Friday, April 30, 2010

Nere för räkning i Puerto de la Cruz

Började kanske i januari 2001 när jag slängde mej med kläder och solglasögon i en swimmingpool alldeles nära baren. Kanske, just i den sekunden, ville jag bara drunkna.
Men allt det, om mej själv och om Jonte Sten, berättade jag i Och fortsätta vidare bort.
Men en annan historia fanns kvar. Hon som väntar. Om hon väntar.
Började kanske när jag skrev boken om Sonny och Karola.
Handlar kanske om Sonny och Karola.
Handlar kanske om Jonas och Johanna.
Handlar antagligen om ganska många.
Handlar antagligen om Petri och Sonja när dom var yngre.

Det är vassa klippor och svart lavasand. Och det kan börja regna och blåsa snabbt. Uppe i bergen går getterna med för korta vänsterben runt runt runt. Och man ligger och blir svart på lavasand. Och det sägs att det inte finns någon vulkan. Men något vill sprängas.

Först låg den här novellen bara i något år.
Sen, i en annorlunda version blev den publicerad i Helsingborgs Dagblad och i Tidskriften Serum.
Sen låg den igen.
Sen ändrade jag lite här och där.
Och nu bara ligger den i Till Killor with love. Och kan nog inget annat. Ibland är förhållanden fast i cementen som aldrig blir våt och mjuk och rörlig igen, oftast inte, men ibland.

Wednesday, April 28, 2010

Men han tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas

Hette egentligen Till Killor with love.
Var själva anledningen till att den här novellsamlingen alls ges ut.
Jag höll på med romanen om Pange. När Killor tog för mycket plats. Han har den egenheten. Pange fick vänta.

Det måste ha varit inför min trettiofemårsdag. Eller någon annan gång när vi skulle ha fest i Vollsjö. Det var fina fester i det stora huset och vi eldade och eldade i kaminen i Puben med stengolv och stenväggar, som en grekisk taverna alldeles nedanför bergen.
Johanna och jag var på Systemet i Sjöbo. Johanna jobbade på högstadieskolan i Sjöbo. Bland annat i special specialklassen. En pojke från skolan, femton eller sexton år var med sin mamma på Systemet, pekade ut vad han ville ha. Mamman hade blekt hår som var slitet och mörkt upptill, skinnjacka med fransar. Killen hade börjat växa, ett barn som höll på att bli vuxet. Femton eller sexton år. Pekade ut alkoläsk och Norlands sjukommatvåa. Dom skulle åka buss och båt till Tyskland för att handla billig sprit. Skulle ha lite på bussen bara, till Trelleborg.
Sen ställde dom sej vid entrén och rökte, stod i vägen.
En av många Killor.

Andra träffade jag i fängelset i början av nittiotalet. Han som hade kört ihjäl en kvinna på fyllan och slog ner kvinnans bror på väg till rättegången. "Han fick skylla sej själv som kom dit."
Eller Tobbe som lockade upp grannens hund i sin säng för att kela, för att ta en kofot och slå ihjäl hunden. Hunden som han tyckte om. För att sen ta hundliket till grannen och slänga det där. "Jag sa till dej, om han tar nån av mina hönor så dödar jag honom."
Han var trevlig att prata med, Tobbe. Vi blev inte vänner, men vi hade en del intressanta samtal. "Jag tyckte verkligen om den hunden", sa han.
Killor. Dom finns överallt. Jag har träffat många, flera i Landskrona. Vissa är ledsna. Några är döda. Andra är sjuka.

Det finns en ko på omslaget till boken. Killor har ett speciellt förhållande till kor och tjurar. Det är allas bok. Det är verkligen Killors bok. Kennets.

Tuesday, April 27, 2010

John Holm ...

... vadå. Någonstans i bakhuvudet kanske. När jag gick in på Jackos skivor vid Gustav Adolfs torg i Malmö. Hade tagit Pågatåget. Var kanske sexton. Köpte Sordin och Veckans affärer.
I så många år. Sommaräng. Och ... ja, Den öde stranden, Ett fönsterbord mot parken, Maria, hela Sordin. Marie Bergman och Roffe Wikström.
På Bullen i slutet av nittioåtta åt John lax med stuvad potatis. Jag och Ove hade precis lärt känna varandra, drack öl. John och Ove hade lirat tillsammans, haft efterfest hos Fred Åkerström. John köpte min första bok, Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Gött. Två öl till.
Marcus Birro ...

... jag måste prova en gång till.
Marcus Birro.
Vi skiter i teveprogrammen.
Jag har lite svårt för böckernas, jag vet inte, poserande kanske. Flyktsoda borde ligga nära mej, men den träffar inte.
Föredrar poserandet när han skriver engagerat om italiensk fotboll.
Birgitta Stenberg ...

...blev jag förälskad i.
I Malmö.
Jag hade ju så klart läst henne.
Jag var ju så klart redan kär.
Vi bodde i Landskrona. Hon var sjuttiotvå.
Jag tog tåget och det blev eftersits på Loftet. Jag drack lättöl. Birgitta drack Ramlösa. Dom andra drack rödtjut. Lasse Söderberg, till exempel.
Jag tog tåget hem i natten. Jag kunde inte sova sen. Förälskad.
Hon är sjuttioåtta nu.
Magnus Ödmark ...

... är alldeles för okänd.
Han kan säga såhär: Jag är den som återinförde humorn i svensk litteratur.
När Jes och Anna-Maria skulle gifta sej regnade det. Och dom gifte sej. Och det skulle bli en båttur några timmar senare. Jag fick inte plats i taxin och gick och åkte tunnelbana och hade bestämt träff med Johanna på Nyhavn 17. Jag kom först. Där satt Magnus med en kompis. Det blev ett reportage i Hallands Posten.
Bönniers litterära margarin.
Begravning av ett badkar.
Två läsvärda böcker.
Han bor i Ystad nu.
Daniel Sjölin ...

... blev ju hyllad och jag tänker ofta blaha blaha när jag inte förstår storheten. Första boken Oron bror tyckte jag var ... lovande. Sen vet jag inte. Sen slutade han skriva för att han inte tjänade några pengar. Ungefär så sa han i en intervju. Tja, så får man ju göra.
Sen ler han och frågar inte dåligt dom inte okända författare han intervjuar i teve.
Anna Jörgensdotter ...

... och jag var nog ganska fulla eller annat när vi för första gången pratade på ALLVAR med varandra på La Barca i slutet av nittiotalet.
Sen gick vi Skrivpedagoglinjen tillsammans.
Sen var jag nog lite avundsjuk när hon debuterade på Bonniers med Pappa Pralin.
Sen tyckte jag nog att det var för lekfullt, men bra.
Sen tyckte jag mycket om Bergets döttrar, och, hej och hå, hade den varit lite mer lekfull, hade den varit perfekt.
Malte Persson ...

... skriver bra kulturjournalistik ibland. Jag är dum. Jag förstår inte storheten i hans böcker.
Nu startar serien Författare jag känner eller har en relation till, upp i taket fjäril, om du vill bli målad på. Eller kanske tidningar eller företeelser jag inte tycker om, eller tycker om. Eller Svenska Akademien eller den patetiskt fåniga varianten av ett krampaktigt tag i en rullande sten, att det verkligen skulle kunna vara så att makten sitter i ha ha Stockholm. Som att ni bestämde bara för att uråldriga ekonomiska traditioner säger så. Åk ångtåg till där forsen brusar iskallt.

Monday, April 26, 2010

Till Killor with love - släppfest

EXTRA! Om du inte kan komma. Om du inte kan vänta. Om du vill ha en bok NU! Hundrafemtio kronor plus trettiosex i fraktkostnad. Meddela mej så skickar jag en bok.

Torsdagen den sjätte maj firar vi Till Killor with love.
Jag kommer att berätta om och läsa ur boken på ett avslappnat sätt.
Andi Almqvist kommer att spela bra låtar på ett bra sätt.
Det kommer att serveras ädla drycker så att vi kan mingla på ett naturligt sätt.
Boken kommer att säljas till specialpris.
På Loftet i Hedmanska gården på Lilla torg i Malmö.
Sjätte maj alltså. 19.00.
Välkomna!
Det sexhundrade inlägget ...

... blir vanligt gnäll. Varför ändra på ett vinnande lag.
Det fanns ju en tid med det australiska musikundret. Det var ju dom med den skallige långe sångaren, inte min godaste kopp te, men visst. Midnigth Oil, just det.
Och i Malmö pratades det mycket om han som bodde här i stan. The Saints. Ed Kuepper var med i det bandet också, honom såg jag oförhappandes på en pub i Köpenhamn. Just det, Chris Bailey.
Visst, Nick Cave.
Jag var och är väldigt förtjust i, framför allt Triffids och Go-Betweens, men även The Church har haft strålande stunder. Marty Wilson-Piper (det var ju ett namn man tyckte var coolt när dom spelade The ungarded moment i Måndagsbörsen) och Steve Kilbey bodde ju också lite i Sverige, var ihop med två medlemmar från Pink Champagne, nu minns jag inte deras namn, men den ena av dom (Martys tjej) gjorde en soloskiva som jag tyckte var ganska bra.

Nä, det är inget vidare. Och nu spelar dom The Sounds på radion också, där går min gräns. Vänta, jag måste stänga av .............................. Så. Go Betweens istället, Tallulah,deras bästa skiva, tror jag. Den börjar med Right Here, fantastisk. Senare kommer The house that Jack Kerouac built. 10 000 Maniacs har gjort en låt som heter Hey Jack Kerouac, den är väldigt bra. REM:s Peter Buck spelade gitarr i det bandet. Nä nä, inte från Australien.

Jag skulle egentligen gnälla. Om detta förbannade väntande och alla förbannade småsaker som ska göras och skapar en förbannad oreda i mitt huvud.
Jag tycker ofta att det är kul att göra det mesta själv när det gäller böcker. Antingen ett stort förlag som fixar allt, eller så fixar jag biffen själv (med en del hjälp).
Men att ta emot böcker. Det är inte kul. Ännu tråkigare är att vänta på att ta emot böcker. I fredags eller idag, ska böckerna komma. Jaha. Från Lettland i en enorm lastbil och buttra chaufförer som måste ställa sej längst bort på gatan och bara skaka på huvudet när jag visar ett ställe hundra meter närmre. Tyska, engelska, teckenspråk, så muttrar dom iväg och det gick visst lätt somen plätt, trots allt. Och hjälpa till att bära, knappelunda.
Men jag skickade några färdiga och en längre halvfärdig novell till W&W. Jo, det var bra, men du vet vad vi tycker om novellsamlingar. Går inte att sälja.
Jag pallade inte konbtakta andra förlag. Mer äm GME. Hade Helmuth varit i livet hade jag gett ut hos honom. Nu blev det GME,och då gör jag det mesta själv. Johanna har gjort omslag och inlaga. Hon har hjälpt till med korrläsning och varit lite halvredaktör. Och Elsa har tagit foto på mej. En familjeaffär.
Men kom nu då! förbannade böcker.
Första novellen heter Första maj, Folkets park (Katja). Den handlar om en tjej som Bruce Springsteen bara nämnde i förbifarten i nån låt från det tidiga sjuttiotalet, som han inte orkade fördjupa sej närmare i. Från Greetings from Asbury Park, kanske. Du vet, när the higway låg som en dröm och allt var romantik och crazy. Inte fan hade han tid med Katja då, eller senare.

Det blir en tuff match ikväll. Jag tror bara vi gör tre. Det skulle inte förvåna mej om Syrianska stänker in ett också.

Wednesday, April 21, 2010

I brist på annat, vi kan kalla det socialrealism

I Posthuset i Landskrona. Det var mest Windy och jag på ABF:s gitarrkurser. Det fanns dom som började, men dom nrukade sluta efter ett slag. Det var väl bara Björn (Sune) som hängde med hyfsat länge. Han till och med fortsatte efter att vi slutat. Efter att vi spelat in första plattan under sommarlovet efter nian. Vi skulle ju vidare då, leva på musiken.
I Posthuset i Landskrona. Dom vanliga korridorerna, beige, grått, plastgolv. Stickan hade med text och ackord till Björn Afzelius Juanita.
En viktig orsak.

Vi spelade utanför Åhléns åttiofyra (tror jag), Operation Dagsverke. Vi samlade in pengar till ANC. Jag hade skrivit sången Människorna i Södra Afrika och Windy hade gjort den om Kung Kalidh. Vi hade även bitarna Nisse o jag, Oh alkohol och Flummebarn på repertoaren. Och den tårdrypande Balladen till min bror (Slades My oh my) om pojken som förgick av knarket. Det var socialrealism på allvar men säkerligen med en ironisk touch, inspirerat av framför allt Dan Hylander, Nationalteatern, Ola Magnell, Wiehe och Afzelius. Våra första låtar från när vi var tio elva år var nog en sorts småstads-Noice.

Jag läste en kurs i Lund i början av nittiotalet, marxistisk litteraturanalys. Vad jag snappade upp och tog med mej hem var tanken om att skriva om verkligheten som den ser ut, på det viset tydliggöra, på det viset kunna förändra.
Jag har alltid velat berätta historier.
Jag har alltid velat ha en humoristisk ton, någonstans.

Jag satt en månad i fängelse i början av nittiotalet. Jag lärde känna en del människor där. Jag fick höra en hel del historier.
Man lär känna en hel del männsikor, man får höra en hel del historier. Om man lyssnar. Om man rör sej i många olika kretsar, höga och låga.
Det finns misär även hos dom som har det bättre ekonomiskt ställt, men det finns mjukare madrasseratt landa på där. Oftast.

Jag delade rum med Kjell på Alkoholkliniken i början av 200-talet. Han hade bränt upp sin arm, han kom med den inlindad i en påse. Han skrek av smärta och abstinens dom första nätterna. Jag bara skakade och bad om mer piller. Efter någon dag började vi prata, ganska många historier där. Kjell, vad gör du nuförtiden.

I min socialrealism finns det givetvis mycket fantasi. Det är inga dokumentära reportage från gatan, från styrelserummet, från någonstans. Det är bara historier från en verklighet som är ganska mångas. En verklighet som inte prioriteras när politiker ska låtsas ge Folket vad Folket vill ha. Det finns inget Folk.

Jag glömmer aldrig mannen i stora glasögon och ny skjorta i teve på sjuttiotalet, Tiotusenkronorsfrågan. Hur han åkte ut direkt. Hur ledsen han var. Hur han berättade om den nya skjortan, just för detta programet. Jag glömmer aldrig hur jag tillverkade hela hans sorgliga liv i mitt huvud.

Jag glömmer aldrig pojken på allmänhetens åkning i ishallen. Hans omoderna skridskor. Hans omoderna kläder. Hans ledsna uppsyn. Hans skrikande ögon, var min vän.

Vad jag än skriver, skriver jag om mej själv.

Tuesday, April 20, 2010

När katten är borta ...

... rafsar mössen åt sej smulorna.
Jag har inget större emot att det går hyfsat för HIF. Hyfsat.
Idag önskar jag Malmö FF lycka till. Ett tips för bästa effekt: Låt helsingborgarna leka rommen av sej första sjuttio, låt dom leda med ett mål och jaga fler. Kvittera tursamt i sjuttiofjärde minuten, låt dom pressa lite till och avgör på övertid efter hörna.
Det är skönt med derbyn man kan engagera sej i men ändå borsta bort ett eventuellt nederlag lätt som en plätt.
Fast, som boisare är man ju tvungen att lära sej den konsten för att överleva.
Jag håller ett getöra på Radiosporten innan jag, som halvspanjor, hoppas på en seger för Barcelona i TV6.

Monday, April 19, 2010

Enöga rött

Det är konstigt i landet där egoismen breder ut sej.
Det är konstigt i landet där ungefär 50% av dom röstberättigade i modern tid röstat mer eller mindre rött.
Det är konstigt att tidningarnas insändar- och debattsidorna fylls av hat mot kommunistteve, public service.
Varför? En av vår tids största artister, Mikael Wihe, har släppt en ny platta. Och han har fräckheten att inte tala om kärlek eller leka fåniga lekar, han har fräckheten att berätta att han har gjort en politisk skiva, han vill störta Reinfeldts regering.
SKANDAL! sa Bill.

Och Johan Ehrenberg ville bjuda Maria-Pia Boethius på en fiktiv middag.
SKANDAL!, sa BUll.

Så satt jag i min bod och lyssnade på radio. Företagaren Anders Wall fick kapitalistiskt breda ut sej i en timme. Vi måste ge möjligheter för dom som vågar satsa. Vill man ha betalt måste man visa resultat.

Vi kan diskutera detta i åratal, vad är att visa resultat. Vad är ett bra resultat.

Vi har en stor majoritet högertidningar i detta land. Svenska Dagbladet svämmar över av presstöd. Precis som Skånska Dagbladet.
Men alla journalister är kommunister. Fast insändarskribenterna läser väl inte ledarsidor.
Och det är väl bara snobbigt att läsa ledarsidor. Det är väl bara snobbigt att vilja lägga hela pusslet. Eller kommunistiskt.

Friday, April 16, 2010

Inför Så kall efter att ha frusit så länge

Vi åt glass just efter vi hade badat i onsdags. Vi satt just utanför, såg dom som simmade inne i solen på andra sidan fönsterna. Vi var nysimmade, nybadade. Jag åt en glass som kallades Sommar.
Och du, vad jag ville bada.

Jag lämnade barnen i den kalla vinden i solen. Det var fredag redan. Jag cyklade mot Kockum Fritid, tittade in, två utvecklingsstörda killar, och tanter och några till. Jag gick in. Jag var inte sugen.
Men det är alltid skönt efteråt, som någon sa.
Simmade elvahundra och bastade och läste Niklas Orrenius bok om Sverigedemokraterna. JAG ÄR INTE RABIAT. JAG ÄTER PIZZA. Jag får nog återkomma om den. Den kom ut idag, tror jag, direkt i pocket. Köp den, vad du än tänker rösta på. Att ta reda på fakta ä, som jag brukar säga, underskattat och alldeles för ovanligt.

Anna fyller tre om ungefär två månader. Hon har börjat på utedagis. Jag träffade hennes manlige "fröken" på Möllevångstorget. Och ... det gjorde mej glad.

Röd och varm åkte jag till Lund. Gick upp ur tunneln på andra sidan. En helt annan stad. Nässjö kanske. Fick en tygpåse med böcker och brillor, och Windy, ett par svarta bonusbrillor som jag inte vill kännas vid.

Det blåser annorlunda i Lund. Kanske kallare. Kanske att jag inte kan vindens vägar. Kanske att det snurrar. Kebaben i Saluhallen har hängt i länge. Gott.
Vad ska jag säga. Bramleys brukade spela på Spisen och dom har fortfarande plankstek och en gång när jag hade fått studiemedel satt Sture Dahlström vid bordet bredvid, med frugan Anna-Stina. Jag vågade inte säga något. Det var tidigt nittiotal och jag hade Katusstigen och Änglar blåser hårt i väskan. Jag hade fått studiemedel och hämtat ut böckerna på posten, från Bakhåll. Sen blev det kanske Werner & Hansen. Eller ut på Delphi.
Novellen Så kall efter att ha frusit så länge handlar om en julgransförsäljare i Lund.

Thursday, April 15, 2010

Hör du far, har du fotografen klar, ta nu händerna ur dina lommor, om han kommor

Nu kommer Lloyd Cole mer och mer i min I-pod. Inte den tidigaste Lloyd, 90-tals Lloyd.
Och vi var ju på matchen först i lördags. Eller, jag var på Akropolis först. Det är inte samma sak sen Apos död. Inget är samma efter döden. Man tror det, man travar på. Men en saknad kommer som en smekning eller ett slag i magen ändå, ibland.
Jag gick i Landskrona och det blåste kallt, människornas ansikten var inte rädda. Överallt, förväntan. Den känslan när det är match, första matchen.
Jag blir avundsjuk i Malmö ibland. Dom matcherna, jag ser när dom cyklar från Limhamn, jag träffar dom vid Möllevångstorget, jag ser packet som ska jävlas från stationen och hela vägen upp mot stadion.
Men jag är avundsjuk ändå.
Men i Landskrona i lördags kände jag att såhär har vi bara här, det är bara här det är på riktigt.
Ynglingarna som brukade hålla till på Västra läktaren hade flyttat till Engelska läktaren där Windy och jag, och Thomas, brukar stå nedanför. För min del kan dom gärna flytta tillbaka. Skrika fitta och bög och vara patetiskt broilerstinna nån annanstans. Det är inte dedikation, inte bara i alla fall, det är fylla och pöbelmentalitet och det kunde lika gärna vara ND, SD, AFA, vad du vill. Glöd och bränder kan se så olika ut.

Vi var i Glumslöv sen. Efter ett kort besök på Karslunds fina pizzeria.
Glumslöv. Pingis och introtävling. Malin är en jävel på åttiotalet, och på den lite modernare popmusiken. Jag drar mej gärna åt Edvard Persson, Pierre Isaksson och Östen. Men även Waterboys, Bossen, Uffe. Pixies och Red house painters. Johanna och jag tangerade varandra ibland. Jag vet inte, vi räknade inte poäng, men det var nog jämnt mellan Malin och mej, möjligen vann Malin. Johanna på bronsplats. Windy tävlade för kort stund för att bedömas.

Nåja, i nästa vecka kommer Till Killor with love. Den ska gå att beställa hos Adlibris och Bokus, och hos din bokhandlare så småningom. Den kommer att finnas i boklådor i Malmö, Landskrona, Lund och Helsingborg. Det kommer också gå att beställa direkt från mej. 150:- plus ca 30:- i frakt om du inte bor i Malmö.
En eller två släppfester kommer att arrangeras i början av maj.
Snart ska jag göra en liten julkalender här på bloggen där jag ska berätta om dom olika novellerna. Börjar på måndag, kanske.

Tuesday, April 13, 2010

Västervik åttiofem igen

För tillfället i det milda solskenet bestämmer jag mej för att med öppet sinne läsa en bok om kriget på Balkan, tidigt nittiotal. Sista kulan sparar jag till grannen.
Jag minns ett tidigt nittiotal, på Stångbyanstalten. En av dom intagna ville bomba hela Saudiarabien med senapsgas. Det var Irak han tyckte illa om, men vafan, det går inte att vara exakt och petig i ett samhälle som redan då hade börjat hylla dumheten och allas rätt till att vara kortsiktiga, okunniga och stolta över det.

Nu har det blivit så att jag lyssnar på Cohen via Ebba Forsberg och Mikael Wiehe. Att jag lyssnar på Brothers in arms, sången inte skivan.
Och jag mjuknar upp inuti i den milda vinden och jag kan tänka mej en annan morgon och bara tio grader varmare så gör jag tåhävningar på bryggan innan jag hoppar i.

Nu blir det så att papper papper ta i trä, ska jag skaffa vår förening ett bangirokonto. Och då vore det väl fan om inte några pengar så småningom trillar in. Det finns mycket förebyggande arbete att göra out there. Och en hel del städning, men jag tror fortfarande att den värsta skiten städar bort sej själv. Annars kommer syndafloden, och då löser det ju sej ändå, på ett sätt.

Nä, Wiehe och Afzelius live i Västervik 1985, då jävlar!

Monday, April 12, 2010

Landskronadirekt slår ett slag för buskisen

Först, en möjlig förklaring till min oförståelse, en anledning till att jag skriver nedanstående inlägg: Jag har inte druckit kaffe på ungefär fem år (jo, en gång i Spanien och en gång i Glumslöv). Det enda café jag besöker är Ölcaféet i Malmö. Jag tycker att cafébesökare i stor utsträckning verkar vara lata och snåla människor. Jag besöker dock caféer i till exempel Frankrike, Spanien och Portugal. Där går det undan för kaffedrickarna, en minut, kanske två, sen ut igen.

Jag läser den i sin genre utmärkta www.landskronadirekt.com i princip varje dag för att uppdatera mej om Landskrona och för att bli lättsamt underhållen, inte för att fördjupa mej. Härförleden skrev Direkten om någon gök som kallar sej Kaffehörnan. Han är visst en bloggstjärna, populär. Något för Landskrona att vara stolta över.
Kaffehörnan blir av intervjuaren berömd för sitt kändisskap, sedan låter det ungefär såhär:
"Man kan ju till exempel undra hur många som har läst Jonas Berghs senaste bok?"
"Vem är det", frågar Kaffehörnan.
"Precis", säger intervjuaren.

Sen går jag in på bloggen och den där Kaffehörnan kanske skulle ta och läsa lite mer och dra i sej mindre kaffe, det är en usel blogg för någon som är intresserad av substans och acceptabelt skriftspråk. Men, som Valfrid Lindeman sa: Tomater och ägg, det kan man ju alltid sälja, så det gick ju med vinst det med.

Inget ont om det lättsamma, allt ska få plats i vår herres hage. Da Capo och Melodikrysset är två radioprogram som jag högaktar i den lättare skolan. Reklamradio som ju drar in mycket pengar (kvalitet?) klarar jag inte av att lyssna på.
Jag brukar tycka att valfrihet kan vara jobbigt. Men tur ändå, tänk om man endast kunde välja Kaffehörnan och Landskronadirekt när man var på jakt efter god underhållning och fördjupad information. Då hade världen smalnat av snabbt till tonerna av en smäktande ballad av Tomas Ledin.

Och till frågan: Mina tre senaste romaner har sålt mellan tusen och tretusen exemplar var. Böckerna lånas ungefär femtusen gånger per år på biblioteken runt om i Sverige. Så får man själv räkna ut ungefärligt antal läsare om man är intresserad. Men det är garanterat färre än dom som väljer att ta en god kopp och prata strunt ett slag med Kaffehörnan.

Till Killor with love ges ut i en liten upplaga på ett litet förlag. Jag har skickat ett pressmeddelande till Landskronadirekt, det torde ha anlänt ungefär samtidigt som dom sörplade kaffe med Kaffehörnan.
Att resa sig upp och gå

Det är ju något att prata om. Högt i tak.
Mitt favoritbibliotek är nog Malmös ändå. Högt i tak, och man kan låtsas att det är ett kråkslott fast ljusare och hitta en hemlig vrå och det är bara du där, det är bara du som vet, och musiken och böckerna du läser.
Högt i tak på bibblan i Landskrona och det är väl bara nostalgin som får mej att sakna murret i Folkets hus för längesen. Man kan läsa Henrik Tikkanen bättre i den gamla brandstationen än någon annanstans.
I Limhamn är det närmre till taket, jag kan stå på tå, men jag når inte, och barnen, och gubbarna som snackar som på en bänk utanför museet i Landskrona, allt är närmre och kanske mysigare men utan den plats som är bara din.
Och allt är dyrare och viktigare i Lund, på biblioteket, men tidningarna hänger där dom ska.

Jag träffar ju Berno ibland i tidningssalen i Malmö. Han läser Jönköpings Posten, kollar vem som har dött i hans gamla stad, nåja, Husqvarna.

Jag hörde att Eva Andersson gått i pension i Vollsjö. Det var inget bibliotek. Det var några rum med Sture Dahlström och Piraten. Och Eva. Och Elsa och jag och skivor med Lasse Tennander, Edvard Persson och Timbuktu. Det var den typen av oas medan mopederna smattrade på torget utanför.

Till den öppna anstalten i Stångby kom bokbussen varannan vecka. Där fanns också Sture Dahlström.

Jag saknar inte tiden men jag kan idealisera den,. När jag skubbade från lektionerna på Gullstrandsskolan och satt bland mjuka loppor och läste dagstidningar, Schlager och drömde mej till Slas och Ernest och Jack Kerouac.

DEt är inte alltid högt i tak och solen värmer snart mer än vinden kyler. Jag snurrar ut och cyklar neråt havet till, bortåt Sibbarp och hoddorna till. Läser om Dylan Thomas igen medan tidvattnet vänder.

Sunday, April 11, 2010

Jag är ju Landskrona

Så visar det sej att det finns ungefär fyrtiotusen invånare i Landskrona.
Så visar det sej att jag tillhör ju inte dom.
Gör jag inte? Vad tillhör då jag? Något större?
Så visar det sej att en kvinna vid namn Malin Wikerberg tycker att det är närapå skandalöst att Sydsvenskan låter fyra första eller andra generationens invandrartjejer som går på gymnasiet berätta om sin relation till staden. Att Black and Whites ordförande Ulf Backman får uttala sej. Att jag får uttala mej.
Och skon klämmer så klart just där, att Malin Wikerberg inte får uttala sej själv, precis som ungefär fyrtiotusen andra landskronabor.
Hur skulle Sydsvenskan kunna rota fram alla?
Vad har hon gjort för att bli en stads taleskvinna?
Jag är inte Landskronas talesman. Jag är Jonas Bergh.
Vad har jag gjort?
Efter händelsen på parkeringsplatsen har jag blivit tillfrågad av Sydsvenskan, Aftonbladet och P1 att uttala mej om Landskrona.
Vad har jag gjort.
Under tolv år har jag gett ut (snart) nio böcker. Två av dom innehåller Thomas H Johnssons dokumentära fotografier och mina dokumentära texter om Landskrona från idag och bakåt ungefär trettiofem år.
En roman utspelar sej på en namnlös ort som mycket väl skulle kunna vara Landskrona.
Fyra romaner utspelar sej till minst 50% i Landskrona.
Jag har försökt skildra staden och dess medborgare. Jag har försökt skapa förståelse för människorna i Landskrona, försökt visa på deras egenheter som präglats av staden, försökt visa att dom här människorna hade kunnat bo var som helst, historierna hade kunnat utspela sej var som helst.
Men i just Landskrona blev historierna och människorna just som dom blev.
Mina böcker, tidningstexter och blogginlägg har lästs i hela Sverige. Jag har medverkat i radio och teve och pratat om Landskrona.
Jag har läst nästan allt i bokform som skrivits om Landskrona.
Jag betraktar och ingår i Landskronas offentliga liv.
Jag läser dagligen all lokal media rörande Landskrona.
Jag har bott tjugofem år i Landskrona, senast 2004/2005.
Jag och min fru hade en kolonistuga i Landskrona fram till årskiftet 08/09.
Jag har jobbat som skrivlärare för ungdomar i Landskrona fram till för ett årsen och varit redaktör för två Landskronaböcker med olika skribenter med anknytning till staden. Jag jobbar nu med två projekt i och om Landskrona.
Jag är ingen besökare i Landskrona.
Det har aldrig varit mer än en månad mellan mina vistelser i Landskrona. Jag är i Landskrona i princip varje vecka.
Jag har aldrig tappat kontakten med Landskrona.
Jag känner människor från alla möjliga samhällsgrupperingar i Landskrona.
Jag är djupt rotad i Landskrona men kan ändå uttala mej om staden med viss distans.
Jag vet hur det är i Borstahusen, jag kan snacket där. Jag vet hur det är en sen natt vid Olivers eller Rådhustorget. Jag vet hur en del muslimska femtonåringar från forna Jugoslavien pratar. Jag känner människor från alla samhällsklasser i alla åldrar. Jag vet hur man spelar pingis i en gillestuga i Glumslöv.
Jag har mamma och pappa, syster, svåger och syskonbarn, och andra släktingar i Landskrona.
Jag kan sätta dagens Landskrona i perspektiv till gårdagens, 00- 90- 80- 70-talet. Jag har en ganska god kunskap om Landskrona från femtiotalet och framåt.

Den största gemensama mötesplatsen för landskronabor är Landskrona BoIS matcher.


Två bra texter om Landskrona, men ...
... Åsa Linderborg försöker trixa till sej en påklistrad kännedom om Landskrona i Aftonbladet för en vecka sen. Skriver att dådet inträffade för två veckor sen, när det var en vecka sen.
... Dan Hallemar i Expressen låtsas känna till Armand Kranjc men trasslar in sej i en sörja där han gör Ystad till Malmö och missar Vellinge kommun.
I Sydsvenskan står det att jag nickar uppskattande åt ett klotter ”Hata SD”. Jag tycker djupt illa om SD men jag hatar ingenting.
I Landskrona Posten står det att jag anser att BoIS är makthavare, när jag sa auktoritet, det är skillnad.

Jag har alltid jobbat för at nyansera bilden av Landskrona. Jag har sagt till journalister att det är typiskt att dom skriver om stan nu, när det händer något tråkigt. Men så fungerar det kapitalistiska informationssamhället. Jag har berättat att bland många människor jag träffar drivs man av en kärlek till stan, man känner optimism.
Se på Fan när han dansar.
Jag är ju Landskrona.
Nej, jag är visst Björn Ranelid.

Saturday, April 10, 2010

Tre-ett till BoIS

Så börjar ännu en säsong. Och bättre än förra året, bättre än åtta.
Och som varje år kommer den viskande, den hoppfulla rösten: En bra start och sen hänger vi i, kanske inte direkt upp, men en kvalplats. Det borde gå.
Men vi är luttrade. Vi lever med vad vi får.
Jag tar cykeln snart, sen tåget, och känslan kommer och försvinner och kommer tillbaka. Kommer solen att fortsätta skina, ska jag ta långkalsongerna ändå, och hängslena och livremmen.

Friday, April 09, 2010

Ett stoiskt tänkande och handen på hjärtat

Det är som förr. Inga plastblommor slokar på medborgarkontoret balnd trevliga människor.
Men på soc. Det är samma utgångna telefonnummer att ringa för dom som vill ha hjälp, som inte får hjälp bakom glasrutans snipiga leenden.
Fast det är två nya datorer på medborgarkontoret. Dom med svininfluensa är blandade med cement vid Spillepengen.
Och dom har snart byggt klart två nya kiosker vid Sibbarps badplatser. Minigolfbanan på campingen är uppriven och lagd på hög. Allt är mera stängt och förbjudet på campingen. Men folk går likaväl med sina hundar. Vi var här först. Det är både vackert och skrämmande att tänka så.

I Landskrona. Vi var här sist. Vid blommorna vid Infartens köpcentrum och vid Västanvinden på Rådhustorget.
Men det verkar som den dömda lokalen mittemot polisen äntligen har blivit ett ställe att stanna. Friends. Jag åt en hyfsad kebab. Man hade "vanliga" rätter och pizza och gyrostallrikar. Man hade rättigheter och det var samma två trevliga invandrarkillar som skötte stället som när jag var där senast. Det måste ha gått ett år nu. Lång tid i den lokalen. Jag håller tummarna.
Men, nä, det var inte fantastiskt. Bara trevligt och oväntat.

I Landskrona. Jag gick med journalist och fotograf och var någon sorts, jag vet inte, guide kanske.
Jag har starka rötter fortfarande nergrävda i Landskrona. Jag kan också se stan utifrån. Jag kan inte se vår före detta kolonistuga så. Jag kan bara se den med saknad och minnen. Jag är glad att dom nya ägarna har gjort om så mycket, det blir något annat.
Men päronträdet är kvar. Och gungan. Och den trasiga och snea flaggstången vinglar vidare. Mina svärföräldrars gamla trädgårdsmöbler är ordentligt spikade och lagade.
Men om nu vansinnet skulle råda. Om SD skulle få 30% i LA, bli stadens största parti. Allvarligt talat, det hade varit roligt att se hur tomtarna som inte kan fylla sina platser idag, skulle fixa biffen. Tänk på det, ni vet vem ni röstar på.
Allvarligt talat, det skulle vara förödande för staden som, som det ser ut i den riktiga verkligheten, långsamt långsamt är på någon sorts rätt kurs.
Jag skulle vilja säga: Släpp prestigen sossar och folkpartister, samarbeta, med stadens bästa för ögonen, inget annat. Blockpolitik är hur som helst förlegat.

Och du som kanske tänker rösta på SD. Alla vet om missnöjet. Du kan inte bara missnöjesrösta. Den här gången kan SD få riktig makt. Tror du, handen på hjärtat, att dom kan hantera den makten.
Och tänk på detta, SD på riksplanet kan lova hur mycket populism som helst, dom kommer ändå aldrig att få makten, aldrig behöva stå till svars för sina luftslott utan reel ekonomi.
Men i Landskrona, tänk på det, kan SD bli tvungna att ta ansvar, för allt. Inte bara snacka dynga. Tror du att dom är mogna den uppgiften, handen på hjärtat?
Och, handen på hjärtat, hur tycker du att SD utnyttjat sina mandat under den här perioden?

Tuesday, April 06, 2010

Familjen Lindgren till exempel

Ibland kan jag plötsligt sätta mej ner eller ställa mej upp. Eller börja cykla, eller börja gå.
Ibland knäcker det till i hjärnan och jag måste stoppa huvudet. Gör jag detta bara för att göra annorlunda, bara för att göra mej till, bara för att vara märkvärdig.
Jag måste svara nej.
Jag tänker på när jag gick en termin på lärarhögskolan i Jönköping. Vi skulle presentera en realistisk barnbok och jag hade med mej Barbro Lindgrens fantastiska Loranga Mazarin och Dartanjang. Jag menade att även om man inte har tigrar i garaget så är själva upplägget realistiskt, med vanliga människor som möjligen drömmer. Det är över tjugo år sen. Men jag håller nog med mej själv ändå.

Jag läste en intervju med Barbros söner, Bröderna Lindgren som gjort två fantastiska barn/vuxenskivor som hela vår familj tycker mycket om, fast på olika plan, antagligen. I intervjun berättade bröderna att så som det är i Loranga Mazarin och Dartanjang. Så var ganska exakt deras uppväxt. Se där.

En annan uppväxt är Niklas Rådströms. Den har han på olika sätt gått igenom grundligt och bra i flera böcker. Den fina Spårvagn på Vintergatan till exempel. Nu gör han det igen, och igen på ett annat sätt en tidigare i En handfull regn som är en mycket bra bok. Jag tycker om känslan att tycka om Niklas Rådström. Vissa av hans böcker har jag haft svårt med. Jag kanske kan säga att det finns en sirlighet, en medvetenhet i stilen som ibland bygger en mindre mur mellan mej och boken. Jag tyckte mycket om Ängel bland skuggor, Månen vet inte och Medan tiden tänker på annat när det begav sej. Vad du vill läste jag aldrig ut.
Gästen, verkar vara en intressant bok som handlar om H C Andersen.
Om jag inte är helt ute och cyklar så skrev Rådström även manus till Maria Larssons eviga ögonblick. En mycket bra film, men ändå, tyckte jag att det fanns någon sorts fernissa, Niklas Rådström kanske.
SD är hbt-vänligt och Hägglund menar att Sossarna är populister och att valet kommer att avgöras vid köksbordet efter bullbaket, medan Reinfeldt ljuger oss fulla med hur bra det kommer att gå för dom ensamstående flerbarnsmammorna som kommer att få flerbarnstillägget nollat genom sänkt socialbidrag när redan välbärgade flerbarnsföräldrar får klirr i kassan

Jag brukar få frågan då och då, i tevesoffor eller i färgglada livsstilsmagasin, vilket är det vackraste ordet? Socialrealism, svarar jag alltid, eller solidaritet.
Så nu är det valår och det talas välartikulerat, från vänster till frikyrko- och brunhöger, om ett verklighetens folk som alla tycks värna så förbannat om.
Som vanartig, oansvarig och oförstående samhällsmedborgare skrev jag bara ner några historier om människor jag känner eller har träffat, i väntrummet på soc, på krogen, i skogen utanför Röstånga, på gatan, på bröllop, på tåget, på stationer och utanför varuhus, i fängelse och på avgiftning. I Skåne, Göteborg, Halland och Danmark. I Portugal, Frankrike och Spanien. Grekland och Kroatien. Dom, vi, finns visst också lite här och där, utanför verkligheten.
En gammal kvinna är död, en fruktansvärd händelse på en parkeringsplats i Landskrona

Jag fick en lusing av en svensk gubbe i Borstahusen när jag var åtta nio år. Jag hade cyklat och drömt, rakt in i hans stillastående bil. Det var en fin bil. Det var en lätt lusing, men jag ramlade av cykeln och kunde ha slagit mej hårt i mitt mjuka huvud.

Igår ordnade Kurdi Kara en manifestation mot våld. Må gudarna se till att puckona håller sina överkokta hjärnor i styr.
Samtliga religiösa samfund gick samman i Sofia Albertina kyrka.

Jag kom med färjan från Danmark. Fick en flaska i huvudet av en tonåring. Jag var kanske tjugotre. Jag kände inte den svenske killen som missade tinningen precis. Hade aldrig pratat med honom. Blodet sprutade, jag kunde ha dött.

En isolerad händelse. En ung man kunde inte kontrollera sin ilska. En man slog en äldre man. En äldre kvinna försökte avbryta misshandeln. Mannen slutade inte slå. Kvinnan föll mot marken. Kvinnan dog senare. Vansinne, kallas det. Sorg, kallas det.

Hämnd hör dom överkokta hjärnorna till.

Att diskutera etnicitet, eller bröla, eller se sin chans att fiska röster, eller att kvasimartyrer ska hitta nya martyrer, hör neanderthalarna till. För det kallas otur. Det kallas vansinne. Det kallas sorg.

Ska vi säga såhär: Alla överviktiga svenska ensamstående män är inte mördare och pedofiler efter Englas tragiska död.

Kan vi inte bara låta det högst olyckliga få vara högst olyckligt. Låta dom sörja som behöver sörja. Och stanna där.