Sunday, November 27, 2016

tre stolar bakom dörren

tre stolar framför dörren
jag hinner inte sova nu
jag hinner inte äta
det är obehagligt att bli våldtagen
det är svårt att inte sova
tre stolar framför dörren
det är jobbigt att vrida sej i natten
det är jobbigt att bli rånad
det stjäler en bit av livet
den andra gången brister det
den tredje gör det riktigt ont
tre stolar bakom dörren
jag måste höra när du kommer
det är svårt att köpa en ny dator
att få den att fungera
det är svårt att överleva
det är svårt med ekonomin
jag försöker vara pappa
tre stolar kväver dörren
det finns en frid i att vara författare
att fly till andra historier
det är en rik och fattig frid
när någon har dina nycklar
när du svettas i natten
ett helt liv har jag lämnat ut nycklar
det är obehagligt nu
tre stolar stänger dörren


Tuesday, November 22, 2016

... landa mjukt

... annars lyssnar jag på Frida Hyvönen, när jag inte skriver, fast jag lyssnar ju när jag skriver också, förbluffas över att jag hade den här historien i mej, tänker på lättkränkta bilister, lyssnar på Frida Hyvönen, hur snäva någras tankar kan vara, men inte Frida Hyvönens, Fredag morgon, totalt hudlös och rak och bra och gripande, tänker: se upp! låt inte det bli du, Jonte, läser Förtvivlade människor av Paula Fox i Hylliebadets relaxbassäng eller våtbastun, hur boksidorna blir fuktiga, lyssnar på Frida Hyvönen igen sen, skriver vidare på romanen som jag är så glad för, så att jag blir rädd för att flödet, nä, inte flödet, utan känslan av att storyn är självklar, ska försvinna, saknar henne en stund, är fortfarande kär, försöker få min dotter till fotbollen, simmar, lyssnar på Fredag morgon igen och tänker att ibland kan jag också skriva så, tror jag, hoppas jag, att det drabbar totalt, det är i alla fall mitt mål, och jag tänker på något Rickard sa en gång i början av 90-talet när jag läste en novell för honom i den franska bilen på väg från Västervik,  hur både fri och rädd jag kände mej i den bilen, och på toaletten läser jag Lucia Berlin, Handbok för städerskor, och saknar mitt badkar på Älggatan, att det alltså är vad jag vill bli ihågkommen för, att jag myntat attityden och visdomen: "man ångrar aldrig ett bad", det är vad jag vill att mina barn ska tänka på när jag begravs, och jag ligger en timme i varmbassängen efter simningen på Hylliebadets relaxavdelning, tänker att här borde de stressade bilförarna landa ibland, snacka lite coolt med mej och tandläkaren från Damaskus, landa mjukt, och jag doppar mej i det iskalla och sen våtbastun igen, och jag tänker alltså på vad Rickard sa, om att jag gjorde meningarna för tunga, att allt skulle vara så vackert och viktigt, ungefär, att ibland måste man vila, och det sa Anna också om någon av mina dikter, det blir för mycket, man måste få vila ibland, landa mjukt, och det är konstigt, det är vad jag försökt göra i hela mitt liv, landa mjukt.


Väx upp i det friska ljuset!

En gammal kompis är ilsken på fb. Hans bilkörning är hotad. Eller, det är för trångt på motorvägen mellan Helsingborg och Malmö. Det är alltid synd om bilisterna. Jag skriver: "Åk tåg, cykla." Då blir han arg, då är jag korkad: "Vad fan vet du om mina behov!".
Bilisterna kan verkligen inte se en värld utan deras bilar. Som ska komma fram gratis överallt. Cyklister ska helst mejas ner. Västvärldens bilister verkar vara de mest lättkränkta, hujedamej, om någon andas vägtull eller rimligt för oljan som förstör vår värld.
Jag är så jävla trött på att betala era jävla vägombyggnader, så jävla trött på att andas er skitiga luft, så jävla trött på när ni skiter i högerregeln, för jag är ju bara en simpel cyklist. Så jävla trött på när ni slänger upp era dörrar och jag måste väja och ramlar och stukar foten. För ni måste ju fram, ni har ju bil, er tid är världens viktigaste. Världens tid som rinner ut stör ju inte er, ni lever ju för alltid i er bil.
Ni måste ändra er världsbild.
Ni måste förstår att ni är en belastning.
Kom ut i ljuset! Kom ut i friska luften! Upptäck bussarna och tågen! Upptäck cykeln och benen!
Ja ja, som min gamla kompis så förnärmat skriver: "Vad fan vet du om mina behov ..." osv.
De flesta behov är skapade och går att ändra.
De flesta miljöförstörande behov behöver ändras, och det snabbt.
Nä nä, som jag säger: "Väx upp i det friska ljuset!"

Monday, November 21, 2016

Love Olzon

Love Olzon har kommit med en ny platta. Han gör det ibland. Synd att så få märker det. Han är alls inte perfekt. Men bra. Och alltid intressant.
Love Olzon har alltid varit som min bror. Jag tycker att vi känner varandra.
Jag känner mej som Love Olzon ganska ofta. Jag är alls inte perfekt. Men bra. Och alltid intressant.
Ibland råkar jag hamna i situationer där jag säger: "visst, jag kan vara lektör." Fast det säger jag inte. Jag säger hellre handledare, det tycker jag är ett fint ord. Ord förändras, deras innebörd. Lektör har blivit ett fånigt ord för någon som vill tjäna pengar på att hjälpa halvtaffliga egenutgivare att tro att de kan skriva (alltså: inte alla lektörer, absolut ine, men när marknaden öppnar sej och alldeles för många vill skriva böcker, öppnar sej också möjligheten för oseriösa aktörer, lektörer som inte brinner för litteratur. Ni som brinner, känn er inte träffade).
Du måste alltid måste skriva. Det är den första och enda regeln (sen kommer kunskap, redigerande, tålmodighet och sånt, men det är oviktigt om du inte måste).
Annars kan du skita i det.
Jag är en jävligt bra lektör för den som vill skriva bra litteratur.
För den som bara vill tjäna pengar (eller är så fåfäng att tro att MIN historia är värdefull utan finess), finns det andra vägar att gå.
Ja ja, Love, Bella Ciao var kanske inte ditt mest självklara coverval. Men, som vanligt, jag respekterar dej och tycker mycket om dej. Bra trumljud också.


Saturday, November 19, 2016

så mycket sämre - okunskapen

jag är en gnällig gubbe.
har bara hört danny i dagens så mycket bättre, när han slaktar en låt av lisa som jag tyckt om från första dagen.
all denna skit.
jag kollar ändå på så mycket bättre.
men varför är så många så fullständigt blåsta vad det gäller musik.
varför känner proffsmusiker inte till freddie wadling.
varför vet inte jill vem beppe wolgers är.
varför verkar danny så helt fullständigt okunnig om allt utom den öppna dörr han försöker sparka in på låtsas.
alltså. gör vilken skitmusik ni vill. men ha lite grundkunskap, tack!
det är därför du är dålig, jill.
det är därför du är dålig, danny.
ni har ingen grund att stå på, bara några talangtävlingar, plastcountry och danskurser, och mainstream, så jävla plankad utspädd mainstream.
ett råd till er: äkta känsla!
sen verkar ju tommy vara en lattjo snubbe med skön pipa och feeling. men ändå.
lisa ekdahl kan ni tycka vad ni vill om (jag har gillat henne från början, ärlighet, viljan av att måste uttrycka något), klart bäst i detta sällskap.
little jinder är också bra.
jag tycker att magnus slirar i så mycket bättre.
danny är ett skämt.
jill försöker, men det är ju aldrig äkta tårar, det är ju på låtsas, hur äkta hon än gråter i plagierandet av plagiaten.
såhär är det: om du måste säga något så måste du säga det, annars: håll käften!
(såhär tolkar man för övrigt, på riktigt):

Monday, November 14, 2016

Jag låter bli att förbereda mej

Jag brukar inte förbereda mej inför intervjuer.
Nu blöder jag. Inte för att jag ska göra en intervju. För att jag skurit mej på ett kuvert.
Jag är inte en sån som skiter i vilket.
Men jag har ändå gjort en del intervjuer.
Tidningar, radio och teve.
Jag är ju ingen blockbuster.
Men ibland stoppar nån mej på stan.
Det är unga kvinnor eller äldre kvinnor som tror att jag är häftig eller någon att vårda eller hjälpa. Eller något annat. Jag vet inte. Kanske bara att de tycker att jag skrivit något bra.
Gud! Vad jag tycker om alla som skrivit och sjungit något bra.
Och någon gång är det män som är sju år äldre än jag, som säger: "Jag läser egentligen inte, men, fan, Jonas, du är bättre än Lasse Winnerbäck!"
Det har alltid varit Leonard Cohen och Lou Reed för mej. Men i Sverige har jag vuxit upp med punk och Noice och Ulf Lundell. Björn Afzelius, Mikael Wiehe. Och Ulf Lundell. Och Ulla Billquist och Lill. Och Nationalteatern.
Och Lena Nyman och Bodil Malmsten och Ulla Sjöblom. Anna Lisa Ericsson. Röda bönor.
Och, ja, Ulf Lundell.
Jag minns radiomorgnar med min mamma. Radio Malmöhus. Det är hemma och te.
Jag brukar inte förbereda mej inför intervjuer.
Vissa kanske tror att jag inte är rolig. Oj oj oj, så fel ni har.
Imorgon ska jag till radion och prata. Det får bli som det blir.
Jag tänker att min roligaste bok har titeln Mord.
Sug på den!



under

jag sitter under ett vykort
jag lyssnar på mörk musik
en ensam man på ett fjäll
hans taggiga stil
hans skakiga ord
och värmen han inte kan gömma
några dagar innan han dog
"jag läste din sista
lycka till med nästa"
jag går i hans stövlar i solen
jag försöker vänja mej vid döden
jag läser hans taggiga stil
jag går i hans stövlar
jag går under molnen som hopar sej
då blir vinden plötsligt ljum
hej, Jan, hej





Sunday, November 13, 2016

Jag höll hans hand när han dog

Jag skriver hela tiden. Nu är det skönt. En ny bok har skickats till tryck. Det är en börda som lättar och flyger iväg. Nu kan jag helt och hållet satsa på nästa projekt, som varit på gång länge, men koncentrationen, att känna: bara detta. Srivit sju sidor idag. Måste få ut boken nästa år. Måste producera. Måste producera kvalitet. Jag lever i marginalen. Är ekonomiskt beroende av uppläsningar, föredrag, redaktörsjobb, skriva i tidningar, stipendier, hitta på nya projekt, och och och. Är beroende av att hitta på roliga saker för mina döttrar. Åka på kul resor med min flickvän. Allt jag måste göra. Jag skriver hela tiden. Nu skriver jag en kioskvältare. Det är kul. Jag ska ta kioskvältaren in i den intelligenta litteraturen. Bättre än all spekulativ skit. Eller: Litteratur måste stanna kvar, inte bara underhålla för stunden. Hjälp mej att riva den tradiga kiosken!

Saturday, November 12, 2016

en annan vår eller höst

vi väntar väl på isen
den var ju här igår
den svepte över flotten
hans mjuka hala skor
vi som skulle bada
vi som skulle flyta
det var ett annat år

vi suger i oss solen
varje liten stråle
han drömmer varje natt
om den som slipar knivar
vi som skulle bada
men i ett grumligt vatten
står mörka vassa pålar

vi drömmer väl igen
vi drömde ju igår
han pratar ångestfyllt om döden
som att promenera
eller bara måste flyta
sen krossas telefonen
han blir lugnare då

Jacques Werup

I slutet av 90-talet jobbade jag på Tidskriftsverkstaden ovanför Victoriateatern i Malmö. Det var ett lugnt jobb. Jag läste mest tidskrifter och sålde några. Läste böcker och hängde på Bullen i halvrisigt skick. Jacques Werup skulle hålla en rad jubileumskonserter med olika samarbetspartners. Vi skulle göra det lyxiga programbladet. Jacques kom uppför trapporna med pigga steg och gympaskor med kardborreband. "Schack", sa han och skakade hand.
Jag lärde aldrig känna honom, men vi stötte på varandra en del under årens lopp. Han verkade vara ständigt energisk och nyfiken.
Pornografens död är en bok jag minns som bra. Dikterna var fina. Lev länge, dö ung drabbade mej hårt när jag läste den första gången, även andra gången. Tiden i Malmö på jorden är en klassisk diktsamling som gavs ut på nytt för något år sedan. Tror att Timbuktu skrev förordet.
Nu är även Jacques Werup död. Jag tycker att det blivit väl mycket sorg nu.
(en söt video från Vitemölla badhotell där jag hängde en del för sådär tolv år sedan, läs gärna Klas Östergrens Handelsmän och partisaner när du ändå är i trakten. och lite mer kuriosa: Jacques Werup skrev manus till långsamhetens klassiker N. P. Möller, fastighetsskötare.)

Friday, November 11, 2016

Tack, Leonard Cohen

Det är inget konstigt att en 82-årig man dör. Men det rör upp ändå. Alla minnen av Leonard Cohen. Hans betydelse för mitt skrivande, för hela mitt tänkande och min syn på skönhet. Den där natten och morgonen i mars 1992 på Öresundsgatan i Landskrona, när jag skrev och skrev och lyssnade på Leonard Cohen på repeat. Drack folköl och tände ett nytt stearinljus, skrev klart min första bok. Det är en milstolpe, att slutföra sitt första verk, som aldrig blev utgiven, men känslan av att vara klar. Det har hjälpt mej genom alla åren. Och jag har snott delar av den där romanen i mycket som jag skrivit sen dess.
Men Leonard Cohen. Jag minns Roskilde -88 eller -89. I det gröna tältet. Jag minns alla random turer på cykeln när jag blir glad när en sång av honom ploppar ut i öronen.
Jag har aldrig slutat lyssna på Leonard Cohen. Han är så oerhört inspirerande. Hans röst. Hans texter. Hans sväng i skuggan ändå. Och så full av värme och stil och sej själv. Jag döpte en roman efter en rad i en av hans sånger.
Hans senaste platta kom tidigare i höstas och han är ofta med mej när jag skriver.
Och han sjunger mycket om döden, som vanligt. Det är som Bowie fast inte lika hemligt.
Ja, tack, Leonard Cohen, du kommer att fortsätta vara viktig för mej.

Thursday, November 10, 2016

Till tryck!


Så. Klart. Nu ska jag inte titta på dikterna förrän de finns i den färdiga boken. Nu är samlingen komplett och perfekt. Nu kan jag bara cykla och simma, glida ner i det olika småbassängerna efter simningen, glida in i torrbastu och ångbastu, dofterna, läsa Hans Gunnarsson. Nu har jag gjort allt jag kan för att min femtonde bok ska bli riktigt bra. Hoppas att du vill köpa och läsa. Den sjunde december kommer jag till Poeten på hörnet i Malmö (19.00), med Petra Mölstad, L.T. Fisk och Thomas C Ericsson. Släppet i Landskrona är på Pumphuset i Borstahusen men flyttas till julmarknaden den tionde december (12-16), då kommer också Thomas H Johnsson att vara på plats, så det är en utmärkt chans att köpa signerade ex av vår En sista blues från Landskrona. Ja, du vet, två flugor i en smäll. Thomas kommer också att vara med i bokhandeln i Landskrona på söndagen (11/12, 13-15). Ja, det är bara att välja och vraka bland chanserna att få träffa en hårt arbetande författare (det går också bra att beställa Jag letar efter halsband och andra böcker direkt av mej, jb23@spray.se).

Wednesday, November 09, 2016

Försöker dra fram ljuset

Om det var klass ett-varning på nattens beskedliga snöfall. Vad är då Donald Trump som president. Omätbart.
Jag lyssnar på Frida Hyvönen. På svenska. Jag har alltid tyckt om henne. På svenska är hon fantastisk. Fredag morgon är så bra, skoningslös.
Igår såg vi Min pappa Toni Erdmann. Det är en av de bästa filmer jag sett.
Jag känner mej skön när jag nu gör det sista med korret till Jag letar efter halsband. Till tryck på fredag. Jag är väldigt nöjd.
Jag försöker alltså vara glad och positiv. Jag försöker se det ljusa i livet. I världen.
Men ovanför allt grävs det neråt och neråt. Donald Trump. Och alla Europas fascister. Någonstans läste jag att så går det när man inte satsar på utbildning. När man inte låter den vara jämställd. Kanske det.
Världen skapar klyftor. Man skapar utanförskap. Man skapar hatiska människor som inte är kapabla till analys eller ordinär empati. Än mindre solidaritet. Maktkåta makthavare. Och detta Folket. Jag har svårt för Folket. Som tycker om att skada andra. Egoism. Bitterhet.
(I Tomas Löfströms bok Liftare från tidigt sjuttiotal, skrev han om Folket. Nästan naivt kunde jag tycka, de som förespråkade kärlek och vägrade klippa sej, gick barfota, lite fåniga, tyckte jag när jag var tjugo åttionio, men Gud! vad jag önskar att de blev det rådande Folket igen.)

Friday, November 04, 2016

Lyckliga gatan kan vara både och

Jag hänger i Bergshamra när jag är i Stockholm. Jag tycker om att det är så nära storstaden. Samtidigt är det så nära naturen, tallarna, vattnet, upp och ner när vi vandrar i något som vi gör till vildmark. Och ändå, broar med tåg, motorvägar med buller och brutalt brus.
Det är som i Limhamn och Sibbarp hemma i Skåne. När vinden blåser från det hållet, bilarna och tågen, flygplanen.
Eller i Påarp utanför Halmstad, stället jag älskat mest. Som inte finns mer än i mina minnen nu. Havet och det salta, korna, de uråldriga stenarna och klipporna. Men motorvägen som dundrar utanför. 
Man vänjer sej. Man lär sej att suga åt sej det goda och skicka iväg det dåliga.