var han mycket besviken. Det jobbet skulle aldrig lära mej något.
Så blev jag också av med det jobbet efter att ha åkt fast för rattfylla. Fick ett annat jobb som assistent till mina mongoloida kompisar Anders och Bosse och Linda. Började sju, jobbade längre och fick mindre betalt.

Jag har en brorsa som är fjorton månader äldre. Pappa är tandläkare. Han har gjort en klassresa. Han ville att min brorsa skulle kunna läsa innan han började första klass. Dom tränade hemma. Detta gjorde att jag kunde läsa ett år innan jag började plugget. Och skriva.

Jag har en lillasyster också. Fyra år yngre. Jag har bara två föräldrar. Jag var mittemllan och ansågs klara mej bra själv. Det tog lång tid innan mina problem simmade upp till ytan. Jag klandrar ingen.

Jag trodde att alla tyckte som jag. Att längta i månader tills vi skulle åka till Spanien på våren. Att sitta på religionslektioner och bara se ett foto av ett hav som skulle vara jävligt salt, så salt att Jesus skulle kunna gå där som över stabil is. Att sakna och landa i flera veckor när vi kom hem. Jag trodde att alla förstod det. Så var det givetvis inte.

Min morfar dog, gammelmormor dog, vår korthårige tax Gusten dog i mitten av sjuttiotalet. Mamma och mormor var oerhört ledsna. Pappa pratade inte, ingen pratade, jag var sex år och fick inte gå på begravningen. Sommarhuset utanför Halmstad blev minerad mark. Det är svår att förklara.
Men allt tog mej till dom där bänkarna vid havet där jag kunde se en färja lägga till och ge sej av igen. Allt tar mej ständigt dit, när jag köper fyra lättöl och sätter mej vid fiskehoddorna i Limhamn nu, ser tågen och bilarna fara över bron, när det egentligen är alldeles för kallt. Jag tänker fortsätta ...

Det är mycket enklare att skriva rapsodisk om mina vuxna år än om barndomen. Barndomen är mycket mer komplicerad.

Wednesday, January 11, 2006

Upp och ner i Borstahusen och Landskrona.

Windy och jag hade ett band tillsammans. Först hette vi Tredje Världskriget (min idé) men bytte ganska snart till QK (Windys idé, men med bakvänt K, uttalades kjouk). Vi gick i fyran eller femman och Noice´första platta hade just kommit ut. Jag hade hörlurar och ett texthäfte och sjöng medan Windy improviserade på sin Landola, nylonsträngad gitarr, som han hyrde av ABF där vi gick på gitarrkurs. Vår lärare Nisse blev lätt förbannad, vi var ganska påfrestande, och en gång jagade han Windy som hade gitarren i sitt fodral på bredden framför sej, halsen knäcktes i dörrhålet. Så gick det till när Windy fick köpa sin hyrda gitarr av Arbetarnas bildningsförbund. Den gick att laga och funkar, vad jag vet, än i dag.
Jag hade en ganska stor elorgel med rytmbox i mitt pojkrum och Windy hade en mindre Casio, som vi kallade synten i sitt. (i en låt med Nick Cave på Boatmans call är jag nästan säker på att en sån liten casiogrej står för rytmen). Vi repade flera dagar i veckan och var elva år och skrev egna låtar, pastischer, parodier på Dan Hylander, Ola Magnell, Björn Afzelius. Låtar som: Flummebarn, Kommunistens klagan, Engångs, Oh Alkohol (!). En cover av Nationalteatern. På diskon dansade man tryckare till Mental Istid och pogade till 800 grader. Första gången jag hörde Sexnolltvå var på radion i ett program som Ulf Elfving hade. (Det finns en mycket rolig historia om Ulf E som jag måste komma tillbaka till en annan gång).

Tonår. Högstadie och ny skola där det inte alls var lika enkelt. Inte längre bara en klass i varje årskurs. Mycket mera människor, mycket mera positioner. Jag var en dryg jävel.Jag var en rädd jävel. Jag hade en storebror och hans kompisar, ganska säker. Men sen började dom gymnasiet och jag var bara rädd, och ensam. NÄ, inte bara, Windy och jag repade fortfarande, skrev låtar och rökte cigaretter och hade partyn med hans storasyster nån gång.
Vid den tiden började jag skubba från skolan ibland, kände att jag inte pallade, cyklade ner till havet och satte mej vid en brygga, tidigt på våren innan brädorna var utlagda. Balansgång ut och sitta där, en eller två folköl nån gång, och alltid en liten ask Prince eller Marlboro. Freestyle. Alltid när det var stilla. Böcker, jag minns Slas, En vandring i solen.

Jag missar saker här. Men en gång var det söndag och jag skulle till skolan dan efter, jag tror att jag gick i nian, ute vid Lill-Olas (lång badplats norr om Landskrona) såg jag två av min brorsas polare sitta bland alla söndagsvandrare, med en kasse öl (långt innan happy hour och after work var allmänt vedertagna begrepp, långt innan Europa), skränade och skrek, berusade. Och jag borde kanske tänkt nåt annat, men jag blev bara avundsjuk. Där ville jag också sitta. Jag ville också ha den friheten. Slippa all jävla ågren för skolan som jag sket i, döden som jag var rädd för, skolan som jag inte kände mej förstådd i. Jag vill också bli full och somna i en varm lövhög. MEN, mamma och pappa då? DEras besvikelse, pappas utbrott, mammas anklagande tystnad.
Jag ville bara vara mej själv. Jag ville inte supa. Jag ville bara känna mej fri.

Det här var för svårt och komplicerat. Jag återkommer ...

Saturday, January 07, 2006

Nere för räkning i Malmö och Köpenhanm

Det var -96 -97. Det går in och ut och upp och ner. Snart ska jag skriva om dom ljuva åren, men jag måste gå igenom detta också. Ganska mycket misär, men med ett glatt humör ofta, och alltid drömmar framåt och uppåt.
Det var till exempel Upplandsgatan vid Bäst i Malmö, Bäst som heter Lidl nu, som ligger mellan Södervärn och Dalaplan. Jag i min lägenhet utan dator men med mycket papper att skriva på, så åkte jag till min kompis Windy ibland och skrev in på hans dator, till mina föräldrar i Landskrona ibland för att låna deras dator. Jag har för mej att jag även åkte till Skurup nån gång. Det fanns alltid människor som ställde upp. Men jag skrev för lite.
Den ende som var lika pengaslarvig som jag var Danne, han bodde också på Upplandsgatan. Vi hade vår firma: Buffel och Båg. Den gick ganska bra. Vi lyckades ofta låna pengar så att vi kunde ta oss till krogen. Just det, jag överklagade att jag nekades studiemedel, fick rätt, mina universitetsmisslyckande var preskriberade. Jag fick stålar retroaktivt efter att ha levt på Soc, var rik där ett tag.
Men innan. Danne och jag gick mot Möllevången, slank in på Azale ibland innan. Men allra helst på Malaga på Claesgatan. Där spelade Geta synt och sjöng och hennes karl, han hade ett elektroniskt trumset, tryckte på baskaggepedalen som gick till en sladd. Spansk Simon och Garfunkel. Guantanmera. Galonbås och billig öl och skratt, galgskratt. Igår var Danne och jag på Möllan. Same same, but very different.

En morgon i maj stod jag utanför Fredmans på Regementsgatan. Träffade en tjej som jag aldrig sett tidigare, vi delade en taxi, det visade sej att vi bodde i samma hus. Vi hånglade lite och sen var vi en knasig sorts blandning av vänner och kära.
Skakiga morgnar. Bussen till Falsterbo och det tomma danspalatset, och alla dom där stålarna, retroaktivt studiemedel (jag tog inte ett enda filosofipoäng, skulle vara författare), och vi åkte till Skagen, blev av med varandra på färjan på nåt sätt. Jag minns inte. Men bodde på hotell i Fredrikshavn, kom aldrig till Skagen. Åkte tillbaka till Köpenhamn, och till Lund där Skalatones spelade. Sen hamnade vi fanimej på Fredmans igen. Så var den cirkeln sluten, men den snurrade vidare på annat håll. Toves och min cirkel var mycket knölig och rolig i flera år.

Och jag bytte lägenheter och när Tove bodde i Köpenhamn, och sen i Thailand. När jag gick ut med Danne tre eller fyra dagar i veckan, så blev det ändå några halvhyfsade dagar kvar med bara folköl och skrivande. Jag fick nästan ut en bok på Bonniers, fram och tillbaka men till slut sket det sej.
Jag träffade Kristian Lundberg på en fest, han jobbade med Anders Bräck (som har Pequod tillsammans med Per Engström) på Tidskriftsverkstaden i Malmö. Så småningom fick jag ett projektjobb där, låg och sov i pannrummet där jag skulle sortera tidskrifter, eller satt på långluncher på Bullen. Eller käkade Fishermans Friend och försökte kränga tidskrifter. Jag fick min första bok utgiven också. På GME-Förlag i Landskrona som totalt gav ut tre skönlitterära böcker (två var mina), annars bara fackböcker (skrivna av kvinnan som ägde förlaget).

I slutet av 1999 hade jag gett ut två böcker. Slutat jobba på Tidskriftsverkstaden, var ganska risig, men cyklade en del och simmade en del. Ofta kom jag inte ner till Kockum där simhallen låg. Jag hade köpte en billig lägenhet tillsammans med min mamma (men bodde där ensam). Hade ställt in mej på att leva resten av livet ensam. Rätt skönt. Jag ville skriva böcker och småsupa, hoppades på att hitta nån sorts balans, alltid optimistisk. Jag trodde inte att någon skulle kunna förstå mej, någon tjej, skönt att vara ensam då, ha kortare förhållanden då och då. En annan anledning till min självvalda ensamhet var att jag visste att ingen skulle kunna älska mej och stå ut med det liv jag levde utan att ställa krav på förändring. Dom öl jag drack så ofta, alltid. Att jag kunde vara stolt om jag inte druckit något innan klockan tolv. Varje dag.

Jag var på Tidskriftsverkstaden för att kopiera nåt manus gratis. "Det är party här ikväll", sa Anders. Ost och vin. Ja visst.
Den kvällen följde Johanna med mej hem. Fem och en halv månad senare gifte vi oss, det är nästan sex år sen. Efter lite mer än ett år blev jag nykter. Så kan en solskenshistoria också se ut. Om det hade varit så enkelt ...

Monday, January 02, 2006

Down and out i Svalöv och andra bonnhålor.

Jag hade en svart secondhand-kavaj och svarta byxor, minns jag. Jag minns också att Miriame Björkhem kommenterade att hon och jag och en snubbe till som hette Magnus var dom enda svartklädda. Skrivarlinje, alltså. Det köret. Jag var nyss tjugofyra och äldst.
Det blir mycket alkohol, en del knark. Det finns en massa snack om sånt. Att när man skriver om det så romantiserar man. Sånt bullshit, ofta. Jag kan inte skriva om orientering och blåbärssoppa. Det handlar om att skriva bra. Det finns alltid idioter.
Som Bukowski, om man nämner hans namn så är man en runkande buffel. Ser du inte tårarna? Ser du inte verkligheten?

Det var många tårar som ingen såg i Svalöv, på Skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Jag lärde mej mycket om att skriva, det andra kunde jag redan. Det var ganska turbulent. Jag och Titti Persson och Katarina Danielsson har gett ut böcker efteråt, på samma förlag dessutom, vad nu det betyder. Miriame och Anna P har varit med i Gedins Gruppantologi. Jag träffade Johannes och hans brorsa innan jul, för första gången på tio år, han hade kortare hår och var fortfarande min storebrorsas första tjejs kusin. Han höll på med en roman, sa han.
Det var alldeles för mycket första friheten efter att ha lämnat föräldrahemmet över Fridhem för att kunna jobba tillräckligt mycket. Jag har varit ambitiös med fyra saker i mitt liv: spela golf, skriva sånger, skriva böcker, och att supa. Det blev mycket supa på Fridhem, och jävligt många slarvfärdiga manus som skickades till förlag och tidskrifter. Mycket ångest när en barnslig tjugofyraåring blandades med den ganska härdade och redan alkoholiserade tjugofyraåringen, med leendet och den stora flabben. Spraydeodorant när vi rökte brass på den alkohol- och drogfria skolan- Eller hur, Anna och Anna, Micke?

Jag kom in på Skurups skrivarlinje året efter. Blev antagen till Gedins förlags Grupp 94 (årligen återkommande sen sextiotalet, först utgiven av W&W, sen av Gedins, och nu lite omvandlad till Debut-antologin). Jag bodde tre veckor på internat i Skurup, sen kände jag att jag var färdig. Jag ville arbeta mer. Flyttade till Jenny Wilsons gamla lägenhet på Brobygatan i Malmö, åkte med nyligen debuterande Niclas Nilssons bil till Skurup på morgnarna. Var tillsammans med den förra flickvännen igen (även om det tog slut igen. Nu är hennes dotter kompis med min, min fru och hon är goda vänner och vi umgås mycket i Malmö och Limhamn, så kan ett lyckligt slut se ut.)

Jag lärde mej mycket och skrev många viktiga saker där i Skurup. Kom med i Grupp 95 också (jag och Uffe och Bodil)Maria och Bosse var fantastiska lärare och vi var några stycken som blev goda vänner, även om det är brutet nu. Jesper och Niclas, Moa, Jack och Karel som fortsatte andra året. Den fantastiska Pragresan när Bosse frustade runt tidigt på morgonen, "nä, nu börjar det bli dags för vår första öl", sa han vid tiodraget när vi kutat runt i det litterära eller filmiska Prag. Aldrig högtravat, alltid intressant, detta som aldrig tog slut, Bosse som inspiratör och pratmakare. Eva Kanturkova. Och Karels farbror Jiri Mencl som gjort den fantastiska tågfilmen, men han var död.

Mirja Unge gick första året på Skurup, henne träffade jag på bokmässan i höstas. Eva-Maria Liffner deltog inte, men gick i klassen, en tyst kvinna.
Det saknar jag ofta, deltagandet, alla som älskade skrivande och litteratur, hjälpte varandra framåt. Alla dom andra, dom som skaffade baskrar och sökte inspiration istället för att jobba sej till den, saknar jag aldrig. Dom träffar jag i olika skepnader fortfarande, dom som snackar på fyllan. "Ring mej i morgon, skicka manus, så ska jag kolla", säger jag. Tomt i telefonen och brevlådan.

Det blev tomhet i Malmö sen, efter två år i Skurup. Lång brevkontakt med Bonniers och alldeles för mycket tid. Alldeles för många att låna pengar av, och andra grejor, diarré i Paris.
Jag återkommer ...