Saturday, January 30, 2010

Res takbjälken högt, timmermän

Det finns ungefär hundra kvinnor i Sverige som bär burka eller niqab. Hur många av dom som är konverterade svenska kvinnor är oklart. Att det diskuteras, att det används som en atombomb i skräckpropagandan mot muslimer är skrattretande. Det enda som är värt att diskuteras är hur människorna som för upp det på agendan är funtade.

Anna Anka är en frisk fläkt från en rutten källare. Hon berättar i en intervju att hon sagt till Paul Anka: Det är jag som har byggt upp dej.
Diana och texten till My way skrevs väl närapå innan hon föddes.
Paul är arketypen för en föredetting, men han har ju vad han har gjort.
Anna Anka är en smart idiot i fas med tiden.

Stieg Larsson. Tomas Ledin. Några helt okej deckare som är tämligen dålig litteratur. Alla ingredienser för en storsäljare. Det är inte svårare än så. Vad finns det mer att diskutera. Mer än pengarna och att han inte kan försvara sej, förstås. För mer information: Läs Malte Persson i Kvällsposten eller Expressen idag, lördag.

Kvp/Expressen är mycket restriktiva när det gäller att publicera misstänkta människors identitet, säger dom. Vad det gäller den misstänkte före detta polischefen råder det, som ganska ofta, annat ljud i skällan. I detta specifika fall, grova sexbrott, väger allmänintresset tyngre än den enskilda personen.
Vilket allmänintresse?
Om han är oskyldig, vad gör Expressen då?

Apropå Danmark och den mer rakryggade (mer diskutabla) pressetiken där så undrar jag vad Leif Panduros Skit i traditionerna hade varit utan J D Salinger, kärleksfullt och solkigt.

Vill man veta mer om Räddaren i nöden som skånsk tidningsläsare kan man ju alltid läsa vad Amanda Svensson i Sydsvenskan inte bryr sej om men ändå måste försöka få till eftersom en ung kvinna tydligen måste tycka till om inbillad manlig litteratur på denna tidnings kultursida som är så rädd så rädd, så bildad så bildad, stundtals. Så nyfiken så nyfiken? För säkerhets skull plussar Torbjörn Forslid på i sin önskan om kvinnliga genier. Kärleksfullt och solkigt.

Wednesday, January 27, 2010

Så kunde den här förbannade vintern bli ännu tristare ändå


Fredrik Ekelund lämnar sällan Malmö i romanform. Kristian Lundberg skriver in Malmö i litteraturen i både prosan och poesin. Och Ulf Lundells Stockholm. Hjalmar Söderbergs Stockholm. Slas Stockholm, och stugan och Europa. Claes Hylinger och hans eviga Göteborg, med utflykter till Paris och London, Finland. Kjell Westös Helsingfors.

Jag är en våt fläck som långsamt rinner.
Jonas Bergh har svårt att frigöra sej från Landskrona. Kan det heta i recensioner.
Han är en dålig stilist, han är en dålig författare. Står det inte.
Jag har svårt att frigöra mej från Landskrona. Står det, bland annat.
Är det ett problem?
Varför är det inte ett problem hos andra?

Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in utspelar sej till stor del i Malmö.
En sång för Sonny och Karola utspelar sej till stor del i Vollsjö.
Så enkelt i solen rör sej mycket lite i Landskrona.
Jag kan lova att det blir som i filmerna du älskar nämner över huvudtaget inte Landskrona.
Inte för att jag behöver förklara eller försvara mej. Jag skriver som jag vill.

Är Stig Larsson en symbol för manliga kulturutövare, så kallade genier? Jag vet inte, jag är inget geni.
Har någon läst Åsa Beckmans recension? Har någon diskuterat den? Var det en kvalitativ recension? Får man diskutera recensenter?
Jag har fått några negativa, korta recensioner skrivna av kvinnor med makt, innehållande uppenbara felaktigheter och märkligheter.
Jag känner inte igen mej i flera kulturdebatter. Finns det inga vanliga människor?

Jag undrar om Niklas och Johan Orrenius är bröder eller annan släkt. Eller om det är en slump att dom båda är bra och, tydligt men ändå osynligt men ändå inte, personliga journalister.

Tuesday, January 26, 2010

Vargspår på isen

Det var en mild vinter 1998. Jag hade bruna manchesterbyxor och en brungrön manchesterkavaj med lappar på ärmarna, en brunbeige lammullströja. Jag hade debuterat som författare med Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Jag var i Lund en del, satt på Ariman och drack öl, gjorde en intervju på Ariman, gjorde en uppläsning på Ariman. Ibland hade jag svart kavaj. Jag hade även en duffel.

Jag var ute på isen innan, sydväst om Sibbarps kallbadhus är det bara flak längst in. Där vi brukar bada ligger isen alldeles spegelblank och hal. Och ensam. Några svanar längst ut bara och jag var så orolig för fastfrusenhet, sen sprang dom och flög som svanar gör.

Då, 1998, hade jag haft några års kontakt med Bonniers om ett manuskript som jag trodde mer om än dom, skulle det visa sej. Det var då GME-Förlag kom in i bilden och gav ut min första bok.
Nu, 2010, när vissa av novellerna varit mer eller mindre klara i två år. Nu, när jag har bråttom att få ut novellerna för att kunna syssla med något annat. Min roman. Nu, kommer GME-Förlag in i bilden igen, det känns bra. Ett snabbt och enkelt sätt att jobba när allting ändå är klart, varför då vänta ett år eller så med utgivning.

Johanna sa om isen, om hela utseendet vid havet i Sibbarp, att det liknade Aveiro i norra Portugal, när vi gick på sanden vid den gigantiska fyren.
Jag kanske tar skridskorna innan jag ska hämta flickorna, om jag har hunnit jobba klart med det jag ska jobba klart med. Jag kanske susar fram som en klumpigare svan över isen, speglar mej i den.

Monday, January 25, 2010

Åkare Lundgren

Snön gnistrar i solen över isen när jag cyklar till Kockum Fritid och det är måndagmorgon och barnen är lite snuviga men är i skolan och på dagis och jag hostar fortfarande lite slem men om jag ska vänta tills jag slutar har jag inget annat i livet än väntan och jag är inte intresserad av väntan.

Snön gnistrade i solen över åkrarna eller heden och jag hade en trevlig stund på Österlens folkhögskola och när jag väntade på tåget i Tomelilla var det lördag och Glada Gladan hade en gitarr från Vispråmen Storken och både Woody och Arlo Guthrie hade spelat på den och Glada Gladan var en liten krog och bostad för två vuxna och två barn och snart till salu till överkomligt pris men Tomelilla.

Damerna som ska ha vattengympa kommer en halvtimme för tidigt och jag simmar tusen meter på tjugofem minuter men dom börjar sitt kafferep i bassängen och står i vägen redan när det är tio minuter kvar till avspark och jag förstår inte att man inte kan tänka på andra eller åtminstone reagera när någon simmar slalom i en simbassäng med klara regler för hur det ska gå till och jag får nöja mej med sexhundra meter och ett stärkande bastubad och röd i ansiktet av värmen och röd i ansiktet av kylan och snart blir man väl röd i ansiktet av solen som skiner så förbannat.

Tuesday, January 19, 2010

Så kall efter att ha frusit så länge

Någon parkerade snett på gårdsplanen som inte hunnit bli lerig än. Någon skyndade sej ut i överrock, en man med en cigarett.
”Kungsgran … håller den över dan.”
”Hur då?”
"Ja ...”, sa han och tittade ut över granarna, en ny skog utan rötter, tittade sej omkring och verkade räkna, ”rätt bra omsättning, va? Man tycker först att granarna ska köpas på torget, va, men jävla bra här vid infarten, så har man bilen ju, håller den till ikväll.
”Hur då?”
”Ja, jag är väl hemma vid sju, åtta kanske …”, sa han och tände en cigarett till, bjöd på en. Petri tänkte vafan, varför inte. ”I bagageluckan, över dan bara?”
”Jodå.”
”Bra, du, vad har du för nummer?”
”Hur så?”
”Va, nä, jag gör ett massmess, va, mina kunder, kollegor, sånt va? Att här finns det bra granar, slipper man skiten i centrum, du vet, vi bor ju ändå i Bjärred, Lomma, va?”
”Jo, visst”, sa Petri, ”men vad ska du med numret till, dom kan ju komma hit bara?”
”Jo, men om dom har möten och sånt, om dom ska komma ikväll. Du har ... vad har du, sjutton kungsgranar. Kungsgranar, du vet … så dom kan lägga undan.”
”Visst”, sa Petri och gav honom numret.
”Nä, fan, nu måste jag ila. Femhundra då?”
”Fyra ...”
”Fem”, sa han och tittade lite extra länge, ”bra granar detta.”
Vad menar jag/han/du?

Trängseln mellan åtta och fem. Oh, jag hänger bakom skyddsrumsdörrarna där jag inte spelar mespop. Svinar runt i Bangkok. Flyger jumbojet. Bungalows. Fy på dej sosse för du luktar skit. Och bilarna brinner och stenarna kastas.
Det är för enkelt i stundtals onyanserad socialrealism.
Jag skulle tycka att det vore intressant att ta en krogrunda en tidig kväll vid Stureplan.


Och Love Antell förstår den som tar sitt liv i religionens namn, för Love vill själv hellre vara blind än utan dej. Där tycker jag nog att vi borde prata lite mer, lite tyngre, lite djupare.
Det haltar i Florence Valentins socialrealism.
Eller är jag bara gammal och cynisk?
Eller är bara Love lite för enkel?
Han skriver bra låtar och jag tycker verkligen om Florence Valentin. Därför är jag också kritisk.
Jag skulle bli galen om någon nära mej köpte mej förutsättningslöst. Ett evigt nickande gör ont.
Jag är lika full av skit som alla andra. Nä.
Jag är bättre än alla andra. På något.

Monday, January 18, 2010

Riktiga människor

Stefan Sundström har (med hjälp av Cornelis) skrivit och sjungit en sång som heter Häst utan tyglar. Den kan han sjunga. Den kan jag lyssna på. Mycket mer behöver jag inte göra.

Häst utan tyglar har samma melodi som en annan av Stefans låtar från plattan Vitabergspredikan. Men det var ju längesen. Det är bara vi gamla uvar som minns det.

Jag snor från mej själv ibland i den nya boken, novellsamlingen.
Det är bara puckon som inte snor från sej själv.

Paul Simon och Art Garfunkel har aldrig snott sej själva. Bara återuppfunnit.

Det bubblar visst alldeles för lite för att du ska kunna känna. Dej. Vadå? Hemma?

Det finns till slut bara ett sätt att definiera bra. På riktigt. Det ska rinna hårt och enkelt och nödvändigt ur dej.

Rock? Hall of fame tjugofem år.
Pellejönsar som Bono, Fergie, Jeff Beck, Ozzy. En halvhygglig Sprinsgsteen och Fogerty.
Så kom Simon och Garfunkel. Sammetskavaj. Art med ena handen i jeansfickan. Ingen hawaiiskjorta men nästan. Dom bevisade vad dom behövde med sina sånger och sjungande. Inget var bättre 2009.

Jag lyssnar på en sluddrande Alf Robertson. Bättre än mycket annat. Nä. Intressantare. Nä. Jag vill, men vet inte om jag kan.

Jag håller socialrealismens fana högt. Tro inget annat.

I Köpenhamn lägger man ner den äldsta porrbutiken. Fyrtiofem år. Finanskrisen inskränker.

0,15 procent av Danmarks kvinnliga muslimer vill bära burka eller niqab, dom flesta är "riktiga" danskor som konverterat. Det har kostat danska skattebetalare många miljoner att få veta detta. Förbud förbud förbud. Gastar man fortfarande längst nere i den av två regndroppar plaskvåta fingerborgen från Legoland. Som är förbluffande äckligt rymlig.

Friday, January 15, 2010

Sten-Åke Cederhök

Jag såg dokumentären om Carl-Ivar Nilsson. Den var bra, kanske mycket bra.
Jag såg inte riktigt hela Ebbe - The movie. Det jag såg var bra, mycket intressant.
Det var min tid, åttiotalet. Kanske inte min bästa tid, men min tid.
Jag vet inte vad det är du längtar tillbaka till. Carl-Ivar och Ebbe var bögar. Att smussla, att smutskastas. Att vara en apknullare med AIDS. Hiv är hanterbart på ett helt annat sätt idag. Då var det en pest och skrämde och dödade som Kalla kriget. Det flög bomber överallt.
Jag minns att mormor ringde tidigt på morgonen och berättade att Palme var död.
Jag minns ungmoderaterna som hurrade på samma hotell i Alperna som en av Palmes söner bodde på när han nåddes av meddelandet om faderns död.
Det var klipparnas tid på ett helt annat sätt än idag. Det var så nytt och ofarligt livsfarligt.
Och utvecklingen går framåt, idag skrattar vi när vi trampar över liken. Skyller på verkligheten.
Jag minns exakt var jag var när jag fick beskedet om Sten-Åke Cederhöks bortgång. Jag satt med ett plåster på min orakade hals, ett plåster jag hade kunnat ta av mej några dagar tidigare. Men jag var tjugo år, skrev prosadikter och rocklyrik. Jag satt på Akropolis övervåning i Landskrona och läste Kvällsposten och drack öl. Jag var i sanning tjugo år.

Wednesday, January 13, 2010

Nytt Spännande Fräckt Nyfiket Kunnigt

Lotta Bromé verkar ha en nyfiken redaktion som kommit på den nyskapande tanken att ha en bokklubb i radioprogrammet som går efter ett på vardagar i P4. Spännande spännande. Och vad får vi för något i godispåsen denna månad? Jo, en alldeles ny pinfärsk okänd bok som tydligen är skriven efter en filmförlaga. Snabba Cash heter den. Den för mej helt okände författaren heter Jens Lapidus.
Det verkar vara en måsteläsa-bok.
Lotta Bromé hade en litterärt kunnig bisittare som berättade lite om boken, förklarade att den innehöll en del hårda och svåra ord, så kallad slang, men man skulle inte avskräckas som läsare för det. Läsäventyret skulle vara mödan värd med råge.
Jag tycker att det är kul att public service-radio lyfter fram nya pinfärska okända författarskap som annars inte synliggörs, modigt att inte bara valsa runt med gammal skåpmat som alla redan känner till. Heder åt Lotta Bromé och hennes fräcka redaktion. Mer sånt, tack!

Monday, January 11, 2010

Har någon en åsikt, en önskning (rådgivande omröstning)

Valet och kvalet.
Den faller kanske utanför ramen. Egentligen en av tre fristående delar i deckaren Mord.
Ska jag ta med deckarnovellen Mord på Möllevången i novellsamlingen eller ska jag spara den till en renodlad deckarbok som jag kanske aldrig ger ut?
Det var inte så kul att skriva deckare som det tedde sej i början, min säregna musikalitet kräver andra instrument i längden.
Typiskt norskt

Jag cyklade från Borstahusen till Weibulls i februari 1984. OS i Sarajevo. Slas har skrivit om det. Han frös väl och var förbannad och en smula nostalgisk över ett tidigare järnvägsbygge. Ungdomar från stora delar av världen som förbrödades och försystrades i jobbet för fred och skolgång, och järnvägar att köra tågen på.

Peter Northug är visst en smula paria i det präktiga svenska längdåkningslägret. Nä, det ska inte kaxas. När Northug storledde Tour de ski pratade han om dom svåraste konkurrenterna. Det fick bli Bauer och några till. Men inga svenskar? Nä, dom kommer inte att ha med segern att göra. Folkstorm i ett vattenglas. Rekordmånga ilskna mejl till Expressens skidkrönikör.
Jojo, han kan ju snacka, sa Hellner.
Hellner överträffade senare sej själv och blev storslagen fyra. Richardsson gjorde också succé som åtta. Men i närheten av seger var dom inte. Inte Northug heller, skulle det visa sej. Han blev tvåa. Bauer vann.

Svenska idrottare är ofta extremt tråkiga. Det har dom gemensamt med flera andra nationer. Men jag undrar om inte svenskarna är bland dom allra träigaste.
Den där Northug verkar vara en rolig prick. Och leder världscupen.
Jag hoppas han får en knäpp på näsan av Richardsson och Hellner, och den där Emil Jönsson.
Jag hoppas att vi slipper se magplask och sämst när det gäller.

Jag cyklade till Weibulls 1984. Prao. Jag sorterade fakturor och den gamle boisaren Boris var ledig, jag satt på hans kontor och lyssnade när Wassberg och Gunde härjade i spåren.
Någon gång gick jag genom en hemlig dörr, uppför en trappa, in i ett samanträdesrum med teve. Där smög jag och undrar om det var Tomas Gustavssons OS då också. -88 minns jag, när han vann dubbelt, men knäppte han inte norrmännen på näsan -84 också. Sånt kan man kolla upp, men jag har inte tid. Jag ska ut och stavgå.

Thursday, January 07, 2010

Över spåren flyter bron, klapprar tofflorna

Dom som växer upp idag. Mina barn. Vad ser dom i den där kulan som inte vet ett skit egentligen. Elsa som äter ett äpple och vill spela 31 och 31.

När jag var 31. När jag var 13. Jag har aldrig tänkt på hur framtidsutsikterna ser ut. Jag har aldrig varit ute efter en karriär. Rättare: Jag har aldrig anpassat mina önskningar om framtiden efter prognoser.

Över järnvägen stapplade man sej upp och man var där och man var ovanför och vinden var inte kallare, bara friskare och tog sej liksom längre bort och varmare och skönare.

Dom som är arton idag, eller nitton eller tjugo.
Jag hoppade av lumpen efter några timmar.
Jag hoppade av lärarhögskolan.
Jag hoppade fram och tillbaka mellan olika univeristetskurser, filosofi och litteratur.
Jag hittade hem på folkhögskolorna, till viss del.

Man kunde kliva över varannat trappsteg och studsa vidare ut i parken där fontänen blev en regnbåge och det var ingen som knuffades eller trängdes, lika många skinande grytor åt alla.

Och dom som blev hyfsat vuxna på femtiotalet. Dom som kanske strävade på ett annat sätt. Långt innan den postmoderna tiden. Dom är min generations föräldrar nu. Senjobbare eller pensionärer. Man skulle jobba. Man skulle gärna stanna på samma jobb hela arbetslivet. Den tryggheten. Dom möjligheterna. Den ... tristessen?

Du kan hoppa runt idag. Byta jobb. Byta land. Inget är tabu. Du kan göra ingenting i femton år. Den ... friheten?

Du kan sitta och räkna och märka att kopparmynten ärgar och du kan bli argare och argare och du glömmer att det ska putsas och fejas och allt ska skina klart igen.

Från högstadieloven och framåt. Jag hoppade runt bland jobben. Rörläggarlärling, byggnadsarbetardito. Och efter studenten städade jag här och där. En kort sejour i mattaffärens lager. Och alla lärarvicken, sen började jag jobba med utvecklingsstörda barn i flera år. Jag hade ingen utbildning.
Och idag då. Idag har man sällan vikarie. Man löser det internt.

Och som vi hoppade runt bland lägenheterna i Landskrona och Malmö. Det var väl bara i Lund som det var likadant då som nu.

Vi kan inte inte likställa tiderna.
Då kan vi inte likställa människorna.
Vi kan bara söka kunskap och förståelse. Innan vi uttalar oss. Innan vi säger: På min tid var det bättre. Dagens ungdom vill ju inte/kan ju inte/har ju ingen moral ...

Vem har rätt att kasta sten på det nya eller det mossiga. Vad är vad. Vem sitter inte i ett glashus.

Det jag minns tydligast är hur soligt det var, fåglarna som kvittrade, allt som flög runt i mitt huvud. Konditoriet som var öppet. När jag körde in i den stillastående bilen där en farbror satt. Han flög på sitt sätt, ut genom dörren och drog mej i örat. Jag var kanske åtta.

Vuxna män ska inte ha rätt att spöa barn. Oavsett hur otrevliga barnen är. Oavsett hur fint sopade minigolfbanorna är.

Monday, January 04, 2010

Rönneberga 1979

Där flyr kaninerna. En ko rymde en gång, fastnade i den våta leran, den tunga leran i märgelgraven, råmade och råmade och sjönk och sjönk, råmade som bubblor och drunknade.
Pange springer inte. Det är tusentals meter till havet bort och ner mot väster.
“Vafan var det”, hör han Tim skrika bland hög blommande raps.
Pange går inte. Han sträcker sej för att se. Det var högre upp han såg dom. Dom var tre stycken som försvann i dimman.
”Vafan var det, helvete”, hör han Tim längre bort men han skriker högre nu, räddare.
Som ett dån i det dunkla. Pange står stilla.
Först var det sol, när dom gav sej av med kamerorna och ryggsäckarna med saft och mackor.
”En räv”, hade Tim sagt och han bröt sin svenska lätt med franska och engelska. Han hade dragit upp strumporna till knäna. ”Skjuta en räv”, sa han och skrattade, sparkade efter en höna som ryckte till upp i luften, gruset yrde, Pange tog två snabba bilder.
”Det kan bli dimma”, sa Pange och det var fortfarande svalt på morgonen, men solen värmde mer och mer. ”Då kommer dom stora djuren fram”, sa han när solen värmde ännu mer och mer, allting värmde när dom gick ut, lämnade den fyrlängade gården bland böljande backar och åkrar och ängar.
Inte som nu när dimman är fuktig under dom avklippta jeansen, kylig under T-shirten. Iskall när han höjer kameran över huvudet och knäpper och knäpper. Kamske lättar det någonstans, kanske spricker en spricka och kanske springer dom rakt mot mej. Åh, vad jag önskar att någon sprang rakt in i mej.
”Pange, Pange!”
Åh, vad jag önskar att det var rakt in i mej, men mjukt.
”Jag skiter i det nu, jag går neråt. Pange! Det måste väl va neråt, Pange!?”
Två skott till. Pange vill inte längre. Han är åtta år. Han tycker om att springa. ”Du bara springer och springer”, brukar dom säga, ibland med skratt, ibland mera som: sluta springa, sluta störa. ”Jag hoppar också”, kan det hända att Pange skrattar, hoppar och landar i swimmingpoolens vatten, ”och simmar.”
Spring, mina ståtliga djur, ni ska ändå inte finnas här. Spring till havet och simma någon annanstans. Jag behöver inga bilder. Spring, skydda er kalv. Han är galen, farbror Olav är galen när han har laddat geväret.
Ett skott till och Pange slänger sej ner och framåt, reser sej och springer och det är kletigare mark för gympaskrona nu, ett skott till och hör han så jävla bra i den tysta dimman, farbror Olav, varför skriker jag inte, jag kan inte, jag hoppar igen, jag hoppar, jag landar.
Det låter som ett starkt: klick.
Sen tystnad.
Sen skriket.
Savannen brinner. Djuren försvinner.
Smått Allehanda

Anna och jag blev nerskickade till källaren då de två monarkiälskarna skulle se på kungahusets dravel. Vi fes med munnarna och Johanna hotar med att ställa in en resa till Spanien eftersom den krockar med prinsessbröllopet.
Jag fiser igen. På riktigt.

Den larmande hopens dal av Erik Andersson. Jag hade glömt att jag hade läst den. När biblioteket äntligen öppnade igen. Vad kul, en ny bok av Erik Andersson, så snabbt efter den förra. Så var det den förra. Den som jag redan har läst. Han är en härlig författare, Erik Andersson.
Sej själv.
Jag skulle vilja bli sej själv en gång. Som författare.

Jag orkar knappt. Jag blir verkligen precis nästan illamående på riktigt. Så att jag kräks, alltså. Anna Anka skrattar jag bort lätt som en plätt. Smart av TV3, helt enkelt.
Men Björn Ranelid.
Människan måste ju vara sjuk.
När jag ska sjösätta mitt projekt för att nå ut till många människor, genom att försöka skapa turbulens, ska jag återkomma.
Nu pustar jag bara ut och försöker gömma mej för galningen när han anfaller från alla möjliga håll genom media.

Nu måste väl alla dessa lediga dagar snart ta slut. Så roligt för dom som lyckas klämma in ledighet här och där. Verkligen.
Men för statens finanser.
Mina barn klättrar på väggarna med mej. Den förbannade kylan utan snö. Meningslöst väder. Jag har bråttom. Jag vill jobba. Distraherad.

Sunday, January 03, 2010

Kanske såhär

Men hon tyckte att tjurfäktningar skulle förbjudas
Flyg iväg med mej
Till Killor with love
Mord på Möllevången
En annan vår eller höst
Elden i havet slocknar
Tjejen Bruce Springsteen inte sjunger om
Aldrig igen eller igen eller igen

Sjutton år. Blonda Katja, hon med dom blekta jeansen, är osminkad och väger lite för mycket, håret i hästsvans. Det blåser kallt från väster. Gatlyktorna hänger över Eriksgatan och hon försöker skrida på väg hem efter ett besök i butiken, dom nya hade inte kommit, kommer imorgon. Eller i övermorgon.
Gatlyktorna, gungar med granris och röda sidenband, hon tänker så. Som en dikt, som en popsång, som en ballad att dansa stilla till. Gunga till, som en gatlykta, som ett sidenband. En vacker man i ett vackert land.
Hon svänger mot havet mot vinden vid kyrkogården. Det är december. Det är gråsvart.
Det är inte alls som i mina kataloger.
Kan du se solen bakom molnen?
Kan du känna hur den värmer?
Jag kan gå rakt in i katalogerna. När jag vill.
”Den här jävla vinden”, säger en man som går förbi utanför affären där snön som föll så vit igår, smälter.
”Men det är i alla fall medvind”, säger Katja, lämnar barnvagnen när hon går in för att köpa cigaretter.
”Skulle jag aldrig ha gjort”, säger en tant som kommer ut från affären, den lilla butiken på Artillerigatan i Landskrona. ”Dom stjäl den.”
Kan du möta solen som tar sej genom molnen som skingras nu?
Kan du tänka dej värme?