Sunday, October 30, 2016

Södra Malmö

här på gatan vimlar det av skyltar
vinden blåser snett
jag cyklar långsamt genom en dröm
något jag aldrig tycks nå
gatan är full av skum
bil hand tvätt
nittionio spänn
gamla telefoner och mustascher
mot väggarna med kaffemuggar står män
halsband av guld som tynger
minnen av sjuttiotalets tåg
alla som röker
bakverk från orienten
Claes Hylinger och Mulla Nasrudin
en visdom jag inte förstår
jag cyklar långsamt genom mitt gamla liv
jag möter en kille kring tjugo i duffel
han verkar törstig och trött
han är någon jag mött
han är jag tjugofem år yngre
jag cyklar långsamt förbi
alla stulna cyklar jag aldrig glömmer
kvinnor i hucklen köper frukter
fem för tio spänn
jag möter min gammelmormor Anna
hon dog nittonhundrasjuttiotre
hon kunde verkligen brodera
männen med mustascher röker
bensin och orientaliska dofter
jag minns en bok av Oskar Ponnert
skönt att minnet lever än
han skrev om den här gatan
han skrev om något annat
jag tänker på min pappas mormor
när det fortfarande var grus eller stig
långt innan tokiga europa
alla männen som röker
jag dök i kanalen för längesen
alla cyklar som punkterats
jag letade efter en av dem
jag skriver om något annat
om en psalm eller ett snitt ur koranen
jag skriver om något gammalt

Saturday, October 29, 2016

Jag står på toaletten på en kinakrog


Jag är fyrtiosju år gammal. Jag står på toaletten på en kinakrog. Jag blev så hungrig när jag cyklade i vinden. Limhamns bibliotek hade invigning och mina barn ville bara ha godis, mat och hem. Jag ville bara cykla, vinden vid havet, så jag lämnade dem hemma med lunch (och pannkakor tidigare till frukost), och ut i blåsten igen, det var inget svek.
Fyrtiosju år. Jag har gjort saker jag inte är stolt över. Då pratar jag inte om att bryta mot lagen. Det anser jag att man kan göra då och då. Jag pratar om att svika. Jag har blivit sviken. Vissa vet inte när de har svikit mej. Det finns nog många som jag svikit, som jag inte ens känner till. Men det finns några stycken, som jag vet, när jag har varit en groda, som jag gjort illa. Jag hoppas att alla vet att jag alltid försöker vara god. Jag tänker inte stanna länge vid det. Det är sånt som händer. Jag har bett om ursäkt, tror jag, till alla, om någon fortfarande känner sej oförrättad, hör av dej! berätta! jag ber om förlåt.
Jag är fyrtiosju år gammal. Jag känner mej som en pojke. Jag ser ut som jag gör. Något sliten. Livet jag levt har tärt en del. Det liv jag både valt och varit tvungen att leva. Jag är ändå lyckligt lottad. Jag har också haft otur. Jag har fötts med både begåvning och defekt. Men vadå? vad ska man göra? lev med det!




Friday, October 28, 2016

Landskronanostalgi

Just nu spelar några av mina gamla landskronabekanta på en krog i stan. Punkfavoriter och egna låtar. Istället för det gamla tradiga coverdravlet. Jag hade gärna varit där men jag har två barn och en tvättstuga i källaren.
Så kul vi hade på det sena 80-talet och tidiga 90-talet. I replokalerna på Alléskolan. På Akropolis, Jockes och Tycho (Mon Ami), och Latino och alla andra halvskumma ställen.
Ibland kollar jag på Youtube efter band från Landskrona. Rattlesnakes dyker upp en del. Ibland åkte vi till Carlssons i Lund när de spelade där. Och Bramleys och Skalatones, härliga tider.
Jag bor i Malmö nu. Ibland saknar jag verkligen Landskrona. Den ofta utskällda staden. Jag saknar kreativiteten som fanns på så många ställen, människor som kunde vara destruktiva (som jag då och då) men som alltid var skapande, som skrev låtar, spelade rugby, gjorde teater, ordnade fester med uppträdanden, tatueringar, hejade på BoIS, var politiska. Attityden: "Säg inte till mej vad jag ska göra, jag gör min grej!"
Ja, jag önskar att jag vore där ikväll, med Stolle, Micke, Jazzaren, Pågen, Pisa och alla de andra. Kör hårt!

Hoogans Hjältar
Rattlesnakes

Thursday, October 27, 2016

Simning och Buster

De senaste veckorna har jag simmat fyra gånger i veckan igen, Hyllie, Kockum Fritid i Malmö och Mörbybadet när jag är i Stockholm. Det är härligt. Och nu när det blåser mindre är hösten nästan vår. Det är skönare att cykla då. När jag är på Hylliebadet betalar jag alltid trettio spänn extra för relaxavdelningen med de dåliga omklädningsrummen. När jag går förbi de olika varma och kalla smbassängerna och torrbastu och ångbastu längtar jag så efter att ha simmat klart. Just då vill jag inte simma. Men det ändrar sej, efter de åtta första längderna kickar välbefinnandet in. Det brukar bli 64 längder, 1600 meter, ibland ner, någon gång bättre. När jag simmar i femtiometersbanorna räknar jag ändå 25-längder. Jag räknar och har ofta bestämt i förväg vad jag ska tänka på, något jag skriver t ex. Den senaste tiden har det varit mycket om diktsamlingen och om Orsa som jag ska till två gånger i början av -17. Sen rakar jag mej på toaletten. Sen går jag upp till relaxavdelningen. Min flickvän vill inte att jag läser Buster offentligt när jag är med henne. Men nu har jag varit i en Busterperiod och måste veta hur det går för Åshöjden och IFK Trumslagaren och de som spelar rugby, läser på tåget och i den varma relaxbassängen, sen doppar jag mej kallt, sen utomhusbubbel och torrbastu och ångbastu, ibland i den kalla igen, och sen avslutar jag i den varma. Det kan ta en timme. Efteråt är jag avslappnad och känner mej duktig.


Sunday, October 23, 2016

jag letar efter halsband - släppfester


Sjunde december blir det Poeten på hörnet, Malmö. 19.00. Petra Mölstad läser dikter och L.T. Fisk spelar och sjunger.
Åttonde december blir det Pumphuset i Borstahusen, Landskrona (eventuellt någon gästartist). 19.00.
Prat om boken, uppläsning. Billiga böcker mot kontant betalning.
Alla är välkomna!

jag letar efter halsband

jag letar efter halsband
som jag hade en gång
flyktingar försöker flyta på luftmadrasser
hela havet gungar
vågorna kring min kropp
alla sjunger samma sång
helikoptern väntar på att störta
att leta efter halsband
som jag hade en gång
det var kanske inte enklare då
att åka pendeltåg
helikoptrar dunkade i marken
det är andra fåglar nu
flyktingar försöker flyta på luftmadrasser
alla går att byta ut
men de sjunger samma sång
om en man på en bänk vid ett hav
så ensam han ser ut
försöker dyka efter halsband
helikoptrarna spanar efter död
en stilla man i en grav
jag letar efter halsband
som jag hade en gång
jag flyter under havet
stenarna och tång
dånet är en annorlunda sång


Skiss från Le Grande Motte

vi lyssnar på de sorgsna sångerna
hon flyger mellan verserna
jag har två döttrar någon annanstans
jag försöker se dem genom vågorna
vi cyklar i motvind
hela salta havet till höger
som ett svar på frågorna
vi äter glass
hon flyger mellan verserna
hon flyger runt med svaren
medvind tillbaka
en man på en rullande maskin
hela salta havet
vi dyker i vågorna
simmar upp och ner
en ensam man i varma kläder
hans mamma har just dött
livet han aldrig fick
vi äter glass
vi lyssnar på de sorgsna sångerna
jag älskar och är rädd för vågorna
vad de kan göra mot mina barn
vi cyklar slalom mellan turister
den sovjetiska stan
alla raka gator
det blåser friskt från havet
vi äter vegetariskt eller fisk
vi bor i en trång trappa
jag saknar mina döttrar
hon saknar sitt barn
vi älskar att vara två
här finns inga tiggare
vi äter middag i sängen
vi lyssnar på de sorgsna sångerna
vi tittar på Asterix och Tintin
vi rör varandras lår
sen franska chansons
hon flyger mellan verserna
förklarar det jag inte förstår
jag är rädd för flygplanen
att ramla i ingenting
hon håller min hand
nedanför spränger vågorna
jag saknar mina döttrar
de badar i en annan värld
jag känner hur de flyter
jag blundar när de dyker

Nu är det dags att skriva klart romanen

Nu är diktsamlingen i princip klar.
En sista korrläsning bara.
Nu hade jag tänkt ta tag i novellerna på allvar.
Så går jag igenom min gamla dator.
Så läser jag om det halvfärdiga romanmanuset som jag lagt på vänt.
Så ser jag hur långt jag kommit.
Så märker jag att historien håller.
Att den glider fram.
Att den inte är för simpel.
Det är ju för fan bra!
Skriva lite mer i slutet bara, lite trixande och fixande.
Hårt arbete.
Så nu ger jag den tre månader tillsammans med Paul Simon och Nick Cave.
Räcker inte det, så får den sova igen.
Men förr eller senare ska den ut, helst förr.
Jag måste leverera, annars är jag bara skräp.
Sent -17 eller tidigt -18.
Jag bestämmer det nu.
Åh, hjärta!
(boka nu preliminärt in sjunde och åttonde december för släppfester i Landskrona och Malmö för jag letar efter halsband, det blir en fin bok, jag återkommer mer exakt snart)


Saturday, October 15, 2016

Dikter

Vissa dikter kommer som ett snabbt skott. Oftast är det något jag tänkt på länge. Det är en process. Men sen kommer de som ett skott. Det är bara att skriva ner.
Det är lättare att skriva dikter än prosa.
Det krävs trots allt inte lika mycket tänkande. Inte samma planering. Inte att allt måste hålla ihop. Eller är jag bara en dålig poet. Men för mej går det i alla fall snabbare med dikter. Även om det tar ett år.
Och det är ett jävla meck med redigerandet. Vad är för mycket? Vad är för lite?
Jag är väl en prosaförfattare, tror jag. Det är där jag anser mej vilja vara. Men aldrig för enkel. Jag mår verkligen illa när jag märker att jag skriver för enkelt. Det är inte snobbism. Det är något annat. Jag vill vara detektiv. Nej. Men jag vill att min läsare ska vara detektiv.
Nu har jag skrivit en diktsamling. Och jag kommer att skriva en till. Jag har alltid hållit poeter högre än det jag är. Och jag tror inte att jag kommer in i finrummet nu. Men jag har skrivit det jag ville skriva. Och jag har skrivit det bra. Jag gör det i första hand för min skull. Jag kan inte skriva och tänka vad någon annan ska tycka. Det får mesarna (och de pengakåta) göra.


Nobelpriset

Jag har alltid varit tämligen ointresserad av Nobelpriset i litteratur. Precis som jag är ganska ointresserad av Bokmässan. Litteratur för mej är något nära och intimt som jag inte behöver dela med andra. Men, visst, jag tycker om att diskutera litteratur och jag vill gärna få och ge tips. Jag vill sprida litteratur. Jag vill att människor ska läsa det jag skriver. Men det viktigaste är mina egna upplevelser, mina egna världar som skapas av att läsa och skriva litteratur, alla bilderna jag ser.
Böcker och musik är så oerhört viktigt i mitt liv.
Jag har älskat Bob Dylan sen jag var en pojke. Jag tycker att det är kul att han får Nobelpriset. Om det är rätt eller ej är en löjlig fråga. Jag tycker att det är kul att det stormar en smula. Jag tycker att Svenska Akademien är coola och jag tror inte för en sekund att det handlar om populism.
Jag kan tycka att det är synd att sådana som Philip Roth eller Cormac McCarthy aldrig komer att få priset. Eller Joyce Carol Oates. Vad nu ett pris skulle betyda för dem, som redan är så hyllade. Pris och stipendier är viktiga när man suger på ramarna, när man redan är rik, är det bara fåfänga. Som sagt, jag tycker att man överskattar pris. En författare är nog mest glad över alla de läsare som fått avgörande stunder i livet av läsandet av deras böcker.
Lyrik är sångbar poesi, med ackompanjemang.
För mej personligen har Lou Reed och Leonard Cohen betytt mer än Bob. Men det är möjligt att jag ändå tycker att Bob är bäst (den så kallade Royal Albert Hall-konserten, Judasincidenten, när de spelar Like a rolling stone fucking loud, är det bästa någonsin).

Friday, October 14, 2016

Såhär ligger landet

Nu håller vi på med omslag. Det är något jag är dålig på. Det är Malin som gör det. Jag tycker alla idéer är bra, nästan. Jag är otålig. Jag är kass på den långsamma processen, byten av typsnitt, dämpa färger, allt sånt. Men det blir nog bra. Det finns en del fina förslag som passar in i dikternas stämning. Jag tänker mest på de raderna som jag vet att jag måste stryka. Det blir några stycken. Det är svårt och roligt.

Tuesday, October 11, 2016

pular med baksidetext och flikar, snart tryck

flik (+foto)
Jonas Bergh är född 1969 i Landskrona. Bor i Limhamn, Malmö. Jag letar efter halsband är hans femtonde bok och första renodlade diktsamling.

baksida

jag letar efter halsband är berättande dikter från Landskrona igår. från Malmö idag. om att bada. om kärlek. om flyktingar som hänger under lastbilar. om en man som ska vara vuxen. om barn och föräldrar. om studsmattor. om missbruk. om lyckan i att köpa kulglass. en begravning. om flyktingar på luftmadrasser. om kärlek.

flik
PRESSRÖSTER:

”Det är då trollkarlen Bergh ger oss porträtt som handlar om bra mycket mer.” NST

”Det är stort. Det är övertygande. Det är förbannat starkt.” Helsingborgs Dagblad

”Och Karola och Sonny är värda en sång så fin som den här. Jag hör den långt efter att jag slutat läsa. ” Sydsvenskan

”Bergh vill bara berätta som det är, långt där nere i folkdjupet. Och det gör han, med trovärdighet, tonträff och integritet” Smålandsposten

”Det är oerhört skickligt gjort.” Dagens bok

”Trots allvaret och den konkreta svärtan, är detta en charmig roman.” Östgöta Correspondenten

”Jonas Bergh är en förnyare och traditionsbevarare som lyckas kombinera socialt patos med litterär estetik.” Kvällsposten


Det blir en ganska liten och exklusiv upplaga, så vill du vara säker på ditt ex: beställ nu, här eller via mejl, jb23@spray.se. Man kan också kontakta Bokförlaget Megafon eller komma på någon av släppfesterna i Landskrona och Malmö. Det blir väl någon signering hos bokhandlarna också. Boken beräknas komma i skarven nov/dec.


Monday, October 10, 2016

yxan i ryggen

du cyklar genom de trötta dagarna
du skivar korv till din dotter
du cyklar med värken i ryggen
du väntar på sushi
svanarna tar över vägarna
de går så långsamt
men vi vill inte köra över dem
vi klarar inte det
minns du skattkartan i skogen
minns du myggen
minns du historien om yxan i ryggen
rakt genom tältduken
det älskande paret som dog sen

du går genom de trötta dagarna
det har börjat blåsa igen
du cyklar i motvind
det är nu som hösten kommer
det är nu det varma försvinner
det faller regn i bubbelpoolen
minns du fisken vi aldrig fångade
vi och våra maskar på kroken
vi och våra metspön
det var innan regnet och solen
det var innan yxan i ryggen
det var alldeles nära sjön
precis intill tryggheten




Saturday, October 08, 2016

Vad är frihet

Jag har privilegiet att få säga vad jag tycker. Jag har fått en del hotfulla telefonsamtal, en del hatfyllda mejl. Några hårda knuffar på krogen. En del skit i kommentarerna på den här bloggen under åren. Men egentligen ingenting. Men jag är ju en ganska obetydlig antifascist. Jag tänker på de andra i Sverige, som visar ett större mod på större estrader, för större publik. Jag tänker på alla de redan mördade. Och sen kan jag sitta vid ett festbord, bredvid mej sitter en stolt sd-anhängare som kring kaffet och avecen börjar prata om att hänga upp Gudrun Schyman i blygdläpparna. "SD säger sanningen, när vi kommer till makten ska det bli ordning och reda!" Detta händer, alltså, tänker jag och det är som att vara i en seietidningsactionfilm. Och jag kan uttala mitt motstånd och förakt. Hur länge till, undrar jag, när vanligt folk vägrar förstå innebörden av sina ord och icketänkande. Om du inte agerar, kommer de att ta över, och först då kommer du att märka, hur fel du hade när du ville att någon skulle röra om i grytan för att din extrabil fick böter, din frihet inskränks. Du får bara ha kvar tystnad och rädsla. Återigen: ta er i akt, läs Tony Samuelsson, Jag var en arier och Kafkapaviljongen. Ta er lite tid att fatta och bli mer vidsynta.


Vansinnet ökar bland verklighetens folk

SD-toppen Anna Hagwall luftar sin dumhet under de sista motionsdagarna. Kräver att presstödet slopas för att minska Bonniers makt, hävdar att de äger 80% av Sveriges tidningar. Det är inte sant. De får dessutom inget presstöd. Det kan hon till och med hålla med om. Men det skiter hon i. Så jobbar de, sprider lögner som sanningar. Den typen av propaganda mot judar känner vi igen. Det är som en fb-tråd jag följde för några månader sen. En länk till en satirsida, en påhittad historia om flyktingvälfärd. En SD-man blev helt skogstokig, inlägg efter inlägg om en kula i nacken och liknande. Gång på gång skrev människor: "Det är satir, det är påhittat, det är inte sant." "Det skiter jag i, det är för jävligt ändå!" Man väljer att se den osanna sanning som passar ens behov, fakta är överskattat och snobbigt elitistiskt. Vansinnet ökar bland verklighetens folk.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article23662227.ab
http://www.expressen.se/kultur/kulturpolitiken-visar-sds-bruna-bojelser/

Friday, October 07, 2016

Lite snabbt i viss affekt

Fyra SD-genier har skrivit en motion som handlar om den vördnad man ska visa för den kunskap (enbart fysiska böcker) biblioteken huserar, även om inte alla har den arkitektoniska storhet som Stockholms stadsbibliotek som är ett "antikt tempel, ett tempel för böcker och kunskap". Men, säger SD-smartingarna, på vissa bibliotek har de varit "oroligheter". Så vad göra då, jo, förbjuda utländska medborgare på biblioteken: "De svenska biblioteken är en verksamhet som är finansierad av svenska folket, och bör primärt rikta sig mot svenska medborgare."
Som om det inte finns svenska medborgare som riktar sin blick utåt. (Till skillnad från de fyra motionärerna har jag gått på bibblan sen jag var barn, går där nästan dagligen, sett hur människor av olika slag möts, vissa läser tidningar, spelar schack, någon sover, andra lånar plattor, andra studerar, andra bara andas och tittar på böcker, läser ur en här och en där, samtalar med en bibliotekarie, åh, finns den på originalspråk, spännande! idag samtalar människor, diskuterar, lär av varandra, säger aha! idag spelar några spel, barn som leker bland böcker och tavlor, fotoutställningar från en annan del av världen, ett levande kulturrum och bildningsrum för alla.)
Man bör inte heller hålla på att ta in material på en massa ickesvenska språk (engelska? danska? tyska? eller enbart arabiska?), förutom nationella minoritetsspråk. 
För övrigt tycker de fyra att man inte ska falla för samtidens tillfälliga nycker och trender (vadå, datorer? e-böcker?).
Tanken om ett nationellt lånekort är förvisso bra (om än inte sd:s idé, kanske därför, själv har jag fem olika lånekort, ett hade varit bra), men det finns en sådan tydlig dold kontrollerande, exkluderande agenda i de fyras ton. Sådan är ju, nu som då, fascismen.
Själv anser jag att bibliotekarierna bör ha en enhetlig uniform, något åt folkdräktshållet. 



Saturday, October 01, 2016

Okej oktober

Vi kör väl oktober också då. Jag har lovat två som heter Anna att bada även denna månad. Utan bastu, givetvis. Så det får bli på det viset. Det verkar bli en vacker lördag. Jag skriver novell om en mjukporrskådis. Och min gamla telefon har bestämt sej för att kunna bli laddad igen. Jag trodde att jag mist den. Jag sitter ju här ovanför största gatan i Limhamn. Väntar på att göra pannkakor. Jag är djupt oroad över klimatkrisen men kan inte låta bli att glädjas åt ännu en sensommardag. Annars simmar jag mindre och mindre på Kockum Fritid, hänger i Hyllie (eller Mörbybadet när jag är i Stockholm), simmar först ca 1600 meter och relaxar sen i en timme. Läser i det varma badet, doppar mej i det kalla, sen blir det som strålar i kroppen när jag lägger mej i det varma igen. Sen bubbel ute och aktar testiklarna, ångbastu, torrbastu. Jag måste simma först. Relaxen är belöningen. Jag längtar så dit när jag går ner till bassängen. Men idag gäller det att bada i Öresund. Jag simmar inte på badhus under helgen, jag har inget emot barn men jag vill ha lugn. Det finns en fördel med att vara sin egen chef. Jag kan välja vilka tider jag simmar. Sen får jag jobba på nätterna. Eller vinna på tipset.